Afrikanska Reseminnen - 07

sjökaptener, var V. Petterssons "En polisgevaldigers berättelser ur
H:fors lifvet" hos M. Nyberg i Port Elisabeth den enda bok från vårt
land jag under denna resa sett, men "tre ting äro goda". Med orden "I
will give some book of Yours" gaf styrmannen mig en bok -- och vid
ankomsten till Lorenzo gaf jag tacksamt åt honom tillbaka: -- -- Edw.
Westermarcks doktors disputation: "The Human marriage". Styrmannen hade
direkte kommit från London till sin plats på Limpopo och på något sätt
erhållit boken. -- -- --
Då Simo Eskola beslutit resa med ångaren Limpopo vidare, ända till
Kilimane, men jag envisades med att lära känna så mycket som möjligt
af de svartes världsdel, sprang jag i hettan omkring i staden
efterforskande en viss, mystisk herre "Bonbon", "Jambon" eller
"Mauvaiston" som man hade sagt mig endera dagen skulle begifva
sig öfver Saba upp till Hans Höghet Umzias, en negerpotentat. Han
påträffades slutligen också, gick in på att taga mig med sig,
men skulle rycka ut först om en vecka på grund af ett svårare
feberanfall. -- -- --
En hvit i Afrika har att hålla på sin värdighet mer än en
svart behöfver göra det i Europa, tänker jag, om nu därför eller för
att "pennyless" främling öfveralt har det svårt, synnerligen i en stad
med Lorenzos egenskaper -- har skådat flere dylika i världen föröfrigt
-- altnog jag, med min natur, föredrog ett litet soloknytparti till
landet... -- -- --
Strax efter nyåret rådde en brännande hetta i bärgstrakten emellan
Komati och Umbelozi floderna, en half grad västerom den portugisiska
kolonialstaden Lorenzo Marqueso vid Indiska oceanens kust. Kamraten
måste ligga en vecka på hospitalet och jag beslöt att tillbringa de
sydafrikanska så att säga Johannedagarne ute på landet för att njuta
af den tropiska naturens skönhet. Det var en lång vandring med bössan
öfver skuldran och den i filten inlindade provianten på ryggen -- och
icke utan sina faror.
Framåt, framåt på den smala, rödaktiga vägen, där den slingrade
sig emellan skyhöga skogbeväxta branter, hvilkas spetsar underligt
aftecknade sig mot det af den nedgående solen i bjärta violetta
färger målade firmamentet. Än tykte man sig se en rad af pelare; än
ett förfallet torn med vida brescher och skottgluggar. Ibland lummiga
cykadeer, fikon och gummiträd reser sig här och hvar en palm, tronande
likt en jätte. På bägge sidor skönjas saftiga ängar smyckade med
hvita och röda blommor. Bäckar bilda glittrande kaskader under sina
häjdlösa språng nedför sluttningen. På ett ställe går vägen under ett
vattenfall, som kastar sig ifrån en hundratal fot ofvanom befintlig,
med slingerväxter tätt öfvervuxen klippa, och skummet stänker öfver
resenären. Det kännes behagligt att få uppmjuka sina blodiga, hårdnade
fotsulor samt låta nacken och hjässan komma under duschen. En hop
babuner, (ett slags jättemarkattor), korsa vägen under ilskna ögonkast.
Ett par afrikanska python ringa sig uppför en euforbia. Deras skinn
blänker i kvartmånens sista strålar. Papegojorna föra ett hiskligt
oväsen där de sitta tätt intill hvarandra på grenarne af några
uttorkade träd. En flock skygga antiloper sätta af i fyrsprång och
försvinna i ett ögonblick.
Ofrivilligt blickar man bakom sig. Riktigt! några schakaler skymta
fram. Deras ögon lysa som vargens, men lyckligtvis äro de mycket fega.
Jag uppgifver ett rop och de äro borta. En envis gammal en vill icke
lomma af. Jag stannar något tveksam. Ett morrande! Jag skjuter. Pang!
