Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 10

jag frös så jag skakade. Det är ett underligt klimat där ute i västern –
på dagen så hett, så man tycker det vore bäst om man finge dö från
alltsammans, och några timmar efter solnedgången så isande kallt, att
man inte vet sig någon levande råd hur man nånsin ska bli varm igen. Om
dagen längtar man efter natten och om natten längtar man efter dagen.
Konstigt land!
Det var både järnvägsstrejk och gruvstrejk i Amerika vid det här laget,
och när jag huttrade framåt den dåligt upplysta gatan på jakt efter
hotell, snubblade jag mer än en gång på folk, som lågo utsträckta på
trottoarerna eller sutto lutade mot husväggarna och sovo. Det var
besynnerligt, tänkte jag, för det första, att de kunde tillåtas slå sig
ner på det viset och för det andra, att de inte fröso livet ur sig i den
iskalla natten, men det var väl människor, som var vana vid sånt, och de
tycktes sova som döda i dammet. Då och då kom en ensam man gående och
stegen ekade i tystnaden, medan det svaga lyktskenet ibland blänkte till
på en tung revolver, som hängde långt ned på höften i ett späckat
patronbälte. Det var tillfälliga strejkvakter, som sågo till, att allt
var som det skulle och att inga oroligheter bröto ut, och en av dem
hjälpte mig att bulta upp hotellportiern och bar sedan in min ryggsäck
och ordnade så jag genast fick ett rum. Varefter han försvann med en
kort nick och ett: »So long, girlie!» Utan att vänta på varken tack
eller drickspengar. Det är gott om sån ridderlighet i Amerika.
Det fanns egentligen bara en gata i Las Vegas, och när jag kom ut
morgonen därpå, var där precis som en marknad. De flesta av arbetarna
från gruvorna utanför staden hade kommit in eller övernattat på
trottoarerna, och där sutto de och hängde på rännstenskanten eller kring
kaféerna, pratande, rökande och spottande. Hundar snodde omkring benen
på en eller slogos i hörnen, hästar, med fantastiskt klädda cowboys,
kommo sprängande från rancher i närheten, bilar susade fram med vild
fart och virvlade upp enorma dammoln, pianolor och grammofoner voro i
full gång, och här och där på en upp- och nedvänd tunna eller en stol
stod en arbetare och höll tal, som slött avlyssnades i det svidande
solgasset.
Jag vankade långsamt framåt och såg mig omkring. Men där var just inte
mycket att se mer, än några låga små hus med flata tak och här och där
en liten affär, som skyltade med dammiga varor, eller ett kafé som inte
såg vidare inbjudande ut. Men framför ett fönster stod jag länge, ty där
fick jag beskåda den första och enda riktiga, direkt från jorden komna,
guldklimp jag någonsin sett. Den var inte så oerhört stor, så den kunde
väl inte vara värd några svindlande summor, men den låg där och
glittrade och lyste i solen på ett löjligt fascinerande sätt, och det
tog en lång stund innan jag kunde slita mig ifrån åsynen av den. Men så
fick jag lite längre bort syn på en grön skuggig park, som lockade mig
ändå mer än det fala guldet, och så vände jag mina steg ditåt, blott för
att sorgsen bli hejdad vid ingången av en stor skylt, som med stora
tydliga bokstäver röt åt mig:
Keep out! That means _you_!
Det var ett privat ställe och utvisningen var så omisskänneligt tydlig,
att jag bara hade att sucka och vända. Håll er utanför – jag menar _er_!
Kort, amerikanskt och koncist. Las Vegas var förresten fullt med såna
där kärnfulla meddelanden – om orsaken var, att det var en gruvstad,
eller varför vet jag inte. Men inne hos en skomakare, som skulle sätta
en ny klack på min ridstövel, fann jag följande beaktansvärda anhållan:
Keep your temper – nobody wants it.
I översättning blir det för långt och förlorar det mesta av lustigheten:
Behåll ert dåliga humör – det är ingen som vill ha det. Men på engelska
gör det stor effekt, och kanske den stackars skomakaren hade användning
för det och hade sina skäl för att han satt upp det.
På ett plank kring ett nybygge i en utkant av staden förtjustes jag över
följande intelligenta och sedelärande anslag:
If you insist on doing nothing, don’t do it here! – Om ni absolut inte
vill göra någonting, gör det inte här.
