Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 5

äro få och snart uttömda, stående fiktioner återkomma jemt, och
skildringarne, ehuru de med lefnadssättets prakt blifvit mera lysande,
blifva stereotypa, då de icke hemtas ur verklig naturåskådning. Härur
äfven armhet på bilder, som åter betingar ett styft och rått poetiskt
språk, fortlöpande i enformiga rim-par.
Härur uppstår det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen,
betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Oförmögen att
derur finna nya haltfulla företeelser såsom ämnen för sina dikter, och
tillfredsstäld med den ringa näring inbillningskraften ur verkligheten
behöfver, åtnöjde sig medeltidsdiktaren för det mesta med de poetiska
fiktioner och uttryckssätt, som före honom funnos kuranta, pålägger
dem det ämne han behandlar, och blir sålunda fullständigt bunden af
sin tids poetiska styl. I honom växer han fast, yfves öfver kännedomen
deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en _lärd_ man,
en _man af yrke_, hvilken är mängden öfverlägsen i poetiskt vetande.
Men denna skråmässiga belåtenhet med den gifna formen stänger för
honom vägen till en verklig konstnärsståndpunkt. Han förblir blott
reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa är det nya, som för hvarochen
af de stora romanerna lägges till den gifna fonden, hvarföre äfven här
de enskildte diktarne mestadels försvinna blifva namnlösa bland mängden
af tidens skalder.
Jemlik den individuela fantasins ställning till tidsfantasin, är
således den ställning skalden intog till skalderna. Desse afslöto
sig till en korporation, hvilken, så att säga i bolag öfvertog
sagoämnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i
hvilken de enskildte diktarne, på några undantag när, namnlöst uppgå.
Tidigare, vid Carl den Stores tid, benämnas sångarne ex professo
_citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli_, eller äfven,
med afseende å deras dramatiska föreställningar, mimi, histriones;
med hvilka benämningar antydas deras handtverkarmässighet,[69] och
att de som äkta torgsångare beledsagade sången icke blott med
instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig då att de
äro vanslägtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue
och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande
komedianter, hvilket är Wartons åsigt.[70] Ifrån denna förnedrade
ståndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, höja de sig så, att
af krönikeskribenternes föraktliga benämningar: joculatores och
ministrelli uppkommit de aktade namnen _jongleurs_ (anglo-norm.
_jugleours_, engl. _juglers_) och _menestriers, menestrels, minstrels_.
I skaror, vandrande från trakt till trakt, sjöngo de i borgar och
slott, på torg eller vid marknader, uppfängande ur folksången de
nationela ämnena, sjelfva kringspridande dem, och sålunda icke ringa
bidragande till ämnenas sammanblandning.
Med den öfriga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmännen vid sin
bosättning i Neustrien äfven dess skaldekonst, ehuru visserligen
"joculatores" här i många afseenden påminna om de gamla nordiska
hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och små furstar innehade en
så betydande ställning, icke blott som lof- och stridssångare,
utan äfven som tignarmän och gesandter.[71] Denna deras egenskap af
hofskalder intyga de tidiga sånger, hvari Robert le Diable (antagligen
Rollo), Guillaume Longue-Epée, Richard Sans-Peur, ehuruväl icke
mera på historiskt-panegyriskt sätt besjungas, och i sjelfva verket
måste man i de _joculatores regis_, hvilka enligt krönikornas intyg
Ludvig Ultramarinus fördref vid sitt infall i Normandie,[72] skåda
en förening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sådan
joculator är äfven den Berdic, åt hvilken Doomesdaybook förtäljer
Wilhelm Eröfraren hafva skänkt åtskilliga gods i Gloucestershire.[73]
Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna
förening öfvergått i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgöras,
då poetiska minnesmärken från denna period icke finnas. Men det vissa
är, att utvecklingen af den chevalereska diktningen håller ett streck
med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke
lång tid efter, sedan den oroliga eröfringsandan och lusten efter
byte öfvergått till ridderlig afventyrarlust, sedan den obändiga
sjelfständighetskänslan nått sin afslutning i chevalierens oberoende
af samhällets lag och kraf, sedan aktningen för qvinnan uppjagats
till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit
ut i blomma, fritog sig äfven dess skaldekonst från det nordiska
hofskaldskapet å ena sidan, från det franco-romaniska torgsångarskapet
å den andra, ombildade fritt de ärfda sagoämnena i riddareväsendets
anda, samt fixerade romantikens styl med dess löpande fiktioner,
uttryckssätt och versmått.
