Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 02

sen var det vi och handbagaget som ögonblickligen knuffades akteröver
till landgången. Och när passen väl visats upp så bar det av till
tullhallen, som väntade nedanför. Det var början på den fasansfulla
dagen, som nog ingen av oss glömmer i brådrasket.
I långa rader stodo vi bakom våra öppnade kappsäckar, i tålig väntan på
att tullmännen skulle komma och syna vår enkla packning, och nog märktes
det på somliga av passagerarna, att de inte voro så alldeles fria från
skuldbelastat samvete, när de tänkte på vad de hade med sig. De plockade
och smusslade och flyttade, och kastade då och då ängsliga blickar
omkring sig för att se, om någon lade märke till vad de hade för sig.
Och så kom till slut en galonerad tjänsteman och vände upp och ned på
allting, när det föll honom in. Ibland bara lyfte han lite vårdslöst på
översta lagret, gjorde en underbar hieroglyf med en kritstump på
väsklocket och gick vidare. Men rätt vad det var, och utan minsta spår
till barmhärtighet eller anledning, vräkte han upp allt, som låg i en
omsorgsfullt packad koffert. Ut på det smutsiga golvet flög de mest
underliga saker, som jag inte kunde begripa, att en vettig människa ens
kunnat tänka på att föra med sig över havet – rörande, opraktiska,
omöjliga föremål: oljetryck i ramar, snäckskrin och speglar,
fotogenlampor med fantastiska oljehus, mässingsljusstakar, broderade
kuddar, helt säkert stoppade med fjäder från hemgårdens höns. Det var
nästan omöjligt att hålla tårarna tillbaka, när man såg det ligga spritt
på golvet i en enda röra, och det var svårt att inte rusa fram och
klämma till amerikanaren, som stod där och flinade och rotade i
alltsammans. En pojkstackare, som på det sättet fått hela sin koffert
tömd, satte sig ned på kanten av den och böjde huvudet djupt ned, men
det syntes ändå, att han grät. I ena handen höll han en tavla
föreställande »Människans åldrar från vaggan till graven», det gamla
fruktansvärda oljetrycket, som man ännu kan hitta i nån bondgård långt
borta i obygden. Då nästan brast mitt hjärta, och som jag var färdig och
kritad på allt bagaget gick jag fram och hjälpte honom lite, så gott jag
kunde.
»Skynda dej Kalle!» sa jag och gav honom en knuff. »Du måste packa in
alltsammans igen. Tog dom någe för dej?»
»Tog!» sa Kalle. »Va faen skulle dom ta? Ja hadde inte så möcke som lite
kunjak en gång å di annra pöjka, som hadde sitt köffer fulla me sprit,
dom har di inte tittat åt en gång. Mor packa själv alltihop åt mej, å
inte en sak la ho ner, som ja inte behövde.»
»Hm!» sa jag och tittade på »Människans åldrar från vaggan till graven».
Och så packade jag. Där var mycket i den kofferten! Fina tjocka
hemstickade och hemspunna vita yllestrumpor, hemvävda och alldeles nya
handdukar av gråvitt linne, stadiga skjortor av oblekt tyg, tunga
byskomakrade kängor – å!, så mycket av allt det en mor kan tänka på att
rusta ut sin gosse med, när han första gången ska ut på egen hand, långt
bort från hem och omvårdnad. Jag packade och packade, och då och då
ramlade en tår ned bland alltsammans. Men det gjorde ju inte så mycket,
för den tog ingen plats. Och när jag äntligen hade fått ner alltsammans,
och Kalle och jag med förenade vikter lyckats klämma ihop locket,
började de skrika och hojta, att vi skulle ställa upp oss i
marschordning. Och så föstes vi vidare – jag kan omöjligt använda ett
annat ord, för det var sannerligen som om vi varit en boskapshjord.
