Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 11

direkt från stugan de fötts i. Och så med såna löner till.»
Nere i köket fick jag kaffe och smörgås, och sen blev jag satt att skala
potatis, eller »peela» för att uttrycka mig enligt Emmas vokabulär. Och
när jag gjort det fick jag ta i håll med en väldig disk, som aldrig tog
slut, därför att Emma jämt kom stickande med bunkar och kastruller, så
fort jag trodde allt var färdigt – hon höll på med några mystiska
kulinariska tillredelser och drog ideligen ned nya kärl. Och hela tiden
pratade hon i ett i ett. Jag fick veta mycket jag, under de närmaste två
timmarna. Det var tio kvinnliga tjänsteandar i huset med Emma och mig,
alla svenska utom fruns kammarjungfru, som var fransyska och en
impertinent slyna, och som trodde hon var något, och som Emma helst
velat se på den magra ryggen. Jaja, första husan var ett stycke också,
så svenska hon var, men om hon trodde att hon skulle vara boss över Emma
Karlson så tog hon fel, så var det med den saken. Och inte var det värt
hon försökte sticka näsan i köket utom för att passera igenom det till
tjänarnas matsal, det ville Emma råda henne att låta bli. Innerligt
ville hon råda henne till det. Och för resten skulle jag komma ihåg, att
_ingen_ av det där fina herrskapet, som hade sitt arbete ovanför
basementet, hade något i köket att göra, och kom någon av dem dit och
Emma av en händelse inte var inne, så skulle jag låta dem tydligt
förstå, att i köket regerade Emma och jag, och ingen annan. Vid
måltiderna fick man väl lov att dras med dem, och då var det min
skyldighet att passa upp på dem, men annars var det stopp.
»Allright!» sade jag och vände skyndsamt mitt ansikte åt diskbänken till
för att undgå Emmas blixtrande ögon, vilka trots upproret deras ägarinna
befann sig i, möjligen kunnat upptäcka den skrattlust jag kämpade med.
Så var det de andra tjänarna. Två chaufförer – svenskar – och två
betjänter och en butler – engelsmän, en trädgårdsmästare, amerikan, som
var gift och alltså inte åt med tjänarna, och så en »houseman»,
motsvarande vår svenska gårdskarl, som var neger och aldrig ens fick
närma sig köket, utan när han var kallad, och som naturligtvis inte fick
sitta vid samma bord som vita människor. Annars åto vi alla tillsammans
i tjänarnas matsal, ett rymligt rum innanför köket, och det säger sig
själv, att våra mattider voro helt andra än herrskapets. Mitt göra var
att hjälpa Emma med alla förberedelser och allt grovgöra, att diska allt
porslin, som användes till tjänarnas mål, att tvätta golv och damma och
torka, att stiga upp klockan sex och ha tevattnet varmt, när Emma kom
ned klockan halv sju, att passa upp på högdjuren från de övre
regionerna, när de önskade något vid måltiderna, och att på
mellanstunderna kasta i mig min mat, där jag hade min blygsamma plats
nederst vid ändan av bordet, närmast köksdörrn.
»Hur stor familj är det?» frågade jag Emma, när hon ett ögonblick
hämtade andan.
»Två bara. Herrn och frun.»
»Två!» skrek jag. »Och dom har sjutton tjänare. Du gode gud!»
»That beats you, I think», sade Emma och såg så triumferande ut, som om
det uteslutande varit hennes förtjänst, »det knäckte dej, tror jag.»
Ja, det knäckte mig verkligen, och jag måste medge det till Emmas
synbara förtjusning. Och innan jag hann hämta mig, berättade hon vidare,
att herrskapet hade ett hus lika stort som detta i Los Angeles dit de
reste på förvintern, ett i Lake Geneva några mil från Chicago, där de
tillbringade somrarna, och ett i Miami i Florida, där de bodde under de
kallaste vintermånaderna. Och mellan dessa fyra ställen oscillerade de
med tjänare och allt. Varenda en utom Jones, negern, följde med, och på
varenda plats fördes hushållet precis som här i Chicago. Jojomen, det
var inte något fattighus jag kommit till inte, det skulle Emma be att få
tala om för mig. Och snällare herrskap fanns inte på jorden – Emma hade
varit här i tolv år, så hon visste nog vad hon sade. Aldrig ett ont ord,
aldrig så mycket som en befallning, vad det skulle vara till mat eller
inte. Varenda morgon efter frukosten kom frun ned i köket ett slag och
hälsade och talade om, ifall det kom gäster till lunch och middag eller
inte, och hur många. Det var alltsammans. Och sen var det allt Emma
Karlson, som bestämde resten, och aldrig hade hon hört att någon var
missnöjd. Nänämen – det här var ett hus det, som inte gick av för
hackor, inte.
