Afrikanska Reseminnen - 01

AFRIKANSKA RESEMINNEN
Äfventyr och Intryck från
En utflykt till de Svartes Världsdel
af
G. E. v. ALFTHAN


Helsingfors,
J. C. Frenckell & Sons boktryckeri,
1892.


INNEHÅLL:
Företal.
Inledning.
I. Den famosa resan begynner.
II. Snowdrop på Ocean.
III. Afrikas allmänna geografi.
IV. Kap-kolonin.
V. Utmed afrikansk postväg.
VI. Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.
VII. Kolonin Natal.
VIII. På tropisk stråt med Fredrik Jambone.
IX. På tropisk stråt med Simo Eskola.
X. Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.
XI. Mozambik och Zansibar.
XII. På tropiskt haf.
Slutord: Ändan kröner värket @@ Talatta, Talatta.

Finska folkets tusenåriga förmåga
"att frysa och svälta men segra tillika",
tillegnas detta ringa arbete,
som därjämte söker bevisa,
att äfven en stark hetta ej kufvar Finnar.


Företal.

Ett arbete kan vara sämre eller bättre, men har en människa engång
besvärat sig med att skrifva detsamma, är det ju förvisso författaren
till förargelse om det icke blir trykt.
Blir det sedan icke köpt och läst, så har han en ny förargelse. De
förtretligheter censuren kan vålla äfven den harmlösaste själ äro icke
några förargelser -- det är en ren njutning att råka ut för censurens
sax -- när nu engång en sådan existerar. Jag hoppas icke denna gång få
njuta af dess utklipp.
Förargelsen att icke få de under en mödosam färd med svårighet förda,
sedermera utarbetade anteckningarna trykta slet och ref i sinnet och
gnagade på märg och ben så, att manuskriptet redan var utsatt för
eldfara. Faran gick emellertid öfver, för hvilket anteckningarna stå i
tacksamhetsskuld till en min vän. Om någon af de blifvande "kunderna"
har ett ögonblicks nöje eller får någon ljus idé, i det han eller hon
genomögnar landsmannens afrikanska minnen, så ber jag att han -- eller
hon -- förenar sig med mig i att tacka denne. De vänner hvilka biträdt
mig vid redigeringen tackar jag för den tålamodspröfvande granskning de
låtit alstret genomgå -- i den dubbla afsikten att medels strykningar
förhindra obehagliga framtida utklipp vare sig af skandalhungriga
kritiker eller en skuggrädd censur.
Tre ting äro goda -- hvarför jag härmedels äfven tackar de landsmän,
skandinaver och äfven främmande människor, hvilka manade af
solidaritetskänsla eller ett godt hjärta hulpo mig ut på den vågsamma
färden, lyckligt igenom densamma och slutligen lifslefvande -- om äfven
med en ramponerad kropp och en kalfatrad själ -- hem igen.
I våra hetsade, nervösa fin de siècle dagar ger man sig knappast
tid att ögna genom tidningar; vare det därför blott vetenskapsmän,
filosofer och skalder tillåtet att nedskrifva tråkiga, digra volymer.
En vanlig dödlig syndare bör vinlägga sig om att icke för mycket taga
läsarens strängt anlitade tid i anspråk.
Kritikern "ex professo" kommer väl i alla fall att få "myror i
hufvudet" af en innerlig önskan att sänka "biets gadd" i dessa
anspråkslösa reseminnen.
Vare sig han -- eller hon -- gör det för att läka min reumatism eller
för att få de efter afrikanska "väntalitebuskarne" jämt och nätt helade
såren att ånyo blöda; i hvarje händelse är nuförtiden bäst att göra
en bok så "lyhykäinen" som möjligt. Försiktigheten borde ingifva mig
tanken att enligt gammal vana skrifva anonymt, men liksom blygsamhet
pryder kvinnan, hör frimodighet, ja till och med en viss portion
oförskämdhet mannen till.
