Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige - 11

gång kasta en blick på »varphögen»; kanske något af det, som förr icke
ansågs dugligt, med nutidens hjälpmedel, genom nya män och på nya
platser dock kan finna användning. Lärorikt är det alltid att söka komma
under fund med orsaken till föregångarens misslyckande.
* * * * *
Det är intet tvifvel underkastadt, att en ammoniaksodafabrik på en med
omsorg vald plats i Sverige, under god ledning och tullskyddad skulle
bära sig och bli till fördel för landet. Under samma förutsättningar kan
äfven en Leblanc-sodafabrik komma i fråga, t.ex. vid en väl belägen
torfmosse, dock måste därvid gifvetvis först undersökas, om tillräcklig
afsättning för biprodukterna kan beredas.
Men äfven om en sodafabrik uppstår, så är därmed cellulosafabrikernas
natronfråga ännu icke löst, ty att _köpa_ soda blir för dyrt för dem.
Leblanc-sodafabriken skulle visserligen kunna leverera sulfat, men
riktigare torde då vara, att cellulosafabrikerna tillverkade sitt natron
själfva och på samma gång försåge den svenska marknaden med soda.
Skola sulfatcellulosa-fabrikanterna upprätthålla sin metod, så vore
väl det riktigaste, att de t.ex. gemensamt byggde en fabrik för
natriumsulfat, såvida saltsyrefrågan på ett tillfredsställande
sätt kunde ordnas. Denna fabrik skulle sedan event. kunna tillökas
med sodatillverkning enligt Leblancs metod, kombinerad med
svafvelregenerering (såvida icke svafvelvätet funne annan användning).
Cellulosafabrikernas natronförluster skulle nu äfven kunna tänkas
ersatta med Leblancs råsoda. Men ännu enklare vore att af sulfatet
framställa sodan i direkt förbindelse med cellulosafabrikationen. Detta
skulle kunna ske så, att natronsmältan, som på vanligt sätt erhålles
efter förstörandet af de upptagna organiska ämnena, förarbetas på samma
sätt, som då handelssoda tillverkas af råsoda framställd enligt Leblancs
metod. Före smältningen kan man äfven event. tillsätta kalk. Tillverkar
man af smältan kristallsoda, så kan moderluten återföras till
cellulosaprocessen. Tillverkas kalcinerad soda genom utsoggning, så kan
ändluten äfvenledes med fördel återföras. Den så återförda luten vore i
båda fallen anrikad på natron i den vid cellulosaprocessen verksamma
formen (i hufvudsak sulfid).
Skiljandet af sulfid och karbonat skulle ock möjligen kunna utföras
genom fraktionerad upplösning af smältan.
Vårt lands sulfatcellulosafabriker tillämpa dagligen en
smältningsprocess, som föga skiljer sig från Leblancs sodametod. Hvad är
då naturligare än att denna process ytterligare utvecklas därhän, att
dessa fabriker, utom den soda de själfva behöfva, tillverka sådan äfven
för afsalu!
Skulle det åter visa sig fördelaktigt att i stor skala upptaga
tillverkningen af blekt cellulosa, så kan knappast bli fråga om någon
annan metod än natronmetoden i förbindelse med en elektrolytisk
anläggning, såsom å sid. 138 är antydt. En sådan anläggning med billig
elektrisk energi och icke alltför dyrt bränsle kunde då säkert med
fördel kompletteras med en afdelning för tillverkning af soda (och
event. kaustikt natron) för afsalu. Framställningssättet för sodan
blefve alldeles detsamma, som här ofvan är antydt, nämligen att
natronsmältan bearbetas såsom Leblancs råsoda. Det så borttagna
natronet, äfvensom det vid cellulosaprocessen förlorade, finge man
ersätta med elektrolytisk lut. Vid cellulosaprocessen, så genomförd,
skulle kalk för kausticeringen sparas äfvensom en del arbets- och andra
omkostnader och vid sodatillverkningen sluppe man ifrån
karbonisationskostnaden. Men hufvudfördelen komme att ligga däruti, att
cellulosafabrikationen blefve helt baserad på en naturprodukt, såsom den
mest stabila och billigaste källan för natronet.
