Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige - 09

Ch. Ztg. Rep. 1898: 62; Wagner-Fischers Jahresbericht 1898: 1109;
Z. f. a. Ch. 1900: 952 och 1307, 1906:1266; 1907: 451; Ch. Ind.
1906: 217; Sv. Kem. Tidskr. 1897 N:r 6 samt _Wiesner_, Die
Rohstoffe des Pflanzenreichs 2 Aufl. II: 40 o. följ.]
Sulfitlutåterstoden har blifvit föreslagen bl.a. till användning vid
appretur och färgning af tyger, såsom ersättning för dextrin och gummi.
Produkter, som rekommenderas för dylika ändamål, finnas i handeln under
namnen »salose», »dextron» och »gelalignosin». Huruvida en del
importerade billiga tyger, som, då de bli våta, sprida en afskyvärd
stank, påminnande om liklukt, verkligen blifvit behandlade med något
sådant ämne, med eller utan sekunda djurlim, ägghvita eller dylikt, är
icke kändt, men rätt sannolikt.[97] Industriella förbrukare af gummi och
dextrin ha allt skäl att se upp och låta undersöka varan innan de köpa.
[Anmärkning 97: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 179.]
Det har vidare blifvit föreslaget att använda sulfitlutens återstod
såsom gödslingsämne, såsom bindemedel för formsand i gjuterier, vid
tillverkning af briketter af sågspån etc., för limning af papper, för
garfning af läder (Holzextrakt), för impregnering af trä, för
framställning af alkohol, oxalsyra, ättiksyra, aceton, gas, koks,
filtrerkol[98] såsom råmaterial för svafvelfärger m.m.
[Anmärkning 98: Torrdestillation event. med kalk, D.R.P. 181126.]
Tanken att förjäsa luten och afdestillera alkoholen syntes god, men
sockerarterna lära ha visat sig mestadels höra till de ojäsbara.
Förslaget är dock ännu icke uppgifvet.[99]
[Anmärkning 99: Z. f. a. Ch. 1905: 44 och 1906: 1400; D.R.P.
161644, _Classen_.]
Det mest originella förslaget till sulfitlutens nyttiggörande torde vara
det, som för några år sedan framkastades af prof. _Frank_ i Berlin. Han
anser, att lutens organiska substans bör ha värde såsom näringsmedel för
växtätande husdjur. Prof. _Lehmann_ i Göttingen har tagit saken om hand,
och enligt ett meddelande uti Z. f. a. Ch. 1906: 1788 fortgå försöken på
bästa sätt. Ett synligt resultat torde vara D.R.P. 169880, däri träets
uppslutning med ammoniak föreslås, antagligen för att få en aflut, som
är fri från mineralämnen.
Till och med den i vatten olösliga cellulosan, t.ex. i stråfoder,
tillgodogöres i viss mån af växtätarne, och det förefaller ju därför
rätt sannolikt, att den vattenlösliga organiska substansen i sulfitluten
så mycket lättare borde kunna utnyttjas. De motsvarande ämnena uti halm
tjäna ju dagligen hästar, kor och oxar till föda.
För en del år sedan lär en spekulativ tysk godsägare, som på sin
landtegendom hade en halmpappersfabrik, starkt funderat på att låta
kreaturen först ur halmen uttaga, hvad de kunde, för att sedan låta
resten gå till pappersbruket. Tanken fullföljdes dock, så vidt kändt är,
icke längre än till ett tyskt rikspatent.
*Sulfatcellulosaluten* har äfven den upptagit samma ämnen ur träet, som
sulfitluten, men de ha antagligen vid kokningen under tryck med
natronluten undergått någon förändring.[100] Denna lut låter man
emellertid icke rinna bort, ty natronet måste återvinnas, och detta sker
genom afdunstning och de organiska ämnenas förbränning. Det vid denna
förbränning utvecklade värmet användes vid lutens afdunstning,
hvarigenom de organiska ämnena här alltså redan i någon, om ock mycket
ringa, mån komma till nytta. Uti Sv. Pappers T. 1908: 106 uppgifves, att
nu på skilda håll arbetas på uppfinnandet af andra sätt för lutens
regeneration bl.a. genom de organiska ämnenas utfällning. Sådan
utfällning med CO{2} skall redan 1877 ha blifvit försökt, men försiggått
ofullständigt hvarjämte de så afskilda ämnena voro voluminösa och
besvärliga att affiltrera. Vetenskapsmän, som nu arbeta på detta
problems lösning i sådan riktning, lära emellertid vara
förhoppningfulla.
