Afrikanska Reseminnen - 09

Total number of words is 4574
Total number of unique words is 1954
23.2 of words are in the 2000 most common words
32.2 of words are in the 5000 most common words
36.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
"kuppa" hennes kanske månads gamla unge. Innan mannen viste ordet af
stod apmamma på hans skuldror, halande och slitande S.E. ifrån hår och
öron, ja hvarhälst djuret fick tag i honom, alt under ett fult grin och
morrande. I detsamma ungen bortkastades var apmamma efter och tog honom
i nacken samt skuttade bort i väldiga språng.
Den öfriga delen af apfamiljen satt under denna scen på grenarna af ett
träd, gnisslande, skorrande och vändande ut och in på ögonen. Vildarne
tämja ofta apor, hvilka af dem sedermera användas hufvudsakligen för
rensning af deras täta, ulliga lugg.
Märkligt nog sågo vi engång äfven några tämligen tama leoparder och
hörde af Luuci, att man hos höfdingar in i landet kan få se tama lejon
till och med.
Luuci gick, uthungrad och trött äfven han, några kilometer uppåt floden
för att få tag i fiskare och skaffa oss mat. Fåfängt sökte vi under
tiden efter en sittplats åt oss. Ett lummigt träd med några kullfallna
stockar vid sin fot, som ensamt reste sig på den fuktiga sandmarken,
tyktes erbjuda hvilopunkter; med ett S--a P--e satte sig den något
originelle men i det hela ganska gemytlige S.E. på en af stammarne. I
det samma föll han sittande i gytjan, gubben fattig hade satt sig i
den dunkla dagern på en mindre -- krokodil, som förskräkt lommade i
sitt rätta element igen. Gud vare lof att de öfriga "hvilopunkterna"
värkligen voro kullfallna trästammar.
Sånt ska ock hända här i världen.
Rädd var S.E. icke, men faran hade ej varit ringa och han hade full
rätt i sin förbittring öfver det skratt jag ej förmådde återhålla.
Luuci återvände med några bananer och torkad fisk.
Då han hörde historien, skakade han allvarligt på hufvudet och menade
något om att vi måste se upp med ögon och öron, ty små krokodiler
naffsa behändigt bort äfven tjocka ben.
Det var ju bra, att intet värre hände oss bland Afrikas krokodiler.
För fyra tunna röda sidendukar, dem jag ständigt burit i bröstfickan på
Appelbergska tröjan, fingo vi två paddlare till Kilimane -- fyra skulle
varit schangtilare -- "Aber schaber! Aber schaber!"
Omöjligt att orientera sig!
Ibland glida vi på en strid ström och så in i en smal kanal för att
råka i en fors och sedan plötsligt åter vara i en bred älf.
Det enda man hade att göra, var att öfvervaka det man städse skulle
fara ut för strömmen. En och annan arm af jätteälfven påminde mig om
en flod den jag rest utför, i långt framfarna dar, nämligen Torneå
och Muonio, vid Muonioniska. Paddelkanoten var dock ingen tjärbåt och
Luuci's svarta, evinnerligt pratande och gestikulerande vildar, inga
trygga och säkra "tervakukot".
Fåglar kvittrade på stränderna. På gräsbevuxna höjder längre bort låg
en och annan by, men mest var det låga skogsländer med en sandremsa
närmast floden och i denna växande mangrove, hvilkas luftrötter, med
deras betäckning af slem och alger, sågo alt annat än inbjudande ut.
En natt, då vi stoppat i en vik, hördes hemska oartikulerade ljud och
ett fasligt plask. Måhända slogs krokodilen med någon stor fisk från
hafvet t.ex. svärdfisk, af hvilken specie jag såg ett stort exemplar
sedermera, nedanom Kilimane, från Limpopo's däckstiljor. Andra dagen
såg jag första gången tvänne enorma "pantrar (?)", hvilka masade sig
i solskenet på en sandsluttning. Vid vår anblick reste sig de lömska
djuren. En för mig främmande jägarifver kom öfver mig -- och äfven
jag uppsteg, men Luuci återhöll mig från att skjuta. Han bifogade
varnande: "Du måste träffa bägge och det dödligt, annars äro de snabt i
kölvattnet efter oss, ty de simma förträffligt."