Besten, som icke träffats, har försvunnit. Jag lägger af i halft
språng nedåt vägen, ständigt nedåt... Man urskiljer knapt vägen. De
vildaste drömmar ha' blifvit uppfylda. Ensam, i mörkret, i en afrikansk
vildmark, som vimlar af vilddjur och kanske snart äfven af vildar.
Ts -- hvilket underligt ljud! Det härstammar frän floden Umbilosis
brusande forsar uti dälden mellan bärgen. I dess närhet ligga W.
Surringhams stora plantager. Mod och framföralt tålamod! Fotterna värka
efter fyra dygns promenad à 20 engelska mil och ehuru marken blir
jämnare, vägen mjukare, skogen småningom tager slut och gräsbevuxna
ängder begynna, så bemäktigar sig en svindel hufvudet, och just när
solen stiger öfver horisonten och ögat lyckats uppfånga en skymt af
plantagerna, sjunker jag medvetslös ned på gräset vid roten af en
akasiebuske.
Jag vaknar först efter en lång stund, i det att jag känner något isande
kyligt i nacken och längs ryggraden. Långsamt och mödosamt reser
jag mig. Lycka att jag legat under akasian, ty solen baddar hett!
Jag gnuggar ögonen och ser framför mig en ståtlig, hvit man i brun
kalamenkadräkt, en studsare kastad öfver ena axeln, ett par skjutna
fåglar öfver den andra och en jaktväska i handen.
"I think you are very ill, my friend" -- yttrade mannen till mig med
vänligt blickande ögon och lugn, världserfaren stämma. "Sannerligen
blef jag ej ganska öfverraskad af att se en hvit man utsträkt här
tvärt öfver vägaskilnaden. Ni pratade i sömnen och gestikulerade, så
nog insåg jag genast att ni fallit ett offer för febern. En lycka för
er att ni lag bland akasiebuskarne. Solen är farlig i dag. Hvarifrån
kommer ni? Från kusten eller inifrån?"
"Sir, från Finland!" -- Hjässa och tinningar brunno och slitningarna i
mitt inre vållade stor smärta, medan äfven fötterna värkte. Jag viste
knapt mer hvar jag var eller hvad jag sade.
"Well, Ni är skral, men var lugn, jag skall hjälpa Er hem till oss.
Mitt namn är Henry Surringham och jag är älste son till den gamle
gentlemannen som eger plantagerna här."
"Thank you, thank you" -- var det enda som kom ur min brännande strupe,
medan den starke engelsmannen fattade tag i armen, satt den stora grå
filthatten genomdränkt af kognak stadigt på mitt ömma hufvud, och så
leddes jag bort som ett barn.
Vi anlände ändtligen till ort och ställe -- jag redan medvetslös.
Slutligen kvicknade jag dock ur domningen -- malarian går emellanåt
som den kommit -- och kände mig relativt pigg. Jag ligger på mjukt
strutsfjunsbolster i en bred mahognysäng och ser mig skyddad för
blodtörstiga moskitos af ett fint musslinsomhölje, fästadt i
taket. En hvit lampa med röd pappersskärm sprider något ljus i den
hemlighetsfulla skymning som råder. Genom de gröna fallskärmarne i
fönstren strömma aromatiska vällukter från fruktträd och eucalyptus,
medan till öronen tränga ljud af negrer som ropa, får som bräka, någon
åsnas skri, grymtande grisar m.m.
Af en med hvit och blå musslin draperad negress väktes jag då och då
för att intaga en dosis stark kininlösning. Morgonen därpå satt jag
redan upprätt i en länstol, drack kaffe och samspråkade med mr William
Surringham, till hvilken advokaten W. Scott lämnat mig sitt visitkort
med rekommendationer.
Familjen S. från Nord-England hade beslutit öfvergifva Albions gamla ö
med anledning af älsta sonens giftermål med dottern till en portugisisk
köpman, hvars affärer förnämligast gingo på dessa kolonier.