Efter nu gällande pris på de i handeln förekommande olika natronråämnena
ställer sig kostnaden för desamma _per 1 ton rent, kaustikt natron
(NaOH)_ i svensk hamn på följande sätt:
handelns kaustika natron kr. 210:--
vanlig ammoniaksoda » 135:30
vanligt kalcineradt natriumsulfat » 78:80
klornatrium (tekniskt koksalt) » 24:10
* * * * *

*Några andra alkalisalter.*
Af öfriga natron- eller kalisalter af mindre betydelse, som skulle kunna
tillverkas i Sverige, märkas följande. _Kalisalpeter_, genom omsättning
i lösning mellan chilesalpeter och klorkalium. Sedan den förr så stora
förbrukningen af svartkrut numera krympt ihop, är åtgången af
kalisalpeter ganska ringa. Den har emellertid af ålder sin gifna, men
sannolikt långt ifrån oskadliga användning i hemmen, isynnerhet på
landsbygden, nämligen vid insaltning af kött.[165] _Pottaska_ har
likaledes förlorat i betydelse sedan elektrolytisk kalilut kommit till
användning för såptillverkningen. Vidare märkas _kaliumkromat,
natriumsulfit_ och _-bisulfit_ samt _-tiosulfat_.
[Anmärkning 165: Det amerikanska fläsket torde ock vara rikligt
behandladt med salpeter.]
Af stassfurter-_kalisalter för landtbruket_ importeras årligen för
bortåt 3 millioner kronor, medan fältspaten i våra urberg ostörd slumrar
vidare. Fältspaten håller lika mycket kali, som kainiten, eller 12 %,
men dess ekonomiska nyttiggörande är ännu ett olöst problem. Angående
ett par förslag hänvisas till _Lange_: Sodaindustrie.[166]
[Anmärkning 166: Jfr. engl. pat. 3185/1857, 2050/1862 och
1375/1864 samt D.R.P. 195133.]
* * * * *

*Fosfater.*
Att vi från andra sidan Atlanten (Florida) och från andra mer eller
mindre långt aflägsna länder nödgas hämta _råmaterialet för
superfosfat_, och därför årligen utgifva öfver 3 millioner kronor, är så
mycket harmligare som vi själfva ingalunda sakna fosforsyrehaltiga
mineral. _Wiborgh_ hade uttänkt en metod att medelst smältning med soda
tillgodogöra det i hufvudsak af apatit bestående affallet från
anrikningen af järnmalm,[167] men vid försök i större skala visade sig
metoden tyvärr för dyr. _Palmær_ föreslår uti svenska patentet 23494 att
elektrolysera alkaliklorid, öfverföra kloren till saltsyra, i denna
upplösa råfosfatet och sedan ur denna lösning med alkaliluten utfälla
dikalciumfosfat. Äfven denna väg förefaller dock ganska kostsam.[168]
Problemet bör dock ingalunda vara olösligt. Kanske här den billiga
saltsyran från en blifvande svensk sulfatfabrik kan finna användning,
t.ex. genom malmaffallets systematiska urlakning med saltsyra af
passande koncentration och fosforsyrans utfällning med kalk.
[Anmärkning 167: Sv. Kem. Tidskr. 1898: 80.]
[Anmärkning 168: Jfr. svenska pat. 23493.]
Det är icke omöjligt, att den metod af _Simpson_ för framställning af
kaustikt natron, som å sid. 145 omnämnes, med fördel skulle kunna
tillämpas i förbindelse med utvinning af gödslingsfosfat och gips af
ofvan nämnda svenska råfosfat. Metoden blefve dock något komplicerad
äfven om en cellulosafabrik direkt toge hand om det kaustika natronet i
lutform.