Stannade man ett ögonblick för att få bättre tag i kappsäcken eller
puffa hatten till rätta, så fick man sig ett rytande eller ett hårt tag
om armen, och vidare bar det. Ut till färjan, som låg och väntade och
skulle ta oss över till Ellis Island.
Och ännu mer lik en boskapshjord kände vi oss där. Inga bänkar mer än
ett par smala intill skorstenen, inga fönster mer än ett par gluggar vid
var sida och så smutsigt överallt, att man helst velat stå i luften om
man kunnat. En trappa upp fanns det en stor, ljus sal, med fönster och
dörrar ut till en utbyggd gång, som gick runt hela färjan. Där var det
svalt och ganska rent, men tror någon vi fick vara där? Ingalunda! Några
få djärva, som vågat sig upp, blevo genast barskt nedkörda i
kreatursfållan inunder, och där fick vi sitta på våra kappsäckar de tre
kvart eller en timme kanske, som resan varade. Aldrig har jag sett ett
sorgligare följe! Somliga voro ännu medtagna och bleka efter sjösjukan,
och gammalfarbror, han från Småland, var så eländig, att han inte kunde
sitta rak en gång, utan dinglade över bänken, så vi sutto i en ständig
ångest, att någon överhetsperson skulle få se honom och ta in honom i
sjukrummet och lägga honom. För se om det hänt, hade han fått stanna på
Ellis Island i evigheter och kanske aldrig kommit i land. Vi började bli
lite nervösa för Ellis Island nu ska jag lova!
Så kom det en karl och sålde persikor. Fyra för tio cents, och som de
flesta inte hade en aning om vad en cents var, så drog han nog i väg med
många kvartsdollars i stället, om jag får tro hans fula uppsyn rätt, och
att döma av de två eller tre jag räddade i sista minuten, just som han
var färdig att ge sig av med bytet. Det satt en flicka bredvid mig. Var
hon hörde hemma gör detsamma, men från Sverige var det, och hon hade nog
gått rätt från kon hon mjölkade och upp på tåget, för hon _var_
verkligen otroligt »frisch vom Fass». Hon köpte genast fyra stenhårda,
omogna persikor och trodde väl att det var äpplen, det fromma livet –
för resten var det inte så gott att se i halvmörkret heller. Och
persikor förekom nog mera sällan i hennes hemtrakt. Så hon högg i
gladeligen med den fulaste och lösaste uppsättning tänder man nånsin
kunde få skåda. Krrrrasch! lät det. Och där satt hon! Med persikan i ena
handen och den spräckta lösgommen i den andra. Det är syndigt att
skratta åt folk, som råka ut för en sån olyckshändelse, men jag skulle
vilja se den ängel i himmelen, som hade hållit sig allvarlig inför _den_
minen. Jag kunde det inte i alla händelser, men jag tror inte det var
fler som såg det, för vi två sutto på samma unika, och runt omkring
pratade folk, så de varken hörde eller sågo.
Stackars flicka! Hon skulle resa ända ut till västkusten och se ut på
det viset. Jag rådde henne att bara inte öppna munnen och inte skratta
heller. Men den förmaningen hade jag nog aldrig behövt ge. Ifrån att ha
varit den mest språksamma och fnittrande tös, man kunde se, knep hon nu
ihop munnen, så hon fick det mest illsluga drag i sitt fromma ansikte.
Hon fnallade i alla fall lite i smyg på sin persika, och tröstade sig
med, att i Amerika kunde hon få mycket finare tänder än hemma. Och det
skulle jag tro, för maken har _jag_ aldrig sett. Finns det inte någon
lag hemma, som förbjuder så kallade »tandtekniker» att utöva ett yrke,
som de inte alls duga till. Denne tekniker hade helt enkelt klippt av
alla flickans tänder vid tandköttet, och satt in lösa på en gom. Man
satt i en ständig ängslan så fort hon öppnade munnen, och i synnerhet
när hon skrattade, att:
»Nu kommer dom, nu kommer dom, o herre gud, _nu_ finns det ingen hjälp
längre!» Men hon klarade sig alltid med häpnadsväckande skicklighet i
sista minuten. Ända till persikan kom och gjorde ett slut på eländet.
