Afrikanska Reseminnen - 03

flere år bosatt i Kap och gift med en hotellvärds dotter därstädes, var
glad att få höra nyheter hemifrån och vänlig nog att hjälpa mig i väg
på min beramade tur omkring Zansibar. Ingen småsak förresten för en
"pank" herre och svårare att lyckas i, fruktar jag, än t.ex. att segla
till Hangö välförsedd, eller rida på velociped från H:fors till Borgå
midsommartid och skida tillbaka till julhälgen -- men sport, är sport
-- när det kostar mycket penningar.
Den förnämsta gatan i Kapstaden är Adderley Street, alias Heerengracht.
på vänster hand -- efter som jag kom in på gatan -- visade sig
bangården, Standardbankens hus, den säkraste af alla afrikanska banker,
af hvilka Union och Africanbank instälde sina betalningar innan jag
ännu hunnit till Natal, vidare, högre upp, en gammal holländsk kyrka
med en säregen spira. Till höger magasin med spegelglas fönster,
butiker och kontor.
En vacker gata stöter där till, St. Georgs gatan. Vi styra kosan utmed
den. Tidningsbyråer: Cape-Times, Annual argus' spedition, postkontoret,
klubblokaler och en vacker katedral upptäktes här. I Öster, mot bärgen
skådar man den engelska villastaden. Hvarje boning är omgifven af
en den mest inbjudande trollska, större eller mindre trädgård med
springbrunn och här och där utstälda statyetter -- af Venus, Psyke,
Terpsichore, Bismarck och drottning Victoria.
Västerut ligga de urgamla holländska gatorna Loop, Burgh m.fl. I slutet
af Adderley Street befinner sig den magnifika Regeringsparken, midt
igenom hvilken en imponerande ekallé löper. Allén förefaller att vara
innevånarnes älsklingspromenad.
I närheten af ingången till ekallén tronar Kap-parlamentets hus,
kanske det ståtligaste i staden, uppfördt af röda tegel med trappor och
pelare af cement eller en vacker, men något porös granit.
Ej långt därifrån äro bibliotek och muséer uppförda midt emot den
Botaniska trädgården, på hvars motsatta sida Guvernörsresidenset
befinner sig -- en oregelbunden, ful gammalmodig byggnad.
Kapregeringen är ganska själfständig, såsom alla Englands
kolonistyrelser. Genralguvernören Sir Henry Lochs var för ögonblicket
med svit och en skvadron husarer uppe i Betjuanaland. Premierministern
Mr Cecil Rhodes är kolonins rikaste diamantfältegare i Kimberley.
Ehuru af holländskt ursprung lär han vara både aktad och mäktig
på grund af framstående egenskaper. Han torde drömma om ett stort
sydafrikanskt förbund och torde vara en nagel i ögat för boers, liksom
för Natalkolonisterne.
Garnisonen är tämligen stark, men förstärkes yttermera af den
"frivilliga armén", hvilken senare äfven fungerar som brandkår och till
och med besitter eget artilleri. Dessutom finnes en talrik öfver hela
kolonin spridd beriden polis eller gendarmeri. En afdelning af engelska
flottan ligger städse i Simons-bay, till hvilken vik ett skildt
järnvägsspår leder, till Kalkstation och Simonstown. Befästningar
uppföras öfver alt på höjderna. Huru gärna hade jag ej, påminnande mig
utsikten från Teneriffas pik, klifvit upp på Tafel eller Flata bärget
men i följd af hårda omständigheter och för att ej blifva längre på
vägen än lifvet skulle räcka begaf jag mig ombord å en af de ångbåtar
som trafikera Sydafrikas kuster. Några dagar därefter steg jag ånyo i
land vid den vilda, natursköna orten Knysna.
I flerdubbla kedjor höja sig bärgen vid Knysna -- 23 1/4° Greenwich
Long. 34° S. Lat. -- alt högre och högre inåt landet. Nyligen har man
funnit guld i dem.
