Amerikanskt: Som emigrant till Amerika - 06

till det land, där de trodde guldet skulle kunna plockas upp med
händerna från marken, och allt skulle vara härligare, friare,
underbarare än något de sett och drömt.
Gamlingen reste sig till slut med en suck, sköt kaffekoppen långt ifrån
sig och trampade ut för att hjälpa Guss med mjölkningen. Karolina –
gumman – dukade av och började diska. Hon diskade och pratade på den
besynnerliga blandning av svenska och engelska, som man ständigt får
höra därute. Det blir ett konstigt språk – kan man inte svenska skulle
man ingenting förstå, och kan man ingen engelska skulle man ingenting
begripa heller. Ibland blir det så besatt befängt, och ibland så löjligt
och galet, att man inte kan reda sig, utan brister ut i nästan
hysteriskt skratt, kanske när de mest allvarliga samtalsämnen dryftas.
Karolinas, gummans, breda landsmål, här och där helt oväntat dekorerat
med engelska ord, omsatta i svensk form, blev till något så groteskt och
vanvettigt, att man fullständigt hissnade. Med lugn, uttryckslös röst
berättade hon för mig alla de små nyheter och händelser, som hon trodde
kunde intressera mig. Om yngsta dottern, som gift sig på »springen», och
sedan »movat» många mil bort.
»Vad gjorde hon?»
»Gifte sej på springen nu i år.»
»På springen ...?»
»Ja, i maj.»
Då begrep jag! Vår heter ju spring på engelska – de gifte sig på våren:
de gifte sig på springen. Det var ju så enkelt.
Om en granne de haft talade hon mycket och länge. Han var norrman och
den bästa vän de haft härute.
»Men så ble han crazy och tände ell på barnen å sen killade han sig.»
»Vad _gjorde_ han?» frågade jag i andlös häpnad över ett handlingssätt,
som till och med av en vansinnig måste förefalla något förvånansvärt. I
synnerhet, som hon nyss berättat, att han var ogift och bodde alldeles
ensam.
»Jo han brände barnen och all grödan var inne och sen killade han se –
sköt se me bössa.»
Då skrattade jag högt, och Karolina stirrade på mig med öppen mun som om
hon trott, att jag också plötsligt blivit »crazy». Men när jag fick
förklara, att jag tänkt på svenska barn och inte på en amerikansk loge
som heter detsamma – att killa inte betydde döda på svenska och lade ut
det omständigt och noggrant, då kom hon själv i ett skratt, som aldrig
ville sluta.
Ja, det _är_ ett förunderligt språk de tala därute i den mindre bildade
svensk-amerikanska klassen, och Karolina var urstyv, när det gällde att
röra ihop det.
Att »cleana bordet» och »cutta bröd» och »pulla opp vatten i pailen» och
»shäka ruggen» och »digga pärer» och vara »snappy» när allt det där
utfördes, är bara några små valda uttryck ur en oändlig massa liknande.
Det allra mest tragikomiska är, att de själva inte tyckas ha en aning
om, att det inte är rena, rama högsvenskan de tala.
Och Gud skall veta, att man förlåter deras språkliga felsteg, när man
varit därute någon tid. Det behövs inte många veckor, förrän man själv
»tar en car», man »går» hem till Sverige igen, man undrar, när »tränet»
kommer. Det är mera smittsamt än pesten; och efter en tid behöver man
nästan tänka sig för för att inte falla för frestelserna att »putta in»
hela högar av engelsk-försvenskade ord i sitt tal.
* * * * *
Några dagar efter min ankomst sutto vi som vanligt runt köksbordet och
småpratade, när arbetet för dagen var över, och då kom jag plötsligt med
en fråga, som jag länge gått och burit på.
»Säg, Erik», sa jag, »hur kom det sig egentligen, att ni lämnade Sverige
och gav er av hit över?»
»Ja», sa Erik och såg nästan lite förlägen ut. »Um ja kunne säjat själv!
Vi har unnrat över dä mer än en gång, mor å ja. Men när en ä ong, så
barkar en i väj å tror att allt sum ä nytt ä bätter än dä en har. Dä va
väl så me oss.»
»Men ni hade ju er egen lilla gård hemma, ni hade era fem barn, som
redan började hjälpa till, de två äldsta åtminstone, och ni visste ju
ingenting just om Amerika, mer än vad ni hört från såna som kom hem och
hälsade på.»