"Klimatet här är visserligen icke just hälsosamt. För hett på dagen,
för fuktigt om natten och så därtill moskitos- och tse-tse flugor, som
inte vilja låta en god häst lefva i frid och ro. Men alt det där blir
bättre med tiden och mitt hopp är att mina efterkommande eniga och
lyckliga skola utbreda civilisation samt hos de svarte ingjuta andan af
'old Englands' gamla frihet och geni", sade mr S.
Härpå begäfvo vi oss till frukosten som väntade, och jag blef förestäld
för hr S:s familj. Mrs S. var en nobelt blickande matrona. W. Henrys
fru en liten, täck mörklagd sydländska med hjärtegodt strålande
ögon, medan systern, miss Maude, var en skär och ren gestalt med
intelligenta, mörkgrå ögon och ett skälmaktigt leende kring den lilla
munnen. Den lätta, ljusröda dräkten med dess många puffar och rynkor
och de blå sidenrosetterna förhöjde ytterligare denna värkligen
englalika uppenbarelse, hvars minsta rörelser dessutom voro graciösa
och naturliga.
Ehuru min ursprungliga afsikt hade varit att stanna en tid -- ja
kanske en längre, och i sådan händelse sända återbud till kamraten för
hemresan, ändrade jag mig dock.
Någon dag därefter bar det således i väg mot Lorenzo Marqueso. Men
denna gång per mula i godt sällskap med en gammal trotjänare till
familjen S., som ombestyrde posttjänsten. Vi foro en omväg, och med S:s
förord på fickan anlände jag helskinnad till den tråkiga staden på den
unkna hafsslätten invid Delagoa Bay.
Ofrivilligt blef jag nära staden vittne till en af de många olika
metoder, medels hvilka nedslaktande försiggår här i världen. Det var
en riktig negermetod! Femtio svarta halade i ett rep och drogo åt ett
håll, medan femtio andra halade i ett annat rep och drogo åt ett annat
håll. Repen voro fästade om de stora hornen till ett halft dussin
halfvilda kräk, svartaktiga bufflar. När repen spänts ordentligt och
bäst djuret stod och filosoferade, så rusade negrernas höfding med en
stor knif i handen och halshögg buffeln med ett tag.
I staden -- säkerligen den mest supiga stad i hela världen, -- såg
jag på samma gång två andra syner. Invid uppbördshuset var en konung
lägrad, åtföljd af skinnprydda assegaj- och sköldbeväpnade krigare samt
en stor skara kvinnor. Krigarne voro där för ståtens och ceremonins
skull, men kvinnorna för att genom sitt arbete till staden fylla den
resterande skatteskillingen. Bakom hvarje af de arbetande kvinnorna,
hvilka voro sysselsatta med dikesgräfning och dränering, stod en båld
svart krigare med en lång vipp i handen. Vid minsta söl af de svarta
fruntimren vankades genast på ryggen. Arma kvinnor!
Men Gudi lof, man är framme vid hamnbryggan och får taga sig en
grundlig doppning i bittert oceanvatten, som gör en godt efter ridten i
värmen, oaktadt obehaget af att gå öfver den efter ebben bara sanden,
där tusental af små crustacéer, eller kanske bara vattenskalbaggar,
löpa hit och dit emellan sina hål, medan äfven maskar och andra mer
eller mindre äckliga kryp nästan förtaga en lusten af doppningen
i vattnet. Hvilken glädjande anblick det däremot skulle varit för
svåger min, den ifrige forskaren på crustacéers och deras gelikars
gebit! Som en liten notis för honom kan jag bilägga att den lilla
crustacén -- eller arachniden -- hade spindelben med "kräftklo" på en
skild fortkomstledamot. Benens antal voro 6 à 8, inclusive benet med
kräftklon. Djurets färg gulgrå och dess storlek en centimeter. Thorax
saknades nästan alldeles, medan abdomen närmade sig spindelns och
hufvudet knapt skönjdes för de utstående kräftögonen. Hafva kräken ej
blifvit nämda och systematiserade förut, så ber jag om äran få uppkalla
dem, hvilka föreföllo vara af ett humoristiskt lynne: Crustacea
Arachnidae Oscarii Fenomenalis. En lärd beskrifning eller hur -- och af
hvilken nytta sedan!
