Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 07

inte! Och ju högre det reste sig, dess mindre och ynkligare såg det
gamla ut med sitt blygsamma lilla torvtak och sin skorsten, murad av
ojämna stenar. Där blev källare också av cement, och den såg Erik med
blida ögon, för den »kom händigt in», som han sade. Det skulle bli fyra
rum – två uppe och två nere, men när pojkarna fått allt färdigt, så när
som på skiljeväggarna, så tyckte de, att resten kunde Erik göra själv,
det var snart gjort. Och Erik sa, att det kunde han visst, och nu skulle
de inte bådra längre (bother = besvära sig), för de där väggarna skulle
han få upp som ingenting, nu när allt var färdigt och golv lagt och i
ordning. Så småningom skulle de väl flytta in, sa han, när Karolina och
han tröttnade på den gamla kåken, som både hade vägglöss i sina gamla
timmerväggar och var för galet obekväm. Så när pojkarna fått allt som de
ville ha det, så reste de var och en till sitt igen, nöjda och glada,
att de gamla fått ett riktigt hus att bo i, och det ett, som var mycket
finare och gentilare än något av grannarnas.
Men tror någon händelsevis, att Erik och Karolina flyttade? Ånej – inte
de! Tio år senare, när jag kom, så stod huset som det stod. Stort och
luftigt och svalt i sommarhettan, med hyvelbänk och separator och allt
möjligt skräp, som samlats där under årens lopp. Den väldiga salen på
nedre botten, som ännu inga skiljeväggar fått, var lika obebodd som den
dag den byggdes, endast rummet ovanpå var i bruk, och där hade drängen
sitt storartade residens. Men de gamla, de bodde i sitt lilla blockhus i
sitt kvävande heta lilla kök, där elden brann i spisen dagen i ända, och
där den stora sängen stod hopskjuten i ett hörn om dagarna, och drogs
ut, till den tog all plats om nätterna. Och ovanpå i vindskammarn bodde
jag, och aldrig var det tal om ens att använda det stora, nya, vitmålade
palatset att bo i. Å smålänningar – å svenskar! Finns det något likt er!
Envisa och enrakiga och orubbliga, när ni fått något i huvet! Ändå så
begrep jag så väl Erik och Karolina – kanske jag gjort likadant själv.
Det första lilla huset var dem kärare än något palats i världen, den
första lilla blockstugan, som rests med möda och slit i vildmarken, det
första egna hemmet i främmande land, som gett dem skydd och frid och
värme i trettio år, och där Erik kunde sitta och se sig om, peka på en
bjälke och säga:
»Va vi slet med den, Adel å ja! Ja trodde mest vi allri skulle få opp
en, men dä geck te slut ändå. En cära inte hur en arbeta på den tien,
när en va ong å de va brått å en ingen hjälp kunne få.»
Nej, jag undrar inte på, att de inte flyttade. För vad fanns det för
minnen i det nya huset? Ingenting! Vackert var det, och fint var det,
och roligt var det, att det stod där, för det var just som ett monument
som visade, att barnen tänkte på de gamla föräldrarna, älskade dem och
ville dem väl, och det gjorde gott i hjärtat, när de alla voro så långt,
långt borta och så sällan kommo hem och hälsade på. Och en gång, när
Erik och Karolina samlats till sina fäder, så höjde det väl farmens
värde också, när den skulle säljas och övergå till främlingar. Ty ingen
av barnen hade smak för jordbruk, så det var inte lönt att hoppas, att
gården skulle stanna i släkten. Det kändes konstigt att tänka på, sa
Erik, att allt det man gjort, allt det man trälat och arbetat med så
hårt, skulle gå till någon, som de kanske inte kände ens. Men så är det
här i världen, och det är ingenting att göra åt det. Han hade tänkt att
dika ut en sumpmark nu i sommar, men vad nyttade det till! Mor och han
redde sig på det som var, och det var ingen som tackade honom för att
han slet livet ur sig med mera nyodling. Han blev så trött i ryggen av
att gräva nu, och Gustav, drängen, tyckte det var för tungt arbete i
solgasset. Och det var det nog, kanske. Håhåjaja!
