Afrikanska Reseminnen - 04

tvänne ridande polismän. Det var aftonen den 16 oktober 1890 under det
briljantaste månsken som vi kuskade åstad på den smala, rödaktiga men
ställvis ganska goda postvägen till King Williamstown.
Först trafvade vi i väg igenom en skoglös vågig slätt, sedan blefvo
kullarnes sluttningar högre och brantare och någon morgon därpå
galopperade vi igenom en vild romantisk näjd. Vägen ringlade sig upp
och ned, gjorde tvära vändningar eller sträkte sig i rät linie längs
någon ås med afgrunder gapande på hvardera sidan. Solen strålade från
firmamentet men rundt omkring öfver höjderna vid horisonten voro täta
regnmolm lägrade. Åter och återigen fick man njuta af de underbara
färgbrytningar, de märkvärdiga skiftningar, de skuggor och dagrar dem
Afrikas sol -- och äfven dess måne -- förmå frambringa.
Molnen stego och på engång sågo vi kanske ett hundratal af skimrande
regnbågar. Det var något det.
Landskapet ändrar sig småningom. Marken är ej mera så oländig, men
ju närmare vi komma till Great Fish river, desto tätare blir skogen.
Plötsligt stanna vi, vid mörkrets inbrott. Vi skola byta om hästar.
Engång hade vi redan förut ömsat de svettiga, uttröttade kräken.
Kaphästen tror jag öfverträffar vår inhemska finska uti ihärdighet, är
dessutom snabbare och vackrare. Engelskt fullblod lär väl ha sin del i
förtjänsten.
Det är en undangömd plats af världen, den, där vi byta om hästar.
Omgifven af majs, hvetefält och doftande blomsterängar, beskuggad
af en gammal fruktträdgård, samt kringränd af urskogen, ligga vid
en i Fiskfloden utmynnande å farmens af murgrön, vinranka och
slingerblomster öfverväxta låga men hvitrappade och snygga bonings- och
uthus.
Ben Smith, som här i posthuset brukade intaga sin varma måltid för
dygnet, inbjöd höggunstigast sin "landsman" att dela kakan. "Niggern"
eller skjutskarlen och de konvojerande poliserna fingo hålla till godo
ute på gården.
Efter kvällsvarden hade vi en timmes rast och gingo ned till farmen vid
åstranden.
Döm om min öfverraskning -- en öfverraskning hvilken sedermera blef
en vana. Farmaren och hans unga fru voro hyggligt folk, vackert folk,
bildadt folk, som hade fyra små söta barn och för 6 år sedan emigrerat
för att slippa förödmjukelser af en rik och högmodig släkt, däruppe i
"Old England". I deras sällskap skulle man godt hafva trifts i ett år.
Vår timma tog snart slut. Vi fingo en skön varm grogg -- toddy -- till
afsked och så bar det af igen igenom skogen, öfver stockar och stenar
och mot daggryningen rakt ned i Great Fish river -- af misstag.
Ben Smith som insomnat ruskade om skjutsnegern, så att den skrämde
karlen darrade som ett asplöf.
-- "Fördömde svarte nigger, har du inte ögon i hufvudet", röt den
fruktansvärde postiljonen.
Jag försökte förgäfves kväfva ett ljudligt skratt. Skjutskarlen var
nämligen en brun, ovanligt ljus kaffer, medan den värde mister Ben
glänste som ebenholz.
Ursinnig blickade Ben på mig. Illistig var han och alls ej dum.
-- "Jaså, käre landsman skrattar åt mig!" utbrast han förtörnad och
innan jag hann svara ett ord hade den starke mannen skuffat mig ur
vagnen och kastat mitt i filten inlindade bagage efter mig.
Följande ögonblick stod jag ensam på flodstranden. Mina öron uppfångade
ljudet af vagnen som körde ned på färjan och snart såg jag denna
öfverfara floden med mitt forna ressällskap ombord.
Sådana förargelser har man i denna snöda värld för att man skrattar åt
någonting löjligt -- och huru mycket är ej löjligt, mer än löjligt!