Och som jag absolut inte hade lust att röra ett finger till arbete så
lydde jag uppmaningen och vände om samma väg jag kommit och vände ned
huvudgatan, där jag först stirrade en stund på guldklimpen igen i
gruvbolagets skyltfönster och sen äventyrade att ställa en fråga till en
fetlagd gentleman med vänligt utseende, om han visste var jag skulle
kunna få en bil som kunde köra mig till Searchlight – en liten by inne i
Arizona. Han tittade på mig, vände på tuggbussen ett slag, spottade och
sade:
»Search _me_!»
Och det var allt besked jag fick av honom. De _ha_ ett besynnerligt sätt
att uttrycka sig där västerut. Så fullständigt olika mot på alla andra
ställen och så oändligt expressivt. Search me – fråga mig!
Nu var gatan ännu mer vimlande full av folk och djur och bilar, och
anledningen var, att ett tåg nyss kommit in. Det låg upphetsning i
luften, vaktmännen gingo omkring med mera livliga uppsyner än jag sett
dem ha förut, och revolvrar och patronbälten blixtrade hotfullt och gav
en viss vild prägel åt det hela. Jag fick snart veta vad det var: några
järnvägsstrejkare hade, trots den stränga bevakningen, lyckats smuggla
en bomb in i en godsfinka, och vagnen hade exploderat någonstans
söderut, dock utan att skada någon. Så man kan förstå att inte ens
värmen kunde hålla folk slöa längre, och det var ett prat och ett stim
så man kunde bli yr i huvudet.
Men några hundra meter längre bort låg öknen, gulbrun och omätlig och
tyst, med ett darrande värmedis över sig, en vindkåre strök upp sanden
och kom de små förtorkade grästuvorna att vagga helt sakta – sen låg den
där lika död och orörlig igen som den legat i tusende år, och stojet och
skriket från staden hade intet med den att göra. Men om natten var den
full av ljud – underliga beklämmande, mystiska ljud, som kunde få
hjärtat att stanna i bröstet av en obestämbar, ohygglig fasa. Jag reste
igenom den på bil samma natt, från Las Vegas till Needles, och aldrig
ska jag glömma det. Inte en människa, inte ett hus, inte ett levande liv
sågo vi, men när vi en gång stodo stilla en stund och reparerade en
motorskada, så var det som om all denna oändlighet kröp inpå oss och
tusen ljud trängde till våra öron. Coyotees, som skällde och bjäbbade,
likt retade hundvalpars långa utdragna tjut, som mest av allt liknade
vargläten, och också var det, om chauffören talade sant – frasande,
viskande rörelser bland de låga små buskarna och ibland liksom en
glidande skugga på avstånd, färglös och formlös som ett spöke. Över
alltsammans glimmade stjärnorna mer praktfulla än jag nånsin sett dem,
och månen steg upp vid horisonten som en underlig gulröd sol utan värme
och nästan utan glans, som om den kommit från ett sällsamt land, där
inget liv fanns, ingen röst fick tala, inga jordiska blomster blomma.
Och i dess matta sken badade öknen med flygande skuggor över oändliga
vidder. Tyst och ändå full av ljud. Död och ändå full av liv.
* * * * *
Man blir så trött på att åka järnväg i Amerika. Det tar aldrig slut
liksom, och landskapet är, i synnerhet i ökentrakterna, så välsignat
enformigt, att har man kastat en blick ut klockan tio på morgonen, så
ser det precis likadant ut klockan tio på kvällen. Det var egentligen
bara stationerna, som lämnade någon omväxling åt det hela, och utefter
Santa Fé-linjen såg jag för första gången indianer. Den sensationen hade
jag dock lika gärna velat bli besparad: tjocka, otympliga, obehagliga
gamla kvinnor, som rultade omkring, grant utstyrda, och försökte prångla
på de resande pärlband och pilbågar och allt möjligt krafs till
fruktansvärt oblyga priser – männen höllo sig mera förnämt i bakgrunden
och sågo verkligen ganska måleriska ut, där de stodo och hängde i
lättjefulla och överlägsna attityder. Barnungarna voro riktigt söta till
och med, men hela exposén gjorde ett nedslående och degenererat intryck,
ungefär som våra lappar utefter den stora turistleden norrut: snikenhet,
oförskämdhet, fotografering för betalning. Stackars gamla vilda
apachehövdingar, om de kunna se sin avkomma nu, smilande och smickrande
och ödmjuka mot de blekansikten, som berövat dem friheten och
stoltheten. Då tyckte jag bättre om mexikanarna i all deras sagolika
smuts och lättja – de verkade, som om de alltid varit likadana från
tidernas morgon med sina spetstoppiga, väldiga halmhattar och en
cigarrett instucken bakom örat, medan en annan hängde mellan läpparna –
och deras gamla kvinnor, som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i
jordens innandömen en människoålder, för att sedan plötsligt grävas upp
och knuffas ut i solskenet. I deras lerhyddor krälade det av barn och
ohyra, och luften därinne var verkligt närande, om också något tung att
andas för en ovan.
