Afrikanska Reseminnen - 08

otaliga större och mindre vadare; pelikaner af hiskligt utseende och
den ännu större samt så när som på några granna fjäderbuskar ännu
fulare jättehägern behedrade äfven träsket med sin närvaro. Allestädes
närvarande voro äfven apor och ormar. Inga noshörningar, flodhästar, ej
ens krokodiler fingo syn på oss, ej häller vi på dem. Zebror, kvaggor,
elandshjortar och gnubockar torde icke alls uppehålla sig å dessa orter
-- antagligen dela de hästens smak i dess afsky för tse-tse flugan,
hvilken tillika med moskitos och bromsar här har ett af sina stamhåll.
Här och där ibland de mörka, täta snåren ligga väl dock kadaver af
någon fallen elefant eller annat stort djur, emedan obehagliga, hest
skränande asgamar emellanåt flyga upp i vår väg. Svarta tvåbenta
upptäckas lika litet. Någon gång -- ett par nätter -- uppfånga våra
öron skral och trumslag och vi tycka oss se skymten af eldar liknande
irrbloss och eldflugor; vid slika tillfällen blir Sambande nervös och
ber oss skynda framåt.
Vi skola fatta oss kortare, annars hinna vi aldrig till Beira, där Simo
Eskola väl svär i mig som bäst.
Skog och skog och öppnare platser däremellan.
En morgon hörde vi elefanters trumpetande men sågo ej djuren. Jambone
sköt en natt ihjäl ett kattdjur, ytterst långt, med korta ben. Hvarken
en leopard eller panter. Pälsen var jämförelsevis långhårig och
mörkbrun. En natt då vi passerade en by och den erfarne Sambande Monko
smög sig till närmaste hydda öfver en manihoktäppa, för att knipa något
fjäderfä till frukost nästa morgon, blefvo Jambone och jag anfallna af
en flock stora apor, som kommo ur manihokåkern.
Vi fingo lof skjuta på en alt för närgången ilsken hane. Aporna flydde,
men byinnevånarne vaknade, och hals öfver hufvud måste vi åter begifva
oss till skogs, där Sambande Monko andtruten snart upphann oss --
dock medhafvande en tupp och en höna -- den hedersknyffeln -- -- --
Hafsbrisen kittlade våra näsborrar -- och hvad är det? Omedvetet aftogo
vi hattarne -- Sambande Monko hade ingen -- och lyssnade. -- Det var
Injambanes kyrkklockor, som ringde och pinglade.
-- "Är det ett välkommen! Jambone?" frågade jag.
-- "Gott weiss" -- genmälde han.
Vi kommo ut ur skogen, fram till den sandiga, låga stranden och sågo
det midtemot på udden liggande, lilla Injambane, med sina granna, i
ljusröda och blå färger lysande byggnader samt sin näpna kyrka i
midten.
Sambande Monko korsar sig andäktigt. Han är god katolik, oafsedt sina
tre hustrur.
Jambone, som flytande talade portugisiska, begaf sig öfver viken i ett
slags kanot, gjord af en trästam och tvänne bräden, hvilken Sambande
Monko anskaffade. Sambande och jag gömde oss emellertid i skogen.
Oroliga rykten hade nämligen kommit till våra öron om Charters Companys
agitationer bland negerstammarne, och portugiserne höllo noga utkik
efter alla ensamt sträfvande hvite icke-portugiser.
Solen sjönk, men Jambone återkom icke. I mörkret begaf sig Sambande
till en bekant fiskare efter någonting till förtäring och vände
redligen tillbaka med kassava, kantinen fyld med öl, en majskaka, några
mangoes och en stor halstrad fisk. Vi läto oss väl smaka. Solen går upp
igen, men intet afhöres från Jambone!
Jag ser en fransk brigg lyckligt komma genom den fruktansvärda, skyhöga
bränningen ute på fjärden utanför viken och får en ljus tanke: "om icke
Jambone återvänder till kvällen, skall jag bedja Sambande Monko hjälpa
mig ombord å briggen."