De högsta, längst bort belägna, höljas af hvita dimmor, närmare kusten
te sig deras ryggar som gredelinblå, i zigzag gående strimmor och ännu
närmare resa de sig skogbeklädda gröna, slutligen har man strandens
höga sandreflar, silfver och guldglänsande i aftonsolens skimmer
öfver rödfärgadt haf. Det är ett färgspel utan like som jag förr ej
skådat, hvarken på Mont-blanc i Schveitz, när alptoppen hälsar ljusets
ursprung en klar, tidig morgonstund, eller i St. Vincents kraterhamn
-- hvarken vid Goda Hoppsuddens himmelsstormande klippa eller på Kap
Agulhas romantiska, hafvet spetsen bjudande uddar; -- måhända dock ute
på ocean, då en laber bris färgar vågornas ryggar hvita, solen går upp
eller ned och månen blänker högt uppe, bland stjärnorna.
En suck lättar bröstet huru ensam man än är -- och i Afrika. Huru än
öfvergifven, gjutes balsam i såradt hjärta, tröstas själen då den
gripes af den trollkraft som ligger i anblicken af en majestätisk
natur, döfvas af dess fridfulla, öfverlägsna härlighet. Hvad betyda de
högmodigaste lefvande män mot dessa döda toppar, hvad de mest smäktande
skönheter mot dessa i behagfulla kaskader uti oceanen nedspringande
skogsbäckar. Dödt! tanklöst! -- hvilka dumheter! Naturen lefver, icke
alltid stolt, misstänker jag, öfver vårt sätt att lefva, och tänker,
jag är öfvertygad därom -- ett strå hvassare än vi -- som väl ofta
tänka tokigt.
Vi kryp och parasiter, som lyckats stjäla en gnista af Guds i Universum
nedlagda förnuft; vi tro på oss själfva och jubla vid genomborrandet
af en tunnel eller invigningen af ett operahus. Möjligen bra gjordt af
oss, men mycket ringa i bredd med Universalandens värk uti naturen.
Blicka genom teleskopet eller uti mikroskopet och begrunda om du, o
människa, ur stånd att fatta sanningen. hvad stort är, eller hvad som
är litet, åtminstone begriper att du själf, o ve, blott är en stackas
narr, så länge du inbillar dig vara kronan på skapelsen. Men vi skola
ju skildra en afrikafärd och närmast nu -- Knysna.
Knysna är en obetydlig ort "med en hamn som ligger midt på torra
landet", dit endast små fartyg kunna intränga; större få med ångan
uppehålla sig utanför, i öppna hafvet. Sedan man funnit guld i närheten
har rörelsen ökats och man funderar på att tillkalla ingeniören Coode
samt utnämna en hamnkapten.
Det bärgiga skogsdistriktet till Juniondal och äfven Kuga
bärgsdistriktet, emellan tvänne åar, som flyta ut i Groote floden, har
af kapregeringen på sätt och vis exproprierats för att bilda en krono-
eller rättare nationalpark. I denna vilda och laglösa näjd är det
dock mer än blott ett "tuppfjät" emellan ett, med iakttagande af alla
vederbörliga former, uppsatt protokoll och ett "fait accompli".
En poetisk redaktionssekreterare utaf akten lär till och med hafva
instuckit en paragraf, som förbjöd all skogsafvärkan och all jakt,
äfven på vilda djur --.
Om af denna orsak eller med anledning af traktens otillgänglighet,
men Knysna distriktet är det enda återstående ställe i södra delen af
Kapkolonin, där elefanter påträffäs och lejonets rytande ännu någongång
enligt sägen höres. Att apor och stora ormar väl trifvas faller af sig
själft. På min vandring till Uitenhage råkade vi ut för argsinta apor
-- af passabel storlek -- och hväsande ormar, men elefanter sågo vi
icke, ej häller hörde vi lejonets rytande. Det är sant -- en morgon
i daggryningen fingo vi se en strid emellan några väldiga myrbjörnar
och en panter eller leopard -- omöjligt att urskilja i den rådande
skymningen.