El Paso var en vacker liten stad och pittoresk med sitt inslag av
spanjorer och gulhyade »greasers». Spetsmantiljade donnor vandrade
långsamt gatorna fram, och på andra sidan Rio Grande vinkade Juarez, en
liten mexikansk stad, där alla i Amerika förbjudna fröjder voro
tillåtna, och där till och med en tjurfäktningsaréna var uppförd,
stinkande av blod och inälvor och annan vidrighet. Kvällen innan jag kom
dit hade årets största tjurfäktning gått av stapeln, och piccadorer och
toreadorer svassade omkring i all sin stass med en beundrande hop
halvnakna ungar i hälarna. Spanskan flög i luften och i danssalongerna
skrällde musiken dygnet om. Mulåsnespann knogade fram med klingande
klockor, ibland stupade ett djur och blev uppsparkat igen med den
sällsamma vänlighet mot djur, som är den latinska rasen egen, och
överallt hängde »greasers» – amerikanarnas namn på mexikanska halvblod –
mot lerväggar och bardiskar och lyktstolpar med den eviga cigarretten i
munnen.
I El Paso fanns det svenskar också, mest affärsmän, men även sådana, som
ägde stora boskapsrancher. För det mesta såg det ut som om de hade det
bra därnere, och en del påstodo till och med, att de trivdes utmärkt med
hettan och öknarna, om de också tyckte att »greasers», som arbetskraft
betraktad var ett besvärligt och opålitligt byke att ha att göra med.
Kommer någon ihåg, att jag på ångbåtslinjen i Köpenhamn gladdes åt en
gammal Texasman, som skröt med att han hade »gått öve nittan gånga», och
som hade både apelsinfarm i Kalifornien och en boskapsfarm i Texas? Jo
det hade han vackert! Han hade ingenting, utan arbetade som rallare vid
ett järnvägsbygge, och hans min, när jag dök upp framför honom på en
gata i El Paso var värd att se. Jag kan inte säga att den var odelat
förtjust, och när jag efter den första hälsningen sade:
»Det var tur att jag träffade dig, så kan jag få se hur en boskapsranch
i Texas ser ut!» så svarade han lite svävande och blev så röd, som hans
brunbrända anlete tillät. Ranchen låg så långt bort sade han, och han
skulle inte dit förrän om ett par veckor igen, var i El Paso för att
sälja en flock hästar, och förresten var det inte rätta tiden att bese
en ranch i den här hettan.
»Jaså», sa jag och såg menlös ut. »Jag kan hälsa dig från Johanna. Hon
har en bra plats i New York nu.»
Då blev han ännu rödare, och det kunde han gärna kosta på sig. För se
saken var den, och det fick jag inte veta förrän långt efter i brev från
Johanna, att det egentligen var på Texasmannens förslag, som hon lämnat
Sverige för att förljuva hans liv på ålderns dagar som härskarinna över
de två egendomarna i Texas och Californien. Han hade pratat i henne, att
det måste vara en stor hemlighet, annars blev hon inte släppt i land i
Amerika, men att så fort de kommit säkert fram och stodo på amerikansk
grund skulle han gifta sig med henne och ta henne med till Texas. Och
den enfaldiga Johanna, som annars hade både skinn på näsan och förstånd,
så hon redde sig – hon hade låtit dåra sig av den gamle skojaren, och
hade följt med. Men han fick gå i land samma kväll båten kom i New Yorks
hamn, eftersom han var amerikansk medborgare, och sen försvann han
ganska spårlöst. I ett anfall av tanklöshet hade han dock på båten
uppgett en adress i El Paso, och när Johanna fick höra att jag skulle
dit, så skrev hon och berättade alltsammans och bad mig försöka få tag
på honom och säga honom ett och annat, som kunde vara lämpligt. Samma
dag jag kom letade jag mig alltså fram till den uppgivna adressen och
fann ett gammalt ilsket fruntimmer, som efter långa funderingar ur sitt
minnes gömmor letade fram, att hon haft en inneboende med ett liknande
namn för några år sen eller något sådant, att kräket gett sig av utan
att betala, och att han haft arbete vid järnvägsbyggen. Då gick jag till
järnvägen, och sannerligen hade de inte en man med samma namn ännu kvar
i sin tjänst, som arbetade där och där och skulle komma tillbaka med
tåget ett par dagar efteråt. Så det här mötet var inte så precis
»händelsevis», som man skulle kunna trott, och Johannas namn hade
åsyftad effekt.
