Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 04

skimmer över hennes ansikte och jag förstod, att skinka och ägg skulle
det bli.
»För si de kan di inte forrdarrva!» sa hon. »Skinka å ägg dä måste _va_
skinka å ägg.»
Och medan vi åt och drack vårt isvatten, lugnades våra sinnen något, och
på mina allvarliga föreställningar lovade Johanna dyrt och heligt att
uppföra sig som folk, när vi skulle över tvärgatorna, inte titta åt
något håll, bara följa med och se ut, som om hon aldrig gjort annat än
loverat på Broadway så länge hon levat. Och sen gav vi oss av igen med
mera värdighet och elegans. Vi stannade vid vartenda fönster och tittade
länge och noga på allt, och när vi gingo vidare till nästa, hann vi även
kasta en blick på strömmen av människor, som böljade omkring oss, och
som Johanna hade både kvicka ögon och en rörlig tunga, så hade jag inte
tråkigt en sekund. Allt var ju nytt för mig också, för den delen.
»Harregu!» sa Johanna, när hon bildat sig ett omdöme om de unga damer vi
mötte. »Harregu, så korta kjortlar di har! Di räcker inte mer än te
knäna och knappt de en gång. Å sicka smala ben! Å va i allan ti har di
gjort med syna på saj. Di ser ju ut som om di doppat ner ansiktet i ett
mjöltråg jämt etter kinnbenen.»
Ja, det var sant. Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig
sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämt, tjockt, kritvitt
band av puder, endast avbrutet av munnens skarlakansröda, bågiga
sminklinje. Kinderna voro sminkade och pudrade på vanligt europeiskt
sätt, men det vita bandet över pannan, näsa och haka kom dem att likna
clowner. Kjolarna voro verkligen de kortaste jag skådat, och somliga av
dess ägarinnor hade för värmens skull t. o. m. rullat ned strumporna
över knäna, så de voro bara. Alla hade »bobbed hair, permanent waved»,
och nästan alla voro barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och
de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer, så var det
inte svårt att förstå, att det var självförsörjande små flickor, som
slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att
komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg –
»flappers», har jag fått veta sedan, är det smeknamn de gå under, och
jag ska ägna dem ett särskilt kapitel vad det lider. Men ett är säkert –
att »flappers» och niggrerna var vad som mest gjorde intryck på Johanna.
Skyskraporna gjorde inte någon större succés, men att niggerjäntor gick
omkring lösa och lediga som vanligt folk, i korta kjolar och
silkesstrumpor och puder, det kunde hon inte komma över. Och komiska
sågo de ut, där de svassade omkring, det kan inte förnekas.
När vi vände hemåt började skymningen falla, och vi styrde Broadway
nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och
blinkande elektriska lampor. Det rann likt vattenfall i luften, som
mörknade så ovant fort för oss nordbor – det blixtrade, det virvlade,
det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn, som
liksom hängde för sig själva, tryckta in med eld på himlens svarta
sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläckte
Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn, så det var som om man fick se
en glimt av barndomens sagohimmel, där allt var strålande guld och
silver.
Vi voro så trötta, så vi snubblade fram i skenet från alla dessa
strålande skyltar, som gjorde gatan ljus, som mitt på dagen. Runt om oss
svepte människor fram och tillbaka, skrattande, pratande, skrikande. Med
ett kände jag, hur Johannas grepp blev hårdare kring min arm, och när
jag tittade på henne, fick jag se ett par tårar, som runno sakta och
blänkande utför hennes runda kinder.
»Dä långt him te Sverige nu!» sa hon bara.
»Långt!» svarade jag, och svalde något, som klämde om strupen.
»Hadde ja inte daj nu, så begynnade ja å gråta redit.»
»Vi är trötta», sa jag. »Nu går vi hem till Luther.»


DET FÖRSTA HOTELLET.

Hur det var så kom jag lös ur Luthers armar samma kväll efter ett långt
och ingående samtal med pastor Helander och fick tillåtelse att ge mig
av till ett hotell, som han kände till, sedan han först gjort sig
underrättad om att där fanns rum. Och så följdes jag dit av den tjocke
skåningen efter ett hjärtslitande adjö till Johanna, som ej blygdes att
låta sorgens tårar fritt rinna och endast lät sig tröstas av mitt
högtidliga löfte att komma tillbaka dagen därpå och ta ut henne till
Coney Islands vilda fröjder.