En af björnarne blef på platsen till frukost åt panterkissan. Sedermera
hörde jag af norrmannen Engh, en vandrande elektrotekniker, att då
han för ett år sedan legat öfver natten hos några beridna regeringens
skogvakter i deras bostad i skogen, på vägen till Juniondal, fyra
elefanter, bland annat, med snablarne hade bortrykt det lilla husets
tak och varit nära att vräka omkull hela kojan.
På sina ställen är skogen tät och genomflätad med slingerväxter och
spången igenväxt, så att man med de dolkformade knifvarne mäste bana
sig en väg.
Ett tidsödande arbete, i hvilket man ej har större framgång än att
komma framåt ett par tiotal famnar i timmen, och dessutom obehagligt
för ormar och ohyran i löfvärket.
Jo, jo, men -- nog reste man bekvämare förut i sin vagn längs Tölö
chaussén efter de lifliga guldskymlarne!
Närmare Humansdorp blir det mindre backigt och skogen tar småningom
slut.
Vågformade gräsmarker begynna och vid Hankey, där man färdas öfver
Groote floden, gör man bekantskap med en flik af den ryktbara
Karrosteppen, som, ökenlik 7 à 8 månader, den återstående delen af året
är en saftig betesmark och vimlar af lif, två och fyrbent, behornadt
och kloförsedt.
Slättlandet till Uitenhage öfverfares makligt i oxfora -- tio par
bufflar -- i sällskap med några ovanligt fryntlige boers, synnerligt
välvilliga när de upptäkt att man ej är "en fördömd rödnacke", vill
säga: engelsman.
Ehuru alt engelskt numera har Öfvervälde i Kapkolonin, utgöra ännu i
dag boers majoriteten af den hvita befolkningen, i västra delen. Just i
dessa trakter begynna emellertid engelska element uppträda talrikare.
Äfven många judar och tyskar.
Kafferrasen uttränger därjämte de härintill förekommande
hottentotterna. Kaffrer och hottentotter äro värkligen "Niggrar", men
mycket olika hvarandra, så till utseende som karaktär.
Utom att hottentotterna äro mörka och i sina anletsdrag förete idealet
för negertypen, och kaffern åter har en markerad profil, med en
ljusbrun eller indianröd färgskiftning, skiljas de båda stammarne lätt
på deras fruntimmer. Kafferskorna få nämligen arbeta hårdt -- hårdare
än våra bondkvinnor -- åt sina män, som hysa inga anlag att ställas
under toffeln, medan hottentottskan har en godmodigare äkta hälft,
gärna latas och lägger på hullet, ibland öfverhöfvan så att man
bokstafligen -- baxnar.
Jag har redan förut haft äran orda om skilnaden emellan en kaffer och
en hottentott. I allmänhet bör man icke tro att alla negrer likna
hvarandra som blåbär -- hvarken i afseende å svärta, profil eller
karaktär. De, negrerna, skilja sig på hudfärgen sinsemellan betydligt
mer än vi, hvita människor. Somalis äro ibland gula som kineser,
nubiern är svart som kol, sudanesen är icke mycket blekare, medan
zansibariten har s.a.s. en skiftning i grönt. Herrar kongoiter variera
ifrån den mörkaste natt till en "svagt rosenskimrande morgongryning";
kaffern är brun och hottentotterna, koin-koin folket, mörka men ofta
nog värkliga "färggåtor" för hvilket de, så påstår man, särskildt hafva
sina fruntimmer att tacka. Hottentottskorna -- tertium non datur -- äro
mycket lätta på foten och dessutom altjämt i ett tillstånd som gör, att
ingen brist på ammor någonsin förefinnes inom deras landamären.
Hottentotterna äro annars ett muntert och jovialiskt släkte, med anlag
för korpulens, hvilken hos det täcka könet emllanåt når skrämmande
proportioner, en sak som vi redan omnämt. När man nu ser strimmiga,
prickiga och skäckiga species, så nog blir man snart humoristiskt stämd
i hottentottskt sällskap. Tillägga vi slutligen att man ej sällan ser
albinos och dvärgar så måste det erkännas, att negrer mindre äro stöpta
i samma form än t.ex.: pedagoger och teologer af den hvita hudens olika
nyanser. Hottentotten är annars en slarf och kaffern en girigbuk.