Simo Eskola inföll lugnt, där han halflag i båtbottnet: "Nuot totta
ei ovatkaan kissan penikoita", och jag grubblade öfver min dumhet --
att icke på förhand hafva basunerat ut denna Afrikafärd, så skulle jag
åtminstone fått gälla som sportsman. Ja -- skulle jag hafva trumpetat
ut saken förut, med tillägg af att jag ämnade fullborda den utan
större kassautläggning, om äfven utan att sia vad om utgången, då,
detta fattar jag först nu, hade kanske halfva nyländska jaktklubben,
tredjedelen af jaktföreningen och en fjärdedel af kennelklubben hållit
en "karonka" för mig vid min hemkomst. Som det nu är komma de väl blott
att tjuras, i hemlighet afundsjuka öfver mina många strapatser och
lidanden, ehuru Gud skall veta, att jag ingalunda vill hindra dem att
segla i väg och skjuta ned de två "pantrar" jag lämnade att masa sig på
sandbädden vid Zambesi!
Vi hade hunnit om en krökning i floden, då ett skrällande rytande
genomdallrade skogen. Rytandet härledde sig från de båda pantrarne.
Paddlarne -- ett par jovialiska negergubbar, deras namn har jag glömt
-- vredo ut och in på sina ögon och mumlade: "Maluku, Maluku", i det de
förde skoflarne dubbelt hastigare. Maluku = de dårars Gud = en tokig
sälle.
En ny svängning i floden och vi se Limpopo, med ångan uppe och alla
soltält utspända midt på strömmen.
Den portugisiska fregatten har följt med. -- Det ser ut som om gamla
Limpopo vore under polisuppsikt.
Kilimane, på nordligaste armens norra sida, ligger tjusande -- till det
yttre -- på en liten Öppen plats bland urskogens höga palmer, nwanas
och andra träd. På byggnadernas arkitektur ser man, att staden är från
en svunnen tid -- kanske från Vasco di Gamas -- så liknar den bilden af
en större riddarborg från feodaltiden.
De anspråkslösa bilder från Afrikas natur, som här blifvit skildrade af
landsmanna hand; de äfventyr som upplefvats af en, som utan rast eller
ro i själen frivilligt sökte dem, skulle väl aldrig upplefvats eller
blifvit skildrade, om icke pro primo undertecknad funnits till på den
snöda jorden och händelsevis -- Gud vare tack och lof därför -- varit
finne, lika ärlig som trots någon fast han tvungits att "tvåla in". Pro
secundo hade jag icke kommit många steg framåt, om icke ädla människor
sträkt mig sin hand i mången nödens stund. -- Tertio om icke kapten
H:tons "Oldman" varit så seg och uthållig. Qvarto om S. Eskola ej
hade för blott landsmannaskapets skull förenat sig med mig. Qvinto om
icke Jambone slutit fostbrödralag, och slutligen, för att gamla, till
Afrikas mystiska ostkust skjutsade ångfartyget Limpopos ångpanna icke
sprang, -- förut hade ångaren hetat Victoria, eller något dylikt.
"Om icke" och "för att icke" väger tungt på jorden, synnerligen i
kritiska ögonblick.
Jo -- människor, saker och ting hänga tillhopa alldeles som länkarne i
en kedja, fast de ej alltid passa lika väl till hvarandra som kuggarne
i två smorda hjul. -- Propellerns enformiga slag förnams ånyo. Mot
arbete ombord sluppo de tvänne finnarne -- af första och fjärde --
rättare femte -- ståndet -- med till Djunga eller Matla Antonio --
efter behag.
Bra dunkelt var vårt öde än! De två geografiska graderna från Djunga
till Mozambik tykte man ju icke vara "hela världen" -- nej hela världen
var det ej, men bra mycket ändå för två fattige ensamme män -- och
värst för den ena...
Hem var det långt ännu -- och hvad sedan om det nu icke varit så långt?
Jo, däri låg knuten -- en vemodsfull inre stämma hviskade: det kan vara
detsamma. Icke vet du hvad som väntar dig hemma häller, gamle gosse!
Men Gud är stor, god och mäktig, hans natur och mål härligare och mera
storslagna än hvilken generals eller jurisdoktors som hälst, för att
icke tala om någon vanlig magisters eller "simpel kaptens".
