Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 01

AMERIKANSKT


AMERIKANSKT

SOM EMIGRANT TILL AMERIKA
AV
ESTER BLENDA NORDSTRÖM

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

STOCKHOLM 1923
NORDISKA BOKTRYCKERIET


INNEHÅLL:

EMIGRANTER 7
ELLIS ISLAND 29
MISSTÄNKTA 45
LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY 67
DET FÖRSTA HOTELLET 81
MIN FÖRSTA DOLLAR 92
KÖRSBÄR OCH »TRAMPS» 106
EN MINNESOTAFARMS HISTORIA 119
MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD 156
ENLIGT SIDS RECEPT 167
PÅ LANDSVÄGEN 180
MORMONER 199
FLAPPERS OCH ÖKNAR OCH STÄDER 220
HUSET LÅG VID ASTOR STREET 243
HEMÅT 265


EMIGRANTER.

Nu reser jag till främmad’ land,
och du får stanna kvar ...
Det började i Köpenhamn på Skandinavien-Amerikalinjens kontor nere vid
hamnen. Där var första stationen på resan över havet, och alla
tredjeklasspassagerare voro beordrade att infinna sig för
läkarbesiktning dagen före båtens avgång. Och där sutto och stodo vi i
långa rader, i väntan på vår tur att få försvinna bakom en mystisk skärm
i ändan på den långa, stenlagda salen. På andra sidan den vaccinerades
det, och män och kvinnor trängde sig in där i kamratlig blandning. Det
var ett liv, ska jag säga! Ungar skreko och kvinnfolk svimmade – inte
för att det lilla vaccineringssticket gjorde det minsta ont, men i alla
fall. För ordnings skull bara! Somliga, gamla vana Amerikafarare,
skyndade sig att klämma ut vaccinen så fort de kommo lite i skymundan
och rådde vänligt och viskande oss stackars »greenhorns» att göra
detsamma. Men den lilla rispan vi fingo kunde då inte vara så farlig,
det blödde inte om den en gång, så jag lät min vara som den var och fick
ett kort med mitt vaccineringsstämplade namn, och trodde att allt var
klart för dagen.
Men det var det visst inte.
När äntligen alla hade dykt in bakom skärmen och kommit ut igen, så
fingo vi order att ställa upp oss i en lång rad utanför en stängd dörr
och vänta på nästa nummer i programmet. Och där stodo vi och hängde och
betraktade varann litet i smyg och försökte se ut, som om vi varit med
om det här otaliga gånger förut. Om jag kunde begripa varför man alltid
skall vara liksom lite generad för att visa sig tafatt och ovan, när man
ändå känner sig så! Och alla vet, att man är det.
Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men runt omkring mig surrade det
av prat. Somliga talade engelska och bevisade därmed tydligt och klart
sin enorma överlägsenhet, somliga danska, somliga svenska, och somliga –
några svartmuskiga ena – blabbrade något obegripligt, okristet språk,
som inte liknade nånting. Somliga pratade med högan röst och skrattade,
så det rungade, för att visa hur fullständigt oberörda och muntra de
kände sig, andra mumlade, och en del till och med viskade. Men alla
höllo de sina stämplade kort hårt i nypan och läste frånvarande om och
om igen vad där stod tryckt. Själv hade jag till närmaste granne en
riktig gammal viking – en storvuxen, vithårig karl, med bredbrättad
cowboyhatt på nacken och den mest vidunderliga halsduk, knuten på det
mest vidunderliga sätt under en nedvikt celluloidkrage. Hans ansikte var
ett enda brett leende, och hans röst var stark såsom åskans, när han på
ursmåländska förkunnade för en bekant, som stod lite längre bort i
ledet, att han hadde »gått öve nittan gånga å kanske sulle gå nittan
te», att han bodde i Texas och hade en apelsinfarm i Californien, å att
nu jädrar ...
Men just där öppnades dörren, och som jag stod bland de första, så måste
jag tyvärr gå in, innan jag fick veta vad han nu jädrar skulle göra.
Dock gick jag med relativt lugn, för vi skulle ju med samma båt, så där
fanns möjligheter att få höra fortsättningen en annan gång.