Jag satt och funderade och filosoferade och retade upp mig över denna
tandtekniker, så jag inte märkte, att färjan saktade av och till slut
låg alldeles stilla. Men när alla rusade upp och började vilt riva efter
kappsäckar och väskor, vaknade jag också till liv och högg tag i mitt
gepäck, som jag suttit och ruvat över, lik en drake på sin skatt. Och så
voro vi då vid Ellis Island.
En av de små ryska flickorna – hon var väl sex år omkring – trippade i
land före mig. Hon var klädd i vit klänning och vita halvstrumpor och så
till den grad fin. I famnen hade hon sin docka och en balalaika, lika
lång som hon själv. Efter henne kom hennes mamma, iklädd den
magnifikaste persianpäls jag nånsin sett, och på den en chinchillakrage,
som hon nog inte fått till skänks. Och vi, som hade trott, att dom var
så fattiga och eländiga. Ja, jag säger det! Och bakom persianpälsen kom
en av sälbisam med bäverkrage och sist Manja, som kunde spela på
balalaikan och var tio år, och nu iklädd en dress av skär crêpe de
chine, som liljorna på marken och Salomo i all sin prakt kunnat avundas
henne.
Och så beträdde vi Ellis Islands av tusenden och åter tusenden
förbannade mark. I têten gick Sonja med balalaikan stolt tryckt mot sin
lilla mage, efter kom pälsarna och Manja, och efter dem en samling, som
vore värd några hundra meter films. Jag försökte gå ur ledet för att
fotografera, men det skulle jag aldrig ha gjort:
»You hurry up there and file in!» röt någon, och jag »hurryade up», var
säker på det. Men jag hann se lite av den tavla vi utgjorde i vårsolens
glans, och med rörelse fann jag åter några glimtar av min småländska
barndoms rödrandiga nattsäckar och flätade korgkassar med grön bård. De
hade väl sett sin fosterjord för sista gången, antar jag.
I en väldig, glastäckt hall fördes vi in, och där var så fullt med
bänkar, så man visste inte vilken man skulle välja för att sitta bäst.
Men vi behövde minsann inte länge fundera på det.
En ilsken stämma kommenderade: »Girls here and men over there!»
»Va skriker han um?» viskade en av mina oskuldsfulla olyckskamrater, som
endast kunde säga och förstå »Yes».
»Flickorna här och karlarna därborta», översatte jag. »Vi sitter rätt
som vi gör. Rör dej inte för då har du honom över dej.»
Och vi satt. Intill oss voro liksom hönsburar av ståltråd, och genom dem
fick vi så småningom traska, med allt vårt handbagage. Svettiga och
smutsiga och hungriga. Alla hade vi haft en sista undersökning på båten
dagen förut, med ut- och invändningar på ögonen och granskning i huvud
och händer.
Först släpptes en tjugu, trettio kvinnor genom hönsburarna och så lika
många män. Just som jag skulle följa efter min kamrat, som var före mig
i raden fick jag en knuff i bröstet av den tjänsteman, som skötte
spärren, och tillsades att sitta ner och vänta tills min tur kom.
»Ja vell stanna också då, ja vell stanna också!» skrek flickan, som
sluppit igenom och svängde väldeliga med sina väskor. Men se det gick ju
inte förstås. Hon fick sig ett tag i armen så hon kände det, tänker jag.
Och i väg bar det. Men jag hörde hennes »ja vell stanna» ända långt upp
i trappan. Stackars liten – jag såg henne aldrig mer, men hon finns väl
någonstans mellan New York och San Francisco nu. Hoppas jag åtminstone,
men man vet aldrig.