Själfva professorn i själsanalys med tillhjälp af världens skickligaste
ingeniör kommer ingen hvart utan det Högsta Förnuftet till: --
apulainen. Allah in Shallah!
Märkligt nog följde den portugisiska fregatten oss i spåren. Limpopo
hade ögonskenligen en dålig "kritsch" hos Mozambiks generalguvernör.
Hafskusten visade en stoltare struktur. De flacka trakterna taga
slut och blånande höjder kunna skönjas längre in, bakom strandens
skogbevuxna branter. Emellanåt en värkligt pittoresk skärgård. Landet
buktar sig. Snart ser man det ej mera, ända till dess vi anlöpa Djunga.
Gamla "Becki Båtsman" ombord är en stor humorist. Han vill hålla i
slangen och ber mig hålla i grisen, som stånkar i hettan och skall få
ett saltvattensbad. -- "Bästa vän -- hvad ni är opraktisk" -- säger han
slutligen. -- "Jag kan ju skölja öfver er med det samma -- det kostar
annars blodiga fem shillings och som ni är anstäld som kvasimatros får
ni dessutom ej alls bada i mässen".
Det var logiskt.
Jag höll grisen stadigt fast i öronen och fick mig ett skönt bad
gratis.
På lediga stunder gör jag anteckningar öfver olika negertyper -- och
äfven hvita, som under ett evigt fortgående sorl röra sig öfver eller
under däck.
De mest lifliga européer eller nervösa amerikanare äro intet emot de
ständigt gestikulerande, grimaserande, oafbrutet pratande negrerna.
Höfdingar äro de enda som lägga band på sig. Man ser huru det
anstränger dem, men fåfängan tar som vanligt öfverhand, och de stå
eller sitta orörliga och fåordiga. Deras ögonkast då och då säga
endast: -- "Aha -- jag tror jag imponerar!" -- Jo -- det ena är lika
löjligt som det andra. I umgänget med människor, som öfverdrifvet
beundra symmetrisk enformighet och härma hvarandra värre än apor,
är visserligen den gyllene medelvägen bäst, så tarflig den än är i
fantasins världar och bland folk med "klang i sina valdthorn".
Svarta zansibariter i sina hvita arabiska burnuser, kommissionärer
i slafvar och andra slag "kupetser" i Zansibar, Daar es Salaam,
Bagamoyo, Mombasso, Aden och möjligen ända så långt bort som från
Kairo och Teheran. Pelel-kvinnor som, äfven annars icke nätta, ännu
hafva utdragit underläppen och i den inprässat en mässingsring eller
kopparplåt. Vatumba folk som öfversållat hals, kinder och panna med
konstgjorda vårtor. Negrer med hvässade tänder och sådana som rykt ut
några -- för modets skull. De med halfcirklar och olika segment i blått
tatuerade Kua-Kua eller Makua folken, genom hvilkas land vår vandring
går om några dagar. Slutligen de litet mera hyfsade, på det grannaste
sätt koafferade Mandsjansja, så damer som herrar.
Hvarför hela denna stora hop rör på sig, och hvarför den landsättes
i Djunga och Matla vet jag ej med visshet, men nog har jag mina
aningar, ty en stor procent äro kvinnor och halfvuxna barn, hvarför
reflexionerna -- bona fide -- göra sig själfva. Huru de kunna glamma
och ha det så roligt går öfver min horisont, såvida det ej beror af att
de ej hemma häller haft det -- så alt för roligt.
Slafvarna, som undfägnas med ris, skeppsskorpor och te, i stället för
att vara smidda vid kedjan och smaka pisken, ha' ju fullt skäl att
fröjdas. Mer än någon är negern ögonblickets barn och är han trött,
så lägger han sig gärna genast till hvila -- om i skuggan af den från
feber räddande eukalyptus eller under det dödande upasträdet bekymrar
honom föga. Våra europeiska emigranter -- utom i vanliga fall finnarne
-- se ju också ut som om en sten fallit från deras hjärta -- rättare en
tung börda från ryggen...
I lastrummet dansade man ifrigt under tonerna af ensträngade harpor.