De sålunda förändrade hjelteqvädena bära ömsom namn af _chansons des
gestes_[74] och _romans, romaunts_. Detta sednare namn härleder
sig från motsatsen mellan det celtiska språket och den ur latinets
förskämning uppkomna _lingua romana rustica_, hvilken sednare, efter
att hafva förädlats till _la langue française_, öfverlemnar sitt namn
till odelad besittning åt medeltidens större episka dikter. Synnerligen
rotfäster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes
och Anglosaxarnes munnarter. Ifrån denna diktart har namnet öfvergått
på dess moderna fortsättning, romanen.[75] Dels sjungna, dels
reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, äfven beledsagade
af gester, föredrogos dessa metriska berättelser af en eller flere
sångare, sålunda att, sedan sagoämnena vuxit i vidd, en vidtog der
den andra slutade. Härigenom sönderfalla de i skilda brancher, af
hvilka det gifves ända till tjugu tillhörande en och samma chanson.[76]
Huru författandet tillgick är lättare att föreställa sig än bevisa.
Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lärde sig
sångaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller äfven under sjelfva
framsägandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse
för tillfället syntes honom kräfva. Han var sålunda till en betydlig
del improvisatör, och det i samma mon oförsyntare än folksångarn, som
pieteten för ett från fädren ärfdt ämne icke hos honom behöfde finnas.
Hvad andel den ene eller andre eger i den sålunda växande dikten, kan
naturligtvis icke afgöras. Lyckades det dem att intaga sin publik,
voro belöningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afklädde sig furstarne
sina mantlar och smycken, för att dermed belöna dem, eller skänkte dem
de dyraste springarne ur sina stall. Också underläto de icke att i
sina chansons framställa förebilder af en sådan frikostig "gentilesse."
Om Robert af Normandie, korsfararen, förtäljes det, att han åt
jonglörer, snyltgäster och jongleresser -- ty äfven qvinnor medföljde
redan tidigt de kringvandrande banden -- bortskänkte allt hvad han
ur sitt hertigdöme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig
och fördrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste förhållande till
konungar och mäktiga furstar, såsom Guillaume Blondels förhållande
utvisar, de voro icke sällan af adlig samhällsställning, och när
konungar och baroner sjelfva begynte utöfva deras konst, har man svårt
att särskilja konstnärerne från konstvännerne.
Denna menestrelernes popularitet bekräfta krönikeskribenterne, ehuru
gemenligen med stor grämelse och förbittring. De underlåta sällan
att tillägga dem benämningarne "scurrae", "leccatores", "famelici",
"nebulones." Isynnerhet är den stränge Jobannes Sarisburiensis under
Henrik II outtömlig i smädeord, och om man äfven afräknar en del
af tadlet på jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare
skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, återstå dock
tillräckligt talande bevis, att stämpla de muntra skarorna som
uppbärare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst
talande är sedeslösheten i deras sånger.