Det blef fullt dagsljus, men jag satt fortfarande vid färjstället
och stirrade melankoliskt öfver floden. Ett ögonblick funderade jag
att hala mig långsmed det utspända repet, men tanken på möjligheten
af krokodiler, ehuru sådana icke förekomma förrän i Natal, närmare
ekvatorn, och olust för att få filten genomdränkt af vattnet afhöll
mig från denna utväg.
Rökande min pipa satt jag således, väntande på hvad komma skulle.
Plötsligt hördes glada röster och nästa minut såg jag huru tre unga
kafferflickor från 14 till 16 år... plaskade, plaskade lustigt... i
Fiskflodens strömmande vatten.
Jag ropade med min mest inställsamma stämma, lyfte mitt bylte i höjden,
pekade på färjan och slet remmarne som omslöto filten loss.
Flickorna simmade emellertid öfver utan att taga notis om mig. Ibland
vinkade de åt mig, skrattande, än med armarna, än med benen...
Säker om framgång framdrog jag emellertid mina röda näsdukar, ifrigt
uppmanande flickorna att hala färjan öfver till mig.
De unga svarta damerna, hvilka sanningen att säga icke hade mera på sig
än de haft det vid sin födsel, höllo rådplägning på den andra stranden.
Kort om godt, jag kom lyckligt öfver med en kostnad af 30 bomulls
näsdukar. Rörd af deras barnsliga glädje vaknade inom mig den vordne
finske gardesofficeren och jag öfverlämnade till dem äfven öfriga, i
min ego befintliga bytesartiklar fortsättande min route med blott tre
näsdukar och ett halsband på lager. Detta skulle jag icke hafva gjort
för intet.
Efter en halftimmes vandring upphans jag af de muntra negertösarna,
som med lifligt minspel, alla möjliga åtbörder och under ett oerhördt
pladder syntes invitera mig till sin närbelägna by.
Efter någon tvekan följde jag de unga kvinnorna. Vi veko af på en smal
spång, en genväg antager jag, men tråkig för den taggiga akacia, som
envisas att växa just vid vägkanten och kallas "Vänta-litet".
Efter en marsch, kommo vi ut på en öppen plats, äfven den vid floden.
På en liten kulle reste sig ett dussin runda kafferhyddor.
Kafferhyddan består af i marken instuckna bamburör eller af andra
trädslag gjorda stänger, hvilkas spetsar bindas ihop upptill.
Väggarne täckas medelst ett dubbelt flätvärk af något slags styf, men
seg bast. Emellan flätvärket instoppas riskvistar och annat, hvilket
sedan beslås med ett sorts murbruk.
Klimatet nödvändiggör inga rökhål i taket, som täckes af platanblad
eller i brist däraf med annat löfvärk. Maten kokas vanligen under ett
midt i smärre byar uppfördt täkt skjul, på fyra stänger.
Kaffrernas föda består, utom det som skogen möjligen lämnar, utaf
getkött och surmjölk; hos de mera driftiga tillkommer majskakor. I
närheten af de hvitas kolonier och städer förstå de dock förse sig med
ett och hvarje, ej alltid på lagligt sätt. Bland annat äro de djärfva
och skickliga fårtjufvar. Den ridande polisen har ytterst svårt och
lyckas relativt sällan gripa erfarna fårtjufvar. Den ser väl kaffrerne
men aldrig fåren, hvilka i nödfall dödas och gräfvas ned -- ad interim.
Därvid täckes marken såväl med löf och torf, så att blott inöfvade och
goda hundar kunna uppspåra stället.
Som man kan förstå är den beridna polisen och Kapkolonins kaffrer
svurna dödsfiender. Ingendera parten skonar den andra i obevakade
ögonblick, utan vittnen. Näst amerikanska och kanadensiska gränsvakter
mot indianerna hafva väl få män svårare tjänsteåligganden än Kaps
ridande polis.
