Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 03

tydligen att svälja gråten på samma gång som maten, och ingen åt just
någonting. Så vi voro snart färdiga att gå ner till vårt fängelse igen.
Men se det fick vi inte. Där stod en myndig dam i trappöppningen och
hejdade oss med en gest så majestätisk, att det är sällan annat än på
bio man får se dess like. Och där fick vi stå, tills alla de andra voro
mätta och nöjda, så vi kunde gå ned i samlad trupp, alla vaktade på en
gång som de fångar vi voro. Åhå jaja! Det är mycket man ska gå igenom
här i livet.
När vi kommit ner igen ansågs visst tiden mogen för en liten rengöring.
Varför det inte gjorts medan alla voro uppe till middag övergår mitt
förstånd, men det fanns väl några dolda orsaker kan jag tro. Det sopades
med långa borstar, så dammet stod i högan sky och lade sig på bänkarna i
stället. Så det blev i alla fall lite ombyte.
Medan vi varit uppe hade persianpälsen med ägarinna kommit in också, och
hon hälsade mig med tårar och tyska, efter som vi talat lite tillsammans
på båten på detta ädla språk. Hennes var lika usel som min, men vi
begrep varann. Och hon hade inte den blekaste aning om varför _hon_
blivit hitskickad, när alla andra av hennes nationalitet redan voro fria
och ute. Och hon, som hade sin man i stan och allting. Och han, som hade
bil och allting. Och här satt _hon_ med barn och persianpäls och
allting. Ja, det var ett elände! Om hon kunde få skicka ett telegram
åtminstone. Ville jag inte höra efter åt henne? Jag gick till en av
fängelsedörrarna och bankade tills det väckte uppseende inom murarna,
men fast jag både hörde och såg folk skymta utanför de mattslipade
glasrutorna, så var det ingen som brydde sig om mina bultningar. De voro
väl för vana vid den sortens bråk, kan jag tro. Så jag lovade henne att
passa på nästa gång niggern kom och försöka tala reson med honom innan
han försvann i yttervärlden.
En liten ljushårig pojkspoling satt på golvet och gallskrek. Han hade
blött ner sig och allt i närheten, så det var stora skandalen, och hans
mamma drog i väg med honom till toaletten, och jag följde med för att se
hur där såg ut. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Ett smalt, långt
rum, utan dörr och därinne en rad platser, men inga dörrar, ingenting,
som kunde gömma en undan allas blickar ett ögonblick ens. Det var det
värsta jag kunnat tänka mig. Och smutsigt och grisigt och förfärligt,
osnyggat av barn och slödder. Jag kom ut fortare än in, det försäkrar
jag, och det var första gången sen jag lämnade Sverige, som jag kände
ansatser till sjösjuka.
När jag hann fram igen till den bänk vi gjort till vårt högkvarter fann
jag Oleanna där, glädjestrålande. Hon var också fri nu och bara väntade
på, att jag skulle komma tillbaka, så hon fick säga adjö. Så nu blev det
bara jag kvar av hela ressällskapet – ja, och så hon i persianpälsen.
Hon var förresten redan uppslukad av en hel kohort ryssar med lilla
balalaikan i spetsen och väl var det, för jag hade just inte mycket att
säga henne. Men när Oleanna for ut genom dörren, ut i solskenet och med
biljetten till Californien på fickan, då var det inte långt ifrån, att
jag började lipa jag också. Där satt en klump i halsen, som jag svalde
många gånger för att få ned. För att något göra tog jag fram papper och
penna för att skriva brev, men då blev det tusen gånger värre, för då
började jag längta hem också. Så jag smällde igen portföljen och beslöt
mig för att ta mitt öde i egna händer, och när niggern kom in nästa
gång, utan att läsa upp mitt namn, smög jag mig bakom honom och
blockerade dörren och lät honom inte gå förrän han lovat att höra efter,
hur länge jag skulle sitta kvar. Han lovade, och jag sjönk ned på
närmaste stenhårda bänk.
Om en stund kom han igen och döm om min häpnad, när i hans släptåg
Djåhänna Djåhäns’n stapplade in med väskor och allt. Jag hann inte fråga
henne med detsamma, för svartingen vinkade högtidligt till mig, och så
fick jag veta hur mina papper stod. Det lät trevligt och muntert!