[Anmärkning 100: Jfr. _Klason_, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 1.]
Cellulosaindustrien är för vårt land redan nu af allra största betydelse
och stadd i stark utveckling. Årligen exporteras för omkring
35 millioner kronor kemisk massa och dessutom papper, hvari dylik ingår.
Hela den vedmängd, som pr år åtgår för denna kemiska massa, torde uppgå
till bortåt 3 millioner m³ löst mått, och den förlorade organiska
substansen, torde i blott bränslevärde representera mellan 3 och
4 millioner kronor. Här finnes sålunda ett stort fält för kemisk
uppfinnareverksamhet.[101]
[Anmärkning 101: Oxalsyra finnes i sulfatluten och bildas
gifvetvis i ytterligare mängder vid dennas afdunstning och
återstodens upphettning. Den bör med fördel kunna af skiljas och
vinnas, om upphettningen vid lämplig punkt afbrytes och återstoden
efter upplösning behandlas med kalk, såvida man icke föredrager
låta natriumoxalatet utkristallisera.]
1 hektar åker lämnar pr år omkring 6 ton halm. Om denna förarbetas till
cellulosa, så fordras för hvarje ton häraf c:a ¼ hektar åker. Af svensk
genomsnitts-skogsmark åtgår däremot nu c:a 3½ hektar, men i den mån en
rationell skogskultur införes, nedbringas gifvetvis denna areal.
* * * * *

*Produkter af cellulosa.*
För ett par år sedan gjorde en tysk följande sammanställning:
1 m³ ved i skogen kostar Mk 3
såsom bränsle å förbrukningsplatsen » 6
förarbetad till cellulosa » 30
» » papper » 40-60
» » cellulosagarn » 50-100
» » viskostråd eller konsttagel » 1500
» » viskossilke » 3000
» » acetatsilke » 5000
Det är ju städse en stor fördel för ett land, om dess exportgods är så
långt förädladt som möjligt, men den starkt förädlade varan har ofta en
långt mindre marknad och utestänges i många länder af höga tullar. Garn
och silke af cellulosa äro för öfrigt ännu allt för nya produkter för
att utan vidare komma i fråga för exportindustrien.
*Cellulosagarn* (xylolin-, silvalin-, licellagarn m.fl.) tillverkas i en
sorts pappersmaskiner genom bildning af smala remsor, hvilka sedan ännu
fuktiga eller ock efter torkning snos och tvinnas. Detta garn kan dock
endast komma i fråga att ersätta jutegarn eller vissa slag af gröfre
bomullsgarn, men uppnår icke dess hållfasthet mot dragning. Blötes
cellulosagarnet, så blir hållfastheten ännu mycket mindre. Till väfnader
användes det mest i förening med garn af andra slag. Till säckar för en
del ändamål lär det kunna användas. Sådana af enbart cellulosagarn
genomsläppa dock mjölstoft lättare än jutesäckar. Cellulosagarnet har
vidare funnit användning till mattor, gardiner, möbeltyg, bolstervar,
lakan etc.[102]
[Anmärkning 102: Jfr. Ch. Ztg. 1906: 1158.]
_Pfuhl_, »Papierstoffgarne», Riga 1904, påminner å sid. 135 om, med
hvilken motvilja trämassan i början mottogs i pappersbranchen och huru
nu omkring 80 % af papperet utgöres af trämassa, samt framkastar den
förmodan, att det kanske går på samma sätt med cellulosagarnet inom
textilindustrien.
