Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige - 01

Villkor och Möjligheter
för
Kemisk Storindustri
i Sverige.
af
Ernst Larsson
Bruksingeniör.


Göteborg
N. P. Pehrssons Förlag
(Gustaf Stern) i Distribution.


Eftertryck och öfversättning får ske
endast med författarens tillåtelse.

Göteborg A. Lindgren & Söner, 1908.


Förord.

_Ändamålet med denna lilla bok är att visa hän på den stora mängd
arbete, som vårt land erbjuder företagsamheten på den kemiska
industriens område, samt att framhålla de viktigaste villkoren för
framgång uti sådant arbete. Här må sålunda icke väntas en mängd tydligt
utstakade vägar, fullständiga utredningar, kalkyler och förslag. Nej,
vägarne, möjligheterna, kunna gifvetvis inom en så trång ram endast
flyktigt antydas. Med ledning af litteraturhänvisningarne kan emellertid
en hvar lätt gå vidare och fördjupa sig på det gebit, som speciellt
intresserar honom._
_Tysklands kemiska industri, uti hvilken jag en lång följd af år varit
verksam, har här blifvit ägnad en större uppmärksamhet. Detta har skett
hufvudsakligen för att såsom ett efterföljansvärdt exempel antyda
tyskarnes företagsamhet, organisationssätt och ihärdighet._
_Denna skrift är afsedd icke blott för teknici, utan för alla, som hysa
intresse för den kemiska industrien och dess framgång i vårt land._
_En del af kapitlen IV och V ha varit införda i Industritidningen Norden
under tiden 3 januari-8 maj i år._
_FALUN i Juni 1908._
_ERNST LARSSON._


*Innehållsförteckning.*
Sid.
Förord I
Innehållsförteckning II
Förkortningar IV
Inledning 1
*I. Tysklands kemiska industri* 3
Leblancsodafabrikationen och därmed sammanhängande
tillverkningar 3
Ammoniaksoda 6
Konkurrensen mellan de båda sodametoderna 7
Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg 8
Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter 10
Tjärfärger 14
Indigosyntesens tekniska utveckling 16
Svafvelfärger 21
Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker 22
Andra organiska ämnen 24
Några statistiska data från Tysklands kemiska industri 25
Utlandets reflexioner med anledning af Tysklands
framgångar 30
*II. Arbetsintensitet, arbetslöner och aflöningssätt* 35
*III. Sveriges kemiska industri* 44
Statistik 44
Öfversikt af Sveriges produktion 60
*IV. Några utvecklingsvillkor för kemisk industri
i Sverige* 68
Planmässigt och effektivt tullskydd 72
Några allmänna förutsättningar för framgången af
ett industriellt företag 77
*V. Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång
i Sverige?* 82
Elektrokemiska m.fl. fabrikationer 85
_Organiska tillverkningar_ 100
Organisk syntes 100
Syntetiska färgämnen 103
Några organiska naturprodukter 105
_Träets produkter_ 108
Ättiksyra, metylalkohol, aceton och tjära 111
Cellulosa 116
Produkter af cellulosa 120
Produkter af sågspån 126
_Oorganiska fabrikationer_ 134
Cellulosaindustriens behof af billigt natron 134
Natronvinning ur chilesalpeter 139
Några föreslagna metoder för tillverkning af soda 141
1. Koksalt såsom utgångsmaterial 141
2. Sulfat såsom utgångsmaterial 144
Några andra alkalisalter 152
Fosfater 152
*VI. Sparsamhet med värmet nödvändig* 154
Slutord 156
Register 163


Förkortningar.

Affärsv. = Affärsvärlden, Ekonomisk veckorevy.
B. d. d. ch. G. = Berichte der deutschen chemischen Gesellschaft.
Ch. Ind. = Die chemische Industrie.
Ch. Ztg. = Chemiker Zeitung.
Ch. Ztg. Rep. = Chemiker Zeitung Repertorium.
Dingl. J. = Dinglers polytechnisches Journal.
D.R.P. = Deutsches Reichspatent.
Ind. Norden = Industritidningen Norden.
J. A. = Jernkontorets Annaler.
J. A. Bih. = Bihang till Jernkontorets Annaler.
Journ. of the Soc. of Ch Ind. = Journal of the Society of Chemical
Industry.
Sv. Kem. Tidskr. = Svensk Kemisk Tidskrift.
Sv. Pappers T. = Svensk Papperstidning.
T. T. = Teknisk Tidskrift, Allmänna afdelningen.
T. T. K. = Teknisk Tidskrift, Afdelning för kemi o. bergsvetenskap.
Wagner-Fischers J. = Wagner-Fischers Jahresbericht.
Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. = Zeitschrift des österreichischen
Ingenieur- und Architekten-Vereins.
Z. f. a. Ch. = Zeitschrift für angewandte Chemie.
Z. f. Elektrochemie = Zeitschrift für Elektrochemie.
* * * * *
* * * *


