Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 08

  Och framåt gick det, så det pep om det. Det enda, som gjorde mig något
  litet glad, var, att det blåste så härligt av farten, så jag åtminstone
  kände mig sval. Men det var också allt. Jag var så förbi av plåga och
  damm och törst, att jag inte orkade tänka en gång, bara stönade och
  stånkade och höll fast för livet med båda händerna i bromsstängerna.
  Framåt bara! Skulle det aldrig komma någon station? Aldrig en
  mötespunkt, där godståget måste vänta för att lämna plats för expressen?
  Aldrig, aldrig! Jag tyckte att hela mitt liv förflutit sedan jag lagt
  mig på – kanske det inte var en timme ens – då jag äntligen hörde ett
  tjut från lokomotivet långt framme och kände, hur stängerna började
  glida och röras under mig. Ett gnissel, så trumhinnorna kunnat spräckas,
  en stöt, men denna gång var jag beredd, och så stod vi äntligen stilla.
  Utan tanke på upptäckt, utan tanke på straff, utan tanke på något annat
  i livet, än att slippa från det helvete jag i löjlig idioti kastat mig
  själv i, kravlade jag mig fram och ut på banvallen. Det värkte i min
  rygg och mitt huvud, så jag orkade inte stå upprätt till att börja med,
  bara sträcka ut mig i sanden, och lät vem som ville se mig. Jag vet inte
  hur länge jag låg där, det kan väl inte ha varit så värst lång stund,
  eftersom tåget ännu stod kvar – så hörde jag en röst som sa:
  »Why in hell didn’t you jump a wagon instead of riding in that foolish
  way!?»
  Vilket i översättning blir:
  »Vafan hoppade ni inte in i en finka för, i stället för att åka på det
  där fåniga viset?»
  Jag öppnade ögonen och såg en nigger stå böjd över mig. Han hade en
  mössa på sig med järnvägens initialer och emblem på, så jag förstod, att
  han var nån sorts employé. Jag behövde inte fundera länge på den saken,
  för han fortsatte själv ögonblickligen samtalet:
  »Jag är bromsare på en vagn här. Smyg er opp i tredje vagnen härifrån,
  så kan ni få åka med, om ni ger mej en buck.»
  En »buck» är en dollar på västerns språk, och som jag gärna hade betalt
  tio för att slippa traska vidare på mina egna ben i det tillstånd jag
  befann mig, så antog jag tillbudet och »sneaked up» i den utvisade
  vagnen, utan att någon märkte det mer än den välvillige svartingen. Jag
  kom rätt in i en vagn med kor, som i slö undran stirrade på mig, och
  borta i en tom hörna sjönk jag ned på en hög smutsig halm. Men om det
  varit ejderdun hade det inte kunnat kännas ljuvligare för min värkbrutna
  stofthydda, och jag tror jag somnade ögonblickligen med huvudet på
  ryggsäcken och benen på en liggande ko. Och med ena handen om revolvern
  i byxfickan, för negrer äro inte att lita på, och alla människor hade
  varnat mig för dem.
  När jag vaknade igen var det nästan mörkt, men genom den halvöppna
  dörren såg jag solnedgången färga västerhimlen så flammande purpurröd,
  som man endast får se det i öknen. Solskivan hade just försvunnit bakom
  en taggig bergskedja, som stod som en blåviolett hägring långt, långt
  bort, och mellan det dunkande tåget och den låg öknen brungul och
  hemlighetsfull, fylld av smygande skuggor och flygande sandmoln, som
  kommo lika plötsligt som de försvunno.
  Det var inte all härligheten utanför, som väckte mig. Det var niggern.
  Han ruskade mig i axeln och flinade så alla tänderna blänkte.
  »Give me the buck!» sa han.
  »Hur långt har vi kvar?» frågade jag.
  »Ge mej pengarna!» sa han.
  »Inte förrän jag får veta hur långt ni gå i kväll, och hur lång tid det
  tar att komma dit.»