Hottentotten böjer sig utan vidare för sin hvite herre och mumlar på
sin höjd: jag är slagen till slant, då däremot kaffern med hämdlystet
förakt gärna slår ihjäl främlingen, som inkräktat hans mark, och ännu
hällre enleverar dennes fru och döttrar. Några händelser som inträffade
under min vandring kunna omnämnas. En gammal missionärs ännu äldre äkta
hälft, en gumma på nära sjuttio, blef bortröfvad af en ung höfding,
som ville lysa öfver en sin medtäflare genom att skryta med en hvit
drottning. Efter mycket besvär fick man den gamla damen hem igen. En
annan gång gick det värre. Ett ungt nygift par hade just anländt från
Europa till Durban. Mannen satt vid arbetsbordet, medan hans unga fru
dukade upp kvällsvarden på verandan. Han hörde plötsligt ett buller,
rusade ut, men hans unga hustru var och blef totalt försvunnen.
Stränga lagar råda i Kapkolonin. De svarte äro i de flesta
landsortsstäder förbjudna att röra sig på gatorna efter mörkrets
inbrott, och -- finner en kaffer ett rep, efter hvilket hänger en
främmande oxe, åsna eller häst, så blir han utan vidare kvitt åsnan,
men icke -- repet, om man nb. får tag i karlen.
Uitenhage, tillika med Kapstaden, Graaf Reinet och King Williams
Town en af kolonins älsta städer, är belägen på sluttningen af
Winterbockbärgen och ter sig pittoreskt öfver den ned till Algoa
Bay flytande ån. Dutsch-styl var den rådande, men man påmindes om
engelsmännens herradöme genom regeringens stora värkstäder för
konstruerande af lokomotiv. Liksom i den par hundra engelska mil inåt
landet belägna Graaf Reinet ryska judar monopoliserat handeln med
strutsfjäder, hade samma folk af en annan nation här lagt vantarna på
tvätten af ull.
Strutsfarmande och ullproduktion d.v.s. fårafvel är hufvudnäringen
utmed hela den vida Karrosteppen, begynnande härifrän ända bort till
Atlanten i väster.
På den sydliga kustremsan odlas vinrankan och tobaksplantan, där ej
skog och vildmark taga lofven.
Kapsherryn är billig och utmärkt god -- ocksä tämligen stark.
Se, så där ja -- nu sitter man i en kupé och ilar till Port Elisabeth
med ett afrikanskt bantåg.
Gräsbevuxna låga kullar utan annat tecken till skog än fruktträd och
eukalyptus kring farmarnes boningar. Några timmar och man uppnår
handelsstaden Port Elisabeth med dess kosmopolitiska fysionomi.
Port Elisabeth är lika mycket Afrikas Liverpool, som Jyväskylä Finlands
metropol, törhända dock något mera.
Några steg och man står på "Jetty Street" samt är om några Ögonblick
ute på vägbrytaren. En vänlig gammal herre lånar sin kikare.
Riktigt -- där ute på den öppna redden gungar sakta den halflastade
"Snowdrop". Jag går upp på postkontoret. Väntar. Får ändtligen svar.
Tvä bref.
"Långt från öga långt från hjärta."
I brefven läser jag råd och förmaningar om huru man bör bete sig för
att bäst reda sig i Afrika. Mycket tacksam, men skulle hällre emottagit
hundra bref, utan en enda förmaning, men i stället fullskrifna af
nyheter hemifrån.
