Afrikanska Reseminnen - 02

spelet samt fick till och med en kompliment af första styrman, som
nedlåtande slog mig på axeln för mitt arbete med den sönderbrutna
klyfvarbommens fastande, medelst talja, vid ankarspelets cylinder.
-- "You will be a good sailor with the time", yttrade han småleende och
tillade "What's your shipsname my boy?"
-- "Makefast" -- svarade jag utan tvekan.
-- "Allright -- nu kan ni gå och beslå skyskrapan ordentligare."
Styrmannen vände sig om på klacken.
-- Grymme man tänkte jag. Otack är världens lön. Jag hade försökt
utmärka mig och nu skulle jag högst upp i riggen på stormasten. Vid
skenet af en blixt såg jag negern och irländaren hånfullt grina.
Förstod ej då att uppdraget var ett sorts "mention honorable." Alla
möjliga former har också afunden!
Frånräknadt det tunga arbetet och myckna bråket för storm och oväder,
så hade vi en värklig bondtur. På par veckor hade vi hunnit till
Marockos latituder. Stjärnkonstellationerna började undergå förändring.
Såväl haf som himmel blånade mer och mer. Vädret blef alt vackrare och
luften ljummare. Solen hettade under det att månen underbart skönt
strålade rakt öfver hjässan, uti Orion.
Tiotal dygn drifva vi endast sakta framåt för passaden med alla segel
uppe, eller råka vi skoftals ut för fullständig stiltje.
Förste styrmannen är outtröttlig i att upphitta alla slag af
remontarbeten. I nödfall tvinnas garn, tjäras pytsar och målas. Oaktadt
hans bemödande att skaffa sysselsättning kommer besättningen i gräl
under lediga stunder. Alla människors gemensamma broderskap är ännu ej
i faggorna. Icke stort att undra öfver då landsmän ju gräla sinsemellan
och blodsförvandter icke vilja trifvas tillsammans.
Kaptenen hade emellertid upptäkt, att jag fått litet skola, förstod mig
på att räkna, skrifva rent och till och med hjälpligt sköta sextanten.
Mina dagar blefvo nu lättare och lättare, och en kväll blef jag af
andre styrman bjuden till messen på namnsdagsgrogg och claret.
Detta var för mycket för negern, malajen och irländaren. Äfven
svenskarne sågo sura ut. En natt blef jag öfverfallen, men förste
styrmannen och den präktige unge norrmannen Johannes Meyer kommo i tid
till bistånd. Negerns knif hade redan rispat upp en af mina rockärmar.
En annan gång råkade andre styrman i envig med en matros och då jag
ilade till hjälp fick jag plötsligt bakifrån ett slag med en spake, så
att jag döfvad föll ned på skansluckan.
Provianten var skämd, "bisketten" begynte "lefva" och vattnet smakade
äckligt, knorret steg stund från stund.
Herran vete hvad det blifvit af oss, om icke vi igen blifvit undfägnade
med en storm, hvilken visserligen till en början dref oss ur kursen,
men sedan vände om till vår fördel, och för fulla babordshalsar fingo
vi en vacker, solig morgon Afrikas höga kust i sikte ungefär vid 17
Greenwich longitud och 30 Sydlig latitud.
Vi kryssade nu några dagar upp mot Port Nolloth, hvars skimrande
kopparrika bärg redan lyste i fjärran. Dock "Hast Du mir gesehen!"
En ihärdig frisk kultje blåste emot, och då lasten till Nolloth var
obetydlig, beslöt kaptenen vända om och styra kosan på Goda Hopps
udden. Hvilken angenäm färd var det ej! En ren lustfärd långsmed
Afrikas här och hvar synliga kuster.
Nattetid lyste hafvet med fosforglans vida ikring. Infusorierna bildade
emellanåt långa slingrande eldrep. Om dagen seglade nätta, vackert
färgade musslor sirligt förbi oss.
Oräkneliga skaror nyfikna tumlare-delfiner kommo rusande genom vågen
långt ifrån. Flygfisk-svärmar flögo upp, skrämda af bruset kring
skeppsbogen.