»Ja kännorr maj så insam, så insam!» var det sista jag hörde.
Det var inte fritt att inte jag kände mig »insam» jag också, där jag
skakade Broadway uppåt i en spårvagn, och när vi slutligen stannade
utanför en hotellskylt, där namnet kröp och slingrade längs fasaden som
ormar av eld, så tyckte jag i mitt stilla sinne, att kanske det ändå
hade varit lika bra, att jag stannat på Immigranthemmet. Men så kom jag
ihåg den delade sängen och följde morskt i skåningens kölvatten, mellan
grinande svartingar, som stod och vaktade porten. Likväl hann jag se på
ormskylten: »Rooms One dollar and up» – »Rum från en dollar och uppåt»
och med den upplysningen i mitt medvetande kom jag fram till
portierdisken. Skåningen hade tydligen intet som helst förtroende till
min engelska, utan högg genast i med förhandlingarna, och som han var
bekant på stället lät jag honom hållas, fick min nyckel, sa adjö till
det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta och ville ge
honom en halvdollar för besväret. Men han sköt undan min hand med stor
bestämdhet och sade vänligt:
»Naj naj tack – du behövorr dom bättre själv!»
Och så gick han, och jag åkte upp i hissen med en niggerpiccolo, som
höll min väska med ena handen och petade sig i näsan med den andra, allt
medan han med outtröttlig energi tuggade och vände på sitt tuggummi.
Jag fördes in i ett rum, som ögonblickligen gav mina luktorgan kväljande
förnimmelser av Ellis Island, och när en usel liten taklampa vridits på,
blev illusionen ännu fullständigare. Litet som en båtkajuta var det,
mörkt som en likkista och smutsigt, smutsigt över all beskrivning.
Tapeterna hängde i trasor på väggarna, nedfläckade och av en hemsk röd
färg – mattan utgjordes av ett par hål med smala bristfärdiga trådar
kring och möblemanget av en stol, en byrå och en jättesäng. Inga
gardiner. Och genom det gapande svarta fönstret trängde för mig okända,
fruktansvärda dofter in.
Piccolon släppte väskan handlöst i golvet och var redan på väg ut, när
jag fick tag på min röst och hojtade:
»För guds skull! Finns det inget bättre rum att få?»
Han tittade på mig en stund, vände tuggummit ett par gånger och svarade
till slut:
»Soitänn_li_!»
Vilket väl var negriska för: Certainly.
»Skaffa mig ett då», bad jag.
»Wait a minute!»
Och så försvann han. En minut! Jag satt där väl i en halv timma i det
svarta hålet och väntade och våndades åt stanken och snusket och hettan,
och när jag till slut givit upp allt hopp om att nånsin få se
pojkuslingen igen och började titta mig om efter en ringklocka, så kom
han äntligen tuggande och högg min kappsäck utan ett ord, slängde bara
tummen över axeln till tecken åt mig att följa med och rände i väg. Och
jag efter. In i hissen igen och ned till elvte våningen, genom mil av
korridorer, och så in i ett annat rum.
»Tre dollars!» sa han, när ljuset var tänt, släppte väskan på sitt
vanliga eleganta och handlösa sätt och försvann utan minsta spår till
ljudlöshet.
En tynande lampa i taket, gröna tapeter som voro hela, men outsägligt
nedfläckade, i synnerhet vid sängen, en matta, som tydligen en gång i
sin fantastiskt avlägsna ungdom, varit röd om man fick döma av en smal
fingersbred strimma i den oåtkomligaste hörnan – annars bestod den av
dunkelbruna trådar – två stolar, en byrå med böljande lackering och så
ett litet skrangligt bord med tre rätt uppstående ben och det fjärde
hängande i luften på ett trött och sorgset sätt, likt en utsliten
åkarkamp som står och sover. För säkerhets skull var det lutat mot
väggen. Fönstrets fyrkant stod svart och gardinlös, men hettan som
strömmade in var här bara fylld av bensindoft och andra gatans lukter,
och ett öronbedövande larm hördes utifrån.
»Det här är ett ’uppåt’ rum», sa jag för mig själv där jag satt på
sängkanten och dystert blickade mig omkring. Gud sig förbarme! Och det
kostar 12 kroner om dan. Se nådeligen till mej!