Go'morron, go'morron! Nej så roligt! Snowdropkamraterna, de unga
vännerna Meyer och Sievertson skaka hand med mig. Vi voro tre stycken
där och endast Meyer hade ett pund i fickan, som den generöse gossen
genast stälde till vår gemensamma disposition. Vi sofde godt i hvar
sin säng i ett långt, snygt rum uti enkefru Lowes boardingshus. Andra
dagen åto vi duktigt, men blefvo till natten bortkörda af den grymma
enkefrun, då vi ej mera hade att betala kontant. Namnet gjorde intet
till saken, ty "Lowe" betyder ju kärlek. Döttrarna togo oss dock
vänligt i hand, beklagande vårt öde.
Rädda för kapstädernas stränga polis logerade vi med våra saker ute i
det fria utanför staden, inbäddade i sandbanken vid hafsstranden. Månen
blickade vemodsfullt ned på oss. Sievertson snyftade, Meyer såg mycket
fundersam ut och jag -- var argare än en spindel.
Följande morgon tog jag reda på landsmannen Martin Nyberg -- för
närvarande i Rangoon, i Asien. Ädelmodigt stod Nyberg oss bi. Han hade
god plats som uppsyningsman vid en kajbyggnad.
Med Nybergs hjälp skaffade jag Meyer och Sievertson ombord på en norsk
skuta, som seglade till Port Natal, där de unga männen hade bekanta och
aflägsnare anförvandter.
Det var med tårar i ögonen jag tog afsked af ynglingarne, och Meyer
tvang mig låna sitt fickur -- ett fickur som sedermera räddade mitt lif
-- en tacksamhetsskuld som jag gärna ville återgälda Meyer hundrafalt
icke för att jag så ifrigt hänger vid lifshanken, men för att jag
sannerligen ej velat dö, fallen för en rofgirig kaffers käppslag -- och
kanske bli kokad till ragout efteråt, till en mer eller mindre smaklig
måltid åt hans fruar.
Jag skall pröfva läsarens tålamod med en kort beskrifning öfver Port
Elisabeth, där jag vistades några dygn.
Det märkligaste intresset samlar sig kring Market Square eller torget,
samt detta tidigt om morgonen.

En bråkdel, ehuru en mindre, af världens nästan alla nationer fyller då
den stora platsen med dess springbrunn i midten; det ganska prydliga
rådhuset på ena sidan och den parallelt med hafsstranden löpande
hufvudgatan Main-Street's ena ändpunkt på den andra.
Main-Street är en ett par kilometer lång gata, med i början fina hus,
som ju längre man går desto mera urartar till en stinkande gränd med
usla negerruckel.
Jag har aldrig haft äran besöka den famösa Nischni-Nowgorod marknaden,
men antager att salutorget i Port Elisabeth är en kopia däraf, om äfven
typerna äro andra och olika. Kineser fallera emellertid ingalunda.
Kuriösa voro de med 25 à 30 åsnor förspända landtmannavagnarna. Unga
indiska flickor sålde blommor och krimskrams. Hvad herrar ryssar,
som äro svaga för zigenerskor, skulle hafva njutit af anblicken utaf
dessa mjuka, vackra fruntimmer och hvilka förvisso i sitt hemland
innehade en högre rangklass än det därur utkörda zigenarfolket. Vanliga
indozigenartyper sågos också. Trasigt klädda, voro inderna dock
öfversållade med ofta dyrbara smycken.
Men infödingen själf "massa nigger!" Jo, han var säkert ej frånvarande.
Tvärtom -- han var mycket talrikt representerad -- ifrån djupaste
ebenholz till skäraste ljusbrunt -- nästan som färgbrytningen på
Knysnabärgen. Dessutom albinos och en eller annan s.a.s. strimmig eller
prickig.
Jo -- det är mig en lefnadslustig nationalitet den svarta. Visserligen
äro negrerna löjligt nervösa eller -- ha' de inga nerver alls. Huru
"dåm" pladdra och skrika, gestikulera och grina, i det deras ögon stå
ut som på en kräfta. Så farliga äro negrerna i det hela taget icke.
Godmodiga och äfven älskvärda -- riktiga svarta fransmän. In i landet
äta de visserligen upp hvarandra och hvem som hälst, men det är fel i
uppfostran. Annars är hottentottskan liderlig och kaffern hämdgirig.