Till slut blev det min tur, och en hel hop följde i mina spår, och i den
trånga hönsburen stodo vi länge sammanpackade, utan möjlighet att ens
sätta ned de tunga väskorna på golvet. Så lite utrymme var där. Det
stank av inpyrd smuts och snusk – inte så mycket av folket, som från
väggar och tak och golv. Äntligen öppnades spärren, och vi drevos
vidare, lik den boskapshjord vi var, till ny läkarundersökning. Jag var
glad då, att det var en skandinavisk båt jag kom med, full av snyggt
klädda och ganska rena människor. Annars vet väl ingen vad elände man
kunnat dra på sig i det trånga avklädningsrummet, där kläderna måste
kastas i en hög på golvet om varandra och hur som helst. Men det kröp
ohyra på väggarna, och där var en stank så outhärdlig, att mer än en
blev sjuk.
Efter en tämligen lättvindig undersökning kördes vi in i en stor sal, en
trappa upp. Den var dekorerad med amerikanska flaggor och en orgel och
många bänkar och en predikstol. Vi väntade oss nästan att få ett Guds
ord med på färden, men därav blev intet. Jag såg den ena efter den andra
av mina kamrater i tur och ordning gå fram till en liten kateder, där de
visade papper och pengar, och svarade på en hop frågor, och släpptes
igenom. Äntligen kom turen till mig, och jag knegade fram med min kappa
och mina väskor, en i var hand, och den lilla med pengar och papper
under armen.
Det var en svensk, eller åtminstone en som kunde svenska skapligt, som
stod bakom pulpeten och välkomnade mig. Eller vad jag ska kalla det för.
Så mycket »välkommen, lilla vän!» var det ju inte, ty hans första ord
voro:
»Får jag se ditt pass. Men låt det gå undan och stå inte där i evighet!»
Jag hade nämligen lutat mig ner ett ögonblick för att sätta ifrån mig
väskorna och lägga kappan på dem. Men jag fick upp passet i en fart, och
han läste noga och länge, fastän det kunde då varit gjort på en sekund.
Men det var ingen brådska nu minsann!
»Va heter du?» sa han sen, och fastän jag tyckte det var en tämligen
onödig fråga, eftersom han satt med passet framför sig, så sade jag det
i alla fall, ödmjukt och stilla.
»Var kommer du ifrån?»
»Stockholm.»
Det stod också på passet, men han tyckte väl jag såg misstänkt ut, så
han skulle försöka komma på mig med tvetalan. Eller det kanske kom sig
av, att jag i min dårskap, reste med kabinettspass och inte, som de
andra, med små blå passböcker.
»Vart ska du hän i Amerika?» fortsatte han med grälsjuk röst.
»Först ska jag stanna några dar i New York och sen resa vidare till
släktingar i Minnesota.»
»Var lever di?»
»Ledsamt nog har jag inte adressen på mig till dem. Den har av misstag
kommit i den stora kofferten, som står i bagagerummet. Men om jag får gå
dit ska jag lämna den om ett ögonblick.»
»Varför har du inte adressen till dom?»
Jag upprepade tåligt mina skäl. Han hörde på, petade sig under tiden i
tänderna med ett oerhört smutsigt pekfinger och såg uttråkad ut.
»Vem ska du hälsa på i New York?» kom det sedan.
»En god vän, som har bjudit mig till sitt hem. Han heter ...» Och så
uppgav jag namnet på en man, som är mycket känd i Amerika och även i
Sverige för allt det arbete han nedlagt på att försöka föra Sverige och
Amerika samman.
»Du har väl hans adress i den stora trunken också, förstås?»
Detta med ett obeskrivligt infamt leende. Herre min skapare, om jag fått
ge honom en örfil ändå! I stället plockade jag upp adressen ur väskan
och lämnade honom den. Han tittade inte på den en gång, utan såg på sitt
pekfinger en stund, innan han fortsatte:
»Var träffade du den herrn?»