  För jag tänkte som så, att ger jag honom pengarna nu, så kan han hiva av
  mig vid första vattenstation, och så står jag där ensam mitt i öknen.
  Eller också kan det hitta på att hända, att han tar ifrån mig allting,
  och kastar ut mig i farten. Ingen vet, att jag är här, så han kan göra
  vad han vill. Och inför hotet i hans otäcka svarta uppsyn började jag
  nästan känna mig litet kuslig.
  »Ge mej pengarna!» sa han igen. »Annars ska jag se till, att ni _måste_
  göra de.»
  »Inte förrän vi kommer fram!» sa jag.
  _Det_ hade jag åtminstone lärt mig på den tiden jag varit i Amerika, att
  man ska aldrig låta en neger få sin vilja fram. Då är man såld. Och jag
  visste också, att försökte en neger bli våldsam mot mig, var det min
  fulla rätt att skjuta ned honom som en hund och ingen skulle anse annat,
  än att jag gjort rätt. Så satt jag och funderade litet på hur jag skulle
  göra. Men då han böjde sig fram mot mig liksom på hot, då drog jag upp
  handen, som jag hela tiden hållit i byxfickan och lät revolvern följa
  med. Bara helt som av en händelse, som om jag gjort det i tankarna. Det
  var allt som behövdes. Med en halvmuttrad svordom drog han sig tillbaka,
  så snabbt, att han snavade över en ko så lång han var, och innan det
  blev ordning i den oredan var jag på benen och stod med ryggen mot
  väggen, alltjämt med revolvern i handen.
  När han kom upp igen, nedsmord och tillstyrd, såg han så komisk ut, att
  jag måste fnittra till lite. Och han skrattade med, muntert och glatt
  och så vänligt som aldrig det. Så stack jag andra handen i fickan, drog
  fram en silverdollar och sa:
  »Här är bucken. Men sitt lite längre bort i andra ändan på vagnen.»
  Han fångade myntet i luften, bet i det för att vara säker på att det var
  äkta och lunkade sen bort och satte sig på en annan halmhög i en annan
  hörna. Och där satt han ända tills det blev bromsningssignal utan att
  röra sig. Men han sjöng! Med en underlig, mjuk, tremulerande röst de
  underligaste sorgsna visor. Jag hörde inte orden för hjulens rassel, men
  jag kände igen en del av melodierna och förstod, att alla de andra också
  måste vara »darkiesongs» – negersånger. Allt mörkare blev det, och en
  sömnig liten lampa spred ett sken så svagt, att man knappt märkte det.
  Utanför dröjde ännu ljuset från solnedgången på västerhimlen och öknen
  böljade som ett grått töcken, en ko råmade, sorgset, som i smärta,
  skenskarvarna dånade, och den tunna, besynnerliga rösten sjöng. Det var
  så underligt och overkligt alltsammans – som man drömmer det i en dröm.
  Så kom en gäll vissling från lokomotivet mitt i alltsammans. Negern flög
  upp och skötte sitt jobb, bromsarna höggo i, och med långsamma knyckar
  började vi sakta av mot en liten station. Jag såg mig om på båda sidor,
  innan jag hoppade av. Det var så mycket folk, så ingen skulle lägga
  märke till mig i villervallan på perrongen, och jag gled ut genom
  dörren, utan att svartingen visste något om det. Och innan tåget stannat
  tog jag det långa bakåthoppet Sid så varmt rekommenderat och hamnade
  lugnt och stilla på banvallen. På det sättet kom jag till Colorado.
  
  
   PÅ LANDSVÄGEN.