Vildändernas falanger sågos högt uppe i skyn och snåla kapdufvor och
andra hafsfåglar kretsa oafbrutet öfver kölvattnet, i hvilket ett par
unga hajar uppehålla sig.
En dag visade sig på afstånd hvalar och slutligen fingo vi njuta af
anblicken utaf den majestätiska albatrossen.
The Captain förströdde sig med att skjuta på dem. Mig skulle detta ej
varit i smaken om jag äfven bommat mindre ofta än han!
Under hela oceanresan hade vi på sin höjd fått sikte på 3 à 4 stycken
seglare, ehuru väl 100,000 hvarje stund plöja hafvet, nu syntes de
däremot hvarje dag. En kväll kort efter mörkrets inbrott signalerade
utkiken "Light under portbaw" och vi blefvo i tillfälle betrakta en af
Sir Donald Currie & C:is ståtliga första klass passagerarebåtar -- jag
tror det var Hawarden Castle -- som rikt eklärerad ilade förbi oss.
Sådana fartyg ha en större farhastighet än våra bantåg.
Följande dag passerade vi ett stort fregattskepp, kommande från Java,
och vår besättning, som upptäkte några fruntimmersparasoller på
akterdäck, kom i formlig extas, hurrade, "cheerade" och viftade med
hattar och dukar. Cherchez la femme! -- Fören stöter emot Cape Towns
dockkaj. Oceanen är åter lyckligt öfverseglad -- huru oändlig den än
är, hvilka hemligheter den än gömmer i sitt ofantliga djup, -- vare
sig lämningarna efter den försvunna civiliserade världsdelen Atalanta
eller hiskliga blötdjur och pansarvidunder, ja fast själfvaste stora
sjöormen, ett står fast: det är med klappande hjärta man hoppar i land
på Afrikas jord. Nyfikenheten har så spänt nerverna, att man tycker
flygsanden, som den starka blåsten för i ögon, öron och näsborrar, är
skönare att inandas än passadens härliga vindfläktar. Oceanen är ändå
bara vatten och fiskar, medan Afrika är jord, växter och varmblodiga
djur och människor. Att största delen människor äro svarta märker man
genast vid första ögonkastet. -- Farväl sjökamrater! Vill det väl --
återse vi hvarandra i Port Elisabeth, ty dit skall Snowdrop om några
dagar ställa kosan -- och jag med.


III Kapitlet.
Afrikas allmänna geografi.

För menige män och lärde, som ej bekymrat sig om Afrika.
Man bör ej marschera efter hvarandra likt kungarne
i Sköna Helena.
Afrika ligger ungefär emellan 37 1/2° N. Lat. och 35° S. Lat. samt
45 3/4° Paris 50° Greenwich O. Long och 20° Paris 24 3/4° Greenwich V.
Long.
Dess ytinnehåll är omkring en half miljon och par tiotusental
kvadratmil. Finlands areal är 6,000 kvadratmil med några hundratal
därtill.
Afrikas största floder äro Nilen, Niger, Kongo, Zambesi och Orange
floden m.fl. Vårt land skulle icke inrymma någon af dem, knapt nog
europäiska Ryssland. Nilen är längst, Kongo vattenrikast och djupast.
Amason floden i Sydamerika är flodernas "Champion of the world", men
den är grund.
Afrikas största sjöar äro Viktoria-Nyanza, Tanganika, Njassa, Tsad,
Bangweolo eller Bemba, nära hvars strand Livingstone dog. Vidare
N'gami, Meru, Albert Edvard och Albert Nyassa, Rudolfssjö, Mokarikari,
Estoscha, Leopoldsjön och andra Kongoflodens sjöar.