Erik suckade och tystnade, och Karolina suckade också. Det var nästan
alldeles mörkt nu, men månen hade gått upp och lät en strimma av blåvitt
ljus falla in genom den lilla fyrkantiga fönstergluggen och lysa på
vaxdukens röda rosor. Utanför susade det lite i träden och sjön kluckade
mot stranden, annars var allt så sommartyst och sommarvarmt och
sommarljuvt. En ko råmade i ladugården, och ljudet kom så milt och
mjukt, en whippoorwill drillade till ett slag – högt, jublande, liksom i
skratt och lycka. Sen föll tystnaden igen, och doften av nyslaget hö och
av de stora röda liljorna, som växte på gårdsplanen, trängde in genom
fönstrets moskitnät. Den kom med ens och så starkt, att vi alla kände
det på samma gång.
»Det blir möen dagg i natt», sa Erik bara. »När di röa blommerna loktar
så stärt.»
Sen teg han igen. Men om en stund kom det sakta och med en röst, som om
han talade i sömnen – i drömmen:
»I kväll ä de sum den första kvällen, den allra första kvällen, när Adel
å ja kum hit. Lika stilla å lika tyst å lika fint. De va månaljust då me
å sjön lät likadant. Ja vet inte um ja sulle villa börja alltihop från
begynnelsen igen, men den kvällen å den summarn – di skulle jag villa ha
um å um igen. Å den dan, då ja mötte Karolina å barnen å vi köpte koen,
å när vi kum fram på annra sian sjön å Adel sto å vänta, så solen sken å
de rykte ur skôrsten. De va nog den finaste dan ja har hatt. Ella va
säjer du, mor?»
Då räckte Karolina ut handen mot honom, och fastän jag satt där, så tog
han den och höll den och strök den. Tills någonting klämde så hårt om
strupen på mig, att jag kom att tänka på tvätten, som hängde ute och
måste tas in. Och smög mig ut.
* * * * *
Det var med sorg i hjärtat jag lämnade Erik och Karolina ett par veckor
senare. Jag hade lärt mig att hålla så mycket av dem, och jag tyckte så
om deras lugna, svenska soliditet, deras vänlighet, deras godhet, deras
trofasta ömhet mot varann. Och jag hade lärt mig älska den lilla stugan,
den kluckande sjön och det lugna jämna arbetet, de röda liljornas doft
och de vajande björkarna, whippoorwillens drill i nattens tystnad. Men
jag kunde inte stanna längre – jag hade sett och lärt vad jag kommit dit
för att lära och se. Jag hade sett Sverige leva, odödligt och envist
mitt i Amerika, jag hade lärt, att ett trofast hjärta aldrig sviker. Men
när jag satt i buggyn bredvid Erik, som själv skjutsade mig till
stationen, och vi kommo till det stället, där vägen böjde av från sjön
och ledde in i skogen, då vände jag mig om och såg Karolina stå på
förstubron, vinkande och vinkande, och då snyftade jag till, nästan utan
att veta det. Det kändes så underligt. Som om jag lämnat mitt eget hem,
för att aldrig mer vända tillbaka till det. Och när Erik hörde mig, lade
han sin hand ett ögonblick på min och sade:
»Dä va snällt, dä va snällt! Dä här stället ä dä vi grät på, Karolina å
ja. Dä ä just som en inte kunne låta bli, när en kommer hit.»
Jag kunde inte hålla tillbaka ett litet leende mitt i all bedrövelsen
och Erik skrattade också, så tårarna strökos bort fort nog. Men där satt
ändå kvar en känsla av tomhet och ensamhet, av att något vackert och
härligt var ohjälpligt slut, och när tåget under idelig klockringning
ångade ut från stationen, försökte jag så länge det fanns en möjlighet
att med blicken fånga den lite böjda, knotiga gestalten, som stod där så
trygg i knäiga overalls och viftade med hatten. Och när jag satt inne i
den olidligt heta Pullmanvagnen såg jag honom för min blick, långsamt
körande hemåt i skymningen, längs den gropiga vägen, kantad med röda
liljor och blå iris, såg honom komma ut ur skogen, såg stugan och
björkarna och Karolina, som väntande stod på förstubron. Ni kära gamla –
måtte livet fara varligt fram med er på er ensamma ålderdom!


MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD.

