Afrikanska Reseminnen - 10

vandrade uti de tropiska skogssnårens dunkel.
Inga människor hade vi sett till, då vi efter fyra, fem dygns marsch
slogo läger vid Makopus strandbädd. Bärarne från Antonio-Matla eller
Mtatli skulle härifrån vända åter till Paroputo. Den ena af dem var en
yngling, den andra en groflämmad kvinna, någon väninna till Nahakwa.
Uttröttade af det växlande solbaddet, störtskurarne och den hastiga
marschen utan halter, som kom oss att flämta och svettas, kastade S.E.
och jag oss utan vidare ned på en sandplätt, med våra filtar kastade
öfver oss. Jag väktes midt i natten af S.E. Eldarne på hvardera sidan
om oss hade nästan slocknat.
-- "Hvad nu?" -- frågade jag yrvaken af S.E. på finska.
-- "Vi äro ensamma. De hafva gått ifrån oss."
Jag reste mig och ropade ett par gånger "Nahakwa", men fick intet svar.
Nahakwa, hennes väninna, ynglingen, vindthunden, effekterna och
proviantlådan -- alles war weg.
Ah du lieber Augustin! Där stodo vi och gapade i skumrasket på
hvarandra, med våra filtar i handen.
Tystnaden bröts af S.E., som lugnt tände eld på sin pipa och i en
sarkastisk ton yttrade:
-- "Nog märkte jag redan i temben, att det var likasom litet
samförstånd emellan Nahakwa och den där ynglingen, som tjänade med
henne hos 'Juhani herra'."
Gåtan blef aldrig och blir väl aldrig löst. Om Nahakwa utan oss
fortsatte vägen till sin hemort, om hon återvände till vår landsman i
Djunga eller lät enlevera sig af ynglingen -- därom kan jag icke gifva
någon upplysning.
Äfven jag tände på min snugga och så inväntade vi daggryningen,
lyssnande till den lilla flodens sorl och brus, där den ilade halft
undanskymd af det täta löfvärket och bredbladiga vattenväxter hän ned
till oceanen. Moskitos surrade obehagligt och stucko oss obarmhertigt.
Några kolossala flädermöss skuro vinklar i luften ofvan oss. Just innan
solens uppgång öfverhöljdes vi af ett hällregn, åtföljdt af åska och
tallösa blixtrar, hvilkas sken emellanåt upplyste platsen så att man
kunnat läsa, skrifva och -- räkna tänkte jag -- jo -- räkna galet.
Falska beräkningar återigen! Jag kan då icke räkna rätt märker jag.
Nahakwa hade jag hyst en sådan sympati för, och nu hade hon lämnat oss
i sticket.
Och vännen landsmannen, som sagt henne vara trofast som guld. Så där
mycket är guldet värdt! -- Lyckligtvis hade vi placerat våra bössor och
väskan med patroner, några skorpor och "taskumatti" i en tät buske,
där vi vid dagsljusets infallande till vår glädje funno dem orörda. Vi
skuro oss ett par långa käppar, aftogo oss våra våta kläder, hvilkavi
fastbundo vid käpparnes smaländor, fastade de äfven genomblötta
filtarna löst om skuldran och så satte vi oss i rörelse enligt
kompassnålens anvisning.
Det blåste friskt emot oss, flanelltröjan och benkläderna fladdrade
från ändan af käppen, filten bildade en half luftballong på ryggen.
Iklädda endast våra hattar och skor, med bössorna öfver axeln, tågade
vi fram i adams-dräkt, två hvite negrer...
Det kändes helt uppfriskande att sålunda i afrikansk baltoalett
promenera långs den dunkla svala skogsvägen, synnerligen som blåsten
och dagsljuset skrämmer bort moskitos. Vi skulle emellertid icke gjort
så, ty innan solen sjönk hade vi blifvit tvungna intaga par tre gröpar
kininpulver mot den feber, som efter genomvadandet af en liten sumpig
däld kom magen att värka, knäna att darra och tinningar, nacke och
hjässa att bulta, sticka och glöda liksom man skyfflat glödande kol i
hufvudet. Ögonen brände och slutligen sågo vi föremålen omkring oss
dansa likt Macbeths häxor, vålnader och troll, raketter och stjärnor
lyste och fräste i ett beckmörker, hvari slutligen midtibland skyhögt
skummande böljor "Den flygande Holländaren" seglade rakt på oss,
under det att en faslig svafvellukt ville kväfva vår andedräkt...