»Jaså», sa han och såg sällsynt fåraktig ut. »Har hon plass!»
»Ja, och hon är förlovad med en murare nu», fortsatte jag, »och har
slagit dig och alla dina rancher ur hågen. Men det ska jag säga dig, att
något mer ...»
»Där kommer min car!» muttrade han, och innan jag hann blinka var han på
väg ut på gatan till spårvagnen och hoppade på just som den satte sig i
gång. Och där stod jag som en snopen och överlistad Sherlock Holmes och
visste inte, om jag var glad eller ledsen att ha sluppit ifrån den
predikan jag läst över. Jag hade ju i alla fall inte Johannas
utförsgåvor, så det kanske var lika bra som det var och karlen måste
ändå inse, att han var genomskådad, och det var inte så lite bara det.
Jag tänker han låter det stanna vid de »nittan gånga» han »gått över»
och blir där han är till döddagar. Johanna är vid det här laget gift med
sin murare, så hon fäller ingen tår över de två nobla rancherna, som
försvunno i det blå.
Ja – det var El Paso, och därifrån ilade jag på en Pullmanvagns vingar
direkt till Chicago, trött och led på allt vad resor heter, och med bara
en enda brinnande önskan: att komma ifrån öknarnas hetta och pinande
solsken, från dammet och smutsen och stanken och allt det främmande,
ovana, runt omkring mig, tillbaka till vila och ro och svala höstdagar,
och, så småningom, tillbaka till »the old one», till Sverige, som
började stå för mig som det förlovade landet, som det ouppnåeliga
paradiset, där allt var rent och tyst och stilla, utan jäkt och bråk.
* * * * *
Chicago var strålande i höstsol och höstfärger med Michigan, som vaggade
dimblå och oändlig utanför. Alla teatrar voro öppnade, alla människor
hemkomna från landet, valkampanjerna rasade, och ett intensivt liv rådde
över allt. Det var annat det än i det lata, värmedallrande södern, och i
flera dagar gick jag bara omkring och var lycklig. Men man kan bli trött
på det också, och när jag tyckte att lyckan började bli lite långtråkig
tog jag så smått i tu med det arbete som jag kommit till Chicago för att
utföra – nämligen att försöka få en liten inblick i hur de svenska
tjänstflickorna kunde ha det därute. På farmerna visste jag ju hur det
var och det var precis likadant som hemma: att inga ville vara på
landet, om också arbetet var aldrig så lätt och lönerna aldrig så höga.
Men i städerna dit alla drogo sig visste jag inte riktigt hur det kunde
vara, och för den skull gick jag upp till den mest anlitade och ansedda
platsanskaffningsbyrån i Chicago, fru Othelia Myhrmans, där allt vad
förnämt och rikt i staden finns, hämta sitt tjänstefolk. Ty en
amerikansk familj med självaktning ser helst, att deras hem skötes av
svenskar, eller åtminstone av skandinaver. Fru Othelia Myhrmans namn är
så väl känt här hemma, att hon ingen presentation behöver, och vad
Amerika beträffar så intar hon där den särställningen att vara allas vän
– beundrad av alla och även fruktad av en del för sin omutliga
rättrådighet och för sin makt, att med ett enda ord stjälpa omkull de
mest högtflygande projekt, som kanske inte tåla, att så alldeles noga
synas i sömmarna. Hon är den mest ursvenska svensk man kan träffa, trots
de nära femtio år hon vistats därute, den mest pålitliga och uppoffrande
vän för alla vinddrivna stackare, som söka hennes hjälp, och därtill en
makt att räkna med, både i politiskt och socialt hänseende.