Gudi lof, medan Sambande ånyo på kvällkvisten begifvit sig till
fiskaren -- efter proviant -- jag gaf honom de tre engelska shillings
jag egde kvar -- säg jag en båt med tre personer lägga ut från en af
Injambanes bryggor och paddla öfver till oss.
I båten befunno sig negern som rodde, en portugisisk tjänsteman och
Jambone. De stego i land, och på en hvissling af Jambone trädde jag
obeväpnad fram ur gömslet.
Jambone sade att jag skulle förevisa mina papper, om jag hade några,
samt tillrådde mig berätta på franska, att jag tillhört "Limpopo's"
besättning; försummat mig samt nu ville försöka upphinna fartyget i
Beira. Portugisen betraktade mig misstänksamt, men sade slutligen "Si,
signor" och återgaf mig mina papper.
-- "Hvar ligger Finland?" frågade han därefter plötsligt. "Jag har
aldrig sett finska flaggan", tillade han eftertänksamt.
-- "Icke jag häller tils dato, men väl dess färger", genmälde jag och
afgaf därpå en kort relation om vårt land med en anhållan om att han
underrättade hela portugisiska Östafrika om saken; om görligt fast hela
Afrika...
Med ett småleende steg portugisen i sin båt, och då han hunnit
öfver viken, dök vår vän Sambande i det samma upp ur ett snår.
Jambone berättade att han blifvit kvarhållen samt sedan förhörd af
kommendanten. Han hade dock gifvit tillfredsställande svar om sin
blifvande befattning hos Hans M:t Umzias -- portugisernes lydkonung,
tributär, bäste vän och -- dödsfiende.
Då han tänkt, att vi skulle tillbringa någon dag i Injambane hade
han äfven talat om mig, men med det resultat att kommendanten sände
en tjänsteman att förhöra också mig och dessutom förbjöd oss vidare
tillträde.
Jambone afrådde Sambande från att infinna sig. Han hade redan blifvit
afskrifven ur rullorna som desertör. Jambone, som var i besittning af
ett tjog engelska pund, erbjöd nu Sambande att följa oss som vägvisare
och tolk. Jag åter hade af vår underliga Borgå-bo B--qvist i Lorenzo
hört om gamla ruiner vid Sabafloden och kände en stor nyfikenhet att få
beskåda dem.
Vi togo oss en siesta på rygg, alla tre i bredd, lyssnande till
småfåglars kvitter i trädens kronor och med ögonen riktade på det näpna
Injambane och den i viken ankrade briggen. Cassandra tykte jag den
hette.
Efter en timmes hvila reste vi oss hastigt och upptogo våra bördor och
vapen -- negern hade en knölpåk -- och så begynte vi ånyo vandra på
Afrikas jord. Vädret var vackert. En frisk vind mildrade hettan likasom
de ilande molntappar, hvilka som oftast undanskymde solen.
Vi gingo längs en skogsspång nära hafskusten, hvarefter vi inslogo en
mer nordvästlig riktning.
Floden Luitschi, en biflod till Limpopo, äfven kallad Krokodilfloden
och Inhampuro, flyter ett hundratal engelska mil västerut igenom
Hlenga. Svårt är för en europé att traska utmed negerspångar, ty
negrerna gå med fötterna inåt och skapa stigar med spetsig botten, så
att man altjämt "slår klöfver" och gör slingerbultar. Sambande Monko
hittade dock slutligen på en bredare väg, en gammal elefantväg --
möjligen också en slafstråt.
Elefanter finnas ännu, ehuru de blifva sällsyntare år efter år.
En afton lägrade vi oss vid en vacker skogssjö, från hvilken "ån" ej
mer flöt åt hafvet, utan inåt landet till Luitschi eller Luissi
floden.
Vid den muntert sprakande elden berättade Sambande Monko interiörer
från Saurrahs näjder, och jag låg eftertänksam och drömde mig in i
barndomen, långt upp till Valkjärvi sjö nära Uleåälf, där min fader
älskade lägga ut sina abborrnät och vi pojkar, Anton, Otto och jag,
glammade på stranden kring elden, agerande kockar.