Och så stannade vi framför en annan dörr genom vilken bara en efter en
släpptes in. Jag undrade varför alla de tre, som voro före mig, kommo ut
med så röda ansikten, vari ett uttryck av skratt blandade sig med en
viss lite generad och förargad uppsyn. Men när jag själv släpptes in i
det lilla trånga båset och fick undergå min examinering, så begrep jag
dem så väl. Där stod en ung, högst allvarlig läkare, och det första han
sa var:
»Vil Di ta Hatten Deres av!»
Och när denna enkla befallning blivit åtlydd, högg han ivrigt tag i mitt
huvud och synade det noga. Han hade inte förstoringsglas, men han hade
glasögon, och mig föreföll det, som om han ämnade ta upp konkurrensen
med vår Herre och räkna mina huvudhår – så länge och så intensivt gick
han igenom dem. Det verkade som om han tänkte:
»Mej lurar du inte – jag ska nog hitta dom!»
Men när han trots aktningsvärda ansträngningar inget misstänkt fann,
lämnade han motvilligt huvudet åt sitt öde och ägnade sig åt resten av
min person. Han hittade ingenting där heller, och med en otålig suck tog
han mitt kort, tryckte en ny stämpel på det, vinkade med handen till
tecken att audiensen var slut och lät mig gå – med ett mycket rött
ansikte, där skrattlust kämpade med förargelsen och en känsla av
förödmjukelse. Det är inte så roligt att vara emigrant alla gånger!
Dagen därpå, innan båten gick, var det en läkarsyn till. Men då vrängde
de bara ut och in på ögonen på en och tittade länge och noggrant i
händerna, som om de velat läsa de ovissa öden man gick till mötes,
undersökte tandköttet och lät en gå med en stämpel på kortet. Och som
man redan vid inköpet av biljetten hade fått skriva sitt livs historia
på ett plakat innehållande de mest insinuanta frågor, som skulle
besvaras, så ansågs man värdig och färdig att bestiga den stora svarta
jätten, som låg vid kajen, bolmande och gnisslande och tjutande med
skorstenar och vinschar och ankarspel.
Det var ett stim därute! Hela kajen var packad med barnvagnar och
människor och väskor – koffertar singlade i luften ovanför ens huvud och
svängdes med ängslig fart på vinscharnas armar från bagageskjul till
lastrum, luften var full av slammer och skrik och röster, som försökte
överrösta larmet. Vid emigranternas landgång var det värst. Folk trängde
sig av och på utan ett spår av hänsyn till varann – och vem skulle haft
tid till det, när avresans ögonblick var så nära, när en sista kyss, en
sista omfamning, ett sista viskat ord kunde bero på, att man hade
armbågar starka nog att tränga sig fram med. Jag stod tätt vid relingen
uppe på emigranternas däck och såg på dem alla nere på kajen. Somliga
gräto och somliga skrattade, och somliga gjorde båda delarna. Alla hade
blommor, och musiken ombord skrällde fram alla möjliga nationalhymner.
Och regnet öste ned.
Så ringde en klocka, hjärtlöst varnande dem som skulle ombord, att tiden
var inne för avfärd. Å! – de sista hårda famntagen, de sista brutna
orden, de sista stammande förmaningarna om att inte sörja, inte vara
orolig. Ånej – det är inte mycken glädje och skratt, när färden bär så
långt fjärran, till en främmande värld, mot en okänd framtid! Inte för
den som stannar kvar, och inte för den som reser heller.
Så kastades förtöjningarna loss, tre signaler från ångvisslan, och
sakta, sakta lämnade vi kajen. Musiken spelade och några försökte hurra.
Men det gick inte riktigt, det blev bara lite hest skrik. Vi trängdes
och skuffades på mellandäck – alla ville fram till relingen och se, så
länge det ännu syntes en skymt av ett älskat ansikte. Och alla viftade.
Somliga torkade tårarna med handen för att ha näsduken fri att vinka
med, andra snöto sig i fingrarna av samma orsak, och en del bara stodo
stilla utan att en min rördes i deras ansikten, bara sågo rätt ut i
luften med fundersam och sorgsen blick, de brydde sig inte ens om att
knuffa sig fram till relingen. De hade väl gått igenom allt detta, som
nu utspelades framför dem, på någon liten järnvägsstation i hemsocknen –
de hade det värsta undan, om också minnet satt där och värkte. I deras
knapphål och kappor funnos halvvissnade blommor kvar, och händerna, som
hårt höllo om väskor och kappsäckar darrade lite. Åja, de hade nog gått
igenom sitt.
