Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 7

Total number of words is 4214
Total number of unique words is 2052
18.5 of words are in the 2000 most common words
27.5 of words are in the 5000 most common words
32.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle äfven det listiga
anslaget lyckats, såframt ej en engel nedstigit och för Richard
uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgöra det, hvilka äro,
att betsla djuret starkt, lägga på dess nacke den ofvannämnda fyratio
fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterföljer han
med en from besvärjelseformel,[112] tilläggande på eget bevåg den
tvifvelsutan klokaste åtgärden, att stoppa fölets öron med vax, och
vinner så en lysande seger öfver Saladin.
Öfverhufvud anträffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af
trolldom, liksom äfven mindre af erotisk romantik, än i den rent
fiktitiva riddarediktningen. Detta söker naturligast sin förklaring i
diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin för
kort tid bearbetat ämnet, innan det fixerades i sin nuvarande form.
Företrädesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) följande berättelserna
om Richards vistelse på Sicilien och Cypern föga mer från krönikorna,
än man kan antaga att glömska och okunnighet, utan någonslags
fantasiverksamhet, kunnat åstadkomma. När der talas om ett folk
benämndt _Griffouns_, om en konung _Tanker_ af det landet _Poyle_ samt
om hans son _Roger af Ceyle_; när der förtäljes huru Philip af Fraunce,
genom ett bref till Tanker, sökte förtala Richard, men genom Rogers
mellankomst de begge kungarne försonades; när vidare förtäljes, att
Richard med största foglighet -- en egenskap som vi tillförene anmärkt
-- sökte undvika strid, men ytterligare retad,
"was wroth and eager of mood,
And began to stare as he were wode.
The table with his foot he smote
That it went on the earth fote-hote,"
men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en långvarig
belägring af staden "Messene," under hvilken tiden för det mesta åtgår
till ömsesidig munhugning,[113] då Philyp från hästryggen kastade sig
på knä och bad om förlåtelse, genast beviljade den under omfamning och
milda ord samt tillochmed, då Philyp
"gan to preach
And bade Richard be his _soules leach,
And the tresour yield again than_
That he had take of every man,"
högsinnadt återställer det byte han vid Messenes eröfring tagit;
så mötes man visserligen af en mängd dels nya, dels oigenkänneligt
forvridna namn och förhållanden, samt af en detaljering i lokal och
samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner
finna vi här intet, någon modern idealisering af historien än mindre;
blott riddarediktningens vanliga teknik är hvad till historien
tillkommit.
Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse på Cypern en
ny episod blifvit agglutinerad. Det händer nemligen, att då Richard
afsänder trenne baroner, för att af kejsaren återfordra hvad han
plundrat från hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte
[grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem.
Emot detta visserligen banditlika beteende vågar hans "steward" inlägga
en manlig protest, med den påföljd att:
"The eyen twinkled of the emperour.
And smiled as an evil traytour."
Döljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom för att
rådgöra med honom, men begagnar tillfället, då denne fallit på knä,
att afskära hans näsa. Den misshandlade tar till flykten, öfverlemnar
nycklarne till alla kejsarens slott i Richards händer, och tillför
honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna
synnerligen lifligt skildrade händelse, baserar sig fullt på historien,
åtminstone på krönikorna; ty Roger de Hoveden förtäljer i grunden samma
sak.[114]
Äfven skildringen af sjösegern öfver det turkiska transportfartyget
"drowmound"[115] är blott versifikation af historien, om man afser
från den omständigheten, att romanen låter Richard entra och med ryggen
stödd emot masten -- en skildring som i lifligt och precisa detaljer
påminner, fastän aflägset, om de Homeriska stridsbilderna[116] --
kämpande eröfra fartyget, krönikorna deremot förtälja, att han efter
ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet säger
romanen:
"They rowede hard, and sungge ther too:
With heuelow and rumbeloo,"
och konstaterar sålunda den aktningsvärda åldern hos detta lustiga
omqväde, som klingar alltän i sjömansvisorna äfven på våra skeppsdeck.
Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillfälle att pröfva
sin öfverlägsna styrka, hvilket historien försummat. Genom en kedja
har hamnen i sju år varit spärrad, och den kristna belägringshären
tillfölje deraf bragt i yttersta nöd. Richard låter styra sin galeja
rakt emot kedjan, ställer sig sjelf i fören och afhugger den med ett
slag af sin yxa. Landstigen, förtäljes honom af erkebiskopen af Pisa en
ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belägringen,
och om de ädle kämpar som dervid fallit, bland hvilka främst må nämnas
"the emperour of Alemayne", som dock måtte varit någon annan än
Richards gode vän Modard the Kyng. Han teknar hungersnöden så kraftigt,
genom att uppräkna de enorma priserna på alla nödvändighetsvaror, att
Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till
häst. Så börjas belägringen af Acre (med v. 2871).