»Ja, vi hade gården, och den var inte sämmer än andra smålandsgårdar,
tänker ja, men när den ena etter den annra kum hem från Amerika å talte
um hur fint här va, å hur möcke en kunne tjäna, å att en feck lann för
inte hur möcke en velle ha, å lann så fint, så de mest va trägårsjor
alltsammans, å ingen sten, å skogar så stora, så en kunne ha te vebrann
i tusen år å ingen skulle se, att en tagit ett trä ändå så börja vi på å
fundera, bå mor å ja. Ja tror de va de där mä att de ingen sten fanns,
som ja mest grunnade på, för harregu så mön sten, sum de va på mina
åkrar. Ja bröt sten så ryggen kunne gå sönner, å ju mer ja bröt dess mer
va de kvar tyckte ja. De kum opp nya för var plogfåra. Ja va sjuk åt å
si så mön sten, å att den allri minskade, fast ja trälade me’n bå natt å
da. Å så de, att en sulle få lann gratist me skog å allt.»
Erik satt tyst en stund och stirrade framför sig, som om han för sin
inre blick sett alla dessa envisa, sturiga smålandsstenar – som aldrig
tog slut och bara blev fler. Och när han setat i begrundan en stund
började han tala igen på sitt långsamma, tröga gammelmanssätt. Han tog
det från början, och som hans historia är tusende andra
Amerika-svenskars, så kan jag lika väl berätta den som någon annans. Den
borde talas om på hans eget språk, men det är inte lönt att försöka
skriva det ens, för jag kan ändå inte få det riktigt som det ska vara,
med all dess blandning av engelska och småländska. Men jag ska aldrig
glömma den kvällen, aldrig glömma den trötta gamla rösten, som talade
och talade, aldrig glömma det varma lilla köket, där gulnade porträtt
från Sverige stirrade på en från väggarna, och väggklockan tickade och
slog sina hesa, surrande slag medan skymningen föll allt tätare och
whippoorwillen, nattens sångare, började slå sina drillar i ekarna
utanför. Då och då kom en djup suck från Karolina, allteftersom minnena
rullades upp, och för var gång hon suckade räckte Erik ut handen med en
tafatt rörelse och strök henne över skuldran eller knät, medan hans röst
blev varm och öm, när han sade: »ja du mor, det var då!»
De hade inte varit så unga heller, när de lämnat hem och fosterland för
ovissa öden – han över förti år och hon litet mindre. Fem barn från sex
till aderton år, och alla skulle med. Pengar till resan fingo de ihop
genom att sälja gården och hålla auktion på allt lösöret. Det var en
svår dag, och Karolina stönade till när hon tänkte tillbaka på den – och
en svår kväll, när de alla sutto i det skövlade lilla hemmet och
begrundade de dagar, som gått och de skrämmande ovissa, som skulle
komma. Släktingar hjälpte dem så gott de kunde med lite mera pengar, men
det blev inte mycket över, när resan betalts. Det var inte då som nu,
att ge sig över oceanen. Tredjeklasspassagerarna måste ha sina egna
sängkläder och sin egen matsäck och söka sig en vrå att sova i var de
kunde hitta den. Båten var liten och usel, storm oavbrutet, och barnen
och de själva så förbi av sjösjuka och elände, att de voro mer döda än
levande, när de äntligen kommo till Newyork. Och där fick Karolina sin
första, stora chock. De fina fjäderbolstrarna hon tagit med att ligga
på, och som hon i sin oskuld trott, att hon skulle få föra med sig till
det nya hemmet, dem måste hon vräka i sjön. Ingen fick ta med sig
sängkläderna i land, och mången tår fälldes bara för den skull, redan
innan de satt foten på Amerikas jord.
Genom konsulatets hjälp fick Erik sin jord långt fjärran iväg, uppe i
Norra Minnesota. Tåg fanns, som stannade så nära hans nybygge, att det
bara var trettio engelska mil för honom att gå till fots, och en liten
stad vid ändstationen, där han kunde inköpa allt vad han kunde behöva
att börja med. Trettio engelska mil – det är fem svenska, och mången
tycker kanske, att det var just inte så nära. Men _då_ var det bara en
liten bit i deras ögon, som delade ut landet, och det fanns nybyggare,
som valde sina homesteads tjugu, trettio svenska mil från närmaste
järnväg, därför att jorden var bättre och arealen blev rikligare
tilltagen. Men Erik tyckte, att vad han fick var mycket nog – 160 acres.