Man har försökt, att genom en grundligare limning af pappersmassan,
t.ex. med viskos, öka cellulosagarnets hållfasthet och minska dess
känslighet för vatten, men därigenom förlorar det sin mjukhet. Någon
kostsam förbättringsprocess kan varan tydligen icke bära.
Vid cellulosatillverkningen bli de naturliga fibrerna till en stor del
afskurna och afslitna till korta stumpar. För cellulosagarnets
hållfasthet vore det naturligtvis en fördel om fibrerna kunde fås
längre. _Mitscherlich_ har just arbetat i denna riktning[103] men hans
metoder torde ha visat sig för kostsamma.
[Anmärkning 103: D.R.P. 60653, 68600 och 69217.]
*Cellulosasilke* framställes visserligen af cellulosa, men denna spelar
en underordnad roll uti tillverkningskostnaderna, och silkesfabrikerna
kunna icke gärna tänkas bli några storförbrukare af cellulosa.
Tillverkningssättet är ungefär följande. En lösning af cellulosa
åstadkommes, af denna formas trådar medelst pressning genom fina hål,
hvarefter lösningsmedlet aflägsnas. Lösningen göres på flera sätt.
Antingen upplöses
a) nitrocellulosa uti en blandning af eter och alkohol
(kollodiumsilke); produkten denitreras;
b) cellulosa i kopparoxidammoniak;
c) cellulosa i natronlut och kolsvafla (cellulosaxantogenat,
viskossilke) eller
d) hydrocellulosa,[104] vegetabiliskt pergament, i natronlut
(denna metod torde ännu icke vara profvad i praktiken).
[Anmärkning 104: Z. f. a. Ch. 1907: 2166.]
Det efter dessa metoder framställda silket har en betydligt mindre
hållfasthet än natursilket och detsamma blir efter tvättning ännu sämre.
*Acetatsilke* kommer däremot natursilket betydligt närmare. Det utgöres
af cellulosaacetat, som framställes på flera sätt, bl.a. genom
behandling af hydrocellulosa med ättiksyreanhydrid (produkten kallas
acetylcellulosa, cellit, fibracit etc). Själfva trådbildningen sker på
samma sätt, som ofvan är angifvet.
Af cellulosaacetat väntar man sig mycket. Detsamma har på grund af sin
utomordentliga isoleringsförmåga, som öfverträffar natursilkets, funnit
användning inom elektrotekniken. Metalltråden föres helt enkelt genom en
lösning af acetatet i alkohol, kloroform eller dylikt och får därigenom
sitt isolerande öfverdrag. Sådan tråd kallas acetattråd. Man lär dock
haft någon svårighet att få öfverdraget varaktigt elastiskt.
I utlandet finnas rätt många och betydande fabriker för artificiellt
silke och tillverkningen synes löna sig. Tyskland hade 1906 icke färre
än 7 sådana fabriker, Frankrike 6, Schweiz 4, Italien 3 och England 2.
Bolaget »Vereinigte Glanzstofffabriken» i Elberfeld, som lär arbeta med
kopparoxidammoniak, utdelade 1904 och 1905 30 %, 1906 35 % och 1907 40 %
på ett aktiekapital af c:a 5 millioner mark.
I Sverige har bildats ett bolag för tillverkning af konstsilke enligt
_Strehlenerts_ metod af nitrocellulosa (aktiekapital ½-1½ millioner
kronor).
Gröfre garn, artificiellt tagel eller hår framställes på samma sätt som
silket eller ock genom att öfverdraga lin- eller bomullsgarn med en
viskos- eller cellulosaacetatlösning. Sådana produkter förekomma i
handeln under namnen meteor-, sirius-, viscellingarn m.fl.[105]
[Anmärkning 105: Beträffande konstsilkeindustrien hänvisas till
Z. f. a. Ch. 1907: 1727, 1908: 343 samt _Süvern_, Die künstliche
Seide, Springer, Berlin 1907.]