Dermed begynna äfven de ändlösa krigsföretag, belägringar eller
drabbningar, som upptaga återstående delen af romanen; betydelselösa,
utom i att, med hela den skildringens percision som är romanen egen,
afbilda det romantiska stridssättet, samt i att visa djupet i det
suveräna förakt och glödande hat, hvaraf den kristna verlden var
intagen emot Saracenerna. Ännu vid Acre kan man följa den historiska
tråden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke
uppehålla oss vid detaljerna. Förklaringsvis må endast tilläggas,
att bland belägringsanstalterna de tretton skeppslasterna med
bisvärmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fästningen
och plåga Saracenerna ända till ursinne, samt att styrkan i Richards
anförarekonst låg i det kraftiga sätt, hvarpå han uppmuntrade t.ex. sin
"minour", min-gräfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen
vore instörtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces]
small".
Företrädesvis uppehåller sig romanen vid Richards sjukdom under
belägringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet på
sjön, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga
Landet någon mat eller dryck så närande för kroppen, som den han var
van vid i "Yngelonde". Förgäfves samla sig vise män och läkare, både
"Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur
att finnas, tills hela den kristna hären på sina knän natt och dag
bådo:
"Fadyr, and Sone, and Holy Gost, -- -- --
Geve Kyng Richard amendement".
Men i samma mon han tillfrisknade, återvände hans matlust. Han
gripes af en oemotståndlig längtan efter svinkött. Sådan föda stod
naturligtvis icke att fås i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans
folk vågade säga honom det. Omsider hittar en gammal riddare på utväg.
Han ger dem det rådet, att taga en ung och fet Saracen, slå ihjäl den
tjufven, öppna och flå honom samt skyndsammeligen steka köttet. Han
förutser att Richard efter så smaklig måltid skall, genom Guds hjelp
och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. Så sker; hednahunden
slaktas, rostas och framsättes:
"Beffore Kyng Rychard karff a knyght;
He eete faster than he karwe myght.
The Kyng eet the flesh and gnew the bones,
And drank wel afftyr, for the nones:
And whenne he hadde eeten inowgh,
Hys folk hem tarnyd away and lowgh.
He lay stylle, and drowgh in hys arme;
Hys chaumberlayn hym wrappyd warm."
Obegripligt styrkt af denna makalösa spis, till att tukta Saracenerna
för deras kärlek till Mahound, stiger han upp och utför under af
tapperhet, men känner vid återkomsten till lägret en synnerlig appetit
efter hufvudet till det kreatur, han på morgonen med sådan framgång
ätit. Man kan lätteligen föreställa sig hans omgifnings förskräckelse.
Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han:
"So god me save,
But I see the hed off that swyn
Forsothe, thou schalt lesen thyn".
Darrande för sådana alternativer, framräckte kocken hufvudet. Måhända
skulle den finaste menniskokännare till kammartjenare icke redt sig
bättre i en så brydsam ställning. Oaktadt händelsen med lejonhjertat
bordt gifva någon ledning, kunde denne här näppeligen ana till sin
chevalereske herres sinnesstämning vid åsynen af anrättningen. Men hans
fruktan var onödig, ty:
"The swarte vys when the Kyng seeth,
Hys blacke berd, and whyte teeth,
Hou hys lyppys grenned wyde:
'What devyl is this?' the Kyng cryde:
And gan to laugh as he wer wood.
'What is Sarezynys flesch thus good?
J and my folk schole eet moo (more)!'"
Äfven den moderna läsaren torde, efter en sådan kannibalisk scen, icke
mer vara rådvill vid bedömandet af Richards poetiska personlighet, samt
af den förmåga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har
dock än ytterligare arrangerat en scen, som fullständigt förjagar
alla trifvel om tidens råhet. Ur historien erinrar man sig den vilda
massakern af de saraceniska fångarne efter Acres kapitulation.