Adressen jag givit i New York var inte fullt rätt, men det var bara ett
par gatnummer som skilde, mannen, som bodde där, _var ogift_ och hade
aldrig hört talas om mig, aldrig varit i Sverige, och jag var just en
snygg en! Därmed gick han.
Och jag – jag sjönk ner bredvid Johanna, mållös av häpnad och ursinne
och ängslan. Jag begrep inte ett dugg. Och när Johanna tänkte börja med
sitt elände, så gick jag bara min väg för att få vara i fred och tänka.
Jag skrev till slut ett telegram till mannen i fråga, nej till hans fru,
för att inte ytterligare förvärra saken, och bultade på en annan
nyupptäckt dörr och bad att få det avsänt.
Jag vet inte hur länge jag stod där och hamrade, men det var en bra nog
lång stund, och jag tänkte just med värkande händer ge upp allt hopp att
bli hörd på andra sidan, då dörren plötsligt slängdes upp och en ung man
med smutsgrått, finnigt ansikte och tydligen tillhörande den mosaiska
trosbekännelsen vrålade: »Shut up damn you!» och smällde igen den lika
hastigt igen. Men nu visste jag, att det fanns folk åtminstone bakom
_den_ fängelseporten, så jag gnodde oförtrutet på med händer och fötter,
fast besluten att tvinga mig till ett svar. Och upp flög dörren igen,
och jag tror bara jag hade ett hastigt bakåtsteg att tacka för, att jag
inte fick ett slag mitt i ansiktet av gentlemannen utanför:
»What in hell’s the matter?» skrek han. »If you dare ...»
Det är inte lönt att försöka återge hans språk, men en hamnbuse i
Stockholm skulle känt sig som en blyg konfirmand om han hört det, och
fast jag säkert inte begrep mer än hälften av alla de invektiver och
svordomar han lät flöda över mig, så begrep jag i alla fall tillräckligt
för att bli imponerad av det engelska språkets rikedom. Ond hann jag
inte bli och inte rädd heller, fast han hotade mig med jag vet inte vad
allt för ohyggliga straff – det gick så blixtrande fort alltsammans, att
jag bara stod och gapade. Och innan jag hann forma om munnen till svar
for dörren igen, så det skallrade i väggen, och en nyckel vreds om
utanför i dubbla slag.
När jag äntligen kom till mig så mycket, att jag fick ansiktet ordnat
igen och såg mig om efter närmaste bänk att sjunka ned på, mötte min
blick en annan, som med innerligt sympati vilade i min. Den tillhörde en
storvuxen, svartmuskig man, som stod ledigt lutad mot en sopborste med
långt skaft, och när han tittat på mig länge nog, spred sig ett grin
över hela hans ansikte.
»He’s a nice one!» sa han och gjorde en gest med tummen åt dörren till.
Jag nickade – fortfarande förstummad.
»Jag har varit här i tre veckor», fortsatte han på bruten engelska. »Men
kommer jag nånsin ut från de här helvetet ska han bli den första jag
vrir om nacken på. Om jag kan få tag på’n.»
»Har han varit oförskämd mot er också?» frågade jag.
Då fick jag ett leende till svar, så fullt av medlidande och
överlägsenhet, att jag blev riktigt förlägen.
»Oförskämd!» svarade han med något nästan drömmande i tonen. »Oförskämd!
Ni tyckte väl inte han var någe vidare oförskämd mot er heller. Det var
de mildaste ja har hört honom. Men vänta, när han _kommer i tagena_!»
Efter den upplysningen lät jag dörren vara i fred och beslöt att försöka
få tala ett ord med negern igen. Han var visserligen ohövlig, men
alltför värdig att låta sitt dåliga lynne ta överhand och ge det utlopp
i fula ord. Så jag gjorde min lilla vanliga manöver och stod bakom honom
framför dörren nästa gång han skulle ut igen.
Kunde jag få skicka av ett telegram? Gärna för honom. Vem skulle jag
lämna det till? En pojke från telegrafen, som kom och tog upp telegram.
När kom han? Om några timmar kanske, eller kanske också inte förrän i
morgon – han hade redan varit där en gång i dag. Fanns det möjligen
någon svensk tjänsteman på platsen man kunde få tala med och be om
hjälp? Det kunde ju hända att svenska prästen var där, men det fick jag
ta reda på själv.
Och så föste han undan mig, och så smällde _den_ dörren igen, och så
stod jag där igen.