Disken var äntligen slut, och med en blick på klockan befallde Emma mig
att börja duka bordet till »supper» – kvällsmat – som åts klockan sex.
Det blev mest som ett stort bankettbord, när det var färdigt. Med silver
och blommor och vackert porslin och ganska hyggligt duktyg för att vara
i Amerika. Kall mat och uppskuret i massor, mjölk och te och
mineralvatten, och så en stadig varmrätt, utsökt tillagad. Jag kände mig
nästan lite nervös, när det började närma sig sexslaget, då alla dessa
mystiska varelser skulle komma troppande, och jag skulle få en inblick i
den hemlighetsfulla värld, som miljonärers tjänare bilda. Emma lade upp
varmrätten, och just som jag bar in den öppnades köksdörren och »di
däroppe» trädde in, en och en eller två och två, somliga pratande, andra
skrattande, en del moltysta och sura. Mig behagade de ge en vårdslös
nick och möjligen ett »howdido» – det var allt, och glad var jag. När
alla slagit sig ned skar den fete och värdige butlern bröd och
värdigades skicka korgen omkring, och sen höggo alla in på assietter och
rätter. Så fort något tog slut sköt jag ut som en pil i kök och skafferi
och hämtade mer, men dessemellan satt jag tvärtyst och bara lyssnade och
såg. Samtalet rörde sig kring de mest skilda ämnen och fördes med förnäm
säkerhet och elegans, bordsskicket var utsökt, och en nobelt munter ton
var rådande. Den lilla svarta fransyskan i sitt koketta spetsförkläde
och dito mössa flirtade på ett iögonfallande sätt med Eagle, en av
betjänterna, som hade en obeskrivlig uppsyn av flott, världstrött snobb,
där han satt i smoking och petade i maten. Den sprättiga damen, som
öppnat porten för mig och som var andra husa, kastade mördande blickar
på fransyskan och jag anade, att svartsjukans hemska demon rasade i
hennes hjärta. Den andra betjänten ägnade sig uteslutande åt maten, och
chauffören Svenson gjorde detsamma. Då och då öppnade han munnen och
utbrast vid de tillfällen han ansåg lämpliga: »Oh Boy!» – vilket var
slagordet för säsongen och ansågs synnerligen spirituellt. Svenson hade
namn om sig att vara husets kvickhuvud fick jag sedan veta av Emma, och
jag var glad att hon talade om det, för annars hade detta förhållande
fullständigt undgått mig. Tvätterskan Klara och den andra chauffören
resonerade teater och hade diametralt motsatta åsikter om allting –
tyckte Lind att en flicka var söt, så tyckte Klara, att hon var gräslig
helt enkelt, och tyckte Klara att en skådespelare var stilig, så fnös
Lind av förakt och undrade, vad hon egentligen hade för smak. Första och
tredje husan talade om Harold Lloyd och enades om hans kolossala
förtjänster, och butlern och Emma Karlson sutto tystare än graven. Och
jag förstås. Då och då, när jag tittade upp, fann jag Eagles blickar
riktade på mig och sannerligen kände jag mig inte så bortkommen så jag
rodnade gång på gång, och den idioten smålog uppmuntrande mot mig och
började fingra på sin halsduk och se ännu fånigare ut än naturen skapat
honom. Vilket inte vill säga litet.
Till slut var då supén över och alla rusade i väg upp igen. Bara Emma
och jag blevo kvar, och jag dök på nytt ned i diskbänken med staplar av
tallrikar och fat att gno igenom. Innan vi började äta hade Emma lagt
upp en portion varm mat på en tallrik, skurit ett par skivor bröd och
hällt i ett glas mjölk, och allt detta ställde hon på yttersta hörnet av
ett bord, precis som om hon slängt fram lite mat åt en hund. Det var
negerns kvällsmat. Och när vi alla satt oss till bords i matsalen, kom
han tassande in i köket och hämtade den, försvann ut i källarens mörker
och kom tillbaka efter en stund med tomma tallriken och glaset, som han
satte på samma plats där han tagit det. Det var alltid likadant vid
varenda mål. Disken efter honom fick jag inte blanda med de andras – den
skulle skötas alldeles för sig själv, liksom om den stackars karlen haft
spetälska eller pest. Och så var han bara lite svartare i skinnet än vi
andra.