Genom detta och dylika drag stämplade sig Richard med karakteren af
blodtörstig grymhet. Men då dikten nu icke blott upptagit detta stoff
ur verkligheten, utan dertill ännu utsirat det med tilldiktningar i
en än råare anda, stämplar han ovedersägligen hela tiden med samma
karakter, men i stegrad grad. För att utverka lösgifvandet af de
förnäma saraceniska fångar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles
and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen fått i sitt våld,
skickar Saladin till honom sändebud med rika gåfvor och anbud om dryga
lösesummor. Richard emottar sändebuden med milda ord och inbjuder dem
att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afslå ett
visst antal af de förnämsta fångarnes hufvuden, vanställa ansigtena,
koka och framsätta dem för sändebuden samt särskildt ett för honom
sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke
(chicken)". När sändebuden fingo sigte på de rykande anletena, och ur
vidfästade pergamentsrimsor i dem igenkände sina närmaste vänner och
anhöriga, grepos de af ångest för det öde dem sjelfva förestode; en
känsla, som på det högsta måste stegrats vid anblicken af Richards
glupska appetit och genom de hånande ord, hvarmed han manade dem att
äta.
"Every man sat stylle, and pokyd othir,
They sayde: 'This is the develys brothir,
That sles our men and thus them eetes'.
In the erthe they wolde have crope."
Richard tröstar dem dock att han, såsom "Kyng, Crystene and trewe",
skulle respektera deras egenskap af sändebud, men ber dem återvända
till sin Sawdon och stilla hans _melankoli_ med den underrättelsen,
att han och hans kristne män funnit ingen spis så närande, som
Saracenhufvuden, samt att han icke ernade återvända till England förrän
han uppätit hvarenda hedning, män, qvinnor och barn. Till yttermera
visso repeteras denna scen i sändebudens berättelse inför Saladyn.
Denne begynner till en början att rasa, men besluter vid närmare
besinnande, att erbjuda Richard omätliga länder[117] och den närmsta
Sawdonsplatsen näst honom sjelf, om han ville försaka "Jesu and Mary"
och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslår med den
fromma önskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum,
att alla sextiotusen fångarne skola afdagatagas. I verkligheten
åtföljdes massakern af likenas gräsliga stympande. Dikten finner
det mera öfverensstämmande med en kristlig konst, att låta denna
akt förhöjas genom närvaro af englar, hvilka ropa till de kristne:
"Seynyors, tuez, tuez"!
I känslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen måtte hafva
gjort på åhörarne, slutar romancieren här sin första "part" (med v.
3730), liksom han begynt den, med en invokation öfver den fromme
Richard, "Goddys own palmère".
När den sednare menestrelen träder till, begynner äfven han med en
ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehåll. "Glad är,
säger han, vårens tid, då fåglar sjunga sina sånger och blommor pryda
äppel- och päronträn, då glädjen är stor i vik och sjö, då djuren
leka och spela, då damerna smycka sina jungfruburar med röda rosor
och liljor samt öppna danserna, då riddarne leka med sköld och lans i
'joustes and turnementes' och många äfventyr träffa dem." Denna ton
af naturkänsla öfverraskar läsaren, såsom sången af en enslig fågel i
en nejd, der naturen för resten är stel och ödslig. Ty af naturkänsla
och naturskildring finnes i romanen för öfrigt intet spår. Användes en
naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal för händelsen, äro i
detta fall skildringarne stereotypa, nödtorftiga, aldrig för egen skuld
och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda
väsenden, skydde inbillningen att dröja hos henne, känslan drog sig
undan derför, eller öfverflyttade sin hemska stämning på de ditförlagda
väsenden. I denna brist särskiljer sig riddaredikten väsendtligen från
medeltidens folkpoesi, der poeten är så förtrogen med naturlifvet, att
det omedvetet doftar fram, äfven genom hans enklaste berättelser. Man
har derföre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af
naturlust -- synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin -- äro
antingen qvarlefvor från den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock
tillkomna genom umgänget med folkpoeterne.
Vi hafva tidigare anmärkt som en följd af denna brist på naturkänsla,
ett torftigt poetiskt språk; en annan är saknaden af relief. De
skildrade händelserna stå icke inne i någon åskådlig lokal, som skulle
omgifva dem och gifva upphöjning. Belägrar Richard en fästning, ser
man hvarken berg, slätter eller skogar, som skulle bilda hennes läge.
Så minutiöst detaljeradt diktarn än tillvägagår, blir den verkliga
naturegendomligheten borta. Hans förmåga är här icke större, än vid
karaktersteckningen. Streck drages på streck, men ingen skuggning,
ingen fond. Ej klarare, än man i Richards person ser tidens krafter
aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans
härnadståg.