Alt det där är nu förbi -- förbi och ännu mycket mera därtill som
skalden säger:
Som ung dör den som gudarne ha' kär
Och slipper gå den långa väg och hala
Se vänner dö och som värre är
Vänskapen själf och alt det ideala.
Månen lyste genom trädens kronor grannare än i "Gluntarne." Alt var
tyst, vinden hade mojnat af. Jag väntade redan få höra ekorrens pip
eller ankans snattrande.
Nej, det hörde vi ej, men i dess ställe ett doft morrande, tjugo eller
trettio steg ifran oss.
Sambande grep sin knölpåk och vi våra bössor.
Ljudet kom från en liten udde beväxt med täta buskar.
-- "Dumt att vi ej ega en hund" -- mumlade Jambone och försökte med
blicken tränga genom snåren.
Morrandet värkade obehagligt på min just så poetiskt vemodiga stämning.
Jo, den nakna värkligheten är vemodig nog. Skada att jag antingen
ej har eller ej varit i tillfälle utveckla det s.k. sportsinnet. En
"sportpappa" skulle väl varit förtjust öfver situationen -- fast
kanhända lagom -- ty intet vidare hördes af, vi ansågo oss blott turvis
måste hålla noga utkik.
Fisk hördes plaska i "vassen" af tumstjocka bamburör; men ett otal
slingerväxter kors och tvärs förtog all utsikt af vattenytan.
Djup kan ett sådant afrikanskt träsk nog ega, men icke ger det samma
ögonfägnad som våra vackra "Järvet." öppna vattenplättar här och
där som "neckrosor i ån." Jag menar naturligtvis härmed icke de
stora insjöarna, hvilka i prakt torde öfverträffa alla världens sju
undervärk, utan talar här blott om små skogsträsk i Hlengatrakten.
Flere dylika vattensamlingar sågo vi eller gingo vi tätt förbi, påminta
om deras tillvaro genom att de ohyggliga moskitos alt tätare surrade
om öronen eller platta, vämjeliga ormar med glänsande små ögon oftare
hväste mellan våra fötter. Taggiga buskar tilltalade oss alt emellanåt
"Vänta litet! vänta litet! Hvarthän så skyndsamt?"
En obehaglig känning i lederna och värk kring pannan kommer en att
stanna, taga en gröpe kinin i handen och utan att mucka svälja det
bäska, men välgörande läkemedlet.
Men hvart tog spången vägen? Jambone, som tänkt på alt, hade en yxa med
sig. Sambande Monko och jag arbetade med våra knifvar. Med sönderrifna
blodiga fingrar och ett visst antal skarpt bitande löfvärksohyra i
nacken återse vi spången.
Och munförrådet -- jo det var det mest humoristiska kapitlet och det
för oss mest tragiska, isynnerhet de sista två dagarne, då vi icke egde
andra resurser än att använda våra sista tobaksblad till tuggbussar.
Ja -- inte var det Stanleys Aruvimi urskogar, men icke voro dessa
nöjsammare för det.
Ändtligen vidtogo höjder och branter och blåsten hven öfver öppna
platser. Sambande Monko vinkade gladt med armen och sade att vi ej voro
långt från Sinohilske's kraal, som åter låg i närheten af Tombari, och
mot aftonen tågade vi ut på vida slätter. I väster skönjdes höjder af
aktningsvärd storlek.
En hop negerbarn sprungo förfärade undan oss, och innan vi viste ordet
af voro vi omringade af en hel hop spjutbeväpnade män och kvinnor,
utan annan toalett än ringar om fotleden. Kroppen hade de insmord med
palmolja och ansiktet med rödockra med hvita streck härs och tvärs.
Fylliga och kraftfulla gestalter allesammans.
Våra utmärglade figurer gjorde ett slätt intryck, och vi kunde blott
skryta med våra trasiga kläder -- förlåt -- Jambone och jag dessutom
med vårt hvita skinn, som ställvis framlyste ur paltorna.