Och med denna fromma önskan stängde jag till fönsterluckorna –
rullgardin fanns heller ingen – klädde av mig och försvann i
jättesängens djup med den tröstefulla tanken, att i morgon söka reda på
mina vänner, som ingenting visste om min ankomst och slippa fri från det
här hotellhålet. Men den sista, den allra sista och lyckliga tanke jag
hade, var en skylt, som jag sett på väggen nere i hallen, där det bland
alla andra härligheter, som hotellet förfogade över, även annonserades:
»Positively no bedbugs!» – »Absolut inga vägglöss!»
Sen somnade jag och vaknade inte förrän långt fram på nästa dag i en
mardröm om Ellis Island och negrer och en svart cell, dit jag blivit
släpad för att där tillbringa mitt återstående liv. Jag vaknade vid min
egen jämmer, och intet av det mitt skräckslagna öga mötte kunde hjälpa
till att förta ångesten: ett svagt halvdunkel, väggar, som tornade upp
sig hemskt och trångt omkring mig och därtill en hetta så intensiv och
kvalfull, att andedräkten kom och gick i små flämtar. Så småningom
klarnade det då för mig, att jag _inte_ var på Ellis Island och _inte_ i
fängelse, och att jag tvärtom bodde i ett »uppåt» rum, och att utanför
vinkade New York och friheten. Så jag flög upp och slog åt sidan
luckorna med fart – och slog för dem med lika stor kläm igen. Mitt emot
över den mycket smala gatan hängde fyra herrar i fyra fönster och ägnade
sig synbarligen åt den upplyftande sysselsättningen att betrakta livet i
allmänhet och livet bakom hotellfönstren i synnerhet.
Det enda ljus jag hade var alltså den usla lilla lampan i taket, och vid
dess sorgsna sken jagade jag rummet runt efter en ringklocka. Fanns
ingen. Bara en flottig telefon, som jag till slut i min förtvivlan
attackerade. Långt om länge kom det svar, och jag anhöll om att få
beställa ett bad:
»All right!» svarade rösten, och sen surrade det bara i luren.
»All right!» tänkte jag också och lade mig igen i väntan på att få badet
anmält. En halvtimme och inget bad hördes av – tre kvart. Då ringde jag
igen på telefon och bad att få städerskan skickad till mig. All right!
Om en stund en väldig bultning på dörren, och när jag öppnade stod en
neger utanför klädd i hotellets livré – tydligen »städerskan».
»Ma’am?» sa han och torkade svetten ur ansiktet med en blårutig näsduk.
»Jag vill ha ett bad!» sa jag.
»I have no objections!» svarade han och log sataniskt. Inte mej emot!
Jag blev så häpen över detta originella svar från en hotelluppassare,
att jag teg längre än min vana är och bara stirrade. Vilket gav honom
tillfälle att fortsätta:
»Anything more, ma’am?» Någe mer, frun?
»Nej, bara ett bad – men genast.»
»Well I told ye – I have no objections. Take it an welcome!»
Sade och gick.
»Jag har ingeting emot’et. Ta’t bara!»
Jag stod och tittade efter honom tills han försvann om en hörna, sen
stängde jag mycket sakta dörren och sjönk ner på min sängkant igen och
kände mig liksom Johanna, så »insam», att det var rent förskräckligt.
Men ett bad skulle jag ha om så alla oförskämda niggrer i världen
försökte att knäcka mitt svenska mod, och jag ringde igen ned på
telefonen och frågade den ganska hövliga växelfröken om hur jag skulle
bära mig åt. Det var bara att gå ut i korridoren tills jag hittade ett
badrum, förklarade hon. Och det gjorde jag. Det fanns ett dörr om dörr
med mig och när jag tände ljuset kravlade en här av kackerlackor på
kvicka ben undan i vrårna. Jag kan inte med kackerlackor – har aldrig
tyckt om dom – och hade det varit hemma i Sverige hade jag vänt helt om.
Men nu var jag inte hemma, och jag stannade, fast det kändes otrevligt,
när en av dem kilade över foten på mig. Och så skulle jag tappa i badet
och hade redan vridit på kranarna, när min blick föll på badkaret. Då
vände jag och gick. Det var obeskrivligt. Inte ens en vild tjur skulle
ha kunnat skrämt mig ned i det.