I hvardera af dessa afseenden ökar sig perspektivlösheten ju mer den
historiska botten försvinner, hvilket med den andra afdelningens
början åter inträffar. Endast missämjan mellan Richard och Philip
qvarstår som en historisk ledtråd; men äfven denna groft spunnen
och borttrasslad i massan af de krigsföretag, som nu utgöra diktens
innehåll. Kung Richard uppgör en slags operationsplan, der anförarne
strängeligen bjudas, att icke taga någon lösen af hednahundarne,
utan låta dem samteligen springa öfver klingan, såframt de ej antaga
kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af förbittring öfver
Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga
kapitulationsanbud af städerne Taburette och Achrane. Emedlertid
utföra Richard och hans tvenne vapenbröder, Thomas de Multong samt
Fylk Doyly, hvar i spetsen för sin armé, med större omutlighet sina
uppdrag. Richard belägrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar
derstädes ej en själ vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall
emot fästet Orgylons, intaget genom list och i grund förödt. Samma
öde öfvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio
torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Först föllo tornerna för
Fulk Doylys belägringsmaskiner, sedan amiralerna för hans svärd. Efter
sålunda välbestälda ärender sammanträffa de fyra anförarne vid en
festlig middag, och förtälja sina bragder. Philip kan då icke neka
till att hafva mottagit lösepenningar. Han öfverhopas af Richard med
de häftigaste förebråelser, hvarefter de besluta att gemensamt tåga
till Taburette och Achrane, för att tillse, huruvida dessa städer,
enligt öfverenskommelse, erkänna Philips öfvervälde; hvilket de under
oqvädingsord förneka. Sedan städerna ånyo intagits och Richards
radikala operationssätt äfven på dem användts, företar sig denne,
att hålla en straffpredikan för sin olydige bundsförvandt: "Certes,
Phelyp, säger han, thon art nought wys"; dock "The be _forgeven the
fyrste gylt_". Men skulle han beträdas än engång med samma förseelse:
"sykerly, we schole be wrothe
Swylke foyles yiff thou haunte,
Sarezynes liff yiff thou graunte;"
Till sist ber han honom aflägga sin girighet. Vid dessa bannor begynte
kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och
lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."
Vi hafva nu anfört nog, för att visa huru karrikerad historien är i
medeltidens barnsligt okunniga föreställning. Vi följa således icke
de tvenne försonade vännerna på deras krigståg emot Caiphas, icke
vid deras eröfring af Niniven, verkstäld förmedelst envige mellan
trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras
företag emot Babyloyne, under hvars belägring Philip plötsligen
"turnyd false for a porcioun off golde", öfverger korsets fana och
tågar hem, men hvilket vidlöftiga företag dock af Richard lyckligen
bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och
Saladyn. Vi underlåta att upgifva huru många arméer, gemenligen af
sextiotusen hvar, och huru många Sowdaner och Amyrayler för Saladyn
nedgöras, ty sådana reproducerar romanen i oändlighet. Ej heller
erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, för det de
urkrönikorna upptagit Richards tvist med hertigen af Österrike, vid
återuppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde
framhållas såsom ett lyckligt utmålande af historiens konturer, och
ehuru anmärkas kunde, att romancieren der antyder, huru den förolämpade
hertigen sednare hämnas på Richard, glömmande att fångenskapen redan
försiggått. Vår afsigt har icke varit att se till _hvad allt_ af
historisk verklighet i dikten qvarstår, utan _på hvad sätt_ hon det
gör. Dock må ytterligare ett ställe anföras, då der framträder en af
tidens läror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif,
men som i dikten sparsamt kommer till användning. Vi hafva sett huru
totalt det ridderliga förhållandet mellan korsfararne och Saladin,
deras chevalereske motståndare, är ur romanen förkommet. Helt oväntad
förefaller derföre Richards loyalitet, när en saracenisk öfverlöpare
förtäljer honom, att en rik karavan var på väg till Saladin samt att
dess stora betäckning, för tillfället sofvande, lätteligen kunde
nedhuggas, och Richard då svarar:
"Fy! a debles! -- -- I am no traytour
To sloo men, whyle they slepe -- --
Be cler day upon the feeldes,
They schal see cloven helmes and scheeldes."
Dock bör, till heder för diktens konseqvens, tilläggas, att någon
ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de många
brutala.