»I Sverige.»
»Va gjorde han i Sverige?»
»Det frågade jag honom inte om. Han var väl där för att se på landet.»
»Much fine he saw I guess!» mumlade han för sig själv och hånflinade.
»Vad sa ni?» frågade jag ursinnig.
»Det var inget, som angår dej. Har du pengar?»
»Var så god och räkna!» sa jag och bredde ut min samlade förmögenhet,
som i någon mån översteg de stipulerade 50 dollars man måste ha vid
landstigningen.
»Du har fått så mycke pengar av den där fina herrn, kan jag tro?»
»Jag tror inte det angår er, var jag fått dem ifrån», svarade jag, för
nu var jag så ursinnig, att intet kunde hindra mig att vara oförskämd
igen.
»Du är morsk du! Men vi ska nog ta stärkelsen ur dej på Ellis Island.
Vad har du för yrke? Du var väl piga hemma, kan jag tro?»
»Jag har verkligen varit det en gång», svarade jag duvolikt, för det var
ju sant.
»Har varit! Ja, du är väl än, om inte jag ser fel. Ye bet ja har sitt
många ve den här desken.»
»Har ni varit lika utsökt älskvärd mot alla, så är det nog ingen som
glömmer er.»
Han såg lite fundersam ut ett slag, som om han inte riktigt visste hur
han skulle ta det där, sen fortsatte han, ignorerande min lilla
innerligt menade artighet:
»Du tror väl inte att du får gå i land här?»
»Jag hade tänkt det, jo!»
»Du har ingen adress till dina släktingar – jahavisstja i trunken! I
should smile! – Och så tänker du få stanna i New York, och där ska du bo
hos en ungkarl.»
»Ungkarl!» nästan skrek jag. »Men Herre Gud, han är ju gift och har fru
och barn.»
Det var första gången jag såg honom se litet flat ut, men han behärskade
sig och sade bara:
»Jaha, de ska vi nog ta reda på. Jag har skrivit upp hans adress på det
här kortet. Och det var piga du sa du var.»
»Jag sa, att jag har varit det. Nu skriver jag böcker.»
»Hä!» sa han, och fick för andra gången ett sorts uttryck i ansiktet.
»Jaså, jo ja _tackar_ ja. Böcker. Hell you do my putty one! Kan du
möjligen komma ihåg namnet på _någon_ du har skrivit.»
»Ja, det kan jag, och kanske ni så småningom i en framtid kommer att
komma ihåg en också, eftersom ni kommer att uppta några sidor i den. Men
jag ska gärna skriva upp namnen på dem som hittills ha publicerats.»
»Nä tack. Jag har hållit på me dej länge nog. En författarinna, som
reser tredje klass och har varit piga. Då kan du väl tala engelska
också?»
»Ja, det kan jag.»
»Hm, visst jo. Säj något då, så får jag höra.»
Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lutade mig över bordet och log
så pass förföriskt jag kunde åstadkomma, och så sa jag:
»You _perfect_ darling! I just _love_ you!»
Där fick han så han teg en stund. Men han blev så röd av ilska, att jag
ett hänryckt ögonblick nästan hoppades han skulle få hjärtslag. Men det
fick han inte. Han bara pekade majestätiskt nedåt en trappa och
fullkomligt _väste_ fram – nu förstår jag det ordet, som står i alla
bättre romaner –:
»Gå ner för den trappan där. Inte den som de andra går, för di ä fria
nu, utan den andra. Där ska du nog bli sittande tills du lär dej tala
sanning och veta hut. Ta ditt bagage och lämna det här kortet till den
som vaktar dörren därnere, så slipper du in. Gå!»
Och jag gick. Med väskor i var hand och kappan släpande efter. Men när
dörren därnere låstes upp för att släppa in mig, så gjorde det jag såg
och hörde, att jag för första gången begrep det gamla, gamla, alltid
citerade och någon gång sanna uttrycket:
»I, som här inträden – låten hoppet fara!»