På de föredrag i Studenthuset, hvarunder författaren hade äran inför
hufvudstadens publik skildra sina äfventyr i Afrika samt några
förhållanden därstädes, tvang mig den knappa tiden samt den skämtsamma
behandlingen af ämnet att göra hopp hit och dit.
Beklagligtvis är äfven denna skildring fragmentarisk och ofullständig,
då den oafbrutna rörelsen och det vanskliga i mitt läge förhindrade
omsorgsfullare anteckningar och noggrannare undersökningar.
Simo Eskola, som led af feber, fick rättighet att i egenskap af
hjälpmatros följa med Limpopo till Beira, hvarest ångaren stannade en
längre tid, medan jag med den älskvärde elsassaren Fredrik Jambone,
murare och smed till yrket, beslöt fortskafla oss till samma ort
landsvägen.
En icke obildad, vidt berest och särdeles sympatisk person var
Jambone den angenämaste kamrat man kunde få, och mången bortskämd
Helsingforsare skulle gärna suttit i samspråk med honom på "Nybergs
kafé". Glad och kvick som en fransman var han samvetsgrann och
ordentlig som en tysk.
Kroaseringar torde nu i alla hänseenden hafva ett godt inflytande på
kött, blod, ben och hufvud -- ett godt omen för oss i Finland.
Berömda resande, Stanley bland dem, räkna spalttals upp hvad alt en
Afrika resenär behöfver och hvad de haft med sig.
Vi vilja göra likaså. -- Kanske vi bli berömda på så sätt åtminstone.
Som följer:
Min, af en sjökapten förärade, dubbel bössa af engelst fabrikat. Ena
pipan för kula, den andra hade jag ständigt laddad med af Jambone
preparerade patroner med såkallade drufhagel (varghagel),
Jambones kavalleri studsare (Winchester N:o 18).
Jambone var i besittning af en praktiskt inredd rensel af något
tunt, välgarfvadt skinn, i hvilken rymdes olika förnödenheter och
nödvändighetsartiklar, medan jag uti mitt trogna, goda fälttäcke,
enligt soldat metod, hade diverse saker insvepta. Om natten begagnade
jag sällan filten, utan den af H. Appelberg i London mig skänkta
korta, starka sjömanspaltån. Hvardera buro vi på en påse proviant --
skeppsskorpor, några salta köttkonserver, kaffe-surrogat, te, litet
socker och salt. Därjämte i en bleckflaska kognak. Något chinin,
klorodyne och ricinoljekapslar voro vi äfven försedda med. Två goda
fältknifvar samt Jambones goda och min dåliga revolver fullbordade
ekiperingen.
Då jag vid tidpunkten för turkiska kriget 1877 nedförde Finska gardets
reservkompani, blef jag af min ädla moder utrustad vida rikligare,
ehuru man då hade hela kompani attiraljen till sitt förfogande.
Dock man får ibland lof att sänka sina pretensioner ju äldre man blir
-- det skulle däremot vara rätt nesligt för en nation, tycker jag. För
min del skäms jag ej, ty jag hade öfverhöfvan stora i min ungdom, och
var ej den enda hos oss i detta fall...
Jambones oktant, den vi icke kunde använda, då vi ej egde
trigonometriska tabeller; min gamla frack, några brokiga dukar och
glaspärlor voro de enda lyxartiklar vi medförde för att vid behof
medelst dem "purra palt i negrer".
Lördagen den 10 januari 1891 kl. 6 f.m. aftågade Jambone och jag från
hotel "Ultramarino" i Lorenzo Marqueso, där moskitos på förhand velat
äta upp oss under natten. Våra kompasser behöfde vi icke ännu, ty vi
gingo för i dag endast ned till stranden, hvarifrån vi med en arabisk
dow fått lägenhet till en liten ort vid kusten, söderom krokodilfloden
Inhampuros mynning, vid namn Manhela.