Uti den tyska »Verein zur Wahrung der Interessen der Chemischen
Industrie Deutschlands» gjorde sekreteraren uti sin årsberättelse för
1906 bl.a. följande uttalande: »Äfven den yngsta grenen,
konstsilkefabrikationen, har under det gångna året vidare utvecklat sig
och lofvar att, sedan de ännu befintliga tekniska svårigheterna blifvit
öfvervunna, bli en gifvande källa för vårt nationalvälstånd».
*Nitrocellulosa* har såsom sådan stor användning för röksvagt krut.
*Celluloid*, som tillverkas af nitrocellulosa under tillsats af kamfer
(eller ock borneol, naftalin, ketoner eller något dylikt ämne) har
blifvit en betydande artikel, som ersätter horn, ben och ebonit. Rå
celluloid förekommer i handeln i form af plattor, stafvar och rör och
betingar ett pris af omkring 5 kronor pr kg. Mest tillverkas dock direkt
genom pressning etc. allehanda föremål däraf.
*Pegamoid*, som för vissa ändamål kan ersätta läder och skinn, består af
papper eller papp, som på ytan öfverdragits med celluloid. Den användes
bl.a. till tapeter, som har fördelen att vara tvättbara, till
möbelbeklädnad, för bokband etc.
*Viskos,* cellulosaxantogenat, erhålles om cellulosa eller trä event.
under tryck kokas med stark natronlut och den erhållna massan behandlas
med kolsvafla. Produkten är löslig i vatten. En sådan lösning
gelatinerar fort och bildar, event. uppblandad med något fyllnadsämne,
en plastisk massa, _viskoid_, hvaraf diverse saker tillverkas. Viskoiden
hårdnar till en hornartad och olöslig massa, samt användes på samma sätt
som celluloid. För en del ändamål kan den på grund af sin
genomskinlighet ersätta glas. Viskos användes äfven såsom appretur- och
impregneringsmedel samt stundom i stället för hartslim vid tillverkning
af papper. Genom upprepad behandling af något lämpligt tyg med en
viskoslösning erhålles ett skinn- och lädersurrogat.[106]
[Anmärkning 106: Jfr Sv. Kem. Tidskr. 1900: 185.]
*Härdadt papper* erhålles, om med djurlim (gelatin) starkt limmadt
papper behandlas med formaldehyd. Detsamma är i torrt tillstånd hårdt
och styft. Uppmjukadt i vatten förlorar det icke sin hållfasthet utan är
mjukt och segt som skinn.
*Geléartad cellulosa* erhålles genom långvarig mekanisk bearbetning af
cellulosan i holländaren[107] och ger ett papper, *pergamyn*, som för
många ändamål kan ersätta det betydligt dyrare *pergamentpapperet*,
hvilket framställes genom behandling af olimmadt papper med svafvelsyra.
Fortsättes den mekaniska behandlingen af cellulosan, tills inga fibrer
mera återstå, så erhålles den s.k. _amorfa cellulosan,_ hvilken intorkad
ger en hornartad produkt, *cellulit*, som fått användning såsom bindämne
i smergel- och karborundumskifvor, såsom tätningsringar vid
flänsförskrufningar etc. Pergamynpapperet är i sin enkelhet en storartad
uppfinning, som inbrakt Tyskland betydliga summor.[108]
[Anmärkning 107: Bland svensk litteratur angående cellulosa
hänvisas till »Nyare undersökningar af cellulosa» af _Å. G.
Ekstrand,_ Sv. Kem. Tidskr. 1895: 112 och 164.]
[Anmärkning 108: Z. f. a. Ch. 1899: 51 och 1907: 746.]
*Papiermaché* är en blandning af cellulosa, vanligen slipmassa, med
något bindemedel. Af den plastiska massan pressas diverse saker, hvilka
sedan event. impregneras, målas eller lackeras. En del dylika föremål
tillverkas ock af flera lager färdigt papper med något bindämne emellan.
Genom pergamentering af papperet erhålles s.k. *konstläder* eller
*läderpapp*. *Vulkanfibrer* är framställd på detta sätt genom
pergamentering medelst klorzinklösning. Den färdiga pappen kan bearbetas
med hyfvel och såg, liksom trä, och kan äfven poleras. I vårt land
tillverkas en särskildt motståndskraftig produkt, som kallas
*unicapapp*. Af sådan förfärdigas bl.a. äfven kugghjul, hvilka ha
fördelen af en tyst gång.