Inledning.

I vårt land är den kemiska industrien ännu obetydlig, men det finnes all
anledning antaga, att den skall komma till en betydlig utveckling. Det
bör därför ha sitt intresse att här till en början kasta en blick på
motsvarande industri och dess utveckling i det land, där densamma kommit
längst, nämligen Tyskland. Vi få visserligen icke tänka på att kopiera
hvarken det ena eller andra landet, utan ha att gå de vägar, som för oss
äro naturliga, men vi kunna dock från utlandet hämta många lärdomar, som
hjälpa oss öfver åtskilliga hinder på utvecklingens väg.
Nutidens kemi och kemiska industri ha utvecklat sig på den af franska,
svenska och engelska vetenskapsmän lagda grunden. Det var genom
_Lavoisier_, _Scheele_, _Priestley_ och _Berzelius_, som kemien blef en
på kvantitativ forskning grundad vetenskap.
»Sedan syret upptäcktes (1774 af Priestley) har den civiliserade världen
genomgått en riktig omhvälfning uti seder och bruk... Kunskapen om
jordens, luftens och vattnets sammansättning har medfört rationell
tillverkning af metaller och otaliga andra ämnen... Man kan säga, att
staternas materiella välstånd genom denna upptäckt mångdubblats...
Hvarje särskild upptäckt inom kemien medför liknande verkningar och
hvarje användning af kemiens lagar är i stånd att alltid i någon
riktning bringa staten nytta och höja dess kraft och välstånd... Är icke
den kemiska vetenskapen »de vises sten», som lofvar öka våra åkrars
fruktbarhet och tillförsäkra många millioner människor en existens med
trefnad och utveckling, »de vises sten», som omformar jordskorpans
beståndsdelar till nyttiga produkter, hvilka handeln förvandlar i guld.
Är icke kemien »de vises sten», som lofvar att visa oss lifvets lagar
och ge oss medel att bota sjukdomar och förlänga lifvet... _Utan_
vetenskapen nödgas människan tjäna naturkrafterna, men _med_ vetenskapen
gör hon dessa till sina tjänare.» Dessa ord uttalades 1851 af _Liebig_,
den man, som ofta kallas Tysklands störste kemist. Att med kemiens hjälp
»göra guld» är numera ingenting ovanligt och Liebigs profetiska tal om
ökandet af åkrarnes fruktbarhet genom kemien har redan i betydlig grad
blifvit verklighet.
Den framstående tyske vetenskapsmannen _Ostwald_ yttrade uti ett
föredrag, som han vid en resa i Amerika för ett år sedan höll i Boston:
»Den kemiska utvecklingen började i Frankrike, men nu utföres nära tre
fjärdedelar af hela världens kemiska forskning i Tyskland, hvilket
omslag är att tillskrifva Liebigs metoder.»
[Decoration]