Afrikas högsta bärg äro följande: Atlas i Marocko, Tar-So-Bero i
Sahara, Pellot och Kolima i Senegal, Kamerun, midtemot ön Fernando Po
i Guinea bukten, Erango i Hererodamara, Kapbärgen och Svartabärgen,
Storm och Drakbärgen mellan Boers republiker och Natal, Motopa i
Maschonaland, Bismarck, Zambo och Milundseka kring Zambesi och Schirvé
sjön, vidare Tata-Magongo i Loanda-Benguela, Mbonda i det inre
Lunda, Lokinga vid Bangweolo, Lomve västerom om Makualanden, Rubeho
i Usagara, Kilimandjaro och Kenia mellan Viktoria sjön och Indiska
ocean, Dem-Bekir i Bahr El Ghasel, samt Ruvenzori eller Mänbärgen bakom
Viktoria och Schweinfurthbärget i Vadelai vid öfre Nilen. Ändtligen
alplandet Habesch eller Abyssinien. De högsta bärgstopparne äro
ständigt snöbetäkta, äfven under ekvatorn. På den stora ön Madagaskar i
Indiska ocean, österom Mozambik kanalen, ligga höga bärg.
Afrika är rikt på mineralier och metaller.
Guld påträffas öfveralt, utom i Sahara och norrom denna öken. Mesta
guldet finnes vid Guineaviken och i det inre mellan ekvatorn och 30°
S. Lat.
Silfver är en för Afrika icke häller främmande produkt. Transvaal har
flere silfvergrufvor. Boers länder äro rika på diamanter och stenkol.
Diamantfebern har skapat den ståtliga staden Kimberley midt i en
vidsträkt öken, där vatten sparsamt erhålles och lifsförnödenheterna
endast långväga ifrån. Marmor och porfyr förekomma såväl i norra som
södra Afrika.
Koppar erhålles från flere ställen i öfverflöd, såsom vid Port Nolloth.
Kopparringar om armar och ben utgöra de afrikanska svarta fruntimrens
största förtjusning, medan de däremot äro jämförelsevis likgiltiga för
föremål af guld.
Synnerligen söder om 5° S. Lat. är Afrika rikt på både järn, bly, zink,
salt m.m. Katanga lär vara ett värkligt Eldorado.
Att Afrikas fauna och flora är mäktig, omväxlande och, där ej vatten
saknas, äfven utomordentligt rik vet hvar och en, men äfven i Sahara
och Kalahari ryter lejonet då det fäller giraffen, medan antiloper och
strutsar fly förfärade undan.
Ehuru negrerna hushålla med elefanter sämre än vi med veden, finnas
dessa djurens kejsare ännu i talrika hjordar uti det inre, och var jag
i tillfälle att se en flock af dessa väldiga djur taga sig ett hafsbad
vid Cap Delgado, ej långt från Rovuma flodens mynning. Hvem kan
uppräkna de olika slagen af "nöt", jag menar här fyrfota med hofvar och
klöfvar försedda djur, af hvilka det formligen kokar i skogarne nedanom
Kongo ända till Boers stater. Märkligt nog påstår Stanley, att urskogen
emellan Aruvimi, en biflod till Kongo, samt sjön Albert var öde och
tom.
Ehuru H.M. Stanley ovilkorligen är den djärfvaste och förste af
alla Afrikaresande, fruktar jag i all min ringhet att han misstagit
sig härvidlag. En stor expedition, som hans senaste, med en Maxims
kulspruta kan skrämma äfven en noshörning på flykten, för att ej nämna
små fåglar.
Gnubockar, damaantiloper och flodhästar förekomma "en masse", men
ledsamt nog äfven hyenor, ormar, såsom den ilskna och giftiga
Pufferten, hvilka icke tvekar att förfölja och kasta sig på en ryttare.
Enfin de så att säga humoristiska, men elaka krokodilerna, hvilka jag
gärna lämnar, då jag haft så många obehag af såväl fyr- som tvåbenta
krokodiler.
Det indiska hönset, som öfverflyttats till Afrika, har så förökat sig
på Mozambik kusten, att en höna säljes för ett pris motsvarande fem
penni vårt mynt. Inhemska afrikanska pärlhöns äro dyrare. Getter äro
Afrikas "pièce de résistance."
Utan att uppehålla mig vid äckliga leddjur och crustaceer vill jag
vidare relatera något om de många, enligt våra begrepp underliga,
fast ofta välsmakande fiskar, hvilka simma i floder, sjöar och
längs kusterna. Här vimlar det af den spetsnosade Mölertsen och den
trubbnosade Springerten. Lax och forell, gädda och kolsvart aborre.
