Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige - 06

att alla uppbyggande krafter enas om de viktigaste principerna vid
byggandet, enas om, hvad som är hvete och hvad som är ogräs för
samhället först och främst inom undervisningsväsendet. Trångbröstad
ängslan att t.ex. »forskningens frihet» äfventyras, ifall med
målmedveten kraft rensning så företages, hör icke till det friskt
pulserande lifvets sunda vätskor[27]. Exempel från utlandet visa, att en
strikte genomförd renhållning och vaksamhet i detta stycke i hög grad
befordrar utvecklingen och att slapphet hämmar den.
[Anmärkning 27: Den princip, som tillämpas vid fosfortändstickorna,
att exportera det, som anses skada egna landet, står ju också här
till buds, så att, om vi någon gång råka upprycka ett hvetestrå,
detta då icke undanhålles den öfriga mänskligheten.]
I vårt land finnas rika möjligheter att inhämta de för kemisk produktion
nödiga teoretiska kunskaperna, men i fråga om praktik och om samverkan
mellan läroanstalter och industri är det icke så väl beställdt. Äfven
här har man den gapande klyftan mellan skolan och det verkliga lifvet.
Den unge teknikern har ett godt förråd af kunskaper, men han vet icke
rätt, huru han skall göra dem fruktbärande. Den ekonomiska sidan af ett
produktionsföretag, dess organisation och administration, är honom ofta
alldeles främmande. Medfödda anlag äro äfven här visserligen af allra
största betydelse, men en »praktisk blick» kan ock genom träning
utvecklas, och grunden härför kan och bör läggas redan vid
läroanstalten. »Blotta vetandet är icke människans ändamål på jorden...
kunskapen måste ock taga verksam del i lifvet,» säger _Helmholz_. Våra
teknici synas stundom icke rätt tillfreds med sin sociala ställning, men
i själfva verket beror ju denna helt och hållet af dem själfva. Den
ingeniör, som icke gitter förskaffa sig grundlig insikt på här antydda
område, lär städse få finna sig i att förbli en industriens
intellektuelle grofarbetare. Men det är själfklart, att de _måste_ följa
tidens kraf. Hvem har väl för öfrigt större utsikt att fullständigt
kunna uppspåra och öfverblicka alla de både tekniska och ekonomiska
omständigheter, som inverka på ett industriellt företags framgång, och
att pröfva och sammanjämka krafven från båda sidorna? Ledaren af ett
kemiskt-industriellt företag bör därför vara i stånd att bedöma och
betvinga alla sådana svårigheter, som t.ex. dem vi sågo framträda vid
indigosyntesens genomförande i praktiken[28].
[Anmärkning 28: Jfr. Z. f. a. Ch. 1907: 2013 och 1908: 5-9 samt
Ch. Ind. 1907: 614.]
I fråga om möjligheter till merkantil bildning, så är i vårt land heller
icke så illa ställdt och bättre blir det, sedan en påtänkt
handelshögskola blifvit en verklighet. Af den stora tillströmningen på
köpmannabanan vore man böjd antaga, att svenskarne ha utomordentliga
naturanlag för detta kall, men raka motsatsen lär vara fallet. Ofta är
det så, att den, »som icke duger till något annat», eller den, som
fruktar ett gediget, produktivt arbete, han kastar sig in på denna bana,
sannolikt emedan han tror sig ha funnit, att en köpman stundom på
lättvindigaste vis kan bli rik. De handelsskolor, som för sina ledare
äro mera än »den mjölkande kon», ha därför äfven den uppgiften att väcka
ett rätt förstående för köpmannakallet och att fördjupa intresset för en
verklig, god och gedigen köpmannaverksamhet. Att det icke råder någon
brist på »köpmän», det vet hvarje industriman, som producerar
handelsartiklar. Han vet berätta, huru ständigt en mängd folk, mest
såsom agenter, erbjuda sin hjälp vid försäljningen.
Må vi emellertid komma ihåg, att _först_ gäller det att producera något
och _sedan_ att afsätta produkten. Först behöfvas produktiva industrimän
och sedan köpmän. Den som tillverkar goda produkter och af kända typer
behöfver för öfrigt inga mellanhänder.