*I. Tysklands kemiska industri.*

*Leblanc-sodafabrikationen och därmed sammanhängande tillverkningar.*
I Tyskland liksom i Frankrike och England har den kemiska storindustrien
utvecklat sig på sodafabrikationen såsom grundval, och dess begynnelse
kan sägas sammanfalla med grundandet af sodafabriker på den af
fransmannen _Leblanc_ år 1797 uppfunna tillverkningsmetoden.
Omkring 1830 byggdes de första Leblanc-sodafabrikerna i Tyskland. Detta
lands kemiska industri är sålunda icke mer än 75 år gammal, och redan
uppgår värdet af de produkter, den årligen tillverkar, till bortåt
1500 millioner mark.
Råmaterialet till sodan, koksaltet, finnes i Tyskland i riklig mängd;
dels brytes det i saltgrufvorna och dels utvinnes det genom afdunstning
af saltkällornas vatten. Sodafabrikerna byggdes emellertid icke alltid
på platser, där detta råmaterial fanns, utan många, ja, de flesta, lades
antingen invid de stora vattenvägarne eller ock i närheten af stenkols-
eller brunkolsgrufvor. Leblanc-sodafabrikerna, liksom de flesta andra
kemiska fabriker, behöfva nämligen ganska mycket bränsle, men de behöfva
äfven andra råämnen eller hjälpprodukter. Näst koksalt kommer
svafvelsyra, hvilken de själfva tillverka, mestadels af spansk eller
portugisisk svafvelkis, men stundom af inhemskt zinkblende. De vid Rhen
belägna sodafabrikerna få sin spanska kis via Rotterdam med båt.
Kisbränderna gå sedan med båt tillbaka utför Rhen till Duisburg, där
kopparen extraheras, hvarefter den återstående järnoxiden såsom järnmalm
(purple ore) går till järnhyttorna. Ett ytterligare råmaterial vid
sodatillverkningen är kalksten.
Det är sålunda synnerligen viktigt, att transporten af alla dessa
råvaror icke ställer sig för dyr.
Gången af själfva fabrikationen är följande. Koksaltet behandlas i
muffelugnar med svafvelsyra, hvarvid sulfat och saltsyra erhållas.
Sulfatet, det närmaste utgångsmaterialet för sodan, är äfven såsom
sådant en handelsvara och användes i stora mängder vid tillverkning af
cellulosa, glas och svafvelnatrium. Saltsyran afsättes dels såsom sådan
och dels förarbetas den till klor, klorkalk och andra klorprodukter.
För sulfatets framställning har vid några fabriker (i Tyskland endast
vid _Rhenania_ nära Aachen) ett annat af engelsmannen _Hargreaves_
uppfunnet sätt kommit till användning. Enligt detta utsättas porösa
briketter af koksalt vid en temperatur af c:a 500° C för inverkan af
rostgaserna från kis eller blende med ett öfverskott af luft jämte
vattenånga. Genom denna metod besparas man tillverkningen af
svafvelsyran.
Det på ena eller andra sättet tillverkade sulfatet blandas med kalksten
och kol och upphettas i flamugnar. Härvid bildas råsodan, ur hvilken
sedan genom urlakning med vatten en oren sodalut erhålles. Efter
behandling med kolsyra kan ur denna lut genom kristallisation erhållas
ganska ren kristallsoda, hvilken håller c:a 37 % vattenfri soda och 63 %
vatten. Indunstas luten och upphettas det salt, som därvid afskiljer
sig, eller återstoden af den till torrhet afdunstade luten, så erhålles
vattenfri s.k. kalcinerad soda af större eller mindre renhet. Den i
vatten olösliga eller svårlösliga återstoden, i hufvudsak
svafvelkalcium, bortkastades i början såsom värdelös, men efter hand
började man därur tillgodogöra svaflet, dels såsom sådant, dels såsom
svafvelväte, hvaraf svafvelnatrium framställdes, och dels förarbetades
kalciumsulfuretet genom oxidation i luften under omsättning med sulfat
till natriumtiosulfat (undersvafvelsyrligt natron, antiklor).
Senare har ock en metod, _Chance-Claus_-processen, för svaflets
återvinnande kommit till användning hufvudsakligen i England. Vid
densamma frigöres ur sodaresterna medelst kolsyra svafvelväte, och detta
användes under förbränning med luft såsom råmaterial vid
svafvelsyretillverkningen i stället för svafvelkis, så att svaflet vid
Leblanc-sodafabrikationen ständigt återföres i en cirkelprocess. Finnes
fördelaktig afsättning för svafvel, så kan sådant lätt utvinnas genom
half förbränning af svafvelvätet, d.v.s. man tillför endast den för
vätets förbränning nödiga luftmängden.
Leblanc-sodatillverkningen kräfver sålunda flera hjälpfabrikationer och
ger en hel del biprodukter. Till svafvelsyrefabrikationen ansluter sig
ock vanligen tillverkningen af salpetersyra, hvilken åter såsom
affallsprodukt ger bisulfat, som går till sulfatugnen för omvandling i
monosulfat (såvida det icke finner afsättning vid de »tekniska»
fabrikerna såsom »vinstenspreparat» för framställning af »brus- eller
jästpulver» o. dyl.).
Klorkalktillverkningen med regenerering af mangansuperoxid enligt
_Weldon_ ger klorkalcium såsom affallsprodukt.
Vid sodatillverkning enligt _Leblanc_ tvingas man sålunda rentaf att
utom sodan tillverka äfven en hel mängd andra kemiska artiklar, och just
härigenom blef denna fabrikation af så stor betydelse för utvecklingen
af den kemiska industrien. Nästan från början var det vanligt, att en
Leblanc-sodafabrik tillverkade minst ett dussin olika produkter, och
denna mångproduktivitet har sedan än mera utvecklats[1].
[Anmärkning 1: Se »Fabrikationssiffror» uti Sv. Kem. Tidskr.
1891: 129.]
Under flera decennier tillverkades all soda efter Leblancs metod; sodan
stod högt i pris och fabrikerna gjorde lysande affärer. Men så
utarbetade belgaren _Solvay_ ett nytt sätt för tillverkning af soda.
På 1850 och 60-talet åtnjöt sodan i Tyskland ett tullskydd af 25-55 % af
värdet.