Återstår endast, att tydligare framhålla en egenskap hos
romandiktningen, som i det föregående här och der antydts. Vi hafva
funnit, huru dess framställning både af karakter och situation lider
brist på perspektiv, huru armt dess språk är på bilder och liknelser,
huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sällan,
att djupt intrycka sina skildringar i läsarens sinne. Man tänker
lätt, att en diktande verksamhet, som är bygd på inbillningskraftens
rörliga fantastiska gestaltande, eger för litet lugn och ro, att
utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sådan flygtighet röjer hon
verkeligen i afseende å bildernas sammanhang, men icke i afseende å
deras utbildande. Tvertom går den här till en motsatt ytterlighet, i
att hopa drag på drag och göra skildringarne ändlösa. Nu är visserligen
fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och väsendtliga
dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega
den sinliga bestämdhet och precision, som gör bilden klar och liflig.
Så bestämmer han Richards kolossala spjut på fot och tum; då vreden
hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "_grunte his teeth
and fast blewe_"; efter den afskyvärda måltiden säges om Richard,
att han "lay stylle and _drowgh in hys arme_". Belägras en fästning,
säges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen.
Richards rustning får man känna från hjessan till fotabjellet. På denna
romandiktningens förmåga kan den sista skildringen, Joppes befrielse,
tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar
sig på vallarne under glädjerop vid Richards ankomst, huru denne från
sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgör ett dussin Saracener,
och huru de öfriga, tillfölje af trängseln i portarna, nödgas öfver
vallarne fly ur staden. I sitt läger utanför staden sitter Richard
till bords med sina få baroner, förplägande dem med öl och vin samt
muntrande dem med sitt skämt. Framför honom inställa sig Saladins
sändebud, klädda i guld och silke, med långa skägg, hållande hvarandra
i handen. I striden nedslår han den ene så att halfva kroppen faller
till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan så att häst och
karl af ett hugg nedfalla döda, en tredje klyfves till sadelbommen, en
fjerde träffas i hufvudet, o.s.v.
Då emedlertid armheten på bilder och diktionens styfhet icke
destomindre gör skildringarna torftiga, söker diktaren ersättning i det
praktfulla och kostbara. På den romantiska diktens förmåga i den vägen
erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen på
det fartyg, med hvilket Corbaring färdas jemte sin dotter till England.
Skeppet är af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld äfven
stäfven; masten är af elfenben, seglena af sammet, tågena af silke. Der
sitter Konungen på en stol af karbunkel, maten framsättes på silkestyg
och når Cassodorien stiger i land, utbredes för hennes fötter mattor
af gyllenduk. Häri liknar dikten på det närmaste de miniaturmålningar,
som från denna tid äro bevarade. På typiskt uppfattade, uttryckslösa,
men med yttersta noggranhet teknade gestalter är lagd en lysande
färgprakt. Men konstnären har ej förstått, att blanda sina färger. Han
måste upprepadt begagna samma, och kan sålunda ej förebygga, att genom
färglägningens prakt den inre torftigheten framlyser.
Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmärkt, att ett sådant
egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och
uppräknat fredsvilkoren med Saladin, säger han blott i korthet, att
Richard återvände till England, regerade der i tio år, samt sedan blef
skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig sålunda hafva uttömt sitt
ämne, tillägger han en from bön för Richards och alla närvarandes
fridfulla ändalyckt, samt det sedvanliga _Amen, Explicit_.


Anmärkningar.

[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon
Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings."
Denne sistnämnde karakteriserar Normanden väl med att kalla honom
"Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the
Templars yet dreamed of."
[2] Jfr. Abbé de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff.
[3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.
[4] Sharon Turner, pg. 409.
[5] Så benämnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde
slottets kärna och hvars murar vanligen skola hållit sina tio fot i
tjocklek. Se beskrifningen å de anglonormandiske borgarne hos Lingard,
pg. 245 not.
[6] Thierry, vol. II, pg. 399.
[7] Warton, vol. I, pg. 117, not j.
[8] _Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia
restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus_. Man har mycket
tvistat om meningen med detta återställande af facklornas bruk. I
det sammanhang annalisten anför det synes dock klart, att det afsåg
plägseden att efter qvälsvarden släcka facklorna till döljande af de
vederstyggligaste utsväfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James,
Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239.
[9] Undantag gör grefskapet Chester, hvilket egdes som
domanialbesittning af Hugo de Avranches.
[10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalförfattning icke kan sägas
hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarlän, i det
soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte --
ty äfven dessa egde sina house-carles -- mindre jordagods, gemenligen 5
stora plogland, i förläning emot skyldighet att göra krigstjenst. Dessa
krigarlän blefvo grunden för jordens fördelning vid eröfringen.