Energi nämndes här ofvan såsom ett villkor för utvecklingen. Man hör
stundom påstås, att svenskarne lida brist härpå, men detta torde vara
endast skenbart. I den mån industrien utvecklas, öppnar sig för en hvar
flera möjligheter både att finna ett med sina anlag harmonierande arbete
och att få »ökad lön för ökad möda», och under sådana omständigheter
frigöres säkert all latent energi. Ett bevis för denna förmodan synes
ligga däri, att de från Amerika hemvändande svenskarne tydligen fått sin
slumrande energi sålunda väckt. Tyvärr somnar den dock allt för ofta
snart nog igen efter hemkomsten. Premieackord-systemet[29] tillämpas i
vårt land i allt för ringa utsträckning, beroende på bristande
specialisering. Fabrikerna syssla i allmänhet med för många
tillverkningar i stället för att drifva endast en eller ett par i mycket
stor skala. De öka själfva också därigenom antalet af sina konkurrenter.
[Anmärkning 29: Se sidan 41, Ind. Norden 1905: 203, 1908: 82,
T. T. 1908: 94.]
Vidare komma vi till förståendet från statsmakternas sida. Genom en sund
lagstiftning, byggandet af nya vattenvägar och järnvägar, införandet af
lämpliga tull- och frakttariffer etc. har regering och riksdag i sin
hand att kraftigt befordra industriens utveckling. Bland
lagstiftningsärenden är tullfrågan ett af de allra viktigaste, och skall
densamma därför här något utförligare behandlas.

*Planmässigt och effektivt tullskydd.*
Om _en_ producent gjorde framställning om tullskydd för sin produkt och
_hundra_ konsumenter ropade nej, så blef det intet tullskydd. Följden
vardt, att kapitalet drog sig tillbaka, den nya industrien gick om intet
eller förkrympte, och företagsamheten, hvaraf intet öfverflöd finnes i
vårt land, hade fått en näsknäpp i stället för en väl behöflig
handräckning. »Staten bör akta sig för att skrämma bort kapitalet från
företagsamheten» är en statsmannaregel, som härstammar från Bismark.
Undersökes för hvarje fall helt affärsmässigt, hvad den nya industrien
ger landet och hvad den tar, ifall den får tullskydd, så blir hvarje
tullfråga en enkel afräkning och icke något lotterispel. Vid denna
nationalekonomiska bokföring få dock icke endast de summor, som förut
för varorna gingo till utlandet, men som nu stanna inom landet, räknas
den nya industrien till godo, utan äfven värdet för landet däraf, att
den nya industrien lämnar arbete åt ett antal personer, som eljes
nödgats söka sin utkomst i främmande land.
Det klingar kanske förnuftigt i mångens öron, då någon säger, att i ett
land utan införseltullar uppväxer den naturligaste och lifskraftigaste
industrien, att tullarne äro en orättvis skatt, som en del af landets
innebyggare få betala, en present från staten till några få fabrikanter,
eller då det pekas på England, som redt sig och fortfarande reder sig
godt utan tullar, såsom ett efterföljansvärdt exempel för Sverige. Men
erfarenheten talar ett annat språk. Vi ha i det föregående sett, hurusom
den kraftigt tullskyddade tyska kemiska industrien enormt utvecklat sig,
under det den från början kraftigare och under gynsammare förhållanden
beträffande råmaterial och bränsle arbetande, men icke tullskyddade
engelska kemiska industrien stått stilla eller gått tillbaka. Denna
utveckling i Tyskland är så kolossal, att den i andra länder och
isynnerhet England, såsom vi sett, börjat väcka allvarliga bekymmer,
och många kraftiga rop på tullskydd förspörjas.
Att frihandelssystemet ännu är rådande i England beror för öfrigt
sannolikt icke därpå, att ett väl afvägdt tullsystem icke skulle bli
till fördel för landet, utan på engelsmännens konservatism. _De_ ha ju
också råd att ännu så länge arbeta efter ögonmått och följa sina
känslor, äfven om dessa icke äro så nationalekonomiska, men _vi_ måste
för att kunna bestå i konkurrensen länderna emellan betjäna oss af alla
nutidens hjälpmedel och kalkylera med skarpa siffror. Ett gammalt
köpmansfolk kan någon tid hvila på sina lagrar, men för oss, som icke ha
sådana lagrar, duger icke att hvila.
Tysklands nya tulltarif visar, att det landet lärt sig inse, hvad
skyddstullar äro värda för industriens utveckling. Det lönar sig för
bonden att bekosta gärdesgård omkring sina marker.
