Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige - 10

mängd af c:a 13 kg. pr ton cellulosa, samt att c:a 5 kg. däraf medföljer
afblåsningsångan.[117]
[Anmärkning 116: T. T. K. 1908: 48.]
[Anmärkning 117: J. A. Bih. 1908: 575.]
Råmaterial för ett produktivt både vetenskapligt och industriellt arbete
på den organiska kemiens område har Sverige sålunda i rikare mått än
månget annat land. Och det är att hoppas, att allt flera krafter måtte
inriktas på utvecklandet af en stor organisk kemisk industri i vårt
land.
* * * * *
* * * *

*Oorganiska fabrikationer.*

*Cellulosaindustriens behof af billigt natron.*
Cellulosaindustrien är en för vårt land mycket betydande och naturlig
storindustri, som år för år alltmera utvecklas. Det torde därför vara på
sin plats att tillse, hvilka kemiska tillverkningar, som stå i något
samband med denna industri, och om sådana redan förefinnas eller kunna
upptagas i vårt land.
Sulfitcellulosafabrikerna behöfva för själfva tillverkningen endast de
inhemska naturprodukterna svafvelkis och kalksten, dock ha en del
fabriker ännu icke öfvergått till svafvelkis, utan importerar
fortfarande stora mängder svafvel. Skall åter cellulosan blekas, så
fordras klorkalk, eller vid elektrolytisk blekning koksalt eller någon
annan klorid.
För sulfatcellulosan åter behöfves *natriumsulfat*, hvaraf årligen
tullfritt importeras cirka 20,000 ton till ett värde af inemot en
million kronor. Någon del häraf går dock till glasbruken. För
tillverkning af 1 ton natriumsulfat eller, såsom det helt enkelt kallas,
_sulfat_, fordras 0,83 ton koksalt samt 1,14 ton svafvelsyra af 1,53 sp.
vikt, resp. 0,55 ton svafvelkis med 48 % svafvel. Men utom sulfat
erhålles härvid äfven 1,5 ton *saltsyra* af 1,16 sp. vikt = 32 %
HCl.[118]
[Anmärkning 118: Jfr. _Ernst Larsson_, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 131.]
Skall sulfatet tillverkas här i landet, måste man alltså äfven sörja för
att saltsyran finner användning. Sveriges hela behof af saltsyra uppgår
f.n. till endast c:a 3,000 ton och fylles nu genom tullfri import. En
produktion af 20,000 ton sulfat ger 30,000 ton saltsyra, eller 10 gånger
mera än landet f.n. behöfver. En sulfattillverkning i stor skala är
följaktligen möjlig endast i förening med saltsyrekonsumerande
fabrikationer, ty någon export af saltsyra skulle knappast kunna
påräknas. Transportkostnaderna ställa sig nämligen mycket höga, emedan
endast kärl af glas eller stengods kunna användas.
Saltsyreförbrukande fabrikationer äro exempelvis: metallextraktion,
benlimstillverkning, fosfatprecipitat, aftenning af hvitblecksaffall,
ättiksyretillverkning, framställning af klorider (t.ex. zink-, barium-,
ammonium-), bensvart, benkol, kolsyra, betning af järn för förzinkning,
förtenning[119] etc. Vid nuvarande höga sulfatpris, hvilket tydligen har
sin grund uti minskad åtgång af saltsyra för klorkalk (i följd af
alkalielektrolysens utveckling), och hvilket snarare torde komme att
stiga än mer än falla, kan saltsyran säljas mycket billigt. Ja, tyska
fabriker finnas, hvilka skulle önska, att de nu ibland liksom fordom i
Leblanc-sodans ungdom finge låta saltsyran gå till väders eller i
vattendragen.
[Anmärkning 119: Såsom ett exempel på oföretagsamhet torde kunna
gälla, att Sverige årligen (tullfritt) importerar närmare 6000 ton
*förtennt järnbleck* med ett värde af öfver 1½ mill. kronor.