I Manhela hoppades vi erhålla några Gassakaffrer i slyngelåldern för
att bära en del af våra effekter mot -- för att skryta -- rent engelskt
guld.
Därifrån förelåg en vandring på en vägasträcka ungefär så lång som
från Helsingfors till Uleåborg eller från 26° Syd. L. till 20 1/2° d:o
d:o, där Beira sades ligga, vid de förenade floderna Busis och Pungwes
utlopp.
Araberna hafva följt med sin tid, ifrån ridderliga mohrer hafva
de förvandlats till slafhandlare och giriga köpmän. I afseende å
sjöduglighet måtto de aldrig varit fenicier, och finnar äro de
visserligen icke häller. Djärfhet saknas dem ej, men deras "dower" med
höga akterstammar, latinska eller fyrkantiga segel utan klyfvare m.m.
duga ej till annat än att länsa undan vinden, men då går det ofta
ganska fort med fören i vågkammen.
Vi seglade förbi några holmar och uddar, hvarefter landet sänkte sig
alt mera. Vid nymånens första silfverstrålar kastade downs ankar i en
liten bukt och vi fördes med båt i land.
Några individer från Intschi-Intschi vid Inhampuros (el.
Limpopos) mynning voro lyckligtvis på orten, och efter vidlyftiga
underhandlingar, så man skulle trott det gält köpet af en finsk
bondgård, antogo de sig oss. Bimaschi hette den ena karlen, en tvär
och tråkig figur, medan den andra, säreget nog, kallade sig Pullman,
Bullman eller Bellman. Det var omöjligt att riktigt uppfatta honom ty
en sjukdom hade -- koppor gissar jag -- farit af med näsan. En glad fyr
var det emellertid och jag nämde honom naturligtvis alltid Bellman.
Ridån går upp. Scenen föreställer en svagt gräsbevuxen låg ås, med
sanka marker på hvardera sidan. Här och där en buske.
I fjärran, till höger, urskiljes en strimma af obestämd färg, det är
hafvets bränningar, som störta öfver den sandiga stranden. Solen hettar
oförsvarligt och fast man icke öfvergått vändkretsen tycker man sig
vara vid ekvatorn. Fyra skuggor afteckna sig mot den af fukt och värme
nästan ångande jordytan -- de äro Jambones, min, Bimaschis och den
fryntlige koppärriges utan näsa -- Bellmans. Den sistnämda bar en af
araberna tillhandlad matsäckskorg, utan hvilken vi sannerligen aldrig
nått Inhampuros glittrande, ljusbruna vattenflöde, med dess många
sandbankar, angenäma tillhåll för talrika krokodiler.
Täta trädungar af något slags tropisk hängpil och storbladiga
vattenväxter förekommo, men icke var det den vackraste tafla jag sett
här i Afrika. Jambone var emellertid karl för sin breda hatt och
upptäkte ett någorlunda drägligt logis för natten. Vi gjorde en ring af
eldar omkring oss till skydd mot reptiler af alla slag och så blef det
ett lifligt teckenutbyte med engelska och portugisiska ordblandningar
för att förklara för Bimaschi och mr Pullman, att de icke skulle få
betaldt, innan de skaffat kanot för öfverfarten. Bimaschi förstod
intet, ville ingenting begripa, men min fryntlige vän Bellman gaf
slutligen tillkänna, att han till morgonen från någon nära belägen
fiskar-kraal skulle skaffa båt och roddare. "Vakten" höllo moskitos,
men då dagen grydde infann sig den näslöse hederspojken med en urhålkad
trästam -- och fyra kvinnor -- jag tror nästan Pullmans egna fruar.
Hvarje dam fick ett glaspärlhalsband och vår vän min frack, som han
med en älskvärd min skänkte den yngsta, troligen favoriserade kvinnan,
hvilken iklädd endast fracken stolt styrde farkosten, under det att
karlen själf, nog artigt af en neger, grep i en af de korta, spadlika
paddelårorna.
Strömmen var stark och vi drefvo långt ned.
