Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 1

RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN
Akademisk afhandling af
CARL GUSTAF ESTLANDER


Helsingfors,
J. C. Frenckell Son,
1858.


Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER hvilken, med samtycke
af den vidtberömda Historisk-filologiska Fakulteten vid Finlands
Universitet, och under inseende af FREDRIK CYGNÆUS, Filosofie Magister,
Professor i Estetiken och Nyare Litteraturen, Riddare af K. K. S:t
Stanislai Ordens andra klass, till granskning framställe af CARL GUSTAF
ESTLANDER, Magister, uti Hist.--filol. Auditorium d. 11 Decemher 1858
p.v.t.f m.

INNEHÅLL:
Företal.
I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien.
II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.
Anmärkningar.


Företal

Med genialisk blick har Sir Walter Scott i sin förträffliga roman
Ivanhoe förstått att uppfatta kontrasten emellan tvenne personligheter,
hvilkas namn i Englands medeltidshistorie och poesi intaga märkeliga
rum. Den ena är Richard Lejonhjerta, den andra Robin Hood. Vetterligen
har ingen personlig beröring dem emellan funnits; och dock kan en
sannare förändring af den historiska verkligheten icke tänkas, än
den romanförfattaren tillåtit sig i denna sin sammanställning af
riddarekonungen på tronen och fribytarekonungen i skogens vildmark. Ty
huru omätligt än afståndet kan tyckas ifrån konungen öfver vesterns
mäktigaste folk, hvars vilja var lag för blomstrande riken och hvars
fana följdes af medeltidens stoltaste riddareskap, till den rättslöse
fribytaren, som med sitt vilda följe jagades likt rådjur i Sherwoods
skogssnår, sammanträffa dock deras karakterer och lif i tvenne
väsendtliga punkter. Hvardera äro de äkta romantiska personligheter,
på grund af sin lösbundenhet från det alldagliga lagbundna lifvets
triviala förhållanden; hvardera äro de der jemte samtida representanter
af de tvenne folk, det normandiska och det anglosaxiska, hvilka efter
slaget vid Hastings inkastades till en blodig samvaro på Englands
gemensamma jord. Medan Normanderne med hänryckning följa sin hjelte
på hans verldsberömda riddarefärd till det Heliga Landet, skådar det
anglosaxiska folket med sorgset mod i Sherwoods fribytare de sista
försvinnande kämparne för dess nationela sjelfständighet och tillvaro.
Motsatsen mellan de bägge personerna vidgar sig sålunda till en motsats
mellan tvenne folks karakterer, lefnadsvilkor och samhällsställning,
det ena herrskande, obändigt, aristokratiskt, det andra förtrampadt,
godmodigt, folkmässigt.
Skulle nu förf., sedan denna sammanställning fått makt med honom,
stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hans
uppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bägge
nationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bägge folkelementerna, i
den tidpunkt då striden dem emellan håller på att bortdö och de bereda
sig att fredligt sammansmälta till en engelsk nation. Men Richard
Lejonhjerta och Robin Hood hafva ännu en tredje punkt, hvari deras
öden likna hvarandra. Den ena som den andra tillhöra dessa lyckliga
dödlige, hvilkas odödlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad,
utan äfven i diktens bildersalar, hvarföre, när man forskande skådar
tillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom den
historiska verkligheten eller det fantasispunna omhöljet skymtar fram
för blicken. Denna deras dubbla tillvaro är så mycket intressantare,
som hvardera har sitt folk att tacka för den ena som den andra
gestalten, sålunda att, under det menestreler och truverer gripit de
spridda dragen af Richards person och iklädt honom den normandiska
poesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods äfventyrliga lif
utbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader.
Jemför man då den historiska personen med den diktade, är man sålunda,
genom att tillse i hvad mon dikten förändrat verkligheten och huru hon
vid skapandet tillvägagått, i tillfälle att uppskatta hvardera folkets
skaldelynne, det är, att framställa medeltidens jemförelsevis lärda
diktning i bredd med folkdikten.