Svenskarne lära icke tro sig om att få öfverdraget af det dyrbara
tennet nog tunnt och ändock jämnt och tätt för att kunna
konkurrera med engelsmännen Tennproduktionen i hela världen uppgår
f.n. till knappast 100 tusen ton och häraf torde för hvitbleck
åtgå inemot ⅓. Det är dock icke troligt, att den engelska
hvitbleckstrusten så behärskar tennmarknaden, att ett svenskt
verk rent af skulle få svårt att fylla sitt behof af tenn, men
gifvetvis måste det svenska verket ha tullssydd. Om någon svensk
industri härigenom komme i ogynnsamt läge på världsmarknaden, så
kunde den ju erhålla en väl afvägd exportpremie. För järnbleckets
betning, innan det förtennes, användes i England arsenikfri
saltsyra (_Wagner-Fischer,_ J. 1901: I: 467).]
Uppkomsten af nya användningssätt för saltsyra i vårt land är sålunda
ett stort önskemål, och eventuella saltsyreintressenter behöfva
ingalunda kalkylera med det här gällande höga priset (5 à 6 öre pr kg.),
utan de kunna invid en event. blifvande fabrik få den nära nog för
intet. Här är sålunda ett stort fält för svenska kemisters
uppfinnareverksamket.
Månne det icke skulle vara möjligt att föra komprimeradt, flytande och
vattenfritt klorväte i marknaden? Vanlig saltsyra håller c:a ⅓ HCl och ⅔
vatten, hvaraf framgår, att betydliga fraktkostnader skulle sparas, och
kanske nya användningsmöjligheter i följd däraf uppstå, om det
vattenfria klorvätet kunde transporteras. Det finnes månget oorganiskt
gebit inom den kemiska teknologien, som försummas, därför att det
betraktas såsom redan fullständigt genomforskadt, men nya tider föda nya
möjligheter. Flytande klor t.ex. har ju på senare tid blifvit en
betydande handelsvara. En stor svårighet ligger dock däri, att HCl
kräfver högre tryck än Cl.
Skall sulfatet framställas medelst svafvelsyra, så framtvingar sig en
kombination med svafvelsyretillverkning, hvarigenom företaget betydligt
ökas i omfång. En sådan kombination är emellertid icke nödvändig, ty
enligt _Hargreaves_ kontaktmetod, som sedan decennier tillämpas vid
flera stora utländska fabriker, kan sulfat tillverkas direkt af
svafvelsyrlighet och koksalt. Det kan dock stundom vara till stor
fördel, om en anläggning i någon mån kan anpassa sig efter
konjunkturerna. Det skulle ju nämligen kunna förekomma, att marknaden
vore öfverfylld af sulfat och saltsyra, men lede brist på svafvelsyra.
Är då sulfatfabrikationen baserad på svafvelsyra, så inställes för en
tid sulfattillverkningen och svafvelsyran bringas i stället i marknaden.
Det torde vara skäl, att innan vi här gå vidare, öfverväga, huruvida den
jämförelsevis nya sulfatmetoden för framställning af cellulosa kan ha
framtiden för sig. Innan denna metod uppkom, användes natron eller soda.
Träet kokades med natronlut och natronförlusten vid regenerationen
ersattes med soda före kausticeringen. Enligt sulfatmetoden ersättes
natronförlusten med sulfat innan lutens organiska ämnen förbrännas.
Härigenom kommer den återvunna luten att innehålla en hel del
svafvelnatrium, men en stor del af det reducerade sulfatet öfvergår dock
till karbonat och sedan vid behandling med kalk till kaustikt natron.
Visserligen anses svafvelnatrium vid cellulosaprocessen vara af samma
värde, som det kaustika natronet, men som mängden af detta senare är i
luten starkt öfvervägande, så kan man i själfva verket säga, att i rent
kemiskt hänseende svafvelsyran (resp. svaflet) vid denna process icke
spelar någon som helst roll, utan är alldeles öfverflödig. Om sålunda
lika billigt natron på annat sätt kunde tillföras cellulosaprocessen, så
behöfver man icke sulfatet. Vid sulfatets reduktion uppstår för öfrigt
stor natronförlust, därigenom att svafvelnatrium eller möjligen natrium
förflyktigas, så att denna metod ingalunda kan sägas vara idealisk.