Öfver denna exeqverande och improviserande klass stod _truderernes_,
ehuru gränsen dem emellan icke lätteligen kan uppdragas, om ens någon
sådan förefanns. Röja de förra tydligt nog sitt torgsångare-ursprung,
stå deremot desse konstpoeten närmare. Att äfven truveren drog
omkring från hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde
icke kunna nekas, men skillnaden är, att diktandet, icke sjungandet,
var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagoämne ur den gemensamma
fonden, utarbetade det fullständigt till en dikt, satte derpå sitt
namn och äfven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss
egendomlig prägel, ehuruväl så matt, att endast den öfvade kännaren
kan särskilja den ena truverens dikter från den andras. Han var icke
improvisatör, hans dikt är mera ett sammanhängande helt och stilen
mera vårdad. Gemenligen uppskrifven på samma gång som författad, röjer
den ett mindre direkt afseende på publiken, och saknar de vanliga
uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget äro
flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan
de långa riddare-romanerna vid slutet af XII:te årh. begynte _läsas_
vid de bildades samqväm samt menestrelernes förmedlande verksamhet
sålunda blifva öfverflödig, öfvergick denna art af
medeltidsdiktningen alltmer till de jemförelsevis lärde diktarene,
truvererna.
Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer än en roman
känner man, att den leder sitt ursprung från någon from klosterbroders
lediga stunder, och talrika fabelkrönikor äro återfunna i klostrens
manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens förteckningar.[79] Att
dessa andans män, för hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt
vara främmande och dödt, icke destomindre uppträda med så rika bidrag
till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmänt kringspridda
fabelämnena voro, huru den romantiska uppfattningen låg så att säga
i luften, och huru enkelt poetens tillgörande vid framställningen i
sjelfva verket var. Med detta de andliges och lärdes deltagande hade
romantiska fantasin tagit längsta steget ifrån folkpoesins ståndpunkt.
Ty, om äfven genom deras lärdom tron på det underbara och fabelaktiga
icke rubbades, om det diktade icke särskiljdes från det historiska, är
dock lärdomen det skedvatten, som upplöser den förtroliga föreningen
mellan diktaren och ämnet, för att stöpa det i en form, som han engång
för alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. När sednare
genom framhemtade klassiska mönster de lärde och bildade erhållit andra
former, öfvergifva de för det mesta de gamla ämnena, som nu förlora sig
i ändlösa prosaromaner, eller ock (åtminstone i England) återvända med
minstrelerne till folket.
Början af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller
vid tredje korståget. Richard Lejonhjertas regering bildar således
äfven för menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom följande
århundradet, efter normandiska väldets sönderfallande. Hans egen
poetiska verksamhet och hans kärlek för skaldekonst bidrog härtill
på det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten för sångare
och skalder, hvilka, fördrifna från Philip Augusts, hit togo sin
tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf försäkra, att hans käraste vänner
voro skalderna. Företrädesvis var han bevandrad i den provençaliska
skaldekonsten, i hvars språk och anda hans egna dikter för det mesta
äro affattade. De berömdaste skalderna i hans poetiska omgifning
voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och
Foulque de Marseilles. I denna hans ställning utgör hans uppträdande
inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en
intimare beröring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska
och provençaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat
emellan sig den romantiska fantasin och dess sagoämnen. Ifrån
denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framträda i
Nordfransonernas diktning; kärlekssången ("canso", "chanson") får i
Chrestien de Troyes sin första betydelsefullare idkare.[80]
Detta beskyddande af den poetiska konsten och förtroliga umgänge
med dess idkare är äfven en af de omständigheter, som gjorde att
tidsfantasin så begärligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under
hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam
aetatem excellens", som medföljt Richard till det Heliga Landet, gjort
hans bragder till föremål för ett latinskt poem: _Odoeporicon Ricardi
regis_.[81] Också hafva vi af Faydits _planh_ funnit, huru fantasin
begynner panegyriskt med att fullända hans ridderliga dygder till
jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen
slutar med att kalla:
"Kyng Rychard the werryor best,
That men fynde in ony jeste."
Till att vinna en sådan utmärkelse, har han i sjelfva verket
att vandra samma väg, som den vi funno desse ursprungligen
historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen
poeternes tillgöranden här blifva i samma mon mindre, som Richard redan
till sin historiska karakter närmar sig ett riddareideal, och som den
romantiska poesiskruden redan fanns färdig att påläggas. Till detta
ändamål behöfde Richard Lejonhjerta icke afklädas några nationela drag,
icke betagas några folkliga intressen och motiver; ty sådana funnos hos
honom öfverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten,
generositeten, obändigheten egde hans personlighet på förhand, och på
äfventyr var hans lefnad icke fattig. Att öfverdrifva egenskaperna,
förvirra det historiska och geografiska, samt tillägga allehanda af
de löpande fiktionerna, var här fantasins (inbillningskraftens) hela
uppgift.