Klockan halv åtta serverades herrskapets middag, som alltid bestod av
fyra rätter. Hur Emma bar sig åt att laga dem alla är mer än jag vet –
aldrig hade hon bråttom, aldrig flög hon omkring och rumsterade eller
bråkade, utan så lugnt och stilla gick allt, som om hon bara skulle
steka lite fläsk och potatis, och knappt det. Ibland fick jag gå från
disken och hjälpa henne slå upp en äggvita eller röra en smet, men det
var mera sällan. Soppa och fisk och stek och efterrätt – allt gick i
samma lugna lunk, och så fort betjäntens röst hördes i talröret, som
från penteriet gick ned i köket, så tog Emma faten, placerade dem i
mathissen och gav signal, att allt var klart. Gudskelov – herrskapets
disk behövde jag aldrig röra, det fick betjänter och husor sköta om i
penteriet, och när jag var färdig med kvällsmatsdisken och hade gjort
allt fint och i ordning i köket, så var jag fri för dagen. Då var
klockan vanligen så där bortåt halvnio, och kvällen var min att göra vad
jag ville med.
När första dagen var slut kände jag mig rätt så trött, mest i fötterna
av det ständiga ståendet och springandet, och när Emma sade, att »nu går
vi in i drawingroomet å vilar lite», så hade jag inte det minsta att
invända, fast jag i mitt stilla sinne undrade vad hon menade med
drawingroomet – förmaket. Men det fick jag snart se. Mitt emot
matsalsdörren, på andra sidan köket fanns en liten avbalkning, där
sopborstar och sådant hade sin plats. Gick man igenom den så var det en
dörr på vänster hand, och genom den kom man in i förmaket, ett rum som
uteslutande var Emmas och hennes hjälpredas egendom – ett rum med djupa,
bekväma stolar, en lång soffa med massor av kuddar, ett stort runt bord
fullt med tidningar och religiösa böcker och en bokhylla, fylld med
arbeten i samma anda. Både böcker och tidningar voro svenska, ty Emma
kunde, trots sina trettio år i Amerika, inte läsa ett ord engelska om
hon också kunde tala det obehindrat. Där satt vi nu i allsköns ro och
pratade – det susade i värmeledningen, och utanför plaskade regnet på
asfaltgården, som låg i jämnhöjd med fönsterna. Det var riktigt trevligt
på kvällskröken, och när Emma drog fram dagens svensk-amerikanska
tidning och bad mig läsa följetongen högt för henne, så gjorde jag det
villigt och glatt, i synnerhet som hon talade om, att det brukade alltid
min företräderska göra och det var så »najst». Men först måste hon tala
om för mig, vad romanen handlade om, så jag kunde ha nån glädje av den
själv också. Som dagens nummer var det etthundratjugufemte och »forts.
följ.» allt framgent, så tog det sin grundliga tid att sätta mig in i
situationen. Där var så mycket människor att bli bekant med, brott så
avskyvärda och kärlek så brinnande, att Emma ibland saknade ord och bara
suckade och vinkade med huvet, och när hon äntligen hunnit till sista
numret före det jag höll i handen, var jag så sömnig, att jag visst
durat av litet, för jag minns ingenting av en hel hög med laster och
brott, förrän jag hörde henne med nöjd stämma förklara:
»Ja! Å så killade han sin bror medels gift, som ingen kunde hitta rätt
på fast di grävde opp en å undersökte liket, för de var från Indien, å
nu höllt han just på å fria te broderns fru, lady Evelyn, som han velat
ha hela tiden, å nu ska vi se hur de går. De är en tuff kar då!»
Till Emmas odelade förtjusning avvisade lady Evelyn med avsky och förakt
svågerns anbud och flydde med sin späde son och arvinge till titeln utom
räckhåll – åtminstone temporärt – för bovens avgrundslika stämplingar.