Med den »orättvisa beskattningen» är det icke så farligt, om man går
till botten med saken. Inför det stora helas fördel blir denna »skatt»
en bagatell. Ojämnheten jämnas af sig själf och »skatten» försvinner för
öfrigt, så snart flera producenter börja konkurrera på den inhemska
marknaden. »Presenten» från staten är den man väl värd, som bryter väg.
Tullskydd är långt nödvändigare nu än förr för att gent emot de
utländska trusterna göra det möjligt att »börja i smått».
Vårt land står för närvarande i begrepp att skaffa sig en planmässig och
effektiv tulltariff för att om ett par år under icke allt för ogynnsamma
förutsättningar eventuellt kunna upptaga underhandlingar om
handelstraktater med andra länder. Det gäller därför nu för den kemiska
industriens män i vårt land att ha sina riktlinier klara och att uti
tariffen få dem vederbörligen beaktade. Det duger emellertid gifvetvis
icke att härvid bara tänka på nuvarande förhållanden. Många tecken tyda
på, att vårt lands kemiska industri kommer att kraftigt utvecklas. En
olämplig tulltariff skulle då, om den genom traktater komme att bindas
för en tid af 10, kanske 20 år, verka i hög grad hämmande på
utvecklingen.
Det kan ligga nära till hands att taga något starkt tullskyddadt lands
tariff till mönster i tanke, att densamma är grundad på sådana
erfarenheter, som vi ännu icke hunnit göra. Detta är dock alldeles
oriktigt, ty dels äro betingelserna för en viss industrigren aldrig
fullt desamma i två länder och dels är det framför allt under
utvecklingstiden, som största tullskyddet är af nöden. Vi behöfva därför
högre tullar på kemiska produkter än en stat med högt utvecklad kemisk
industri, äfven om den staten skulle gälla såsom riktigt
högprotektionistisk. Har nämligen en industrigren nått den utvecklingen,
att den täcker icke allenast det egna landets behof, utan äfven
exporterar, så producerar den på grund af samlad erfarenhet helt visst
redan så billigt, att den med hjälp af ganska låga tullar kan reda sig
mot utländsk konkurrens. Vidare är att märka, att ingen traktat kommer
till stånd utan både många och betydliga sänkningar uti grundtariffens
tullsatser. Dessa få därför äfven af denna orsak icke vara för knappt
tilltagna.
Det är vanligen regel, att endast förädlade varor beläggas med tull och
detta i proportion till förädlingsgraden, samt att råvaror lämnas
tullfria. Denna regel är ju sund och bra, så länge det är fråga om
endast de förhållanden, som råda för tillfället, men gäller det att taga
hänsyn till utvecklingen, så blir det icke alltid så lätt att skilja
mellan råvaror och förädlade. En artikel, som i dag icke tillverkas inom
landet, utan såsom råvara importeras, kunde kanske om något år bli
föremål för inhemsk tillverkning, ifall tullskydd funnes. Är man då
bunden af en handelstraktat, så står man där tills traktattiden är till
ända.
Det synes, som om en handelstraktat öfver hufvud vore fullt på sin plats
endast mellan stater som i industriellt (ja, kanske också i politiskt)
hänseende stå någorlunda i jämnhöjd. Den mindre staten eller den, som
har den minst utvecklade industrien, torde eljes på förhand vara dömd
att dra det kortaste strået. Ha vi i själfva verket för närvarande några
afsevärdt förädlade industrialster att exportera? Och huru många slag af
sådana kunna vi få in t.ex. i Tyskland! Kan det vara fördelaktigt för en
stat, som bara exporterar råvaror eller halfförädlade produkter, att
afsluta handelstraktat med en, som bara exporterar förädlade varor? Här
gäller att göra upp exakta afräkningar. Kan den nationalekonomiska
vinsten af en traktat egentligen bli stort mer än ± 0, då hvarje fördel
måste köpas med en lika stor eftergift på annat håll? Månne icke
Sveriges industri blir allra naturligast och kraftigast och får de
naturligaste afsättningsområdena, om den får uppväxa utan
handelstraktater?
Att en handelstraktat fordrar granskning äfven från andra synpunkter
framgår af följande passus uti det 1907 träffade tysk-amerikanska
provisoriska handelsaftalet: ».... Den amerikanska regeringen förpliktar
sig att uppbjuda sitt inflytande för att ernå Peyne-lagförslagets
antagande i kongressen... .»[30] Om en liten stats regering gentemot en
större stat förpliktade sig till något dylikt, så skulle det sannolikt
genast heta, att den mindre staten kommit i vasallförhållande till den
större.