Tyvärr tillåter icke bristfälligheten hos tidens litterära
minnesmärken, att historiskt följa arbetet. Först femtio år efter
Richards död finna vi första spåret deraf. De kungliga räkenskaperne
under Henrik III, förvarade i de såkallade "piperolls," innehålla för
år 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en målning,
föreställande _historia Antiochiae cum duello regis Ricardi_.[82] I
denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att ställa
Richard i gemenskap med Antiochias belägring, samt att tillskrifva
honom en duell, hvilket sednare vi verkligen återfinna i romanen
begagnadt och vidlöftigt utfördt. Redan i den närmaste generationens
minne hade således de historiska händelserna begynt förvirras och
utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berättelse
öfver hans lefnad fanns gängse bland menestrelerna,[83] till en början
mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro
blir dock bestyrkt först genom munkarne Robert af Gloucesters och
Robert de Brunnes rimkrönikor, den förres skrifven omkring 1300, den
sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnämna honom
såsom uppskrifven och af dem sjelfva läst, utan den sednare begagnar
äfven drag derur vid sin framställning af Richards lefnad, anförande
sin källa och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens
historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare
förvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler,
är sålunda utom allt tvifvel, ehuru originalet på "la langue française"
gått förloradt.
Men förutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pågått, trognare
anslutande sig till historien och utgörande blott en rimmad version af
krönikorna. Äfven till denna är det normandiska originalet förkommet.
Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de
s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.
Sålunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet
öfrigt, eller åtminstone äro deras manuskripter ännu icke framdragna
ur bibliotekernas damm, hvarföre dikten måste sökas i engelska
öfversättningar.
Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets
deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess åskådningssätt, seder
och bruk, så ock dess skaldekonst, var en främmande kulturform, hvilken
af Normanderne infördes och utbildades i anglosaxiska samhällets sköte.
En gren af normandiska kulturen sträckte sig, så att säga, öfver
kanalen till en annan jordmån, men fortfor dock att erhålla samma
näring och ega samma lif som moderstammen. Färgskiftningen, som måhända
fanns och förorsakades af olika jordmån och olika klimat, är, till den
del hon kunde röja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en början
för ringa att kunna fixeras. Först då, när sambandet under konung
Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska
moderstammen, och den förra rotades ensamt uti Englands jord, kunde
denna icke annat än med tiden förändras till en egen moderstam, så
mycket mera varierande från den normandiska, som de anglosaxiska
närande elementerna städse förefunnits och med öfverväldigande styrka
gjorde sig gällande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrån Johans
och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga
strider sönderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig
kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfständig nog, att
träda i fiendtligt förhållande till den franco-normandiska, numera
fransyska nationaliteten. Man måste erinra sig den jemförelsevis
höga grad af utveckling anglosaxiska samhällsskicket vid eröfringen
innehade, samt den starkt utpräglade nationalitet, det egendomliga
lynne, som röjde sig i dess samhällslif, dess plägseder, drägter,
litteratur och äfven poesi, för att kunna fatta möjligheten af
dess återupprättelse, efter att i nära tvenne sekler hafva varit
nedträngdt till samhällets lägsta regioner samt derstädes föraktadt och
förtrampadt.