Gruntern, som vid fångande grymtar som en liten gris. Månfisken. Den
enorma Viktoriatrattan. Hornfiskar. Blånosen. Elektriska flundran.
Darrålen. Sandstocken, som är stor, alldeles genomskinlig och anses
ytterst delikat. Krithvita simpor. Den otäcka kattfisken, som med sina
palper hårdt griper om fiskarens fingrar eller vrist. Sandhundhajen --
liten men elak. En oändlig serie -- lefvande dels i salt, dels i sött
vatten, samt ibland i båda.
Dock nog nu om fiskar!
Af deltagande för den redan tröttnande läsaren skall jag totalt förbise
gräshoppar, myror, moskitos, flugor och mångfaldig ohyra, af hvilken
man vid ett oförsiktigt valdt lägerställe bokstafligen blir öfversållad
och tvungen att förbittrad resa sig, färdig att begå "Hara-Kiri" blott
för att slippa den objudna invasionen; apor, roffåglar, marabustorkar
och papegojor återkommer jag törhända framdeles till.
Men om små sångfåglar och svalor vill jag genast säga något. Då min
afsikt ingalunda är att göra boken lång, torr och dyr, tänker jag
slå två flugor i en smäll och berätta om ett par svalor, som åratal
bygt sitt näste under taket på verandan i Maschados hus i Mozambik.
M. fångade dem en dag och fäste ett sidenband om hvarderas hals med
påtrykt "Maschado Mozambik."
Följande år ätervände den ena svalan, den andra torde de italienska
gaminerna stulit. Svalan bar ett gult band på hvilket jag läste "Uelzen
Deutschland." Svalan själf, stackare, hade vid dess förnyade infångande
dödats.
En samling af små söta sångfåglar var jag i tillfälle att iakttaga
ombord å H.M. Sultanens af Tjangebars (Zansibars) ångare Barava, som
förde oss från Mozambik till Tjangebar. Uti en stor bur befunno sig
nämligen några hundra af dessa oskyldiga små kvittrare. De sändes af
en portugisisk dam i Tonga såsom gåfva åt någon förnämitet i Lisboa.
Hvilket oförmodadt och trefligt ressällskap.
Tonga eller som jag tror de heta "sällskaps fåglar", små blågrå med
hvita bröst, sutto radade på pinnen vid och på hvarandra, 6 à 8 man
högt. I det fria bo de i tusental tillhopa. En annan art är af större
kroppsstorlek.
Kolibris, metallglänsande honingsugare, den högmodiga paradisfågeln
med sin orimligt långa nedhängande stjärt, bi- och flugfångare,
scharlakansfågeln, kägelsnabeln, starar och "man soll sich nicht
verblüffen lassen", en näktergal, som fick göra resan retur utan vidare
besvär än sitta på en pinne och spänna tarsen litet stramare vid någon
rullning af ångbåten.
Men låtom oss nu öfvergå till växtvärlden. Främst i rangrullan står
otvifvelaktigt Dadelpalmen i norra Afrika jämte sina släktingar
Olje och Kokos palmerna i tropiken samt de lummiga Cykadéerna i
södra Afrika. Den som tycker om ananas (pine äpples) föraktar icke
kaktusarterna, likasom den egentliga kaktus hvilken ibland bildar
riktiga blomsterskogar och växer till ansenlig höjd. Ananas är en
alldeles låg planta af kaktus artadt utseende, men om den precis hör
till släktet vet jag ej. Harts afsöndrar den mycket. Jätte-baobab,
apbrödsträd, sykomorer, cypresser, ebenholz, mahogny, akacier, mulbär,
fikon, plommon, mpafu och pomerans m.fl. -- alla frodas de i Afrika
vare sig i norr eller söder, och i centrala delen af kontinenten
uppnå deras gelikar en storlek och prakt, hvarmed endast Kaliforniens
röda fura, de brasilianska träden och Parana samt Bermejo flodernas
skogs-distrikter i Grand Chaco försiktigt våga täfla.