Finnes nu någon utsikt att på annat sätt få lika billigt natron, som i
sulfatet? Det billigaste natronet har man ju i koksaltet, men konsten är
att ekonomiskt tillgodogöra sig detsamma. Måhända skulle det löna sig
att undersöka, huruvida icke något af alla de förslag för tillverkning
af soda, som under tidernas lopp framkommit, här skulle kunna vinna
tillämpning. Produkten behöfver ju icke vara färdig och ren handelsvara,
utan blott en koncentrerad lösning.
Förbränningen af de organiska ämnena och sulfatets reduktion vid
sulfatcellulosaprocessen kan i viss mån jämföras med råsodasmältningen
enligt _Leblanc_[120] och torde denna process för sin enkelhets skull
icke vara så lätt att ersätta.
[Anmärkning 120: Jfr. Lunge, Sodaindustrie.]
Större delen af den cellulosa, som nu exporteras, är oblekt, men månne
det icke skulle vara fördelaktigt att i större omfång i vårt land
upptaga blekningen? Blefve så fallet, så kunde cellulosafabrikerna
ersätta sin natronförlust genom att elektrolysera koksalt och då på
samma gång få klor till blekningen. (Vid den elektrolytiska blekning,
som nu stundom användes, går natronet förloradt,)
Sulfatcellulosaprocessen förvandlades då till den enkla natronprocessen,
och med fördelen af billigt natron och billig klor skulle följa, att man
sluppe de stinkande gaser, som göra sulfatfabrikerna så afskydda af
allmänheten. Sannolikt skulle också natronförlusten minskas, ty
förflyktigandet af svafvelnatrium skulle upphöra, efter som intet sådant
funnes närvarande. Denna väg förtjänar att beaktas isynnerhet af dem,
som ha tillgång till billig elektrisk energi, genererad t.ex. medelst
vattenkraft, masugnsgas eller torf.
Medan vi äro inne på natronets regeneration, må här framhållas den
omständigheten, att både vid natron- och vid sulfatprocessen de
organiska ämnenas bränslevärde oftast mycket dåligt tillgodogöres.
Orsaken härtill är, att man låter torknings- och förbränningsprocesserna
försiggå samtidigt, hvarigenom förbränningen blir i hög grad
ofullständig och en mängd brännbara gaser bortgå i luften. Härmed
sammanhänger ock utvecklingen af sulfatcellulosaprocessens illaluktande
gaser. Ett bättre utnyttjande af de organiska ämnena kan ske därigenom,
att torkningsprocessen utföres för sig och först därefter förbränningen.
I stället för att direkt förbränna de mer eller mindre torkade organiska
ämnena, kan man ock generera bränslegas af dem. Detta kan ske genom
torrdestillation antingen i en retort eller ock i en gasgenerator af
lämplig konstruktion. I båda fallen kan man genom kondensation utvinna
en del flytande torrdestillationsprodukter. Förbrännes den härvid
erhållna gasen med en tillräcklig luftmängd, så kan man äfven vid
sulfatcellulosaprocessen undgå att i atmosfären utsläppa illaluktande
gaser.
* * * * *

*Natronvinning ur chilesalpeter.*
Sverige importerar årligen betydliga mängder natronsalter, nämligen:
koksalt c:a 90,000 ton
chilesalpeter » 27,000 »
sulfat » 20,000 »
soda » 15,000 »
kaustikt natron » 1,500 »
Chilesalpeterns natron går förloradt, ty växterna upptaga
endast kväfvet. Funnes ingen utsikt att inom landet tillverka
kväfvegödslingsämnen, utan salpetern alltfort skulle komma att i
stigande skala importeras, så måste man ovillkorligen kraftigt taga itu
med tillgodogörandet af detta natron. 27,000 ton salpeter innehålla lika
mycket natron, som 22,500 ton sulfat, och detta skulle alltså rikligt
täcka nuvarande sulfatkonsumenters behof.