En gammal filur -- en värklig "pelimanni" -- både en fiol med tre
strängar och framgång för en hel orkester. Dansen bestod af svängningar
rundtom, häftiga skakningar på skuldrorna, darrningar på knäna, m.m.
i den stylen -- alt under lifliga rop, sammanslående af händer och
stampningar, medan munnen var i fradga och ögonen rullade åt alla
väderstreck.
Jag studerade specielt några närvarande Makua-Kua karlar, hvilka tyktes
hafva något slags hemligt samförstånd med zansibariterna och uppträdde
med mycket öfvermod. Antagligen voro de äfven deras handtlangare. En
af dem, med en blå stor halfmåne i pannan och ett tjog halfcirkel
formade blå streck på hvardera kindbenet, kunde någorlunda förklara
sig på engelska och portugisiska, hvarför han var särskildt oförskämd.
Sjömännen påstod han vara slafvar och sade att han märkt, att Simo E.
och jag voro fria män, som följde med per hasard, då vi icke arbetade i
gröfre sysslor. Karlen hade väl ej sett mig hålla grisen i öronen! Huru
jag än tolkade om civiliserade länders arbetsgifvare och arbetstagare
vidhöll den arroganta svartingen sin åsikt och använde till och med
ordet humbug -- på engelska. Löntagare begrep han sig bättre uppå. Han
slog sig stolt för bröstet och sade, "Mig vara själf en tjänsteman".
-- Jag fäste mig äfven vid några kvinnors utomordentliga skicklighet i
förfärdigande af flätmattor.
En fjorton- eller femtonårig pojke användes som hjälp af maskinisten
vid reparation af en vinch och visade pojken sig vara begåfvad med
mekaniska anlag.
Efter att hafva ångat förbi Angoscha skären kastade vi ankar
utanför Djunga -- Angoscha -- Maladschi. Det vanliga sceneriet med
skogbekransade, ej höga strandpartier upprepades, men längre inåt höjde
sig landet successivt, och långt i fjärran såg man de blå konturerna af
bärgskammar och enskilda toppar, hvilket var mycket mera i min smak
än de sumpiga skogarne kring Sabas, Pungwes och Zambesis deltaland.
Den som åratal lidit af reumatism, föredrager instinktmässigt den
höga sandheden och den torra furumon framför äfven de mest lummiga
björkskogar, med deras kalla källor och fuktiga mossa.


X Kapitlet.
Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.

Möte med en lefvande begrafven landsman. Afrikansk idyll. En svart
skönhet i full paryr. En gåta den icke sig lösa låter. Likt råttor
i fällan. Det första lejon vi se vänder oss ryggen. Romantiskt
afbrott i det mänskliga lidandets prosaiska legend. De sista
stormstegen.
Vi säga för alltid farväl åt den gamla, rostiga ångare, som hjälpt oss
hemåt så långa vägstycken, ty om ej slumpen fört den i vår väg hade vår
Afrika expedition troligen ej försiggått så snabt, utom att vi möjligen
i den hypervilda trakten emellan Lukugu och Angoscha floderna kanske
kommit i tillfälle varda stekta eller kokta. -- Nå, nå tids nog och rum
tillfylles för att ännu hinna blifva uppätna, åtminstone råa.
Gungande i den klumpiga båten blicka vi något likgiltigt mot stranden,
och de med blå, upphöjda streck tatuerade kua negrerna röra blott trögt
på årorna.
Nigger farkostens styrman förstod emellertid att kvikt passa på en stor
våg och, vipps där äro vi, fast i strandens sand. Roddarne hoppa ur och
hala båten ett stycke högre upp.
Jag blickade omkring mig. En ej alldeles obetydlig flods mynning är i
sikte. Några rödmenade eller hvitrappade hus synas jämväl. Ovilkorligen
har ett af dem den portugisiska flaggan vajande högt mot det skimrande
dunkelblå.
Negerkojor, några af en rätt respektabel utsträckning, ligga här och
där, på ett ställe bildande en hel gata. Högre upp i en skogsdunge
ser jag en stor arabisk "tembe" omgifven af en hvass pallissad. -- I
förstån mig väl. Emellertid komma några barn med korgar och utbjuda
frukt.