  
  Jag tog till mina ben igen – tågen voro nog bra för all del, men hur det
  var, så tyckte jag allt, att min första erfarenhet varit litet kuslig,
  och några fler negrer hade jag inte lust att träffa inom den närmaste
  tiden. Så jag lunkade vägen i stället. Det var roligt det med, och
  roligare blev det för var dag. Ibland fick jag en »lift» i en bil ett
  par hundra engelska mil – en gång fick jag åka med ett gift par och tre
  barn i två hela dagar och vräkte mig inte måttligt på överklassigt
  fjädrande kuddar. Frun var danska, så vi kände oss liksom lite släkt,
  och sannerligen blev jag inte till och med bjuden att följa med dem hem
  till deras lantställe. Jag är säker på, det bara var för att jag kunde
  melodien till »Prinsessen sad höjt i sitt jomfrubur» som jag blev
  inviterad, för det var fruns älsklingssång, och hon hade aldrig träffat
  någon i Amerika förr som kunde den. Tio gånger om dagen så visst som en
  fick jag klämma i med »Prinsessen», och för var gång lade den lilla
  ljushåriga danskan sitt huvud på sned, blundade och suckade och såg
  romantisk ut, och lät mig i beslöjade ordalag förstå, att _den_ sången
  hade haft en djup och dramatisk betydelse i hennes liv, när hon ännu var
  ung och vacker och trippade med sina små fötter på Strögets asfalt. Ack
  ja, det var många år sedan dess. »Ih! du Alstyrende – de var dajli
  dengang!» Nu var det bara barn och pengar, och ingen romantik och ingen,
  som sjöng »Prinsessen sad höjt» utanför hennes fönster, när månen
  glittrade över Sundet.
  När jag i två dagar på begäran sjungit »Prinsessen», och deras väg tog
  av åt annat håll, beslöt jag mig för att ta avsked och avböjde tacksamt,
  men bestämt, bjudningen till landstället – jag kände, att en dag till
  skulle komma mig att fatta ett djupt hat till både Danmark och Kjerulf
  och månsken över Sundet. Så nästa morgon sade jag farväl utanför
  hotellporten och mitt: »Paa Gjensyn» var så blottat på entusiasm, att
  jag nästan kände mig generad för mig själv. Men vad ska man göra – som
  man är skapt så är man!
  Och ett par timmar senare vankade jag vägen fram igen, nöjd och glad och
  ensam, utan ett spår av romantik i sinnet. Det var skuggigt och skönt,
  för jag hade kommit in i en grön, djup dalgång; små stugor lågo här och
  där, och en gång mötte jag en ung dam i trettonårsåldern, som bekvämt
  tillbakalutad i en buggy föste en flock kor framför sig. Hon tittade på
  mig och jag på henne, och vi stannade båda. Varefter följande samtal
  utspann sig:
  »Hullo!»
  »Hullo!»
  »Ä ni ute å hikar?»
  »Ja – ä du ute å kör hem kor?»
  »Dä inte mina, dä skollärarns. Ja hjälper honom med de ena å de andra i
  sommar. Å sen ska jag te college.»
  »Jaså, de va stiligt. Har du varit långt efter korna?»
  »Ett stycke bara. Dom betar på en vall hos skollärarns syster. Hon heter
  Olena.»
  »Jaså.» Jag mottog detta sensationella meddelande så upprörande
  likgiltigt, att flickungen med verkligt ogillande betraktade mig och
  satt tyst en lång stund, tankspritt svängande pisksnärten fram och åter.
  Till slut brast hon ut.
  »Olena ä väldigt arg på mej.»
  »Varför det då?»
  »För att ja vann på henne i förra stavningstävlingen.»
  ???
  »Ja, när vi tävlade om vem som var styvast i att stava ord.»
  »Tävlar ni om det?»
  Min röst lät nästan lika häpen som jag kände mig, och flickan stirrade
  moltyst på mig.
  »Har allri _ni_ gjort de då?» kom det sen.
  Jag skakade på huvudet och talade om, att jag var nykommen till Amerika
  och inte hade reda på något vidare om seder och bruk i landet. Det
  förstod hon då, men hon tyckte det var konstigt, att det fanns ett så
  härligt land på jorden, så man slapp lära sig stava. Jag nändes inte
  beröva henne hennes gyllene Utopia-dröm, utan bad bara stilla om vidare
  upplysningar, och dem gav hon villigt och snabbt. Vartenda år, innan
  terminen var slut, tävlade de i stavning berättade hon, och det var så
  livat som helst.