Enligt _Lunge_ har blifvit föreslaget att upphetta salpetern med
kiselsyra eller med lerjord event. i en atmosfär af luft och vattenånga.
Salpetersyran utdrifves härvid under bildning af natriumsilikat eller
aluminat, hvilka sedan i lösning medelst CO{2} öfverföras till soda
under regenerering af kiselsyran eller lerjorden. Metoden strandade på
svårigheten att finna en hållbar upphettningsapparat.
Enligt ett annat förslag upphettas salpetern med kalciumkarbonat i
ångatmosfär. Omsättningen försiggår vid rödhetta och större delen af
salpetersyran angifves kunna återvinnas, men äfven här hänger metoden på
apparaten.
_Vogt_[121] upphettade en blandning af salpeter med kalk till 350° i en
ström af CO{2} och vattenånga och erhöll soda och nitrösa gaser, hvilka
med luft och ånga öfverfördes till salpetersyra. Salpeterblandningen
gjordes porös genom tillsats af järnoxid eller dylikt.
[Anmärkning 121: D.R.P. 69059.]
_Garroway_[122] varierar denna metod genom att utelämna kolsyran för att
få kaustikt natron. Han föreslår gjutjärnsretorter.
[Anmärkning 122: D.R.P. 79699.]
_Mond_ föreslog 1862 att utdrifva salpetersyran med järnoxid, då
kaustikt natron erhölles jämte järnoxiden åter.
_Lunge_ och _Lyte_[123] upphetta i retort medelst yttre eldning en
möjligast porös blandning af 1 del salpeter och cirka 2 delar järnoxid
(t.ex. purpleore) i en ström af öfverhettad ånga och luft. De uppgifva,
att med lämpliga anordningar 95 % af salpetersyran erhålles. Återstoden
i retorten ger vid urlakning kaustikt natron och järnoxid, hvilken
senare ånyo kan användas.
[Anmärkning 123: D.R.P. 74487.]
Det har äfven blifvit föreslaget att för tillverkning af ammoniumnitrat
för sprängämnesindustrien behandla salpetern enligt ammoniaksodametoden,
då natriumbikarbonat resp. soda skulle erhållas såsom biprodukt.
Användbarheten af den ena eller andra af dessa metoder beror dock först
och sist på utbytet af den dyrbara salpetersyran. Genom att låta
salpetersyran absorberas af kalk erhölle man en produkt af samma
gödslingsvärde, som chilesalpetern, och natronet hade man »fått för
besväret». Äfven andra omsättningar, än här ofvan anförda, mellan
salpetern och ett annat salt, antingen i lösning eller i smält
tillstånd, kunna möjligen komma i fråga.
* * * * *

*Några föreslagna metoder för tillverkning af soda.*

1. _Koksalt såsom utgångsmaterial._
I en atmosfär af vattenånga sönderfaller klornatrium vid mycket hög
temperatur uti kaustikt natron och klorvätegas[124] och i en atmosfär af
luft eller syre uti kaustikt natron och klor.[125] _Powers_ och
_Dale_[126] föreslogo en tillsats af järnoxid[127]. Men dessa reaktioner
ha hittills på grund af den höga temperaturen (1000-1200°) icke vunnit
insteg i praktiken. De försiggå först, då koksaltet börjar öfvergå i
gasform. Huruvida desamma i den elektriska ugnen med fördel skulle kunna
genomföras, synes ovisst. Samma är ock förhållandet med _Gossages_
förslag med kiselsyra,[128] hvilket afsåg tillverkning af vanligt glas
och vattenglas, eller ock af kaustikt natron eller soda genom
vattenglasets behandling med kalk resp. kolsyra. Ett förslag af
_Ungerer_ med kiselsyra synes under vissa omständigheter möjliggöra
koksaltets direkta användande för glastillverkning event. i förening med
saltsyreproduktion.[129]
[Anmärkning 124: Engl. pat. 7426/1837.]
[Anmärkning 125: Engl. pat. 4122/1879 och 5457/1880 samt D.R.P.
73935, 74937, 74976 och 125389.]
[Anmärkning 126: Engl. pat. 91/1863.]