*Ammoniaksoda.*
På utställningen i Wien 1873 framträdde Solvay-sodan först, och det
dröjde därefter icke länge, innan flera fabriker uppstodo, som arbetade
efter den nya metoden. År 1878 var priset på soda (kalcinerad) ännu 200
mark per ton, men sedan sjönk det, så att det 1886 stod uti endast
80 mark. Detta oerhörda prisfall medförde svåra tider för
Leblanc-fabrikerna. Solvays metod var nämligen en betydlig genväg.
Enligt densamma behöfver man icke genom afdunstning utvinna saltet ur
den saltlösning, som erhålles från saltkällorna, utan direkt i denna
lösning utföres en omsättning mellan klornatrium och ammoniumbikarbonat,
hvarvid bildas natriumbikarbonat, som utfaller, och klorammonium. Detta
i sammanfattning; i själfva verket är förloppet icke fullt så enkelt.
Genom upphettning af bikarbonatet erhålles en mycket ren, vattenfri
soda.
Råmaterialierna äro, utom saltlösningen, ammoniak och kolsyra.
Ammoniaken, som fås ur ammoniumsulfat, erhållet vid koksning
(torrdestillation) af stenkol, återvinnes emellertid ur vid processen
bildadt klorammonium genom tillsats af bränd kalk och därpå följande
destillation. Kolsyran erhålles vid kalkstenens bränning. Såsom
affallsprodukt erhålles vid Solvay-processen en lösning af klorkalcium,
hvilken dock vanligen är värdelös, emedan, ingen större användning för
detta ämne finnes[2].
[Anmärkning 2: Se »Fabrikationssiffror» uti Sv. Kem. Tidskr.
1892: 14.]