Det australiska gummi-feberträdet, som spirar upp och skjuter
himmelshögt öfveralt, där det planteras, finner man äfven här och skall
det väl såsom Sydamerikas eucalyptus engång i förening med dikning
och kanalisering göra slut på den farliga intermittenta febern. Hvad
nytta skulle ej våra bröstsjuka hafva af det vackra mangoträdets
terpentinhaltiga, välsmakande frukter! Och ej skulle vi lida hungersnöd
om bananas bara ville växa vilda hos oss som de göra i Afrika. Bananas
äro världens kanske nyttigaste frukter; efter dem komma apelsin och
citron, också de infödda afrikanska medborgare.
Detta kan man ej säga om tebusken, medan däremot anses Nubiens kaffe
för det bästa i världen. Java kaffeträd, cacao och indiskt te äro
numera äfven acklimatiserade t.ex. i Natal och trifvas utmärkt. Det
samma är förhållande med riset, hvilket redan utgör hufvudfödan för
"niggrarne" längs hela Mozambik kanalen.
I södra och norra Afrika finna vi alla, äfven i Europa använda
sädesslag och i Cap till och med råg. Specielt afrikanska äro väl
negerkornet Durrah, som är så gifvande, att man erhållit 3357 kornet
af ett ax; vidare flere afrikanska hveteslag. Påminna vi oss sedan
pistozza, manihok, söta batater och tomater m.m. så ser man hvad Afrika
kan bjuda uppå.
Till det angenämaste af alt hvad Afrika likväl har att erbjuda måste vi
räkna dess härliga, i alla färger prunkande, välluktande blomster.
Blodtörstig tyrann och vekaste ungmö skulle säkert stanna lika
förhäxade som jag vid den anblick en liten undangömd fläck,
en strandäng vid en biflod till den mellan Grahamstown och
Kingwilliamstown rinnande Stora Fiskfloden företedde, då jag påträffade
densamma. Ängen hade engång varit upplöjd och var det väl därför som
tusentals blomsorter radat sig, sida vid sida, så tätt att man ej "såg
ängen för bara blommor." Hvilken arom i luften. Outsägligt!
Buffon hade bort beskrifva och Lichtenstein räkna upp de olika
arterna i alla deras olika schatteringar, från glödande eldrödt till
ljusblått och blekhvitt. -- Och när man sedan skådar hela byggnader
öfverskyggade, beprydda med mängden af dessa naturens fintmäjslade,
doftande ornamenteringar -- --!
Traditionen förmäler att Afrikas älsta urinnevånare härstamma från en
af Gubben Noaks söner. Dennes efterkommande utgrenade sig sedermera
i flere olika stammar, hvilka genom kroasering med andra raser gåfvo
upphof åt de sinsemellan olika folkslag, som vid tiden för historiens
början påträffas i denna världsdel. Sedermera inträffade här, likasom
annorstädes, stora folkvandringar. Anledningen till dessa voro, säga
historikerna, kannibalism, månggifte och slafveri plus roflystnad.
Riken sammanstörtade och andra upprättades. Omkring Niger-floden
sträkte sig det stora Kanemväldet ut öfver Sahara. På 1600-talet
omfattade Stor-Mokoko kongolanden. En viss Anzico (= chimpans)
torde grundlagt detta välde.
Vid 1700 talet, och redan förut, existerade det mäktiga Monomatapa med
hufvudstaden Kitiva, hvars inflytande sträkte sig från Zambesi i söder
och västerut bortom Njassa sjön till Musiatunja vattenfall vid öfre
Zambesi. De af Mauch 1871 upptäkta Zimboboes, Solukutas m.fl. ruiner
härröra från detta välde, såvida de ej räkna sina anor från Ophir,
i Salomos tid, eller än längre tillbaka i tiden, från det i hafvet
sjunkna landet emellan Mozambik och Ceylon, af hvilket Madagaskar anses
utgöra en kvarlefva.
I det inre utbredde sig Muati-Morapus eller Moluais höfdingadöme från
Bangwelo ända bort till Kongo och Nilen.
I dessa näjder finnas nu de obetydligt kända Lunda staterna.