Någonting slet och rykte uti våra ömma kroppar och... En öfverraskande
syn framstälde sig för våra blickar, då vi återvunno vårt förlorade
medvetande. Vi lågo bredvid hvarandra i ett trångt mellanrum emellan
tvänne ovanligt höga, aflånga negerhyddor. Himlen var molnfri och
stjärnor blinkade vänligt ned. Ett förfärligt oljud uppfylde rymden.
Slag på trätrummor, tam-tams, mpafunäfverlurar och skrammel af
hvarjehanda slag ackompanjerade ett enformigt tjutande, än dämpadt, än
stigande till gälla utdragna skri, oktaver högre än höga C och till och
med otänkbara för själfva en operas hjältetenor i det moment första
älskarinnan kastar sig i hans armar.
Gamla gossar, vana gossar!
Vildarne hade tydligen kommit öfver oss på vägen, där vi lågo i
vanmakt, och släpat oss till sin by.
Landsmannens varningar att besöka infödingarne, hvilka äfven voro
misstänkta för kannibaliska plägseder, for mig i sinnet och jag delgaf
S.E. mina farhågor.
Jublet vi hörde kunde möjligen vara en glädje och tacksägelsefest till
anden Mzimu eller Maluku för den present han gifvit medborgarne i
Nagulue.
"Paras mennä karkuun, ennenkuin ne p--t saavat meidät kiinni ja
kentiesi pistävät meidät kattilaan" -- menade S.E., och jag instämde
fullkomligt.
Det var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då vi skulle resa oss,
nekade ben och armar att göra den ringaste tjänst.
Till all lycka upptäkte vi snart en hög af saker ett stycke närmare
grändens öppning. Det var våra effekter dem de tanklösa negrerna icke
bekymrat sig om att placera längre undan för oss.
Jag kraflade mig till sakerna och fick omsider fatt i kognakskantinen
och kininpåsen. En nypa kinin och en duktig klunk af den goda franska
kognaken fick oss på benen, och med ansträngande af all vår viljekraft
lyckades vi äfven kläda på oss flanelltröja och benkläder. Gripande
våra rostiga bössor och väskan begynte vi vackla fram utmed gränden.
Vi kommo lyckligt till slutet af gången, men där stälde ett gärde af
taggig mimosa och andra likartade växter en oöfverstiglig skiljemur
emellan oss och friheten, lifvet och utsikten att vid soluppgången
hackas till kalops.
"S--a p--e" -- utbrast S.E. förtviflad. Plötsligt fick jag en idé.
"Vi bryta oss in genom den sköra husväggen, och sedan få vi se."
Ingen tid var att förlora, och som vildarnes skrål fortgick, lyckades
vi, så svaga vi än voro, att praktisera oss in i huset. Jag tände
eld på en vaxsticka och såg att vi befunno oss i ett nästan tomt
rum af mindre dimensioner. En hög majsax och manihokrötter, några
surmjölkskurbitser och ett par spjut utgjorde hela bohaget. Ett halft
dussin jättestora råttor begåfvo sig på flykten vid antändningen af
en ny vaxsticka. Detta var tydligen skafferiet. Nu höllo vi en kort
öfverläggning, sittande på hvar sin stora kurbits och med den laddade
bössan mellan knäna. Att gå ur huset och rusa ut var icke rådligt.
Byarna i skogen äro bygda i ellipsform, hafva en palissad af taggiga
växter, och utgångarna tillbommas noga till natten. Tända eld på byn --
vi kände hvardera motvilja häremot och hade föröfrigt icke klart för
oss följderna.