* * * * *

*Produkter af sågspån.*
Den vid sågverken i stor myckenhet affallande sågspånen har visserligen
redan användning såsom bränsle för kraftgenerering medelst ånga, men
detta är en dålig användning, ty bränslevärdet är ringa. Till cellulosa
duger sågspånen icke, emedan den ger för kort fiber, men såsom tillsats
för papp lär sådan cellulosa kunna användas. Att fibern är kort bör icke
hindra dess användning för nitrocellulosa, celluloid, viskos etc, såvida
cellulosan vid nöjaktigt utbyte kan fås nog ren.
Genom att torka och mala sågspån erhålles *trämjöl*, en artikel, som på
senare tiden funnit mycket stor användning för en hel del ändamål, såsom
vid tillverkning af sprängämnen, linoleum etc. Trämjölet lär, levereradt
fritt i engelska hamnar, betalas med 50-70 kronor pr ton inkl. säckar.
*Träpasta, trästuck, xylolit* och *xylogranit* utgöras af sågspån med
något bindemedel, såsom lim, aluminiumsulfat, klormagnesium eller dylikt
och tjänar till byggnadsornament, golf- och väggplattor etc.
Sågspån är ock sedan gammalt råmaterial för *oxalsyra*.
Att tillverka *etylalkohol* af sågspån är ett förslag, som åter och åter
dyker upp, utan att dock hittills ha funnit fotfäste i praktiken. Redan
år 1819 undersökte fransmannen _Braconnet_ möjligheterna för detta sätt
att framställa etylalkohol. Tysken _Ludwig_ framställde 1855 af 100 kg.
linnelump 34 liter alkohol. Teoretiskt skulle ren cellulosa ge mer än
dubbelt så mycket. På 1850-talet bearbetades frågan om alkohol ur
sågspån mycket ifrigt och i Frankrike voro fabriker i gång. En metod af
_Bachet_ och _Machard_ att använda den återstod, som med syra icke låtit
öfverföra sig till jäsbart socker, för tillverkning af packpapper eller
papp, lär för någon tid ha blifvit använd i ett par fabriker.
Under sista decenniet har frågan ånyo upptagits af tysken _Classen_ och
normannen _Simonsen_, Den förre har uttagit många patent på metoder för
ändamålet. Ett amerikanskt bolag grundade 1905 i Hattiesburg, Miss., en
fabrik på Classens metoder, men resultatet är icke kändt. Återstoden af
den bearbetade sågspånen skulle skiljas från vätskan, torkas och
antingen direkt användas såsom bränsle eller briketteras. Det synes
ovisst, huruvida någon afsevärd vinst härvid uppkommer. Metoden har
uppgifvits ge 12 liter alkokol pr 100 kg. torr sågspån. En metod af
_Roth_ uppgafs ge ända till 24 liter, men detta har heller icke
bekräftat sig. Simonsen erhöll ett utbyte af 6 liter och uppgaf
tillverkningspriset till 14 öre pr liter, men tyska spritproducenter
sade sig tillverka billigare af potatis.[109]
[Anmärkning 109: Bericht des Kongresses f. ang. Chemie 1903: II:
570-578, där anläggningskostnad, tillverkningskalkyl etc. anföres.]
Processens gång vid samtliga förslag är i korthet den, att sågspånen
under uppvärmning, event. under tryck, behandlas med en syra, vanligen
svafvelsyra, hvarvid en del af cellulosan öfverföres till glykos. Sedan
därpå syran i lösningen blifvit neutraliserad med kalk, förjäses
glykosen och alkoholen afdestilleras. Behandlingen af det skrymmande
materialet med syra synes ställa sig ganska kostsam.