Förmögnare kaffrer ega äfven små boskapshjordar och hästar, höfdingar
större och "stora" höfdingar, konungar eller ättlingar efter sädana äro
i besittning af ett ansenligt antal nöt, får, svin, getter och hästar.
Föröfrigt fick jag ej så noga reda på den saken, om hjorden följde med
person eller personen höjdes genom det antal boskap han egde. Det kan
ju vara likgiltigt när nu några människor ska göra sig bättre än andra,
fast de ofta äro sämre.
Det var första gången jag befann mig ensam bland svarta vildar -- ty så
måste jag väl nämna dem. Med indianer hade jag varit och -- tänkte jag
-- den ena vilden som den andra.
Flickorna förde mig raka vägen till den största kojan, utanför hvilken
en gammal kaffer satt på en något lappad och omfasonerad men värklig
f.d. äkta vienerstol. Ett lifligt meningsutbyte vidtog, mest med tecken
och åtbörder. Kaffren tilltalar mig på bruten engelska och antagligen
god kafir samt säger ungefår så här:
"Mig vara Umpanaja -- vara en skön själ -- vara mycket duktig karl --
Kings-Towns fina köpmän vara min vän -- Mig vara rik svart -- Du vara
fattig hvit -- Du vara god mot mina flickor -- Jag hjälpa dig -- men du
gifva mig de tre sista näsdukarna och bandet. Sedan du få Mifasi att
visa dig gena vägen till Kingstown -- Du kunna vara där om par dagar
-- Du få af mig rekommendation." -- -- --
Det sista chockerade mig in i djupet af min själ, att behöfva en svarts
rekommendation till sina hvita bröder! Jag tackade, gaf bort näsdukarne
och halsbandet, erhöll en bit torkadt getkött, -- en stenhård
hvetebulle, den jag blötte i vatten -- gick sedan att säga farväl och
bocka för den imponerande Umpanaja -- "Du gå med flickan -- hon hafva
också en skön själ -- andra kafferherrar vara inte goda på hvita" --
ifylde Umpanaja, i det han afskedade mig med en gest och icke utan en
snål blick på mitt, i min granna, brunröda filt insvepta bylte.
Lätt om hjärtat men alls ej poetiskt stämd följde jag den vänliga
Mifasi tätt i spåren. Det är ingen småsak att följa kaffrerna, som gå
elastiskt som hade de gummisulor. En fullvuxen karl måste man följa
nästan i halft språng. Att springa i kapp med kaffrer är en galenskap.
Mifasi kunde så många engelska ord att jag förstod, att hon förfrågade
sig om huruvida jag ej vore villig att taga henne till hustru. Hon
kunde, sade hon, baka bröd, bygga hyddor, mjölka getter, så majs,
tobak, kassava och manihok m.m.
Jag låtsade underhandla ända tils vi tillryggalagt den 12 à 15
kilometer långa skogsspången och jag återsåg postvägen. I beklagande
ton yttrade jag nu: "full af beundran för hennes dygd, talanger,
skönhet och ungdom -- hon var knapt 14 år -- hade jag ledsamt nog
förmånen att hafva cirka femtio hustrur förut -- och hvita voro de
dessutom".
Den stackars Mifasi kastade på mig en fasans blick och försvann i
blinken ur min åsyn.
Kafferhöfdingar äro smickrade af en hvit måg, men får en stackars
kafferflicka ett oäkta barn af mulattyp säges hon ovilkorligen blifva
dödad af sina stamforvandter.
När man betänker antalet "loafers" som guld och diamantfälten lockat
till Kap, kan man tänka sig den oreda och det elände de åstadkomma;
antagligen äro äfven de en af orsakerna till kafferstammens fientlighet
mot hvita. Förresten förstå kaffertösarna nog taga sig i akt. Mången
utlefvad hufvudstadsdam bar ej så fina själsinstinkter som den vilda
kafferflickan, och har hon äfven finare, så är damen ej så stolt,
synnerligen på ensliga skogsstigar...