MISSTÄNKTA.

Det första jag gjorde var att stå på huvet över en niggerunge. Han kröp
omkring på golvet, som vår Herre hade skapt honom, eller närapå
åtminstone, för trasan han hade kring livet dolde inte ens det allra
nödvändigaste, och pärlbandet han hade om halsen var mera till prydnad
än något annat, så vitt jag kunde förstå. Som jag tror stannade jag
ungefär mitt i mitt fall och i innerlig kontakt lutad mot mina egna
väskor, så jag kunde inte precis ha skadat ungen så värst. Men han satte
i ett illvrål i alla fall, och hans svarta mamma kom rusande och höll
ett tal till mig, inspirerat och uttömmande, det är jag säker på, men
jag begrep inte ett ljud, så det besväret kunde hon ha besparat sig. När
jag kom på benen igen, gav jag herrskapet var sin grön persika, som jag
ännu hade kvar i fickan, och vi skildes leende och med alla utvärtes
former av sann högaktning. Så hörde jag en klar röst bredvid mig:
»Men Gud menneske, er du kommen her osså. Jeg trodde jeg skulle bli
spänna gal jeg!»
Det var en liten norsk kamrat från båten, och om någonsin en människas
drag uttryckt verklig och hänförd glädje, så var det hennes vid åsynen
av mig. Hon var grimlig i ansiktet av tårar, men de torkade
ögonblickligen.
»Va ä de me dej?» frågade jag. »Du sitter väl inte i sjön heller och de
ä väl ingen människa som gör dej nåt ont?»
»Nej, men du kan skönne det da. Här ä er inte et menneske fra dampern
uden hun der» – en nick bortåt ett hörn, där jag såg en hopkrupen
gestalt, vars hela attityd skriade om den mest nedslagna och bittra
sinnesstämning. »Hvor er alle de andre henne? Jeg har väret her snart en
time jeg, og inte kan jeg snakke et ord, og bare jeg gaar när til dörn
henne, saa kommer der noen og sier no jeg inte förstår de spor av og
peger at jag ska sitte ned. Du verlden! Du kan jo snakke deres vämmelie
sprog du. Se til at du faar tag i han fyren her udenfor og spörg ham vad
der er i veien.»
Stackars Oleanna! Gud vet vilka fasor hon trodde väntade henne, och jag
hade ju ingen tröst att ge, mer än att hon inte skulle vara ängslig, att
det ordnade sig nog, och såna där dumma välmenta ord, som bara gör folk
ännu räddare. Så gick jag bort till byltet i hörnan och fann där en
annan reskamrat, en svenska, som varken hörde eller talade någonting
vettigt.
»Va ä de åt dej då?» sade jag känslolöst och ruskade henne i armen tills
jag fick liv i henne.
»Ingenting», snyftade hon. »Men de va väl å få nån å tala ett kristet
språk te. Oleanna begriper ju inte ett ord och di här annra, di kan ju
göra en toki!»
Se denna svenska var skånska, och Oleanna förstod henne inte mer än om
hon talt kinesiska. Och så kastade de sig över mig bägge två, för att de
hade hört mig tala lite engelska med danskar ombord. Jag skulle gå och
fråga var de andra voro, varför just _vi_ skulle sitta här, varför ...
å, det var så mycket så!
»Vi ä misstänkta!» sa jag. »Och det är inte värt och prata med dom, för
här inne vet dom ingenting och får nog inget säja heller. Det är bäst å
bara hålla sej lugn. Vi kommer väl ut vad det lider.»
Och så gick jag och såg mig omkring för att något ha att göra. Och där
fanns att se på. Unga människor, gamla människor, vrak till människor
och småungar i alla kulörer, som krälade omkring på golvet i den väldiga
salen. Slogs gjorde de, barnen, och skrek, och de gjorde annat också,
som deras mammor borde sett till, att de valt en mera lämplig plats för.