Till henne gick jag alltså, och med den mest älskvärda beredvillighet
ställde hon hela sin erfarenhet till mitt förfogande. Allra bäst tyckte
hon det vara, om jag först tillbringade ett par dagar uppe på hennes
byrå för att se, höra och lära, och att sedan själv försöka mig på
ekluten och se med egna ögon och uppfatta med egna öron. Och som detta
förslag fullständigt överensstämde med mina egna önskningar hade jag
ingenting att invända, utan fogade mig villigt efter hennes råd.
Där placerade jag mig alltså i raden bland andra sökande och lärde och
såg mer på en dag, än om jag gått och tjänat i aldrig så många månader.
Jag lovar det, att maken till fina damer fick man leta efter, jag menar
nu de, som aspirerade på platser som tjänstflickor: silkesstrumpor och
sidenkjolar och plymagerade en del av dem, så till att börja med trodde
man ibland, att det minst var en miljonärsfru, som kom infrasande genom
dörren för att söka en kammarjungfru eller husa – ja, där fanns andra
också, enkelt och mera solitt klädda, men de voro mestadels nykomna från
Sverige och sutto litet ängsligt uppspetade på stolarna i mera blyg
väntan. Men de andra, de gamla och vana, gingo genast rakt på
sekreteraren eller till och med till fru Myhrman själv om hon var ledig,
förklarade sitt ärende med kläm och pondus, berättade varför de slutat
på den gamla platsen, och hur omöjlig den var, och hur folk trodde, att
de kunde göra hur som helst med en, bara för att man var tvungen att
tjäna sitt bröd, och att denna gången ville de ha en anställning på helt
andra villkor, annars kunde det göra detsamma. Och när de nystat ur sig
allt det där på så pass ren svenska de kunde åstadkomma – de vågade inte
annat för fru Myhrman – så viftade de tillbaka till en stol, slog sig
ned med ledig och världsvan hållning och väntade med lugn värdighet
tills de fingo en vink att gå in i en annan avdelning av rummet, där de
konfronterades med fruarna eller snarare fruarna konfronterades med dem.
Ty i Amerika är det vanligt att fruarna själva bege sig till
platsanskaffningsbyrån och se ut det tjänstfolk de vilja ha, och där
sitta de tåligt och fogligt i timtals väntan på, att en lämplig flicka
ska dyka upp. Jag har sett både Rockefellers och MacCormicks och andra
högdjur uppe på fru Myhrmans byrå, och sannerligen ha de inte sett
riktigt nervösa ut, när de ställt sina frågor till de eleganta damer,
som sökt plats hos dem. De fattiga små frågor som en amerikansk fru
hinner få fram nämligen. För egentligen är det inte alls frun, som
anställer förhöret, åtminstone inte när hon fått någon av det gamla
gardet att göra med. Nej då! Flickan kommer in, utan onödig brådska,
böjer med aktning och värdighet sitt huvud, drar fram en stol, slår sig
ned och öppnar bataljen med en gammal härförares slughet. Det är rent
underbart, hur snabbt hon sätter fingret på de ömma punkterna, och hur
den examinerade frun blir mer och mer förvirrad:
»Var bor herrskapet?»
Frun säger gatans namn och flickan funderar ett ögonblick.
»Jaså», säger hon sedan med tydligt ogillande. »På sydsidan. Jag tycker
bättre om nordsidan. Har ni barn?»
Frun medger nervöst och nästan urskuldande, att jo, de ha två barn, men
de ha två sköterskor till dem, så att ingen av husorna ha det minsta
besvär av dem.
»Jaså, jaha. Det blir väl aldrig frågan om att göra någon tvätt eller
strykning?»
Naturligtvis inte. Det finns särskild tvätterska.
Ledighet, lön, eget rum, badrum ... frågorna falla tätt, och den
eventuella matmodern svarar ödmjukt och villigt. Och så kan det hända,
när allt det där är genomgånget, att fröken Anna Anderson, eller vad hon
kan heta, reser sig med bestämd min och säger i artigt beklagande ton:
»Ja, platsen är nog bra och lönen är allright, men jag reflekterar inte
ändå, för se jag vill inte bo på sydsidan.»