King-Williamstown är en stad på 10,000 inbyggare, de svarta
inberäknade, och har jämförelsevis ett engelskt utseende.
Trött af vandringen och uthungrad traskade jag förbi några
vattenkvarnar och öfver den pittoreska bro, som är slagen öfver den
än pittoreskare Buffalo River, samt steg in vid första matställe på
Kidsons Yard -- Kings-Towns salutorg. -- Den vänliga värdinnan M:rs
Valentine Kukard bemötte mig väl, gaf mig nattlogis och tillrådde mig
besöka East London.
Hos några därboende skandinaver kunde jag skaffa mig protektion för
inträde i den kår frivillige hvite, som skulle bilda gränsvakt mot det
oberoende Pondolandet, i hvilket krig utbrutit emellan konung Sicgaus
tvänne underhöfdingar, Umhlangasso och Manandu.
Se där något för mig! Ett godt stycke väg hemåt på kronokonto, det var
lockande. För Kingstown och dess handel med Basutos intresserade jag
mig ej särdeles.
Altså till East London att inandas hafsluft någon dag.
Halfva vägen beslöt jag lunka till fots för att få en inblick uti någon
af de tyska kolonierna Frankfurt, Berlin eller Potsdam. Norrut från
Kingstown nära Alice ligger Lowedales ryktbara "institut" för kaffrer.
Nitiske missionärer och andre män försöka där uppfostra och bilda
kafferherrar, åtminstone att få kafferungdomen till tron på Kristus.
East Londons hamn bildas af Buffalo flodens mynne. Sir John Coode,
den ryktbare engelske ingeniören, försöker förbättra denna hamn,
liksom han ledt arbetena i Kapstadens och andra Sydafrikanska städers.
Efter konferenser med den gode och hjärtlige kapten M:r, en dansk,
och svensken skomakaren C.V. Vahl, en gammal hedersgubbe med en
likadan gumma, och några andra, bland dem den glade perukmakaren Axel
Christensen, fick jag någorlunda klart för mig hvad jag hade att göra.
Afreste med en segelkutter ett stycke längs kusten, landsteg vid
Panmure, där jag träffade en för mig behöflig person. For därefter med
järnväg till Potsdam och gick sedan till fots öfver skoglösa, böljande
grässlätter till kolonin Berlin.
Tyskarne i Kapkolonins östra del härstamma fån den tyska legion, som
för engelsk räkning deltog i krimkriget 1854. England, då i farten med
att kolonisera Kapkolonin, erbjöd legionen jord härstädes.
Dessa vordna legoknektar, med barn och barnabarn, bilda nu
hufvudkontingenten af possessionatsfamiljerna från East London ända
till Elandsbärgen. "Herrskapena på landet, Kuopion takana".
En eftermiddag stannade jag vid trappuppgången till den första
"herrgården" i Berlin. Då sakerna på ryggen tyngde och dagen varit
olidligt varm, hade jag blifvit både trött och svettig. Ingen människa
syntes till. Jag gick därför uppför trappstegen, kastade byltet af mig,
uttog patronerna ur revolvern för att icke ingifva misstankar om min
fräjd -- och vräkte mig ogeneradt på en träsoffa å verandan.
Jag insomnade. Vaknar upp alldeles yr vid att man häftigt ruskar om
mig. -- Hör sådana uttryck som: Donnerwetter! Verdamter teufel! Ist
er verrückt geworden? I ett nu uppreste jag mig under tusen ursäkter.
Skildrade på tyska hvad jag ville och hvem jag var, samt bad om kvarter
för natten och mat.
Blickande omkring såg jag mig omgifven af en mängd personer. Fruar,
"Gretchens" och småttingar med fingret i mun. Flere af fruarna
buro dibarn på armen eller hade det vid bröstet. Dessutom voro där
åtskilliga unga män af olika uppsyn. Ett par sprättar i höga gula
stöflar och ridpiska i handen. En profryttarlik figur och flere karlar
med bondaktigt skick.