* * * * *
* * * *


*VI. Sparsamhet med värmet nödvändig.*

Här har upprepade gånger framhållits den fördel, som stundom kan ernås
genom att förbinda två eller flera kemiska fabrikationer. Men en kemisk
tillverkning kan med fördel stundom förbindas äfven med en icke-kemisk.
Vid metallurgiska m.fl. processer låter värmet icke alltid ens med hjälp
af yppersta regeneratorer fullständigt utnyttja sig, utan gaser af
ganska hög temperatur bortgå i luften. De kemiska fabrikerna behöfva
ofta mycket värme och äfven låggradigt sådant kan finna användning, men
det torde dock vålla svårigheter, att para ihop t.ex. ett järnverk och
en kemisk fabrik, isynnerhet då man betänker, att de heta gaserna icke
gerna kunna ledas någon längre sträcka. Att enligt motströmsprincipen
absorbera det fria värmet ur gasen med en vätska af hög kokpunkt, och
sedan genom väl isolerade rör leda denna till de kemiska apparaterna
(à la varmvattenvärmeledning i boningshus), kan endast i enstaka fall
bli fördelaktigt. Lämpligare är då oftast att, såsom redan mångenstädes
sker, generera ånga ock, om denna icke kan finna användning för
järnverkets eget behof för kraftalstring etc., leda den till den kemiska
anläggningen. Tyvärr bortgå dock gaserna äfven vid den bästa
ångpanneanläggning (med anordning för matarevattnets förvärmning,
ekonomiser, etc.) med en ganska hög temperatur.
Vid alla dylika kombinationer måste dock städse så ordnas, att båda
fabrikernas framtida utvidgning icke omöjliggöres.
En annan värmekälla, som ännu mångenstädes illa utnyttjas, är
masugnsgasen. Man börjar dock alltmera använda denna för direkt
kraftalstring medelst gasmaskiner.
Ja, värmefrågan är af den allra största vikt för den kemiska industrien
i allmänhet. Då en kemisk fabrik skall grundas, och man icke genom någon
lycklig kombination, eller af annat giltigt skäl, redan är bunden vid en
viss plats, så bör man öfverväga, om den icke bör läggas vid en god
torfmosse af tillräckligt omfång eller vid ett alunskifferlager. Detta
dock under förutsättning att transportkostnaderna för fabrikens råvaror
och färdiga produkter icke lägga hinder i vägen härför. Ett vattenfalls
energi kan ledas ganska långa vägar för en jämförelsevis ringa kostnad,
men bränslet låter icke lika lätt transportera sig.
* * * * *
* * * *


*Slutord.*

Det är att hoppas, att Sveriges kemiska industri snart på kraftigaste
sätt skall bidraga till förbättring af vår sorgliga handelsbalans med
utlandet. Nedanstående grafiska tabell visar Sveriges import och export
under åren 1866-1906. Det streckade utvisar importöfverskottet. För åren
1866-1895 är importen icke angifven särskildt för hvarje år, utan uti
5-års-medeltal.
[Figur: (Diagram över import och export, 1865-1907)]
Importen öfversteg 1906, som synes, exporten med icke mindre än
140,000,000 kronor. Det kan gifvetvis icke duga, att vi år efter år öka
vår skuld till utlandet med sådana belopp, om vi vilja förblifva ett
fritt folk. Endast därigenom, att hvar och en på sin plats blir
arbetsammare och sparsammare, kan härutinnan bättring inträda. »Ingen
blir rik af det han förtjänar, utan af det han sparar», säger
ordspråket, och sparsamhet är just hvad vi svenskar behöfva lära af de
rika folken. I nuvarande »kristider»,[169] som började i Amerika och där
varit våldsammast, ha vi sett, huru räntefoten sprungit upp till
exceptionell höjd t.o.m. i det kapitalstarka England, 7 %, men _ett_
land har synbarligen i jämförelsevis ringare grad blifvit berördt,
nämligen Frankrike. Franska bankens guldkassa utgör f.n. (juni 1908)
120 millioner £, under det Englands banks uppgår till endast 37 mill. £.