Från fartyget tillhandlad "biskets" utgör i förening med frukten vår
frukost.
En hvit man bärande på en stor hvit solskärm går forbi oss.
Den hvite mannen betraktar mig mycket noga. Han stirrar stint på mig,
ungefär som man gör, då man vill "titta ut" folk från en salong eller
en krog. Här, borta i Afrika, är man väl hvarken så kitslig eller så
lätt uttittad, men i alla fall förargar mig hans gapande. Jag stiger
upp, min kamrat med, och vi bereda oss på att undanbedja oss hans
stumma, ihärdiga kritik af våra, i parentes sagdt, tämligen ruskiga
figurer. -- Då utropar plötsligt den hvite, i det han fattar mig om
skuldrorna och häftigt ruskar om mig:
-- "Gamle vän Tasso! är det värkligen du? Huru f--n har du kommit hit?"
Skulle jag vara ett fruntimmer kunde jag trygt skrifva, att jag höll på
att få dåndimpen och i min häpenhet svarade jag ej annat än -- "ja, säj
det!"
Hvem denne vår landsman och min gamle bekante var lämna vi osagdt.
Vare det nog då jag säger, att den stackars karlen försyndat sig här i
världen många, många gånger oftare och djupare än sagesmannen. Ingen
skall dock våga påstå att, huru svårt man än må hafva syndat, man icke
skall kunna försona det; och idiot är den som altför skarpt klandrar en
annan, alldeles glömsk af att han -- eller med förlof hon -- inför vår
Herre säkerligen själf visar sig mer eller mindre "prickad." Glömmen
icke detta, enfaldiga bakdantare, hvilka stoltseren, inbillande eder
själfva vara bättre än andra; troende eder vara värda minst en miljon
finska mark, ehuru ni gärna, utan den ringaste skada för fosterlandet,
kunde säljas åt kannibalerna för en fallande kreditbiljett. -- -- --
Vännen ifråga, vi kalla honom X., hade genom oerhörda lidanden försonat
sina brott, och att han, så fattig och sjuk han än var, uppbjöd sina
sista krafter att bistå sina landsmän, länder honom väl icke till annat
än heder.
Efter åtskilliga afslag var jag rent af tvungen taga hans hjälp i
anspråk vid anblicken af den förtviflan, som bemäktigade sig honom
hvarje gång jag nekade begagna mig af hans medvärkan i och för vår
marsch till Mozambik.
-- "Jag står på grafvens bredd", yttrade han "och den glädje slumpen
beredt mig i sista stunden bör du ej undanhålla mig."
Ödets nycker och slumpens sammanträffanden synas på ett märkligt sätt
ofta nog ingripa uti människolifvets gång.
Utan landsmannens mellankomst vete Herren om inte benen förbleknat och
själen förflyktat någonstädes bland Nagul Ngombes måleriska höjder.
Landsmannen var uppeldad vid tanken på att äfven finnar, alldeles
ensamma och utan alla resurser, vågat trotsa Afrikas ödemarker, vildar,
koppor och feber.
-- "Jag beundrar riktigt denne simple sjöman", utlät han sig om Simo
Eskola.
Stackar S.E.! -- Engång hemma i det kära fosterlandet skall du få
skåda annat -- en medlidsam axelryckning af någon egenkär ung magister,
som tänker sig vara fosterlandets stödjepelare, eller ett ironiskt
småleende af någon utlefvad sprätthök, hvars hjältemodigaste handling
i lifvet varit att med spatserkäppen, stucken genom gallret, reta
Högholmens isbjörn. Hvad din herre och följeslagare beträffar skola
somliga högtbegåfvade och lärde af hans gelikar misstroget skaka på
hufvudet, fulla af illusioner öfver sin egen nyttiga tillvaro på Opris.
Landsmannen utrustade oss således på det bästa och yttrade när vi lade
oss till hvila sent om kvällen:
-- "Huru angenämt det än vore för mig att hålla dig kvar, är det bäst
för er att skynda i väg, så att ni icke försummen månadsbåten från
Mozambik till Zansibar. Dess mer som jag är i tillfälle att gifva er en
vägviserska"...
-- "Vägviserska?" afbröt jag förvånad.