Hennes monologer under denna flykt voro så fruktansvärt långrandiga, att
jag hoppade över hela stycken, utan att Emma märkte ett smul. Dock
anmärkte hon, när jag kom till ett abrupt slut mitt i ett ord, som
skulle fortsättas i nästa nummer, att denna gången var då följetongen
ovanligt kort, men jag måste väl medge att den var spännande i alla
fall. Det gjorde jag utan betänkande, och när jag sen läst för henne
alla sensationella nyheter från Sverige, som fyllde en tättryckt sida,
så var hon nöjd och belåten och gäspande, och fann, att det var
läggdags. Så släckte vi överallt och gick var och en till sitt. Men
först måste jag ta en titt på Emmas rum, som verkligen var elegant, och
där hundratals fotografier drogos fram till beskådande. Väggarna voro
mest prydda av bilder av Emma själv, både förstoringar och andra, och
när jag efter ett andaktsfullt beskådande av ett ungdomsporträtt, utan
att rodna sade:
»Emma var allt en stilig flicka på den tiden!» – då lät hon höra ett
barnsligt fnitter och gav mig med tummen en knuff i sidan, så det kändes
som ett revben strök med på kuppen och lät mig förstå, att det var
minsann mer än en som hade tyckt det, och om hon bara hade velat så ...
Hon nickade menande och jag nickade igen, och därmed var grunden till
vår vänskap lagd, och vi skildes åt för natten.
Dagen därpå blev en lång en, och göromålen voro precis desamma:
potatisskalning, dukning, diskning, golvtvättning, damning av kök,
matsal och förmak. Samtalen vid bordet bjödo på åtskilligt av intresse,
eftersom två av herrskapets gifta söner med familjer voro på tapeten.
Det var snygga saker man fick höra ska jag säga, och det var
förbluffande, så väl de hade reda på den minsta detalj i de olika
hushållen. Familjens umgängesvänner dryftades också tämligen
obarmhärtigt, och Eagle var hjälten vid kvällsmaten, när han härmade en
gammal änkenåd, som varit på lunch, och som hade ätit så förskräckligt
och gnällt så om sin dåliga aptit på samma gång, att både han och
butlern hållit på att bli hysteriska. Han var verkligen rolig, Eagle,
och jag kunde inte låta bli att skratta, fastän jag egentligen inte
borde förstått nog engelska för att uppskatta skämtet. Jag var ju
nykommen till landet – bara tre månader gammal – och väntades endast
förstå det allra enklaste tilltal. Jag rodnade inte längre, när Eagle
tittade på mig, utan tittade lugnt igen, och han smålog mer och mer
förföriskt. Flera gånger under dagens lopp hade han vågat sig ned i
köket och svansat omkring till Emmas obeskrivliga, men ordlösa raseri,
och nu efter kvällsmaten tänkte han väl, att han skulle knäcka mig
fullständigt, ty han kom ned av någon anledning, med det genomskinliga
uppsåtet att visa sig i all sin glans – frack och vita handskar. För att
inte göra honom ledsen släppte jag allt jag hade i händerna och bara
stirrade, full av gränslös beundran på elegansen, och hans min sade lika
tydligt som ord:
»Ja min lilla vän – så här är en gentleman klädd. Du har väl aldrig sett
en frack förr.»
Det blev i alla fall för mycket för Emma. Utan ett ord slog hon upp
dörren på vid gavel, och när han trots denna dramatiska gest inte
försvann sade hon:
»Er plats är där uppe mr Eagle å i mitt kök snokar ingen omkring som
inte har här å göra. Nu skickar jag opp soppan, så ni vet det.»
Varpå mr Eagle dröp av med en medlidsam ryckning på axeln åt den
stackars förblindade Emma, som inte förstod att uppskatta en gentleman.
När dörren gått igen om honom ställde Emma sig framför mig med händerna
i sidorna och hotfull blick:
»Bry dej inte om de där fjåset», sa hon. »Å tro aldri att han vill dej
någe! Så här har han sprungit å viktat sej för varenda ny flicka här har
varit de tre sista åren, om dom ä aldrig så fula å gamla. Han tycker väl
de ä roligt.»
Där fick jag! Inte värt att ta sig några tankar inte. Gamla hederliga
Emma – jag kan se henne när jag vill, med sitt vördnadsbjudande helskägg
och sina små vänliga blå ögon, som alltid sågo så rätt och rakt på en.
Och jag kan höra hennes mullrande basröst, som injagade skräck och ve
hos alla obehöriga, men lugn trygghet hos dem, som lydde under henne.