Inne i mitt halvmörka rum fann jag vid påklädningen att det där om
»absolut inga vägglöss» var ett tämligen överdrivet påstående, som det
hade varit säkrast att förbigå med den intensivaste diskretion. Och
suckande tog jag itu med min toalett, lugn i medvetandet om, att detta
var sista natten jag tillbringat på detta hotell.
»Ack harregu!» som Johanna brukade säga.
Innan jag gick ut ringde jag nämligen upp mina vänner i telefon. De voro
bortresta och skulle inte komma igen på en vecka!
Sängkanten igen.
Och medan jag satt där i outsägligt dyster meditation över livet och
dess elände ringde telefonklockan. Försiktigt närmade jag den flottiga
hörluren till örat och försiktigt närmade jag mig den flottiga
taltratten och ropade hallå.
»Some gentlemen asking for you, madam.»
»For _me_?!» skrek jag.
»Yes – they are waiting downstairs.»
Några gentlemen, som väntade på mig därnere.
Jag har väl aldrig hört på maken! muttrade jag för mig själv, och när
jag funderat länge nog på detta mysterium tog jag på mig hatten och gick
ned, eftersom det var det enklaste sättet att tyda gåtan.
Och där stod – ack, där stod Elof och grinade med hela sin snusiga,
breda mun, och Anderson från Wisconsin, som erbjudit mig
hushållerskeplats, och Gusta från Lannaskede, som aldrig varit utom
socknen förr och Johanna, med triumferande och svajande lockar vid
öronen och hatten lindrigt på sned ännu, efter språngmarscherna över
Broadways tvärgator. De hade alla träffats på »Hemmet» kvällen förut och
kommo nu för att hämta mig för en tripp till Coney Island. Och jag blev
så glad – ja, jag blev så glad att det värkte till i hjärtat, och aldrig
har jag med mera strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på
mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske
så roligt mer – så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland
karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.
Jag har ännu ett minne kvar därifrån, och det ska jag behålla så länge
jag lever: ett vykort av oss alla, placerade i en motorlös bil med
Johanna vid ratten och Elof och jag och Gusta i baksätet, medan Anderson
från Wisconsin ömt håller armen lutad mot sätet bak Johannas rygg och
milt skådar henne an. Bakom oss är en kuliss, som föreställer de
vildaste snötäckta fjäll, och utför dem vindlar en hissnande väg längs
vilken det är förstått, att Johanna med underbar skicklighet chaufferat
oss. Detta kort beställdes i dussinvis, och jag förmodar, att det för
längesedan gjort furore både i Lannaskede och Eslöv och annorstädes dit
det sänts med »kära hälsningar». Johanna är bäst på det. Hennes ansikte
bär en prägel av fast beslutsamhet, parad med en viss djärv vildhet och
förtröstan. Var gång jag ser på det måste jag le och minnas henne som
hon såg ut den gången, då hon läste lagen för skåningen på »Hemmet». Ja,
det var en dag!
När kvällen kom och vi åkte hem på färjan voro vi så trötta så vi knappt
orkade gapa, och som det var alltför sent att bråka med flyttning så tog
jag mitt eleganta lyxrum i besittning för ännu en natt. I sällskap med
de absolut frånvarande, som lyste med sin närvaro på ett remarkabelt
sätt.
I tre dagar smakade vi New Yorks fröjder, Johanna och jag och pojkarna.
Sen fick Johanna sin första anställning som kokerska i ett miljonärshem
på Long Island, jag reste västerut, och de andra drogo åt skilda håll.
Kanske vi aldrig råkas mer, kanske vi aldrig höra från varann mer – så
gör det väl ingenting. Vi ha ändå minnet kvar av soliga, goda dagar, där
allt var glatt kamratskap och alla delade sorgen och glädjen som den kom
– där hoppet ännu strålade och framtiden låg och lyste och väntade, och
livet var ganska gott att leva.


MIN FÖRSTA DOLLAR.

I Chicago stannade jag bara ett par dagar, då mitt hjärtas trängtan stod
till Minnesota och alla svenskar där. Men jag hann få en skymt av en
oändlig blå sjö med en horisont som havets, av parker och träd utan
gräns och slut, av Wrigleybyggnadens torn, som blossade upp i skymningen
likt sagornas förtrollade slott – det var så vackert så man fullständigt
glömde bort den prosaiska sanningen, att det var byggt av pengar, som
tjänats på tuggummi.