Sambande Monka, som kände sina gossar, hade redan på långt håll
från det första, huset begynt med hög röst basuna ut "Kejsar Umzias
arkitekts nådiga anländande" och sin egen höga samhällsställning.
Som jag engång nämde -- mig ansåg han vara "en blott till last", ett
nonsens -- och rätt hade ju karlen i det stora hela. -- -- --
Djaola ölet luktade besynnerligt som jag redan sagt, likt en jäsande
surdeg i pörtets knut, men efter sumpvattnet smakade det som grädde
på blancmanger!
Och kokt höns med ris! -- man trodde sig ett moment vara turkisk pascha
vid pillaven.
Åtminstone skyndade vi oss att äta som paschor, med fingrarne, så
hungriga voro vi. Cassava, bananer -- O! De unga flickorna, eller som
bror Sambande uttrykte sig "de möra pärlhönsen", närmade sig först
något skygt, sedan djärfvare och kände på kinden och handen, ja kände
här och där, så att man till slut smått förlägen reste sig och med en
artig bugning och ett stiligt småleende drog sig undan till Jambone,
som länge sedan rest till "Ejäderholmarne" under den aflånga, upp och
nedvända, med bastmattor öfverdragna, cirka tre fot höga och 6 fot
breda pärtkorg vi fått oss anvisade till logis. -- Jag förvånar mig
alls ej om Umzias har lust att blifva en svart Ludvig II af Bajern,
och det med mera fog. Om åtskilliga hus i Helsingfors äro alldeles för
luxuösa, så är motsatsen fallet med ett sådant där "pärtkorgslogement."
Emellertid tänker jag, att det var så bra äfven för oss, att Jambone
blifvit "bestäld" af Hans Höghet; jag fruktar storligen, att vi annars
fort nog kunnat blifva "bestälda till middagsmat" af de kannibaliskt
blickande infödingarne. Negern är råare, hans bäcken närmare apans än
vårt, men alt detta oaktadt blir hans själ väl "hvit" med tiden -- utom
i två fall: han kommer aldrig att fatta "Den bärgtagna" hvarken han,
den svarte, eller hon, den svarta, och de komma alltid bäggedera att
förakta vegeterianer. "Kött som kött" bara det är mört, sak samma hvad
djur det tillhört -- fast en Homo sapiens.
Vi erhöllo besök af en "arabisk" handlande -- hufvudsakligen i slafvar
-- som jag för min del omöjligt kunde skilja från de andra svarta.
"Araben" talade bruten engelska och erbjöd sig hjälpa oss fram till
Sabavägen, då han hört att vi voro Umzias "hvite män." Där läg knuten.
Han skulle upp till konungen och "handla" om en tid. Om det låg i
vår förmåga att gifva par engelska guinéer och dessutom ginge an att
något berömma honom hos H. H:t, så hade han -- Kulum ul Haleh -- intet
synnerligt däremot.
Jambone uppträdde som en förnäm man egnar och anstår, och jag drefs
omedvetet, af beundran eller något dylikt, att mer och mer föreställa
hans "hofmästare." Sanningen att säga var det en tacksamhetskänsla
-- icke för att han varit en god kamrat, eller skänkt mig sitt andra
skopar, eller för att höja hans anseende hos den svarta hopen, utan
rätt och slätt för att han räddat mitt lif genom att taga mig med
sig...
Icke hjälper det mycket där hemma att höra till "Ridderskapet och
Adeln", men ännu mindre därborta...
Höfdingen syntes icke till. Kulum torde hållit honom under toffeln.
En dag därefter, -- vi voro icke ännu fullt äterstälda efter
strapatserna i skogen, -- reste vi norrut med herr Kuluins karavan.
"Schyboms" kraal låg bakom oss. Mangora västvart, ostvart åter Galbula
bärg och flod; sådär ungefär på 22 1/2 Syd. Lat: 34° Greenwich longitud
var det och norrut gick det.