Ta reda på det själv! Det var det värsta jag hört. Och det sa jag också
och _mycket_ mer på den mest välklingande svenska jag kunde åstadkomma.
Så gick jag till Johanna, för att få tala inför någon, som kunde
uppskatta mina fantasifulla och om inneboende kraft vittnande yttranden.
Och där kom jag till den rätta! Med gillanden och små goda tillägg då
och då lyssnade hon, och hela hennes förbittrade själ låg i glansen från
hennes ögonpar. Till slut kunde jag inga fler ord, och då kom hennes
tur.
Hon hade flugit ut på frihetens vingar och skjutsats in i en hönsbur,
och utanför stod en hel hög med folk, som pratade och tittade. En av dem
var den frun, som var en bekant till Johannas bekant, och den kände hon
igen på utseendet efter porträttet. Se godda, godda! sa Johanna och
godda, godda! sa den andra. Och de skakade hand över barriären. Så kom
det en karl i uniform och började tala till Johannas bekantas bekant
utanför. De pratade engelska, så Johanna begrep ju inte ett ord.
Därefter vände sig den uniformerade till Johanna och frågade på svenska:
»Du känner den här damen?»
»Jomän», sa Johanna, »mycke väl.»
»Ä du släkt me henne?»
»Nä inte _de_ precis, men vi ä bekanta.»
»Jaså – hon säjer att ni ä kusiner.»
»Säje hon _de_», sa Johanna.
För vad i all världen skulle hon säja.
»In me dej igen!» sa han. »De duger inte å ljuga här inte. Du får gå
tebaks tess vi får höra vidare.»
Och så knuffade han Johanna framför sig till fängelset igen, och där
satt hon nu.
Och där satt jag. Båda anklagade för lögn och bedrägeri och avvaktande
vår dom, som utan tvivel blev att vända om hem igen. Trevligt var det,
men jag var inte så ledsen som Johannastackarn i alla fall, för jag hade
ju bara gett mig ut för att få se och uppleva något nytt, och det hade
jag sannerligen fått också. Och nog skulle jag kunna ta mig ut med hjälp
av svenska myndigheter. Jag hade ju i alla fall inte ljugit, som jag
visste av, och det hade ju inte Johanna strängt taget heller, ty, som
hon sade:
»Ja konne väl inte tänka maj, att mänskan skulle va så tosi.»
Men hon hade skenet emot sig. Vi satt och stirrade ned på det smutsiga
stengolvet och filosoferade över världens ondska.
»Ska de här va Amerika å ska di behandla en så över allt här, så
struntar då jag i å stanna här!» sa Johanna till slut. Hon sa inte
strunta precis, utan något mycket mer drastiskt och passande för
situationen. Men det lät så komiskt och trohjärtat mitt i allt utländskt
babbel omkring oss, att jag brast i skratt och lurade henne med om en
stund. Så vi satt där och grinade till slut, som om vi varit på den
allra roligaste bio och kunde knappt sluta. Men så fick vi se en
alldeles främmande, vit herre träda in genom niggerns dörr och han lät
upp sin mun och sade:
»Är det några svenskar här, som behöver råd och hjälp?»
Jag skulle tro, att det var! Vi virvlade fram, Johanna och jag, och
talade om våra bekymmer. Först Johanna och sen jag.
Det var svenska pastorn, Rev. Axel C. H. Helander, och en mera välvillig
och sympatisk man har jag sällan träffat. Han skrattade gott åt min
historia och sade, att han genast skulle gå och ta reda på hur det
förhöll sig. Han skulle snart vara tillbaka, och han skulle nog få ut
oss båda två. Och var säker på att han fick det också! Inom en kvart kom
han tillbaka med Johannas frikort och bad oss ta vårt bagage med. Med
mig var han inte riktigt klar än, men det skulle snart ordnas. Allt vad
han hade hört var, att jag uppgivit falsk adress.
»Här är kortet med mannens namn», sa han, »ni ser själv om det stämmer
med era uppgifter.»
Jag tittade. Tänk, den uslingen en trappa upp hade satt ett annat namn –
mycket likt för all del, men ett annat i alla fall. Och av en händelse
hade väl en man med det namnet bott på samma gata, som den jag uppgivit.
Jag blev så förbittrat ond, att jag höll på att glömma, att jag var i
sällskap med en andans man. Men när jag förklarat för honom _vem_ jag
skulle hälsa på blev han alldeles förbluffad över min inkvisitors
okunnighet.