Och så böjer hon på nytt med aktning och värdighet sitt huvud, skjuter
stolen tillbaka och marscherar ut igen till det andra rummet, där hon
hastigt och viskande meddelar sig med sekreteraren och åter slår sig på
sin väntans stol. Men det kan också hända, att hon tar platsen, och då
blir det fruns tur att fråga om lite av varje. Fast hon vågar visst inte
komma med några spörsmål av mera ingående art, för då kan det hända att
fröken Anna Anderson upplyser henne om, att de och de sakerna ha sin
privata natur och angå uteslutande fröken Anna Anderson själv och ingen
annan. Så det så.
Ibland kunde man få höra små »greenhorns» spotta upp sig också. Stackars
barn, högfärdsdjävulen hade väl slagit sina klor i dem eller också hade
någon äldre kamrat satt upp dem och pratat i dem, att de voro illa
behandlade. Aldrig ska jag glömma en dag, när en liten sjutton, arton
års tös kom in, högst upprörd, och bad att få tala med fru Myhrman
själv. Det lilla livet såg så lantligt oskuldsfull och rödblommig ut,
att man nästan kände medlidande med de stackars kor hon obarmhärtigt
lämnat hemma i Sverige, men hennes ansikte bar en prägel av skräckslagen
beslutsamhet, och man kunde se, att i hennes själ stormar rasade. Så
fick hon då äntligen företräde och kom fram med sitt ärende, och det i
sån fart, så hon snubblade över orden. Hon skulle be att få klaga på
platsen hon hade fått – hon ville ha en annan, och hon ville ha eget
badrum och hon ville ha mera ledigt och bättre betalt och mindre arbete
och ett helt annat bemötande och ...
»Ja cärar inte å va där», avslutade hon sitt livliga anförande. »Ja vell
ha en najs plass å inte vell ja ha job i bäsmentet heller.»
»Vi talar svenska på mitt kontor», sade fru Myhrman lugnt.
»Å – yes», svarade flickan lite tillplattad.
»Hur länge har ni varit i Amerika?»
»Fyra månader.»
»Och ni vill ha eget badrum. Med hur många delar ni nu?»
»Me cooken – devillsäja me kokerskan.»
»Ni var väl van vid eget badrum hemma, kan jag förstå?»
»Hm – nää.»
Detta sista förläget rodnande, ty ett stilla fnitter förnams från de
närmast sittande flickorna. Stackars lilla dumbom! Hon kom från ett
fattigt hem i Västergötland och hade väl aldrig i hela sitt unga liv ens
sett ett badrum, innan hon kom till Amerika. Men nu skulle hon ha ett
eget, och fick hon inte det, så var det inte annat att göra än flytta.
Nåja – fru Myhrman talade några stilla, kloka ord, och det var en mycket
ödmjuk och generad liten fröken, som smög ut genom dörren tillbaka till
det delade badrummet och till arbetet som scullerymaid i bäsmentet.
Och som scullerymaid eller underköksa var det också, som jag drog in i
ett bäsment (källarvåning) några dagar senare.


HUSET LÅG VID ASTOR STREET –

Huset låg vid Astor street – Chicagos elegantaste gata, där »the upper
ten» ha sina residens, och där endast de mycket förnäma och rika bo –
och det var stort som ett slott, om också något dystert och
skräckinjagande för en debutant i »scullerymaid»-yrket. Jag stod och
tittade och tittade i det ösande regnet, upp och ner och ner och upp,
och först, när min väska började bli tung i handen, lät jag mig själv
försvinna i den trånga mörka passage, som ledde till tjänarnas ingång,
ringde på klockan och lät mina skepp brinna bakom mig.