[Anmärkning 30: Z. f. a. Ch. 1907. 905.]
Såsom exempel på, huru det stundom rent af kan vara förenadt med
krigsrisk för ett land att exportera råämnen, må anföras följande.
Under första hälften af förra seklet försåg Sicilien hela den europeiska
kemiska industrien med det viktiga råämnet svafvel, År 1838 lämnade
regeringen i Neapel utförselmonopol på svaflet till en fransk firma.
Denna höjde priset till nära det tredubbla. Som detta var ruinerande för
den engelska sodaindustrien, så gjorde den engelska regeringen
föreställningar hos regeringen i Neapel och då dessa blefvo utan
resultat, sammandrogs en eskader af engelska krigsflottan utanför nämnda
stad. Detta hade åsyftad verkan och svafvelpriset återgick till det
normala.
Ett ännu färskare exempel hade vi på närmare håll för ett par år sedan,
då det var fråga om att belägga järnmalmsexporten med en
registreringsafgift af en krona pr ton. I tyska pressen och äfven i
tyska riksdagen höjdes då väldiga rop om påtryckning på Sverige för att
förhindra detta. Bland annat syntes en notis i tidningarna om sändandet
af en ångare med »600 turister» till Karlskrona. (Hänsyftningen på ett
slagskepp var påtaglig och notisen i öfrigt en gliring för vårt ifriga
lockande på utländska turister.)
Ja, tull- och traktatfrågorna måste ses från många håll. Må vi icke låta
öfverrumpla, locka eller skrämma oss från någon sida, utan i tid noga
öfverväga, hvad som är oss bäst och nyttigast, och sedan stå fast
därvid. Om en stormakt börjar räkna ett litet land till sin
»intressesfär», så kan det sedan vara svårt nog att komma ur den
kärvänliga omfamningen.
Ofvanstående, som i början af 1908 var infördt uti Ind. Norden
beaktades af Kemistsamfundet, som den 28 februari tillsatte en
kommitté för utredning angående den kemiska industriens ställning
till den blifvande tulltaxan. Denna kommittés uttalande som på
samfundets uppdrag tillsammans med detaljeradt förslag till
tullsatser inlämnades till kungl. tulltaxekommittéen, går i flera
väsentliga delar i samma riktning som mina. (Sv. Kem. Tidskr.
1908:62.)

*Några allmänna förutsättningar för framgången af ett industriellt
företag.*
Tanken på grundandet af en fabrik uppstår väl naturligast, då ett
verkligt och ihållande behof af produkten förefinnes. Men äfven en
riklig tillgång på råmaterialet, uppkomsten af en ny tillverkningsmetod
eller af en ny artikel kan utgöra en sund impuls därtill. Att börja en
tillverkning, som i utlandet redan nått en hög utveckling, och som i
Sverige icke är tullskyddad, är icke lockande. Mången kastar sig därför
öfver det »allra nyaste», som lofvar guld och gröna skogar, och blir
»försöksdjur» åt någon »i det blå» sväfvande uppfinnare. Men den erfarne
industrimannen vet, att det vanligen är föga lönande att »bryta väg»,
d.v.s. här att taga uppfinningen från uppfinnarens skrifbord och
genomföra den i praktiken. I dylika fall visar sig ofta, fast kanske för
sent, att uppfinnareentusiasmen skymt blicken för en hel del viktiga
både tekniska och ekonomiska faktorer. Här framträder ofta skarpt
bristen uti teknikerns utbildning för det praktiska lifvet. De
försiktigare kapitalisterna ha på grund af dylikt blifvit så skeptiska i
fråga om uppfinningar, att de sällan våga sig på andra företag än dem,
hvars rentabilitet »en blind kan känna med sin käpp».[31]
[Anmärkning 31: En säkerhetsväg synas grundarne för det med ett
kapital på £ 20,000 nyligen bildade _Sharp Granite Co_ i London
anse sig ha slagit in på, då de förenat en af gammalt ganska
lönande fabrikation med en ny och opröfvad. De vilja nämligen
tillverka cement och -- ädelstenar. Ch. Ztg. 1907: 1249.]