Mindre och mindre blevo människorna på kajen, mer och mer flöto de ihop
till ett virrvarr, och snart syntes bara ett fladder av små vita
prickar, som rörde sig upp och ner. Sen dolde regnet alltsammans. Men vi
stodo kvar uppe på däck ändå. Det var som om ingen kände regnet fastän
det öste ned, som om ingen märkt eller tänkt på något annat än det land,
som försvann därborta. Jag tänkte på alla dem, som nu vände åter från
det sista avskedet – vände hem från kajen i det kalla majregnet med
gråten i strupen och förtvivlan i hjärtat. Och jag mindes en gammal
sjömanssång:
Nu reser jag till främmad’ land,
och du får stanna kvar ...
* * * * *
En klocka började ringa hastigt och gällt och löste oss ur den dystra
förtrollningen. Vitrockade uppassare döko upp på däck och annonserade:
»Middaen er servert!»
En flock hungriga vargar kunde inte snabbare ha kastat sig utför trappan
som ledde ned till matsalar och hytter än vi gjorde, och snart var
första målet ombord i full gång. Maten var bra, och stämningen höjdes
betydligt allteftersom brännvin och öl, serverat åt manfolken vid baren,
hann göra verkan. Och när sen solen började titta fram, och havet ännu
så länge milt och förrädiskt log med små kluckande insjövågor, så ströks
tårarna bort på allvar, och man började så smått att bekanta sig. Det
var inte många passagerare denna resan – mellan två- och trehundra
emigranter – av vilka de flesta naturligtvis voro danskar. Men där fanns
också en femton, tjugu svenskar från södra Sverige och, sedan vi anlöpt
Kristiania, även en del norrmän. Dessutom tre ryska, ytterligt barnrika
och sjösjuka familjer, och en gammal armenisk präst med hustru och
spädbarn. Förresten var det fullt med barn ombord, både såna som kunde
gå och inte gå, men alla kunde de skrika, och alltid var det någon, som
höll låten gående under alla dygnets timmar.
De första dagarna efter det vi lämnat Kristiania skola aldrig gå ur mitt
minne. Det var som en mardröm alltsammans. Att stanna under däck var
omöjligt. Vinglade man en korridor fram slant foten i obeskrivliga ting,
och gick man in i sin hytt kom man inte från eländet ändå. Visserligen
hade jag, som många andra, den lyckan att vara ensam i en hytt för två,
på grund av det ringa antalet passagerare, men dörren gick inte att
låsa, och väggarna slutade högt ovanför golvet och långt nedanför taket,
så vart enda ljud hördes. Hela luften darrade av vrål och stank från
sjösjuka människor. Mitt upp i alltsammans var det en norsk pojke som
spelade fiol, eller kved fiol, eller vad jag skall kalla det för. Men
kvalfullare musik har jag aldrig hört i hela mitt liv. Han kunde två
stycken: »Marseljäsen» och »Ja vi elsker». Av dessa två tycktes han
föredra Marseljäsen, som han spelade obegripligt falskt och i en säregen
polkatakt. Han kunde spela den tio, femton gånger i sträck, så tog han
»Ja vi elsker» ett tag, för ombytes skull, och så Marseljäsen igen. Oh!
Och mellan tonerna kunde jag höra en stackars liten barnunge som skrek i
ett: Mammalilla, mammalilla, mammalilla!
Jag flydde mestadels ut på däck. Men som det var så bittert kallt, så
regnigt och stormigt, att man inte kunde vara ute långa stunder i
sträck, blev det ofta att krypa in i den lilla röksalongen, där luften
stod tjock så man kunde skära den med knivar, och golvet var vått och
halt av tobakssaft. Där tuggades snus och tobak, nämligen, och röktes
pipa, cigarretter och verkliga »bjudcegarer» med den rätta kraftiga
arom, där spelades kort och berättades Amerikahistorier, där spelades
munspel och mandolin, där sjöngs det och där flirtades det. Ja, den
salongen! Jag kan se den, när jag vill, med sina långa soffor och de två
borden framför, som det alltid var ett fasligt liv om, för bord måste
man ju ha om man skulle spela kort, och nere i matsalen fick man inte
röka om man också fick sitta där mellan målen. Så där vid borden sutto
karlarna bänkade, och längs utmed sofforna kröpo kvinnfolken ihop – när
de blevo så pass, att de kunde kravla sig upp ur kojerna. Mitt i rummet
kom trappan från underdäck upp, och alla som ville ut på däck måste gå
genom röksalongen, så där stod ett ständigt iskallt drag. Men det gjorde
inte så mycket – det var i alla fall friskare luft än där nere, och man
hörde inte jämmerskriken upp.