  »Men Olena har väl slutat skolan?» frågade jag.
  »_Hon_ ja! Hon är femti år så visst som ett. Men hon kommer te
  stavningarna i alla fall. Å de gör dom ju allihop runtikring. Men i år
  klådde jag ’na. Hon kunde inte stava te _Thoroughly_. Hon glömde sista
  h:et. Å nu ä hon så arg _så_!»
  »Far du alltid och hämtar korna med häst och vagn?»
  »Ja, de va så klart! Inte _går_ man välan heller! Nu måste jag ge mej i
  väg, för den bruna ser ut, som om hon tänkte ge sej ut i vetet. Hon ä
  allti alldeles vådli. Nu ä hon där – hoj!»
  Hästkraken fick sig en snärt, den unga damen stämde upp ett krigstjut,
  som kunnat göra en indian avundsjuk, och i rök och damm försvann hela
  ekipaget runt en krök på vägen, och jag vandrade vidare med nya
  funderingar i mitt huvud. Jag tänkte på vad en bonde skulle säga hemma,
  om den, som skulle hämta korna tog häst och vagn och åkte efter dem, när
  tiden var inne, i stället för att lunka på sina egna ben den halva
  fjärdingsvägen. Naturligtvis sparade det både tid och besvär, men i alla
  fall! Och det där med stavtävlingarna! Det var nog ingen dum idé, när
  man tänkte efter, men inte skulle nån människa hemma kunna komma på
  något sånt. Inte ha vi ju förstås heller så konstiga ord att stava till,
  med en sådan hop onödiga bokstäver i, som ingen levande människa nånsin
  kan tänka på att ens försöka tala ut.
  Nej, hon hade nog rätt på sitt vis, smålandskärringen, tänkte jag och
  småskrattade. Hon, som satt i en järnvägskupé och lyssnade på några
  svensk-amerikanare, som talade engelska med varann och som, när hon till
  slut inte kunde bärga sig längre, vände sig till en annan kärring, som
  satt bredvid och sa: »En har möcke å tacka Gud för, att en kan tala som
  en redi mänska.»
  Jag gick ännu och hade roligt för mig själv åt den gamla historien, när
  jag hörde hästtrav bakom mig och fick se en ung man, som kom travande
  med två löshästar, medan han själv red den tredje. Han såg ut som klippt
  ur en wildwestfilm, med fransade vida cowboybyxor, vidbrättad hatt,
  klart blå skjorta och en röd sidenhalsduk ledigt knuten kring halsen.
  Ansiktet var så solbränt, så det nästan var svart, och det ljusa håret
  såg så löjligt barnsligt ut, där det stack fram under hattbrättet i små
  förföriska lockar.
  »Hello!» sa han och höll in alla sina hästar.
  »Hello!» sa jag igen och fullständigt försjönk i betraktande av den
  första levande, tvättäkta, inte-på-bio-hjälte cowboy, som någonsin mitt
  hänryckta öga skådat. Och tre gånger fick han fråga om jag var på
  »hikingtrip», innan jag hann sansa mig så pass, att jag kunde klämma
  fram ett svagt:
  »Yes.»
  »Alone.»
  »Yes.»
  »Have a lift? Can you ride?»
  »Yes.»
  »Take my horse. I take one of the others myself. – Ta min häst, jag tar
  en av de andra själv. Och så ta av er ryggsäcken också.»
  Innan jag visste ordet av satt jag på hans häst, medan han justerade
  stigbyglarna och spände åt sadelgjorden lite bättre. Med ett enda språng
  satt han på en av de osadlade löshästarna, tog den andra vid tygeln och
  travade i väg, som om det varit den naturligaste sak i världen att
  plocka upp vandrande damer vid landsvägskanten och låta dem rida med ett
  stycke. Och det var det väl också enligt amerikansk vänlig sed. Min
  ryggsäck hade han bundit fast vid sadeln med ett par remmar, så jag
  kände mig lös och ledig och belåten och hade bara att låta traven gå.