Jambone var en märkvärdig karl och Gud vet huru han i Lorenzo skaffat
sig reda på alt möjligt, men han kunde beskrifva den väg vi hade
framför oss någorlunda rätt.
Den gamle finnen B--kvist (från Borgå?) hade visst äfven tolkat för mig
om de höfdingar han kände bland Gassafolket, men då jag ej antecknat
namnen, voro mina kunskaper ganska dunkla. Ehuru man aldrig bör vara
lat och håglös, tror jag det äfven härvidlag skulle tjänat till intet,
såsom Jambone fattat sin resplan, han ville nämligen fortast möjligast
hinna till en för mig mystisk ort, Shibu, Schibutel eller Schiboleth
vid Saba floden, där utsände från den mäktige, för portugiserna mera
obetydligt krusande konung Umzias väntade på honom. Jag fick nu del af
hans hemlighet -- han skulle till Umzias' kraal för att en tid framåt
bära titeln "hofarkitekt" mot en kolossal lön af guld, elfenben och
slafvinnor, af hvilka senare han, mycket humoristiskt, sade sig vilja
hålla den nättaste för egen räkning, medan han utbytte de andra mot
valuta. Efter slutadt arbete drömde han sig åter rask och frisk hemma i
Elsass, eller möjligen till och med i Paris, som rentier.
Scenen från södra sidan af Limpopo upprepades några dagar senare på den
norra, med den enda skilnad att karavanen nu utgjordes af blott tvänne
skuggor. Landskapet förändrades dock så småningom. Himlen mulnade
och vi hunno skogsregionen, just lagom för att rädda oss undan en
hvirfvelstorm med åska och hällande ösregn.
Drifver oturen ofta så sparkar lyckan ibland. Icke långt från
skogsbrynet, vid kanten af den stig vi valt, funno vi några någorlunda
bibehållna rishyddor, i en af hvilken Jambone försiktigt tittade. "Pas
habité, tant mieux", yttrade han.
Vi klefvo in, afbördade oss vårt påhäng och inrättade oss så bekvämt
som möjligt. Med stor skicklighet och med tillhjälp af "en villig
gesäll" förfärdigade Jambone en dörr och åt mig en brits, medels
vertikala och horisontala käppar, af hvilka vi funno en stor mängd i
en knut af den trekantiga kojan. En matta af palmbast, som vi senare
hittade i den andra större kojan, fulländade bädden. Jambones af fina
snören gjorda hängmatta vållade mindre bråk att uppsätta. Vi åto slut
på våra salta köttkonserver, togo ett par klunkar kognak och sträkte ut
oss med blossande pipor.
Eld ville Jambone ej göra upp, innan vi först efter regnet gjort en
rekognoscering.
Vi äro i vilda näjder nu och få lof vara slugare än Creekindianer.
Jambone hade varit i Kanada innan han kom till Afrika. Sofva gjorde
vi istället och det med besked, ehuru taket läkte här och hvar. Vi
vaknade, enligt Jambones remonterur kl. 4 e.m. Durbantid, iföljd af att
vi hörde röster.
Tysta reste vi oss upp och med vapen i hand tittade vi ut genom
springor i väggen. Jag bör ifylla här, att Jambone tämligen bra redde
sig på kafir, en viktig sak, ehuru dialekterna väl variera. Jag måste
äfven bedja de unga damerna om ursäkt för hvad som närmast följer, i
yttersta fall kunna de ju stryka öfver raderna med blyerts, efter att
först hastigt ha genomögnat dem. --
På den lilla öppna platsen framför hyddan stodo ifrigt gestikulerande
en äldre och en yngre neger, jag använder ordet karl hädanefter, då
Jambone och jag voro de ende hvite under förloppet af de tre veckor vi
lunkade tillsammans. Ett stycke väg från karlarne, med ögonen förläget
riktade mot marken, stod en alldeles ung flicka på högst 13 är, den
ålder man i dessa trakter anlägger långa kjolar om man har sådana.