Nödvändigtvis följa språket och litteraturen de öfriga lifsformerna
åt vid detta uppstigande; ifrån ett armt och förtryckt anglosaxiskt
folkspråk, böjer sig det förra, riktadt med ett oberäkneligt antal
romaniska ord och former, till att vara bildningens språk, erhåller
användning icke blott i enkla och förgängliga folksånger, utan äfven
i lärd litteratur och konstpoesi. Först då, när detta inträffar,
erhållas minnesmärken, hvarur engelska språkets utveckling ur det
anglosaxiska och insteg hos normandiska samhällsklasserna kunna
följas. _Chronicon anglosaxonicum_ och Layamons engelska (anglosaxiska)
version af Waces _Brut d'Angleterre_, från sednare hälften af XII:te
årh., äro de tidigaste spåren af dess användande i skrift. Efter
denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehålla
företrädesvis legendsamlingar och religiösa poemer; men äfven
satiriska dikter förekomma från XII:te århundradet.[85] Af egentlig
riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en
Thomas of Erceldoune, vara den första engelska,[86] vare sig han då är
original eller öfversättning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro
på så "quaint Inglis", att han med svårighet kunde förstå den.[87]
Äfven romanen _Geste of king Horn_, grundad på anglosaxiskt sagoämne,
är af gammalt datum.[88] Från början af följande sekel blir romantisk
diktning på engelskt tungomål talrik och otvifvelaktig.
Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik förefanns, hvilken
talade engelskt språk, och för hvilken engelska minstreler diktade och
sjöngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande
aftaga äfven bland högre klasserna. Edvard III utfärdade 1362 påbud om
engelska språkets begagnande i rättegångsväsendet, och till devis på
sin sköld bar han ett engelskt måtto.[89] Under Richard II uppstodo
engelska skolor för de högre klasserna, hvarmed det slutliga intyget
gafs, att fransyska kulturen var vorden rotlös och öfverflödig i
England.
Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berättelserna om Richard
Coeur-de-Lion iklädts engelsk drägt, låter icke bestämma sig. Som orsak
till öfversättandet anges i introduktionen:
"In Frensshe bookys this rym is wrought,
Lewede menne (laymen) knowe it nought;
_Lewede menne cunne French non;
Among an hondryd unnethis on_";
af hvilket förhållande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard
II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke är äldre än
Edvarderne, upplyses af det ställe, der det förtäljes, att icke blott
"erl, byschop and barouns", utan äfven "knyghtes, squyers, burgeyses,
and every freeholdande" instälde sig till det "parlement" Richard höll
före sin affärd till Palestina, hvilken parlaments-sammansättning kan
anses stadgad först med Edvard II:s regering.
Än mindre kan, i brist på originalerna, afgöras i hvad mon dikten
genom öfversättandet förändrats. Men då chevaleriet utan väsendtliga
modifikationer kunde uppträda hos olika nationer, behöfde dess diktning
endast få förändringar undergå, för att öfverflyttas från ena språket
till det andra. Hvarförutom de engelska öfversättarne städse visa sig
synnerligen samvetsgranna i att återgifva originalerna.[90] Måhända
kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmännen här skildras,
finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III.
Men bitterheten kan lika lätt tillskrifvas spänningen mellan franska
och anglonormandiska diplomatin, hvilken spänning är långt äldre än
tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.
Det enda fullständigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som ännu
finnes öfrigt, är Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i början
af XVI:de årh. tryckta editionerna i det närmaste följt, och äfven
följts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta
manuskript öfverensstämmer rad för rad med sednare delen af det
auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en öfversättning
utaf den historiskt trognare bearbetningen af ämnet. Deremot skilja
sig dessa manuskripter i framställningen af Richards börd och ungdom,
i det det sednare äfven här följer historien, det förra i dess ställe
upptagit gamla fiktioner. Man kan häraf med säkerhet draga slutsatsen,
att romanen, i den form vi nu ega henne, är en sammansättning af de
tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska
och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta
skick innefattar dikten öfver 7000 versrader, fördelade på tvenne
brancher eller "parts."