  Inte ett ord sa han, och inte ett ord sa jag. Sadeln knarrade och solen
  sken, och dammet höljde in oss i en tät och hostretande slöja. Han
  frågade inte vart jag skulle, inte talte han om, vart han tänkte sig –
  inget sa jag och inget sa han. Alla tre djuren travade i bredd, den
  långa svingande traven, som är så typisk för västerns hästar, jämn och
  glidande, utan stötar och utan avbrott, en liten vind fläktade då och då
  och blåste undan dammet, och ibland redo vi som genom långa tunnlar av
  skuggande träd, ibland mitt ute i heta solen.
  Vi hade säkert ridit en timme eller mer, då han plötsligt höll in
  hästarna vid en korsväg och sade:
  »Jag ska in hit å hälsa på far å få mej lite mat. Ska ni följa me?
  Stugan ligger där borta.»
  Han pekade på en liten röd byggning, som låg mitt i en träddunge och såg
  så innerligt, oskuldsfullt svensk och inbjudande ut.
  Törstig var jag och hungrig med, och de ljusa små lockarna under den
  sköne ynglingens hattbrätte verkade så pålitliga, hans ögon så vänliga
  och beskyddande, att jag utan vidare funderande sa:
  »All right, tack så mycket.»
  Trav igen och uppsvängning framför den röda stugan. Så fort vi stannat
  gick dörren upp, och en skäggig gammal man stack ut huvet och nickade.
  När han fick syn på mig spred sig ett stilla grin över hela ansiktet,
  och medan han långsamt och eftertryckligt blinkade med ena ögat, sa han:
  »Jojatackarja – är de sweethearten din, dä, John?»
  Det var inget märkvärdigt alls i det yttrandet och inget illa ment
  heller, det hördes på rösten. Men det märkvärdiga var, att _han sade det
  på svenska_! Och när det gick upp för mig, och jag såg hur ursinnig John
  såg ut, så började jag skratta förstås och sade – också på svenska:
  »Neej då! Han plockade opp mej på landsvägen bara för att han var
  snäll.»
  Då var det deras tur. Aldrig har jag sett ett par människor se mera
  konfunderade ut, och medan jag långsamt och eftertryckligt blinkade med
  ena ögat satt jag kvar i sadeln och lät ett stilla grin sprida sig över
  mitt ansikte. En så trogen och noggrann kopia jag kunde åstadkomma av
  gamlingen nyss.
  En lång stund stodo de alldeles tysta och bara stirrade. Så muttrade
  John för sig själv: »Well, I’ll be damned.» Men gubben stod alltjämt och
  bara såg och såg. Så knep han sakta ihop det andra ögat, och samma
  obeskrivliga grin lyste upp hans skäggiga ansikte:
  »Ja tror stinta ä svensk ho, John. Jämmaligen, om ho int ä svensk!»
  »Det stämmer!» sa jag och svängde mig ned från hästen. »Och jämmaligen
  tror jag inte ni ä svensk också.»
  Då var det slut med Johns övernaturliga allvar och tystnad. Han slog sig
  på benen och stämde upp ett skratt så smittande klart, att vi inte hade
  annat att göra än följa med, både gammelfar och jag. Och när vi hämtat
  oss lite så fick jag ett par rungande handslag, och bjöds in i stugan.