_G. Ekström_ föreslår uti svenska pat. 24249 och tyska 193112 dubbel
behandling med syra, nämligen först med koncentrerad syra vid vanlig
temperatur, då acidcellulosa bildas, hvilken sedan vid kokning under
tryck öfverföres till drufsocker.
Det är bekant, hurusom färsk och fuktig sågspån, om den lagras, undergår
någon jäsningsprocess, som än ytterligare nedsätter dess redan förut
låga bränslevärde. Hvilka jäsningsprodukter, som därvid bildas, är icke
kändt. Lika litet vet man, hvilka gasformiga eller flyktiga produkter,
som bildas, då den vanliga hussvampen utför sitt förstöringsverk på
trävirket. Under gynnsamma omständigheter kan denna som bekant, på
otroligt kort tid »förinta» en träbjälke, så att endast en handfull
stoft återstår. Hvart har träsubstansen tagit vägen? Har det blifvit
kolsyra och vatten af alltsammans? Undersökningar på dessa områden äro
synnerligen önskvärda.
_E. W. Tillberg_ föreslår[110] att ur garfämnehaltigt trä först
extrahera garfämnet, därpå i samma extraktör under tryck behandla träet
med en syra för utvinnande af ett glykoshaltigt extrakt, hvarur genom
förjäsning alkohol kan utvinnas, och slutligen att enligt sulfit- eller
sulfatmetoden ur återstoden framställa cellulosa.
[Anmärkning 110: Svenska pat. 25283.]
* * * * *
Ett annat mångfrestadt problem med process analog den vid tillverkning
af sprit af sågspån skall här kort beröras, fastän det icke har med
träets produkter att göra. Detta problem är *alkoholframställning af
torf*. Detsamma har på sista tiden i vårt land återupptagits af ingeniör
_Frestadius_, hvilken med statsanslag utfört diverse försök. Nu senast
har F. låtit den berömde engelska vetenskapsmannen prof. _Ramsay_ i
försöksskala profva sin metod och lär ha erhållit ett gynnsamt
utlåtande.[111] Återstår nu alltså metodens genomförande i praktiken.
[Anmärkning 111: I detta sammanhang må erinras därom, att en
framstående engelsk professor för en tid sedan yttrat sig gynnsamt
äfven om planen att utvinna guld ur hafsvattnet.]
Både vid sågspån och torf gäller naturligtvis att med de enklaste
manipulationer och med minsta mängd af syra erhålla största möjliga
utbyte af glykos, samt att sedan ernå en möjligast fullständig
förjäsning. Uti odlingen af kraftiga jästarter lära på senare tiden
framsteg vara gjorda. Säkert är emellertid, att ännu ingen för
storfabrikation _fullmogen_ metod föreligger för framställning af
alkohol vare sig af sågspån eller torf.
*Papper och papp af torf* har äfvenledes blifvit »uppfunnet» många
gånger, men uppfinnarens entusiasm har alltid snart åter tystnat. »_Utan
fibrer intet papper_» är en regel, som icke kan ändras, och cellulosan i
torfven har -- om den ens från början varit användbar -- undergått en så
stor förändring, att den blifvit absolut oduglig. Den till en mängd af
några få procent i en del torfslag befintliga, ganska hållbara och
t.o.m. spinnbara fibern kommer på grund af sin ringa mängd alls icke i
fråga för papperstillverkning.
* * * * *
Af ofvan nämnda träets produkter tillverkas endast ett fåtal i vårt land
och dock ha vi de allra bästa förutsättningar att just på detta område
kunna konkurrera på världsmarknaden. Vi borde rätteligen icke blott
mottaga uppfinningar från utlandet, utan äfven själfva gå i têten för
denna utveckling och allt emellanåt erbjuda utlandet nya träets
produkter. Det är att hoppas, att det blir så, och att vi i en snar
framtid uttaga det tiodubbla värdet mot nu i våra skogar. Vid
utarbetandet af sulfitcellulosametoden ha ett par svenskar, _Ekman_ och
_Francke_, verkat banbrytande.
