Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 6

England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien är
den sköna de söka. De återvända till konung Henry, som ännu samma afton
firar sin förmälning med den fagra okända. Men tyvärr är Cassodorien
icke lika god kristen, som hon är skön och intagande. Redan följande
morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni
för framtiden. I femton år, under hvilka hon föder åt Henry sönerna
Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostörd
lycka, tills omsider en erl "of gret pousté" får infallet, att göra
konungen uppmärksam på detta drottningens oskickliga förhållande, och
äfven lätteligen öfvertalar honom, att med våld qvarhålla henne vid
ceremonin. Följden blef förskräcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter
med ena handen och prins John med den andra, samt flög i den bestörta
menighetens åsyn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that
stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren försvann
hon och blef aldrig mera återsedd. Konung Henry undrade öfver hennes
ändalykt så, att han snart kände sitt slut nalkas och lemnade riket åt
sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde år,
"was a man of grete powere", som
"Dedes of armes gaff hym to.
As falleth for kynges and knyghtes to do."
(v.v. 35-250).
I denna fiktion igenkänner man lätteligen de folkliga sägner, som
enligt krönikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan
på Richards tid voro gängse om hans farmor, grefvinnan af Anjou,
och derifrån af menestrel-traditionen öfverflyttats på hans mor.
Den plantagenetska slägten är dock icke ensam om en så underbar
familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. år 1200,
förtäljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att
hon vid sin flygt medtog en del af slottets vägg.[95] Tvifvelsutan
ligger till grund för dess öfverförande på Richards mor, det hätska
demoniska lynne denna furstinna gjort sig känd för, liksom äfven,
att hon här förvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses
föranledt af hennes skandalösa uppförande i Antiochia under andre
korståget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia,
hvars mest lysande del förlöper inom Orienten, så mycket hellre skulle
förses med en sådan tilldiktning, som orientaliska prinsessor äro
stående artiklar i medeltidens fiktionsförråd. Öfverhufvud voro de
skönaste damerna från österlandet. Der är det såväl Guy of Warwick,
som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gäller dock i
gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, älskande
halfskymningen, finner henne ingenstädes mera mystiskt lockande än i
Orienten, om hvars främmande lif och natur tiden visste jemt och nätt
så mycket, som erfordrades att låta inbillningen der kringströfva.
Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillgå ännu
orimligare, än ibland kristne, då hos dem icke fanns samma kristna
samvete, då deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och
då de voro, om icke söner af åtminstone nära beslägtade med Hin Onde
sjelf. En sådan dunkel menskoverld lefde nödvändigtvis i en mystisk
naturverld, så att sambandet dem emellan der icke var ledt ens
af de naturlagar, som dock erkändes af romantiska fantasin i dess
vesterländska hemland.
Ur detta förhållande, att Cassodorien är från ett land, der det ej stod
så alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del
af romanen. Men hennes brist är ingen själsegenskap, hvarföre ock den
handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgår, är en
blott fysisk tilldragelse. Med rätta har derföre hennes demoniska natur
alls intet inflytande på Richards karakter. Romancieren glömmer det
helt och hållet under diktens fortgång.
Likalitet behöfver han finna någon grundlägning deruti, att Richard
med sin faders död bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi
hafva sett, att det för Richard sjelf i verkligheten intet betydde.
Det enda drag, hvarmed han här visas som konung, är, att han befalte
enhvar af sina baroner inställa sig vid det tornerspel, han utlyste
till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf uppträder
han dervid okänd som en _knight aventurous_, i trenne olika skepnader.
Först rider hat inom skranket på en kolsvart häst, i kolsvart rustning,
på hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka
och i handen ett spjut om fjorton fots längd och tjuguen tums tjocklek.
Betydelsen af korpen förklarar dikten vara tålamod under mödor och
arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att
hafva kastat åtskilliga riddare ur sadeln, återvänder han till skogen,
hvarifrån han kommit, och framträder ånyo i en röd rustning på en
blodrõd häst, och på hjelmkammen en röd hund, hvars svans nedhängde
till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men då ingen
ville utsätta sig för hans jättespjut, tog han on klubba och red in på
den berömde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett
slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmärkt kämpes hufvud. Sir
Thomas aktade derpå intet och då Richard ger den flegmatiske riddaren
ett än hårdare slag, slår denne tillbaka med sådan kraft, att konungen
förlorade stigbyglarne och skyndsamt måste draga sig till skogen.