Att det var ett mycket stort stycke vildmark att odla upp är ett som är
säkert, och att Erik plötsligt kände sig som en väldig godsägare är lika
säkert.
Men vad skulle han göra med Karolina och alla barnen? Att dra dem med
upp i skogarna, när det ännu inte fanns så mycket som den uslaste koja
att hysa dem i, det tyckte han var nästan för hårt, och så beslöts det
efter mycket resonerande, att han skulle lämna dem hos en gammal
släkting, som hade ett homestead i södra Minnesota och låta dem stanna
där, tills han kom så pass i ordning, att han kunde bjuda dem ett eget
hem. Och så blev det. Med den äldsta pojken, som var femton år, drog
Erik i väg ensam norrut med sin karta och sina homesteadspapper, i den
lilla staden vid ändstationen köpte han ett par hästar, en plog och
andra nödvändiga redskap, lite hushållssaker – det fick visst stanna vid
en kaffepanna, en stekpanna, ett par muggar och en kastrull, lite salt
mat, en säck mjöl och en bössa. Och så rustad vände han hästarna åt det
håll, där hans hem skulle skapas.
Det var en lång väg och en svår väg. Över gröna små gläntor gick den,
runt sjöar, genom väldiga, svarta skogar, där träden stodo så tätt, att
de måste hugga sig väg med yxan för att vagnen skulle komma fram. Det
tog tid att hugga och såga ned de väldiga trädbjässarna, och ibland
kunde de på en dag kanske inte hinna mer än en engelsk mil. Men vädret
var strålande och vårvarmt, solen sken och fåglarna sjöngo, och
villebråd var det gott om, så svälta behövde de inte. De mötte både varg
och björn mer än en gång, men aldrig blevo de angripna, och Erik hade
alltid bössan till reds. Fast Gud allena vet väl om han lyckats träffa –
han hade knappt haft en bössa i sin hand förr. Det var annat än Småland,
det här, annat än att bryta sten så lång dagen var. Herregud, han hade
knappt sett en sten på hela vägen en gång! Och jorden var svart, fet,
doftande mylla. Han brukade ta den mellan händerna och smula sönder den
och lukta på den. Så härlig den var! Men det var inne i skogarna.
Så en dag hörde de en flod brusa, och då voro de nära framme, det visste
de. Hittade de nu bara en liten sjö västerut, så var allt som det skulle
vara. De hade träffat en annan nybyggare en dag, och han hade pekat ut
hur de skulle gå. Den lilla sjön låg där glittrande och blank i
eftermiddagssolen, på ena sidan sluttade långa gröna marker nedåt mot
den, och på andra sidan trädde Erik, pojken Adolf och hästarna ut ur
skogens djup. Ja, där var det, de hade bara att runda sjön, så voro de
hemma. Ja, hemma! Fastän det inget hem fanns än, ingen människa var där
att hälsa dem välkomna, fastän bara skogens vilda djur bodde där – så
voro de ändå hemma. Det var deras eget att bruka och bebygga och göra
vad de ville med.
»Då grät jag!» sa Erik. »Men pojken han hurrade, och rätt va de va, så
måste ja skratta. För de kändes ändå gott på nåt vis att släppa hästarna
på bete på egen mark och lassa å vagnen å veta, att en va där en sulle.»
Hela den långa, ljusa kvällen strövade de omkring, följde utstakningarna
och togo sin kungliga egendom i betraktande. Så när som på den täkten,
som stupade grön och slät ned mot sjön, så var allt skog och sumpmarker.
Men inte så värst sumpiga heller – det var gott fall, och med lite
dikning skulle där snart vara torrt. Skogen var väldig och tät och
svart. Erik hade aldrig sett så’na träd. Och aldrig så många konstiga
fåglar och djur heller. Han såg märken både efter älg och rådjur – han
såg andra spår också, som han lärt sig vara efter björn, och många, som
han inte alls begrep sig på. Den natten sovo de under en vajande
hängbjörk, och hästarnas frustande och fåglarnas sång var det enda, som
hördes i tystnaden.