[Anmärkning 127: Jfr Löwigs kausticering med järnoxid.]
[Anmärkning 128: Engl. pat. 2050/1862 och 5406/1881.]
[Anmärkning 129: Dingl. J. band 197:343.]
Enligt en metod af _Tilghman_[130] upphettas koksaltet med Al{2}O{3},
hvarvid saltsyregas utvecklas under bildning af natriumaluminat. Detta
löses och sönderdelas med CO{2}, hvarvid soda och lerjordshydrat bildas,
hvilket senare kan återgå i fabrikationen för behandling af nya mängder
koksalt.[131]
[Anmärkning 130: Engl. pat. 11556/1847.]
[Anmärkning 131: Jfr engl. pat. 2121/1867, 2065/1870, 2639/1874,
4311/1891 och norska pat 15757.]
_Claus_[132] upphettar briketter af koksalt och bauxit eller
lerjordshydrat i en ström af svafvelsyrlighet, vattenånga och luft,
hvarvid koksaltet under utveckling af saltsyra öfvergår till sulfat,
såsom vid Hargreaves process. Härefter glödgas massan uti en reducerande
gas (generatorgas), hvarvid bildas natriumaluminat och svafvelväte,
hvilket senare förbrännes till svafvelsyrlighet, som återgår i
processen, under det aluminatet i lösning behandlas med kolsyra och ger
soda och lerjordshydrat. Det sistnämnda återgår äfvenledes i processen,
såvida icke bättre användning därför finnes.[133]
[Anmärkning 132: D.R.P. 72642.]
[Anmärkning 133: D.R.P. 7256.]
Att icke heller dessa reaktioner upptagits i praktiken, beror tydligen
äfvenledes därpå, att de försiggå först vid så hög temperatur, att
apparaterna allt för snart förstöras.
Uti en lösning af koksalt ger en lösning af kalciumbikarbonat en
fällning af natriumbikarbonat. Den soda, som påträffas färdigbildad i
naturen, har måhända uppkommit på detta sätt, men något industriellt
intresse torde reaktionen ifråga knappast få.
Enligt ett förfarande af _Weldon_[134] omsättes i lösning koksalt med
magnesiumbikarbonat. Det erhållna natriumbikarbonatet ger vid
upphettning soda och kolsyra, och genom upphettning af den efter
indunstning erhållna magnesiumkloriden får man saltsyra och magnesia,
hvilken sistnämnda med kolsyra regenereras till bikarbonat. Denna metod
ser på papperet högst elegant ut, men i praktiken vållar
saltsyreutvinningen och magnesiumbikarbonatets regenerering svårigheter,
som icke kunnat öfvervinnas.[135]
[Anmärkning 134: Engl. pat. 629/1866.]
[Anmärkning 135: Jfr D.R.P. 79221 och 81103.]
Ett annat vida äldre förslag går ut på att ur en koncentrerad
koksaltlösning medelst oxalsyra utfälla surt natriumoxalat, medan
saltsyra stannar i lösning. Genom kokning med kalk skulle ur
oxalatfällningen erhållas kaustikt natron och kalciumoxalat, ur hvilket
sistnämnda oxalsyran skulle regenereras med svafvelsyra.[136]
[Anmärkning 136: Franska pat. 213354.]
Genom behandling af koksalt med blyglete i närvaro af vatten och ev.
kalk erhålles kaustikt natron. Denna metod hade före Leblancs praktisk
användning, men måste sedermera uppgifvas på grund af svårigheter att
afsätta eller genom regenerering af blyoxid nyttiggöra den erhållna
blykloriden. [137]
[Anmärkning 137: Jfr engl. pat. 3082/1877 och 14977/1888.]
_Höpfner_[138] har föreslagit, att zinkhyttor, som förarbeta fattiga
malmer, skulle framställa zinksulfit eller -bisulfit, omsätta denna med
koksalt i lösning och genom behandling af natriumsulfiten med kalk
framställa kaustikt natron.
[Anmärkning 138: D.R.P. 138028.]