Hottentotten håglös till ytterlighet, medan kaffern ofta är girigt snål
och listigt beräknande. Det hafva vi föröfrigt redan talat om ett par
gånger, men vår traktan är att grundligt påpeka olikheten mellan dessa
nationaliteter.
Hvardera sorten super ohyggligt. Allt det där kan ju vid tillfälle slå
in på människor af hvad kulör som hälst och orättvist vore att icke
erkänna det negergentlemän t.ex. i Nord-Amerikas Förenta stater på
intet vis gifva efter hvita sådana. Ofta nog äro de mera hyfsade och
godhjärtade än snuskiga, endast money sökande Yankees.
Vinkelrät emot stranden och Main-Street leda Drottning och Prinsesse
gatorna med deras af träd beskuggade, till hälften undandolda, i
villastyl uppförda hus bort till Fängelset och den vackra parken St.
George, hvilken något stel med springbrunnar och lawntennisplaner
frekventeras af la haute société och framvisar bilder ur high life.
Den i Main-Streets andra ända befintliga Alfredsparken är af äldre
datum, har en treflig, gammal tysk trädgårdsmästare, lummiga träd,
vackra blomsterrabatter och utsikt öfver den låga sandiga stranden
och öppna hafvet. Alfredsparken -- namnet ett minne af hertigen af
Edinburghs besök på 60-talet -- syntes mig åter med sin kägelbana och
danspaviljong egnad åt folknöjen. Fann min förmodan korrekt, då jag vid
utgåendet mötte några engelska soldater i röda uniformer, arm i arm med
tjänstepigor -- svarta --.
Åter och åter Brunnsparken och Hesperia i Tölö. Publiken visst en
annan, växtligheten yppigare men krogarna lika -- dyra.
Jag hade genom M. Nybergs benägna protektion fått mat och logis --
i ett lider -- på ett öfverfyldt boardningshus hos enkefru K:n, men
föredrog att tillbringa de lediga aftontimmarna hos M.N. själf.
En viss fasa för enkefruar hade fått makt med mig. M:rs K:n visade
sig visst mycket vänlig, men hade blott ett öga, var litet sned,
öfverdrifvet korpulent och talade med hes röst. Erhöll den fixa idén
att hennes enda öga hvilade på mig med ett egendomligt, svärmiskt
uttryck... Altså, jag lunkade uppför den branta Hennley road, upp till
M.N. Han bodde ganska nätt och njöt af en treflig utsikt.
Fotografier af Helsingfors och Polisgevaldigerns berättelser af V.
Pettersson lägo på bordet framför soffan.
Påminner mig att jag gaf M.N. ett medhaft exemplar af mina ungdoms
pennalster, utgifna under benämningen Skuggan, ett redaktionsfel, ty de
buro ursprungligen titeln -- I Skuggan -- reslektyr för mognare ungdom
till sommarferierna.


V Kapitlet.
Utmed afrikansk postväg.

Tre landsortsstäder. Mundering. Statskalendern och Adolsboken.
Dagrar & skuggor. En afrikansk postiljon. Backfisch à la kaffer.
Umpanajas sköna själ. Kaffernotiser. Tyska legionen från
krimkriget i Transkeilandet. Guldfält och "Den ledes" frestelser.
Oktober 1890.
"Tack skall ni ha, Martin Nyberg, och lef väl tils vi råkas" -- M.N.
viftade med näsduken till farväl åt sin landsman.
Bantåget rusade i väg ibland gräsbevuxna, trädlösa kullar och det bar
af mot norr, bokstafligen vers l'inconnu.
Med järnvägen kunde jag resa ända till Grahamstown. Därifrån tänkte
jag vandra mot Boers republiker och sedan vända i en halfbåge till St.
Johns river eller på Kafir Umsinvubu. Vid dessa exkursioner behöfver
man väl ej vara utrustad med vapen och förnödenheter i den skala man
är tvungen t.ex. vid expeditioner i Kongostatens inre, men icke kunde
jag därför skryta med att vara väl försedd. Vapen -- en gammal, rostig
Colts revolver af grof kaliber, ammunition -- 30 st. patroner.