»De va mest som te ligga hemma», sa Erik och smålog ännu litet åt detta
första minne. »Vi hade två hängbjörkar utanför huset där, å iblann så
visslade trastarna om natten. Å fast ja var i Minnesota, så kunde ja se
stjärner, som ja kände igen också, å hästarna beta å lät likadant som
hästarna hemma. Å Adel han sov me armen under huvet, å sjön skvalpa te
lite imillanåt. Ja glömmer allri den natten – ja kan känna än hur gott
de lukta av di röa blommerna, som växte blann gräset. Å när ja somna så
sov ja så gott å drömde, att ja va hemma på Lövhultet igen och skulle te
å ut å slå.»
När solen gick upp nästa dag började de fälla träd till hus och på samma
gång rödja undan för blivande åkrar. Och för var trädstubbe de bröto upp
myste Erik och tog lite jord i nypan – svart, fet mylla, som det kändes
gott för handen att ta i och gott för näsan att lukta på. Träd efter
träd fälldes och staplades upp till tork i den välsignade heta solen,
och när de hade många nog, så togo de i med att bygga. Men först plöjde
de upp ett par små åkerlappar, och på dem satte de potatis och sådde råg
på gammalt hederligt, fäderneärvt sätt. Så visste de, att när vintern
kom behövde de inte svälta och lida brist på de nödvändigaste av Guds
nådegåvor. Om vädret slog till, förstås, och det likade det sig till att
göra.
Så började de bygga. Först ett stall till hästarna, som var deras
dyrbaraste egendom, så att de inte skulle behöva ängslas var natt, att
skogens vilda djur skulle kasta sig över dem, där de gingo tjudrade på
gläntorna. Varje kväll måste Erik och Adolf byta läger för att vara nära
djuren, och väldiga nyingar lagade de till för att skydda dem och sig
själva för överfall. Bössan var alltid till hands om något skulle hända,
inte för att Erik just var någon vidare jägare, men Adolf hade blivit en
säker skytt allaredan, och inte dum i att snara matnyttiga smådjur
heller. Ja – så det var inte underligt att de togo stallet först, och
det blev ett stall som dög. Det skulle dunderdon till att bryta sig
igenom _de_ väggarna och _den_ dörren, det var Erik man för att laga.
Erik var liksom lite smått snickare se, och han byggde med förstånd och
eftertanke. Och när stallet var färdigt höggo de i med stugan. Tungt
arbete var det, för det var ju bara han och pojken, men det gick, och
aldrig restes väl ett hus med mera glädje och hopp. Litet var det och
klumpigt där det låg på sluttningen ned mot sjön och kanske inte precis
något mästerverk av arkitektonisk konst heller, men de väldiga stockarna
av doftande, rundhugget timmer skyddade för storm och kyla, för regn och
hetta, och utanför ingången vajade en hängbjörk, och de två, som byggt
det, hade aldrig sett något härligare, fast det varken var träfodrat
eller målat eller pärlspåntat – ja, det hade inte ens glasrutor i
fönstergluggarna, som inte voro så över sig stora. Men det var deras
hem.
Det var en sommar av slit och trälande, men en sommar som aldrig kan
glömmas. Det var mest som en lek alltsammans – som man leker, när man är
liten och har grankottar till kor och brädlappar till hus, och allt som
finns har man gjort själv och rår om själv. Så länge de kunde, innan
snön kom, sleto de i skog och mark, vandrade miltals för att finna gräs
att slå till vintern, så hästarna skulle få tillräckligt att leva på
till nästa sommar – de höggo ved, röjde, svedjade och skördade det de
fingo på sina små åkerlappar. Det var inte något vidare med rågen, för
sommaren hade varit för varm och torr, men potatisen var så mycket
finare, och Erik var så nöjd som om han haft den väldigaste av lador och
fått den fylld till sprängning. Det var annat det än Småland! tyckte
han. Och ingen sten, ingen eländig sturig sten, som vältrade upp för var
plogfåra. Hade han nu bara Karolina och barnen där också! Men det var
inte att tänka på ännu.