Av svenskarna ombord hade de flesta varit i Amerika förut och reste nu
tillbaka efter några månaders besök hemma, men där fanns också en del
sällsynt lite beresta individer. Till och med en som varken åkt på tåg,
spårvagn, bil eller båt i hela sitt tjuguåriga liv. Och så var där en
gammal smålänning på sjuttiofyra år, som nu skulle resa över till en
gift dotter därute.
»Ja har inte sett henni på tjuje år, men hon hete Hulda Nelsen å sa bo
nära te Nyörk. Å hennas man ä plumbe, skriver hon, va dä nu ä, å di har
egen attemobil, så han ä noj rike.»
En svenskamerikan, som stod bredvid, talade om att »plumber» betyder en,
som lägger vattenledningsrör och sånt, vilket gjorde gubben verkligt
misslynt.
»Dä kunde hon la skrevet då!» sa han. »Ja trodde dä va nåt redit fint.»
Och därmed lunkade han ner i sin hytt med den styva skärmmössan förargat
puffad bakåt på huvudet. Sen såg jag honom inte mer på hela resan förrän
den näst sista dagen, då rullningen lagt sig och havet låg solblankt och
stilla. Då var han blek och darrhänt och illa medfaren, stackars
gamlingen, och när jag frågade: hur ä de me er, farbror? svarade han med
svag röst:
»Å, dä ä bara skräp me mej.»
Det vill säga – han sa ett annat ord, som är mera småländskt och mera
expressivt, och han såg så jämmerligt eländig ut, att det skar en i
hjärtat. Hela resan hade han legat sjuk, ingenting kunnat äta och
ingenting dricka, och det var väl fråga värt, sade doktorn, om han
skulle kunna komma över den persen och bli frisk igen. Det är stor risk
att ta gamla människor över – om de också tåla sjön, så brukar klimatet
därute snart släcka livsgnistan hos dem.
Vi hade en vansinnig ombord också – en polack tror jag det var, som
måste vaktas dag och natt. Han hade rest hem till sitt gamla land för
att hämta ett arv han fått, och hade hunnit så långt som till Köpenhamn
på hemväg, då han troligen råkat ut för bondfångare, som gett honom
något otyg. Polisen fann honom redlös, och allt vad han hade i fickorna
var sina amerikanska medborgarpapper. När han kom till sans igen var han
sinnesförvirrad och hade fullständigt förlorat minnet. Nu fördes han hem
till staterna, utan arv och utan minne och utan förstånd. – Så många
stackars människor det finns.
Mest synd var det nog ändå om de ryska emigranterna. De voro så
hjälplöst överlämnade åt sig själva, och så sjuka hela tiden. Från
tidigt på morgonen till sent på kvällen lågo de hopkrupna på förluckans
presenning – om det stormade så det ven eller regnade så det öste ned –
nog sutto de där stilla och tåliga, inhöljda i schalar och filtar. Jag
såg dem aldrig gå ned till måltiderna, och det enda de förtärde på hela
resan var svart bröd, som de doppade i salt, vitlök och vatten. De, som
orkade, kravlade nedför trapporna till matsalen och hämtade dessa enkla
förfriskningar, saltet slogs ut på den smutsiga grå presenningen, och så
sutto de runt om i ring och åto. Sen kröpo de ihop igen som en skock
skrämda djur och domnade av tills nästa ringning till skaffning ljöd.