»Han är ju känd över hela Amerika», sade han. »Det här ska vi snart reda
ut.»
Allihop därinne i fängelset försökte ta oss i hand och sade var och en
på sitt språk: Lycka till! Persianpälsen tog mig i famn och bad mig »um
Gotteswillen» skicka av det telegram hon hade skrivit. Och så öppnades
portarna och vi skredo stolta ut – så stolta man kan se ut med en
kappsäck i var hand, hatten på sned och den evinnerliga kappan släpande
efter.
Johanna föstes in i hönsburen, men jag fick gå fram till en nobel herre
i fin uniform, och för honom upprullades mitt lidandes historia inte
alls oävet av pastor Helander, som lade särskild vikt vid, att jag var
en journalist, som åkt som emigrant bara för att studera mottagandet på
Ellis Island och livet där. Jag kunde inte begripa då, varför han talade
så mycket om det, men sen fick jag höra orsaken, och begrep också,
varför jag fick så mycket bugningar och leenden och välvilja från samma
personer, som för en stund sen inte sett sig om en gång om de trampat på
mig. Det hände sig nämligen för ett par år sen, att en kvinnlig
amerikansk journalist gick igenom Ellis Island på falskt pass som
emigrant, och hon ställde till med ett sånt rabalder i sin tidning, att
saken kom inför senaten, och det beslöts att ändringar skulle vidtas.
Jag vet inte om det blev något gjort – i alla händelser skulle det tåla
vid bra mycket mer.
Men jag har hört berättas från säkert håll, att den kommitté, som utsågs
att ta emigrantstationen i närmare betraktande, på förhand annonserade
sin ankomst, och naturligtvis var allt så fint, när de kommo dit, att
det inte fanns någonting att klaga över. Snarare tvärtom. Och så gick
allt sin gilla gång som förut. Eller sin ogilla. Ändå äro de amerikanska
tidningarna fulla av skräckhistorier från Ellis Island – den ena före
och den andra efter. Om folk som utan anledning blivit kvarhållna i
veckor och månader, till och med så länge, att de blivit sjuka och dött
där, medan de hela tiden gått i förtvivlad väntan och längtan att slippa
ut och bli fria igen.
Naturligtvis förstår man, att detta Ellis Island är en nödvändig
institution i ett sådant land som Amerika, där miljoner människor av
alla nationer och samhällsställningar söka komma in. Det är till, för
att skydda landet från mindervärdigt folk, som det helst vill vara utan,
och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till
ett helvete, där människor pinas och plågas och spärras inne utan rimlig
anledning. Där behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det
är inte nödvändigt, att emigranterna behandlas likt skabbiga djur, som
stängas in i fållor medan de vänta på slaktbänken. Det är så onödigt
allt detta, så lite människovärdigt, och det går egentligen så lite i
stil med Amerika, som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är
orätt och synd, att en emigrants första intryck av det land han vill
göra till sitt, ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet
och ohövlighet, som går över alla gränser. Han kommer, färdig att arbeta
och villig att älska sitt nya land – som ett litet barn kommer för att
se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: »Du och jag ska
bli goda vänner, bara du lyder mig och vill försöka hålla av mig lite.»
Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt
bästa. Så möts han av Ellis Island, där alla gör allt för att _inte_
förstå honom, att _inte_ hjälpa honom, och så kommer han äntligen över
till _Amerika_ med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna:
»Ska detta vara Amerika och blir man så behandlad, då vill jag hem
igen!»
Men det _är_ inte Amerika.
Det är bara Ellis Island.


LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY.

Lutherska Immigranthemmet gör inte vid första anblicken ett, vad man
skulle kalla glättigt intryck, men för oss och för alla andra, som där
inträda, spelar den saken just inte så stor roll. Det var den trygga
hamnen i alla fall, som vi äntligen seglade in i, och fast pastor
Helander lämnade oss nästan genast för att återvända till ön och släppte
oss ensamma i den mörka hallen, så togo vi det lugnt och kände, att nu
voro vi i alla fall innanför murarna, vi voro i Amerika, och vi ville se
den, som försökte vräka oss ut igen. Bakom en disk i en hörna stod
portiern, eller vad jag ska kalla honom för – en stor, bred, ljus
skåning, som faderligt kallade oss till sig och önskade få reda på lite
av varje om oss:
»Kom fleckorr!» sa han.