Men då en sådan dubbel, på en gång historisk och litteraturhistorisk
jemförelse skulle gått vida utom gränsorna för en akademisk afhandling,
och då förf. af enskild böjelse drogs till den sednare uppgiften,
måste sammanställningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildt
behandlades. Uppgiften i efterföljande blad blir sålunda, att i den
omgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergått
framställa denna diktnings lynne och art, hvartill åter de betingande
vilkoren måste finnas i nationens samhällslif, tanke och handlingssätt.
Huruvida, med en dylik plan, det historiska strängt i form af
grundlägning bordt skiljas från det litteraturhistoriska, må utvisas af
sättet hvarpå förf. förstått att lösa sin uppgift. Befunnes han häri
hafva begått ett misstag, återstår honom blott den djupsinniga trösten:
"hvad som engång skett kan ej mera hjelpas."
Göres åter anmärkning derom, att den historiska grundlägningen är till
öfverlopps vidlöftig, tar sig förf. friheten hänvisa till en sednare
afhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiska
samhälls- och stats-skicket vore gifna, för att förstå det anglosaxiska
folkets sorgliga ställning.
Till att undvika upprepade citater kan det engång för alla anges,
att följande arbeten anlitats, vid framställningen af Normandernas
samhällsskick och den sociala sidan af Richards lif: _Thierry_,
Conquête de l'Angleterre (Paris 1830), _Turner_, History of England
during the Middle Ages (London 1853, vol. I), _Lingard_, History of
England (London 1825, vol. II) -- vid behandling af korståget,
utom förenämnde arbeten, _Michaud_, Histoire des Croisades (Paris
1838 vol. II), -- vid undersökning af romandiktningens uppkomst samt
menestrelernes lif och verksamhet: _de la Rue_, Essais sur les Bardes
etc. (Caen 1834), _Warton_, History of English Poetry (London 1846) och
_de la Villemarqué_, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842),
-- samt slutligen såsom källor för romanerna om Richard Coeur de Lion:
_Weber_, Metrical Romances (Edinburg 1810) och _Ellis_, Specimens of
early English metrical Romances (London 1848).


I.
Richard Lejonhjerta i normandiska historien.

Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande;
hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på Edvard
Confessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignad
hans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiska
eröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiska
folket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig
främmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallit
byte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danska
sjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk
till ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig med
några sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom få
generationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nu
gälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samt
fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna;
det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sig
som rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarne
plundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medförde
sjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och
humant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiska
lynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket än
af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genom
sin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingo
besittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocess
den bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringen
erhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur och
utveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess större
orättvisa, dess bittrare kränkning.
Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulle
framkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdet
upprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga,
krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor,
härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviska
vikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sina
runor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande med
samma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiska
oceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andra
former, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriens
ödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess
hade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthet
utbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin och
sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i
religiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldre
kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och
böner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar än
stridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordna
Norrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringen
berömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsom
tillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska
presterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens män
egnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i de
sköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängliga
spår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh.
vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmed
romaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastisk
ornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraft
och prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrande
hela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sin
förfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter och
vapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i
umgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinaviens
sjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.
Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess
betydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efter
byte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ett
känslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgör
tapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än må
hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast
egendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligaste
vilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden:
obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerlig
verksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der han
seglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren med
vallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasaller
förbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någon
ära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sig
sjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets.
I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen af
Normandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet,
men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets
förhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka och
tapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandet
äfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart den
likaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremot
starkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion.
Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spända
ställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen,
fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inom
gemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmed
den missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta,
måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blotta
styrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökas
till den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kända
och fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan i
Wilhelm Bastardens statskonst.
Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat,
utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af
samhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genom
anförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst,
låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit och
sedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blott
Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid
Hastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka
ifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér,
tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen i
besittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa seder
erhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrum
för alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högt
anseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordna
jord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldige
vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfven
jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten,
sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad,
barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve eller
biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säte
och stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk och
beledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vida
mantlar.
Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvis
måste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerne
under första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. Då
Wilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinserna
underkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne om
samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade
han dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk i
sjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelft
blifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillstånd
inträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englands
framtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad på
kommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten i
konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" både
ville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.