Ännu en tredje gång infann han sig rustad i hvitt, med ett rõdt kors
på skuldran och en hvit dufva på skölden, utför samma manöver emot
Sir Foulke Douyly, men med samma framgång. Efter tornerspelets slut
kallar han till sig de tvenne bepröfvade hjeltarne och frågar dem om
tillgången, hvilken af dem ånyo skildras, än mera utförligt och med
föga granlagenhet emot den okände riddaren, i det den ene ber djefvulen
hänga honom hvar han må finnas, den andre tror att han var ett
spöke.[97]
"Kyng Rychard sat föl stylle and lough
And sayde: Frendys sykerly,
Takes nought to greeff; for it was I";
hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, på hvilken de
gladeligen ingå, kyssa hvarandra och besvära ett trohetsförbund.
(Vv. 251-612.)
Man kan vid denna skildring icke underlåta att fästa uppmärksamheten
vid en vigtig beståndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen
spelar öfverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis språk och
uttryckssätt. De stående liknelserna äro endast få och enkla, sådane
som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta påträffar man
en så utförlig som den, då Cassodorien säges vara "bryght as the
sunne thorugh the glas", eller den, då en galeja säges gå så snabbt
"as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhänger med
medeltidens åskådning af naturen, hvilken för honom var en sluten,
mestadels ondskefull verld för sig. Ej underligt om han, med en sådan
åsigt, ingen likhet kunde finna mellan förhållandena i naturlifvet
och menskolifvet. Endast med ångest och suckan dvaldes det sednare i
det förra. Menniskans rätta hemvist var i himmelens öfvernaturliga
regioner. Men för att dock kunna föreställa sig dessa, måste han åter
gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes på tvenne
sätt: idealiskt, sålunda att han i sin fantasi höjde tingen til
fullkomlighet, och så kastade dem öfver svalget till Guds rike,[98]
eller symboliskt så, att han lät dem gälla som tecken af sina religiösa
föreställningar. Så blef korset vägvisaren på den törniga stigen till
himmeln, lik en från höjden skallande klocka ljöd kyrkans manande
toner till den tröttade och ståndaktige vandraren, från afgrunderna
vid vägen hördes, som hundars tjut, de onde makternas skrän, lik en
ren och hvit dufva sväfvade den Helige Ande hugsvalande öfver honom
o.s.v. På denna väg var det öfverspända sinnet outtömligt i att utfinna
likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och
symboliserandet utbreder sig till att betekna äfven moraliska begrepp
och åsigter, såsom dess användande i det chevalereska lifvet bevisar.
Svårare att förklara än detta egendomliga slag af liknelser, äro
de talrika drag af onaturlighet, som möta oss i den romantiska
diktningen. Vi afse icke här den verld af fantastiska skapelser, som
af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett
öfvernaturligt vetande ansågs frammana. Det gifves dertill ännu tvenne
slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta använda i denna
diktning, hvilka i väsendtlig grad bidraga, att för moderna läsare
gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende å hvilka både
den diktandes och åhörarnes mening är svårfattlig. Så kan man icke
lätteligen besvara den frågan: hvad mente romancieren och hvad tänkte
sig tidens bildade publik, vid anförandet af de kolossala dimensionerna
på Richards spjut? Längre fram förtäljes, att han vid stormandet af
Messina med sitt svärd afhögg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa är af
tjugu pund stål, och i sitt envige med Saladin fäster han med kedjor
vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots längd, för att dermed
kullslå Saracenernas leder. Äfven Robert de Brunne i sin rimkrönika har
upptagit sådana drag,[99] i öfvertygelse om deras sanning. Att här
särskilja mellan tidens historia och dess dikt, är icke möjligt. Men
vare sig publiken fattade dem i den förra eller sednare betydelsen, är
deras tilläggande karakteristiskt för medeltidens sätt att idealisera.