En sprättig ung dam öppnade för mig, och när hon hört vad jag ville,
visade hon mig utför en liten trappa med en trött, ytterst förnäm gest
och behagade upplysa mig om, med en mindre förnäm, men fullt lika trött
röst, att köket låg därnere. Varpå hon försvann i högre regioner och jag
lunkade ned till den blivande skådeplatsen för mina blygsamma
erfarenheter. Ty köket låg naturligtvis, som nästan alltid i Amerika, i
källarvåningen. Det var ett stort, ett enormt rum, med bord utefter alla
väggar och bord mitt på golvet och bord i hörnen och en spis, där man
gott kunnat laga mat åt ett helt regemente, utan att kastrullerna precis
behövt trängas för det. Och fast det var mitt på dagen brann där minst
tio lampor, och ekläreringen var så strålande, att jag stod och blinkade
en lång stund innan jag hann vänja mig vid det skarpa ljuset. En röst
långt bortifrån var det enda som tydde på att mänskliga innevånare hade
sitt säte i denna källarvåning, och jag övergick från att blinka till
att lyssna. En grälsjuk röst var det och grov också, mest som en karl
hade stått därute och domderat, men en aning sade mig, att det var min
nya chef – kokerskan – och allt efter som rösten tilltog i styrka,
därför att den kom närmre, steg aningen till ängslig visshet och
vissheten blev fullständig, när i dörröppningen längst borta vid andra
väggen dök fram ett fetlagt fruntimmer i vit bomullsklänning och vit
mössa på huvudet. Bakom henne skymtade ett ödmjukt negeransikte, men det
kom aldrig längre än till dörren, där vände det och försvann i källarens
dunkel, och fram i den klara ljuskretsen trädde Emma Karlson i ensamt
majestät, tyst och med ett uttryck av verkligt missnöje i sina själfulla
drag. Kokerskan Emma Karlson från Södermanland.
»Hullo!» sade hon surmulet, när hennes vredesstormiga ögon föllo på mig,
som stod där i undergiven väntan. »Hullo! What are _you_ doing here? –
Vad gör _ni_ här?»
»I am the new kitchenmaid», stammade jag, och drog fram kortet jag fått
på platsanskaffningsbyrån, och där allt stod tydligt och ordentligt
utsatt: mitt namn, min lön och min tjänstgöringstid. Emma Karlson synade
det noga, och sen synade hon mig minst lika noga, och så frågade hon,
fortfarande lika surmulet, men denna gång på svenska:
»Har du haft jobb förut?»
»Ja.»
»Här i landet?»
»Inte som kitchenmaid.»
»Hm. Kan du diska?»
»Ja.»
»Kan du peela potatis?»
»Ja.»
»Å du är inte rädd för å arbeta?»
Jag tillbakavisade med öppet förakt ett sådant antagande, och då spred
sig ett vänligt leende över Emma Karlsons skäggiga anlete, och hon
tryckte min hand och önskade mig välkommen.
»Ja heter Emma», sa hon, »och nu ska ja visa dej opp på ditt rum, så du
får klä om dej, å sen får du komma ner å få kaffe å börja jobbet
instantly. Ä du rädd å sleepa ensam?»
Vid denna underliga fråga torde mitt ansikte ha uttryckt mer än jag med
ord kunnat säga, ty Emma fortsatte hastigt:
»Ja menar om du ä mörkrädd, för du får bo alldeles ensam på översta
våningen. Där ä mycke najst å bra å eget badrum har du, men de ä lite
ensamt.»
Jag kände hur mitt hjärta svällde av lycka och försäkrade Emma, att
ensamheten beredde mig inga kval, och när den saken var klar började vi
klättra uppför de smala trappor, som ledde till den kvinnliga
tjänstepersonalens våning. De voro alla mjukt mattbelagda, utom den
fjärde och sista, som ledde upp till mitt rum, och på vandringen dit
hann jag få små förstulna glimtar genom halvöppna dörrar av praktfulla
gemak. Men Emma pustade före och jag vågade inte hejda mig ett ögonblick
för att tillfredsställa min vulgära nyfikenhet, utan travade efter med
väskan i handen och hjärtat en liten smula i halsgropen.
Äntligen voro vi då uppe, och Emma förklarade, att jag fick välja vilket
rum jag ville ha av de fyra som funnos – alla voro fullt möblerade och
existerade uteslutande för de tjänare, som eventuella gäster förde med
sig till huset – och som valet var fritt tog jag ett med utsikt över
Lake Michigan, som grå och trist i strilregnet rullade på andra sidan
Lake Shore Drive. Emma knallade ner igen och jag blev ensam några
minuter för att klä om mig och rigga mig i en köksflickas flärdfria
dress. Men jag hann i alla fall på de minuterna övertyga mig om, att den
väldiga järnsängen var makalös, att badrummet var tip top, att mattan på
golvet var utrangerad och persisk, och att allt i rummet var skinande
rent och läckert, att det fanns både läslampa och taklampa och skrivbord
och byrå, och en djup, mjuk stol. Och jag tänkte för mig själv: »Jojo,
det är inte så mycket att undra på att bondflickorna hemifrån bli lite
yra i huvudet och styva i korken, när de dimpa ned på såna här ställen