Med feber i kroppen, värkande hufvud och en torr, brännande strupe är
man så lagom "hittuger" af sig, hvarför vi äfven väl en timme sutto
på våra kurbitser utan att varda klokare därför. Redan hade vi hört
stämmor och steg utanför och med darrande händer fastare gripit om
bössorna, då det infernaliska stojet på bygården afstannade för en gets
ängsliga bräkande och ett ändlöst kackel af hönsen. Strax därpå ett
mullrande rytande.
"Lejon, Lejon, Zimbu, Zimbu", ljöd i korus och man tyktes allmänt rusa
till utgångsporten. Skyndsamt utdrucko vi den sista kognaken samt smögo
oss ut, äfven vi, färdiga till handling, så godt krafterna tilläto
det. Vårt uppträdande vållade rop och skrik, men då några nya rytanden
förnummos, lyckades vi i villervallan komma utom stängslet.
Kastspjut, eldbränder och stenar haglade genom luften såväl mot oss som
mot lejonet i samma fart.
Knapt hade vi stannat för att hämta andan vid skogsbrynet, innan vi i
dagens första ljus upptäkte en gul, rörlig massa, som snabt rörde sig
ett stycke framför oss. Det var lejonet med en stor svart get i gapet.
Djuret stannade, vände det enorma lurfviga hufvudet emot de i fjärran
stojande och gestikulerande vildarne, uppgaf ett dämpadt morrande och
var med tre å fyra väldiga språng försvunnet i skogssnåren.
Jag kände mig bättre. Grannskapet med djurens konung i dess fulla
odresserade frihet måtte satt blodet i så starkt omlopp, att en stor
del af feberbacillerna dödats af strömsättningen. En osläcklig törst
plågade mig däremot förfärligt. S.E. var likblek och stapplade,
hvarför jag öfvergaf tanken på frammarsch i dag och i stället,
stödjande honom, sökte upp åt oss ett gömställe bakom en liten bäck uti
en urholkning i marken. S.E. insomnade strax tungt, efter att hafva
druckit litet vatten, och jag satte mig nedhukad till vakttjänstgöring.
Dagen var klar. Solen steg alt högre och värmen blef tryckande, äfven
där vi befunno oss i skuggan, i urholkningen. Också jag somnade
in. Ingenting hände oss till all lycka. Efter en fem å sex timmars
stärkande sömn vaknade vi med friskare kropp och bättre humör. En
liten flaska kamfersmixtur slukades per hälft och så skulle vi begifva
oss i väg, då vi till vår fasa funno att S.E:s bössa var försvunnen.
Oförklarligt var det, såvida ej mannen i feberyrseln omedvetet förlagt
den. En timmes sökande ledde ej till något resultat. Våra filtar hade
också gått förlorade. Det oundvikliga är icke värdt att sörja öfver.
Som vi gingo och stodo begåfvo vi oss i väg med god fart. S.E. fick
min bössa och jag nöjde mig med min gamla pröfvade Colts revolver, ett
minne från äfventyren i Kapkolonin ett halft år tillbaka i tiden.
Den sista veckans stormiga väderlek hade slagit om och en djup tystnad
rådde i dalgången mellan Nagulues från Ngombe högland utskjutande
höjder.
I nordväst bakom höglandet reste sig några blågrå bärgtoppar med
tvära, i zigzag gående konturer. Dessa fjälltoppar uppstiga från Lomwe
beryktade alpland, bebodt af yaofolket och i hvilket sjön Nyassa-Nyassa
ligger inbäddad.
Slafvägen hade tjänat som stråt åt frie finske män... Frie finske män
-- hvad pratar jag för galimathias?
Landsmannens sorgsna, insjunkna skepnad, den stolta negressen
Nahakwa och hennes vindthund, febern, trasslet i byn och lejonet,
den längs slafvägen altjämt återkommande synen af mänskliga skelett
och benknotar -- "cela suffit" skulle man tycka, men nej, ännu vänta
oss pröfningar, innan ödet tillstädjer oss bulta på det berömda
generalguvernörsresidenset Mozambiks portar.