2. _Sulfat såsom utgångsmaterial._
Sulfatet framställes i stort vanligast med svafvelsyra i järnpannor och
muffelugnar (på senare tiden ha äfven mekaniska ugnar blifvit försökta)
och endast på några ställen medelst svafvelsyrlighet enligt Hargreaves
metod.[139] Förr framställdes det också genom rostning af en blandning
af koksalt och svafvelkis.
[Anmärkning 139: Ch. Ind. 7906: 173, jfr franska pat. 384144.]
_Oehler_[140] har visat, att med svafvelsyra koksaltet fullständigt
sönderdelas redan vid 400°, om först bisulfat framställes, detta
sammanmales med koksaltresten och upphettas till nämnda temperatur.
Metoden rekommenderas speciellt för förarbetning af bisulfat från
salpetersyrefabrikationen.[141]
[Anmärkning 140: D.R.P. 136998.]
[Anmärkning 141: Se äfven amerikanska pat. 870746, Ch. Ztg.
1906: 1295 och Ch. Ind. 1908: 95.]
Bland förslag att ur sulfat vinna kaustikt natron eller soda märkas
följande.
Genom kokning af en utspädd sulfatlösning med kalk erhåller man kaustikt
natron och gips, men denna reaktion går äfven under tryck mycket trögt
och ofullständigt. Med baryt däremot går kausticeringen lätt och
fullständigt äfven i koncentrerad lösning, men här ligger svårigheten
uti barytens högre pris, som nödvändiggör ett återvinnande. Det har
blifvit föreslaget att omsätta natriumsulfat med svafvelbarium för att
sedan genom behandling af erhållet svafvelnatrium med kolsyra få soda.
Bariumsulfatet återföres till sulfid genom glödgning med kol.[142]
Tyvärr försiggår dock bariumsulfatets reduktion först vid mycket hög
temperatur och för öfrigt är vägen till soda öfver svafvelnatrium icke
synnerligen inbjudande.
[Anmärkning 142: Engl. pat. 9555/1895; jfr. ock 3406/1886.]
På sista tiden har _Jacobs_ framställt baryt i den elektriska ugnen af
en blandning af bariumsulfat med kol, hvarvid svafvelsyrlighet och
koloxid utvecklas. Men om denna baryt under ständig regenerering skulle
med fördel kunna användas för kausticering af natriumsulfatlösning, så
måste besparingen uti elektrisk energi och bränsle gentemot
koksaltelektrolysen åtminstone uppväga kostnaden för framställningen af
natriumsulfatet. Vore så, under fullt tillgodogörande af
svafvelsyrligheten och koloxiden, sådan jämvikt uppnådd, så hade man af
koksaltet i ena fallet fått kaustikt natron och klor och i andra
kaustikt natron och saltsyra.[143]
[Anmärkning 143: Jfr. svenska pat. 24087.]
_Simpson_[144] samt _Basset_ och _Baranoff_[145] lösa trikalciumfosfat i
saltsyra och tillsätta natriumsulfat. Den från gipsen skilda lösningen
indunstas och kalcineras, hvarvid en del af saltsyran kan återvinnas.
Efter massans lösning utkristalliseras natriumfosfat, som kausticeras
med kalk, hvarvid trikalciumfosfat för processen återvinnes. Huru
förluster genom moderluten efter natriumfosfatet skola undvikas,
förmäles icke, men däremot göres ett förslag för gipsens
tillgodogörande.[146]
[Anmärkning 144: Engl. pat. 18835/1890.]
[Anmärkning 145: D.R.P. 82651.]
[Anmärkning 146: Jfr. engl. pat. 2700/1854, 2446/1872, 4371/1887,
5425/1892 samt D.R.P. 195133.]
I sådana fall, då det gällt att oskadliggöra svafvelsyrlighet, lär
följande metod kommit till användning.[147] Natriumsulfat omsättes i
lösning med kalciumbisulfit, hvarvid gips utfaller, under det
natriumbisulfit stannar i lösning. Genom dennas behandling med kalk
erhålles kaustikt natron och kalciummonosulfit, hvilken sistnämnda
förening får absorbera nya mängder svafvelsyrlighet. Som synes förbrukas
här ingen svafvelsyrlighet och någon användning för affallande
kalciumsulfit och -sulfat angifves icke.[148]
[Anmärkning 147: Engl. pat. 4122/1879.]