Inte ett ord kunde de tala mer än ryska och lite rådbråkad tyska, och de
andra emigranterna skydde dem som om de varit pestsmittade. Varför kunde
jag aldrig riktigt få reda på. Tåliga och tysta sutto de där på sin
lucka och gjorde ingen människa förnär, men talade man med dem eller
visade dem allra minsta lilla vänlighet, lyste deras ansikten upp i
glädje och tacksamhet. Alla hade de släkt och vänner att resa till, och
alla skulle de bli mötta i New York vid framkomsten, så de hyste
egentligen inte någon oro för framtiden. Men ack, så sjuka de voro.
Hur det var så började de andra passagerarna att krya till sig så
småningom, och när solen någon enda gång tittade fram kröpo de fram ur
sina mörka kajutor och lägrade sig på luckor och golv. Inte en kväll
gick förbi utan att det dansades på mellandäck. I regn och storm och
stänkande skum – nog började handklaveret att drilla och locka, och där
gick både vals och step och jazz. Ibland slungades alla de dansande i en
hög nere vid relingen vid en alltför vårdslös krängning av båten, men
det var ingen som fäste sig vid det. Dansade man omkull på det våta och
hala däcket, så var det lika roligt för det – det var bara att kravla
sig upp igen. Och så gick dansen som förr. I lugna kvällar lyste
marelden och stjärnorna i kapp med de strålande ljusen från första och
andra klassens däck – vi hade inte så mycket som en lykta en gång på
vårt enkla område, och inte frågade vi efter det heller. Det var mest
som att dansa hemma på en loge. Spelmannen var en svensk pojke, och
varenda melodi, med drillar och krusiduller och bergfast takt kunde vi
alla hemifrån. Man såg bara de dansandes silhuetter mot himlens
stjärnor. Pojkar, som voro för blyga att bjuda upp de fåtaliga damerna
snurrade dödstyst och högtidligt runt med varann, precis som på en loge.
De flesta hade ingen krage, bara skjortlinningen blänkte vit i
västöppningen och alla duade varann. Det var aldrig tal om annat.
Danskar och norrmän och svenskar lika. Va heter du? Va kommer du ifrån?
Vart ska du hän?
Efter några dagar visste vi så mycket om varann som vi nånsin kunde
vilja ha reda på. Vi visste vart var och en skulle, var han hade varit
förut, om han var förlovad eller gift eller skulle gifta sig eller
änkling eller frånskild. Allting berättades och togs emot med intresse,
och samma förtroenden väntades tillbaka. Värst var det för svenskar och
danskar att förstå varann. Hade de varit ute förr så talade de engelska,
men kunde de inte det, så vrängde de till en rotvälska så fruktansvärd
under ömsesidiga försök att tala varandras språk, att det ofta slutade
med att de inte själva ens begrepo vad de ville ha sagt. Det var ett
skratt och ett stim och ett humör så glänsande på alla kanter, att det
var en ren fröjd att vara med. Ibland, när vi tittade upp, kunde vi se
första och andra klasspassagerarna stå och hänga vid relingen på sitt
däck, och det såg nästan ut, som om de inte alls hade så roligt som vi
trots all finessen däruppe. Vilket vi också fingo bekräftat, när två
andraklasspojkar en kväll i skymningen listade sig ner till oss, för att
få en sväng efter handklaver. Men det skulle de aldrig ha gjort – våra
pojkar gillade inte, att några utomstående kom och försökte vara viktiga
och dansa med deras flickor, så det blev slagsmål av innan det stod
länge på, och andraklassarna fingo hastigt och lustigt bege sig hem till
sitt igen.
Det spelades en hel del kort, mest poker, vilket ädla spel naturligtvis
endast var känt av dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan
anledning befanns jag värdig att införlivas med pokerlaget, och roligare
kunde jag inte få. Det var en fest att höra och se dem. De sutto där,
allvarliga, högtidliga, och klämde ihop korten så hårt i nypan som om
det varit rena guldet de höllo i. Och försiktigt, som om det gällt
brottsliga dokument, beskådade de vad de fått i givningen. Ingalunda så,
att de bredde ut alla fem korten som en solfjäder – nej då. De höllo dem
i rad på längden och lät det ena skjuta över det andra just så mycket,
att de kunde urskilja siffran och färgbeteckningen i vänstra, översta
hörnet. Efter hand antogo deras hederliga ansikten de mest knipsluga och
hemlighetsfulla miner, och så börjades knivkastningen! Potten sattes,
nya kort begärdes, och långsamt tog höjningen av insatserna vid. Tio öre
var maximum, så summorna blevo ej svindlande, men spänningen var lika
stor för det. I täta kretsar stodo åskådare runtom, och efter varje
spels slut blev det ett ändlöst diskuterande och skrattande och
rådgörande – så gavs det igen och allt blev dödstyst. Hela dagen
likadant, bara avbrutet av måltiderna. Men så gick tiden fort också.