Vi hafva traskat öfver en vecka "immer vorwärts" och kanske när alt går
ikring med bättre tur än mången annan -- på andra ställen af Afrika, ty
denna vackra, men osunda och moskitosuppfylda kust af Afrika uppvaktas
sällan af hvite resande.
Den dag som är, är den törhända mindre känd än flere länder i det
innersta inre af kontinenten.
En skön morgon upptäkte vi, där vi luffade längs kammen af en ås,
talrika byar med husen ordnade i gator och gränder och en ovanligt
stark folkrörelse, så vidt man kunde urskilja på det långa afståndet.
Huru intressant att få aflägga ett besök hos konungen, få veta hans
namn, studera folkets natur, väsen och grad af kultur, taga reda
på om de brukade äta upp hvarandra! Bah -- mitt öde var endast att
samla minnen, om lyckan är god reta upp forskningsbegäret hos någon
lyckligare lottad, kompetentare landsman. -- Emigration till denna näjd
kan ej komma ifråga för klimatets skull. Själfvaste Central Afrika är
sundare än det giftiga Guinea och Mozambik.
Hurudana märkliga trädartade ormbunkar! Hvilken oändlig mångfald af
insekter! Fjärilar stora som små fåglar och fåglar ej mycket större än
getingar. Ett slags "Crocodilus minor" och otäcka iglar och argsinta
platta vattenormar. Pelikaner, marabu-storkar och gamar, papegojor och
apor, och apor, och apor. -- Huru gärna hade jag ej tagit allesammans
-- ja en flodhäst, en rinoceros och ett par giraffer, kanske en hel
elefant med mig och placerat dem i Helsingfors djurgård till hopens
begapande -- en otvifvelaktigt dock mycket lärorikare och nyttigare
sysselsättning, än att slå absolut dank eller gå omkring i timtal och
narra sig själf eller någon stackars flicka. Ack -- jag hade blott en
blomma -- protea argentea -- med mig som ett litet minne; dock äfven
"Silfverbladet" gick sedermera förloradt på vägen. Jo -- min hälsa
strök jämväl på denna afrikanska rutsch och det är ju äfven ett minne,
ehuru något fatalt.
Emellertid tågade S.E. och jag framåt så godt vi förmådde. En afton
hade vi lyckats "öfverkomma" en fet gås och på morgonen hade jag -- med
vinchester kula -- skjutit ett pärlhöns. Maten är halfva födan, äfven
utan helan, halfvan och fisksupen, och vi kände oss jämförelsevis krya.
Endast vår toalett begynte ingifva oss svåra bekymmer. Ännu en vecka
och vi skulle hafva blott skinnet att pryda oss med. Jag stoltserade
redan vägen framåt i ett par trasiga skor och -- kolt -- en röd
flanellsjacka, medan kamraten hade en stor ylleduk om halsen och en
vicehäradshöfdings, en min väns, grå yllekalsonger om nedre delen af
sin korpus. Inte voro vi sorgsna för den sakens skull. Kläder är icke
värsta sorgen i Afrika och själfva kärleken hvilar därstädes ej häller
på pälsbrämad kappa, utan är fullt tillfredsstäld med en ny, vacker
bomullsnäsduk.
S.E. tykte att vi snart borde anlända till Zansibar eller -- Bombay,
medan jag åter fruktade för att vi aldrig ens skulle hinna Mozambik.
Det var solsken och vackert väder, fåglarna kvittrade och aporna
hoppade lustigt i trädens kronor. Denna vandring på den torra, glest
skogbevuxna mon -- en furomo var det ej -- skulle egt sina behag under
intrycket af den vidsträkta utsikten ostvart, där vi redan oroligt
undersökte horisonten, om den "blåa randen" händelsevis ville yppa sig;
denna vandring, under hvilken man befann sig ensam med naturen, hade
varit behaglig nog, om vi ej lidit af en så att säga akut och stationär
hunger och törst. Då och då var man väl i tillfälle läska sig med något
vildt plommon eller en mangoe, men en ansträngande promenad retar
aptiten, synnerligen efter genomgången febersjukdom, och det hade ej
alls varit oäfvet att åter kunna "kuppa" en kalkon eller skjuta ned ett
pärlhöns -- men nej det bestods icke.