Helsingfors den 7 Mars 1892.
G.E. v. A.


Inledning.
"Huru man blir resenär."

-- -- -- -- --
Ständigt man mig velat klandra
Då jag ej fått likna andra.
-- -- -- -- --
Medan de flesta af mina jämnåriga -- ungdomar äro de icke -- åtnjutit
en relativt eller måhända -- äfven absolut fridfull tillvaro, har
jag sällan fått förblifva i ro på stranden, utan städse, fattad af
bränningen, åter och åter utkastats i vågsvallet...
Redan som blodung åtföljde jag min vördade fader på långa och mödosamma
färder i Lappmarken. Den vilda jakten en hel höst tvärt igenom ryska
Karelen utgör ej häller något minne af frid och ro.
1877-1878 deltog jag i fälttåget mot turkarne. 1879 besökte jag Paris
och London.
Åren 1880-1881 gjorde jag en resa genom en stor del af Nordamerikas
Förenta Stater.
1885-1886 vistades jag i Sydamerika -- se "En utflykt till Antipoder"
G. W. Edlunds förlag 1887. 1888 företog jag en tripp till Berlin,
Schweiz, Wien och Tyrolen, -- denna gång för att söka bot för min sjuka
hustru.
Då man betänker att författaren däremellan iföljd af inträffade
omständigheter åtskilliga gånger rest vårt eget land igenom kors och
tvärs; vidare i "affärer" besökt våra nya vänner ryssarne och våra
gamla vänner svenskarne, så nog blir äfven en zigenarsjäl trött med
mindre --!
Det egendomliga ligger i att "den sköna själen" ursprungligen fasade
för strapatser och att slita ondt, tvärtom var "den" ganska bekvämt
anlagd, med hufvudintresset grupperadt kring nya uniformer, sköna
damers baltoaletter och promenaddräkter. Reslusten inskränkte sig till
en spatsergång på Esplanaden och något slädparti.
Naturbeundran visade sig i frasen -- vanligen riktad till en fager,
gråögd tärna: -- "Hvilken härlig utsikt, min fröken!"
Jakt, fiske och all annan idrott ingaf leda om man undantager konsten
att rida med någon dam på modet ifrån brunnshuset till senatstorget,
och från senatstorget till -- brunnshuset, eller att promenera ledande
en stor hund vid band "kapellet rundt".
Några djupare studier i filosofi, matematik m.m. kommo ej ifråga. Man
tog lifvet från den glada sidan och var mästare i att brygga bålar, så
varma, som kalla... Man var rätt belåten med sig själf, tänkte just
icke på medmänniskor och ansträngde sig öfver hufvud endast då man
måste ut på -- exercis.
Skulle jag fortsatt på samma sätt vore jag nu kanhända kammarjunkare
och ansedd för en stadig herre, istället blef jag resenär och --
bondemåg.
Sådana lekbollar för omständigheterna äro vi människor.
Huru förändrad är icke nu efter "studier", pröfningar och strider min
lifsåskådning. Mig förnöjer numera hvarken damers toaletter eller nya
uniformer, icke ens om dessa senare äro prydda med glänsande tecken.
Nej -- det är ej mer blott bjällerklang som det gäller! Efter att hafva
tagit afsked från militären -- militären utan tross och kanoner --
beslöt jag att egna mig åt jordbruk.
På det natursköna Kirjola upplefde jag sedan några lyckliga år under,
som jag tror, sträfsamt arbete.
Så skänker lifvet en och annan stiltje... då och då solljus på
blomsterprydda ängar... månsken i susande skogar och älfvodans...
ljufva anderöster hviska om frid och försoning, om någonting bättre,
fullkomligare, engång, för -- den finska människan...
Men oblida makter begynna åter sitt spel. Ogynsamma konjunkturer
tillstöta. Resultatet utmynnar i -- "En utflykt till Antipoder". --
Farväl hustru, barn, släktingar och vänner...
-- -- -- Återkommen trampar jag ånyo fädernetorfvan, synnerligen kär
för biltoge män.
Efter några omgångar tror man sig lycklig och säll. Solen ler och
reumatismen ger vika. Affären går och det vackra hemmet öppnar sin famn
åt mina små barn -- då modern sjuknar in för att aldrig mera repa sig.
-- Idyllen tager plötsligt slut -- och penningarna äfven...
Jag fattas af förtviflan, anlitar glaset och lider af dystra syner
och drömmar, ser barnen inkastade på arenan bland rofdjur. Värnlösa,
förlorade! Fadershjärtat vaknar och -- förståndet också.
Nu börjar "vigilansen", men då man blott bjuder på sodavatten -- går
den illa. Då visar sig den räddande ängeln i skepnad af en "gammal vän"
-- som fått korgen af en kvinna. Han presenterar mig för henne, jag
friar -- och får ja!
Hon var en patriotisk flicka, som talade om blå garibaldiskjortor; om
mindre anspråk och större själfständighetskänsla, om fosterlandskärlek
och icke alls om -- penningar. Det var någonting det.
Vi gifte oss -- "mannen af börd och kvinnan af folket".
Många af våra små beräkningar slogo felt och därför nödgades vi söka
utkomst i främmande land, tvungna att lämna mina barn i släktens vård.
Här kan jag icke underlåta att nämna några ord om sådana uttryck som:
"Alla människors broderskap". Humoristen Saphir anmärker att frasen
lyder så och icke: "Alla människors systerskap", emedan man lättare
vägrar sin "broder" något -- redan artigheten mot täcka könet erfordrar
ett hänsynsfullare uppträdande mot systrar. -- Huru många "bröder" har
icke jag, och -- likväl! -- Jag sett dem en tid, en annan och jag ser
dem ej mera.
Men som man bäddat får man ligga. Att jag är så alldeles ensam, oaktadt
den vordna stora umgängeskretsen, måtte bero på att jag handlat orätt
mot dem, att jag är den största syndare af dem alla, törhända den ende.
Aldrig i världen har jag väl blifvit så ensam och öfvergifven i följd
af att vederbörande icke mera se någon fördel för sig i att vidare
följa broderskapets hälga lagar, sedan min lyckas stjärna ånyo håller
sig dold bakom töcken. Det kan aldrig komma ifråga. Antagligen tjäna
de fosterlandet genom att lämna mig åt mitt öde. Mitt samvete ropar
till mig: knorra icke vindtböjtel mot dessa ädla patrioter, och jag
instämmer: "Gud signe eder hederspaschor!" Ja väl, mitt förflutna lifs
många motgångar, en hetsig naturs otaliga felgrepp, hågkomsten af mina
små älskliga barn, det vemodiga minnet af min första maka, aktning för
min andra hustru, ditt och datt förenade sig om att lösa fogningarna i
det tämligen hårdt tillskrufvade samvetet. Mitt samvete vardt riktigt
dåligt -- och man påstår att det finnes samveten -- ändå sämre...
Det -- samvetet -- tär och förtär, men uträttar likväl så ofantligt
mycket godt. Odlen edert samvete!
Vi reste altså, men redan i Stockholm, därifrån en sjukdom tvingade min
hustru att återvända, blef jag allena.
Jo det var hemtrefligt!
Sorgliga meddelanden om oväntade bekymmer dem fosterlandet råkat uti,
trakasserier af kreti och pleti -- ända hit, finansiella trångmål, den
ofvan beskrifna samvetsoron... möjligen därtill bitterheten af en
eller annan oförrätt, som man lidit -- ah, man brydde sig ej mera om
den usla lifshanken, utan greps utaf idén att man skulle kunna göra
nytta åt världen genom att dö!
Då, just när pessimismens rötter fattat ett djupt fäste, sköt en
optimistisk planta upp och spirade alt högre, ju längre jag läste i den
gamla vännens bref, som kom med sista posten: -- -- -- -- -- "du som af
envishet, öfvertygelse eller genom ödet städse gått dina egna vägar,
efter eget hufvud; du som dumdristigt icke tvekade att resa än hit än
dit i världen och senast tänkt på Amur. Hvi förtviflar du nu? Var då
engång konsekvent, gamla gosse. Res igen -- res och res -- men res till
Södra Afrika och se efter om där finnes någon lämplig plats för våra
finska emigranter, för dem, som redan blifvit strödda likt agnar för
vinden och för dem, som kanske framdeles icke skulle önska blifva det!
Kanske handelsförbindelser kunde anordnas? Nyheter äro i alla händelser
roliga att få höra. Res, gamle gosse, res och kom frisk och lefvande
hem igen så har ditt år ej gått alldeles förloradt -- som, var du lugn
för det -- så mångas här hemma... Lef väl och välkommen åter!" -- -- --
En timme satt jag och stirrade tankfull och tänkte på vännen, som
hållit sig så käck och försakat så mycket...
Man låter tanken vagga hit och vagga dit till dess man fattar ett
beslut.
"Hän till Afrika!"
Ett oblidkeligt öde bestämmer att man skall varda resenär, men i och
med detsamma danas man till patriot, ty hvad som är bra på främmande
botten vill man naturligtvis ha importeradt till hemlandet och hvad
man, vid jämförelse, hemma ser vara: "blankt åt f--s" önskar man gärna
se exporteradt, rättare expatrieradt. Afrika är ett lämpligt land, där
gå spruckna kittlar och aflagda kläder med "fjång", medan klent mod,
snobberi m.m. bortdunsta.
Slutligen måste man ju berätta för landsmanninnor och landsmän hälst en
del af hvad man sett och hört, så godt förmåga och resurser medgifva,
och sålunda blir man äfven "författare". Anhåller om öfverseende och
tecknar eder
G.E. v. A.
Artsjö socken i en bondgård den 30 december 1891.


I Kapitlet.
Den famösa resan begynner.

Stockholms minnen. Göta kanal. Lilla och stora London.
Juli 1890.
Nu -- vid gränsen till det tjugonde seklet är det en vansklig sak att
för bildade nordbor beskrifva Stockholm, så mycket har om staden redan
blifvit "satt på papper". Skall man våga försöket så måste det ske på
ett alldeles nytt, originelt sätt. En vidlyftig skildring får det icke
häller vara.
Skärgärdens trollska scenerier, Waxholms fästning, inloppets skönhet,
Villastaden, Katarina hissen och konungaborgen berättar jag icke om.
Ej häller talar jag om Mose- och Hasselbacken. Hvarken Riddarholmen
med hela makten af historiska minnen eller "Djurgåln" med sina
friska vindar och bilder "ur nya tidens lif" skall locka mig till en
längre afhandling. Endast Gustaf Vasas bildstod på Riddarholmen och
Bellmansbysten i Djurgården ber jag få påminna om.
I det lilla undangömda värdshuset "Bellmansro" med dess
porslinskakelugnar från Bellmans dagar, sutto vi, min aflidna fru
och jag, för år tillbaka, en hel dag försänkta i samtal om den
förgångna tid, som aldrig kommer åter. Det var då, det. Nu gingo vi,
min andra hustru och jag, ut till skogen vid Lill-Jans för att åse
socialistmötet. Min första hustru, med sitt aristokratiska blod i
ådrorna, hörde gärna historier från Gustaf III dagar, medan min andra
med sitt demokratiska "sans ceremonie" en vacker morgon i början af
juni 1890 förklarade sig hugad att spatsera ut till Lill-Jans för att
höra på hvad Branting, Palm & consortes hade att förtälja. Så olika
voro kvinnorna, att jag, arme man, blifvit ett mellanting mellan dem
båda, hvarken fisk eller fågel... oförstådd af världen, den jag,
uppriktigt sagdt, ej häller fattar...
Författaren torde nu -- efter företal och inledning vara mera känd än
mången person, om hvilken tidningarna förkunna: "Den kände filologen
N.N. har i dag aflidit", eller "den kände pianisten M.M. anlände i
går till vår ort". -- Men mera känd än författaren är otvifvelaktigt
Göta kanal, om hvilken jag finner det omöjligt afhålla mig från att
yttra några ord af förtjusning. Hvilka omväxlande syner vid själfva
midsommartiden!
Bäst man befinner sig vid Motala berömda värkstäder, sirliga och
snygga, och ser hälgdagsklädda skaror glamma på hvardera sidan om
kanalen, är man i djupaste vildmarken och genomplöjer tysta skogssjöar.
Granens doft blandar sig med den af nyligen utsprucket björklöf. Änder
flyga snattrande ur vassen, i hvilken gäddan slår och löjan plaskar.
Därpå glida vi mellan frodiga klöfverängar. Bin surra, syrsor gnissla.
Fjärilar fladdra öfver till oss och högt uppe drillar lärkan.
Seglatsen öfver Vetterns och Venerns stora, svagt krusade vattenytor är
tilldragande, men obesegrad framstår för minnet Finlands sjöars
skönhet.
Däremot ställer slutet af vägen, ifrån det täcka Vennersborg till
Trollhättan, Saima kanal afgjordt i skuggan. Kära, gamla kanal gräfd i
fosterjordens sköte: "Du blott en yngling är -- en konung synes denne
mig!"
De nya slussarne, de gamla slussarne, inhuggna djupare och i hårdare
bärg än klipptempel uti Indien, och trafiken sedan!
I detsamma toppläntan af en skonare försvunnit i afgrunden nedanför,
visar sig skrofvet af en ångare invid slussporten ofvanom.
Hvilken fastnaglande, svindlande syn från bron öfver Trollhättan.
Trollhätta, du naturens skötebarn. Ho är den, som troget förmår skildra
din berusande skönhet, din öfverväldigande kraft?
Denna dånande vattenmassa, som högsinnadt skänker bort af sitt
öfverflöd åt törstiga fabriker och kvarnar, hvilka, fult och näsvist,
"sminka" dess rand, för att ömsom bred och mäktig, Ömsom muntert spridd
bland skogiga holmar, klippor och stenar i tallösa forsar, vattenfall
och rännilar ånyo framströmma allvarsam, förenad och obesegrad.
Sannerligen häpnadsväckande är du, kolossala Trollhätta!
Men jag glömmer människorna för naturen. Med människor förstår jag här
våra på fördäck och i lastrummet tätt sammanpackade finska emigranter,
icke de välfödda svenska och engelska herrskapen på akterdäck och
kommandobrygga, icke ens den värkligen pigga och söta Göteborgsmissen
som en god stund styrt ångbåten ute på Vennern.
Halfannat hundratal landsmän som fly, fly som jag från fädernetorfvan.
Det bästa folket (sic)!
Warum? -- Darum!
Till Amerika, Australien, Nya Zeeland -- och jag till Afrika.
På frågan: Hvad är ni för landsmän? fick man oföränderligt samma trygga
svar: "Nog ä' ja' finne", eller: "Suomalainenhan minä olen". Samma
gester med handen öfver hakan eller bakom örat. Visst äro de af samma
folk fast de tala olika språk!
Med hvilken fart det bär af utför Göta breda älf, och hvad stränderna
äro vackra och varierande! Skogbevuxna höjder och odlade, lägre belägna
ängder, byar, fabriker och kyrkspiror, ång- och segelfartyg.
I den stilla aftonstunden komma vi in i det rika, välbebygda, kanske
något sträfva och enformiga Göteborg. Men så är det Göteborgarens
största stolthet att nämnas Lilla Londons medborgare och hans första
omsorg är att väl ansa sina engelska polisonger. Stackars karl! tänker
man ovilkorligen.
Utanför svallar hafvet -- hafvet med ebb och flod, och uppe på en af
höjderna lyser i aftonsolens glans ruinerna af den gamla borgen. I
hamnen ligga talrika stora ångare och segelskepp. Det lossas och lastas
ifrigt.
Lif och rörelse på de breda hamngatorna, lif och rörelse äfven på
Esplanaderna af folk som begifva sig upp till Tivoli. En ensam en står
däruppe vid ruinen! -- -- "Lilla London" har förlorats ur sikte och vi
äro redan ur Göta älfs breda mynning, ute på Nordsjön.
Åter på Nordsjöns oroliga bölja som vresigt fräser mot några höga,
sandklädda holmar, på väg till stora London. Lotsen lyfter sin
blanka hatt till farväl och i ett nu gungar hans båt långt bakom
oss. Lastångaren Prins Oskar, kapten W., var ett långt, fult och
gammalmodigt fartyg; i stället var dess kapten kort, men vänlig och
vacker. Vacker var styrmannen, maskinisten var vacker, vacker var
köksan, vackra voro städerskorna och matroserna -- en värklig blandning
af Göta och Svea. Mindre vacker tedde sig däremot den ende passageraren
som kaptenen godhetsfullt tagit ombord -- gratis -- för att Finland
blödt för Sverge.
Vi foro öfver Nordsjön och inlupo i Thamesfloden. Cattle docks,
Gravesend, Victoria-Albert docks, Greenwich, Tillbury dock. Stopp
maskin!
-- "Farväl kapten och tack"!
-- "Lycka på resan! Lefve Finland!"
-- "Yksin Lontoossa" -- rann mig i sinnet där jag satt med min kappsäck
i en skranglig "cab" hvars kusk sagt sig känna en billig "boarding".
Att befinna sig ensam i London med ett pund och tre shilling i fickan
är icke något afundsvärdt. Visserligen hade jag af gammalt åtskilliga
bekanta där, men bittra öden hade gjort mig människoskygg och jag hade
beslutit försöka mig på: "help one self".
Hjälpa sig själf låter väl mycket bussigt, men är emellertid under
Londonska förhållanden ett Herkulesvärk. Mig lyckades det äfven icke,
utan blef jag nödd och tvungen begära råd och bistånd.
Men så påstår jag mig ej vara någon Herkules häller!
Sålunda visade sig svensk-norske generalkonsuln Juhlin-Dannfelt,
hvilken jag hade att tacka för så mycket från min föregående resa till
Sydamerika, åter vänlig och nobel.
En tagg ur den fosterländska törnrosen stack mig likväl här i hjärtat.
Gemenhet och förtal synas då värkligen icke vara bannlysta ur vära
landamären.
Falsifieradt skvaller begagnar till och med skriftliga utvägar, när
munvädret icke kan uppfångas. Är det åter inskränkthet eller ren
enfald, som intet förmår fatta, då, ja då -- skall det just varda si
och så med vårt framtida "olento". Fosterland! -- morituri te salutant!
-- Men jag afviker från ämnet. Herr generalkonsuln hade utstått en svår
sjukdom och det var därför ett sant nöje att se den fine, kloke och
ädle mannen ånyo återstäld.
Herrskapet Welin, frun född Hedenström, hvilka med stor framgång och
oberäknelig nytta sträfva för de talrika skandinaviska sjömännens
materiella och andliga bästa, voro ett par personer, till hvilka jag
äfven för alltid skall stå i den största tacksamhetsskuld. Ingeniör
Welin är föreståndare för "The Scandinavian Sailors' Temperence Home"
och fru Agnes Welin-Hedenström har redan länge förut i London värkat
såsom sina och våra sjöfarande landsmäns goda genius.
En förträfflig vän fann jag i herr Harald Appelberg nu bosatt i Malmö.
Hans afskedspresent, en solid, kort sjömansrock af bästa slag, var mitt
trognaste plagg i Afrika och höll dessutom upp min "prestige" bland
"Snowdrops" matroser under den långa oceanfärden.
Slutligen vill jag ej glömma vår finska pastor herr S--man, som, ehuru
välvillig, föga kan göra något för i nöd stadda landsmän. Han borde
af staten utrustas med medel, om ej för Afrikaresande, så för andra
emigranter och sjöfolk.
Mycket har i vårt land blifvit gjordt för modernäringen jordbruket, om
äfven mera kunnat göras t.ex. med kronans öfverloppsjordar, isynnerhet
där skogen växer glest, men råg, korn, hafre och potatis kan odlas. Nu,
sent om sider, begynner intresset för modernäringen fisket.
Få se när modernäringen sjöfarten egnas tillbörlig uppmärksamhet! Det
obetydliga i Exportföreningen, som icke tagit steget fullt ut, och
anslaget till några ångfartyg faller bjärt i ögonen.
Frågas billigt, hvad tillgöres för sjömännen?
"En rå sjöman" är lätt uttaladt af en lagerkrönt magister. Det är väl
så anordnadt af försynen att magistern, som ofta endast kostar landet,
skall omhuldas, medan beckig båtsman, som underhåller landet, alldeles
bör förgätas. -- -- --
Midnattstimmen har förrunnit och ljuset nästan brunnit ut, men alt
sitter jag med brefven från hemmet i handen och stirrar på Afrikas
karta.
Fara hem och råka ut för spott och hån af en fåvitsk hop. Fara hem och
blifva klafbunden till tanke och ord, Gud vet om icke äfven till hand
och fot --?
Och hvarför? För mina synders skull. Nej -- för att man älskar
tala fritt, skrifva fritt... För att man icke hyllat den gängse
uppskörtnings teorin. För att man haft otur och blifvit född under en
olycklig stjärna.
Men barnen och deras fosterland? Grånade föräldrar. En älskad moder,
den bästa af alla och den man minsann ej skonat mest. Och så mångt
och mycket annat sedan! -- -- --
Följande morgon hade jag tagit hyra som simpel matros på järnskeppet
"Snowdrop", destineradt till Port Nolloth, Cape Town och Algoa Bay.
Ordres i sjön. Det var ett så poetiskt namn "Snöflingan". Måntro den
sista man någonsin i lifvet skall skåda?
Innan vi dock segla åstad skall jag försöka skildra en af Londons
märkligaste sidor, lifvet i dockorna och de lediga sjömännens tillvaro
i kvarteren kring Commercial East och West India roads. För utrymmets
skull måste jag fatta mig helt kort.
I trakten befinna sig alla de största sjömanshemmen. Det för
skandinaver och finnar, redan omnämdt, det för engelska sjömän, det
för orientaler m.fl. Äfven vimlar det af sjömanshemmens konkurrenter
och dödsfiender, boardinglokaler och krogar. Endast den mindre,
förståndigare och nyktra delen af sjöfolket kan inrymmas i hemmen;
den vida större delen faller ett offer för boardingmastrar, deras
runnare och inställsamma krogvärdar. Dessa hafva till den grad unga,
oerfarna karlar och supiga sällar i sina klor, att dessa knappast
kunna kallas sjömän. Lönlösa sjöslafvar vore en korrektare titel. Till
exploatationsaffären höra ytterligare de s.k. danshusen, jämte dem
tillhörande kvinliga adepter. Ännu tillkommer den hos krogvärdarne för
par glas "schtarkt" per dag engagerade mångtaliga sjödemimondvärlden,
som man ser lysa i alla färger, såväl i afseende å dräkt som hy.