Det franska folket är ett sparsamt folk. En fransman med än så måttliga
inkomster -- kroppsarbetaren ingalunda undantagen -- lefver sällan upp
hela sin förtjänst, utan för honom är det den naturligaste sak, att han
skall afsätta en viss del för ålderdomen och för sina barn. Det sparade
lilla kapitalet öfverlämnar han icke alltid åt bankerna att göra
fruktbärande, utan placerar det ofta själf genom inköp af aktier i något
industriellt företag, som han känner till och har förtroende för eller
ock i statspapper. Det var icke storkapitalisternas förtjänst, att
Frankrike efter kriget med Tyskland kunde förvåna världen med att på en
otroligt kort tid betala den dryga krigsskadeersättningen på
5,000,000,000 francs.
[Anmärkning 169: I anslutning till detta uttryck må här omnämnas,
att den engelska tidningen »Economist» har sökt åstadkomma en
sorts affärsbarometer, i det den sedan ett antal år för hvarje
månad uppställer en indexsiffra beräknad genom summering af vissa
viktigare förbrukningsartiklars (hvete, bomull, järn etc. etc)
priser, sådana dessa framgå vid de officiella börsnoteringarne.
Denna indexsiffra utgjorde vid slutet af nedan angifna månader som
följer:
Dec. 1903 2197 Juli 1907 2571
Juni 1904 2130 Aug. 1907 2519
Dec. 1904 2136 Sept. 1907 2457
Juni 1905 2163 Okt. 1907 2414
Dec. 1905 2342 Nov. 1907 2360
Juni 1906 2362 Dec. 1907 2310
Sept. 1906 2355 Jan. 1908 2309
Okt. 1906 2458 Febr. 1908 2266
Nov. 1906 2501 Mars 1908 2263
Dec. 1906 2499 April 1908 2195
Maj 1907 2601 Maj 1908 2188
Indexsiffran för Maj 1907 är den högsta, som någonsin förekommit.
(Affärsv. 1908: 763). De anförda siffrorna antyda en kurva, som
synes löpa ungefär parallell med kurvorna för Sveriges export och
import för motsvarande tid.]
Vår stora import måste minskas och detta kan ske endast därigenom, att
hvar och en vid äfven det minsta inköp ger den svenska varan företrädet.
Produceras icke den önskade artikeln inom landet, så gäller det att
försaka. Sverige importerar årligen för icke mindre än 27 millioner
kronor kaffe. Om hvarje kaffedrickare beslöte sig för att hädanefter
icke dricka mer än hälften så mycket kaffe, som förut, så skulle 13½
millioner kronor årligen sparas för vårt land.[170]
[Anmärkning 170: Kaffedrickandet är för öfrigt ett ondt, ja,
en verklig fara för vårt folk, och borde redan af denna orsak
motarbetas lika kraftigt, som superiet. Industriarbetarne
isynnerhet och icke minst deras hustrur förstöra sig och sina
barn med kaffe. Sannolikt är det icke bara alkaloiden kaffein, som
verkar skadligt på organismen, utan en del andra ämnen, som bildas
vid kaffets rostning (torrdestillation) t.ex. fenoler. Det är ju
alldeles icke underligt, om dessa ämnen verka störande på de
enzymer, som ha att genomföra nutritionsprocessen. Skadligast
verkar kaffet naturligtvis, då det stundom rent af får ersätta
verklig föda.]
För vin och diverse spirituosa gå 6½ millioner kronor ur landet och för
tobak bortåt 8 millioner. Här gäller sålunda äfvenledes att
försaka.[171]
[Anmärkning 171: Spritens skadlighet behöfver här icke påpekas.
Vid tobaken åter torde vara lämpligt fästa uppmärksamheten därpå,
att vid rökning nikotinet sannolikt verkar långt mindre skadligt
än torrdestillationsprodukterna. Cigarren, cigarretten, pipan är
en gasgenerator, som alstrar koloxid, kolväten, fenoler etc., och
dessa ämnens ständiga inverkan vid respiration och nutrition kunna
endast synnerligen kraftiga personer någon längre tid utan skada
fördraga.]