Jag red på ett ungt nöt, som rände i väg med mig öfver stenar och
moras, så att jag ibland förtviflad fick hålla det vid bägge hornen
-- respektabelt stora redan. Trodde det vara en dresserad oxe, men
underrättades sedermera om att det var en ko.
Nervretande var att se ett långt tåg af folk af båda könen -- äfven
barn -- fastbundna vid hvarandra på en 5 à 6 stegs distans med en fin
kedja, dock gröfre än den med hvilken vi fastkedja gårdvaren. Fullvuxna
karlar hade dessutom sina halsar instuckna i en sorts grepar af trä.
En viss oro förnams hos uppsyningsmännen på grund af oroande
underrättelser från området kring Pungwe och Busifloderna, där
"inglesi" sades röra sig.
Nog äro engelsmännen sträfva och barska, men hvilken nation har mera
tjänat mänskligheten och de humanistiska sträfvandena?
Det förut af Jambone omtalade Schubruk, Schiblek eller Schiboleth
kringgicks och Sabaflodens här klippiga, där med väldiga träd bevuxna
stränder nåddes en regnig natt, hvarunder man tykt sig höra lejonets
rytande -- jag för första gången i det fria. Jag kan icke underlåta att
omnämna det minst sagdt ogenerade sätt, med hvilket man handterar de
stackars om halsen järnade slafvarne. När en sådan där "handelsartikel"
dör eller endast insjuknar, afhugger man helt enkelt hufvudet af honom
eller henne och slipper sålunda fort och galant det olägliga påhänget
vid kedjan. Gräsligt! Och den skändliga misshandlingen! Och barnens
lidande! Behagligt är ej häller åse, huru i onödan ett tjog människor
få resa sig och gå långa vägar för t.ex. hämtande af några vedklabbar
eller ett ämbar vatten -- att ej tala om andra vidrigheter vid ett
sådant sammankopplande. Slaftransporter är det värsta man kan få skåda
här i vår jämmerdal.
-- Nog f--n har jag sett rackare hemma, men inte sådana där afrikanska
bofvar ändå!
En vacker morgon, när dagen gryr, hafva "kedjans innehafvare" på flotta
eller i båtar glidit utför strömmen, ned till den väntande "dhowwen"
uti deltats smygvrår eller Gud vet -- hvart!
Karlarne från Sinyjingas kraal äro färdiga med sin paddelkanot, med
hvilken det för oss skall bära nedför Sabafloden till Chiloane vid
dagens första gryning. Sin ädelmodiga natur likmätigt har en oförgätlig
vän, "en simpel arbetare" utrustat en "adelsman" så väl, att han utan
nöd kan uppnå kusten utmed den vackra floden Saba.
Aldrig mera ser jag denne nye vän uppå jordens yta, men törhända snart
nog många gamla -- fiender. Fatum est -- man undgår ej sitt öde!
Ensam sitter jag, likt ett fordomtima pelarhälgon, och dock detsamma
väl nog olika, på en grushög.
Månen i sitt sista kvartal lyser tillräckligt tydligt för att visa
spåren af en rak, bred väg, som slingrar blott på höjden.
Långt i fjärran öfver Urhobi bärgens toppar lysa röda och gula
strimmor, med hvilka den nedgångna solen färgar de af vinden drifna
mörka molnen.
Närmare glimra nakna om hvarandra kastade granitklippor och jätteblock.
Susande och rasslande skogar af tamarind och mpafu, sykomor och fikon
glänsa när månen skymtar fram.
Men märkvärdigare än det öfriga synas dunkelt brutna hemlighetsfulla
pelare -- hvarken romare, dorer eller korinter -- och grushögar och
halftförvittrade murar, och underliga, mörka klyftor -- eller
grafvar!...
Med några ord: de första åt kusten till befintliga märkena efter
Zimboes väldiga, ifrån Saba öfver Urhobi till Gorgongosi och så bort
mot Teté sig sträckande ruiner af ett afrikanskt Babel eller Niniveh??