På ett ställe vädra vi en källa och njuta af dess klara, ehuru något
ljumma vatten.
Tankarne surrade rundtom, dock alltid med den bestämda medelpunkten:
Mozambik.
Vi vandrade och vandrade utan något som hälst dån af klackar, ty vi
gingo numera barfota. På mitt hufvud tronade den sista resten af en
fordom ståtlig panamahatt, medan adjutanten fick nöja sig med en af en
hvit skjorta förfärdigad "tavallinen piikan huivi".
Högligen mystiska halflågo vi i skygd af några aromatiskt doftande med
otaliga röda och hvita blommor betäkta buskar. Vår tobak räkte jämt
och nätt till en sista pipa. Också tändstickorna voro lätt räknade.
Jag blickade hän mot en hop sandstenar, vid hvilkas fot en förbittrad
drabbning som bäst pågick emellan trenne särdeles från hvarandra
sig skiljande arter af släktet Formica eller Myrmica. Ett långt led
af medelstora svarta myror anföll med ursinnigt raseri en skock
ljusbruna, nästan ljusröda myror af, tykte jag, nära en centimeters
längd, försedda med en uppsväld, grof bakkropp. En oräknelig skara
diminutiva myror föreföllo hålla ett med jättarne. Ett par skalbaggar
af ett osympatiskt utseende rände af och an ibland myrorna, ytterligt
uppretade och nervösa. Öfveralt skall man nu också slåss och vara
nervös.
Men hvad är det? Uppför den slingrande gångstigen till vår sandås
trefva under skratt och tonerna af något slags pipande flöjt fyra unga
svarta damer. Att de tillhöra "ståndspersons klassen" kan ses af de
skynken de bära kring länden, ty det täcka könet, som tillhör "plebsen
och packet" -- hvad dessa ord nu egentligen månde betyda föröfrigt
-- altnog fattigt folk går här i landet utan vidare påhäng. Äldre
förståndigare karlar omgjorda sig dock med en skinntrens.
-- "Skola vi inleda bekantskap?"
-- "Naturligtvis. Kanske de skaffa oss mat" menar S.E. "Vi ha haft det
lugnt nu några dagar, så vi kunna ju igen stå en dust."
-- "Fasa, maza, misi, rizi, uyngwe, sennoritas, ladys" -- tillropade
vi flickorna så snart de hunnit upp på platån. Ett samfäldt anskri af
bestörtning och ett, tu, tre voro de unga misserna åter nere i dalen.
Den sista formligen rullade sig ned.
Resoluta karlar, som vi voro, räkte det icke många ögonblick innan vi
reste ned samma väg och nu begynte på den lilla slätten en kapplöpning.
Det gälde få tag i någon af dem, förrän de hunno skogsbrynet på
sluttningen midt emot. Aldrig hade vi dock fått fast våra sköna, om ej
den älsta och klumpigaste af dem hade snafvat och i nästa minut blifvit
uppfångad af tvänne tvåbenta lejon.
Märkvärdigt nog sade flickan ej ett ord. Om det var stolthet eller
förskräckelse, som förlamade hennes tunga, kunde jag icke afgöra.
De andra töserna hade försvunnit i snåren, antagligen höllo de nu
därifrån utkik och hade möjligen någon af dem sprungit hem till pappa,
mamma, bröder och fästmän för att hämta hjälp.
-- "Ska' vi släppa henne", yttrade jag något rådvill.
-- "Nej", svarade S.E., "hon ska' skaffa mat och visa oss genaste vägen
till staden".
-- "Well", -- återtog jag, "men nog är jag tillräckligt gentleman för
att icke länge mera stå och hälla fast det stackars barnet på detta
sätt" -- den unga kvinnan var högst femton år. --
-- "Well" -- genmälde S.E. -- "Förklara åt henne saken".