Den kvällen var jag färdig redan klockan åtta, och som jag visste att
mina vänner voro otåliga att få höra hur jag trivdes, så bad jag Emma om
portnyckeln och sade, att jag skulle gå ut ett slag. Men se det var slut
det – jag fick visst inte gå ut! Trodde jag, att hon släppte ut mig
ensam på kvällen i Chicago, som jag nyss hade kommit till, och där jag
inte hittade till närmaste gata en gång? Och där hela staden var full av
tjyvar och mördare, som gjorde allt vad ont var. När jag inte kunde så
mycket engelska en gång, så jag kunde fråga mig fram, om jag gick vilse
eller begripa vad dom svarade mig, om jag också skulle kunna fråga. Neej
då! Inte utom dörrn kom jag, det skulle Emma bli man för. Men om jag
rappade mig riktigt i morgon, så skulle jag kunna få ledigt mellan tre
och fem och försöka reda mig själv. För mitt på dan var det inte så
farligt.
Och därvid blev det. Jag fick inte gå ut, utan måste sitta där hela
långa kvällen med Emma i förmaket, och när jag tittat igenom alla
tidningar där fanns, så läste jag till slut i min förtvivlan en
jämmerpredikan i en av de religiösa böckerna, som tillhörde Emma, men
som jag aldrig såg henne röra. Och när jag ovanpå den glatt min själ med
en utläggning av yttersta dagen, där svavel och kval voro rikligt
tilltagna, kände jag mig så luttrad och bedrövlig, att jag inte ens hade
lust att förena mig med Emma i en Sankeys sång, som hon prompt ville
lära mig, utan sade godnatt och linkade upp till mitt rum på ömma och
svullna fötter. Och mitt sinne var så grumlat, att jag muttrade fula ord
om Emma, som i sitt hjärtas godhet tagit hand om mig, som jag skulle
önska, att någon tog hand om min egen dotter ifall jag hade någon.
När Emma lovat en sak, så stod hon tydligen för det och efter kaffet
dagen därpå så fick jag ledigt i två timmar och många goda råd med på
färden ut i stadens vimmel. Emma skrev själv upp adressen till Astor
street med stora, sneda bokstäver på en bit papper som hon rivit från en
tidning, och detta papper satte hon fast med en säkerhetsnål i
kappfodret, så jag inte skulle kunna gå och tappa bort det, och mer än
två dollars fick jag inte ha med mig i handväskan om någon skulle stjäla
den för mig, och jag skulle titta mig noga om i gatukorsningarna, så jag
inte gick och drumlade och blev överkörd, och jag skulle hålla mig till
poliserna, om det var så jag inte hittade eller något gick galet.
»Å ble inte borta för längen så ja får en fright!» var det sista jag
hörde, när jag äntligen slapp ut genom porten i den klara
novembereftermiddagen, ut från kökets matos och diskbaljans flott. Det
var lördag, och jag var bjuden på bal på kvällen, men det visste jag ju
nu, att inte skulle Emma släppa i väg mig, så den fick jag allt säga
återbud till. För en »kitchenmaid» kan ju inte gärna, utan att väcka
misstankar, be sin chef om portnyckeln för att gå och dansa på
»Blackstone Hotel», så det var nog säkrast, att jag skickade återbud med
detsamma och talade om, att det inte var min »lediga kväll». Men jag
önskade för mig själv, att Emma vore lite mindre despotisk och att
följetongen och förmaket finge vila en kväll, att vi åtminstone
tillsammans kunde smaka livets fröjder i form av en bio. När jag kom hem
strax före klockan fem, var jag så uppiggad av ledigheten, att jag med
friskt mod gick till attack på Emma, och sannerligen lurade jag henne
inte att lova följa med på ett skådespel med Charlie Ray i huvudrollen,
och klockan halv nio lodade vi av tillsammans. Det var ett känsligt
drama, och både Emma och jag fällde tårar, när det var som mest
bedrövligt, men efteråt bjöd Emma flott på en glace i ett drugstore och
vi kommo inte hem förrän klockan var över elva – mycket nöjda med vår
afton. Det enda som konfunderade Emma inte så litet var, att jag kunde
läsa och förklara den engelska texten, och jag hade ett förfärligt schå
att ge en tillfredsställande förklaring på detta fenomen.
Ja, så gick dagarna i ett ständigt tramp, och kvällarna förflöto
fullständigt sensationsfritt i förmaket. När tidningen kom, fördjupade
vi oss i Lady Evelyns omväxlande följetongsliv, som blev mer och mer
invecklat och häpnadsväckande, och när min arbetstid var ute, och den
ordinarie underköksan kom tillbaka, så var det nästan med sorg i
hjärtat, som jag sade adjö till Emma Karlson och försvann ur hennes liv.