Jag såg mycket mera, men om jag skulle berätta allt, så tog det för lång
tid, och kanske inte andra skulle tycka det var lika intressant som jag.
Jag såg hela beachen utefter Michigan Avenue krälande full av badande –
alla kön och åldrar representerade – och på gatorna och boulevarderna,
som ledde till vattnet, mötte man herrar och damer i simdräkter och just
ingenting mer. Somliga åkte rullskridskor med elegans och fart, somliga
åkte bil, och det såg lustigt ut det med: en hel, stor, öppen bil, full
med larmande och barbenta och barhuvade människor. Det som emellertid
gjorde djupaste intrycket på mig vid en promenad längs Michigan avenue,
var en ung man och dito dam, som redo sina hästar i full galopp längs
körbanan – iklädda baddräkter. Det såg svalt och luftigt ut i den
kväljande hettan, och båda voro vackra att se på med den blå sjön till
bakgrund och trädens grönska runt om, men underligt var det i alla fall
tyckte jag, och jag kände mig liksom lite »från landet», där jag stod
och gapade.
Men fastän det var så mycket och besynnerligt att se på, så brände ändå
Chicagos sommargungande asfalt under mina fötter, och jag köpte biljett
till Minneapolis, kom till stationen i tid och kröp till kojs, när tåget
började sätta fart. Och innan jag somnade tänkte jag:
»Nu stannar jag bara över ett par dar i Minneapolis och sen reser jag
upp till norra Minnesota och hälsar på släkten och har det skönt.»
Ack, jag dåre! Där somnade jag in och sov i min Pullmanbädd, omedveten
om, att ett grymt öde höll sin hand över mig. Inte ens den minsta lilla
dröm störde mig, och så säger man, att människans intuition säger henne,
när faror hota!
Jag vaknade inte förrän strax före Minneapolis, och hann knappt klä mig
innan vi rullade in på perrongen. En taxi tog mig till hotellet, och att
det var stadens bästa visste jag, ty jag hade hört mig för hos vänner i
Chicago. En tidig, strålande morgon var det, och jag såg inte många
människor ute. Och inga välsignade skyskrapor – det var nästan som om
jag kommit till Stockholm; ingen rök och ingen smuts, bara en gyllene
sol över rena gator och en luft, som var sval och mild och ljuv efter
allt järnvägsdammet. Jag förälskade mig i Minneapolis vid första
anblicken och den kärleken sitter i än, fast jag fick slita en hund där.
Så kom jag till hotellet, som verkligen såg elegant ut, en negerbärare
tog mitt bagage, taxin betaltes med lite växel, som jag hade löst i
handväskan och så trädde jag in i »lobbyn» – hallen. Jag kände mig
sömnig trots att jag sovit hela natten, kände mig smutsig och så där
ohågad som man gör efter en lång resa, så jag bad om »ett bra rum med
bad», skrev mitt namn i den eviga hotellboken och skjutsades upp i
hissen med kläm och ackuratess av en liten gråklädd judeflicka i
otroligt korta kjolar, som frikostigt exponerade ett par sällsynt tjocka
ben i flortunna silkesstrumpor. Hon visslade hela tiden och såg sig i
spegeln oavbrutet, men stannade ändå vid rätt våning. Och när jag gick
ut och sa: »thank you», avbröt hon visslingen ett ögonblick och svarade:
»You’re welcome!» men spegeln släppte hon inte.
Det _var_ ett bra rum! Det var ett under till rum. Med sidentapeter och
»handmålade» tavlor i pastellfärger, med speglar i alla storlekar och
alla konstruktioner, så man kunde se sig bak och fram och i profil och
överallt på en gång. I garderoben tändes det, när man öppnade dörren,
och lampor var det så många, att det aldrig skulle fallit en levande
människa in att tända dem alla. Mattan var som fårull, så mjuk – dock
avvek den från fårets färg i det att den var skär – sängen var enorm,
som alltid i Amerika, och när jag såg på den blev jag sömnig igen och
beslöt att skynda mig med badet.