Men vid hans död, så förtäljer Ordericus Vitalis,[4] fördrefvo
normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig
i besittning af slottena som han bygt på deras områden, samt begynte
anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tilläto. Inom kort
uppväxte sådana borgar öfverallt i England, der vid eröfringen knapt
ett fäste förefanns ens till landets försvar. Om äfven nödvändigheten
af skydd emot en rofgirig granne och mot band af förtviflade
Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och
otillgängliga moras, gaf upphof åt en del af dessa borgar, kunde de
dock samt och synnerligen lika lätt tjena till oåtkomliga nästen,
inom hvars keep[5] den baronliga röfvaren drog sitt byte och sig
sjelf undan all hämd, och hvars fängelsehålor jemte galgen utgjorde
inseglet på hans territoriala domsrätt. Den orolige Roger Mowbray,
grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med
vilddjurssinnet, och den mäktige baron, som tillbragte sitt lif med att
från ett välbefästadt slott företaga härjningståg till kringliggande
nejder och uppfostrade sina sju söner till samma lefnadssätt, liksom
till ett yrke, äro blott några bland de tallösa representanterna af
en seigneurial sjelfständighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle
Wilhelm Rufi och den skoningslöse Henrik Beauclercs öfvermakt, dessmer
hvilade gisselskarp öfver det värnlösa folket.
Under den godsinte Stephans regering antogo våldsamheterna fullständigt
tycke af anarki. Med vanlig trolöshet hade baronerne vid hans, likasom
vid hans tvenne företrädares tronbestigning brutit en tillförene
högtidligen aflagd hyllningsed. Följden deraf blef ett inbördes krig,
der bägge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels
för att anskaffa medel dels af blott roflystnad, förde ett fullständigt
röfvarlif emot hvarandra och emot samhällets fredliga medlemmar.
Ströftåg gjordes på fiendens gods, hvarvid menniskor bortfördes som
boskap; de baronliga fängelserna fyldes med Anglosaxare, män och
qvinnor, hvilka på det sinnrikaste marterades, för att aftvingas hvad
möjligen af egodelar kunde återstå dem. När intet mera stod att tagas,
brändes byar och kyrkor, så att man kunde färdas en hel dag utan att
påträffa annat än kolade boningar och förödda fält. Geoffroy Grenville
förvandlade i en hast klostret Ramsey till fästning; Robert Marmion
gjorde samma bruk af Coventrys berömda kloster och grefve Wilhelm
Albemarle af Bridlingtons kyrka; så att på sådant sätt borgarnes
antal, ensamt under denna regering, växte med 126 nya. "Ja biskoparne,
biskoparne sjelfva, säger en samtida författare, klädda i jern och
fullständigt utrustade med vapen, plägade på stridshästar draga ut på
byte tillsammans med förödarne af deras land," och helt högt sade det
qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.
Erinrar man sig härvid det beröm för religiös hängifvenhet Normanderna
upprepadt tilldelas, förefaller ett slikt gudlöst handlingssätt
oförklarligt. Äfvenså måste man förvånas öfver den vederstyggliga
hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne plötsligen, på påfvens
befallning, i Thomas Becket sågo och vördade ett helgon, sedan de
under hans lifstid af politiska skäl förföljt honom intill döden.
Men sådana motsägelser vinna sin lösning, blott man icke vill skåda
religiositetens styrka i ett orubbligt vidhängande vid vissa kyrkliga
dogmer, vissa sinliga symboler och föreställningar, hvilka meränväl
tillåta att samma sinne på engång beherrskas af ett svärmande trosnit,
en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslösaste
råhet, ja af indifferens för alla kristendomens bud. Först i tider
då kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af
samhällets sed och fylt densamma, skulle sådana drag i tidslynnet
blifva verkliga motsägelser. Redan vid eröfringen visade Normanderna
huru litet af kristlig anda, ja af aktning för kyrkan sjelf fanns
parad med deras asketiska vakande och bedjande. Från klostren
fördrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte,
det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drägter
påkläddes stundom tillochmed soldater och låga tjenstehjon; hvarföre
ock prelaterne ofta nog öfverträffade de verldslige magnaterne i råa
seder, liksom de icke sällan upphunno dem i våldsamhet och roflystnad.
Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhänger en
annan, ökad liksom hon genom eröfringen, men af vida mörkare art,
och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk väl icke är
oförenlig med kraft och styrka, men afgjordt häntyder på ett upplöst
samhällsskick, en förslappad moral. Enligt ovedersägliga vittnesbörd
skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem
kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm
Longchamp teknat en bild, i detta hänseende väl värd en plats bland
antikens afskyvärdaste.[7] Till konung Henriks beröm förmäles, att
han vid sitt tillträde till regeringen strängeligen rensat hofvet från
dessa veklingar med långa lockar, vidärmade kjortlar och mantlar med
släp;[8] men icke destomindre är det mot hans ende son det ofvantydda
vittnesbördet särskildt andrages.
Sjelffallet måste qvinnans ställning under sådana förhållanden vara
föga betryggad. Ur det våld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor
vid eröfringen tvungos till äktenskap, uppkom inom normandiska
feodalväsendet den afskyvärda giftomansrätten, hvarigenom länsherren
kunde så godt som försälja en qvinlig vasall åt den mestbjudande; -- en
af de betydligaste förändringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka
ej ens fadren synes egt obetingad rätt att disponera öfver sin dotters
hand. Der sålunda passionerna kunde ställa sig under sjelfva lagarnes
skydd, behöfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast
chevaleriet, så långt dess förmildrande kraft inom samhället sträckte
sig, kom härvid de betryckta till hjelp.
Det kunde med skäl synas underbart, att ett samhälle ur ett sådant
gäsningstillstånd, icke blott skulle rädda sin tillvaro, utan äfven
framgå segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft
blifva vårt tidehvarfs föredöme och tongifvare. Normandernas energiska
herrskarenatur har härtill blott delvis bidragit. Äfven Neapel blef
stålsatt med normandisk kraft, och är dock nu blott ett slagg bland
nationer. Långt större är det anglosaxiska folkets andel i Englands
storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhällsförfattning gafs
åt menniskovärde, jemlikhet inför lag, folklig lagskipning, folklig
representation, arbete och välstånd. Men ännu en tredje makt har
innestående tacksamhetsanspråk hos verldsbeherrskarinnan. Det är
konungamakten.
När annorstädes i Europa feodaladeln i en partikulariserande
sjelfständighet gjort högsta samhällsmakten till ett blott namn på den
förste bland pärerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med
en afgjord öfvermakt öfver sina obändiga vasaller. Derföre hände det
ock, att när till exempel i Frankrike vigtskålen stält sig tvertom och
adeln sjunkit till en blott hofprydnad åt envåldsmakten, Englands adel
egde sammanhållighet nog att tvinga vigtskålarne till jemvigt, genom
ett klokt användande af den egentliga samhällstyngden, folket; hvaraf
det sedan kunde hända att folket, ifrån att vara vigt, blef, som sig
vederbör, sjelfva de lefvande armar, som på engång uppbära vågskålarne
och ställa dem i jemvigt.
Härmed skulle vi sagt tillräckligt om normandiska samhällslifvet,
såframt ej hjelten i vår afhandling vore en konung, såväl som han är
både baron och riddare. Till att uppfatta en sådan samhällstyp blir det
oss nödvändigt att först, om ock flyktigt, bestämma konungens ställning
hos Anglonormanderne.
Genom att bibehålla och, såvidt de gälde konungens myndighet, äfven
upprätthålla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm
Eröfraren i England en stark och vidsträckt konungamakt. Ehuru
visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var ärftlig,
blef den dock aldrig suverän,[9] hvarförutom flere provinser
förvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid förekomme
earldömen som blotta titlar, liksom äfven baroner utan jord. Så
våldsam och trotsig än den normandiska adeln var, visade sig dock
vid alla tillfällen, att konungen var den mäktigaste länsherren i
sitt rike. Genom bibehållandet af de kommunala shiredomstolarne var
territorialdomsrätten på det kännbaraste inskränkt, och, så fal än
rättvisan hölls vid konungens domstol, upphörde dock aldrig den
anglosaxiska plägseden att vädja dit, såsom till den högsta instansen.
Äfven beskattningsrätten hade Wilhelm Eröfraren i utvidgadt mått
tagit som arf af sina anglosaxiska företrädare. Om äfven tillfälliga
beskattningar merändels beslötos i baronernas församling, och derigenom
grunden lades till engelska parlamentets rätt att bevilja utskylderna,
förekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig
konungens fordringar.