Det säregna med Morapuska riket var, att en kvinna kallad Lukokisha
hade första ordet och hennes à la oraklet i Delfi gifna bud måste
konungen, Muati, hörsamma. Därjämte fans en senat benämd Kilulu.
Ett halft dussin "kilulu" voro ministrar, bland dem: kocken och
skarprättaren. öfriga kilulus voro guvernörer och ceremonimästare.
Efter Kanems fall bildades med Timbuktu som hufvudort ett stort
muhamedanskt välde. Från trakten af Viktoria Nyassa eller Ukerewe-sjön
utträngdes innevånarne af det ljusa blandningsfolket gallas.
Ungefär från länderna kring floden Kassais utflöde i Kongo bröt år 1500
Afrikas Napoleon, den fruktade kejsar Zimbu (= lejon), i spetsen för
sitt Djagafolk. Han framtågade ända till Kaplandets gränser i söder och
till indiska Oceanen i närheten af Sabaflodens mynne i öster.
Till och med den portugisiska gamla staden Mozambik vågade han anfalla.
Mazimbus enka Matsussa eller Tin-bana-dumba fortsatte eröfringarna.
Matsussa eller Tin-bana-dumba N:o II for fram ännu vildare och utbredde
skräck i alla riktningar.
Djagafolket var kraftfullt men grymt och blodtörstigt. Deras plägseder
voro sudlade med den värsta vantro, utan rediga moraliska begrepp vare
sig i ett eller annat. Barnamord hörde till religionsbruken.
Inom tidens lopp blefvo dock sederna bättre och mildare, så att Mutata
Kasangi-Polanka till och med lät döpa sig och sin familj, jämte det han
bistod portugiserne mot den vilda negerdrottningen Anna Singa.
I slutet af 1600 talet splittrade sig den afrikanska "Stor-Moguls" rike
för inre oroligheter, engelsmäns och portugisers påträngningar.
För närvarande finnas visserligen större riken i Afrika, men icke
efter den skala, uti hvilken Kanem, Morapu, Zimbus eller Monomatapa
voro tilltagna. Större delen äro mindre höfdingadömen, i besittning af
obetydliga områden. Däraf oafbrutna talrika krig, mest för slafhandelns
skull.
Som man vet, hafva -- utom den Fria Kongostaten och de i norden belägna
Marokko, Egypten och Abbyssinien -- Tyskland, England och Frankrike
nominelt beslagtagit all ledig mark, den icke portugiserne förut
besatt.
Mahdins dunkla och prekära rike må vi här lämna åsido.
Den enda ras, som på senare tider och kanske ännu i framtiden
sätter ett hårdt motstånd mot européns inträngande, är kafferrasen
i Sydöstra-afrika eller de egentliga Zulus. Deras ryktbara furstar
hafva gifvit engelsmän, boers och portugiser ofantligt bråk och
bekymmer. Kafferns starka familjekänsla gör, att några hundratusen,
ja tiotusental äro färdiga att bilda en nation, medan de talrika
hottentotterna icke tyckas hafva begrepp om nationalitetskänsla,
(solidaritetskänsla!) -- Detta oafsedt sitt vackra och rika språk.
"Slagen till slant" passade åt hottentotten till ordspråk. Kaffern går
däremot omkring och rufvar huru han skall kunna hämnas inkräktaren af
hans jord. Det är den svarte indianen. Den svarta demimonde världen
i kolonialstäderna räknar äfven 10 hottentottskor på en kafferska.
Utom hottentottskan och Tete-Kafir är bland Afrikas otaliga dialekter
Hainbundoabantu och Kisuabili språket vid Zansibarkusten de mest
framstående.
Buschmännen förefalla apmässiga och utgöra, måhända, Darwins saknade
mellanlänk.
Den som är hugad blifva afrikakännare har nuförtiden ett rikt material
i Mungo Parks, Livingstones, Camerons, Burtons, Barths, Spekes, Ch.
Andersons, Schweinfurths, Manch's, Galtons, Du Chaillus, Pogges,
Nachtigals, Serpa Pintos, Bakers, De svenske officerarnes "Tre år i
Kongo" --, ett utmärkt arbete --, vidare H.M. Stanleys, Emins, Triviers
m.fl. utgifna resebeskrifningar och vetenskapliga afhandlingar.