  Där var fint och blankt och rent, så det sken om det – spisen var svart
  och nyputsad med blixtrande nickelbeslag, golvet var vitskurat med
  rödrandiga trasmattor, en bukett blommor satt stadig och tät instucken i
  ett glas mitt på bordet och vaxduken, som den stod på, var utan fläck
  och vank. Väggarna voro målade i en stark ljusblå färg och fulla med
  fotografier och oljetryck, mest från Sverige förstås. Det stod inte på
  två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde
  för brinnande livet, medan jag gav alla önskade upplysningar om min
  person: föräldrar, syskons antal och ålder, om de voro gifta eller
  ogifta, varifrån i Sverige jag var, vad jag gjorde i Amerika, hur länge
  jag skulle stanna, om jag tjänade mycket pengar på min skrivning, så att
  det kunde betala sig att slita ont och skala omkring så där på vägarna?
  Allt var så precis svenskt och likt landet hemma, att jag inte hade ett
  ögonblicks tanke på, att jag egentligen satt mitt ute i Amerika och inte
  alls var i Sverige.
  När jag talat slut kom turen till mig att fråga. Gamlingen var från
  Hälsingland och hade bott i Amerika i trettio år. Om jag nånsin hade
  varit i Hälsingland? Jaa då! Då makade han sig närmre och lade sin hand
  på ryggstödet av stolen jag satt på och sken, _sken_ i hela ansiktet.
  Sen var det inte svårt att få honom att tala. Gumman hans var död för
  fem år sen, och John, den stora drasuten till pojke han hade, var
  kopojke på en stor ranch några mil längre bort. Det var dit han skulle
  nu med hästarna, som han varit och hämtat vid järnvägsstationen – han
  brukade hälsa på far sin, när han hade ärende åt det hållet. Hur det
  gick att sköta allt ensam? Åjo, det knallade i väg. Inte var det ju som
  att ha kvinnfolk i gården, men inte större än farmen var, så redde han
  sig på egen hand. Ibland på vårar och höstar måste han ju leja lite
  hjälp, men annars gick det som det gick. Maten då?
  »Det finns ingen som lagar sån mat som farsgubben?» sa John och smålog
  mot fadern, som just gick och pysslade med kaffepannan. »Du ska se han
  bjur dej allt på grub – ja får nog rida ensam härifrå, jag.»
  »Betcha!» sa gubben och log tillbaka. »Den hära stinta ska ja int låte
  gå i förste tage. Va dä likt nå dä! Vi ska tale om gammellande vi, å ho
  kan stanne här så länge ho vell. Sämmer ska ja inte ställe för’a, vet
  du.»
  Efter en timme red John sin väg, men jag satt kvar i det blåmålade
  köket. Inte ett smul fick jag göra för att hjälpa gubben med middagen.
  »Va dä skäl i dä?» svarade han varenda gång jag gjorde en ansats till
  att göra lite nytta. Och så viftade han med sina stora nävar och hade
  mig att sitta ner igen. Så behändigt som han skötte om allting – och så
  rent och fint och prydligt! Han diskade kaffekopparna och sköljde och
  torkade, han skalade potatis och skar upp skinka till stekning, han
  hämtade in selleri från trädgården och ett stort fat mogna, härliga
  persikor, han plockade under många hemlighetsfulla blinkningar fram ett
  krus hembryggt, förbjudet öl, och han dukade bordet fullt med de
  läckraste saker. Allt medan han pratade och frågade och undrade och
  berättade. Och när vi efter väl undanstökat mål framåt eftermiddagen
  sutto ute i »porchen» – den med myggnät omhägnade verandan, som nästan
  alltid finns i ett amerikanskt hus, är det än aldrig så enkelt – så
  talte han mellan blossen på sin gamla pipa om för mig hela sitt liv. Så
  enkelt och tryggt och troskyldigt, som om jag varit hans närmaste vän
  och inte bara en främling, som kommit in från vägen, och som han aldrig
  skulle se mer. Och genom allt gick en skälvande längtan efter
  »gammellande» – efter Sverige, efter Hälsingland och hembygden. Det var,
  som om han inom sig hade ett altare, där han hopade allt av tillbedjan
  och kärlek han ägde, och det altaret var »gammellande». Hans röst, som
  annars talade så starkt och högt, att den riktigt dundrade fram orden,
  blev med ens så stilla och mild och varsam, när han satt och mindes högt
  om fäbodar och berg och fiskesjöar och älgjakter och skog och snö.