Proviant: ett engelskt pund nio shillings. En ny pipa, present af
Sievertson, med kort skaft och elfenbens munstycke. 2 god amerikansk
tobak. Den afrikanska tobakskulturen är stadd i tillväxt, men som den
nu serveras i kompakta rullar har den en frändskap med mahorkan ehuru
den visst är lenare att tugga.
Öfriga förnödenheter:
Ett st. stärkt ny hvit skjorta -- för något högtidligt ögonblick.
3 st. ylleskjortor (Åbo, Juselius).
3 st. yllekalsonger (H:fors, Kräki).
2 par afrikanska mockasiner, för att icke krypdjur från marken skola
intränga och vålla en olidlig klåda.
3 par af erfarne vandrare rekommenderade skor.
En kompass.
En god karta öfver Sydafrika (ännu i behåll).
Inga strumpor.
Inga näsdukar höll jag på att berätta, tvärtom jag var försedd med
femtio à sextio stycken, röda med affigurerade clowner, englar och
elefanter i hvitt. Ytterligare: ett par långa band hvita, blå och röda
glaspärlor. Dessa artiklar skulle tjäna som betalning för mat eller
hvilket var det samma, till att ställa sig in hos negerhöfdingarnes
gemåler.
Lektyr skall jag då alltid hafva med mig. På Pampan i Sydamerika hade
jag t.ex.: Statskalendern. Denna gång hade ödet fogat att jag utom
ett Konversationslexikon -- engelskt kafirskt -- tagit med mig den
s.k. Adelsboken. I händelse jag läst i den under de många ensamma
stunderna skulle jag bestämdt nu duga till Ridderskapets genealog --
men jag duger icke --. Ursäkta att jag icke skäms för att tillägga att
ett engelskt nya testamente, skänkt af Fru Hedenström-Welin i London
och föga större till formatet, än att det väl inrymts i en större
västficka, medföljde på färden.
Runebergs Fänrik Ståls sägner, Hertzbergs Kalevala och alla mina öfriga
saker hade kvarlämnats i M.N:s värd, i Port Elisabeth.
Att jag har byxor och rock och bland de i filten inlindade sakerna
äfven en kort oljetröja, som skydd mot regn, förstås af sig själft.
Mycket behöfver man, med litet kommer man tillrätta. Med ännu mindre
till och med än det ofvan uppräknade, som den hulda läsarinnan snart
får erfara. Mina herrar där hemma, sänken edra anspråk!
Då man befinner sig ensam, fjärran från fosterjorden, leka dess
förhållanden i hågen. Dagrar och skuggor framstå tydligare. Den s.k.
komparativa anatomin är icke min specialitet -- om jag alls har någon
-- men att jämföra människotypen ute i världen med den i hemlandet har
oafbrutet sysselsatt mitt sinne och skall jag om förhållandena medgifva
i en skild liten bok nedlägga frukten af mina iakttagelser härutinnan.
Bokens titel ljuder ungefär så här:
En profryttares observationer. Författade med anledning af att den
artikel han gjorde uti var osäljbar, och då han hälst på något sätt
ville tillgodogöra principalens på profven bortkastade kapital.
Utbjuder man en slik encyklopedi i bokhandeln, så ber jag att man
hvarken gråter eller skrattar, bara småler invärtes, eller knyter
näfven i fickan.
Medan vi pladdrat ditt och datt hafva vi passerat Alice-dals junction
till Kimberley, en ort den jag uppriktigt sagdt aldrig besökt, ehuru
jag på några afrikanska föredrag i Studenthuset tog mig friheten därom
uttrycka mig något tvetydigt. I Grahamstown var jag däremot, och dit
komma vi i rappet. Att Kimberley för att vara midt i en afrikansk öken
är ett undervärk i sitt slag kvarstår dock som ett faktum. Kimberley är
fokus för diamantsökare och guldgräfvarestånden. Guld och synnerligen
diamanter är dagligt bröd, men det dagliga brödet däremot släpas långt
ifrån och är därför dyrt, ja fattas emellanåt alldeles.