För att uppehålla en sådan myndighet, behöfdes dock att konungen,
vid skiftandet af eröfringsbytet, skulle hafva försett sig med
domanialbesittningar, öfvervägande hvarje enskildts; hvilket ej heller
af Wilhelm Eröfraren blef försummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard
Bekännarens och Godvinska familjens vidsträckta länderier, hade han
tillskansat sig alla skogar och alla de städer, hvilka icke blifvit
förskrifna åt någon annan. Förökad genom talrika konfiskationer,
försatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna,
konungen i tillfälle att göra sig oberoende af vasallernes krigstjenst
samt ersätta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande
riddare och äfventyrare.
I sjelfva verket erbjuder den normandiska hären, sedan Englands jord
blifvit vederbörligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarmé.
Sedan anföraren erhållit ett visst antal riddargods,[10] utdelade
han dem bland sina soldater, som sålunda trädde till honom i
förhållande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra åter emottogo
enskildta riddarelän direkte af konungen. Hit hörde förnämligast
de talrika skaror af äfventyrare, som strömmat till Wilhelms armé,
och sålunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11]
I detta förhållande fann Wilhelm Eröfraren en utväg att pålägga
anglonormandiska länsväsendet den största inskränkningen. Anseende
sig alltfortfarande såsom högsta anförare för de numera landegande
normandiska krigarne, kunde han affordra äfven den lägsta medlemmen i
feodalkedjan, liksom han i lägret vid Dive affordrat hela hären, tro
och hyllningsed. Detta skedde tjugu år efter slaget vid Hastings vid
en allmän sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde
länsherren icke mera _laglig_ rätt att i sina strider med konungen
fordra understöd af sina vasaller; konungamakten hade trängt, som en
högre samhällsmakt, upplösande in i det anglonormandiska länsväsendet.
Werkan deraf dröjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den
obändiga adeln blifvit späkt till lydnad, ja till tjenstfärdighet
under hans godtycke, såsom den till sin skam visade det i striden emot
Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalväsendets
krigiska institution till den grad förslappats, att plikten för
försummad krigstjenst ifrån att vara ett straff, till det mesta
blifvit en stående skatt (escuage), som af konungen uppbars, under
det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnärerne i hans armé.
Förmedelst sina kringresande assisdomare utöfvade han myndigt högsta
jurisdiktionen öfver landet, och af inbördes fejder känner man under
hans regering föga andra än de, som uppväcktes af hans egen familj.
Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins
envåldsperiod, har de tvenne första monarkernes af huset Plantagenet
regeringstid äfven betydelsen att vara detta underbara eröfrarfolks
glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu på nya
eröfringar och landvinningar. Irland fängslades för evigt, Skottland,
der redan tidigare fredlig eröfring gjorts, gaf det sin hyllningsed,
Bretagne var vunnet genom giftermål, och tillochmed de rika och oroliga
folken söder om Loire måste finna sig vid att emottaga normandiska
ståthållare i sina provinser, städer och slott. Utom romerska kejsaren
och Ejubidernes sultan fanns ingen mäktigare monark i verlden. Men
bygdt som detta välde var blott på svärdet, förgicks det såsnart
svärdet, förslöadt emot Saracenernes kroksablar och förrostadt i
kejsarens fängelse, sjunkit ur den jättestarka arm, som till samtidens
och efterverldens beundran förde detsamma. I denna sin ställning liknar
Richard Lejonhjerta Carl XII, så mycket tvenne hjeltar från olika
tidsåldrar kunna det. Liksom denne, förspilde han med nationens bifall
dess kraft emot Orientens horder, liksom denne återkom han efter en
äfventyrlig färd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och
anfallet af yttre fiende, och slutligen föll han liksom denne med
svärdet i hand framför fiendtliga vallar, öfverlåtande sitt rike till
styckning och till sekellång politisk vanmakt. Men för hvardera ledde
deras verksamhet till detta resultat derföre, att de voro så ensidigt
fullständiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod
och styrka. Då detta hos dem var det egentligaste felet, älskas äfven