Man fick se sig för ordentligt hur man placerade fötterna. Förutom
barnens små bidrag var där fruktskal och tobaksbussar och gammalt
tuggummi och papperslappar och hårkammar och buteljer och matrester. Jag
skulle kunna sitta i timmar och räkna upp allt vad som fanns på _det_
golvet – i lika många timmar som jag hade tid på mig att studera det.
Men vad ska det tjäna till, det är osmakligt nog det jag redan talat om.
Rätt vad det var slogs en dörr upp långt borta, och in trädde en jätte
till neger. Då blev det fart i församlingen. Alla, som kunde gå eller
krypa eller på något sätt fortskaffa sig, gnodde allt vad tygen höllo
bort till den dörren, som ögonblickligen stängdes och låstes så fort
negern kommit igenom. Han hade ett papper i handen, och nu begrep jag
vad det var frågan om. Han läste upp de, som blevo frigivna.
Sannerligen var det inte precis som man hört om, att det gick till under
franska revolutionens dagar, då en nationalgardist trädde in och läste
upp namnen på de aristokrater, som skulle ut i bödelskärran. Den enda
lilla skillnaden här var, att aristokraterna inte alls voro ett spår
till aristokrater, och att det var friheten i stället för bödelskärran,
som väntade. Annars var det nog bra snarlikt. De, som hörde sina namn
ropas ut, stego åt sidan med lysande ögon, och de som delat deras öde i
kanske många bedrövliga veckor, lät sin egen missmodighet fara och
hjälpte de lyckliga att finna sina tillhörigheter, följde dem till
dörren och kysste dem till farväl med så glada ansikten de kunde
åstadkomma. Å – jag såg mycket hjältemod och storsinthet på de långa
timmar jag satt där och väntade själv. Men när den grymma och obevekliga
dörren föll igen efter de fria, då gingo fångarna åt var sitt håll och
syntes inte förrän nästa gång utroparen kom in. Och många hade
rödgråtna, förtvivlade ögon. Men de logo ändå i glädje, när någon som
länge väntat fick slippa lös, och aldrig hörde jag någon av dem säga ett
otåligt ord. De bara gingo helt stilla bort igen till sitt hörn och
började den långa väntan på nytt.
Utom en! En ryska med svarta ögon och kortklippt lockigt hår, som var så
svart, att det nästan gick över i blått. För var och en av de vänner hon
kände, som fick gå, grät hon ett litet tag, sedan hon först med många
små ord, som läto likt duvokutter, önskat dem lycka i den värld dit vi
alla väntade att få komma ut. Och när hon lett, tills de inte syntes
mer, så grät hon tills hon var trött på det, och så tog hon sin
balalaika och spelade och sjöng. Inte begrep jag ett ord, men det var
trevligt i alla fall med lite musik i detta helvete av tårar och
förtvivlan, och för var gång hon spelade lyste det till lite i
ansiktena, och de samlades omkring henne och lyssnade. Och hon sjöng –
med den ljuvaste lilla röst i världen och med huvudet lite
tillbakakastat och ögon, som sågo långt bortom Ellis Island. Kanske
vilda stepper, kanske någon hon älskade därborta – vad vet jag! Kanske
hon inte tänkte på någonting mer än sin sång och sin balalaika och sig
själv. Rätt vad det var slutade hon och lade instrumentet bredvid sig
med sån kraft så det sa »Bom!» i alla strängarna. Så grät hon en vers
igen, och så skrattade hon, och så hissade hon en snorig och smutsig
unge, och så spelade hon ett tag rätt vad det var. Och så samma program
igen. Ja, nog var det en lustig liten varelse alltid, men hon satte fart
på det hela i alla fall.
Mina kamrater sutto kvar på sin bänk, och dystrare uppsyn får man sällan
skåda på levande människor. De verkade mer döda än levande för resten
och muttrade bara någonting då och då om, att dom »inte kunde begripa».