Intet nytt under solen. Det som varit haf blir land, och land blir
sjöbotten. Fåfänglighet och förgänglighet!
Tanke, skall du lysa ett ögonblick likt meteoren för att sedan
försjunka i förgängelse -- för evigt? Aldrig!
Jag har flere timmars vandring ned till floden och får ej försumma mig,
får ej -- om jag ock skulle vilja.
Manihokgröten smakar bra nog i den svala morgonstunden och strax därpå
"daska" vi ned för floden -- tvänne "kolorerade" utanpå och en som är
det innantill.
Hvad skall man beskrifva Saba, när Stanley skildrat Kongo, Livingstone
Zambesi och redan Moses Nilen?
Båten rör vid den lilla ångaren Falcon, som välvilligt lofvar taga mig
med till Beira, där Limpopo alt ännu ligger.
Hinner blott kasta en blick på Chiloane -- lågt, sumpigt, moskitiskt
och kanske litet moskovitiskt hvad skick och ordning beträffar.
En ny Noaks ark ligger kullslagen på stranden. Torde vara ett minne
af en listig hvit affärist, som förespeglat "guvernören" att Chiloane
med egen flotta snart nog blefve världens centrum. Han fick anslag och
begynte med "arken." När skrofvet blifvit halffärdigt rymde gunstig
herrn med briggen m.m. -- och därmed blef det -- utom att guvernören
blef afsatt, naturligtvis.
Det vore bra om guvernörer alltid blefve afsatta, när de begå dumheter,
men så är gu'nås visst icke fallet.
Lilla Falcon hade knagglat sig upp hit utmed kusten ifrån Natal efter
många motigheter och faror.
Nu var vädret härligt med små svalkande regnskurar, och vi kilade i väg
gungande endast för den evinnerliga oceandyningen, som aldrig slutar
och om hvilken ingen vet hvar den börjar. Vi styrde kosan tvärt öfver
den rektangelformade bukt, som Sabas delta bildar i söder, Busi och
Pungxve floderna i norr.
Vi resa genom en veritabel skärgård och komma in i Beiras vida vik.
Ljus blinka från fjärran, och på vår gälla hvissling svarar brummande
gamla farbror "Limpopo" -- ångaren --.


IX Kapitlet.
På tropisk stråt med Simo Eskola.

Huru vi återfunno hvarandra. Den egendomliga sångartrien.
Vännen Luusi. Zambesi floden uppnås. Tigrar och en förfelad
"karonka". Limpopo i Kilimane. Becki' båtsman. Negerstudier.
Djunga.
Februari 1891.
Falcon lade sig invid Limpopo's sida till natten och jag klef upp för
fallrepstrappan. Sökte här och där på det stora fartyget innan jag
fick tag på Simo Eskola, som låg innerst i hörnet uti ett af de stora
lastrummen på en packe halm med våra säckar under britsen och med cirka
150 negrer af alla åldrar och kön till reskamrater. Vi hade nu varit
skilda sedan vi voro i Lorenzo Marqueso.
Han sof så tungt, att jag icke ville väcka honom, för den händelse att
han möjligen fått arbeta strängt. Plötsligt öppnade han ögonlocken,
men trodde sig se mig i drömmen. "Olisko se mahdollista että A. vielä
elää?" sade han slutligen, i det han uppreste sig, gnuggade sig riktigt
vaken, och så -- skakade vi hand.
Limpopo hade alt haft sina äfventyr, den med, under afstickare i de
föga eller ej alls kända hamnar den besökt. Elfenben och annat mottogs
-- tyger, kram och -- krut m.m. gaf man i utbyte, mot en beräkning af
1 för 100. -- Uti Inhambanes stora bränningar hade fartyget varit i
fara att kantra, då det genom befälets obekantskap med det märkliga
strömdraget på stället råkat komma med bredsidan emot den oförmodadt,
skyhögt sig upptornande vågen. Böljan hade fullkomligt begrafvit
skeppet för en stund.