O! huru jag tolkade våra känslor. Medan S.E. höll ett fast tag
iflickan, så förde jag handen till munnen, trykte därefter med en
sorgsen min på magen och slutade mimiken med en sirlig bugning och en
så grasiös slängkyss som möjligt.
Flickan brast ut i ett klingande skratt och då S.E. uti ifvern släpte
sitt tag och noggrant upprepade mina gester, kom hon burdus fram
till mig, strök med handen öfver min hals och såg sedan på sin hand.
Hon trodde oss vara hvitsminkade negrer som agerade litet komedi.
Förhållandet är att fetischpräster, regnmakare och konsortes bruka måla
sig hvita vid högtidliga tillfällen.
Emellertid tyktes hon ånyo fattas af oro vid närmare skärskådande utaf
våra nunor och synnerligen vid anblicken af S.E:s ljusblå ögon.
Hon gjorde redan min af att taga till flykten, då jag, fattad af en
gudaboren ingifvelse, föll på knä, befallande, manande titulus S.E.
att göra detsamma.
Där lågo vi två gamla hvita nu på våra knän inför den unga svarta
flickan.
Dygden säges hafva sin belöning, men ridderlighet mot fruntimmer --
äfven om de äro kulörta -- har för visso det. I stället för att schappa
begynte flickan tilltala oss, därvid hon på negerfason -- ytterst
lifligt. rullade med ögonen, vinkade med handen, utsträkte armen och
emellanåt till och med sparkade i luften med ena foten. På hennes
tillrop visade sig den ena efter den andra af de öfriga jäntorna och
närmade sig, om än försiktigt, platsen för rendez-vous'et. Jag hvarken
kan eller vill här skildra den mimiska konversation, som följde under
väl en timmes tid. Med glädje konstaterade jag dock att Mozambik var
dem välbekant -- namnet åtminstone, att de ändtligen begrepo vår
anhållan om föda, samt att de synbarligen icke ville bereda oss någon
förargelse. Jag trodde mig märka, att vår första bekantskap gick därhän
i vänskap, att hon till och med gaf S.E. ett ömt ögonkast.
Vi pekade på vår förra lägerplats uppe på platån, och de fiffiga
flickorna förstodo snart, att vi där skulle invänta dem samt att de
skulle skynda sig. Utfattiga som vi voro -- halfnakna för att säga
sanningen -- hade jag ej annat råd än att skänka min korta röda
flanellsjacka åt vår primadonna och vara nöjd med att hafva den långa
ylleskjortan ännu i behåll...
Tre timmar senare kom den ärliga flickan, åtföljd af ett groflemmadt
fullvuxet fruntimmer -- hennes mor? Hon var iklädd den röda
flanellsjackan och hade koafferat, sminkat och smort sig alldeles
omåttligt med ockra och palmsmör -- så nog fruktar jag vi lämnade ett
krossadt hjärta därborta i byn Matumba.
Fruntimren gåfvo oss en kokt höna -- oplockad, stekt manihok, litet
kassava rot och en skål surmjölk, som S.E. drack ut i ett andedrag.
Jag förtärde litet af manihoken och tog kassava roten till tuggbuss,
medan S. E. behändigt plockade hönan, som inom några ögonblick af honom
uppäts med ben och vingar.
En urblekt, hundrade gånger tvättad sidennäsduk gafs som present åt
den äldre kvinnan, och så begynte vi laga oss i ordning till förnyadt
framtågande. Men det är icke så lätt att komma fri från fruntimmer
dem man råkat haka sig fast uti. Flickan, hvilken jag tykte kallade
sig "Maisli", erhöll häftiga förebråelser af den äldre damen, då vi
enständigt nekade följa dem åt till deras by. Maisli hade påtagligen
uppgifvit, att vi skulle besöka byn, och sålunda utvärkat åt oss
proviant.