I Minneapolis stannade jag bara några dar den här gången – guskelov, att
jag slapp bli uppasserska igen! Det var egentligen min enda tanke, när
jag gick där på gatorna och tog en överblick av scenen för så många
förtvivlans ögonblick. Jag hade beslutat att göra en lång »hikingtrip» –
d. v. s. fotvandring – och som ett avlägset mål satte jag Salt Lake City
och mormonerna. Att en ensam dam gör en fotvandring, är så vanligt i
Amerika, att ingen ens tittar åt en, om man kommer vandrande med en
ryggsäck och iklädd byxor och skjorta. Det är modernt för tillfället
därute att gå klädd på det sättet, och till dressen hör också en vanlig
mössa med skärm, helst placerad på Jackie Coogan-manér. Jag avvek i så
måtto från det fastslagna modet, att jag hade en vidbrättad hatt i
stället för mössa, eftersom jag ansåg det mera praktiskt i den stekande
hettan.
Och så startade jag. Först tog jag tåg ett par hundra engelska mil, för
att slippa från Minneapolis och alla dess oändliga förstäder, men när
jag tyckte det började se trevligt och lantligt ut steg jag av, tittade
på en karta, som skulle komma Automobilklubben att vrida händerna av
fasa, och började lunka på i damm och rök. Med sällspord intelligens
hade jag valt just den hetaste tiden på dagen, och det stod inte länge
på, förrän jag började tala svenska för mig själv. Om packningen och
vägen och skorna och lite av varje, som jag fann värt ett omnämnande.
Ett par bilar susade förbi och rörde upp så mycket damm, att jag inte
trodde det fanns så mycket på hela jorden. En pojkspoling i en av dem
ropade något till mig och vinkade leende och fryntligt med handen, men
om han trodde jag skulle le soligt igen och vinka tillbaka, så tog han
fel, det är allt jag kan säga. Det var förresten bara ett par Fordar som
körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen »bil», men mitt hat
var nästan lika starkt, som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall.
Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare
sanningen. När jag gått ett par timmar ungefär, kom en bil tutande och
ragglande kring hörnan bakom mig. Ja, ragglande – jag har inget annat
namn för dess underbara sätt att ta sig fram på. Den for som en snok
från den ena sidan av vägen till den andra, och det tycktes för mina
verkligt intresserade blickar, att karosseriet for åt ett håll och
hjulen åt ett annat och det gjorde det också, som jag sedan hade
tillfälle att konstatera. Jag blev nämligen inviterad att åka med. Det
fanns bara en person i bilen, och det var en ung pojke på en sjutton,
arton år, fräknig och smutsig och dann, i trasig blå overalls och en
obeskrivlig halmhatt på huvet. När hans blå öga fastnade på det av mig,
som var synligt genom dammet, tvärstannade han sitt förunderliga åkdon
och log välvilligt med alla sina vita tänder:
»Have a lift, sweetheart? – Vill ni åka me, hjärtat mitt?»
»Sweetheart nothing!» sa jag och försökte se indignerad ut. Men ingen
kunde stå emot det leendet och den bilen, så jag misslyckades
jämmerligen i mitt försök att verka värdig och klev försiktigt upp och
placerade mig bredvid honom. Mycket försiktigt! För jag såg genast, att
denna speciella bil fordrade en ytterlig grad av varsamhet. Vad jag inte
sett förut, när den kom singlande emot mig, det såg jag nu på nära håll,
och det var med en viss känsla av svag, men i alla fall fullt förnimbar
oro, som jag lät mig sjunka ned bredvid den fräknige, och satte mig
tillrätta för mitt livs automobilfärd. Karosseriet var nämligen endast
med ganska smala snören _bundet_ vid chassit, och allt annat var i stil,
i verklig genomförd och god stil. Det var en Ford förstås – en av de
allra första. Den verkade som om den var gjord före Kristi födelse, om
man skulle taxera dess ålder efter dess utseende: resårerna hade lagt
sig till ro, så man satt i ett hål, fjädrarna hade tagit slut i bakre
ändan, men i den främre funnos de kvar, vilket åstadkom en guppning och
krängning av sällsam art, ratten var mycket liten och satt på en krokig
och förvånansvärt rostig styrspak, vindskyddet fanns, men skyddade inget
nämnvärt, ithy att det saknade varje tillstymmelse till glas, och
stänkskärmarna voro ruiner.