Måltiderna, ja! Jag var placerad vid ett bord med uteslutande
svensk-amerikaner, och vid min högra sida hade jag en bondpojke från
Småland. Han såg så obeskrivligt äktsmåländsk och lantlig ut, och
tuggade så mycket snus, att jag aldrig ett ögonblick trodde han hade
varit utom sin hemsockens gränser förr. Men en dag bröt han sin tystnad
och talade till mig, och rätt vad det var så skrattade han, och då såg
jag ett par skinande guldtänder och blev alls inte förvånad, när han
berättade att han varit i tio år därute och nu varit hemma på besök i
två. Han var ett fynd, Elof, och när han kom i gång att berätta, så hade
man roligt en stund. Det vill säga – han menade inte alls att det skulle
vara roligt, men hans sävliga mål och hans ordvändningar voro
oemotståndliga. Och aldrig blev han ond när man skrattade heller. Han
bara grinade med lite förbryllad min och gick på med historierna. En
gång – en söndagsmiddag – kom jag en stund efter de andra till bordet
och fann Elof redan i färd med efterrätten, nån sorts mannagrynspudding.
Söndagen till ära var det tre rätter mat och lyxtilldelning i form av en
porslinsmugg, innehållande en obeskrivlig porter, vid varje kuvert. Utan
kolsyra, och besk och besynnerlig. Jag smakade på min och fnös till av
obehag, och så vände jag mig till Elof för att delge honom min privata
mening om drickat. Döm om min häpnad, när jag ser honom hälla innehållet
i muggen över puddingen och sen äta det hela med något förvirrad uppsyn.
»Men Elof!» sa jag. »Ä du galen? Slår du porter på puddingen.»
Elof tittade upp och såg lättad ut:
»Påte!» sa han. »Ä du säke? Ja töckte väl ja att dä va en jäddra dåli
sås!»
Annars var maten storartat bra, om också med något konstig
sammansättning för en svensk. Att få dillkött klockan åtta på morgonen
till frukost är ju en ganska kraftig början på dagen, och att sedan till
middag klockan tolv få ärter och fläsk och ovanpå det oxstek är en
värdig fortsättning – klockan halvfyra kaffe med massor av färskt
vetebröd och klockan halvåtta kvällsmat med rikligt smörgåsbord och en
stadig varmrätt. Inte behövde man svälta.
Klockan tio skulle allt vara tyst och alla i sina hytter, och sen var
det inget annat att göra än sova. Till klockan halv fem eller fem på
morgonen, då uppassaren trädde in och – _skurade_! Ja, just skurade, så
det flöt vatten på det bara trägolvet. Låsa in sig kunde man ju inte,
eftersom det varken fanns nycklar eller reglar – det får det aldrig
finnas i tredje klass, det fanns inte ens i badrummet – och där stövlade
han omkring och slängde med ens väskor och sin egen hink, så de döda
kunde ha vaknat. När han lyckligt och väl blött ned allt så mycket som
möjligt, bangade han igen dörren så det hördes över hela båten, och så
flåsade han in i nästa hytt. Han var väldigt tjock och stönade och
pustade som en flodhäst, där han skvalpade om med vatten och borste och
svabb. Sen fick man ligga där i den sura skurlukten tills första
signalen gick kl. halv åtta, då golvet hade torkat upp så pass att man
kunde gå där, om man undvek de värsta sjöarna. Så nog hölls det rent på
den båten alltid! Och lakan byttes en gång under de tolv dagar vi voro
ombord.
Många hade rest hem på Drottningholm och Stockholm och tyckte ju förstås
mer om dem. Men det kan ha varit fosterländska känslor, som rörde sig –
jag vet inte. Alla, som »gått över», voro väldiga kaxar och jämförde
olika »linor».
»Se förra gången då åkte ja him pau Fredrik vill!» sa en blekingspojke.