-- "Ja -- en kvinna", återtog vännen småleende, medan en lätt rodnad
färgade hans insjunkna, bleka kinder.
-- "Hon har varit mitt faktotum, ja alt i allom under de två år jag
vistats här som agent, och då jag nu råkat dig och inser att jag icke
har länge mera kvar här på jorden, önskar jag gärna se henne så säkert
som möjligt, medan tid ännu är, sänd tillbaka hem. Hon är nämligen från
Mozambiks omnäjd, dotter till en gammal höfding, från hvilken en skurk
till portugis engång röfvat henne. Hennes man och tvänne barn vänta
nog otåligt. Arma kvinna, hon är nog i valet och kvalet mellan att
öfvergifva mig och längtan efter sin fäderneby och sina barn. Jag har
emellertid öfvertalat henne, till och med befalt henne att ledsaga dig
igenom skogarne."
Underliga saker försiggå sannerligen på vår jord, för att icke säga
gräsliga, vidunderliga...
Skulle detta nu varit en hvit kvinna, så hade historien förefallit
hemsk nog, men Nahakwa var svart och -- vanan blir halfva naturen --
jag såg saken i svart. Efter alt hvad jag redan hört, sett och erfarit
om slafhandeln, tykte jag att Nahakwas öde tedde sig ljust nog, i bredd
med månget annat svart fruntimmers, hvilket aldrig i världen skulle
hafva drömt sig hem igen, efter att engång hafva kommit på slika vägar
-- och i godt sällskap till på köpet...
Medan S.E. låg utsträkt på en matta i det mellersta af vår landsmans
tre rum i hans arabiske principals tembe och snarkade, dess högre, ju
hårdare de tunga regndropparne föllo ned på taket af tunn zinkplåt;
medan en mkua yngling sysslade med den lilla ljusgrå vindthunden
af afrikansk ras, "Muhlah", som i morgon bittida skulle åtfölja
sin herskarinna Nahakwa; medan elden i den vida dörröppningen till
förstugan kom den hårda veden att spraka och knäppa; medan tekitteln
sakta puttrade och det urgamla arabiska vägguret enformigt pickade;
medan vinden då och då tjutande hven om stolparna och knutarna ute
på den tillstängda gården, ackompanjerad af någon häftig regnskur
och äfven af blixt och dunder; medan enstaka rop från det på höjden
belägna, omgärdade stora huset obehagligt afbrötos af hyenors skall
eller en gets bräkande; medan jag satt hopknipen på den låga divanen
i förrummet, med ögonen fästade vid den ojämt flammande eldbrasan på
marken vid utgången och med öronen lyssnade till landsmannen, som med
svag, dämpad stämma lärde mig -- resignation; medan jag mer och mer
försjönk uti grubbel öfver alt hvad jag genomlefvat och funderade på
hvad som alt ännu skulle vankas, så vekos plötsligt dörrgardinerna af
palmbastfibrer, som skilde oss från det inre rummet, åt sidan, och en
högväxt smärt negress, insvept i hvitt bomullstyg, fästadt med en knut
öfver ena axeln, trädde in. Hon var omkring tjugofem år gammal, hade
blå, halfmånformade tatueringar på pannan och kinderna fulltecknade med
blå, upphöjda streck. Hon bar stora röda korallringar i öron snibbarna,
ett bredt silfverarmband om ena handleden och en tunn spiraltråd af
koppar, löpande ett tiotal hvarf kring hvardera fotvristen. Det var
Nahakwa!
Hennes stora, brinnande ögon gåfvo mig en hastig, skygg blick, hvarpå
hon med en ödmjuk åtbörd satte sig ned på marken vid landsmannens
fötter. De samtalade en stund på en mig obegriplig dialekt --
antagligen mkua-sahili. -- Kvinnan fattade flere gånger med tårdränkta
ögon landsmannens hand, och äfven han foreföll mig ganska upprörd,
då han sent omsider relaterade för mig om Nahakwas tillgifvenhet för
honom, huru han räddat henne från slaftransport kedjan och huru hon
ömt vårdat honom hela den tid han vistats här och många gånger räddat
honom genom sin kännedom om förhållandena och negrernas plägseder vid
affärströftåg i det inre.