Utmärglad af dålig föda, feber och strapatser kom jag öfverens med
Eskola, som ännu hade några pund i behåll, att uppoffra myntet så att
vi kunde slippa med Limpopo så långt som möjligt norrut för att sedan
färdas landvägen.
Förste styrmannen, som lånat mig Edw. Westermarcks bok, sade att vi
gärna kunde följa med ända till Djunga eller Matla, hvarifrån vi måste
söka "krafla" oss upp till Mozambik.
Fartyget skulle dock ligga kvar ännu en vecka i Beira, hvarför jag
föreslog Eskola att med mig göra en exkursion öfver Muzunguri,
Ignamonto och Buttohöjden till den stora floden Zambesis delta och
Kilimane.
Utför strömmen tänkte jag mig på något sätt kunna få oss flötade ned
till Kilimane, där ångaren Limpopo skulle inträffa om någon tid. Med
styrmannen hade jag öfverenskommit, att han i alla händelser skulle
kvarlämna våra effekter å den vid Zambesis norra utlopp befintliga
lotsstationen.
"Altså allright Simo?" frågade jag.
"Kyllä, vaan en tahtoisi oikeen rupea siihen" -- mumlade S. Eskola
till svar. "Jää pois sitten" -- utbrast jag, "menen yksin" -- och i
förargelsen tillade jag yttermera åtskilliga "f--n anamma" och "s--a,
p--e", hvilka kraftuttryck emellertid gjorde sin värkan, ity att S.E.
plötsligt invände: "Tulen sentäänkin mukaan"; klappadt och klart altså!
Tidigt i morgonskymningen förde en båt oss i land.
Jämförelsevis låga, delvis sumpiga skogslandskap af samma natur som
där nere i Illenga. För den blifvande fri- och stapelstaden Beira hade
skogen undanröjts, några byggnader, skjul och tält och, längre bort,
ett fäste blifvit uppförda.
Guvernörsresidenset befann sig just under anläggning. Så tidigt på
morgonen det än var såg jag den lille, ganska unge herr guvernören
ifrigt sno och gno ikring, nervöst vridande sina sirliga, små svarta
mustascher vid hvarje blick som föll på brädstaplar, tegellager eller
olika järnpjeser och zinkplåtar, ämnade att användas som material till
hans blifvande palats. Intet under att H. Excellens med otålighet
afvaktar uppförandet, då det torde varit ett lagom nöje att tillsammans
med fångar och garnison, alt bara svarta, bebo det på en udde belägna,
bristfälliga fästet, och så litet passande för en -- guvernör! Den
mystiska kodiljen af engelska arbetare hade försvunnit uppåt landet.
Antagligen var det just de, som vållat Kulums tjänsteandar sådan oro.
En ståtlig portugisisk krigskorvett löpte in och kastade ankar.
Hela Portugal är i rörelse för dessa moskitosbygder. Klokast vore det
väl för det lilla landet att sälja bort sina rättigheter ända till
Zambesi och endast hålla kvar Mozambik, men när är man nu egentligen
klok här i världen...
Jag har ingen rast eller ro. Någon Napoleon är jag ej, men söker dock
döden värre än han vid Waterloo -- eller är det en brinnande önskan att
uträtta något, försona framfaret och utfinna medel att återupprätta
ett sköfladt hem? Huru det än må gå med mig: Lefve Finland -- Eläköön
Suomi, till domedag!
Vi hade för oss en vandring på minst femtio eng. mil genom oländig
mark. Dufungar voro vi icke, men en sådan egoist är nu människan
engång. Går man faran och besväret till möte med hopp om personliga
fördelar, då har man så att säga ångan uppe. Såsom vi däremot -- den
halfva expeditionen af "nationell fåfänga" och den andra hälften utan
att hafva riktigt klart för sig hvarför egentligen den var i farten, så
-- nå -- så går det ju i alla händelser, när man bara kommit i gång.
Erfaren genom Jamboneska expeditionen begagnade jag vännen Simos
två sista pund för att enrollera den gamle negern Luuci, hemma från
Kilimane näjden.