Så kom hösten och vintern, en kall, obarmhärtig, snöig vinter med
vargatjut och lodjursskrik. Ibland var det snöstormar så vilda, att de
aldrig upplevt maken hemma i lilla lugna, stilla Småland, och då kunde
de bli instängda för flera dagar – ja, ibland knappt orka arbeta sig
fram till stallet, som bara låg några steg bort. Men då sutto de inne i
stugan och gonade sig framför stockvedsbrasan i den öppna spiseln, som
Erik murat upp i ett hörn av sten, med möda funnen och med möda
hemforslad. Värst var det, att de inget lyse hade, för fönstergluggarna
hade de ju måst spika igen för köldens skull, och fotogen och ljus hade
de inte kunnat få med sig på färden genom skogarna. Men de hade
tjärvedstickor och skenet från elden, och så gick det med. Och när
dagarna voro vackra och solen sken brukade Adolf ta bössan och klampa ut
i skogen på några klumpiga sorts skidlappar, som Erik yxat till, och det
hände emellanåt, att han kom hem med både stort och smått vilt, som
stektes och koktes på ett säkerligen ytterst konstlöst sätt, men som
smakade som ambrosia efter all saltmaten. Under sommaren hade de saltat
ned inte så lite fisk, som de fångat i sjön, och även en del av Adolfs
fångster på jakt och i snara, och fläsk hade de ju haft med sig ett
ordentligt förråd av. Så svalt gjorde de inte och potatisen var
välsignat god och brödet med, om det också var både ojäst och groft och
bakat av allt annat än finmalet mjöl. Men det är inte så gott, när man
bara har ett par klumpiga, hemmagjorda stenar att mala på.
De hade det riktigt bra, tyckte de båda två, och arbetade och knåpade
var och en med sitt och voro lyckliga mitt i all sin ensamhet och sitt
slit. Det ligger något av härlighet i att snickra sängar och bord och
stolar till det hem man själv byggt upp i vildmarken – vad gör det om
orkaner rasa utanför och kölden knäpper i knutarna, när man har det
varmt och gott framför en flammande eld och varken svälter eller far
illa. Låt det yra och storma bara! Det tar väl slut det med någon gång.
Åja, det tog slut, men det dröjde länge. Äntligen var ändå våren där,
och snön smälte i brusande strömmar för den milda sunnanvinden. Snart
kunde de börja svedja och rödja igen, plöja och så. Och en dag när
sommarn stod ung, och grönskan ännu var späd och ljus, spände Erik
hästarna för vagnen och for att hämta Karolina och barnen. Några skinn
hade han med sig att sälja – ogarvade och illa flådda – men bland dem
var en björnhud, och Adolf var den som fällt bjässen. Erik sken som en
sol där han drog i väg, nyrakad och heldagsfin och undersam, hur det
skulle kännas att se andra människor igen efter ett helt år, att få höra
en annan röst än Adolfs. Och framför allt, att möta Karolina och barnen
igen.
Han blev länge borta, men det visste både han och Adolf, att någon
snälltågsfart gick det inte att hålla i skogarna, om också vägen var
lite röjd, sen de farit den förra sommaren. Han måste ju dröja vid
stationen också bra nog länge, medan brevet han skrivit skulle nå fram
till Karolina, att nu väntade han dem, och hon hann ordna sig för resan.
Men till slut kommo de. Fjorton långa månader hade gått sedan han såg
dem sist, och ingenting hade han kunnat få höra från dem på hela den
tiden. Småbarnen hade vuxit så han knappt kände igen dem, men Karolina –
Karolina hon var densamma – stor och stark och glad och ivrig att få ta
fatt med arbete och knog i det nya hemmet. Och att få se det. Hon hade
lite pengar också med sig, och hur stolt hon var, när hon knöt fram dem
ur näsdukshörnan. Hon hade arbetat hon med minsann på sin kant, och
sparat och släpat. Tjugu dollars kommo ur näsdukshörnan, och då var det
nära att Erik grät igen, för andra gången, sen han kom till Amerika. Nu
kunde de köpa ett par glasrutor, och den gamla kon han gått och sett på.
Hon var inte vacker men hon dög, och hon skulle snart få kalv, och bara
de hade början till kritter i ladugården, så kom det nog mer. Och med de
sista pengar han kunde skrapa ihop, med det han fått för skinnen och
Karolinas enorma förmögenhet, så köpte de kon och en ligghöna och ett
dussin »frödda» ägg och två glasrutor. Så det var en stolt familj, som
drog norrut genom skogar och gläntor till det lilla blockhuset vid
sjöstranden, det lilla huset med en vajande hängbjörk utanför dörren och
ekar runt om. Och när de långt om länge kommo till sjön och trädde ut ur
skogens mörker, då lågo husen där i strålande sol, hängbjörken vajade
sitt välkommen och ur skorstenen steg en blå rök. Utanför stod en lång,
senig, brunbränd pojke och hojtade.