Men när den tjocke niggern trädde in var halvtimme – då ska ni se det
blev liv i dem! Den snabbaste Marathonlöpare kunde ha något att lära av
det sätt varpå de störtade upp och i ett ögonblick flögo fram mot målet
– d. v. s. niggern. Men återfärden gick i betydligt långsammare tempo.
»Hade ni inte pengar nog, eller hade ni gömt undan era adresser som jag,
eller vad i all världen var det för fel med er?» frågade jag en gång,
när de slokörade vände åter.
»Jeg havde da adressen riktinok te söster mi», sade norskan indignerad.
»Men pengene skulle jeg vistnok faa paa damperns kontor. Og det havde
jeg da papir paa.»
»Ja, då får du bara sitta här tills dom tagit reda på det då. För
biljetten ut till California hade du ju redan när du reste hemifrån?»
»Ja da! Kan skönne de da!»
»Då kommer du nog snart ut. Men du då, Johanna?»
»Ja hadde både pengar å adress te människer i Nevyörk. Men ja känner di
inte å har allri sitt dom, men di vet att jag kommer å har lovat ta ut
maj å ja ska få bo hos di tess ja får plass. Men di ska komma å hämta
maj sa han däruppe» – hon menade inte Gud utan min specielle älskling i
våningen ovanför.
»Ja, han var söt!» sade jag.
»_SÖIT!_» fullkomligt vrålade Johanna på sin allra bredaste skånska.
»Jeo, dä va han! Dä va dein räliaste kar jau neonsin har seitt, å så
eilak å sau oförrskämd att ...»
Hon stannade av och kippade efter andan, så indignerad blev hon vid
blotta minnet. Jag log uppmuntrande, men när hon inte fortsatte tog jag
vid i min roll av tröstens ängel:
»Men du behöver nog inte vara orolig heller då, begriper du välan,
Johanna. Då bara telefonerar eller telegraferar dom till dom och så
kommer dom hit och så kommer du ut. För dom kan inte hindra dom att ta
ut dig, förstår du. Så mycket har jag då tagit reda på, medan jag gått
här och lodat.»
Ovanstående mening ser konstig ut, från grammatikalisk och fonetisk
synpunkt. Men Johanna fattade genast min enkla svenska och såg lite
lättad ut. Och mycket riktigt! Det stod inte på tio minuter så var
niggern där igen med sitt plakat, och Johanna och Oleanna togo sitt
lilla vanliga Marathonlopp med hoppets glans i rödgråtna ögon. En hel
rad med namn först och så kom det:
»Djåhänna Djåhäns’n.»
»Dä du!» sa jag och gav Johanna en knuff, där hon stod och gapade. Hon
kunde inte begripa, att det var hennes gamla hederliga svenska namn, som
lät så besynnerligt. Men det var det i alla fall och Djåhänna Djåhäns’n
fick tag i sitt pick och pack och vandrade själaglad ut genom
fängelseporten.
Det kändes nästan lite konstigt att bli lämnad kvar. Men jag hade ju
Oleanna ännu och startade henne att berätta om sin fästman, som väntade
därute i fjärran västern. Och sen blev det middag serverad för de
misstänkta, och som det var sex timmar sen vi fått något i oss, så
knallade vi i väg en trappa upp till matsalen och försökte äta. Men det
var inte vidare aptitligt det hela, och varken Oleanna eller jag kunde
få ner något att tala om. Porslinet var flottigt och lite skorvigt här
och där, och på var tallrik lågo två enorma skivor fett oxkött med
potatismos. Brödet var vitt och gott, och kaffet skulle ha smakat som
nektar, om det inte ställts in i väldiga handkannor av emalj, smutsiga
och oaptitliga. Det serverades i muggar utan öron. Vid vårt bord voro
nykomlingarna placerade – det syntes så väl. För alla ansträngde sig