Och vi kom. Vi skulle ha rum anvisat åt oss, och vi skulle lämna numren
på vårt stora bagage, som ännu stod instuvat på Ellis Island och, efter
vad vi fick veta, inte skulle komma över till fastlandet på tre dagar
ännu. Sorgsna stirrade Johanna och jag på varann och på våra dammiga,
smutsiga kläder, men det var ingenting att göra åt den saken.
Så var det rummet! Eftersom tre skandinaviska båtar kommit in på en gång
och Immigranthemmet var det enda i sitt slag, så var det överfullt,
eller skulle bli, när alla sluppo ut från Ellis Island, och skåningen
dekreterade, att eftersom vi kom i sällskap och kände varann, så måste
vi ligga i samma säng.
»I samma säng!» skrek vi bägge två.
»Ja – men dein ä breid.»
»Då liggorr ja hellre pau golvet!» sa Johanna Johansson, och jag var
glad, att hon sagt det, så slapp jag. När man äntligen sluppit från
båtens stenhårda, smala koj – äntligen var fri igen – och så ligga i
samma säng som en vilt främmande människa!
»Ja», sa jag. »Hellre på golvet! Men det finns väl hotell i den här
lilla stan också, så man kan få sig ett eget rum och en egen säng. Och
jag ska ta reda på ett genast.»
Då log skåningen – överlägset, medlidsamt och en smula hånfullt.
»Dä trodde du att du feck!» sa han. »Nänämän! Har pastorn tatt ut daj,
så får du inte gå från det här huset förrn du har plass som
tjänsteflecka, å den skaffar han daj, så han veit var du fenns. Å
flöttar du från den plassen, så måste du komma hit tess han får en annan
åt daj å på de viset får du hålla på ett år. Han har tatt ut daj på sett
ansvar, å han ansvarar för daj ett år. Så dä bler inga hotell ente! Utan
dä bler samma säng i natt, tess folk hinner resa unnan, å sen kan ni få
varsenn.»
Johannas min var värd pengar och det var antagligen min också. Johanna
klarade strupen och jag såg, att nu eller aldrig skulle skåningen få
höra ett sanningens ord eller två, så jag lutade mig mera bekvämt mot
disken, och väntade. Johanna startade. Eldigt, med svenskt mod i
svällande barm, med dödande pilar skjutande ut ur smala blå ögon, med en
röst, som skakade av ursinne och hopade vedermödors heliga vrede. Bägge
händerna lågo knutna på disken framför den förbluffade portiern, då och
då höjde hon en och lät den falla ned med kraft igen, hatten hasade fram
och tillbaka, allt efter som hon kastade med huvudet. Hon var styv,
Johanna, och skånskan flöt som hjältars språk ur hennes mun. Hon började
med Köpenhamn och alla »oförskämda» undersökningar där, som om man varit
ett djur och inte en människa, hon övergick till båten och havet och
sjösjukan och alla de lidanden hon genomgått under resan, fortsatte med
färjan, som förde oss till Ellis Island, och när hon äntligen hunnit dit
var hon placerad för en stund. Ingenting hoppade hon över, ingenting
glömde hon, och hennes språk, när hon hann till det beskedliga livet,
som utgett henne för sin kusin, var sådant, att jag nästan var
gråtfärdig över att ej kunna stenografi, så det kunde bli bevarat åt
eftervärlden.
Då och då försökte portiern hejda henne, flika in ett ord, lugna henne.
Han kunde lika väl försökt hejda en lavin. Johanna Johansson från Skåne
i Sverige önskade uttala sitt hjärtas mening – och hon gjorde det! Hon
började närma sig kärnan av sitt anförande och, född till orator, hade
hon byggt upp sina lidandes torn så skyhögt och så säkert, att när
äntligen klimax kom: i samma säng, stå under uppsikt ett år, inte få
vara fri – då darrade man och svindlade vid tanken på, att en av Guds
skapade varelser kunde ha genomlevat så mycket, söndersargats av så
många avgrundskval, blott för att till slut, när hon trotsat allt och
triumferande stod på fast mark, trampas i stoftet och göras till fånge.