  Och jag bara lyssnade och lyssnade, medan luften blev allt svalare
  omkring oss, och solen helt sakta började luta mot väster. Genom den
  halvöppna dörren såg jag en skymt av kökets blåa väggar och hörde
  väckarklockans tickande. Det var så stilla, så ljuvligt tyst och svalt –
  bara den gamla rösten muttrade oavlåtligt, och mitt inne i det vilda
  skägget lyste ett par förunderligt klara blå ögon, vänligt och lugnt.
  När han reste sig till slut för att gå och sköta om djuren i ladugården,
  så gick jag med, mjölkade ett par kor och fick mig en stor skopa mjölk
  till tack för besväret.
  Och så sade jag farväl och vandrade vidare, med den gamla rösten
  alltjämt sjungande i mina öron om Sverige, Sverige ...
   * * * * *
  Dagarna gingo och milen ledo. Ibland stannade jag ett par dar och
  hjälpte till med arbete på en farm – alltid hos svenskar, och alltid
  fann jag hos dem alla en snygghet och renlighet utan vank och brist och
  ett vänligt intresse för främlingen, som kom från deras eget land, och
  som därför aldrig förblev främling många timmar. Och alltid, alltid hos
  de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige
  sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var, som
  om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva voro
  barnen och det modern – de skylde över dess brister och logo milt åt
  dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på,
  att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de
  undvikande:
  »No», kunde de säga, »inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på
  alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej
  bättre fram här än där hemma.»
  Det är sant – man kunde nog träffa på sådana också, som svor och
  domderade och tog alla makter till vittne på, att de visst aldrig ville
  se Sverige igen för sina ögon, men pratade man lite längre med dem, så
  kröp det fram till slut, att hade de bara pengar så ... nog skulle det
  vara roligt att komma hem ett tag och se, hurudant där var nu. Det var
  aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige,
  då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, »gammelandet» glömde de
  inte, och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de
  också bott där större delen av sitt liv.
  Jag minns så väl en dag i början på september, när jag trampade vägen
  fram i en hetta så intensiv, att luften gungade för ögonen, och det
  kändes som om lungorna skulle brista för vart andetag. Jag hade hunnit
  till Wyoming nu, med bil och tåg och ridning och alla möjliga underliga
  sorts fortskaffningsmedel – dock minst på mina egna ben. Den mesta delen
  genom ökensträckan hade jag fått åka på en benzinbil, men nu skulle den
  inte längre, och med förtvivlan i hjärtat lunkade jag den dammiga vägen
  framåt mot den avlägsna järnvägsstationen, där mitt fasta beslut var att
  ta tåget till Salt Lake City och karaktärslöst överge trampens
  arbetssamma om ock ombytliga liv. Bäst som jag gick där och flåsade,
  hörde jag vagnsrassel bakom mig, och när jag vände mig om fick jag se
  ett stort hölass komma vaggande, och högst uppe på toppen satt en gammal
  man i bredskyggad halmhatt och blå overalls. Jag stannade så fort jag
  såg lasset, i brinnande förhoppning om att bli bjuden på åka. Och det
  slog inte fel heller.
  »Have a lift?» Jag undrar hur många gånger jag hört det vänliga
  tillropet därute. »Vill ni åka med?» Och naturligtvis vill man åka med,
  när man är halvdöd av värme och törst, och ryggsäcken känns som bly
  mellan skuldrorna om den också är aldrig så lätt. Så jag sade tack denna
  speciella gången också och hissades upp med kläm av en hård näve och
  placerade mig i det mjuka höt bredvid min ädle välgörare. Vi började
  genast att prata förstås, och samtalet rörde sig till att börja med
  uteslutande om fotvandringar och järnvägar och resor och sånt, som det
  kan vara höviskt och bildat att främlingar resonera med varann om. Så sa
  gubben plötsligt:
  »We-ell! Next year I’m going home to the old one. And that’s a mighty
  long trip I can tell you, girlie. – Nästa år ska jag hem och hälsa på
  den gamla och det är en väldigt lång tur ska jag säga er, flickunge.»