-- "Emellertid", bifogade han, "måste hon bort. Mina dagar äro räknade
och Gud vete hennes öde efter mitt frånfälle. Hemma är hon dock
säkrare."
Stackars karl, han hade blifvit själfuppoffrande ända till ytterlighet
efter ett egoistiskt lif.
Jag gjorde ännu invändningar, men förgäfves. Då han stod fast vid
förslaget, bad jag honom säga henne, att hon skulle räkna på mig "som
på en hvit" men tilllade försiktigtvis: "och som på en gentleman."
Vi drucko vårt te och lade oss att sofva.
Solen stod redan högt på firmamentet andra dagen, innan vi kommo oss
i väg. En stark blåst, som dånande vräkte bränningen mot den sandiga
stranden, och en delvis mulen himmel mildrade dock hettan och vi
begynte vår stormmarsch till Mozambik, sedan jag förut hållit ett tal
till S.E. och tagit löfte af honom att bemöta Nahakwa med skyldig
respekt.
S.E. -- gubben fattig -- strök helt belåtet sina stora mustascher hvar
gång jag nämde honom "gentleman och hvit", men hans stora, ärliga blå
ögon fortforo att blicka fram något skalkaktigt, hvilket ingaf mig ej
liten oro.
Emellertid bar det i väg för alla tre med vindthunden som avantgarde.
Jag måste uppriktigt säga: svårt är det att skiljas, synnerligen
under de omständigheter som landsmannen och jag befunno oss uti. Vi
gräto bägge -- ja allesammans, utom vindthunden. Tvänne bref har jag
sedermera skrifvit till honom, men något svar har jag ej fått. Han
var så tärd af sjukdom, att han väl ej lefver mera. Jag bönfaller att
läsaren-landsmannen med mig önskar frid, försoning och förlåtelse öfver
hans stoft, om han är död, lättnad i plågorna, om han lefver -- annat
kan ej jag, ej häller den mest vekhjärtade läsarinna tillgöra för
honom. De indisk-arabiska köpmän, hvilkas agent han var på orten, sörja
nog för resten.
-- "Lefve Finland till domedag" -- voro denne vår fjärran vistande
landsmans sista ord, som trängde till mig, där jag från toppen af en
kulle tillvinkade honom mitt "adjö" med den af honom mig förärade
stora, starka palmfiberhatten.
Den som icke tröttnat på att ögna genom skildringen ända härtill, lär
väl erkänna att det för en tid af icke fullt ett år varit äfventyr
nog, mer än tillfylles; men hvad väntar oss icke de närmaste tiotal
dygnen emellan Matla och Mozambik! Makua folket är vildsint och
uppretadt af det elände, som den skändliga slafhandeln alstrat ända
bort till Zambesi, Nyassa och Tanganika sjöarne. För ett par decennier
tillbaka formligen upprefs den mänskliga existensen från rötterna i
dessa trakter genom Almakajungas, Tippo-Tibs, Buschiris och andra
slafhandlares handtlangare. Lejon, som nära på försvunnit, läto åter
höra sina rytanden ibland lämningar efter nedbrända byar. I flodbäddar
lågo uppsvälda lik och öfver alt i skogar och bland blommorna på ängar
hittades gulnade, flitigt gnagade benrangel och kotor efter människor.
Jo det går skönt till här i världen!
Alla främlingar äro fruktade eller hatade, hvilket är detsamma. --
Portugisernes krigskorvetter kryssa upp och ned utmed kusten, och så
långt ett bombardement värkar har befolkningen en viss försyn. Norrom
Mozambik ända ned till stranden lär den vara mordiskt stämd. Sedan den
internationella förföljelsen mot slafhandeln omöjliggjort trafiken
sjöledes, har en stråt blifvit öppnad ini landet igenom skogen, på
ett visst afstånd från kusten. Denna slafväg med sina små krumbukter,
kurragömmor och genspångar lär, sorgligt nog, fortlöpa i en räcka ända
upp till Kap Gvardafui vid Bab el Mandeb. Vid tillfälle förrinner den
likt ökenfloden i sanden för att oförhappandes ånyo dyka upp på passlig
tidpunkt, vid lämpligt ställe.
I denna långa slafgata utmynna på behagliga platser de stora
"tvärgator", som gå tvärt genom kontinenten.