Johanna bad att få veta, vad ont hon gjort. Hon anhöll vänligt att bli
underrättad om, i fall hon var anklagad för mord eller stöld eller något
annat brott, som nödvändiggjorde ett års »polisuppsikt», hon ville
hövligt be att få bli upplyst om ... å, så mycket!
Och när hon äntligen var färdig, drog hon upp sin näsduk och torkade
svetten ur sitt mycket röda ansikte, vilket exempel blixtsnabbt följdes
av portiern och mig. Han var dödstyst och bara stirrade på Johanna – men
det var något av dröm i blicken, och jag tänkte, att detta hans barndoms
klingande idiom, som han kanske på åratal ej hört så väl och så kraftigt
talat, fört honom åter till »flydda sällare dar».
Till slut återfann han sin röst, upphov den och sade:
»Ja cära inte va du skällorr efter. Här ä nöckelen te rommet.»
Och utan ett ord vidare knogade vi med våra väskor uppför två branta,
smala trappor och fann vårt rum, som var ljust och rent och mest
möblerat med sängar. En väldig »breid» en, tydligen avsedd för Johanna
och mig, och en annan smalare, där någon främling skulle vila. Vi satte
oss på vår gemensamma sängkant och stirrade trumpet på huset mitt emot.
Genom det öppna fönstret trängde en intensiv hetta in, mängd med dövande
gatubuller och dofter av rök och bensin och olja och allt annat, som en
storstad stinker av. Och rätt vad det var, mitt i alltsammans, kom en
virvlande, skrattande jazzmelodi, som till och med förmådde Johannas
ansikte att ljusna lite. Hon följde efter mig, när jag sprang fram till
fönstret. Där nere på gatan stod en karl med ett positiv så stort som
ett piano, och det drillade och visslade och klang ur det, så jag har
aldrig hört dess like. Och Johanna hon sa:
»Harregu!» sa hon. »Di har gjort posentiven allteftersom husen ä stora
te. En skulle gå ut å se på stan, men dä får en inte förstås. Då sätter
di väl fångkedjor om benen på en. Harregu, harregu, att ja va så dum så
ja for hit.»
»Va inte orolig, du, Djåhänna Djåhäns’n», sa jag. »All vår början bliver
svår. Och sen blir det bra på slutet, och vi ska nog ut och se på stan i
dag. Vi ska bara göra oss lite i ordning först. Det fanns ett badrum
mitt emot vår dörr, såg jag, så vi kan åtminstone bli rena.»
En timme senare seglade Johanna och jag ner för trapporna, fast beslutna
att »komma ut på stan». Den lilla hallen var full av folk – en Ellis
Island-färja hade just kommit in, och skåningen stod omgiven av en hel
skock immigranter. Men tror ni inte han såg oss ändå? Joo då! Och vi
fick visst inte gå ut ensamma, inte. Nyårrk var inte som Landskrona
eller Växjö eller Linseping, inte. Om dä va dä vi trodde, så tog vi fel.
Vad skulle vi göra om vi gick vilse och inte hittade hem igen? Och om
någon lurade oss i nån fälla och stal våra pengar och gjorde det som
värre var kanske? Nix, små fleckorr, inte utanför dörren!
Sant och riktigt varenda ord. Det började gå upp för mig, att Svenska
Lutherska Immigranthemmet inte bara var till för att hysa immigranter
och ta emot dem och hjälpa dem till rätta – det tog vara på sina
inackorderingar också, och fast jag visste, att jag nog skulle kunna
klara både Johanna och mig själv i världsvimlet, så teg jag stilla och
lyckades få Johanna att göra detsamma. Vilket var besvärligt, ty hennes
vikingablod började sjuda igen, det såg jag tydligt. Men jag drog henne
med in i det lilla läsrummet innanför hallen, och där slog vi oss ned
och väntade till det skulle bli litet tomt därute, så vi kunde få tala
ett förståndets ord med portiern. Läsrummet var fullt med biblar och
Luther och svenska flaggor och andra prydnader, och där hittade jag en
liten bok om Immigranthemmet och dess verksamhet, och på sista bladet
fanns en underbar teckning, som jag inte kunde se mig mätt på. Det fanns
allt på den: den höviske bondsonen, som blottar sitt huvud till avsked
för sina gråtande föräldrar, stugan med björkar och granar kring, sjön
bakom med ett segel upp och ned, den lilla kyrkan på stranden och i
bakgrunden fjäll och sommarmolnig himmel. Han har en kappsäck i handen,
ynglingen, och när man ser på honom en stund får man det intrycket, att
han både går och kommer – fötterna peka hemåt, men huvudet åt annat
håll. Att han ska till Amerika är dock tydligt, och att Immigranthemmet
väntar honom är ännu tydligare. Det är rätt under hans fötter, omvirvlat
av moln eller vågor, jag kan inte riktigt komma underfund med vilket,
och allra underst är New Yorks hamn med Frihetsstatyn, som har en mer än
vanligt dyster och sorgsen uppsyn. En norrlänning, som tar avsked av
sitt hem för att trotsa allt och slå sig fram i en främmande värld. Men
det är jag säker om, att gick han från den stugan och de fjällen, så
kommer han att »längtadit, längta_dit_ igen».