Jag har aldrig i mitt liv sett maken till bil, och skulle ogärna vilja
uppleva den sensationen en gång till. Men roligt var det att åka i den i
alla fall, spännande och uppfriskande. Man hade den känslan, när man
satt i den, att man hela tiden styrde rätt ut åt diket till – det
berodde på, sa den fräknige, att karosseriet var lite snett fastbundet,
och hur mycket han arbetade med att få det på sin rätta plats, så ville
det alltid åka tillbaka på sned igen. Så nu fick det vara som det var,
ingen idé att bråka med det. Var det hans bil? Yebetcha! Hade han haft
den länge? Bara i ett par månader. Hade köpt den för femton dollars, och
nu reste han omkring i den och sålde olja. Jojomen! Det var ingen dålig
bil för det priset – maskinen var allright bara man fick den i gång,
fast det kunde vara ett sabla knåp ibland. Men sen gick den, fast inte
absolut ljudlöst förstås.
»Neej», sa jag, »det kan man inte säja precis!»
Och det kunde man inte heller, hur hövlig man än ville vara. Det lät som
en kulspruta, när vi brakade fram, och till och med bildresserade
amerikanska hästar spände förvånade upp ögon och öron, när vi smattrade
förbi. Men fram kom vi, och när jag fick höra, att den unge oljeresanden
skulle till en liten stad hundra engelska mil i min riktning, så tyckte
jag himlen var nådig och satte mig så bekvämt tillrätta jag kunde i
hålet på sätet, och lät en aldrig sinande ström av den underbaraste
amerikanska slang smeka mina öron. Då och då glömde jag bort, att bilen
var lite konstig och fick svindlande sensationer av att: »nu åker vi
rätt i diket, _nu_ barkar det rakt ner, å ajö, farväl för sista gången
med oss». Men så knaltade vi helt lugnt vidare, och jag kom ihåg, att
det ingen fara var.
Ja, det var en bilfärd! Jag fick veta, att han hette Sidney, men
kallades Sid av mera intima bekanta, och att det vore lämpligt, om jag
lade mig till med detta mindre formella tilltalsord.
»Vad ni heter, gör detsamma», sa han. »Jag kallar er för sweetheart,
allright.»
»Jaså!» sa jag och trodde, att jag gjort ett djupt intryck på honom.
Efter en stunds tystnad sa han:
»De kallar jag alla flickor.»
Så där fick jag för det! Att all glädje i detta livet ska vara så
kortvarig.
»Jag ä nästan lika fräkni som Wesley», sa han sedan. Därmed menande
Wesley Barry, filmhjälten.
»Mycket mer!» sa jag och fick ett hänfört leende till svar. Och
antagligen för att visa sin erkänsla frågade han på sitt okonstlade
språk, om jag ville försöka köra »kärran». Jag ville, och vi bytte hål.
Hans var ännu djupare än mitt. Den stund som följde närmast efter mitt
övertagande av ratten skall jag aldrig glömma. Tala om marritter och
mardrömmar och allt som börjar på »mar» i världen! Ratten gick endast
att röra i kraftiga knyckar, och som jag var ovan vid detta säregna sätt
att framforsla en bil på, beskrevo vi de mest invecklade kurvor och
svängar jag någonsin sett ett fordon utföra. Om vi _raglat_ fram förut,
så verkade vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon förföljde oss och
i varje ögonblick måste vända hela vagnen för att övertyga oss om, att
ingen var efter oss. Det var fruktansvärt och på samma gång så idiotiskt
skrattretande, att jag till slut, matt och kiknande, inte orkade göra
den erforderliga knycken för att klara en skarp kurva, utan lät det basa
rätt på och körde hela det gamla rucklet mot ett träd. Farten var inte
vidare hög, så det gjorde inte ont, men snörena lossnade och karosseriet
skuffades tillbaka en halv meter eller så, och tycktes ett ögonblick
fundera på, om det skulle ta överbalansen och sätta sig på vägen eller
stanna kvar. Det bestämde sig för det senare och vi stego ur. Den
fräknige sade inte ett ljud – han kunde inte. Han var avkiknad och bara
några snörvlande ljud utgingo ur hans näsa, och jag svarade på samma
internationella språk. Men när vi äntligen hämtat oss och torkat
tårarna, så fiskade han upp ur fickans djup ett segelgarnsnystan och
skred till verket med vana och ackuratess.
»Darn the old fool!» var allt han sade. – Må tusan ta den gamla idioten!
Och jag vet, att han menade bilen och inte mig.
Med förenade krafter lämpade vi karosseriet på sin plats igen, surrade
med segelgarnet och satte oss upp. Motorn gick så det var en fröjd – det
var som en tio kulsprutor varit i aktion på samma gång, och med ett
förnöjt grin startade den unge oljemannen sin car igen. »Det där var
ingenting att fästa sig vid», sa han. Det hände honom ideligen i början,
innan han blev van vid de små konstigheterna med ratten. Och han hade
alltid snören med sig att laga med, så det var ingenting som fallerade.
