Elsa - 11

tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och
prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom hörnet. Då sprang
plötsligt den sällsamme skepnaden fram till kistan och kastade på locket
en knippa harfötter.
— Der har du skammen, du fege förförare! — skrek han — som du skulle
låta komma öfver min slägt! — Derpå försvann han lika hastigt som han
kom, genom en låg portöppning i hörnhuset.
Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna trängde
sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara
sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke allenast
träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en hvar som deltog i
tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter fridstöraren, för att
med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men ryttarne
och stadsvakten lade sig nu emellan, och de afstodo småningom derifrån
samt slöto sig åter till tåget.
— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? — frågade gumman sin
följeslagerska.
— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som alltid
låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en syster,
som tyske grefven hållit kär.
— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men ser jag rätt, så är det
Anders Barberare, som står här och tiger?
Hon nickade vänligt åt Anders.
— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro!
Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle att
använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans lidanden,
sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen
Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han icke berättat
hade andra sagt henne — och nu flödade tårarne ur ögonen —
— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf,...
och Elsa sedan... Henne kunde hon då icke nog beklaga... Sådan vacker
och hjertegod flicka ... Men så voro också alle karlar, äfven hennes
Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... De kunde
icke lefva, om de icke finge se henne... Fast man får ta' sorgen som den
kommer — och inte är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för
sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och karlarne bli aldrig
så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på allvar. — Men Anders var
blott en vän till dem förstås och det rörde honom icke så mycket som
henne... Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade...
Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon och
hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders' allvarliga
anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas
betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen att
praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till man en sådan som
luttrats i lifvets skola.
Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte hon,
att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde dem hem på
en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde.
Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg således i hans
väg.
När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med en
af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne, genom
hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än
förut.
— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin
hustru på trappan, — att det är rätt och kristligt att förleda barnen
till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt
och arbete?
— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe räkeln
till qvartermästare? — svarade mor Grijs, genast färdig att upptaga
striden. — Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du en
gång till kommer och trugar henne i hop med den tobaksrökande morianen.
— Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa' han
som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad,
ska' jag klappa honom både bak och fram!
— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru eller
barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för boddisken...!
— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan orolig, då hon märkte sin
fars bekymrade min. — Hvart har han tagit vägen? Det är nu snart en
vecka se'n han var här.
— Ja, det får du fråga den lede.
— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman och slog händerna
samman. — Hvart ha de tagit vägen?
— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade åldermannen.
— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen dalerna
sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han skulle köpa
råg i Liffland?
— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — Om man sjelf biter sig i
tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås!
Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak dryftas
månge gånger förut och han kunde se på åldermannens framskjutna
underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till en
grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon.
Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen
instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af torkad
fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt
under det att åldermannen vidt och bredt berättade om sina många
olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne vän, den skurken
qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända icke heller så orätt.
Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande:
Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge gäster,
yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig. Granrislukten och
oset från de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de låga
rummen. Men sinnena voro unga och behofven för glädjen små. Under de med
lingonris omvirade träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret
efter det andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — Då
stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och
svordomar. Den ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och
krossades i bitar.
Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig
excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet uppsväldt af
vin och värme hade han med våld banat sig in i dansstugan och fattat den
blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig.
— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde med sin hesa, skrofliga
stämma då man sökte hindra detta — Jäntan här, som jag nu håller fast,
är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast hennes gnidare
till far inte vill bestå prest till brölloppet.
Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga
näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven
spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo till
värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för
qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet fråntagits
honom och kastats ut på gården, hvadan han endast kunde använda sina
knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga sin tillflykt ut på
gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, ut på gatan.
Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad.
När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på
bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme figurer
komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans anlete
bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han skälfvande bakom
disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin ångest förmådde, skyndade
sig att lägga hasp och reglar på dörren. — Och detta skedde i grefvens
tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint ton fordra att
genast varda insläppt. I annat fall skulle han skjuta eld på hela huset.
Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i fönsterkarmen,
till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare figur. Det var en
tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från
topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en stor ryttarepistol,
två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och dolkar, i ett bredt
bälte, som han hade om lifvet och dess utom släpade efter honom på
gatstenarna qvartermästarens länga huggvärja.
— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig, du
gamle räf! — ropade qvartermästaren, i det han stälde sig bredbent och
utmanande framför dörren.
Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma denna
önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i sådant
fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som
hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa honom med.
När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till
“verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af
dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna.
Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den
förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led någon
skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i dörren, ropande
med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege
pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen förut, samt
aflägsnade sig med majestätisk hållning samma väg han kommit.
En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu,
skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade rival
hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och
efter tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i förvar, till
åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort varaktighet, ty hans
höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände genast bud till magistraten,
att den fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som han
lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat om skotts lossande i
residenset”, och åldermannen vågade derför på flere dagar icke vistas i
sitt hem.
När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre
underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade
nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne sökt
tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en löpeld
kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade samtidigt en
murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum, dit Elsa, enligt
den allmänna tron, kommit flygande genom muren, och på detta papper
funnos, utom den ondes och andra fula namn, äfven åldermannens. Från
hökarboden hade papperet burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne
väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och slutet på den
långa ransakning, som med anledning häraf började, vardt, att
åldermannen, öfverbevisad om att hafva med den ondes tillhjelp velat
göra guld, dömdes, “för det tillfälle han sålunda beredt den onde att
blanda sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse vid
vatten och bröd.
Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att
qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen,
utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och
dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat
murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal
spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju
mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan
att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri
endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare
och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det
bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad
han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och
sedan dess hade han ej varit synlig i staden.
När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders
icke längre lägga band på sin otålighet.
— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade
åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita
henne!
— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen i
beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke
gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!
Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen
för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och
sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn,
betraktade honom de andre, helt förvånade.
— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär inte mer få
någon dom bruten.
— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på honom.
— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet,
han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till
honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om
kjortlarne, för si förstås.
— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll jungfru
Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro
ut kistan genom porten.
— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika kavat som
någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om
straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men
hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller... se så,
värre skaddöd har händt förr, för si förstås.
— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt och
reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere.
— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du,
hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne,
räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag
lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen
att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.
— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru
Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. —
Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de
andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än,
innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa!
Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes
handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes
blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom.
Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig
skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan
tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss
varit så säker på att kunna rädda.