Ty i sjelfva verket äro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds
klubba blott alltför passande vapen för Richard, sådan han i romanen
framställes, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det är
genom sådana poetiska öfverdrifter hans bild utpräglas till jätte mer
än riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre än
en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga
plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera
hade känning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan
af hans karakter lemnat vida sparsammare spår i de samtidas minne; men
deri ligger äfven det vittnesbördet, att tidens diktarlynne var rått,
groft, oförmöget att förandliga och förfina sitt ämne.
Det andra slaget af onaturlighet, som ger åt riddaredikten dess
bizarra habit, är villervallan i anförda geografiska och historiska
förhållanden; ehuru visserligen intrycket häraf tillkommit först med en
längre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot för medeltidspubliken
icke förefanns. När hjeltarne i en handvändning genomströfva hela
den europeiska kontinenten, när skepp ifrån Asien segla obehindradt
fram till Cöln,[101] när soudaner (sultaner) i spetsen för miljoner
Saracener från norden inbryta i Britannien,[102] när soudanen af
Persien instämmer sin vasall, en kristen riddare, inför en domstol
af 12 pärer,[103] förefaller det oss som allt fixt och bestående
vore lemnadt till rof åt inbillningskraften och dikten blivit dröm.
Händer sig då, att detta hullerombuller är iklädt den torraste
krönikeberättelses form, växer det bizarra intrycket. Den summariska
beskrifningen af rekognosceringsfärden lemnar ett profstycke, så
mycket mer förvånande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer än ett
århundrade utgjort tornerplatsen för kristna till hundratusendetal.
Från Flandern vandrade Richard och hans tvenne följeslagare till
Braundys, seglade till Cypern och Acres,
"And so forth to Massedoyne,
And to the cité of Babyloyne;
And fro thennes to Cesare;
Off Nynyve they wer ware.
And the cité of Bedlem,
And to the cité of Sudan Turry
And eke also to Abedy
And to the castle Orglious" etc.
Vi hafva anmärkt, att den följande episoden, fångenskapen, endast löst
sammanhänger med den föregående samt i sin helhet saknar motivering.
Deremot måste erkännas, att han genom händelsernas vexling är den
intressantaste delen, och utmärker sig i skildringens liflighet och
frihet från longörer.
Det första äfventyret Richard har att bestå är märkeligt, såsom mera
öfverensstämmande med ett burleskt folklif, än med chevaleriets finare
seder. Konungen af Almayn hade en son benämnd Ardour, hvilken ansågs
som den starkaste man i landet. Han besöker Richard i fängelset och
frågar honom:
Arte thou Richard, that strong man
As men sayn in every lond?
Wilt thou stand a befet of my hond?
And anon I gyfe the leve
Another buffet thou me geve.
Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar
på sin kind ett så kraftigt slag, att eld sprang ut af hans ögon. På
utsatt tid följande morgon inställer sig denne punktligt och framhåller
kinden för Richard, som derpå lägger sin hand med sådan framgång, att:
In twoo he brak his cheke bon;
He fel doun ded as ony ston.
Konungen, underrättad om denna sin sons olyckliga täflingskamp,
svimmar, såsom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera
känslofullhet, än gemenligen röjer sig i dessa dikttypers samtal. Äfven
drottningen uttrycker icke illa en djup sorg öfver sin enda son:
"Whenne the qwene it undyrstood,
For sorwe, sertys, sche was nygh wood.
Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage,
As a wymman that wolde be rage;
The face fomyd al on blod;
Sche rent the robe that sche in stood,
Wrong her handes that sche was born."
För Richard medförde det än hårdare fängelse.
Emedlertid får han tillfälle, att äfven på ett annat sätt kännbart
hämnas sitt orättvisa fängslande. Det händer sig nemligen så, att
konungens dotter, den sköna Margery, älskar Richard "with all her
myght". Hvar hon egenteligen lärt känna hans oöfverträfflighet,
säges icke, såframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne
öfvertygelse derom. Hon inleder kärlekshandeln med att midnattstiden,
jemte trenne kammartärnor, inställa sig i Richards fängelse, och när
hon då
"sawe him, with eyen twoo.
Her love sche cast upon him tho (then).
And sayd: Richard, save God above.
Of alle thyng moste I the love!"