Af det föregående må ingalunda dragas den slutsatsen, att träet under
alla omständigheter bör förädlas till någon af de produkter, som
representera ett högt värde pr m³ ved, ty dels lämpar sig icke hvarje
vedslag för hvilken som helst af dessa produkter, dels inverka äfven en
hel del andra omständigheter. I hvarje särskildt fall måste därför en
med gedigen sakkunskap utarbetad kalkyl fälla utslaget. För torrskog och
på en del platser äfven för andra vedslag torde sålunda t.ex. kolning
med tillvaratagande af biprodukterna ännu länge förbli ett bra sätt för
träets utnyttjande, i all synnerhet då träkolet ändock måste
framställas.
* * * * *
Den organiska kemien har hittills marscherat fram från stenkolstjäran,
hvarför skulle den icke kunna taga cellulosaluten till »operationsbas»
för nästa stora framryckning? Detta organiska affall har kanske icke en
sådan mångfald af kemiska individer att uppvisa, men framtiden skall
lära, om icke de, som finnas, äro värdefullare. På hvilka grupper af
atomer och molekyler ur cellulosaaffallet, synteser kunna grundas, kan
icke förutses, men om icke större atomkomplexer skulle kunna göras
disponibla härför, så finge man väl till en början nöja sig med att
»kila» eller »spränga» loss mindre stycken af »berget». Oxalsyran (se
sid. 120) kunde ju bli _ett_ sådant litet stycke att börja med. Densamma
är en mycket reaktionskraftig kropp, som redan nu har en vidsträckt
användning. Oxalsyran är en stark syra. Uppvärmes torrt koksalt med
kristalliserad oxalsyra, så bortgår all saltsyran (_Beilstein_). Det är
icke endast inom textilindustrien, oxalsyran användes, utan äfven vid
industriell organisk syntes. Den är ett kraftigt reduktions- och
kondensations-medel och tjänar ofta till att »smida ihop» andra
molekyler. Om fenol upphettas med oxalsyra och svafvelsyra, så bildas
trifenolkarbinol (aurin) samt myrsyra. Vid elektrolytisk reduktion
äfvensom vid behandling med zink och svafvelsyra öfvergår oxalsyran till
glykolsyra (som å sin sida vid reduktion ger ättiksyra). Vidare tjänar
den till framställning af rosolsyra, difenylaminblått etc. Å sidan 101
omnämnes, hurusom oxalsyran kan framställas af myrsyra, men man kan
äfven omvändt, om ock med dåligt utbyte, få myrsyra af oxalsyra. Denna
sönderfaller nämligen vid 120-130°, äfvensom i lösning vid närvaro af
uranoxidsalter i solljus, i myrsyra, koloxid och kolsyra. Äfven myrsyra
har stor användning vid organisk syntes, nämligen för anlagring af CO{2}
vid aromatiska kolväten. Lignin ger vid oxidation enligt Königs metod
oxalsyra, myrsyra och ättiksyra. [112]
[Anmärkning 112: _Euler_, Växtkemi I: 87.]
Men vore icke ett sådant söndersmulande af dessa omsorgsfullt uppförda
träets molekyler rent af att »förvandla bröd till sten»? Det är därför
att hoppas, att det rätt snart skall lyckas nyttiggöra denna organiska
byggnad utan allt för stora förändringar.
Den organiska kemien har så småningom arbetat sig fram ur den oorganiska
och det förnämsta byggnadsmaterialet har framgått ur mineralrikets
stenkol. Men man förmådde icke taga i arbete de omfångsrika molekylerna
uti detta utgångsmaterial, sådana de voro, utan underkastade dem en
bearbetning af kemiens storslägga, hög temperatur. Ur den så erhållna
krossmassan uppsamlade man sedan några lätthandterliga bitar och
uppförde efter hand af dessa allt större och konstmässigare byggnader.
Under tiden har man lärt sig handskas med allt större stycken, och när
nu kemisten står inför ett molekylberg, sådant som cellulosaaffallet, så
är han helt annorlunda rustad, än då han tog itu med stenkolet. _Då_
måste han hålla sig med ena handen i den oorganiska kemien, men _nu_ har
han fasta och banade vägar på den organiska kemiens egen mark.