Karolina, som hade gått och lett den gamla kon sista biten – hon lutade
sitt huvud mot armen, som hon lagt över djurets rygg, och så grät också
hon, där Erik ett år förut känt gråten välla fram. Och Erik hoppade ned
från vagnen, där han suttit och kört, och fastän barnen stodo och sågo
på, så tog han sin Karolina i famn och höll henne hårt intill sig, och
hans röst var så bruten, att han knappt kunde få fram sitt: »välkommen!»
Då började alla barnen att skratta så i himlens höjd, att det inte fanns
rum kvar för en tår, om den också pressats fram av lycka. Och så
skrattade de allihop, medan de långsamt rundade sjöstranden och långsamt
stego upp för sluttningen, som ledde till det lilla vildmarkshemmet.
Så gick åren under arbete och möda. Varje vår såg nya fält under plogen
– kanske inte så märkvärdigt stora, men vunna med kamp och slit, vunna i
anletets svett av muskler, hårda som järn, och en vilja, som var okuvlig
och aldrig bröts, voro än missräkningarna aldrig så stora och åren
aldrig så svåra. Sakta, men lika säkert som att solen var dag gick upp,
utvidgades för vart år odlingen med en ny liten åkerlapp – av den enda
kon och kalven blevo fler, hönsen ökades till en hel flock, och så
småningom blev allt mer och mer likt det gamla svenska hemmet. Om man
undantar stenen, som Erik aldrig mer behövde brottas med. Inte var ju
landet precis så, att det dröp av mjölk och honung, men jorden var på
det hela taget bra, och allt vad de behövde gav den dem. Järnvägen kröp
närmare, tills de till slut bara hade en svensk mil till närmaste
station, timmer kunde säljas, och mejeriprodukter och säd, och vad annat
de möjligen kunde ha att avyttra. Fler och fler nybyggen växte fram ur
skogarnas dunkel och till slut blev där en hel liten koloni med kyrka
och skola, dit barnen kunde skickas. Och allt gick sin jämna lunk,
precis som det gjort hemma.
Äldsta dottern gifte sig och drog långt från hemmet, Adolf gav sig ut på
järnvägsbygge, gifte sig och kom inte igen på åratal, och så var det
bara tre barn kvar. Det hade varit trångt i den lilla stugan, när alla
voro hemma – den bestod ju bara av ett enda rum och så vinden ovanpå.
Men det hade gått, och när det nu bara var fem människor kvar, blev det
nästan ängsligt gott om plats. De hade aldrig tänkt på att bygga till
eller förändra det första lilla blockhuset, fast hela skogen stod full
med träd, som bara väntade på att fällas. Nej då! Stugan var byggd, och
som den var byggd, så fick den vara. De väldiga timmerväggarna stodo mot
stormar och cykloner, de skyddade för vinterns köld och sommarens värme
– det var ett hus, som stod i alla väder och vindar och inte skämdes för
sig heller, om det också var litet och anspråkslöst. Men tungt hade det
varit att bygga det, och Erik kunde än i dag peka ut en särskilt tung
bjälke och tala om, hur han och Adel hade strävat med att få den på sin
plats. Det fanns ett märke på en annan, som Bläsen, en av de första
hästarna, hade gjort, när han blev ilsk och slängde ut med bakbenen, så
det sa smack i stocken, och det hade han gjort en dag, när det var
riktigt extra sommarhett, och han tyckte han hade släpat länge nog utan
vila. Å, det var ett humör på den hästen, men den snällaste, trognaste,
bästa häst som nånsin har funnits. Och huset var bra nog som det var för
mor och honom. När de äldre av barnen började tala om att bygga ett nytt
och ta det gamla till lada, så sa Erik ett tvärt och rungande nej, och
Karolina höll med, som alltid. Så där var det och där stod det och där
bodde de! De yngre barnen växte upp och blevo mäkta lärda och viktiga.
De lärde sig engelska, så det till slut var nätt och jämt, att de
begrepo svenska. Sa dom åtminstone! Men de fick allt vara så goda och
begripa, så länge de bodde hemma, för Karolina lärde sig aldrig språket,
och Eriks engelska var just som lite si och så. Precis så pass, att han
kunde reda sig, när han var till sta’n och sålde och köpte och gjorde
affärer. Läsa det lärde han sig aldrig, och det var en lust, att höra
honom fnysa och orera om hur bort i tok de stavade sina ord på engelska.