Denne synes icke så frapperad af hennes plötsliga sympati, som läsaren
torde vara, utan förklarar blott, att hon väl föga båtnad kunde hafva
af en stackars fånges kärlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat
eller dryck.[104] Prinsessan, rörd af medlidande, befaller fångvaktarn
icke blott hemta mat och dryck, utan efter supén föra fången i en
vapendragares drägt till hennes kammare.[105] En så skickligt anlagd
intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fångvaktare voro
medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty på sjunde dagen märker en riddare
Richards vandringar och för underrättelsen derom till konungen. Denne
sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," för att
till dem hemställa dessa "wooful werkes" och sin önskan, att Richard
måtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det
folkrättsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Också
kunna de församlade, efter mer än tvenne dagars rådplägning, icke
förena sig om något gemensamt beslut, i hvilken förlägenhet konungen
får anvisning på en vis man, Sir Eldryd, som väl vore i stånd att
hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner äfven medlet. Han
råder konungen att använda sitt starka lejon, genom att svälta det i
tvenne dagar och sedan insläppa det i Richards fängelse, på hvilket
sätt han kunde vinna sitt ändamål, utan att handla emot lagen.
Men den sköna Margery är på sin vakt, meddelar Richard deras anslag,
och föreslår honom att fly jemte sig. Detta afböjer Richard,
alldenstund det vore emot landets lagar att aflägsna sig utan
tillstånd, och emedan det så högt skulle bedröfva konungen,[106]
anhåller blott om fyratio silkesslöjor, hvita som mjölk, och förklarar
sitt suveräna förakt för lejonet. Aftonen före den afgörande dagen
tillställa de en "sopere" (supé) i Richards fängelse, deri, utom de
bägge älskande, Richards kamrater samt fångvaktaren och en "noble
knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim åt ordet
"i-dyght"; efter hvilken supé Richard icke finner det stridande emot
landets lagar och konungens sinnesro, att han
"and that swete wyght[107]
Dwellyd togedder al that nyght."
Om morgonen vill hon icke aflägsna sig, utan försäkrar i trenne skilda
rim-par, att hon skall dö för sin käraste, hvilket dock afböjes af
Richard, som derpå ombinder sina armar med de fyratio slöjorna och
afvaktar lejonets ankomst. Detta inställer sig och gör en "gret venu"
(leap) emot Richard, som behändigt vänder sig åt sidan och dervid ger
lejonet en spark emot bröstet, så att det finner större uträkning i
att rytande utsträcka sina tassar emot väggen. Af denna oförsigtighet
förstår dess motståndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets
inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som här
öfverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knäfaller och
tackar himlen för sin räddning, beger sig derpå med hjertat i handen
till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och
grefvar. Här utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret på bordet,
samt uppäter det i den bestörta samlingens åsyn. Ehuru han kanske går
ett steg för långt, har konungen dock till en viss del rätt, när han
utbrister:
"This is a devyl and no man,
That has my stronge lyoun slawe,
The herte out of hys body drawe.
And has it eeten with good wylle."
Deremot tillmäter han sig något, som egentligen icke är hans verk, då
han i anledning häraf säger:
"He may be callyd, be ryght skylle,
Kyng i-crystenyd off most renoun.
Stronge Richard Coer-de-Lyoun."
Romanen är naiv nog att glömma, att han ur Richards historiska
tillnamn skapat berättelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] När
tillnamnet _Coeur de Lion_ uppkommit, kunna vi icke afgöra, men det
vissa är, att romanen icke behöfver större fingervisning af historien
för att skapa en fiktion.
Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortäljes om
Richards imponerande uppträdande inför tyska riksförsamlingen, hvilket
så väsendtligen bidrog att göra ett slut på hans nesliga fångenskap.
Ur förskräckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fånges
öfvermenskliga styrka och vilda lynne, söker dikten samma motiv. Man
kan sålunda, med att här jemföra dem med hvarandra, inse huru omätligt
underlägsen den sednare är den förra i motivering af händelsen ur
karakteren.
Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berättelsen om fångenskapen
(v.v. 649-1249) är utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund
upptäckas; såframt ej det gyckel han med sina väktare tillät sig, kunde
satt berättelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med
Ardur utbildats.[109] Föröfrigt röjer denna, såväl som kärlekshandeln
med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en
sensualism i känslan, som vittnar starkt nog om publikens råa tycken.