Under de svarta fruntimrens dispyt hade vi emellertid hunnit aflägsna
oss, men de upphunno oss nästa minut och den äldre tog mig pockande
i armen, i det hon uppmanade mig att vända om. Då jag i detsamma såg
en hop med sköldar och spjut beväpnade vildar röra sig på den lilla
slätten nedanom, gaf jag S.E. en vink, hvarpå han aflossade ett skott
ur winchestern med påföljd, att de stackars negresserna genast rymde
sin kos och vi med stormsteg fortsatte vår marsch. Jo, jo -- otack är
världens lön!
Följande morgon hade vi fröjden att vid den uppgående solens strålar
-- emellan 5-6 f.m. -- från en dominerande punkt se någonting starkt
glimrande och skinande hvitt långt borta vid horisonten. Efter en
minuts reflexion utbrusto vi på engång:
"Kyllä se nyt on kaupunki."
Vi luffade oafbrutet nedåt och anlände till den utmed hela ostkusten
sig sträckande skogsregionen och sumplanden.
Vi rastade på ett ställe, där en skogseld nyligen rasat, och njöto af
att ligga utsträkta på den sotiga marken, som naturligtvis var fri från
kryp, ohyra och ormar. En viss oro hade bemäktigat sig oss, och vid
nästa dags första gryning voro vi igen på vandring, numera värkligen
liknande fläckiga negrer, då sotet starkt fästat sig vid huden på
alla möjliga och omöjliga ställen af kroppen. På en liten öppen plats
sågo vi emellan ett par grenar ett utspändt bastrep med vidhängande
dinglande köttstycken och skinkor utsatta till torkning i solen. Vid
noggrannare eftersyn togo vi denna gång skrämda till benen så fort vi
blott förmådde. -- Det var människokött, åtminstone hade -- tvänne
svarta "liljekullar" tillhört en kvinna.
Vi voro icke hemma ännu, men nog tackade vi Gud, då vi numera
voro endast några tiotal engelska mil aflägsna från Mozambik.
Dagen efter ankommo vi till Makombe vikens innersta flik och kastade
oss utan tanke på hajar, bränningar eller hvad det än vara må i
vattnet. Oceanvågen sköljde öfver oss och stärkte till den grad sinne
och fysik, att vi muntert gnolande utan känsla af trötthet knallade
i väg och tidigt följande dag under, om jag så får uttrycka mig,
allmän sensation intågade i Lumbu -- en negerförstad till Mozambik på
fastlandet.
På vår egen anhållan omhändertogos vi af polischefen i Lumbu,
en hvit portugisisk soldat, och transporterades öfver till
generalguvernörsresidenset, den i flere sekel sina anor räknande staden
och fästningen Mozambik, anno mundi 1891 den 14 mars, Matildadagen.
* * * * *
Herr polismästaren i Lumbu anropade en båt, gaf oss en kulört portugis
-- gevaldiger -- som eskort, och så rodde man oss öfver till ön och
staden Mozambik.
Gevaldigern ansåg det höra till sin ämbetsplikt att hålla hvardera
af oss under armen. En portugisisk herre, som händelsevis såg oss
landstiga med "vår gemensamma vän", var emellertid nog nobel att befria
oss ifrån honom, och, utan att fästa afseende vid ordspråket "som man
går klädd så blir man hädd", dessutom nog hjärtlig att bjuda oss på ett
glas utmärkt vin hemma hos sig.
Jag berättade att jag innehade ett bref till S:r José Maschado.
"Si" -- utropade räddaren af vår ambition. "Jag känner Maschado
mycket bra. Generalguvernören heter också Maschado, men Er vän är
kryddkrämare".
Följande ögonblick voro vi på väg, beledsagade af den portugisiska
herrn.


XI Kapitlet.
Mozambik och Zansibar (Tjanguebar).

Några ord om dessa gamla städers natur och väsen. Fest för de
ankommande "hvite soldaterne." Portugisisk -- engelsk -- tysk
-- zansibarisk storpolitik. I sista laget och grefvens tid.
-- Den högsinte missionären, jesuitpatern A. Le Roi's mellankomst.