Då hos oss en kavaljer erbjuder sin sköna valet emellan ett guldarmband
eller diamant brosch, föredrager Kimberleys täcka kön blifva inviteradt
på ostsmörgås eller presenteradt med en portion biffstek avec potatis.
Man må ej misskänna mig då jag utropar: Människorna äro nog de samma,
men förhållandena olika!
"Grahamstown" ropar konduktören.
Tåget fortsätter sin ilfärd ned mot kusten till Port Alfred,
Grahamstowns hamn -- en liten ort cirka 100 eng. mil från Port
Elisabeth. Staden själf ligger omtrent 100 eng. mil från Elisabeth och
50 d:o från kusten.
Näst Kapstaden är den kolonins hemtrefnaste ort och dess situation i en
kitteldal bland Zuurbärgens grönskande långsamt stigande sluttningar,
med deras lummiga skogar här och där, ger den resande intrycket af
frid och ro. Häftiga vindar ega ej tillträde i Grahams dal och då
höjderna äro behagligt afrundade, utan alla skarpa spetsar, mullrar
åskan ej här så bedöfvande. Möjligen af detta skäl har Grahamstown
blifvit Sydafrikas Boston. Lärda sällskap, bibliotek, museer, sjukhus,
biskopen, högsta domstolen för ett vidsträkt distrikt, jämte styrelsen
för östra Kapkolonins beridna polis hafva gjort denna ort till sitt
rendez-vous. Vårt gamla Borgå påminner det om för mängden af i stadens
park på soffor sittande, med brillor utrustade, åldriga, pensionerade
kaptjänstemän och vidare genom sin fula kyrka.
Att societén i Grahamstown såsom den i Fredrikshamn är un petit peu
pedantisk faller också i ögonen. Jag, som blott tänkte på naturen,
studier af vildar och stråten hemåt, skyndade mig till en svensk målare
Karl Anderson den jag blifvit hänvisad till.
På vägen mötte jag ett långt ståtligt begrafningståg. Kistan drogs
af fyra med svart dok Öfverklädda hästar, och en kanon dragen af
sex hästar, medan ridande artillerister i frivilliga arméns granna
uniform på hvardera sidan, följde efter. Sedan en sorgklädd kvinna med
tvänne barn. En flock officerare, municipalitetet, de omtalda lärda
korporationerna o.s.v. Slutligen stadens samtliga hvita innevånare --
åtminstone en stor del af dem, äfven min målarmästare. En otrolig mängd
negrer afslutade den effektfulla synen.
Att en musikkår gick i spetsen glömde jag omnämna, men kan göra det
nu, med bifogande af en anmärkning, att så manstark kåren än var,
den musikaliska prestationen på långt när ej gick upp emot de så
kritiserade "frivilliga" jag i sista stunden lyckades snappa upp för
mitt föredrag i Brandkårshuset: Jorden rundt.
Anderson bad mig hjälpa sig med tapetsering af en villa som låg vid
en magnifik fikus allé i stadens utkant. Efter några dagars klistring
fick jag en liten välbehöflig förstärkning till min klena reskassa,
samt goda råd och rekommendation till den kände, käcke postföraren Ben
Smith, en amerikansk neger från Sydkarolina. Ben Smith var en man af
min ålder och, vågar jag säga, äfven något så när af mitt skaplynne.
Vid en flaska Hamburger öl -- pris 2 frcs -- blefvo vi såta vänner,
och då Ben Smith upptäkte att jag rest i Förenta staterna proponerade
han genast ett slags brorskål samt nämde mig därefter endast "käre
landsman" med ett ständigt appendix af: "Ett elände att måsta lefva
här, bland dessa fördömda niggrar. Ska' vi resa åter till Amerika?"
Till Amerika reste vi ej, men till Kingstown i en bekvämt inredd
postvagn, förespänd med sex snöhvita lifliga hästar och åtföljd af