Flickan stackarn hade bara ett skynke kring länden, men fyra, fem rader
mässing- och kopparringar virade kring vristen och handleder. Hennes
öronsnibbar voro beprydda med stora elfenbensplattor, uttänjda och
hängande ned -- man kan säga -- nästan till axlarne.
Jambone lyssnade. Alt samma gamla historia.
Den äldre höll på att öfvertala den yngre mannen att öfverlämna flickan
åt honom för en get. Priset höjdes snart till en ko och slutligen bjöds
geten och en kruka öl på köpet, dock icke Sinebrychoffskt, utan af
detta jäsande slag, med en lukt af sur deg, som kaffern benämner djaóla
och kongoiten pombé.
Ynglingen mumlade ändtligen något om ett ytterligare tillägg af par
kurbitser palmvin, hvartill "gammeln" invände etwas om oerhörda
fordringar.
Den arma flickan syntes högst orolig för utgången, och vi antogo det
bero på hennes fruktan för att ynglingen skulle låta beveka sig.
"Vår proviant är slut", hviskade Jambone till mig "så att vi i alla
fall äro tvungna inleda bekantskaper. Här är nu ett skönt tillfälle".
Utan att invänta svar från mig öppnade han dörren och stod följande
minut midt ibland de af fasa förstenade svarta.
Men Jambone var Cicero och Demostenes tillsammantagna, synnerligen i
att invärka på negrer. Fasan öfvergick till småleenden och då jag på
en vink af Jambone visade min magra skepnad, så var det "fem vänner",
som turvis smakade på resten af våra kognakskantiner. Också flickan
försmådde ej den starka varan; och icke underligt, ty luften var kylig
efter regnvädret. Jambone valdes till skiljedomare.
-- "Mon cher George", sade Jambone till mig, "jag tror att det primo
är bäst för oss att stå väl med den gamle herrn, som antagligen har
mer att påstå i byn än ungdomen; secundo har gossen mera nytta af kon,
geten och ölkrukan, än af tösen, hvars förlust han nog behändigt kan
ersätta med hundra andra."
Man skulle trott vännen Jambone hade läst Tegnér! -- "Tertio -- blir
tösen säkert lyckligare, ty hon får gubben i sina vantar, i stället för
att kanske om något är få gifva vika eller bytas bort mot en rival, och
kärleken -- kommer nog efter äktenskapet."
Knapt hade Jambone slutat sitt andragande, innan han gaf sitt
domsutslag till alla parternas innerliga belåtenhet.
Ynglingen fick den för oss obrukbara oktanten som minne och de
sistakognaksdropparne som tröst, medan flickan erhöll en hvit bomulls
karlskjorta till brudutstyrsel, mot vilkor att genast gifva sin nya
fästman en kyss i vår närvaro och dymedels stadfästa domen. Kyssen
gladde gamlingen till den grad, att han äfven omfamnade och kyste oss.
När slutet är godt -- är allting godt, och trygga sofvo vi natten
öfver i vår hydda, sedan vi fått löfte af våra nya vänner, att de
följande dag ifrån byn Mahlakambi skulle skicka oss en vägvisare till
portugisiska kolonin Injambane vid kusten. Individen ifråga, som var en
permitterad soldat från Injambanes garnison, befann sig i deras by och
sades gärna komma med. Ärligt nog afrådde de oss enstämmigt från att
själfva besöka byn, hvars höfding var bruljerad med portugiserne.
Andra dagen kokade vi i vår lilla bleckpanna te, några gropar ris och
skorpsmulor till en ovanlig, men ätbar soppa. Vatten fingo vi från
en regngöl i närheten. Föröfrigt lefde vi af att röka vära pipor och
berätta för hvarandra våra lefnadsöden.
Jambone, som visat sig vara mera sluten än jag anat, öppnade likväl
sitt hjärta och sade att orsaken till hans nuvarande äfventyrliga lif
härledde sig hvarken af specielt vinstbegär -- ty han hade små behof,
-- ej häller hade olycklig kärlek vållat honom ett streck i räkningen
-- nej.