Mars 1891.
I samma eleganta kostym vi förut omnämt och alt ännu något sotiga
klifva vi tätt efter S:r Rebello in i Mozambik. Det är just torgtiden
och talrika skaror röra sig på gatorna och den breda, lummiga delvis
makadamiserade väg eller allé, som ifrån Lumbusidan igenom en stor
negerförstad leder till de egentliga europeiskt-indiska stadsdelarne.
Till höger resa sig branter, glest bevuxna med kokospalmer. Vänsterom,
nere i den tätt skogbevuxna, djupa ganska vidtutbredda dalsänkningen,
ser man mellan trädstammarne, i skydd af de yppiga kronorna och delvis
dolda för blicken, de långsträkta bruna, af riskvistar, halm och
murbruk uppförda, välbekanta afrikanska husen, med smala gränder som
skilja dem åt. Dessa negerpalats hafva vanligen intet fönster, utan
kommer ljus och luft in genom den smala dörren. Hvarje hushåll har ett
större ytterrum, med en mindre kammare bakom. Flere hushåll bygga ofta
gemensamt upp ett hus. Mellanväggarna äro nog genomskinliga och äfven
ytterväggen ej altför solid.
En ensam uppmärksam vandrare kan därför under en promenad lätt få reda
på alt som försiggår inom hus -- både se och höra. Märkligt nog lär
negrernas likgiltighet för hemlighetsmakeri i hvardagslifvet, ja den
frivola öppenheten i deras sinnelag, icke gifva något större rum för
skvallret. Allting förefaller hvar och en -- så naturligt.
Vi gå förbi det storslaget tilltagna, men ofullbordade hospitalet och
komma in i portugisstaden. Det är en gammal välbebygd stad med gårdar
från Henrik Navigadors dagar och gårdar från nyaste tid.
Konsulerna hafva väldiga palats, och guvernörsresidenset, vid
hufvudbryggan och med utsikt åt hamnen, är en solid och vacker byggnad
i de här vanliga ljusröda eller blå färgerna. Utanför är en esplanad
med musikestrad. Kyrkan framställer för inbillningen S:t Gudule
katedralen i Brüssel, likvisst i karrikerad form. På östra sidan ligger
en stor park och bakom parken fästet, en gammaldags borg.
Ehuru den fashionobla stadsdelen ligger här och äfven några
portugisiska förnämiteter finnas, så hvarken ser eller hör man något
som går under benämningen ekipager.
Generalguvernörens vagnspar torde vara det enda som mödosamt
underhållas, och den ende ryttaren vi sågo, nämligen Hans E:s
privatsekreterare, uppträdde visserligen personligen som fullständig
dandy, men hans ök hade ej annat fullblod i sig än det som en
boricka möjligen består sig. Äfven vanliga dragoxar voro sällsynta.
Opåkallade visiter till ön från fastlandet af den i där varande skogar
residerande ryktbara tse-tse flugan förorsakar denna brist på fyrbenta
fortskaffare. Tse-tse gjorde mig föröfrigt mycket hufvudbry. En del
beskrifva det flygande fä'et såsom varande lik vår vanliga husfluga,
endast något mindre och med en liten grön fläck någonstädes, hvarest
giftämnet är förkapsladt. Andra -- t.ex. en af våra vägvisare, den
famösa Luuci, den där engång blef anfallen af en flock getingar eller
bromsar, slog förtvifladt omkring sig under ideliga rop af -- "tse,
tse-tse, tse."
Gatorna gå i bukter och göra tvära vinklar, men äro relativt snygga.
Hvarje hus har en gärd med trädgård bakom sig. Den kolonialhandlare
vi bodde hos höll äfven matservering för stadens bättre herrar d.v.s.
tjänstemännen. De voro till större delen förvista hit, misstänkta för
republikanska tendenser, eller för annat. Hvar och en af de hvite, utom
de 27, hvilkas fruar riskerat det ohälsosamma klimatet, hade en svart
vice fru, några fruktar jag hade ett par, hvarvid den andra ofta var