*Konkurrensen mellan de båda sodametoderna.*
I rak motsats till Leblanc-metoden lämnar Solvay-metoden. icke en enda
värdefull biprodukt, men denna omständighet har knappast framstått såsom
en nackdel för den sistnämnda. Vid Solvay-metoden är bränsleåtgången
mycket mindre, och som dessa fabriker vanligen läggas där, hvarest en
nära nog värdelös koksaltlösning af tillräcklig styrka finnes att
tillgå, så reduceras kostnaden för utgångsmaterialet till ett minimum.
Denna senare omständighet har gjort, att ammoniaksodafabrikerna i
allmänhet slösa något med detta råämne. 100 kg soda fordra teoretiskt
138 kg NaCl, men ofta förbrukas 200, ja, ända till 220 kg. Så snart
ammoniaksodafabrikerna hade lärt sig att till en obetydlighet reducera
förlusten af den dyrbara ammoniaken[3] sjönk därför priset på soda
hastigt. Leblanc-sodafabrikerna måste sälja sodan under
tillverkningsvärdet och inskränka produktionen. Men härigenom
inskränktes ock produktionen af de nu i marknaden oumbärliga vordna
biprodukterna, och priset på dessa, isynnerhet på den förnämsta af dem,
klorkalken, steg så, att sodatillverkningen snart åter kunde ökas och
sodan med fördel säljas till priser, som förut varit ruinerande.
[Anmärkning 3: 1878 förlorades ännu 10 à 20 kg per ton soda, men
nu anses 1 kg för mycket.]
För Leblanc-fabrikerna blefvo så biprodukterna hufvudprodukter, och
dessa fabriker stodo sig nu rätt bra i konkurrensen med ammoniaksodan.
Flera af dem repade sig dock aldrig efter de svåra åren, utan
sodaproduktionen efter Leblancs metod sjönk alltmera. År 1896
tillverkades sålunda efter denna metod i Tyskland endast c:a 13 %,
i Frankrike 16 %, i Österrike 36 % och i England c:a 50 % af de resp.
ländernas totala sodaproduktion. Leblanc-fabrikernas tillbakagång var
dock icke fullt så stor, som dessa siffror synas angifva, ty
sodakonsumtionen hade under tiden betydligt ökats. En del
ammoniaksodafabriker införde äfven tillverkning af kaustikt natron
enligt _Löwig_ medelst järnoxid[4].
[Anmärkning 4: D.R.P. 21593, 41990 och eng. pat. 1974/1887.]
Genomförandet i praktiken af ammoniaksodametoden, hvars kemiska förlopp
sedan länge varit bekant, var för den kemiska teknologien en storartad
framgång, som sporrade till ytterligare arbeten i liknande
riktningar[5].
[Anmärkning 5: Litteratur: _H. Schreib_: »Die Fabrikation von Soda
nach dem Ammoniakverfahren». Springer, Berlin. _H. Schreib_:
Ch. Ztg band 30, _Jurisch:_ Ch. Ztg band 30 och Ch. Ind. 1907.]

*Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg.*
Elektriciteten hade så småningom börjat komma till användning äfven inom
kemien. Några af de största tyska bolagen för kemisk industri beslöto
mot slutet af 1880-talet att gemensamt bekosta försök i större skala för
att praktiskt genomföra det sedan länge kända sättet att elektrolytiskt
sönderdela klornatrium och klorkalium. Försöken, som utfördes vid
Leblanc-sodafabriken Griesheim a/M., gåfvo godt resultat och föranledde
grundandet af bolaget _Chemische Fabrik Elektron_ i Frankfurt a/M. och
anläggandet af två fabriker. Den ena af dessa lades vid Griesheim och
den andra invid brunkolsgrufvorna vid Bitterfeld med kalisaltdistriktet
så att säga inpå knutarne. Uti detta bolag med ett kapital af
9 millioner mark uppgick något senare hela Leblanc-fabriken Griesheim
med alla dess bifabrikationer. Sedermera har det ock upptagit en mindre
anilinfärgfabrik och ökat sitt aktiekapital till 12 millioner mark.
Under de senaste åren har utdelningen varit 12 %.
I midten af 1890-talet producerade detta bolag i sina fabriker vid
Griesheim och Bitterfeld medelst elektrolytisk sönderdelning af
klorkalium i så stor skala klorkalk och kaustik kalilut, att ett par
tyska handelskamrar i sina berättelser för 1895 redan talade om prisfall
för klorkalk af denna anledning.
Snabbt uppstodo nu i Tyskland, Frankrike, Schweiz, England och Amerika
elektrolytiska fabriker, hvilka hvar på sitt sätt sönderdelade
klorkalium eller klornatrium. Äfven från det nordiska »föregångslandet»
finner man uti en facktidskrift från 1897 en notis af följande lydelse:
»Firman Hans Cappelens Enke i Skien, bl.a. egare till den elektrolytiska
soda- och klorkalkfabriken Gjemsö-Kloster, har inställt sina
betalningar».
Som natriumsaltets sönderdelning icke ställer sig så ekonomiskt
fördelaktig, så blef mängden af kaustikt natron eller kaustik soda, som
det ock kallas i handeln, tillverkad på detta sätt, rätt obetydlig. Det
kräfves nämligen lika mycket elektrisk energi för att ur klornatrium
öfverföra 23 kg natrium till hydroxid, som att ur klorkalium öfverföra
39 kg kalium till motsvarande förening. Det kaustika kalit är dessutom
en långt värdefullare produkt än det kaustika natronet. Kalit har dock i
motsats till natronet en rätt begränsad marknad, hvarför hela
kalibehofvet snart fylldes af de elektrolytiska fabrikerna. De gamla
pottaskefabrikerna, hvilka hittills försett såpfabrikerna med nödigt
kali i form af kaliumkarbonat, tillverkadt af kaliumsulfat enligt
Leblancs metod dukade härvid snart under. Inom kort inträdde
öfverproduktion af klorkalk och härmed var, i stort sedt, gränsen redan
satt för de elektrolytiska fabrikernas utveckling. Kunna de icke bli af
med kloren i form af klorkalk eller andra klorprodukter, så kunna de
heller icke producera någon kaustik soda. För hvarje ton kaustik soda få
de nämligen c:a 2,2 ton klorkalk. Deras sträfvanden gå därför nu ut på
att framställa allehanda klorprodukter och att finna nya användningssätt
för sådana eller för själfva kloren. Under sådana omständigheter kunna
dessa fabriker icke ens öfvertaga produktionen af all kaustik soda,
hvilket eljes borde vara deras närmaste mål, och ännu mindre kunna de
tänka på att upptaga tillverkningen af den långt större handelsartikeln,
den vanliga sodan. Vilja de elektrolytiska fabrikerna tillverka vanlig
soda, så ha de nämligen ingen annan utväg, än att med ytterligare
kostnader behandla den kaustika med kolsyra.

*Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter.*
Ammoniaksodafabrikerna ha sålunda förblifvit oberörda af denna nya
alkaliproducent, men däremot ha Leblanc-sodafabrikerna fått känna
konkurrensen så mycket hårdare. Liksom Solvay-fabrikerna tog
sodatillverkningen ifrån dem, så ha nu de elektrolytiska fabrikerna
tagit klorkalktillverkningen, och nu återstå af deras grundläggande
fabrikationer, utom svafvelsyra och salpetersyra, endast sulfat och
saltsyra. De båda sistnämnda produkternas marknad behärskas ännu helt af
Leblanc-fabrikerna, men dessa ha icke kunnat draga så synnerligen stora
fördelar häraf. På grund af ökad användning har priset på sulfat
visserligen betydligt stegrats, men förbrukningen af saltsyra, hvaraf
för hvarje ton sulfat c:a 1,5 ton erhålles, har icke afsevärdt ökats,
hvilket gör, att denna syra nu står lågt i pris och nya användningssätt
för densamma skulle vara synnerligen välkomna. En Leblanc-sodafabrikant
yttrade för icke länge sedan, att om myndigheterna tilläte det, så kunde
det på sina ställen befinnas fördelaktigt, att såsom fordomdags låta
saltsyran bortgå i luften eller i vattnet.
I hvilken grad de elektrolytiska fabrikerna påverkat klorkalkmarknaden
framgår däraf, att 1895 noterades denna artikel fob engelsk hamn till
£ 7.0.0 och 1903 till £ 4.0.0 per ton. En konvention mellan de
elektrolytiska och Leblanc-fabrikerna motverkade ytterligare prisfall,
och gynnsamma konjunkturer ha under de sista åren medfört en stegring
till £ 4.10.0. _M. Hasenclever_ ansåg 1905 att de elektrolytiska
fabrikerna fråntagit Leblanc-fabrikerna halfva klorkalktillverkningen.
De ännu existerande hårdt ansatta Leblanc-fabrikerna, hvilkas antal i
Tyskland nu nedgått från 21 till 5, ha alltmera måst beflita sig om
införande af förbättringar. Värmet tillgodogöres sålunda nu bättre än
förr och arbetskostnaderna ha reducerats genom införandet af mekaniska
hjälpmedel. Sålunda ha mekaniska kisugnar, sulfat- och sodaugnar,
klorkalkapparater etc. kommit till användning. Direktören för den
betydande Leblanc-fabriken Rhenania, där sedan flera decennier sulfat
tillverkas enligt _Hargreaves_ kontaktsmetod och klor enligt _Deacons_
kontaktmetod, yttrade 1905[6], att mekaniska anordningar icke ens
behöfva medföra direkta ekonomiska besparingar, utan att det är alldeles
tillräckligt, om de hjälpa en öfver de alltmer uppträdande
arbetaresvårigheterna.
[Anmärkning 6: Ch. Ind. 1905: 51.]
Uti Oil, Paint and Drug Reporter[7] påvisar _Kershaw_ med
årsafräkningar, att de engelska Leblanc-fabrikerna ännu stå sig ganska
godt och att de elektrolytiska icke lämna några lysande resultat.
_United Alkali Co_, som omfattar så godt som samtliga Englands
Leblanc-verk, ger sålunda en utdelning af 7 % under det de
elektrolytiska bolagen: _Castner Kellner Alkali Co_ och _Elektrolytic
Alkali Co_ ge resp. 4 % och 0 %. Däremot hade _Brunner, Mond Co_, som i
Cheshire tillverkar ammoniaksoda, 1905 en årsvinst af £ 512,000 och
utdelade 35 %. Kershaw anser, att soda, kaustikt natron och klorkalk