[Anmärkning 148: Angående svafvelsyrlighetens tillgodogörande ur
affallsgaser hänvisas äfven exempelvis till D.R.P. 160940. 173329
och Ch. Ztg. Rep. 1908: 40 och 41.]
_Alsberge_ omsätter natriumbisulfat med oxalsyrad kalk, skiljer gipsen
från natriumbioxalatet och sönderdelar det senare med kalk uti kaustikt
natron och kalciumoxalat, hvilket senare återgår i processen. Detta
förslag är tydligen omöjligt på den grund, att osönderdelad oxalsyrad
kalk omslutes af gipsen och går med denna förlorad.
_Stavely_[149] omsätter rå karbolsyrad kalk med natriumsulfat,
affiltrerar gipsen och behandlar lösningen med kolsyra. Den härvid
frigjorda karbolsyran låter i hufvudsak skilja sig från sodalösningen
och återvinnas för processen, men förlusten har dock visat sig för stor
för att metoden skulle kunna bli rentabel.[150]
[Anmärkning 149: Engl. pat. 17657/1887.]
[Anmärkning 150: Jfr. D.R.P. 48220.]
_Frerichs_[151] omsätter natriumsulfat med kalciumacetat, affiltrerar
gipsen och torrdestillerar natriumacetatet. Härvid bildas aceton och
soda.
[Anmärkning 151: Engl. pat. 9793/1890.]
_Kopp_[152] smälte natriumsulfat med kol och järnoxid, lät smältan
upptaga kolsyra ur luften, och erhöll sedan vid urlakning soda och
svafveljärn. Det senare rostades under svafvelsyrlighetens
tillgodogörande för sulfattillverkningen och den regenererade järnoxiden
återgick i processen. Smältugnen höll emellertid icke och reaktionerna
gingo ingalunda glatt. Ett förslag att ur svafvelnatrium med järnoxid
afskilja svaflet och få kaustikt natron gaf heller intet praktiskt
resultat.
[Anmärkning 152: Engl. pat. 2119/1854 och 340/1855.]
_Macfarlane_ glödgade en blandning af järnvitriol och koksalt och erhöll
sulfat, järnoxid och klor. Sulfatet och järnoxiden ville han behandla
enligt Kopps förslag.
Att reducera natriumsulfat genom att smälta det tillsammans med kol är
en enkel och lätt reaktion, men i praktiken har densamma vållat
svårigheter, isynnerhet den, att ugnen icke vill hålla. Sedan
svafvelnatrium nu blifvit en rätt betydande handelsvara, synes man dock
kommit ganska bra öfver dessa svårigheter.
_Bong_[153] föreslog att utan smältning reducera sulfatet med
svafvelväte. Genom behandling af så erhållet svafvelnatrium med kolsyra
skulle nytt svafvelväte för processen erhållas på samma gång, som man i
lösningen erhöll soda.
[Anmärkning 153: Engl. pat. 895/1879.]
_Vogt_[154] har föreslagit sulfatets reduktion med koloxid, en reaktion,
som enligt _Lunge_ vid hög temperatur går fullständigt.
[Anmärkning 154: D.R.P. 31675.]
Sönderdelningen af svafvelnatrium i koncentrerad lösning med kolsyra går
ganska lätt och fullständigt;[155] dock måste kolsyran vara fri från
syre. Tillföres kolsyran i öfverskott, så utfaller bikarbonat.[156] Om
ingen bättre användning för svafvelvätet finnes, så förbrännes det till
svafvelsyrlighet, som användes för sulfatfabrikationen.[157]
[Anmärkning 155: _Chance_, engl. pat. 1495/1888.]
[Anmärkning 156: D.R.P. 41985 och engl. pat. 22523 och 23616/1892.]
[Anmärkning 157: Engl. pat. 1786/1873.]
Tillverkning af soda genom sulfatets reduktion och sulfidens
sönderdelning med kolsyra har i England blifvit patenterad många gånger,
senast uti 18899/1904.