[11] Thierry, vol. II, pgg. 32-35.
[12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krönika
hos "Script. rer. Angl."
[13] Dens., pag. 280, enl. Gervasius Dorobernensis.
[14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry,
anf. del., pag. 9.

[15] Thierry, anf. st. pg. 331.
[16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue
ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt -- Thierry, a.
vol. pg. 324.
[17] Lingard pg. 426.
[18] _Jeune_ betydde på tidens skaldespråk ädel, nobel.
[19] Se framställningen om Henriks död hos Thierry.
[20] Således icke just af den rättskänsla Walter Scott, i sin roman
"the Talisman", visserligen med fantasins rätt, låter Richard
tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren
af Leoparden.
[21] Guillelmus Neubrig., anf. af Thierry, vol. IV, pg. 80.
[22] Hallam, vol. II., pg. 98.
[23] Jfr. hvad som förtäljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg.
194. -- Om biskopen sjunges i en gammal ballad:
He was left a vice-roy here,
Who, like a potent emperor,
Did proudly domineer.
Our Chronicles of him report,
That commonly he rode
With a thousand horse from court to court;
Where he would make abode.
Ritson, Robin Hood, London 1885, vol. I, pg. 137.
[24] Dialogue de Scaccario, -- "sic permixtæ sunt nationes, ut vix
discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus
sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77.
[25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi äro icke i tillfälle att
bedömma huru grundad denna framställning må vara.
[26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio
fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic."
[27] Konsten att couchera lansen, så vigtig vid riddarestridesättet, är
måhända en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429.
[28] -- ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur.
Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80.
[29] Hvartill kan slutas af det sätt, på hvilket Harald Godvinson af
hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg.
93.
[30] Sådan konst räknar Snorre Sturleson (ed. Peringsköld, vol. I, pg.
311) bland andra kon. Olof Tryggwasons berömmelser, förtäljande att han
kunde "lek at tremur handsöxum."
[31] Insignierna å sköldarna öfvergingo i XII:te årh. från personliga
till familjevapen. Som sådant kan man anse äfven Tempelriddarnes:
tvenne personer ridande på samma häst. Ivanhoe, pg. 85.
[32] Turner, 1, pg. 420.
[33] -- -- -- An errant knight,
He nor of castles, nor of land was lord.
Houseless, he reap'd the harrest of the sword
And now, not more on fame than profit bent,
Rode with blythe heart unto the tournement;
For cowardice he held a deadly sin,
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
It seem'd that he, such pomp his train bewray'd,
Had shap'd a goodly fortune by his blade.
Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (Prose
Works, Edinburgh 1847, pg. 515).
[34] Fauriel, Histoire de la poesie Provençale. Paris 1846, vol. I,
passim.
[35] "Den håller jag för ädel, sjunger Bertrand de Born, hvars hus
kostar mycket, och som gifver utan måtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg.
494.
[36] Fauriel, anf. arb. vol. 1. 487 & 493.
[37] Den förtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry"
en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en
klass, än hvilken ingen "could be more valued or even useful", då den
tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment
of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. -- Märkeligt nog ser Scott
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 8
  • Parts
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 1
    Total number of words is 3958
    Total number of unique words is 1813
    19.2 of words are in the 2000 most common words
    29.2 of words are in the 5000 most common words
    34.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 2
    Total number of words is 4209
    Total number of unique words is 1876
    19.6 of words are in the 2000 most common words
    29.1 of words are in the 5000 most common words
    32.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 3
    Total number of words is 4207
    Total number of unique words is 1862
    20.0 of words are in the 2000 most common words
    29.7 of words are in the 5000 most common words
    33.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 4
    Total number of words is 4194
    Total number of unique words is 1883
    20.5 of words are in the 2000 most common words
    29.9 of words are in the 5000 most common words
    35.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 5
    Total number of words is 4014
    Total number of unique words is 1760
    18.4 of words are in the 2000 most common words
    27.6 of words are in the 5000 most common words
    32.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 6
    Total number of words is 4316
    Total number of unique words is 1950
    20.7 of words are in the 2000 most common words
    29.6 of words are in the 5000 most common words
    33.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 7
    Total number of words is 4214
    Total number of unique words is 2052
    18.5 of words are in the 2000 most common words
    27.5 of words are in the 5000 most common words
    32.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 8
    Total number of words is 2099
    Total number of unique words is 1144
    17.2 of words are in the 2000 most common words
    24.0 of words are in the 5000 most common words
    26.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.