IV Kapitlet.
Kap-kolonin.

Sydafrikas hufvudstad. Nationalparken Knysna. Olika sätt att resa,
gratis eller efter två guldfuchsar. Skilnaden emellan en
Hottentottska och en Kaffer. Zigenare af högre rangklass.
Landsortsstäder m.m.
Senare hälften af september 1890.
En neger i den för härvarande svarte arbetare traditionella dräkten,
hoc est i en stor säck, med hål utskurna för hufvud och armar, stod med
min sjömanskista på sitt ulliga, bara hufvud och mina öfriga effekter
framför sig på marken, färdig att fatta tag i dem och bära sakerna
hvarthän han än fick order af den hvite mannen.
Ordern var ännu ej gifven, och detta ehuru redan väl en halftimme
förflutit sedan jag städslat karlen.
Villrådig satte jag mig på en lös kvadersten, som af någon anledning
icke funnit användning vid de storartade, dels fullbordade, dels vidare
fortgående arbetena på förbättrande af Kapstadens hamn, hvilken är
öppen, synnerligen för vindar ifrån nordväst.
Min svarte hajduk blängde en stund, hvarefter han varsamt placerade
kistan på kajen, satte sig uppå den och, med ett för en neger ovanligt
lugn, ur en liten säck framdrog en tennflaska, fyld med vatten,
ett par runda hvetebullar och en strut sandsocker, hvilket alt han
strax lät sig väl smaka. Vatten, hvetebröd och en dosis sandsocker
utgör negerarbetarnes i Kapkolonins hamnstäder hufvudsakliga föda.
I nattkvarteret, skjul där de i större och mindre skaror logera,
tillkommer emellanåt en skål kokt ris och vid "prasdnikar" en bit kött
-- sak samma efter hvilket slags djur...
Särdeles sparsamma förstå de svarte arbetarne att inom 5 à 6 månader
hopbringa en icke obetydlig summa, med hvilken de sedan tillhandla
sig lämpliga bytesartiklar, för att i sina ofta aflägset belägna byar
köpa sig nya hustrur m.m. Ju flere kvinnor en sådan man eger, dess
ljusare ser han framtiden an -- motsatt mot oss. -- Nålpenningar till
toaletter komma ej ifråga och medan mannen arbetar i hamnen, så bruka
hustrurna jorden och förkofra boskapen. En dag synes karlen ej mer
vid anmälningstiden å kontoret. Själf välbärgad negerbonde, sänder
han en fattig kusin i stället! Aldrig vistas han i staden längre
tid än halfva året. Ofvansagda gäller förnämligast kafferstammen.
Hottentotterne, massan af arbetarne i hufvudstaden Cape Town och i
småstäderna, äro jämförelsevis lättsinniga och vårdslösa.
Några regndroppar föllo. Jag blickade upp förvånad. Det regnar
jämförelsevis sällan i denna västliga zon af Kapkolonin. Så hade jag
hört och läst. Solen glänste ännu emot "Tafel-Table" eller på svenska
Bordbärgets sluttningar, medan kring Lejonhufvudet och Djäfvulspiggen
mörka lager af moln hade hopats. Själfva staden, där den utsträkte sig
på slätten från bärgets fot till hafsstranden, låg i en egendomlig
belysning. På en stadsdel föll ett stridt regn, en annan träffades af
tre à fyra grant skimrande regnbågar, under det att några delar åter
lågo i solljuset.
öfver hafvet och den i fjärran liggande ön med fyrbåken, dårhuset och
de spetälskas hospital -- Robben Island -- stiga äfven molnmassor.
Vinden, som hittils hven och pep, dånar om öronen. Åskan mullrar med
ett hotande flerfaldigt eko och mellan bärgsspetsarne ljunga oräkneliga
blixtar.