Ett mummel af ogillande och spefulla, ironiska yttranden hördes här
och hvar. Jag begynte känna mig på sju famnars vatten, då lyckligtvis
en äldre person af anständigt utseende trängde sig igenom hopen och
vänligt sporde af mig hvad jag önskade.
Jag upprepade det redan sagda med tillägg, att jag hade tagit
värfning vid den och den skvadronen för tjänstgöring på Pondolandets
gräns. Jag viste nämligen, att kolonisterna hyste en viss oro för
att Pondooroligheterna skulle värka på deras grannkaffrer. -- "Oh --
sehr gut -- ganz gut", svarade den gamle herrn. Så hastigt vänder
sig lyckans hjul. I fara att blifva sparkad nedför trappan, blef jag
oförhappandes bjuden med på kalaset -- firandet af en förlofning
emellan den gamle herrns dotter och den profryttarlika, långa figuren.
Jag blef nästan fjäsad af de unga damerna, så kuslig jag än såg ut
efter marschen i hetta och dam.
Jag begagnade svada och världserfarenhet samt utgöt mig specielt à la
Othello till Desdemona för värdens blodunga dotter, som, fruktar jag,
snart såg upp till mig som till en af hjältarne i Niebelungen-Lied.
Sprättarne voro de enda, som drogo sig undan och tjurades i ett hörn på
andra sidan den stora salen, medan fästmannen nervöst tummade om sin
tjocka urkedja och betraktade mig med ögon fylda af förbittring och
dödligt hat. Den stackarn hade blott haft kaffrernas fårstölder till
konversationsämne.
En viss Heinrich Koch, f.d. officer, numera handlande i Berlin, erbjöd
mig kvarter för några dygn. K. hade kämpat mot Zuluernes siste konung,
Dinizulu, af engelsmännen internerad på St. Helena, där han, enligt
sägen, bebor några af Napoleons rum. Koch berättade, att Zuluerne voro
ett vildt men intelligent, fosterländskt och tappert folk. Han sade
sin åsikt vara, att de ännu i framtiden skulle låta höra af sig. Om
det vill illa, tillade han, så få vi upplefva en allmän kafferresning
med Zulus uti spetsen. Större delen af de från kafferinstituten
utdimissionerade hafva visat sig vara Zulus. Mycken stolthet känna
Zuluerne öfver att de dödat kejsar-prinsen, Napoleon III:es son.
Då själfförtroende och tapperhet äro lika tilldragande som blind
egenkärlek, skuggräddsla och feghet motbjudande, anser jag... men
-- vågar icke fullända meningen, då jag är en nutids finne och ingen
Zulukaffer...
Om Finland talade vi länge med herr Koch, medan jag, så godt jag kunde,
bistod honom och hans fyra kafferpigor med en ny trädgårdsanläggning
kring huset.
Kolonisterna bygga låga, men oftast ganska solida hus, med cementerade
grundvalar och tak af zinkplåt. Golfven beläggas med ett slags asfalt.
Klimatet erfordrar visst icke sådan grundlighet i byggnadssättet, men
det gör i stället de feberalstrande ångor, jätteråttor, ormar och
ohyra som luftstrecket, redan här, rikligen alstrar. Kapkolonin och
jämförelsevis äfven Natal äro dock bra nog fria från feber och de
skadliga utdunstningar de portugisiska kolonialprovinserna Delagoa Bay,
Zambesi och Mozambik lida utaf.
Koch hjälpte mig välvilligt med kompletterande af min anspråkslösa
utrustning, och den 28 oktober 1890 skakade jag å bantåget till
Queenstown.
Elandsbärgens utgreningar och stora Kej flodens vattensystem bilda
måleriska och fruktbara landskap, hvilka genom järnvägens utsträckning
till Aliwul North utvecklat sig uti odling och kultur samt förefalla
ganska tätt befolkade. Små städer, byar och farmer, utom infödingarnes
talrika kraaler, gifva omväxling åt de jämförelsevis skogfattiga
distrikten mot Stormbärgen, Tembu och Fingoland. Aliwul North, ett
hveteland, ligger vid Orange floden, men för att komma med tåget till
Blomfountein måste man fara den Elisabethska vägen öfver Craddock,
som har heta svafvelkällor, och De Aar -- den Kap-Kimberleyska vägens
Kaipiais.