Badrummet var i stil med det andra. Marmor, lampor, tvålar i elegant
paketering med hotellets namn, tvättlappar i tillslutna kuvert, på vilka
stod tryckt: »With compliments from Hotel ...» Jag tänkte på hotellet på
Broadway och suckade, jag tänkte på min reskassa och kved. Och kom ihåg
att jag glömt fråga vad all denna härlighet kostade. Men jag tog mitt
marmorbad med lätt hjärta i alla fall, och fann hotellets »compliments»
av bästa slag, liksom sängen och allt annat. När jag till slut, utvilad
och färdigklädd och hungrig, stod redo att kasta mig ut i stadens
vimmel, öppnade jag min handväska för att ta reda på en adress jag fått
till en affär, som sålde otroligt fina silkesstrumpor till löjligt låga
priser. Adressen skulle ligga i plånboken, och den fanns där.
Men bara den. Ingenting mer! Inte en gnutta mer! Inte skuggan av en
dollarsedel ens.
Jag svimmade inte, som jag kanske borde ha gjort – ej heller fuktade en
tår mitt öga. Jag satte mig bara på vad som fanns närmast till hands,
och det var en gungstol. Och där satt jag länge och stirrade på
sidentapeter och speglar och allt, medan tankarna stodo stilla i en
sorts slö undran. Så småningom formades de till frågor – var och när och
hur? Efter en stunds intensivt funderande kom jag till den slutsatsen,
att jag inte rört plånboken sedan jag var i Chicago. Väskan hade inte
lämnat mina händer på hela dagen, utom ett ögonblick på stationen, då
bäraren höll den, medan jag skrev namn och adress på bagagelappen. Jag
vände ryggen åt karlen en minut, kanske, och då måste det ha skett.
Det var den enda förklaring jag kunde finna, den enda lilla möjlighet
till klarhet. Förresten så vad var det för glädje med att räkna ut hur
det gått till. Pengarna var ju borta i alla fall, och det var allt som
rörde mig. Men när jag tänkte på alla härligheter jag kunnat köpa för
dem och som jag heroiskt nekat mig för att vara »förståndig» – då såg
jag rött för ögonen och hånlog, skrattade ihåligt och demoniskt åt den
gamla idiotiska satsen, att »Dygden belönar sig själv». Fast vad hjälpte
det. Här satt jag bland sidentapeter och marmorbad, fattig som Lasarus,
ensam i främmande land. Om jag åtminstone haft en sten att luta mitt
huvud mot ändå, skulle jag känt mig mera i stil med situationen, men
även denna tröst förvägrades mig. Stora, svällande dunkuddar i stället,
lyx vart ögat vändes. Men den traditionella hungern rasade åtminstone i
mitt inre och jag började räkna, vad som fanns kvar i futtiga växelmynt
på botten av väskan. Fyra dollars och tjugufem cents. Hoppet började
sjuda – det kanske räckte till ett telegram hem efter pengar!
När jag i någon mån återfått den så kallade jämvikten begav jag mig ut
på stan, till en telegraf. Pengarna räckte inte. Det fattades en dollar
och trettio cents, och sorgsen gångade jag att äta och dricka och göra
mig glad. Vid en bakgata fick jag lunch för tjugu cents, och det kunde
ju under förhandenvarande förhållanden vara ungefär lagom. Mätt blev jag
i alla fall, och sen flanerade jag omkring och betraktade stadens
sevärdheter i någon mån, ända tills jag långt borta på en mörk och trång
liten gata fick se en skylt: pawn-broker.
Pantlånare! En blixt flammade genom min torterade hjärna. Pantlånaren –
de fattigas vän. Mitt klockarmband på ärliga 18 karat borde väl kunna ge
en slant i ett land, där så hederligt guld var en sällsynt vara. Och med
svällande mod i barm – eller tvärtom är det visst – öppnade jag dörren
till det lilla svarta kyffet och steg fram till disken med ett lyckat
försök att se obesvärad ut.
En liten svartmuskig herre från Palestina skyndade fjäskigt emot mig och
stödde sig belevat med utbredda armar mot disken, medan hans ansikte och
mun bägge frågade:
»Ma’am?»
Han såg ut som om han väntat att jag minst skulle be att få se på en
briljanttiara och hans min, när jag strök klockan av armen och räckte
fram den, var något av det säregnaste det blivit mig förunnat att skåda.