Jemför man detta kärleksäfventyr med riddar Lancelots galantare
uppoffringar och mannamod kräfvande förhållande till drottning
Guenever, eller Tristrams glödande, af en trolldryck frammanade
passion för den trogna Iseault, ehuru äfven de äro uttryck af tidens
sedeslöshet, visar sig dikten här vida underlägsnare i framställning;
i synnerhet som kärleksförhållandet här, genom att sednare helt och
hållet lemnas å sida, tyckes utgå blott på stundens råa njutning.
Endast uttryckssättets naiveté kan härmed försona. Ty, om ock det
sedeslösa är här, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens
beräkning att intressera, säges dock det fula så enkelt och utan
omsvep, att det, åtminstone för en modern läsare, förlorar af sin
vidriga natur. Otympligheten i framträdandet ger det en komisk
anstrykning, hvaraf vi i vårt referat sökt återgifva intrycket, ehuru
visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget
smyger sig ett sådant intryck med genom hela riddarediktningen. De
ofta nog högsinnade känslor och afsigter, och de icke sällan ädla
handlingar, stundom tragiska händelser det gäller att framställa, väcka
först motsvarande intryck i den moderna läsarens sinne. Men då han
derpå finner dem iklädda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han
af den putslustiga kontrasten, ungefär som vid anblicken af de celebra
neu-ruppinska framställningarna ur Frälsarens lefverneshistoria,
eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skåda
bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och
uttrycket -- en brist hvaraf folksången egenteligen icke lider -- ökas,
å ena sidan genom den zirlighet och förfining i känslor, åsigter och
handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, å
den andra genom armheten på bilder och liknelser i diktens stereotypa
stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna
stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan
någon annan sammanhörighet mellan satserna, än den simplaste, den af
grund och följd, och merändels så, att satsen slutar med versraden.
Strukturen blir sålunda lik den af en vedtraf, -- _sit venia verbo_,
-- ur hvilken man kan utdraga ett eller annat träd; högen faller
samman, är sig lik som förut, endast med minskade dimensioner. Skulle
versraden icke väl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras från sex
till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ändras qvantitet
och accent efter behag och det stumma _e_ göres ljudande eller icke.
Största vigt deremot lägges på rimmet, för hvars skuld, såsom vi sett,
en hel riddare saklöst indrages. Vanligare hjelpmedel äro en mängd
stående betydelselösa uttryck, hvilka derförutom tjena recitatorn till
hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sådana äro
t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud
and still," o.s.v.
Hvad som återstår af berättelsen om fångenskapen, är mer eller
mindre rimmad krönika. Konungen af Alemayn finner vådligheten af en
sådan obändig fånge som Richard, hvilken slagit hans son, och kränkt
hans dotter, och sönderslitit hans starka lejon, och besluter att
emottaga som lösen hälften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas
Richard högtidligen i tyska riksförsamlingens närvaro. Denne antager
propositionen, afsänder bref och bud till sina två erkebiskopar och sin
kansler, hvilka i hast sammanbringa det äskade och utlösa sin konung
jemte hans följeslagare. Desse sednare hafva öfverhufvudtaget föga roll
spelat under fångenskapen, i öfverensstämmelse med romanens
allmännaoförmåga, att icke kunna följa mer än en person i sender,
åtminstone ej använda flere individualiteter till händelsens
betingande. Vid återkomsten till England glädja sig hans grefvar och
baroner, tackande Gud att de återsågo sin herre lefvande.
Erinringarna ur krönikornas berättelser fortsätta sig genom större
delen af romanens tredje episod, korståget. Endast hämdtåget emot
konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska
gången. Sedan Richard utnämnt biskopen af York till kansler, gifvit
sina domare sträng befallning "ledes the pore men be ryght" -- en
omsorg, hvilken merändels icke bekymrade den historiska Richard, och
som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat för minnet
af hans hjeltedater, -- samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel
och beväpning, hvaribland tretton skepp med bisvärmar, och gifvit Aleyn
Trenchemer, galeyskepparen, här upphöjd till rang af öfveramiral,
befallning att föra den till Marchayle [Marseille]; förklarar han för
sina riddare, att han och hans
"knightes off mayn
Wole hastely wende thorwgh Alemayn.
To speke with Modard the kyng.