Jag stannade vid stationen Dohn nära den på Elandshöjderna befintliga
Stutterheim, också en af den tyska krimlegionens anläggningar. Gärna
hade jag rest till Imvani och besökt de nyupptäkta kollagren vid Indve;
ännu hällre hade jag velat se staden Queenstown med sin ryktbara
"hanglip", som skjuter öfver 7,000 fot i höjden, men allra hälst hade
jag begifvit mig till järnvägens slutpunkt i det inre, det uppåtgående
Aliwul North, hvarifrån man har regelbunden omnibusförbindelse till de
rika guldfälten Witwatersrand.
Guld är muld -- ibland och för somliga människonaturer. Tänk så nära
möjligheten att gräfva eller röfva mig till en miljon -- ty hvardera
sättet användes där borta -- och ändå afstå därifrån. Idiot! Vänta,
förhasta eder icke i omdömet, medborgare! Blir man rik, kan det lätt
hända, att man blir feg, och det folk, som frös och svalt och segrade
tillika, var ej rikt -- men tappert var det. Alla stöpas ej som Gustaf
Wasa, Washington eller Bolivar, tre rika patrioter. Garibaldi var
fattig.
Jag måtte vara en åsna -- detta tro nog äfven många där hemma. -- Att
hålla den gyllene kalfven fast från svansen och släppa tag -- drifven
af hemlängtan. I stället för att låta kpt/100 förvrida hufvudet på mig,
begynte hemlandssånger tona inom bröstet och jag påminte mig runan
i Kanteletar som säger: att man hällre dricker eget lands vatten ur
näfverrifvan än främmande lands öl ur krus.
Jag afstod således från guldjäktandet till förmån för detsamma
värdigare individer. Måtte mina barn förakta det lika djupt, men dock
hålla så mycket af varan i förvar, att de ej blifva tvungna krypa i
stoftet för första bästa förgylda oxe; såsom jag, arme man, så ofta
fått lof göra det.
Afstå från Witwatersrand tyktes mig ergo ej så svårt och det var ej
häller för att söka guld jag så gärna rest dit upp, utan endast för att
se om Mammons habitueer inne i Afrika besutto någon likhet med våra
egna -- "midt uti H:fors och rundtom K-p-o!" --


VI Kapitlet.
Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.

En afrikansk varieté. Gamle Eljens måg-bekymmer. Natten på
stenen i floden. Vänligt bemötande af en åsna. Kapten H-ton och
"The old man" (icke Gladstone), Krig och fruntimmer. Skonerten
"Meta".
November 1890.
Svårt kändes det att skiljas från M:r L. D'Arcs kringvandrande
marionett & sångsällskap och isynnerhet från dess pianist Percival de
Croes. P.d.C. var typen för en duktig karl, fast han var så alt igenom
musikalisk. Sådana gossar är jag svag för. Tänkte ofrivilligt på Kösse,
Kalle och den store kapellmästarens lille son.
Sällskapet befann sig på en turné i östra Kapkolonin, hade roliga
marionetter och söta hvita sujetter som drillade "Das ist die Liebe",
så att både "Gerda och Anna" fått lust att resa med dem -- med mig
naturligtvis icke, dels för mina underliga guldteorier och dels för
den äfventyrliga vandring jag nu påbörjade, längs södra stranden af en
biflod till Stora Kej floden, genom Fingoland hän till en liten stad,
där man hade tillfälle taga värfning till Pondoland och som bar det
prosaiska namnet "Butterworth".
När jag låter tanken ila tillbaka och påminner mig denna en envis
finnes solovandring på parhundra engelska mil öfver Kej floden,
Butterworth, Roschee floden, Bomyans land och Umtata floden till
Umzinvubu eller St. Johns flodens mynne, skrattar jag för mig själf.