En god regnrock är det första en afrikaresande bör vara försedd med,
men min oljekavaj hade blifvit bortstulen ombord å Snowdrop, jag
misstänker af malajen, och som regnet här denna årstid, på våren -- i
september -- faller i värkliga floder, så hade jag själsnärvaro nog att
rusa åstad i riktning af en mindre kaffeserveringslokal, i detsamma jag
gaf negern ett tecken att följa mig i hälarne.
Från denna kaffe "schopp" begynte sedan min rastlösa 8 månaders
hemfärd. Hvilken färd! Hunger, törst och sjukdom, nödtvungna krokar och
uppehåll; till sjös och till lands, längs kusten och igenom det inre,
per järnväg, fartyg och, jag höll nästan på att skrifva -- luftballong,
med hästar, bufflar och mula eller "en footback"; ensam med blott
stafven i hand och påsen på ryggen eller beväpnad till tänderna, men
äfven uppfyld af muntra episoder, ljufva minnen af en skön natur och
hjärtegoda människor, samt emellanåt trefligt ressällskap.
"Die Todten reiten schnell" tänkte jag med Schiller under min ridt fyra
år tidigare genom Pampan i Argentina, nu tänker jag "En vivant il faut
se dépécher aussi tout de mème."
Negern tände på sin pipa och jag min sista finska cigarr -- en
Borgströmsk Diana! Det var ett litet enkelt matserveringsställe,
antagligen för sjömän och arbetare. -- Inredt på engelskt sätt med
reminiscenser af gammal holländsk smak. "The old Dutsch" har i dag
som är mycket af sin prägel stämplad på den annars splittermodernt
inrättade och "gåpående" Kapkolonin.
Själfva Kapstaden med sina platta tak och breda rätvinkliga gator, sin
docka och tusen fot i hafvet utbygda vågbrytare, samt sina monumentala
publika och många dyrbara privathus fin de siècle, med de uråldriga
gammal-holländska byggnaderna spridda ibland sig, och de egendomliga
bärgen i fonden -- själfva Kap-staden ter sig högst besynnerlig,
oförklarad. Omedvetet insmugglar sig i tanken Almqvist's ord: "höga som
kommande tider, dystra som de förgångna."
Refrängen lyder helt simpelt i våra vulgära dagar: Ett sorgespel har
det varit, en varieté är det, komedi blir det. Féeriet skall för alltid
varda en fatamorgana. Hvarför afklipper ej Nornan "det hela som är
ingenting?"
-- "Hvarför, o hvarför fick jag ej bli kvar"... hörde jag en röst
gnola på god svenska i rummet bredvid. Tankspridd hade jag uttalat
Kiellands pessimistiska fras halfhögt, hvilket uppsnappats af personen
i fråga. -- "I Arkadien" -- tillade jag glädtigt. Så hastigt förändrar
man sinnesstämning, då oförmodadt hemlandstoner ljuda i örat. Jag vet
ej hvarför, men finska språket gör, långt från fosterjorden, ett ännu
varmare intryck.
Tilläggas bör dock att ifall man någonstädes i Afrika t.ex. skulle råka
på någon af de gamla Helsingfors vännerna så nog skulle väl Finlands
svenska ljuda "varmast."
Finsk svenska fick jag nog sedermera höra, men ej från de gamla
gossarnes läppar, hvilket mycket förtog intrycket. -- Den jag råkade på
i kaffeboden var nu bara en svensk, bra och präktig karl föröfrigt och
Anderson hette han -- icke Petterson. Angenämt i alla händelser att ej
mera vara ensam i Afrika, med en i säck kostymerad nigger. Hälst hade
jag antagligen suttit i Svenska teatern i vår hufvudstad och hört vår
egen svenska från scenen i stället för att nu höra på glade Andersons
sånger om Värmlandsmö och hans vådliga äfventyr i Sinkapur och Kanguun
-- i närheten af, låt vara -- Goda Hoppsudden.
Tacka Gud måste man i alla fall. A. kände Kap ut och in och det dröjde
ej lång tid innan äfven jag gjorde så, och dessutom slut på de fem
pund jag förtjänat å Snowdrop. Går det engång, så går det, och bär det
utför, så bär det! Jag formerade bekantskap med en finne Lz som, sedan