Men kanske det var bäst, att han körde själv nu, så vi kom fram något så
när i tid och medan det ännu var ljust. Jag besvarade spörsmålet med
övervägande ja, och så runkade vi vidare, ideligen förbisusade av andra
bilar, vilkas damm vi glättigt svalde, medan konversationen blev
livligare och intimare ju längre det led. Jag menar hans. För jag hade
just inte mycket tillfälle att yttra mig. Han berättade mig om flickan
han älskade, som troligen skulle svika honom och gifta sig med
rörmakare. Han berättade allt vad hon sagt, och allt vad han sagt, och
allt vad de sagt vid olika intressanta tillfällen och frågade mig till
slut, »honestly», om jag inte tyckte, att hon hade behandlat honom
»rotten», och om han inte visat sig värd hennes kärlek, så mycket som
han bjudit henne på och tagit henne med på.
»Certainly, Sid!» sa jag allvarligt. »Absolut, Sid.»
»Och alla härliga bilfärder jag bjudit henne på sen!» sa han drömmande,
men bittert.
»I den här bilen?» frågade jag.
»Certainly!» svarade han stolt. »Och bara en gång körde jag av
karosseriet, men då gick det av riktigt, så vi satt kvar på vägen och
vagnen kila på tills han luta sej i ett dike ett tag.»
Jag kände djupt för Sid, det gjorde jag verkligen. Men jag förstod också
delvis Violet, som valde rörmakaren, som ägde en Chevrolet, sista
modell. Såna äro kvinnorna – de ta hellre en rörmakare i en Chevrolet
med fastsittande karosseri, än de ta en uppåtsträvande oljeagent i en
bedagad Ford med löst karosseri. Jag rodnar på mitt köns vägnar, men så
är det.
För att leda Sids tankar i en annan fåra, förde jag samtalet på mig
själv och min tripp. När han hörde, att jag tänkte gå på mina ben ända
till Salt Lake City slog han sig på knät med ena handen – något som jag
med oro iakttog, enär båda behövdes för att styra bilen – och upprepade
gång på gång:
»Well, I’ be hanged, I’ll be hanged!»
»Varför?» frågade jag milt. »Varför vill ni bli hängd, Sid?»
Han utvecklade i kraftiga och tydliga ord, varför han önskade, att detta
hemska öde måtte vederfaras honom. Och det var bara för, att han aldrig
i sitt liv hade hört eller anat att en sådan idioti kunde rymmas i en
människas hjärna. _Gå_ till Salt Lake! När det fanns frakttåg att skutta
upp på och åka gratis på. Han visste om en flicka, som åkt gratis ända
till Seattle utan att bli huggen en enda gång. Och hon var ändå dotter
till en miljonär. – När det fanns bilar, som kunde ge mig en »lift» hur
många hundra mil som helst – när det fanns ... Oj, han mådde illa, när
han bara tänkte på, hur fullständigt hopplöst bakom jag var.
»Hur ska man hoppa på tåg då?» frågade jag.
Den kaskad av råd jag fick till svar kan jag inte återge här, men jag
har dem på mina fem fingrar ännu i denna stund, och jag kan ännu i min
rygg känna, hur det var att följa det första. Att ligga på
bromsstängerna under ett ryckande och slängande frakttåg. Oh, Sid! Om
jag hade träffat dig efter den färden hade jag inte gett en nickel för
ditt unga oljeliv. Jag såg dig aldrig mer, och de andra råden voro så
goda, att jag begraver det första i glömskans djup.
Och när vi skildes vid portalen till ett litet blygsamt hotell i en
liten blygsam stad i Iowa var det med alla tecken av vänskap och
högaktning. Jag hade nämligen lovat honom, att under inga omständigheter
göra något så vanvettigt som att gå på egna ben till Salt Lake.
Det sista jag såg, när jag gick in genom dörren var hans vänliga leende,
fräkniga ansikte och det sista jag hörde var:
»So long, sweetheart!»
Sen dränktes alla ljud i en öronbedövande kulsprutseld.


ENLIGT SIDS RECEPT.