"En avant". -- Helt gemytligt gingo vi först längs kusten, som visade
en ställvis finsk natur, d.v.s. skogbeväxta uddar och holmar af lagom
höjd eller alldeles låga nakna ref, öfver hvilka bränningen rasande
frustade.
Min kompass och Luucis röst manade oss dock mera västerut, och snart
voro vi fördjupade i de tropiska skogsdungarnas kaotiska virrvarr.
Luuci var en bra man och glad sälle. För att fördrifva tiden lärde
jag honom sjunga -- i falsett förstås: "Och en månskenskväll, och en
månskenskväll" o.s.v., samt "Flickorna gå i dansen med röda gullband",
och "Klara stjärna du som strålar" -- slutligen "Jäkeln hvad hon va'
nätter den blå, den blå". -- Endast en eller par strofver naturligtvis!
Simo Eskola gnolade å sin sida gärna: "Minä seisoin korkealla vuorella"
m.m.; jag emellanåt en eller annan refräng ur Björneborgska Marschen
eller Savolaisen laulu. Vi blefvo så lifvade för sång att vi -- i trio
-- klämde till med "Suomis sång" till och med. Luuci -- han hade godt
gehör -- uttalade orden ungefär så här.
"Hirrhurrhärrli
Sungiskäller
Ssmhumischång."
Icke nog härmed. Fattad af en fosterländsk eld försökte Luuci lära oss
ett par af sina nationalmelodier, hvilka jag med förlof reciterar, då
mitt uttal kanske ej var stort bättre än hans och gehöret sämre.
(glad) Hullu -- buppu
Hu--u--boo
Buppu -- hullu Boo--u--hu--u--u,
Si signór!
och
(sorgsen) Malumi -- wauvgwe Kalatschi
Makwali - mfazwe buldaki
No signór!
Karaktäristiskt var detta Si och No signor som häntyder på frieri. --
Föröfrigt begriper jag af ljuden ej mer än läsaren, som ögnat genom
äfventyren.
Emellertid skaffade oss våra musikaliska öfningar vanligen mat och
nattlogis, så att nog kunde kören "M.M." trygt resa midtigenom hela
Afrika -- på längden, med blott "Kösses" taktpinne som vapen.
En afton lyckades ej våra knep. Skogsbyns höfding, en gammal tvärvigg,
hade för något brott suttit några år på fästning i Mozambik och såg
ergo snedt på européer. Inga Luucis öfvertalningar kunde förmå honom
till någon sammanjämkning, musikalisk var karlen ej häller, men
skuffade till S.E., så att denne förargad gaf Hans Excellens en duktig
örfil, med påföljd att hela byn genast kom i rörelse. Luuci vinkade och
vi flydde hastigt, dragande med oss en fet gås, den vi fingo tag uti på
ett sockerfält.
Vår väg gick igenom sumpiga ängder, bevuxna med jättelika ormbunkar
och bambuskogar, -- ett sannerligen säreget landskap, och infödingarne
svärmande omkring oss. Medan Simo Eskola gick lugn, med sammanbitna
tänder och puukkon i handen, Luuci oafbrutet och med nästan barnslig
glädje aflossade revolverskott i alla riktningar, lät jag då och då
bössan dåna och drufhaglen smattra mot bambuträdens stänger. Man kan
skämta bort allting här i världen, om man så vill, men nog ligger det
ofta allvar under en glad yta, åtminstone tackade vi Gud då vi uppnådde
den storartade Zambesis strand, på en sandig plats ej långt från byn
och faktoriet Mazanueno vid Luaba mynnet.
Att vi slitit ondt, men också haft några "negerglada" stunder i ett
par vänligare stämda byar är sant. Att bromsar och moskitos är det
värsta af alt lefvande afskum är lika sant, som att vi emellanåt höllo
på att skratta ihjäl oss vid ett eller annat tillfälle, då vi råkade
här ihop med apor. S. Eskola hade roat sig med att från en apmamma