Nog är Gud de dårars förmyndare. Dum får man dock ej vara under en
sådan vandring, och en viss vän till mig, som anses vara en klok karl,
ehuru han är något oerfaren, skulle ovilkorligen behöft ett helt
reservkompani för att reda sig -- och ändå är det troligt att hvarken
han eller hans kompani med lifvet kommit undan; i lyckligaste fall med
helt skinn i behåll...
Jag får lof att pusta och hämta andan, innan jag tager ut de följande,
hastiga stormstegen, några veckor å rad, i det närmaste utan vidare
raster än någon halt för att tända på pipan.
Kvatlambabärgens utsprång och talrika smärre eller större floder,
hvilka här och där bilda små sjöar, göra naturen fager och tilltalande,
hvarvid det för Afrika egendomliga granna färgspelet i atmosfären jämte
solens skarpa reflex emot den mångartade jordytan förhöjer intrycket.
Jag har emellertid redan förut ordat om denna Afrikas fägring, där
ej sterila öknar eller vattenbrist döda lifvet, ehuru äfven där,
synnerligen i bärgstrakter, en besynnerlig glans och underbara
formationer försätta nerverna i hittils okända vibrationer, medan
sinnet bäfvar under någonting hemlighetsfullt, ogenomträngligt...
Jag kan t.ex. aldrig glömma, huru hemska, ofattliga ruinerna efter
gamla kulturbyggnader tedde sig, en månskensnatt med vind och mörka
strömoln, senare på hemresan, vid Saba floden, bakom Sandala i
Sofalalandet, på 20° S. Latitud.
Jag utesluter från detta kapitel mera detaljerade naturbeskrifningar
och relaterar endast för eder er landsmans personliga öden under 18 à
20 dygn.
Icke närmelsevis så påpackad som en s.k. laukkurysse, tyngde likväl de
i filten inlindade effekterna mer än ryggen egentligen tålde vid, medan
revolvern och det af pianisten Percival de Croes skänkta gammalmodiga
enpipiga geväret ännu ökade bördan. Men man är piskad till att hafva
godt hufvud, starka armar och ben då och då här i lifvet. Harald
Appelbergs starka, men något varma sjömanspaltå vägde äfven, men var
ovärderlig om nätterna och ville jag äfven för "minnets" skull icke
lämna den ifrån mig.
Med den stadiga hasselkäppen i hand gick vandringen dock för sig, längs
den med ån sig slingrande spången, men i taggiga buskager eller då
jag gjorde en krok för att undvika Fingo kaffrernes byar, ville jag
emellanåt förgås af trötthet, där jag i hettan stretade framåt på ömma
fotsulor.
En dag gick jag förbi en farm, utbad mig, om också mot ersättning,
erhålla någon förplägning, men då jag var till fots -- boerskonvenansens
första fordran är att en hederlig karl bör uppträda till häst, bra
nog för många rackare -- då jag var till fots och icke talade den
gamla holländskan, blef jag snöpligen afvisad af en gammal fru och
hennes unga döttrar -- grymma kvinnor! Ett störtregn öfverraskade
mig kort därpå. Till natten fick jag dock logis på en annan enslig
farm, befolkad med humanare varelser. Vid affärden gaf man mig en
butelj kaffedricka och några smörgåsar till vägkost.
På Bridebacks pittoreskt belägna kaffervärdshus & landthandel bemöttes
jag åter med sann gästfrihet af den unge M:ton och hans vackra hustru,
bildadt folk, som af något skäl -- M:tons familj ville ej låta de unga
gifta sig -- hade gifvit Bristol på båten och icke fruktade här i
utmarken skaffa sig sin existens genom handel med kaffrer. Deras lilla
son på 10 år var redan väl bevandrad i kaffrernes knep och konster.
Den ridande polisen besökte emellertid regelbundet stället, för all
säkerhets skull, och bäst var det, ty två hvita människor och ett barn
lämnade vind för våg skulle väl kaffrerna snart nog gjort "kaputt".