Sid hade sagt till mig:
»Ta rätt på en vattenstation långt ut på linjen, göm er i ett dike eller
var ni kan, och rör er inte förrän tåget har stått still en bra stund,
så det just är färdigt att gå igen. Passa på då och smyg in under en
vagn och lägg er rak lång tvärs över bromsstängerna. Det vore bäst om ni
hade en brädlapp med er, för det är förbaskat kusligt å ligga på bara
stängerna. Men det går förstås!»
»Ja», sa jag. »Jag ska försöka.»
»Om ni ser nån öppen finka, som dom har glömt å låsa till dörrn om, så ä
de finare å jumpa in där, men dom hittar er fortare. Ibland kan de vara
bra å äntra opp på taket också på den där lilla stegen, som finns i
varje ända på vagnen, men de kan vara sablit knepigt att hålla sej kvar
i svängarna om tåget går unnan lite. Innan ni går opp, så titta efter
att där finns nån ventil eller någet som ni kan hålla er fast ve.»
»Ja, Sid», hade jag svarat ödmjukt och fylld av beundran över allt detta
vetande.
Nu var det några dagar senare och jag låg vid vattenstationen. Där fanns
inget dike, men det växte en skranglig buske i den heta ökensanden, och
jag hade krupit så tätt in i den jag kunnat, sedan jag först hojtat och
sparkat för att driva bort eventuella skallerormar. Ett godståg skulle
komma inom en inte alltför avlägsen framtid det visste jag, för jag hade
hört mig för på en liten station längre uppåt linjen, och min spänning
steg till oanade höjder medan jag låg där i det stekheta solskenet och
väntade. Och vänta fick jag! Det var under den stora järnvägsstrejkens
dagar, i slutet på augusti någon gång, och när ett expresståg kunde bli
försenat ända till sju timmar, så kan man begripa, att ett godståg inte
skulle behöva ha något särdeles bråttom. Det var tidig morgon, när jag
slog mig ned i busken, men det var inte förrän en bra stund efter
middagstid, som jag hörde skenorna börja sjunga för ett kommande tåg. Så
jag hade tid på mig att ligga där och fundera över livet i allmänhet och
mig själv i synnerhet. Mest undrade jag på, varför jag egentligen gjorde
den här fåniga »vandringen», när jag kunnat sitta bekvämt i en
Pullmanvagn och vaggas fram, omgiven av komfort och negertjänare och
isvatten och elektriska fläktar och allt möjligt annat, som gör livet
lätt och behagfullt att leva. Men så kom jag ihåg det eviga, utslitna
gamla tyska ordspråket, som under skoltiden trumfats in i min för tyskan
föga känsliga hjärna: »Wenn jemand eine Reise tut, er hat was zu
erzählen.» Vad skulle det bli att berätta från en resa i en dammig
Pullmanvagn, som inte varenda människa kunde fundera ut själv och göra
när som helst?! Och så tråkigt som det var att sitta på tåg och bara
lättjefullt kasta en blick genom fönstret då och då ut på landskapet.
Gick man på vägen, så fick man åtminstone se mycket mer, höra mycket mer
och komma mer i kontakt med landet och dess eventuella egenheter. Man
kunde t. ex. få en åktur i en Ford vars make ännu ingen drömt om – jag
tänkte förstås på min vän Sid och hans sällsamma fordon – man fick råd
och anvisningar om diverse praktiska ting, som det alltid kunde vara bra
att kunna. Som nu detta med gratisåkning på tåg, som är det vanligaste
och snabbaste sättet för Amerikas otaliga tramps att komma fram på. Man
fick höra små lösryckta, fristående historier om okända människors öden
och äventyr, sorger och glädjeämnen, man fick se allting liksom mera
inifrån, mera intimt, mera sant och utan all förgyllning. Och när massor
av kvinnor i Amerika gjorde samma sak för sports skull, för det hade jag
läst många gånger om i tidningarna – varför skulle inte jag kunna göra
det? Fast jag var från Sverige.
Så där låg jag i min buske med ryggsäcken under huvudet och hatten över
ögonen och tyckte, att jag gjorde det absolut enda riktiga. Jag tänkte
på annat också, på brev jag fått hemifrån, där det stod, att det bara
regnade, regnade och regnade, dag efter dag, natt efter natt. Att det
var så kallt, så dom gick mitt i blanka sommaren och frös så dom
huttrade. Jag låg och undrade hur det kändes, när dropparna föllo svala
och tunga och härliga, när doften steg fuktig och bitter från våta träd
och våt mark, när gräset kylde ens fötter och jorden var mjuk att gå på.