Försiktighet gent emot »uppfinningar» är ovillkorligen på sin plats, men
rätta tidpunkten för upptagandet af en ny metod eller tillverkning får
dock heller icke försummas, ty äfven vid ett i praktiken ganska väl
utarbetadt förfarande, måste de nya männen på den nya platsen göra sina
erfarenheter, och det är då bättre, att de göra dem, innan konkurrenter
på det nya området hunnit lika långt eller längre. Städse intaga därför
de industriella verk den gynnsammaste positionen, som själfva arbeta med
i têten för utvecklingen och icke bara bida resultatet af andras arbete.
De äro ock bäst i stånd att bedöma nya metoder och förslag, som
framkomma, och lockas icke så lätt in på de »dimmiga» företagen. Det
gäller numera icke endast att nödtorfteligen »_följa med_ sin tid», utan
äfven att med ifver speja _framåt_, »Den som stannar, blir förbigången».
Utvecklingen i Sverige går långsamt isynnerhet därför, att de
industriella verken ofta icke anse sig »ha råd» att hålla sig med
specialister i tillräckligt antal såsom arbetsledare, men detta är en
falsk sparsamhet. Ofta är den ende teknikern på platsen så öfverhopad
med arbete för företagets administration och för upprätthållandet af
status quo, att han icke får den allra minsta tid öfver för
utvecklingen. Han måste då ha hjälp. Ju flera verkligt produktiva
krafter, desto bättre blir helt visst resultatet.
För en kemisk fabrik af någon betydenhet är det rent af ett lifsvillkor
att ega ett laboratorium, där icke blott analyser kunna utföras, utan
där också nya metoder kunna utarbetas och kalkylfaktorer pröfvas.
Försiktigheten bjuder emellertid, att sedan i laboratoriet allt blifvit
utredt, som där kan utredas angående en ny metod eller apparat, så bör
dock icke genast därpå full fabrikation grundas, utan första utförandet
bör ske uti halfstor skala.
Den tränade industrimannens praktiska blick säger honom _hvar den nya
fabriken bör läggas_, men i grund och botten är äfven detta en
räknefråga, uti hvilken såsom hufvudsakliga faktorer ingå fraktkostnader
för råmaterial, bränsle och färdiga produkter. För en produkt af högt
värde spelar frakten ingen roll, men för en billig blir frakten ofta af
afgörande betydelse.
Ett annat spörsmål är, _uti hvilken skala_ fabriken bör anläggas. Här
äro naturligtvis möjligheterna för afsättningen i första hand afgörande,
men denna faktor är stundom svår att få exakt bestämd. Det är ju därför
riktigast att börja i liten skala, men dock efter en från början
uppgjord plan till utvidgning. Skalan får dock icke tilltagas allt för
liten, ty då kan hända, att tillverkningen för den skull icke bär sig,
och att resultatet blir missvisande. En man på hvarje nödvändig post är
det minsta möjliga antalet arbetare och tjänstemän, men om posten är så
liten, att den vid för öfrigt korrekta förhållanden icke förmår »föda
sin man», så är just _skalan_ för liten. Äfven denna rentabilitetsgräns
kan i de flesta fall med nöjaktig säkerhet beräknas.
Har man fått _lämplig plats_ och _skala_ bestämda, _bästa
tillverkningsmetod, god plan_ och pålitliga, på jämförbar praktik
grundade _noggranna kalkyler både för anläggningen, driften_ och
_afsättningen_, och kalkylerna angifva en god rentabilitet, så återstår
utförandet samt sist, men icke minst viktig, en _god teknisk,
organisatorisk och administrativ ledning_ af fabriken och en duglig, med
artikelns afsättning förtrogen, _merkantil kraft_.[32]
[Anmärkning 32: Jfr T. T. 1907: 285; Ch. Ztg 1907: 839.]
Nedgången uti arbetsintensiteten, som verkar så afskräckande på
företagsamheten, kan i någon mån motvägas genom en god planläggning,
goda arbetsmetoder, apparater och maskiner, men säkrast torde den
motvägas genom en vaken arbetsledning.
Den patriarkaliska tiden, då fabriksägaren kände hvar och en af sina
arbetare, visste hvad hvar och en dugde till och aflönade honom
därefter, är förbi. Nu stå ofta diverse souschefer och arbetsförmän
emellan chefen och arbetarne, och icke ens, om den förre har blick och
intresse för ett korrekt aflöningssystem, lyckas det honom alltid att
hindra uppkomsten af protektionsförhållanden. Intet är så ägnadt att
väcka missnöjet och verka demoraliserande, som om den flitige och
duglige arbetaren finner, att odågan får lika stor eller kanske större
lön än han. I stället för att verka rättande härutinnan ha de
socialistiska fackföreningarne i hög grad förvärrat detta
missförhållande. All sammanslutning och allt föreningsväsen blir
vanligen närmast till nytta för de svagare (såvida icke dessa af
okunnighet låta sig exploateras). Ofta är ju ock detta hjälpande af de
svaga det berättigade ändamålet, men inom de socialistiska
fackföreningarne är det i hufvudsak _de lata_, som få fördelen. Till
goda arbetsledareegenskaper hör därför först och främst förmågan att
rätt bedöma arbetet och därefter rätt aflöna olika arbetskrafter. Endast
den duger till arbetsledare, som själf kan arbeta och som i alla
detaljer förstår det ifrågavarande arbetet. Men arbetsledaren skall icke
vara en förarbetare, ty »husbondens öga gör mer än båda hans händer».
Det är med öga och tanke han skall verka. Till allmänna chefsegenskaper
hör vidare förmågan att väcka, underhålla och öka intresset för arbetet.
Liksom soldaten eldas af sin anförare, så behöfver arbetaren det icke
mindre.[33] Ens arbete skall vara en kärt. Är det icke så, så går det
icke bra att uträtta något, allra minst på det produktiva området.
»Wird deine Arbeit, dir zur Last,
Bist du nicht wert, dass du sie hast»
säger ett tyskt ordspråk. Om någon söker en plats, så tag reda på
hvarmed han sysselsätter sig på lediga stunder. Ju närmare denna hans
sysselsättning ligger arbetet på den post, han söker, desto bättre.
[Anmärkning 33: Jfr »Betydelsen af samarbete inom industriella
verk». T. T. 1908: 93.]
* * * * *
* * * *


*V. Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång i Sverige?*

Det är icke meningen att här definitivt besvara denna fråga, ty detta
kan endast ske, sedan för hvarje särskildt fall fullständig kalkyl
blifvit utarbetad, utan här skola blott några allmännare synpunkter
framhållas.
Tillgången på billigt bränsle uti ett land är af afgörande betydelse för
uppkomsten af industri och icke minst af kemisk industri. Sverige hör i
detta hänseende visserligen icke till de allra bäst lottade länderna, ty
det har endast en obetydlig mängd stenkol och inga brunkol, men däremot
är det rikt på torf. Vårt land eger nämligen icke mindre än omkring
4 millioner hektar torfmossar, hvilka, räknade till ett medeldjup af
2 meter, innehålla c:a 8 milliarder ton bränntorf, motsvarande c:a
4 milliarder ton stenkol. Hittills har dock torfven på grund af de höga
arbetskostnaderna för dess upptagande, torkning etc. samt höga
fraktkostnader icke förmått att i afsevärdare mån upptaga konkurrensen
med de engelska stenkolen, åtminstone icke å platser på större afstånd
från mossen. Det blir emellertid alltmera tydligt, att det icke kan vara
annat än en tidsfråga, då denna bränslekälla med nödvändighet i största
utsträckning måste tagas i bruk.
Sverige importerar nu årligen inemot 4 millioner ton engelska stenkol,
värda nära 60 millioner kronor. Detta bränslebehof skulle landets
torflager förmå täcka under en tidrymd af c:a 1,000 år.
Den under de senare åren starkt framträdande tendensen hos
stenkolspriset att stiga, har gjort, att industrien nu allt mera börjar
intressera sig för torfmossarne. Följande sammanställning visar de
senare årens kolossala fluktuationer i priset på stenkol (ångkol från
Wales). Vid slutet af hvart och ett af nedan nämnda år var kolpriset pr
ton som följer:
1896 10 shilling
1897 10 ⅓ »
1898 12 ⅓ »
1899 19 ⅔ »
1900 20 ½ »
1901 16 ¾ »
1902 15 ¼ »
1903 14 ¾ »
1904 13 ¼ »
1905 12 ½ »
1906 16 »
Det är icke underligt, om industrien ser sig om efter en stabilare
värmekälla. Den allra stabilaste energikällan är otvifvelaktigt
vattenfallen, »det hvita kolet», som det pratas så mycket om, men såsom
egentlig värmekälla för industrien kommer denna dock icke i fråga, utan
här blir det torfven, som skall uttränga stenkolen.
Generering af gas af torf har i Sverige praktiserats redan ett par
tiotal år, bl.a. vid glasbruk, och vinner synbarligen allt större
utbredning.[34] Eldning med torfpulver är ock föremål för stigande
intresse. Vid några industriella verk har man börjat torka torfven
medelst bortgående förbränningsgaser.[35] Angående torfvens användbarhet
för metallurgiska ändamål äro meningarne ännu delade.[36]
[Anmärkning 34: Jfr T. T. 1907: 206, Ind. Norden 1907: 168 och
Z. f. a. Ch. 1906: 1575.]
[Anmärkning 35: T. T. K. 1907: 31; Ind. Norden 1907: 110.]
[Anmärkning 36: T. T. 1907: 149.]
Ännu en bränslekälla har vårt land uti den bituminösa alunskiffern,
hvars mängd blifvit uppskattad till 13 milliarder ton med ett
bränslevärde öfverstigande torfmossarnes. Skiffern har emellertid i ännu
högre grad än torfven den nackdelen, att på grund af sitt låga
bränslevärde icke tåla några fraktkostnader. Men om icke bränslet kan
komma till fabriken, så får väl fabriken komma till bränslet. Genom
torrdestillation i en regenerativ gasgenerator torde en god bränslegas
kunna erhållas och dessutom de vanliga oljorna etc.[37]
[Anmärkning 37: Se sid. 108 äfvensom T. T. 1907: 4.]
I fråga om rikedom på vattenfall står Sverige i främsta ledet.
Vattenkraften i vårt land och i grannländerna beräknas af _S.
Lübeck_[38] som följer:
Millioner hästkrafter:
totala: tillgodogjorda:
Sverige 3.8 0.22
Norge 4.8 0.22
Finland 0.9 0.06
[Anmärkning 38: T. T. 1907: 223.]
* * * * *

*Elektrokemiska m.fl. fabrikationer.*
Det har talats och talas fortfarande mycket om, att vårt lands
vattenkraft bör utnyttjas bl.a. för elektrokemisk industri. På
1890-talet gjordes ock en ansats i denna riktning, då ett par klorat-
och ett par karbidfabriker samt en alkali- och klorkalkfabrik anlades.
Men man torde nu kunna säga, att för ingen af dessa ha de då hysta
förhoppningarne blifvit uppfyllda. Chefen för vårt lands enda
elektrolytiska alkali- och klorkalkfabrik skref 1901 uti T. T. K. 140:
»...Sveriges öfverlägsenhet gent emot andra länder med afseende på
billig drifkraft ansågs hittills nästan som ett axiom, men kan numer
anses som en saga blott och detta till följd af de betydande framsteg,
som kraftgastekniken gjort de senaste åren...» Densamme visade ock med
kalkyl, att en elektrolytisk fabrik vid Liverpool skulle arbeta
fördelaktigare än en dylik vid lämpligaste vattenfall i Sverige.
Uti Journal of the Soc. of chem. Industry 1907: 290 har _Howles_ räknat
ut, att framställningskostnaderna för 1,000 kg. salpetersyreanhydrid,
genom elektrisk förbränning af luftkväfve, vid olika kraftkällor ställer
sig på följande sätt:
Ånga £ 10.0.0
Vattenkraft » 6.13.4
Generatorgas enl. _Mond_ » 6.3.0
Masugnsgas » 2.15.0
Det är ju klart att dessa siffror alldeles icke kunna vara
allmängiltiga. I Tyskland ställer sig ofta ångkraften 5 gånger och i
Schweiz ända till 10 gånger dyrare än vattenkraften, där sådan finnes.
För att ge en antydning om de betydliga värden, som masugnsgasen
representerar, har man räknat ut, att om Niagaras 10 millioner
hästkrafter utnyttjades, så skulle man erhålla endast tre gånger så stor
effekt, som den, hvilken går bort med afloppsgaserna från Förenta
staternas masugnar.
Uti ångkraftkostnaden här ofvan har Howles antagligen räknat ångan
tillgodogjord i kondensångmaskin, men detta är icke bästa sättet för
ångans utnyttjande. Uti kemiska fabriker förbrukas vanligen stora
mängder värme för afdunstning (koncentration), uppvärmning,