Så gick det som det alltid går – eller nästan, alltid åtminstone, när
det gäller svensk allmoge. Då barnen voro gamla nog att ge sig ut i
världen så gåvo de sig av, den ena efter den andra. Adjö bara, till
föräldrar och hem, och ut att söka jobb i städerna, som lockade och
lockade. Och rätt vad det var så sutto de där, Erik och hans Karolina,
med ålderdomen allt närmre och ensamheten allt tyngre. De knogade på
sitt gamla vis, Erik på åker och äng, Karolina inomhus och med lagården.
Ibland kom någon son eller dotter hem på besök, full av nya idéer och
berättelser om äventyr och upplevelser, som länge efteråt fyllde de
gamlas sinnen och gav dem ämnen till samtal och reflexioner, som aldrig
tog slut. Äldsta sonen dök upp en dag och sade, att han ville stanna
hemma – hustru och barn nämnde han aldrig ett ord om, och på alla frågor
svarade han undvikande eller inte alls. Men när han började ta
husbondeton och skrattade ut fadern för det sätt som gården sköttes på,
så la Erik näven i bordet så det knakade och sade, att än var gården
hans, och än kunde han sköta den, som han lärt av far sin och som far
hans lärt av _sin_ far, så det var en sak, som ingen behövde bry sig om.
Kanske det var gammalmodigt, kanske det var att skratta åt, men han hade
dock dragit sig fram och fostrat fem barn på den torva han brutit och
ägde och brukade, och det var allt, vad han brydde sig om. Det skulle
nog finnas tillräckligt för honom och mor så länge de levde – sen fick
barnen husera med gården som de ville och föra in så mycket nymodigheter
de ville, men så länge Erik stod vid styret fick allt bli vid det gamla.
Det var gott nog för honom. Och gott nog för mor. Och det hade varit
gott nog för Adel också, så länge han inte kunde stå på egna ben.
Så ändades det försöket att modernisera jordbruket på gården, och än i
dag så sköts det, som Erik lärt av sin far och hans far av sin. Precis,
som ett litet hemman brukades i Småland för hundra år sen, med undantag
av en del moderna maskiner, som spara tid och arbete. Där fanns ju
»hökuttarn» och självbindarn, och Karolina hade en tvättmaskin, som hon
fått av Erik – det började kosta på den gamla ryggen nu att stå böjd
över tvättbaljan, det var inte längre så lekande lätt som förr i tiden
att sköta en byk. Men annars var det på gammalt vis. Lagården var sned
och vind med blommande torvtak och mörka, trånga bås – stallet likaså,
och vad jorden beträffar, så var det inga konster med alkalisk gödning
och såna saker. Vanlig gödsel var god nog, och gödselstacken låg där
naken och småländsk, utan cement och trummor. Och jorden bar och gav med
givmilda händer, inte så mycket som den skulle gjort kanske med
rationell och modern skötsel, men nog att fylla ladan och visthusboden
och lite till avsalu också. Så vad bråkade de om chilesalt och kväve och
sån bråte för, som man aldrig hört skulle behövas i ett redigt och bra
jordbruk! Erik blåste åt det.
Ja, så var det det nya huset, som stod så fint och grant bredvid det
gamla. Kom inte pojkarna båda två hem en vinter och gav sig till att
hugga och riva i skogen, för far och mor skulle ha ett nytt och bättre
hus. Det var snällt av dem, och det gjorde gott i hjärtat att känna, att
de inte glömt bort sina gamla föräldrar, men vad i allan dar skulle de
ha ett nytt hus _nu_ för, när det bara var de två, som bodde på gården,
och det gamla var så varmt och rart, och just vad som passade dem bäst.
Erik och Karolina försäkrade med en mun, att de inte ville flytta från
det. Hade de bott där i tjugu år, så kunde de bo där i tjugu till –
eller så länge Gud lät dem leva. Men det hjälpte inte, det nya huset
_skulle_ upp, om inte annat så för grannarnas skull, för nu var det tätt
med nybyggare, mest svenskar och norrmän, runt om. Inte så nära så man
såg eller hörde dem, men de funnos där ändå och många handtag hade Erik
fått ge dem alla mer än en gång i början.
Och så byggdes då det nya huset. Stort och fint och högt i tak – på
modernt vis med bräder och pärlspånt. Det blev ingen blockhydda det