I sista ögonblicket och utan att hafva förtärt en munsbit mat under
två dygn, mötte jag en lastvagn förspänd med fyra bufflar, hvilka med
viftande svansar, filosofisk tystnad och långsam gång sträfvade uppför
en med småskog bevuxen backe. Djuren fäste ej stort afseende vid den
smala vägen, utan drogo kärran sans soucis och sans cérémonies öfver
stockar och stenar i en viss, för mig mystisk riktning. Efter ett
ögonblicks eftertanke sprang jag tillbaka och häjdade djuren. Efter
ytterligare ett kortare betänkande upphäfde jag höga skri och hade
nöjet om några minuter erhålla svar. Kort därpå kommo två unga raska
hvita tösar -- tyska bondflickor -- andtrutna fram till vagnen.
Jag förklarade mig och bifogade en ursäkt, för den händelse att jag
handlat orätt. -- "Nej för all del" -- genmälte den ena. -- "De elaka
kräken rymde ifrån oss där nere, medan vi sökte efter jordnötter".
Flickorna hette Rosa och Maria Eljens, döttrar till en gammal tysk
farmare, en af de sista åt detta håll.
Efter mycket bråk fingo vi vagnen på vägen igen, och innan solen gått
ned satt den biltoge nordlänningen helt gemytligt i bästa rummet af
gamle Eljens lilla farm.
Vid Eljens anblick återkom hågkomsten af gamle S.S. Svensson på
Argentinas Pampas i Tandil. Eljens lefnadslopp hade dock varit mindre
romantiskt. Han bodde här sedan 1875 -- i trakten af Komgha -- och hade
1855 med tyska legionen kommit till Afrika.
Eljen och jag blefvo goda vänner -- sämre har jag haft hemma. -- Rik
var gubben icke, men försedde mig dock med proviant och gaf mig många
goda råd.
-- "Blif här och gift dig med en af mina flickor" -- brummade gubben.
"Fruntimmer äro så nyckfulla och här finnes ej hvita kavaljerer på
miltal. Fingos äro visserligen de hyggligaste och vänligaste af alla
kaffrer, men svarta mågar skulle jag likväl icke gärna se i huset".
Gubben runkade missnöjd på sitt hufvud, då jag genmälde, att jag hade
barn och redan var gift andra gången.
-- "Du har då kommit hit för diamanterna?"
-- "Nej -- endast för att genast återvända hem igen."
-- "Ah -- du reser för emigranter då?"
-- "Hm. Så ungefär" -- mumlade jag otydligt -- och lofvade sedan att
sända alla kraftige unge "Well looking" hvite män jag skulle komma
öfver till hans farm. Sedermera gaf jag äfven hans adress åt några unga
beridna poliser.
-- "Tack skall du ha. -- Inte alls dumt! Jag får väl tag i en hvit till
slut, och om han ej nöjer sig med den ena kan han gärna för mig taga
bägge flickorna. Det är väl ej så farligt här i landet; kristna kaffrer
ha ju ända till dussinet."
Rosa och Maria hade tillagat en kraftig måltid på batater, äppelmos och
fårkött, och jag var nog falsk att i afskedets stund blinka med ögonen
och hviska: "Auf wiedersehen".
Stora Fisk flodens öfverfart hade kostat mig alla mina röda näsdukar
och glaspärlor, och nu gälde det att komma öfver Stora Kej floden.
Spången ledde ned till ett bredt ställe af älfven, hvilken såväl ofvan
som nedan bildade forsar. En gördel af öfver vattnet synliga stenar
sträkte sig till den motsatta stranden, men afståndet mellan stenarne
var nog långt och vattenfåran väl djup. Efter stort besvär lyckades
jag likväl praktisera mig öfver några stenar och beslöt stanna öfver
natten på den tredje, som erbjöd tillräckligt rum för att sträcka ut
sig. Insvept i filten låg jag på rygg, med renseln under hufvudet samt