De andra tjänarna var jag inte mer bekant med den första dagen än den
sista – jag stod ju alldeles för långt under dem, för att de ens skulle
märka min existens annat än som passopp åt dem under måltiderna. Men
Emma hade varit snäll på sitt vis – alltid plockade hon undan någon god
smakbit till mig från herrskapets bord, alltid fanns det en tår kaffe i
pannan, om jag ville ha mig en liten uppfriskare, alltid hade hon tid
att ge mig ett handtag då och då, när det var särskilt mycket att göra,
och alltid lät hon mig känna, att hon var min vän, om hon också aldrig
ett ögonblick glömde, att hon var chefen och jag hennes underordnade.
Det var långa och arbetsamma dagar, och ibland kunde jag vara trött nog
när kvällen kom, men det var roligt ändå på något vis, och det var
intressant att få en inblick i den tjänande klassens liv och att se, hur
utmärkt de ha det ordnat för sig därute, och hur högt det svenska folket
är skattat som arbetskapacitet.


HEMÅT.

Det började lida mot december nu, och hemlängtan tog till att grassera
väldeligen i min själ – jag längtade efter snö och skinka och korv och
sylta och all annan julens härlighet, och mot denna åtrå kunde inte ens
Amerika strida med hopp att avgå som segrare. Chicago var trist och
grått och regnigt, och jag hade just inget mer där att göra.
»Drottningholm» skulle gå från New York i lagom tid att hinna hem till
jul, och så kunde jag inte stå emot längre, utan packade och gav mig av.
Men inte som emigrant den här gången, fastän det ingalunda hade varit
svårt att resa som tredjeklasspassagerare på _den_ båten – så elegant
och fint som de ha det. Nej – på hemvägen var det lyx och julmat och
smältande musik och dans och fest varenda dag, och ingen sjögång att
tala om. Det kändes litet konstigt att ånga österut igen, att vinka
farväl åt den surmulna frihetsstatyn och göra en ful gubbe åt Ellis
Island, att se amerikanska landet så småningom svepas in i regndimman
och försvinna ur sikte, för hur det är så är ändå sex månader en lång
tid, och man hinner fästa sig vid ett land eller lära sig avsky det på
den tidrymden. Jag hade lärt mig tycka om Amerika, jag hade funnit så
mycket av vänlighet och godhet där, och jag hade upplevat mångt, om
också inte så mycket, därute.
Det är ett underligt land, Amerika, och ju mer man ser av det, dess
underligare tycker man det är – så ungt och så barnsligt i många fall,
så lillgammalt och förståndigt i andra. Om jag skulle försöka att likna
det vid något så skulle jag säga, att det är som en stor, härlig
vilddjursfäll – den är mjuk att ligga på och underbar att se, men fryser
man och vill dra den omkring sig, så är den hård och ogarvad, utan
smidighet, och det rasslar och knakar i den. Europa är som en annan
fäll, garvad och mjuk, fastän lite skabbig här och där av för mycket
nötning. Jag vet inte vilket som ska vara bäst, och förresten är väl
liknelsen inte vidare lyckad, men det är den enda jag kan finna, som
något så när täcker min uppfattning av Amerika jämfört med Europa.
Det är inte svårt att trivas därute för en tid och framför allt är det
inte svårt att förtjäna nog pengar till sitt uppehälle och lite till,
men bo där, leva där för hela livet, det skulle jag inte vilja. Då tror
jag förr, att jag håller med en människa på båten hem, som sade:
»Amerika är bra för dem som inte resa dit och upptäcka, att de gjort den
långa färden bara för att lära sig längta hem igen, bara för att lära
sig vad längtan vill säga. Om jag bleve riktigt fattig, så skulle jag
kanske ge mig över och träla och gno tills jag fick nog pengar att
betala hemresan med. Så känner jag det!»
Ja, och så känner jag det. Man reser dit, ser och lär och hör, man
skrattar åt lustigheterna och förvånas åt underligheterna, man blir
intresserad och förtjust och nedslagen allt eftersom det faller
sig, man beundrar väldigheten och skönheten och de oändliga
utvecklingsmöjligheterna, men hela tiden bär man nästan omedvetet på en
stor lycka inom sig: att man har pengar eller kan förtjäna tillräckligt
till resan hem.
Man reser dit och lär sig längta.

COPYRIGHT 1923 BY
ESTER BLENDA NORDSTRÖM
Pris kr. 5:75

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG