Afrikanska Reseminnen - 05

  geväret vid sidan och blickade upp mot Orion. Försjunken i tankar att
  denna stjärnkonstellation ungefär samtidigt betraktas äfven af andra
  finska ögon i söder, såsom af mina i norr, insomnade jag vemodig i
  hågen.
  Jag tror ej att man efter så många äfventyr och pröfningar kan skrämma
  mig så lätt, men nog gick en kåre längs ryggen på mig, då jag vaknade i
  daggryningen och såg en lång kaffer med de sedvanliga två käpparne --
  puukkon hos våra landsmän -- stuckna under ena armhålan, stå bredvid
  mig fingrerande om mitt gamla muskedunder. Min kunskap i kafir var så
  dålig, att jag, synnerligen i hastigheten, icke fann ett annat uttryck
  än -- "Faza, Faza"... Kaffern vände på hufvudet och smålog. Faza
  betyder vacker flicka; kaffern trodde väl mig vitsa och mena bössan!
  Kanske mannen var humorist, ty han grinade med sina hvita tänder,
  knäpte på geväret och upprepade skrattande -- "Faza, Faza. Yes,
  Yes!" Skämtsamma naturer förstå hvarandra värkligen snart. Den gamla
  bössan med tillhörande femton patroner och -- vännen Meyers klocka
  räddade mitt lif samt hjälpte mig öfver Kej floden, genom den långe
  kafferräkeln, som tog dessa saker i pant för besväret. Man får betala
  dyra färjpengar i Afrika -- åtminstone vid knepiga tillfällen!
  Floden Inhampuro eller Limpopo var då, så bred och djup den än är,
  betydligt billigare, ty en byhöfdings första gemål rodde mig
  egenhändigt öfver med sina "hjälphustrur" för presenten af min
  värdelösa gamla frack.
  Sedan kaffern, hvars namn jag glömt, yttermera hjälpt mig med att
  tömma resten af Eljenska matsäcken, visade han mig vägen genom några
  skogsdungar till en väl trampad stig. Utsträckande armen i östlig
  riktning sade han tämligen begripligt: "Butterworth", "Nquamqwa" och
  försvann själf åt ett annat håll, iakttagande försiktigheten att hålla
  ansiktet till en del vändt mot mig.
  Han gjorde måhända rätt däri, ty min högra hand slöt krampaktigt om
  revolverkolfven.
  Förargad lunkade jag än genom täta skogsdungar än öfver blomsterprydda
  ängder. Marken var kuperad. Trädslagen bestodo af vild valnöt, bok,
  järn- och päronträd, men till största delen af det äfven i "Grand
  Cliaco" förekommande s.k. "Yellowwood" (Podocarpus) samt Stinkträd
  (Oreodaphne) -- ett sorts "teak".
  Jag drack, rökte och hvilade mig de heta middagstimmarna vid någon i
  Kej floden flytande häck.
  Inspirerades här af en god idé, nämligen att vandra om nätterna, de
  månljusa stunderna.
  Redan första natten fick jag ressällskap. Jag hörde nämligen någonting
  galoppera efter mig och spände redan revolverhanen, då ett välbekant
  läte underrättade mig om att förföljaren var en -- åsna.
  Åsnan hade grimma och en liten träsadel på ryggen. Djuret skubbade
  halsen mot min arm och tillät mig utan krångel, efter att hafva blifvit
  undfägnad med en bit maiskaka, att stiga i sadeln.
  Jag tänker det var första gången jag blef vänligt bemött af en åsna och
  antagligen den sista. -- Åsnan var rask och kry och ehuru stigbyglar
  felades lät jag den gärna galoppera så mycket den behagade. Inemot
  soluppgången såg jag ett gärde af ståltråd omgifva mais-, hvete-
  och tohakstäppor, och snart framskymtade äfven hvita byggnader,
  en antediluviansk kvarn af gammal holländsk konstruktion och en
  liten kyrka, lik Kirjola ladugård, med kors öfver takåsen. Får äran
  presentera Butterworth, samlingspunkt för vakten mot Pondolandets
  bistra höfdingar! Min åsnas ihärdiga "yahhande" lockade till oss några
  andra betande åsnor och skrämde en flock tama strutsar och en fårskock
  på flykten. Stor uppståndelse!
  Ett par beridna poliser kommo sprängande emot oss.
  Efter en kort förklaring omhändertogs åsnan af poliserna och jag blef
  förd inför "el capitano".
  Sköna själar förstå fort hvarandra. M:r H:ton och jag blefvo snart
  lierade. Jag framvisade min tjänsteförteckning och mina till engelska
  och franska öfversatta rekommendationer af generalerna P. och S. Ett
  bref från svensk-norska konsulatet i Port Elisabeth samt ett annat från
  kapten S:son gjorde ocksä sitt till. Erhöll ögonblicklig anställning
  som skrifvare, korpral och närmaste man efter kapten H:ton själf.
  Med hvilken min af öfverlägsen nedlåtenhet mönstrade jag ej följande
  dag de två poliserna, som dagen förut gripit mig och åsnan!
  Men ack -- högmod går för fall. Ändtligen -- välbestäld högre
  tjänsteman vid frivilliga gränspolisen mot Pondoland, skulle det oblida
  ödet åter draga ett streck i räkningen, i det jag fick feber och
  häftiga magplågor.
  Jag intog på en gång så kinin som opium, hvarefter jag föll i en dvala
  som räkte ett par dygn. Den barmhertiga hustrun till den farmare, hos
  hvilken jag bodde, skötte om mig. Kapten H:ton, som under tiden aftågat
  till Idutywa, hade varit god nog och betalat för mig en vecka framåt,
  lämnat en sig tillhörig häst till min disposition och dessutom i en
  skinnväska skorpor, konserver, en half flaska kognak och följande rader
  på engelska:
   Min dyra M:r A.
   Anser det bäst för eder att lunka i väg öfver Umtata ned till
   kusten, där ni bör kunna få tag i något fartyg. Dock välkommen
   äfven med oss. Tackar er mycket för gladt sällskap och
   berättelserna från Finland. Gud vare med eder önskar uppriktigt
   vännen James H:ton.
  Märkvärdigt!
  Långt ute i vida världen skall man råka på hjärtegoda människor, medan
  i hembygden somliga utspy blott etter och galla.
  Hvad skulle jag göra?
  Uppsöka kaptenen eller söka hinna kusten vid Umtata?
  En morgon tidigt red jag min väg besluten att låta ödet afgöra om
  framtiden. -- -- -- --
  Den gamla men lifliga kapvallacken uppkallade jag "The old man" -- till
  minne af H:ton. Matroser på engelska fartyg kalla vanligen kaptenen
  "The old man" eller "The grand old man", och då flere af de värfvade
  voro matroser -- troligen förrymda -- så hade H:ton fått detta
  smeknamn.
  -- "The old man" -- vallacken nämligen -- gjorde icke sin första tripp
  öfver Afrikas kullar; detta insåg jag snart.
  Med nosen i marken likt en stöfvare skyndade den "fyrbente gubben"
  åstad i nordostlig riktning och jag lät honom hållas. -- En dag blef
  jag under en siesta öfverfallen af en hop små Bomyan-kaffer pojkar,
  hvilka ursinnigt anföllo mig med sina käpper -- i akt och mening,
  tänker jag, att frånröfva mig "The old man" och effekterna.
  Jag skrattade först, men då de unge svarte spetsbofvarne började gå
  mig in på lifvet -- de voro till antalet sex -- och den störste till
  och med slog mig hårdt på skuldran, sträkte jag ut armarne, böjde ned
  hufvudet och slog mig igenom till hästen, som var bunden vid ett träd.
  De små uslingarne förföljde mig och jag hann erhålla åtskilliga slag,
  innan jag fick revolvern ur hölstret. Pysarne, i en ålder af från 8
  till 10 år, måtte icke begripit sig på eldvapen, ty de fortforo med
  sitt angrepp, hvarjämte de upphofvo höga rop. Som en blixt genomgick
  min hjärna, att de ville uppehålla mig, tils pappor och mammor skulle
  hinna anlända.
  Skjuta på barnen ville jag ej häller. Emellertid afsköt jag ett skott
  i luften, ursinnig af ett slag, som bräkte min Stanley-hatt. Mera
  förvånade än skrämda drogo pysarne sig litet tillbaka, så att jag fick
  tid att kasta mig på hästryggen.
  "I grefvens tid!" Bakom kullen dök en hel hop af fullvuxna svartingar
  upp, och i samma ögonblick "The old man" föll in i galopp, hveno redan
  asegajer till höger och vänster.
  Nu fick "The old man" anstränga sina gamla ben, och stryk fick gubben
  med.
  Hela slätten var beströdd med kafferhyddor och öfveralt hördes rop, och
  här och där slungades en asegaj i marken midt för nosen på "The old
  man." -- Husch hvad det bar af mot Umtata-River, som rann ibland de
  blånande höjderna därborta. Raschee floden hade vi dagen förut redan
  genomvadat.
  Umtata är gränsfloden mot det oberoende Pondolandet, -- Det fria
  Kaffraria --, men som vi sett, äro i obevakade ögonblick de
  brittisk-kapska undersåtarne redan på denna sidan mindre fogliga till
  lynnet. I medeltal mördas årligen 10 % af ridande polisen i dessa
  näjder. Den ridande polisen består annars af jämförelsevis hyggligt
  folk, hvita och mulatter; äkta svart färg har ej tillträde. Bastarderna
  äro, märkvärdigt nog, till sinnelaget "hvitare än de hvite" själfve.
  Amerikanska negern Ben Smith ville ju ej häller erkänna sig vara en
  nigger.
  Ja -- fåfängan har många sidor och synpunkter, den med. De infödda
  soldaterna i portugisiska kolonistäderna Kilimane och Mosambik hörde
  jag flere gånger yttra till kolleger af det hvita regemente, som
  anländt för Maschona-affären:
  -- "Mig icke vara nigger (negro) -- mig vara soldat, kungens soldat."
  Ärelystnaden glöder öfveralt under kolen -- eller om det sedan är bara
  fåfängan. -- -- --
  Romanen mellan "The old man" och mig tog ett tragiskt slut.
  Landets skapnad blef alt mera bärgig, sedan Umtata öfvergätts; jag
  fäste mig vid de ofantliga lummiga hängpilar, som kransade dess
  stränder.
  Människor såg man icke till, men väl kol och sot efter förbrända
  kafferbyar. Det så kallade kriget försiggick visserligen i en annan
  näjd, men negrerna här i trakten hade väl delat sig i två partier, de
  med.
  Jag red försiktigt framåt, grubblande öfver hvem som skulle rycka åt
  sig segerpalmen -- Umhlangasso eller Manandu, samt hvad den gamle
  Sicgau, deras öfverherre, egentligen tänkte på, som lät dem slåss
  sinsemellan.
  Plötsligt susade en pil rakt i halsen på den stackars "Old man", som
  genast stannade och begynte blöda ur näsborrame.
  Jag har alltid älskat hästar, huru icke då de fyra, som långt från
  fäderneslandet lättat min kamp för lifvet. "Turkki", den lilla
  bulgaren, som dog i Finland, tillfölje af att en rå dräng slog den med
  en stör. Dorotillo och Marikita, mina båda pampas cimarroner.
  Dorotillo köptes af en mestizkvinna i Asul med löfte att icke slakta
  den. Marikita skiljdes jag från i Olavaria. Mennonitkolonins "pater"
  hade lofvat se till, att hon skulle ha det bra hos Mennonitbonden.
  Nu den stackars "Old man", som pustande lagt sig ned på gräset --
  pilen har gått tvärtigenom halsen och sitter kvar. Jag försöker ett
  par gånger draga ut den men förgäfves. Jag fattas af ett fullkomligt
  raseri. Det måtte icke vara klokt att bringa en hel nation, huru
  fåtalig som hälst, i ett slikt tillstånd. Ett skott i örat stillade
  den lille trogne afrikanens smärta för alltid, men ej mitt högligen
  upprörda sinne.
  Uppfyld af berserka känslor, med dolken i ena handen och revolvern i
  den andra, samt ett tjog lösa patroner i bröstfickan, stormade jag upp
  mot några kojor på den röda sandbranten. Obetänksamt och öfveriladt,
  men se där två af mina vordna svagheter...
  På femtio stegs afstånd sköt jag utan vidare ett skott i den största af
  de fyra hyddorna. Det var en dumhet. Hämnas en stupad vän och kamrat är
  en plikt, men en häst!
  Drifna till själfförsvar rusade efter skottet en mängd negresser
  ut. Där var ej en enda karl, såvidt jag kunde upptäcka; mycket lätt
  begripligt föröfrigt -- ty karlarne voro troligen uppbådade till
  "värneplikt", med anledning af "krig."
  Jag retirerade, först baklänges, därefter med ena sidan förut,
  slutligen i språng.
  En ganska vacker kvinna sköt manhaftigt nog ett par pilar efter mig.
  Skulle jag varit en neger, hade jag säkert enleverat henne i stället
  för att riskera döda henne med mitt revolverskott mot hyddan.
  Kvinnorna skreko som besatta och "ragassade" förfärligt. Jag tog
  min filtpacke från hästländen och fortsatte min reträtt i sydostlig
  riktning mot hafvet.
  Innan skymningen föll på kunde jag från en höjd iakttaga de några och
  tjugu kvinnorna och barnen, som stökade omkring "The old man." Jag
  fattade snart sammanhanget. De skuro honom i bitar till "halstrad
  biff." Lofvad och prisad vare Herran! Skulle pilen råkat mig, hade jag
  törhända fått samma öde som han -- före honom.
  Blodet hade råkat i svallning, hvarför jag marscherade oafbrutet, efter
  kompassnålens anvisning, utan att känna till någon trötthet. Flintan
  och fnösket fingo tjäna som ljus i mörkret tils månen steg öfver
  bärgstopparne.
  Rastlöst framåt till hafvet. Ahead! Ahead!
  En tur på resan var att jag ofta hade månljus under vandringen. Månen
  lyser äfven starkare än hos oss, hvilket väl beror af atmosfärens
  beskaffenhet och jordmånens natur.
  Ännu ett dygn traskade jag öfver skoglösa höjder; kringgick sedan en
  stor skog, smygande längs brynet. Upptäkte en klump otäcka svarta
  ormar. Pelikaner och andra vadare syntes i ett moras. Jag råkar in i
  en tät dimma på en höjd, går flere timmar igenom dimman. Ser otydligt
  eldar eller brand lägre ned på den motsatta sluttningen. Håller på att
  stupa öfver ett par lik -- strypta äldre negresser, ty jag finner ej
  nägot blodspår.
  Jag börjar känna det kusligt med tillvaron och fryser dessutom. Dimman
  fuktar som ett duggregn och rysningar genomila en.
  Ändtligen måtte jag nått den dominerande punkten!
  Hafsbrisen, kännspak på lukten, blåser emot mig, som nästan sofver
  gående. Jag piggas upp. Vinden tilltager och vid solens uppgång ser jag
  oceanens vida yta fjärran ännu, likt ett hvitt och blått band -- de
  finska färgerna -- men det är bara den hvita flygsanden vid kusten och
  Söderhafvets vatten. Ingen klocka har jag, men dömer efter solhöjden
  att klockan borde vara 3 à 4 e.m., då jag, som sofvit 3 à 4 timmar
  under lika många dygn, ankommer till hafsstranden. Gud är god. Knapt
  100 famnar från stranden ligger en liten norsk skonare för ankar i en
  vik, ty sjön därute går hög.
  Engång har man tur, en riktig bondtur!
  En liten julle lägger ut, sedan jag under en halftimme bråkat med att
  blifva uppmärksammad. Jullen häller ett stycke ut i sjön.
  -- "What do you want?" -- ropar en af männen i båten.
  Jag, som sett norska unionsflaggan vaja för vinden från gaffelnocken,
  ropar på svenska:
  -- "Jag är finne. Hjälp mig ombord. Nöden är stor!"
  Bränningen är svår men jag går ut till midjan i vattnet.
  -- "Akta dåm sej för hajar. Vänta litet!" -- Ett rep susar genom
  luften. Jag griper det, fäster ändan om mitt bylte, samt viker det
  sedan dubbelt under armhålorna, med en knut på ryggen, ty annars kan
  man få flyta med benen i vädret. Inom en minut är jag genomvåt och i
  den nästa med pick och pack i jullen, samt inom fem minuter ombord
  å "Meta", kapten J. Petersen -- en hedersgubbe -- som skakande på
  hufvudet frågar:
  -- "Huru ska' man så där begifva sig in i landet just som negrerna
  befinna sig i slagsmål."
  -- "För att få lust lefva igen, en tid, och sedan ha något att berätta
  om hemma", svarar jag.
  Pondos rika, för ögonblicket af blod besudlade höglandsbetesmarker
  försvunno ur sikte, likaså Umzinvubus eller St. Johnflodens imponerande
  dalgång och mynning, som lilla "Meta" käkt seglat nära intill, själf
  väl knappast märkbar, i den skummande jättehöga oceanböljans kamp mot
  strömhvirflarna.
  -- -- -- Like giant sentinels on either hand, The stately portals
  of the river stand, Their rugged crests, and headlands bold and free,
  Rising in silent grandeur o'er the sea, Whose foaming waves engird with
  silvery showers St. John's grand cliffs and castellated towers Low
  at their feet, in deep eternal shade, The river flows past mountain,
  krautz and glade, Onward and onward from its distant source, Till,
  midst this scene sublime, it ends its course. -- -- --
  Umzinvubus "norska" sceneri hörde blott till minnet -- såvida vi icke
  från Finland företaga oss en ny vikingafärd dit, en vikingafärd fin de
  siècle...
  Får man inte, hyggligt folk, hålla sin täppa i fred, så kan man ju resa
  dit och eröfra de oberoende "Pondodalarne" -- hämnas stackars "Old
  man!"
   Den 22 november 1890.
  Kuttern formligen rusar genom vägen för svällande segel natt och dag.
  Jag sitter tyst och antecknar med blyerts de senast upplefda
  äfventyren. I fall en månad tillbringas på det här viset, blir det alt
  en tjock lunta. Hvad klokt kan jag väl företaga här i Afrika alldeles
  ensam, utan instrument, utan det ringaste hopp om statsanslag och med
  föga hopp om fyrkar i bref -- ja icke ens enkla bref från de femhundra
  eller tusen vännerna.
  Men man är så otacksam, så omöjlig... i sådana stackares ögon, hvilka
  äro så fasligt rädda för allting här i världen, utom att "klå" sin
  nästa. De begripa rimligtvis ej att de kanske följande ögonblick
  själfva, just då de spänt ut den högmodiga påfågelstjärten, kunna få
  den reducerad till en enda, simpel gåspenna...
  Nå, nå -- så farligt är det ändå icke som det låter, synnerligen när
  man älskar sina fiender...
  Kuststräckan på hvardera sida om floden Umtanvunar erbjuder anblicken
  af skogfattiga höjder ungefär så höga som våra finska kullar, men vid
  floden Umzinkulus utflöde antaga de tätt skogbevuxna höjderna grandiosa
  proportioner. Innan Port Natal är nådd blir man i tillfälle att emellan
  -- grått, blått och grönt -- nakna klippor, himmel och skog -- skåda
  "tre åldrar." Tre åldrar äro tre röda höga kullar af järnockra, hvilka
  lysa som eld långt ut till hafs -- i ljusrödt, rosen och blodrödt --
  däraf namnet. Det kan vara minnesmärken efter våra gamla nordanmän,
  anmärkte kapten P:n. I skymningen ser kuststräckan rätt egen ut. Ifrån
  den jämt löpande högslätten, ibland öfvergående i lågland, uppstiga
  pyramidformade, afstympade koner eller sockertoppformade branta höjder
  -- af sjömännen kallade "Djäfvulsbarnens grafvårdar." Den gryende dagen
  visar oss åter floden Umzinkulus mynning ej mycket mindre storslagen
  än St. Johns. På Umzinkulus stränder bygga och bo ett hundratal norska
  familjer, som först tänkte emigrera till ön Madagaskar, men sedan
  hamnade hit. Briggen Luises historia och irrfärder förtjänade att
  af T-stjerna behandlas som underlag till en finsk sjöroman, medan
  E-felt just kunde måla landskapet med "tre åldrar" på en duk. Det är
  sannerligen en stor skada, att afståndet dit är mera långt och resan
  något besvärlig och dessutom något dyr!
  
  
  VII Kapitlet.
  Kolonin Natal.
  
   Durban -- också en hufvudstad. Torra statistiska data -- för
   helgjutna och stadgade personer, samt en liten tidningshistoria
   och naturscenerier för människor à la författaren. Ett Julbad.
   Titulus Simo Eskola anträffas.
   December 1890.
  Den senaste månadens ströftåg hade förvildat mitt sinne; nästan
  gjort mig till en neger. Ehuru mänskligheten sträfvar efter en
  fulländad civilisation kan man ej förneka att vilden, lifvet i och med
  naturen, har sina stunder af frid och lycka, dem t.ex. hvarken Roms',
  Helsingfors' eller Raumos' innevånare hafva ett redigt begrepp om. Den
  vilda människan får vara sådan hon är, utan att andra komma och blanda
  sig i hennes affärer, hon reder sig galant både utan löständer och
  profpredikan.
  En person, som ofta blifvit ramponerad och kalfatrad, känner djupt
  välsignelsen af till och med en total ensamhet i naturens sköte. Han
  vill då icke gärna höra ett bi surra, ej se en fjäril fladdra. Han vill
  då ej se den rörelse, som vinden vållar i trädens kronor, eller höra
  vågens brus. Han tål ej något lif alls, begär en orubbad frid, hälst
  ett oändligt snötäcke eller, om i Afrika, en oändlig sandöken. -- -- --
  Natten föll på, då vi skjutande god fart fingo ögnamärke på de otaliga
  ljus, som blinkade från Port Natals "Point", och den vidsträkta, på
  slätten nedanom Umgheni höjderna utbredda staden Durban.
  Omkring den sandudde, som utgör spetsen af Point, äro redan nu stora
  kajbyggnader färdiga; andra äro under anläggning. Midtemot udden på
  andra sidan sundet löper såväl längs hafskusten i sydväst som i en
  halfbåge norrut en hög, brant skogbeväxt ås, hvilken inåt land bildar
  en naturlig hamn ända till floden Umghenis mynning och i sin vinkel,
  vid udden, en naturlig väldig vågbrytare mot oceanen. Högt uppe på "The
  Bluff" är ett fyrtorn uppfördt och något längre bort med utsikt öfver
  hamnen en "Alphydda".
  För att skydda den stora insjölika saltvatten hamnen från uppslamning
   utbygges, efter Sir Coodes anvisningar, ett, om jag får taga mig
  friheten symboliskt uttrycka: horisontalt liggande Eiffeltorn.
  Vågbrytaren begynner med flere armar för att sedan afsmalna ju längre
  den hinner ut i ocean.
  "Människovärket" pågår alt fortfarande, människovärket som vill besegra
  naturen --.
  Stora muddringsvärk arbeta rastlöst vid flodens mynning och i hamnen.
  Natal gör sannerligen stora uppoffringar för att förskaffa sig en
  oceanhamn och göra Durban till en världsstad. Sörnäs! Sörnäs! Du blir
  på efterkälken.
  Den högre belägna villastaden är en tjusande boningsort, medan de lägre
  stadsdelarne sjuda af det nervösa lifvet hos ett släkte, som vill fram;
  dam, ryttare, oxforor, tramways och sjungande negerbärare. Ett undantag
  utgör "Catos Creiche" med sina några bulevardgator och sina mot inre
  viken vettande "djungler", hvilkas stråtvägar utgöras af spångar
  och där, midt i en storstad, apor och ormar ännu hafva sitt tillhåll.
  Ortens grundläggare bar namnet Cato. För decennier tillbaka kom han dit
  och stälde sig så väl med då regerande kafferhöfdingen, att han för en
  romflaska och en dosis bengaliska eldar erhöll i förläning hela det
  sköna hamnstället. Hans hus ligger vid Creichens utkant och en hög mast
  med en ständigt svajande flagga visar främlingen dess plats.
  Att Cato gjorde en än bättre affär än ägarene af köpingen Salo eller
  nuvarande ägaren till Gumtäckt kommer att göra, detta oaktadt Durban är
  detsamma som vårt Helsingfors, eller vid köpets afslutande var det --
  kan tagas för säkert.
  Men det är företagsamheten som bör betalas. Klimatet, läget och en rik
  jord jämte frisinta politiska förhållanden äro därjämte dyra artiklar.
  Cato är mycket aktad af medborgarene, en sak som vanligen ej är
  banerbrytares, uppfinnares och grundläggares lott.
  Port Natals inbyggare torde icke spekulera på att flytta till oss,
  men går det illa med tiden få vi kanske lof kippa öfver till Natal;
  dessutom: när jorden afsvalnar hinner kylan troligen förr H:fors än P:t
  Natal. Sker detta icke -- desto roligare.
  Apropos -- hvarför icke i god tid grundlägga en finsk koloni, som kunde
  hafva regelbundna affärsrelationer med moderlandet, som gjorde dyra
  kaffe-, socker-, frukt- och bomullsmellanhänder öfverflödiga och med
  moraliska band skulle hålla emigranten fäst vid moderlandet.
  Förut har jag pläderat för Patagonien, nu röstar jag på Zululand. Det
  är ingen skam att ändra åsikt, blott man alltid sträfvar efter en
  rättvis och god.
  Natals regering, som är stadd i full täflan med Kapstadens och gärna
  ville undgå dennes lust för annekteringar, tager med tacksamhet inom
  sina landamären emot hyfsade europeiska element, hvilka den beviljar
  alla möjliga politiska, nationella och andra förmåner.
  I denna lilla bok är ej min afsikt behandla affärsförbindelsers
  ordnande på aflägsnare bygder eller emigrationsfrågan i detalj, uti
  hvilket jag icke är fackman, utan min enda önskan är att, liksom i "En
  utflykt till Antipoder", såvidt omständigheterna tillåta, gifva uppslag
  till något nytt, framvisa nya, måhända fruktbringande synpunkter.
  Då jag ogeneradt följt nutidens vackra princip att oafbrutet tala
  om det viktiga "jaget" -- en god princip för en hel nation, men
  öfverflödigt använd mindre sympatisk för individen -- för att således
  slippa att tala om mig själf skall jag -- äfven för ombytes skull -- på
  några blad skildra Natal, dess förhållanden samt slutligen draga några
  paralleler med rivalen Kap.
  Dessförinnan hembär jag emellertid min hjärtliga tacksamhet till
  ingeniören Eckhoff, Th. Rasmussen, N. Nielsen, herrar Lundh, Engh och
  Höijer samt landsmännen Michelsson och Sandström -- den senare bosatt i
  Maritzburg.
  Till min stora glädje återfann jag unge Meijer välbehållen i Natal --
  han är nu på en affär i Stänger, i Zululand.
  En treflig utfärd gjorde vi, några nordbor, julen 1890 till herr Lundh
  och det natursköna Umgheni, ett slags "Tölö-Tivoli" vid floden af samma
  namn, några mil från Durban. Därmed skall jag dock hafva äran sedermera
  traktera läsaren.
  Zululand har sin särskilda struktur, lagom medelhöjd öfver hafvet,
  något sandblandad jordmån, den stora "Tugela" och en mängd mindre
  floder, som genomströmma detsamma, samt också några goda hamnplatser.
  Skogfattigt i allmänhet har det dock här och där präktiga skogar. En
  barrträdart, jämförd med vår fura; australisk eucalyptus; ek (Quercus
  pedunculata) m.fl. trädslag äro med framgång planterade, utom de
  inhemska trädslagen, hvilka, med tropiska växtblandningar, äro de samma
  som i Kapkolonin. Zululand är nämligen kyligare till sitt luftstreck
  än den koloni det nominelt underlyder eller Natal, ehuru det ligger
  närmare ekvatorn. Efter dess vordna konungars -- Dinga, Panda, Cetevayo
  och Dinizulu -- täta strider med boers och engelsmän äro dess bygder
  glest befolkade och väl lämpade för nordisk emigration. Ad notam!
  Norrom Zululand ända till Portugiskolonierna och västerut mot boers
  stater befinner sig det behagliga och bördiga Svaziland, för närvarande
  underlydande en drottning, som främst utmärker sig för sin kolossala
  fetma, men äfven för ett listigt och kraftfullt regemente, omringad som
  hon är af olika jordspekulanter.
  Natal är ett förlofvadt land, förlofvadt med ett klimat, icke alls
  ohälsosamt och det bästa i världen för odling af alla slag utaf ädlare
  frukt. Om Egypten har varit världens kornbod, så nog blir Natal dess
  fruktmagasin. Kaffe, socker, tobak, ris, hvete och mais äro hemmastadda
  inom dess landamären. Boskapsskötseln är i stark utveckling, till och
  med mejerihandteringen.
  På min vandring med en kringresande handlande rundt om staden
  Maritzburg såg jag hos landtbrukare af olika bildningsgrad svenska De
  Laval separatorer (såsom hos Sutton i Hovick), tröskvärk (s.s. hos
  George Ross) m.fl. Utmärkta mulor och äfven hästar acklimatiseras mer
  och mer.
  Solicitor general (advokat) Scott i Maritzburg gaf mig intressanta
  upplysningar öfver somliga förhållanden i det leende landet, hvilka här
  emellertid vore för vidlyftigt att upprepa.
  Natal kan fördelas i tre välbevattnade distrikt, hvaraf hafsbandet
  är fruktboden, midtellandet kornboden och upplandet mot Transvaal
  har boskaps- och mjölkhushållning jämte en altmer stigande
  bärgshandtering. Stenkol har man, isynnerhet på senare tider, funnit
  uti rika lager, hvilket mycket invärkar på realiserande af påtänkta
  järnvägsförbindelser vida ikring. Kolonin Natal hade 1889 omkring 750
  eng. mil järnvägar i fullfärdigt skick, medan en projekterad linje
  sträkte sig till Elands Laagte öfver Ladysmith, för att möta den från
  Lorenzo Marqueso bygda banan öfver Komati floden. Strutsfarmandet är ej
  här så utbredt som i Kap, ej häller är vinberedningen ännu på modet,
  kanske för att kapkolonisterna hunnit längre.
  Här kan omnämnas huru strutsen plockas.
  I en trälår ledes djuret in. Den långa halsen med dess fårhufvud
  sticker ut. Längs öppningar i sidorna kan man föra in handen och rycka
  ut fjädern. Vid hvarje utryckning får lådan en spark. Strutsen är ej
  jordens slugaste djur -- man kan plocka djuret tio gånger, innan det
  anar oråd och får motvilja för låren.
  Te och kaffe ha med fördel kultiverats, äfven olika moluckiska
  krydder. De förnämsta fruktsorterna äro följande: apelsiner, citroner,
  guavas, galläpplen, ananas, bananas, mango, persikor, aprikoser,
  (acklimatiserade) gronodiller, alla våra bärsorter -- utom hjortron och
  lingon. Vindrufvor, äppel-granat, amotingula, päron, fikon, laquats,
  valnötter, almands (mandel), tamarinder och mulbär. Från maj till
  september är vinter, och kylan känbar emellanåt inåt landet. I Zululand
  tränger den sig ända ned till kusten, ehuru det ligger närmare
  tropiken.
  Regn faller mest sommartid (från oktober till april). Medeltal för
  värmen är 64° Fahrenheit -- Londons medeltal är 50°, Brisbanes i
  Australien 70° och ön Mauritius' 76°.
  Ehuru emigrationen i allmänhet borde försiggå i större skala, med ett
  visst kapital och kredit som bas att stödja sig på, vill jag nedan
  meddela några notiser för enskilda emigrationslystne.