»Dä samma lina sum den härna, men han va _möcke_ störr! Den sulle du
gått pau i stället.» – »Fredrik vill?» frågade jag oförstående. – »Ja
ella Fredrik åttonne hete han också, men himma hos vårt sau saje di
Fredrik vill, å dä gör di fleste. För si dä stavas ju Fredrik vill.»
Fredrik VIII! Oh, svenska folk!!
Ju närmre vi kommo land, dess nervösare blevo alla vi »greenhorns». Det
var Ellis Island och interneringen där, som oroade oss, och vi fingo
också till livs en del historier därifrån, som ingalunda gjorde oss
lugnare, men som vi dock i våra hjärtan trodde vara lögn. Åtminstone det
mesta! Om emigranter, som inte fick gå i land av mystiska anledningar,
utan skickades hem igen på samma båt, om giftermål, som folk blivit
tvingade att ingå, bara för att de varit mycket tillsammans på resan, om
kroppsvisitationer och undersökningar och oerhörda böter för saker i
packningen, som inte fick föras in. Gud, vad de smällde i oss! Till slut
blevo historierna så otroliga, att vi nekade att tro ett enda ord.
Stackare vi! För några av oss blev det minsann allvar nog, och inte
glömmer vi så lätt Ellis Island.
En kväll i skymningen ångade vi långsamt in i New Yorks hamn, med
flygande fanor och skrällande mässingsorkester. Det var den 30 maj,
nogare bestämt, dagen före »decorationday», en av Amerikas största
högtider, och alltså helgdag. Så vi hade den tämligen sorgliga utsikten,
att vi hela dagen därpå måste ligga stilla ombord och ej alls fingo gå i
land. Ellis Island hade också ledigt, se!
Strax efter oss gled »Drottningholm» in i hamnen, och den hade ändå gått
från Sverige mer än ett dygn senare än vi lämnade Kristiania. Våra
svenska anleten grinade brett och stolt åt danskarna, och flickan från
Västergötland, som aldrig varit utom sin socken förr, blev så hänförd,
att hon ögonblickligen tog upp »Du gamla, du friska». Hon lär sig
aldrig, att det heter »fria» numera.
Vid tiotiden på kvällen ankrade vi i Hoboken, efter att andaktsfullt ha
betraktat Frihetsstatyn, starkt belyst av båtens strålkastare. Men
skyskraporna gjorde större succés, det måste i sanningens namn erkännas,
fast inte så stor den heller! En skånska, som stod bredvid mig, sade med
en röst, där häpnad blandades med en viss överlägsenhet:
»Jaa! Di va steora au grömma au rälia nock, au hadde en inte sett di pau
beiogrraf, sau trodde en natorlit att da va löjn.»
Det var vad skyskraporna voro värda! När sen de av våra reskamrater, som
voro amerikanska medborgare, stolt tågade i land, och första och andra
klass likaså, så hade vi inget annat att göra än att gå ned och koja.
Över våra huvuden lyste inga himmelens stjärnor längre – bara darrande
ljusskyltar, som rekommenderade Liptons te, cocoa och coffee. Fiskers
utsökta nåt annat vad det var, och långt, långt bort i fjärran strålade
Coney Islands sagotorn.


ELLIS ISLAND.

I, som här inträden ...
Hela den följande dagen måste vi som fångar vanka omkring på båten.
Hamnen låg öde och tom – bara då och då kretsade ett spionageaeroplan
från tullen över våra huvuden, och det var så brännande hett och
vindlöst överallt, att vi flämtade efter andan. Den enda, men verkligt
stora glädje vi hade, var, att vi fick tillåtelse vistas på första och
andra klassens promenaddäck och vräka oss i bekväma stolar och känna oss
förmögna. På kvällen hade vi vår sista dans till musik av _båtens
mässingsorkester_, och vi kände oss ju nobla, fast dragspelet var tusen
gånger bättre att dansa efter.
Och så kojade vi för sista gången ombord i en hetta så kvävande, att det
var en ansträngning att dra andan – under hela resan hade det annars
varit så kallt, att man nätt och jämt kunnat bärga sig med två par
dubbla filtar på natten. Så mycket sova blev det just inte av, och
klockan halv sex purrades vi – för en gångs skull inte med den
evinnerliga skurningen, utan av gongongen ombord. Frukost halv sju, och