To wete why, and for what thyng,
That he me in prisoun heelde,
But he my tresore agayn yelde,
That he off me took with falshede,
I schal quyten hym hys mede."
Oaktadt denna stränga hotelse, visar Richard en oväntad humanitet. Han
förbjuder allt öfvervåld i det främmande landet, och befaller att alla
matvaror böra köpas. Konung Modard å sin sida förbjuder undersåtarne
att sälja sådane för hvad pris som helst, och hotar sålunda sin
motståndare och hans stora armé med en gräslig hungersnöd. Då låter
Richard samla fikon, russin, nötter och annan frukt samt deraf bereda
en närande spis, genom att tillägga vax och en mängd af talg och flott,
medelst hvilka oväntade insigter i matberedning han tillintetgör det
förderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefröjd
genom den ömma Margerys ankomst med mer än hundrade riddare i sitt
följe, hvarefter det oförtäckt intima förhållandet dem emellan åter
vidtar. Sålunda framtagande öfver städerna Coloyne och Marburette,
till Carpentras[110] tränger han konung Modard på lifvet, tills för
den beträngde som enda utväg återstår, att genom sin dotters bemedling
söka blidka honom, hvilket ock sker med den påföljd, att Richard tog
den knäfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe."
Modard icke blott återställer lösesumman, utan tillägger tvenne
underbara ringar, hvilkas egenskap han sålunda beskrifver:
"Hennes to the lond of Ynde,
Better thenne [than they] schalt thou none fynde:
For who soo has that on stone,
Watyr ne schal hym drenche none;
That othyr stone, who soo that bere.
Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"
en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles,
men för oss är af intresse, såsom profstycke på den tidens vidskepelse,
hvilken hvilar på det falska vetandet om naturkrafterna, på trolldom.
Ty äfven medeltiden egde en aning om vetandets makt öfver naturen,
men icke såsom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan
vinner sig kraft att använda dem för sina ändamål, utan såsom en
öfvernaturlig förmåga, att förvända lagarne sjelfva, helst till fromma
för njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet
löser sig från öfvertron och begynner bygga på sinlig erfarenhet,
blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri.
Men sålänge han stöder sig på den naiva tron, är han äfven sjelf
oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och välbefinnande,
eller tillintetgörande af fysiska hinder för uppnående af något godt,
eller ock blott ett afsigtslöst fantastiskt spel, omhuldas derföre
af det allmänna tänkesättet, förföljes icke med rep och bål. Med
denna karakter ingår han för det mesta i riddarediktningen, som i
Merlin skapat sig en fullständig typ af trollkarl och besvärjare,
hvilken, ehuru en ättling af den lede fienden sjelf, genom dop och
kristendom förbättrats till en national- och general-wohlthäter åt
konung Arthur, den der använder sina öfvernaturliga insigter och
krafter, till att hemta honom arméer genom luften, och låta tälten
nedfalla öfver hans fienders hufvuden, att förutsäga honom deras
företag, o.s.v. I denna välvilliga gestalt sammanhänger trolldomen,
å ena sidan med fee-väsendet, hvarifrån talrika nyttiga presenter
strömma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, -- det är på denna
väg Arthurs svärd, Escaliborn, erhållit sin underbara kraft, från
detta håll Lancelot bekommer sin förtrollade ring med den märkeliga
egenskap, att upptäcka för bäraren när förtrollning egde rum samt
dymedelst tillintetgöra henne; -- å andra sidan med tidens relikdyrkan
och amuletväsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond
menniskofiendtlig riktning, men som sådan tillhör han det hedniska
lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas
gudar, _Mahound_ och _Termagant_,[111] _Jubyter, Apollyon_ äro, näst
Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager på jorden. Här
är trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme
riddaren må akta sig för och med Guds hjelp söka öfvervinna, såsom af
Richards exempel kan ses, vid det tillfälle, då Saladin utmanar honom
till envige, att med hjelm och svärd afgöra: "whether is of more power,
Jesu or Jubyter!" För att rätt tillförsäkra sig om segern, tillkallar
denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne
mäktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off
helle," tillskapar ett eldigt sto med dess föl, så beskaffade, att, när
den förra gnäggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras
att skynda till för att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den
förras ryttare en omätlig öfvervigt. Fölet försändes till Richard,