Om kvällen efter sju, då äfven docksarbetare blifva lediga och
tartuffeanlagda sjömän slinka ut ur hemmen, råder ett bedöfvande
stoj och eger ett brokigt virrvarr rum i denna näjd. Frälsningsarmén
anländer dessutom icke sällan med sina pukor, trumpeter och äfven
trumma i spetsen. Vid "holydays", då lustfarare från och till landet
passera, raketer, svärmare och bengaliska eldar afbrännas, är platsen
värkligen icke lämplig hvilopunkt för en stilla person med svaga
nerver. Bestämdt en värre förbistring än i Babylon. Under tiden ligga
dockorna med de i deras famn slutna jättelika skeppen och den oändligt
sig utsträckande raden af väldiga magasin i djupaste tystnad. Men
redan i arla morgonstunden samlas ofantliga skockar af arbetare vid de
tillslutna portarne. Karl den, som hinner först.
Snart flyter den lefvande strömmen in och det bullrar inom dockorna
ännu starkare, än utanför dem senaste natt. Arbetet är mera
ansträngande, men så också betydligt nyttigare för världen. Tiotusen
fartyg in- och utklareras. Från den smäckra skonaren till den kolossala
ångare, som går på Kina, eller det ännu hiskligare segeljärnskeppet
på San Fransisko. Äfven vårt fartyg bogseras ut, utför Thames till
kanalen...


II Klapitlet.
Snowdrop på Ocean.

Då en sjöman till häst är en styggelse inför Herranom,
hvad är en f.d. gardes officer uppe i riggen, om icke
en styggelse för själfva Hin Onde! Lookout for Africa!
Augusti 1890.
Man är envis som en finne, det kan nu inte hjälpas. Istället för
att beskrifva oceanen åberopar jag ånyo "En utflykt till Antipoder"
kap. sid. 11, 12 & 13 på hvilka blad man finner en del af de känslor
uttrykta, hvilka bemäktiga sig ens varelse vid åsynen af densamma.
Törhända är man ej mera så poetisk som då. Det är också en stor skilnad
mellan att resa som passagerare på en ångare och att sitta i riggen med
tjärade händer som matros på en segelskuta. Äfven åldern värkar sitt
till.
Vi hafva seglat ut ur La Manche och stryka i väg söderut med fulla
segel för en styf nordväst med byar.
-- "Skyskrapan bort", ropar the Captain och strax därpå: "Stagseglen
bort utom apan."
Åskan går. Regnet smattrar ned mot däcket. Den alt starkare vinden
tjuter i riggen. Mörkret är intensivt. Fartyget kränger vådligt och
rullar ibland häftigt öfver för en störtsjö. Vinden blir mer akterlig
och stampningen mindre, gongongen ljuder, "åtta glas, Port watsch"
skall upp på däck. Iklädda oljerockar och sjöstöflar klifver en blandad
hop uppför trappan. Negern i spetsen, tuggande och spottande, sedan
den ständigt vresige, röde irländaren, så några alltid svärjande
svenskar; en malaj i fez, en kines utan hårpiska och slutligen tämligen
högtidligt stämda en f.d. finsk officer, norske kontoristen Meyer och
den stackars unge fotografen Sievertson m.fl.
Vi skulle göra vår debyt i natt uppe i riggen under storm, i mörker.
The first Mate's barska stämma ljuder oss tillmöte.
Storbramseglet, storöfverbramseglet och tvänne klyfvare bärgades i en
hast.
Gaffelapan äfven och mesanmastens beginesegel.
Sedan kom turen till fockmastens öfre segel. Hej, hur det bar undan.
Klyfvarbommen strök i sjön med sina vatten och skufblindor och hvad de
alt må heta...
Men framåt gick det, för de refvade återstående seglen.
Med darrande knän och händer kommo vi tre landtkrabbor denna gång
helskinnade ned på däck.
Meyer hade fått sig en knuff af irländaren, för att han icke hittat
rätt på refsejsingarne, och Sievertson ett par patenta örfilar af
svenskarne, för att den stackars gossen icke kunde förmås göra annat på
förmärsrån än hålla sig fast.
Jag hade gudi lof erfarenhet nog att någorlunda nöjsamt draga mig ur