  »Var bor hon då?» frågade jag lite förvånad, för jag trodde han menade
  sin mor, och jag kunde inte begripa hur i all världen hon kunde bära sig
  åt med att ännu vara i livet och ha en så gammal, vitskäggig son.
  »Hon?» sa han och smålog.
  »Ja, den gamla.»
  »Å, jag menar mitt gamla land – Sverige. Det är ’min gamla’.»
  »Min också», sa jag.
  Då tittade han på mig under buskiga vita bryn, så räckte han ut handen
  och sade:
  »Better shake then – ja menar, då ä de bäst vi tar i hann.»
  Och det gjorde vi – högtidligt och allvarligt och lite rörda, båda två.
  När vi sedan tillräckligt hunnit förvåna oss över och dryfta detta
  egendomliga sammanträffande, frågade jag:
  »Reser du bara över för att hälsa på, eller tänker du stanna kvar
  hemma?»
  »Bet att ja ska stanne!» svarade han. »Ja har gått här och längtet hem i
  så månge år, så nu orker ja inte längre. Nog för att ja tycker bra om
  Amerika, det gör ja visst de, men ja skulle tycke om å få dö i Sverige i
  alle fall. Å de samme säjer gumman min. Å nu i denne dan som ä i da, så
  ä de jämt nie måner å elve dar tess vi segler. Dä låter bra nog länge
  de, men när en har vure härute i över förteti år så ä då inte nie måner
  så rasanes mycke.»
  »Tänk att du vet så precis, hur många dagar det är över den nionde
  månaden till och med.»
  »De tror ja dä!» sa han och myste. »Mor å ja vi stryker allt en da om
  sänder i almenacka vi, så inte ä dä nån fare på att en ska komme för
  sent te båten inte.»
  »Men farmen då?»
  »Den tar pojken vår hann om. Han har geft se nu i sommer, så nu grejer
  han sej. Å så har vi en pojke hemme, som vi ska bo hos. Jojomän. Å lite
  har vi allt mä oss hem, mor å ja, så inte ska vi behöva ligge nån te
  last så länge nån åv oss lever. Nänämän.»
  »Du är från Värmland kan jag höra.»
  »Nä kan du höre de! Då må du väl ha vuri i Värmland sjôl då?»
  Och sen kan man inte precis säga att det blev några pinsamma pauser i
  samtalet oss emellan under hela den långa vägen till stationen, dit
  gubben skulle med höt. Det tog oss ett par timmar att komma dit, men
  ingen av oss hade tråkigt ett ögonblick, och när vi fick höra av
  stationsföreståndaren, att det skulle dröja två timmar till, innan tåget
  västerut väntades, så spände gubben resolut ifrån sin häst och slog sig
  ned på en bänk med mig i trofast väntan. När tåget äntligen kom, så tog
  han mig stadigt i handen och sade:
  »Vi träffes i gammelande om du har dine väger åt mine kanter nångång.»
  »Ja, hos ’the old one’», ropade jag, när tåget ångade ut, och fick ett
  brett, strålande leende till svar.
  
  
   MORMONER.
  
  Så kom jag till slut till Salt Lake City – mormonernas huvudstad. En
  kväll i solnedgången kom jag, trött och dammig och glad att äntligen
  vara vid målet, och när jag steg av vid stationen med säcken på ryggen
  och klampade gatan fram, var jag så utledsen åt allting, att jag knappt
  iddes titta upp en gång. Jag bara längtade efter ett hotell, ett bad,
  lite mat och en säng. Men hur det var, så kunde jag inte låta bli att
  lägga märke till, att jag gick i en luft, som liksom var rosenfärgad,