Det förväntansfulla leendet krympte ihop lika hastigt som om hans mun
varit fordrad med resårer vilka nu återtogo sin naturliga ställning,
hans pepparbruna ögon drogos ihop och hans smutsiga hand sträcktes ut
efter änkans skärv i form av min älskade klocka. Han synade den med lup
och sen synade han mig utan lup, och till slut sa han med den mest
insinuanta, hesa röst:
»Var har ni fått tag på’n här?»
»Vad i all världen vill ni veta det för?» svarade jag och kände hur en
idiotisk rodnad gjorde mitt ansikte blodrött.
»Dä va va jag trodde», sa han och skrattade till på ett sätt, som kom
mig att febrilt önska mig en Dempseys krafter att hyvla om honom med.
»Dä va va ja trodde. Nä lilla vännen försök inte här – de går inte
alls.»
Och så gav han mig klockan tillbaka, långsamt och motvilligt, som om han
tänkt, att egentligen borde han behålla den och kalla på polis. Men jag
högg den snabbt som blixten och rusade på dörren och andades inte ut,
förrän jag var ett par kvarter därifrån. Han trodde jag hade stulit den.
Å ...
Jag vankade vidare – utan mål, utan tanke, bara för att ha något att
göra och för att slippa undan åsynen av mitt rums härligheter, som
kvalde mig vid det här laget. Gud vet hur långt bort jag kommit åt stans
utkanter till, men rätt vad det var fann jag mig stirrande på en skylt,
som hängde i fönstret till en liten lunchrestaurang av ytterligt enkelt
utseende. På skylten stod det:
»Waitress wanted.» – Uppasserska önskas.
Jag kan inte minnas, att jag tänkte – jag bara klev på, och kom in i ett
obeskrivligt smutsigt och snuskigt litet hål med den långa,
traditionella bardisken på ena väggen och utefter den andra en rad
flottiga runda bord, utan dukar naturligtvis, och med ett glas
pappersservietter mitt på. Vid kassan satt en skön medelålders dam,
klädd som om hon levde i den glada tron »fjorton år tror jag visst att
jag var» – och de leenden hennes prunkande rödmålade mun utstrålade,
borde varit tillräckliga att locka en ärkeängel i fördärvet.
Denna gudomlighet nalkades jag skyggt, och på hennes fråga vad jag
önskade mumlade jag blygt, att jag sett plakatet i fönstret och undrade
om platsen var ledig. I stället för svar ringde hon på en klocka, ett
blekfett ansikte stacks ut genom dörrspringan bakom henne, och jag
förstod, att det var »bossen». Några frågor, några svar, och jag var
antagen. Tio dollars i veckan och fri mat, men husrum måste jag hålla
mig själv. All right! sa jag och tänkte med en rysning på mitt väntande
»husrum» – såg som i en vision speglar och säng och tapeter och allt,
och skrudade mig under tiden i ett vitt, stort förkläde med bälte om
livet, som »kassan» räckte mig, och startade att arbeta för mitt bröd i
mitt anletes svett.
Redan den första beställningen gjorde mig mållös. Det kom en arbetare in
och slog sig ned vid ett av borden, och när jag ilade till med det eviga
isvattenglaset i högsta hugg och skulle ta hans order, så sa han, lugnt
och stilla som om det varit den naturligaste sak i världen:
»Bring me the cow and baked darlings!» – Ta hit kon och ugnstekta
älsklingar!
Är det någon som undrar på, att jag bara stod och stirrade en lång stund
och sen frågade om igen vad han ville ha? Samma svar, denna gång lite
otåligt. Jag kom ut i köket – åh, ska det nånsin gå ur mitt minne detta
snuskiga, illaluktande, vidriga kök, där alla sprungo till och från,
fram och tillbaka, in och ut, där fläktar snurrade och flugor surrade,
där luften var brännande och mängd med ånga, som bildade vatten och rann
från nersmorda väggar i fullständiga små bäckar. Jag gav min order som
jag fått den, men fick en skarp tillrättavisning av damen, som skulle
»bånga» den och föra den vidare. Hon uppskattade inte mina tarvliga
kvickheter, sa hon, och det var bäst jag gav mina order hövligt och som
de andra flickorna.
»Men herre gud!» sa jag. »När jag inte själv begriper vad människan vill
ha.»
»Om ni inte begriper klara engelskan», sa hon, »så borde ni inte gett er