Detta om de s.k. njutningsmedlen. Äfven bland födoämnena finna vi en del
importgods, som kan utgallras, utan att vårt välbefinnande försämras;
kanske snarare tvärtom. För beklädnads- och lyx-artiklar betala vi dock
den största tributen till utlandet, och härutinnan måste med
nödvändighet en ändring inträda.[172]
[Anmärkning 172: Jfr. T. T. 1908: 81.]
Svenskarnes slösaktighet väcker häpnad i utlandet. I Hamburg hör man
stundom yttras, att de svenska köpmännen lefva högt på Hamburgarnes
kredit.
Ja, vi måste spara och vi måste så långt möjligt är söka reda oss med
produkter af vårt eget arbete, så att vi från utlandet hämta allt mindre
mängder af förbrukningsartiklar. Må hvar och en vid hvarje inköp, stort
eller litet, se upp för det lilla ordet _import_! Må vi i allt
vidsträcktare mån från utlandet i stället hämta mera bestående värden,
må vi lära oss *företagsamhet, arbetsamhet, uthållighet* och
*sparsamhet*! De föräldrar, som gifva sina barn dessa värden i arf,
behöfva icke sörja, om de icke äro i stånd att gifva dem guld. Men kom
ihåg ordspråket: »Det är svårt lära en gammal hund sitta!» Träningen
måste börjas i tid. Det blir därför i hufvudsak kvinnan, som får bära
detta fosterländska ansvar. En »kvinnans värnplikt», som ginge ut på att
väcka förstående härför och bibringa insikt om de grundregler, som
aldrig ostraffadt kunna åsidosättas vid karaktärens daning, vore utan
tvifvel ett kraftigt medel i sådan riktning. Arbetet får aldrig påläggas
barnet såsom ett straff. Barnet skall lära sig älska arbetet.
Vår tid visar så ofta ett förakt för föregångares arbete, isynnerhet om
detta icke lämnat alldeles särskildt uppskattade resultat efter sig, men
må vi komma ihåg, att mången af de för mänskligheten värdefullaste
upptäckterna fallit i upptäckarens hand såsom en mogen frukt från ett
träd, som icke han utan hans föregångare planterat. _W. Conrad_
framhåller uti Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. 1907[173] önskvärdheten
särskildt för fabriksledaren att beakta föregångares erfarenheter. Han
säger bl.a.: »Hvar och en börjar från början, begår samma fel, röner
samma motgångar och når slutligen fram till kännedom om samma metoder,
som tusende före honom lärt känna efter samma ledsamma erfarenheter.»
Det lider intet tvifvel, att utvecklingen skulle gå med långt snabbare
steg, om den ena generationen förmådde börja, där den andra slutat, men
i stället blir det tyvärr så ofta ett nedrifvande och ett
återuppbyggande.
[Anmärkning 173: T. T. 1907: 285.]
* * * * *
Uti »North American Review» förekom för några år sedan följande
uttalande, hvilket må tjäna som slutord till denna skrift.
»Det land, som har de bästa kemisterna, kommer helt visst att i längden
bli det framgångsrikaste och kraftigaste. Det kommer att ha de bästa och
billigaste födoämnena, de bäst och billigast tillverkade materialierna,
de bästa försvarsmöjligheterna, de starkaste sprängämnena, den
motståndskraftigaste utrustningen. Dess innevånare skola bäst och
fullständigast förstå att tillgodogöra landets naturtillgånger, de komma
att vara friskast och bäst veta att skydda sig mot sjukdomar. De skola
vara de sparsammaste och från andra nationer minst afhängiga. Folkets
utbildning i kemi och i de fysikaliska vetenskaperna är den mest
afkastande kapitalplacering ett land kan göra. Nutidens konkurrens
mellan nationerna är i hufvudsak en konkurrens i vetenskapens och
särskildt i kemiens användning.»