Och jag blev så full av längtan efter allt det, så jag nästan stönade. I
tre månader hade jag varit i Amerika nu, och inte en regndroppe hade jag
sett eller känt. Bara sol, sol och damm och torka. Om jag kunde begripa
...
Det började sjunga i skenorna och allt annat ströks bort ur mitt
medvetande. Bara äventyret fanns kvar – det, som nu skulle komma.
Tjuiii! blåste det långt borta, och strax därpå kom ett oändligt långt
tågsätt brakande, saktade av och stannade äntligen med allra sista
vagnen mittför min buske. Jag låg ihopkrupen på ett sätt som skulle
gjort en ormmänniska heder, och vågade inte lyfta upp huvudet på en bra
stund. Men när jag, lik en spejande indian, slutligen lät mina blickar
svepa över de glesa bladen, upptäckte jag, att min ängslan att bli sedd
var absolut onödig. Inte en människa syntes till på min sida av tåget.
Långt borta åt vattentornet till hörde jag röster och skratt, men inte
en själ såg jag. Då gav jag mig i väg, smygande som »Den siste
Mohikanen» på krigsstråt. Någon plankbit hade jag inte tagit med mig –
jag tyckte det skulle sett så konstigt ut för människor jag möjligen
kunde möta på vägen hitut, och för resten hittar man aldrig en plankbit,
när man verkligen behöver den. Så jag förlitade mig på Sids ord: »Det
kan gå ändå, förstås!» och ålade mig under vagnen, i mitt oförstånd
tackande Gud, att den sista i sättet just stannat mittför mig.
Där fanns fyra eller fem – jag har glömt vilket – smala stänger, som
gingo längs med vagnen, och dem skulle jag nu placera mig tvärs över. På
rygg, förstås. Det var inte högt i tak – botten på vagnen kunde jag
ledigt nå, så jag nästan kunde placera hela underarmen ända upp till
armbågen på den, och det stod en doft i luften omkring mig, som livligt
påminde om ladugård. Det var inte bara en doft förresten. Jag hörde
råmanden och trampandet av oroliga fötter och förstod, att jag hamnat på
ett boskapståg, eller under, för att vara exakt. Längre hann jag inte i
mina upptäckter förrän en väldig knyck förnams, ett gnisslande, och vi
voro på väg. Jag höll just på med att placera min lilla ryggsäck så gott
jag kunde under huvudet, som låg lite hårt och obekvämt på den smala
järnstången, så jag var inte riktigt beredd att ta emot knuffen. Som en
vante slängdes jag i väg utefter stängerna och bara lyckträffen, att
ryggsäcksremmen hakade upp sig på en skarv har jag väl att tacka för,
att jag inte blev avslängd. Sid hade sagt mig att för all del se till,
så jag inte låg för nära den plats där stängerna gledo genom
järnfästena, för då kunde jag bli illa klämd, om en oförutsedd bromsning
gjordes. Så när jag märkte, att det inte var utan, att jag var bra nära,
så började jag försöka maka mig ur det farliga området. Det var ett
arbete, som jag ännu kan tänka på med fasa, så absolut ohyggligt
mödosamt var det. Men det gick, och till slut låg jag på ett säkert
ställe och började arbeta med att få upp ryggsäcken igen.
Farten ökades. Vagnen som ju var sist i tågsättet slängde och krängde i
kurvorna, skenskarvarna kändes som om vi hoppat över Himalayas toppar,
bromsstängerna skuro in i ryggen, så det var som om jag legat på ett
värmeelement. Ack, jag hade gett allt vad jag ägde och hade för Sids
plankbit just då! Från vagnen ovanför mig kom allt möjligt nedramlande i
mitt uppåtvända ansikte, så jag hela tiden måste hålla ögonen slutna för
att inte få dem alldeles fördärvade. O – det var en färd! Och det värsta
var, att jag måste blunda. Om jag åtminstone förmått titta upp och
kunnat se litet! Till slut försökte jag vända på mig och ligga på magen,
men när jag efter tusen rörelser och ansträngningar väl _kom_ på den
bogen och öppnade ögonen för att se hur det såg ut, fick jag en sån
förnimmelse av svindel och illamående vid åsynen av de med vanvettig
fart förbisusande rälsbalkarna, att jag måste genomgå samma tortyr igen
för att vända mig om på ryggen.