Johanna tyckte också om tavlan – hon bara kunde inte begripa, varför de
inte hade tagit Ellis Island med, för det var det viktigaste, enligt
hennes mening. Och så fällde hon en stilla tår på det och intresserade
sig inte ett smul för, att Immigranthemmet kunde hysa sjuttiofem gäster
i tjugusju rum, och att hon kunde få frukost för 25 cents och middag för
30. Och att inget ont kunde nå henne så länge hon stod under hemmets
skydd. Hon bara grät för alltihop. Hon hade inte kommit till Amerika för
att bli en fånge, inte! Hon hade hört, att det var ett fritt land, men
det tyckte hon synn om, när man inte ens fick gå ut på gatan, utan
skulle sitta inburad i ett fängelse! Men när jag berättade för henne
hurudant det var ute på gatan, så blev hon något lugnare. Och när vi
talade med portiern, som äntligen hade litet tyst omkring sig, så blev
hon ännu mera stilla, och när han lät oss gå, och hon fick se en glimt
av Broadway, så bara teg hon. Vi fick nämligen slippa ut, eftersom jag
kunde engelska och hade vistats i större städer än »Linseping».
Jag ska inte dröja vid Broadways härligheter – därför att jag inte kan.
Därför att jag såg så litet av allting som det gärna är möjligt. Jag såg
bara Johanna. Och när jag inte såg henne, riktade jag min blick mot
himlen i namnlös fasa, utan spår av intresse för Broadway. Hade jag inte
tagit ut henne på mitt ansvar? Hade jag inte lovat att föra henne säkert
tillbaka igen! Och var fanns hon nu? Jag har aldrig sett maken till
människa förresten! Nog har jag varit ciceron hemma i Stockholm för
bekanta från det verkligt stilla bondlandet, och nog har jag sett dem
sätta över gatorna med kjolarna högt upphivade i en allt uppslukande
skräck för bilar och andra fordon, och nog har jag skrattat mig halvt
fördärvad emellanåt och varit lite ängslig emellanåt.
Men se Johanna! Det hjälpte inte hur fast jag höll henne i armen. När
hon tyckte det såg farligt ut, så slet hon sig – hon sprang baklänges,
när hon skulle gå framåt, hon missade genom himmelens underverk att
krossas under ursinnigt klämtande spårvagnar, hon tycktes finna ett
speciellt nöje i att ställa sig i vägen för en förbisusande bil för att
just i sista ögonblicket skygga åt sidan, lagom att få en puff i ryggen
av en travande häst. Hon snodde och vände, backade och avancerade på ett
sätt, som jag aldrig sett en liknelse till, och troligen inte New York
heller. Ilskna poliser röto och visslade åt henne, chaufförer svor så
det osade, kuskar drog in sina hästar, så de satte sig på hasorna – och
mitt i allt detta flög Johanna Johansson från Sverige, skräckslagen och
vild av fasa. Och jag stod på en trottoarkant och väntade, hjälplös och
matt av ångest och lovade mig själv, att aldrig nånsin mer i hela mitt
liv ta en »landsort» i mitt hägn och skydd.
Efter tio tvärgator var jag så utpumpad, och Johanna såg så medtagen ut,
att jag beslöt att finna vila, var som helst och hur som helst. Och mat!
Och något att dricka! Men helst innan nästa tvärgatas mardröm började på
nytt.
Vi hittade en »Child’s» restaurang i nästa hus, och där vacklade vi in.
Johanna stirrade hopplöst på matsedeln och skakade på huvudet åt allt
jag översatte. Men när jag kom till skinka och ägg spreds ett förklarat