Utmed långgatan var det som äfven vår lilla trupp gjorde sin
frammarsch. Endast man håller ögon och öron öppna är slafstråten
den säkraste vägen, ty man råkar sällan annat lefvande på den utom
slaftransporter. Byar ligga icke i närheten och såväl elefanter,
antiloper som rofdjur tyckas sky den hemska kommunikationsleden, -- de
senaste väl för arabernas långa musköter, som träffa bra.
Huru skall jag nu rätt beskrifva veckans äfventyr och vedermödor samt
dess emellanåt tragikomiska eller helt humoristiska pointer?
Godt! Först sprang "Muhlah", vindthunden, med sin spetsiga nos vädrande
åt höger och vänster. Sedan gick Nahakwa med en försvarlig börda på
hufvudet, men likväl lätt och elastiskt. Jag vandrade henne tätt i
spåren. Därefter vaggade S.E. tålig, men surmulen. En värdig afslutning
bildade par makuamän eller kvinnor, som af Nahakwa antogos som bärare
för hennes medförda saker och vårt proviantförråd.
Vägen slingrade sig igenom landskap af den mest växlande skapnad.
Böljande slätter med en ensam grupp af palmer på toppen af någon kulle;
ett enstaka jätteträ, eller någon fikus eller sykomor; ibland en lång
rad af något slags tropiska popplar -- pinier -- hvilka bildade alléer
dem man skulle kunnat tro vara planterade. Här och där smärre flockar
af antiloper. -- En art af respektabel storlek har utomordentligt långa
korkskrufformade horn, som ligga i samma plan med hufvudet, annars
liknar den vår nordiska vildren. Damgazellen ser man också till. En
gång om kvällen blickade solen eldröd fram emellan de digra molnen och
visade oss fyra giraffer, hvilka kvartettmässigt stodo emot hvarandra
i skydd af ett stort trä. Hiskliga roffåglar -- gamar eller örnar --
kretsade ofta högt uppe i skyn öfver våra hjässor.
Västerut höjde sig landet ständigt i afsatser, den ena platån öfver
den andra, med gredlinblå bärgsryggar eller enskilda spetsar i fonden.
Då solen reflekterades emot dessa bärgväggar, skimrade de i alla
regnbågens färger. En annan gång föreföllo de kolsvarta med gnistrande
hvita eller röda fläckar -- vatten, nakna porfyreller granithällar?
Österut, mot indiska oceanen, var utsikten, då marken oafbrutet sänkte
sig, vidsträkt, ehuru vi, som begagnade slafvägens "skymundan", mest
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Afrikanska Reseminnen - 10
  • Parts
  • Afrikanska Reseminnen - 01
    Total number of words is 4347
    Total number of unique words is 2006
    23.7 of words are in the 2000 most common words
    32.9 of words are in the 5000 most common words
    37.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 02
    Total number of words is 4270
    Total number of unique words is 2110
    20.5 of words are in the 2000 most common words
    28.3 of words are in the 5000 most common words
    33.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 03
    Total number of words is 4393
    Total number of unique words is 2063
    21.0 of words are in the 2000 most common words
    29.6 of words are in the 5000 most common words
    34.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 04
    Total number of words is 4497
    Total number of unique words is 2001
    24.5 of words are in the 2000 most common words
    33.0 of words are in the 5000 most common words
    38.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 05
    Total number of words is 4406
    Total number of unique words is 2059
    22.6 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    36.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 06
    Total number of words is 4158
    Total number of unique words is 1923
    22.3 of words are in the 2000 most common words
    30.9 of words are in the 5000 most common words
    35.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 07
    Total number of words is 4555
    Total number of unique words is 2053
    24.0 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    37.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 08
    Total number of words is 4511
    Total number of unique words is 1969
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    32.4 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 09
    Total number of words is 4574
    Total number of unique words is 1954
    23.2 of words are in the 2000 most common words
    32.2 of words are in the 5000 most common words
    36.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 10
    Total number of words is 4526
    Total number of unique words is 2044
    24.4 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 11
    Total number of words is 4468
    Total number of unique words is 2033
    23.1 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    36.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Afrikanska Reseminnen - 12
    Total number of words is 1930
    Total number of unique words is 1019
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.