Engl. pat. 7355/1885 och D.R.P. 36386 omfatta ett förfarande, hvars
princip klargöres af reaktionsformeln Na{2}SO{4} + CO = Na{2}CO{3} +
SO{2} men som hittills trots bemödanden icke kunnat praktiskt
genomföras.
_Claus_[158] upphettar det i Hargreaves apparat färdigvordna sulfatet
något högre och leder vattengas (CO och H) däröfver. Öfver den så
erhållna sulfiden ledes (fortfarande i samma apparat) en blandning af
kolsyra och vattenånga (erhållen vid sulfatets reduktion), hvarvid
svafvelväte utvecklas, hvilket förbrännes och återgår i processen.[159]
[Anmärkning 158: Engl. pat. 4922/1886.]
[Anmärkning 159: _Verein Chem. Fabriken_ i Maimheim föreslår
(D.R.P. 194994) att blanda svafvelnatriumpulver och
natriumbikarbonat och leda vattenånga öfver blandningen.
Omsättningen sker enl. formeln
Na{2}S + 2 NaHCO{3} = 2 Na{2}CO{3} + H{2}S.]
I stället för att behandla lösningen af svafvelnatrium med kolsyra har
föreslagits kokning med lerjordshydrat (event. bauxit), hvarvid
svafvelvätet erhålles i mera koncentrerad form. Lerjordshydratet
utfälles med kolsyra.
_Peniakoff_[160] har föreslagit att kombinera framställningen af soda
med lerjords- resp. aluminiumtillverkningen. För detta ändamål blandas
natriumsulfat med bauxit och svafvelkis och upphettas till stark
rödglödgning. Reaktionen skall då försiggå enligt följande formel:
11 Al{2}O{3} + 11 Na{2}SO{4} + 2 FeS{2} =
= 11 Al{2}O{3}Na{2}O + Fe{2}O{3} + 15 SO{2}
[Anmärkning 160: D.R.P. 80063; jfr. äfven 89119, 93857, 93952 och
108835.]
Af natriumaluminatet, hvilket lär kunna fås svafvelfritt, erhålles vid
lösningens behandling med kolsyra lerjordshydrat och soda.
Svafvelsyrligheten användes för framställning af natriumsulfat.[161]
Thonerdefabrik Selzaete i Belgien lär arbeta efter detta förfarande.
[Anmärkning 161: Z. f. a. Ch. 1901:852 och 875; jfr. äfven
D.R.P. 138219, 174698 och 175416 samt Amer. pat. 877376.]
_Ellershausen_[162] sönderdelade fabriksmässigt svafvelnatrium med
natriumferrit (järnoxidnatron), erhållet genom upphettning af soda och
kisbränder.[163] Utnyttjandet af erhållet svafveljärnnatrium vållade
emellertid svårigheter, som icke kunnat öfvervinnas. Metoden skulle
öfverträffa Leblancs därutinnan, att natronet direkt erhölles såsom
kaustikt och i koncentrerad lösning samt utan all användning af kalk.
[Anmärkning 162: Engl. pat. 16676, 17815 och 20012/1890 samt
D.R.P. 58399.]
[Anmärkning 163: Jfr. _Löwig_ D.R.P. 21593, 41990, engl. pat.
4364/1882 och 1974/1887.]
_Elworthy_ föreslår i franska patentet 352254, att i en
Bessemer-konverter oxidera en smält blandning af svafvelnatrium och
sulfat. Svaflet skulle då bortgå såsom svafvelsyrlighet och återstoden
utgöras af kaustikt natron!
_Besemfelder_[164] föreslår att blanda sulfat (event. koksalt) med kolet
eller koksen uti en vattengasgenerator under tillsats af något kalk.
Sodan skulle erhållas genom urlakning af den kontinuerligt fallande
återstoden (askan).
[Anmärkning 164: D.R.P. 123862.]
Större delen af dessa olika förslag finnas jämte en hel hop andra
sammanställda uti _Lunge:_ Sodaindustrie. Det kan vara nyttigt att någon