"En afton" -- berättade han -- "hemkom jag, som arbetade som finsmed
och filare på en större värkstad i min hemort, tidigare än vanligt.
Jag smög mig sakta till dörren, som vette åt en trädgård, för att
surprenera min lilla hustru; vi hade varit gifta något år.
"Emellertid var det jag som blef surprenerad, då jag hastigt öppnade
dörren och utropet: 'Déja libre' bortdog på mina läppar vid anblicken
af min fru, som satt i min brukspatrons knä."
"Ni känner mig, mon cher George. -- Utan onödiga exklamationer gick jag
lugnt fram till en byrå, sedan jag reglat dörren och stoppat nyckeln i
fickan. Jag framdrog en laddad revolver samt papper, penna och bläck."
"'Skrif min herre' -- mannen var gift -- 'skrif att ni å banken
deponerar 10,000 francs för den där kvinnans räkning. Räntorna att
lyftas hvarje kvartal.'
"Tack vare den höjda revolvern skref mannen en fullt laglig förbindelse
med hans signetring som bilaga.
"'Och nu' -- bifogade jag -- 'är ni god och ger mig hvad ni
händelsevis har på eder.' Det var 2,200 francs.
"'Farväl mitt herrskap' -- fortfor jag --. 'Lefven sälla.'
"Jag reglade dörren ånyo, denna gång utanför, och begaf mig i väg
till stationen. Till en af mig känd advokat sände jag ett bref,
ringen och förbindelsen; själf tog jag plats på snälltåget. En vecka
därefter gungade jag på Atlanten, -- -- och nu -- är vår soldat
här." --
En koppärrig ful, äldre ovanligt svart man steg värkligen in i vår
hydda, åtföljd af ynglingen, som ifrigt rekommenderade oss och
däremellan inrapporterade att såväl kon som geten kommit honom
ordentligt tillhanda, samt att rivalen blott i så måtto lurat honom,
att han vidhållit och genomdrifvit, att ölkrukan skulle tömmas af
kontrahenterna gemensamt.
Soldaten, som var klädd i en kort jacka med två rader knappar och
benkläder af hvitt kalamenkatyg och bar ett par skor i ena handen
och ett knyte i den andra, höll till Jambone följande tal på
portugisisk-engelsk rotvälska:
-- "Sambande Monko vara kungens soldat och inte någon niggerhedning
-- villa visa -- signores -- raka vägen på Injambane -- villa bara ha
ett inglesi pund per hufvud och att hvite bror" -- mig ignorerade han
fullkomligt, men det var en sak jag redan sedan länge blifvit van vid
-- ... "att hvite bror uti Injambane -- lagar ihop vänskap emellan
Signor Fer--ro Ca--do, -- hans chef -- och Sambande Monko. Sambande
Monko varit för länge hos sina kvinnor -- alldeles för länge"...
tillade karlen med en suck, i det han lät sitt hufvud sjunka mot det
beklämda bröstet. Jambone var värkligen storslagen i att kunna imponera
på folk, så hvita som svarta. Samma dag vadade vi ganska muntra och
nöjda öfver Saurrah floden och fördjupade oss i det täta buskaget på
andra sidan.
Altsedan mina färder i Kapkolonin hade jag ej sett termitboningar, men
en dag, på en slätt, glest trädbevuxen, med en jordmån af rödaktig lera
sågo vi en koloni af dessa hvitaktiga myror. Djurens hyddor voro här
mindre höga och mera rundt hvälfda än i Kap, hvarest de stundom nådde
en ansenlig böjd och afsmalnade i oregelbundna spetsar.
Af de i Kap talrika fula, åsneörade vilda svinen, tillika med
myrbjörnar och myrslokar en af termiternas dödsfiender, sågo vi
intet spår. Icke häller fingo vi syn på de i södra Afrika parallelt
med strutsen löpande väldiga trappfåglarna. Engång, vid en större
vattensamling, i hvilken flere bäckar utgöto sig, väkte vårt
triumvirats ankomst en ryslig uppståndelse bland en "société" af