XXIV.

En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare
belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens
äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på
Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden.
Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka
hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom
sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var
oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som
möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka
på —
— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en
stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg
henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han
känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda
damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende
för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon
tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig.
— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf
sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land?
— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin
berättelse.
— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte
hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla
dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga
anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i
ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare
leger, honom varder det förderfvadt”.
Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog
ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg
rätt inpå henne.
Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den
svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för
att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.
När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand.
— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke
spara på hittelönen!
— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa!
— Du håller då mycket af denna flicka?
— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt?
— Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak?
— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. — Han riktade
härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. — Ja, det är då visst och
sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om
henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås,
alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna.
Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås.
Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom
försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt:
— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora
nåds skull!
Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa.
Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så
mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad
till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så
mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det.
Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen,
ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed
vore ju saken vunnen.
Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han
frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan
var utsatt till dagen derpå.
Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De
mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga
morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder,
större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på
det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande.
Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de
mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan
majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde
den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan
qvarnbron och slussen.
Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga
och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för
att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan
för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster
var också hvarje fotsbredt rum upptaget.
Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga
spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin
moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten
silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan
försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå
bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för
dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte.
Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret
ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon
dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe.
Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt
djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om
att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det
gälde att rädda henne.
Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att
utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet,
grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var
hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta.
Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville
gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och
hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin
dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid.
Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster.
Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken
sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde
icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares
uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa
ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen
grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa
stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma.
— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade
qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog
kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla
damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig
sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant.
Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men
qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i
sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte
antaga, att kavaljeren började skratta.
— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen,
fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är.
— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers
basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga
dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig
närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka!
Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var
den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig
lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till
efterrättelse.
— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja,
Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den
flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och
svår var hon dock, så långt jag mins till baka.
— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en
menande blick ur sina röda ögon.
— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt
sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom
mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig
så der!
Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för
sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits
åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett
hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att
hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve
fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa
Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för
Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen,
och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått
om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden,
i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas.
— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit
det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen.
Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af
de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer
än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och
narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan
få se någonting.
Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens
tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet,
att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny
ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt,
då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess
utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen
riktigt tro derpå.


XXV.

På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter
en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en
uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af
obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon.
Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan
omärkligt af den töckenfylda luften.
Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af
munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen
var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort
denna bygd allt osäkrare.
Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa,
under muntert glam.
De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske
fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina
blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med
mörkt hår och lifliga ögon.
— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare
åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, — viljen I höra
hur jag fick jäntan der?
Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena
lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta
anförarens berättelse.
— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, — annars torkar strupen
ut ska' jag säga.
Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket.
— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om
munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden;
— det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de
danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot
Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta;
tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter
fjädrarne — men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett
hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i
skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar,
att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och
så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver
dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade
så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han
hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han
släpat med sig, tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan min
der.
Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det
att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä.
— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor han och smekte henne i
ansigtet med sin ludna näfve, — och det till på köpet med den danske
officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! Senare