icke mera komma att lämna Leblanc- eller de elektrolytiska fabrikerna
någon egentlig vinst, och att biprodukter och specialtillverkningar för
framtiden måste bringa utdelningen. Leblanc-verken få koncentrera sig på
tillverkningen af svafvelsyra, natrium-sulfat, -hyposulfit, -sulfid
etc., och de elektrolytiska på klorkalk, klorat och andra klorprodukter,
natrium, cyanider, peroxider etc.
[Anmärkning 7: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 1782.]
På grund af detta läge byggas numera inga Leblanc-sodafabriker och äfven
de elektrolytiska alkalifabrikernas antal ökas knappast, sedan man fått
en klarare blick på deras existensbetingelser.
Ammoniaksodafabriker däremot uppstå allt fortfarande äfven å platser
utan saltkällor och saltgrufvor och dessa fabriker behärska nu
fullkomligt sodamarknaden. I Tyskland bedrifves denna tillverkning så
godt som uteslutande af _Deutsche Solvay-Werke Aktiengesellschaft_ i
Bernburg, hvilket bolag vid 1907 års bolagsstämma hade en nettoårsvinst
af 7,2 millioner mark vid ett aktiekapital på 40 mill. och reservfonder
på 14,5 mill. mark.
_Solvay Co_ i Syracuse (Newyork) har nyligen höjt sitt aktiekapital från
6 millioner dollars till 8 mill.
Solvay-metoden har sålunda, oaktadt den bortkastar koksaltets klor såsom
värdelös, segerrikt gått ur kampen mot både Leblanc-metoden och den
elektrolytiska, hvilka båda tillgodogöra kloren.
Solvay-metodens framgång har, utom i bränsle- och arbetsbesparing,
i icke ringa mån sin grund däri, att apparaterna i hufvudsak kunna
utföras af det jämförelsevis billiga materialet järn, och därigenom af
allra fördelaktigaste konstruktion, samt att de vid andra kemiska
fabrikationer i följd af frätning etc. ofta enormt höga
underhållskostnaderna här bli ganska lindriga. Vid fabrikationer, där
apparaterna måste utföras t.ex. af naturlig sten, stengods, syrefast
eller eldfast tegel, bly etc., får man nämligen endast sällan tänka på
att välja den mest ekonomiskt arbetande, något mera komplicerade
apparatkonstruktionen, utan man får i stället lägga an på att få
apparaten så enkel som möjligt. Detta gäller icke minst för sådana fall,
då järnet måste tillgripas, fastän det snart förstöres, eller då dyrare
metaller af endast relativt högre motståndsförmåga komma till
användning.
_M. Hasenclever_ framhåller[8] att ammoniaksodaindustrien till en stor
del har den omständigheten att tacka för sin blomstring, att dess
fabriker såväl i Tyskland som i andra länder tekniskt och ekonomiskt stå
i intim förbindelse med hvarandra och så representera en väldig makt,
som med framgång bemödar sig att hålla nere allvarlig konkurrens.
[Anmärkning 8: Ch. Ind. 1905: 53.]
I följd af denna omhvälfning uti sodatillverkningen är sodafabrikationen
icke längre den stödjepelare för den kemiska industrien, som den förr
var, men sodan är allt fortfarande en af de kemiska produkter, som
tillverkas i största och alltjämt stigande mängd.

*Tjärfärger.*
I det föregående har berörts endast oorganiska kemiska produkters
fabrikation, men det gifves äfven en mängd organiska ämnen, hvilka äro