Här nedan sammanställes den empiriska formeln för hufvudbeståndsdelen i
sulfitcellulosaluten med motsvarande formler för cellulosa och några
andra växtkemiska individer, s.k. kolhydrater.
Lignylalkohol (enl. _Klason_) ... C{18} H{18} O{5}
Cellulosa ....................... (C{6} H{10} O{5})x
Stärkelse (amylum) .............. (C{6} H{10} O{5})x
Dextrin (stärkelsegummi) ........ (C{12} H{20} O{10}){3} + H{2}O
Drufsocker (dextros) ............ C{6} H{12} O{6}
Rörsocker ....................... C{12} H{22} O{11}
Gummi (arabin) .................. 2(C{6} H{10} O{5}) + H{2}O
Hydrocellulosa (amyloid) ........ (C{12} H{22} O{11})x
Hvad x uti dessa formler kan betyda, får man en föreställning om, då
_Skraup_[113] meddelar, att han funnit cellulosans molekylarvikt = 5508
= 34(C{6}H{10}O{5} + H{2}O) och löslig stärkelse = 7440 =
40(C{6}H{10}O{5} + H{2}O).
[Anmärkning 113: Ch. Ztg. 1905: 823.]
Den med saltsyra ur natroncellulosalut utfällda substansen har enligt
_Streeb_[114] sammansättningen C{24}H{22}O{9}. Lignin af jute har vid
elementaranalys gifvit C{19}H{22}O{7}. Redan häraf framgår, att man här
icke har att göra med ett kolhydrat. I sulfitcellulosaluten finnes väl
några procent glykoser etc.,[115] men hufvudmängden af dess organiska
substans är en okänd storhet. I allmänhet vill man dock hänföra
ligninämnena till benzolderivaternas, de aromatiska föreningarnes, stora
klass. Granligninet, som till c:a 30 % ingår i veden, är enligt _Klason_
en glykosid af alkoholnatur, granlignylalkohol, C{18}H{18}O{5}, med dels
en öppen sidokedja, oxypropylen, dels en aldehydgrupp vid den aromatiska
kärnan (T. T. 1901: 240). Glykosiderna äro föreningar af en sockerart
(en glykos) med ett annat organiskt ämne, en syra, en aldehyd, en fenol
eller dylikt, och kunna tänkas bildade af dessa två molekyler under
utträde af vatten. Genom införande af H{2}O återbildas komponenterna.
[Anmärkning 114: _Wiesner_ II: 44.]
[Anmärkning 115: Jfr _Krause_, Ch. Ind. 1906.]
Senare säger _Klason_: Ligninet står garfämnena ganska nära och kan
betraktas såsom ett olösligt sådant, som i löst form föreligger i
sulfitcellulosalutens lignosulfonsyrade kalk. K. antager, att granvedens
sammansättning ungefär är: 53 % cellulosa, 14 % andra kolhydrater, 29 %
lignin, 0,7 % proteiner samt 3,3 % kåda och fett. K. håller vidare före,
att ligninet utgör kondensationsprodukter af oxikoniferylalkohol, hvars
konstitution _Tiemann_ närmare studerat. (T. T. K. 1908: 82.)
Koniferin. C{18}H{22}O{8} + 2 H{2}O, är en glykosid i barrträdens
kambialsaft, som vid hydrolys, försåpning, införande af H{2}O i
molekylen, t.ex. genom kokning med en svag syra, uppdelas i glykos och
koniferylalkohol. Granvedens glykosid skulle nu vid kokningen i
sulfitcellulosafabriken med kalciumbisulfit på analogt sätt uppdelas uti
glykoser och lignylalkohol, hvilken med kalciumsulfit bildar
lignylsulfonsyrad kalk, som är olöslig i en blandning af alkohol och
eter.
_Klason_ har nyligen funnit, att vid torrdestillation af trä
metylalkoholen uteslutande bildas af ligninet[116] och _Bergström_ och
_Fagerlind_, att metylalkohol bildas uti sulfatcellulosakokaren till en