Redan af ett så mekaniskt sammansättande kan man sluta till hvad plan
ifrågavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill ännu,
huru menestrelerna plägade tillvägagå med nya episoders insättande
och gamlas omarbetande, måste erkännas, att sättet hvarpå romanen
uppstått, fullgodt emotsvarar planlösheten i medeltidsfantasins
skapelsesätt. Det är egenteligen trenne händelser ur Richards lif,
hvilka här utgöra innehållet: Hans börd och ungdom, striden i det
Heliga Landet, samt fångenskapen. Genom att sålunda utelemna slutet af
hans lefnad, är dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara
alltför öfverensstämmande med den romantiska diktningens natur. Genom
att omkasta de två sednare episoderna åter, göres det inre
förhållandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning.
I historien motiveras korståget ur Richards lust för äfventyr samt ur
tidsomständigheterna; fångenskapen ur dessa och ur det öfvermod,
hvarmed han förskaffade sig fiender. I motsats till den moderna
fantasins sätt att grundlägga, genom att klargöra och koncentrera de
historiskt gifna motiverna, borttappas de här helt och hållet.
Sedan Richards börd och den underbara tilldragelsen med hans mor
blifvit skildrade, förtäljes huru han i hemlighet fattade beslut att
rekognoscera ställningen i Palestina, anställer ett tornerspel i
ändamål att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig
i pilgrimsdrägt ut på färden. På goda skäl antar Ellis (Introd. pg.
284), att denna rekognosceringsfärd har sin uppkomst i Edvard I:s
tåg till Palestina 1270, det han företog åtföljd endast af en ringa
skara. Likaså kan det berömda tornerspel, hvari denne prins deltog i
Chalons, hafva varit romancieren en förebild. Åtminstone vet man icke,
att Richard skulle uppträdt inom skranket. Huru dermed än må förhålla
sig, begynner i alla händelser Richards egen historia tydligare
framträda först med fångenskapen, hvari han råkar på återfärden genom
den tyska konungens land. Men om ock här det historiska i situationen
blir igenkänneligt, är dock den historiska motiveringen borta. Så
återfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der
Richards fängslande beskrifves. Det sker på ett värdshus, medan han
jemte följeslagarne håller på att tillreda sin måltid.[93] En engelsk
menestrel inkommer, erbjuder sig att underhålla dem med sin konst, men
afvisas af Richard. Uppbragt öfver ett sådant bemötande, söker han
hämd på pilgrimerne, genom att förråda dem åt konungen af Almayn. Men
när nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej
heller någon annan bevekelsegrund anges, måste man åtnöja sig, liksom
romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin
"dedly foo", och förevitar honom, att hafva kommit "with velanye"
hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i
fängelse. Med denna episod sammanhänger den tredje ej det ringaste.
Återkommen från fångenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens öfriga
furstar, genom påfven Urbans sändebud, att hasta till det Heliga
Landet, der tillfölje af _Eerl Joys' och Markes Ferrants_ [94]
förräderi hela landet _Surry_ (Syrien) gått förloradt och den tappre
_Duke Milon_, son till Jerusalems konung _Bawdewynys_, nödgats öfverge
allt försvar. Låter man nu detta gälla som historiska och tillräckliga
motiver för Richards andra färd till Palestina, kunde denna del dock
lika godt vara en skild roman för sig. Att Richard i förbifarten tågar
genom Tyskland, för att hämnas på konung Modard, är blott en episod i
berättelsen om korståget, icke ett motiv till det samma. Hans förra
färd omnämnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom på intet sätt
till godo. Dock är motivet till Richards hemfärd från Palestina det
rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.
Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar är, att de
röra sig kring en och samma person, utgöra berättelser i samma
lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit såsom romanens allmänna
karakter, att vara mera biografi än epos, men derjemte funnit att,
likalitet som de allmänna kulturformerna episkt uttala sig i den
handlande personen, likalitet några allmänna intressen (ideer) gifva
halt åt hans passioner och handlingar, hvarför ej heller någon egentlig
karaktersteckning kan uppstå. Oaktadt, således de sjutusen versraderna
äro uteslutande egnade åt Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter,
vinner hans karakter med dem icke så mycken belysning, som Walter
Scott, i sin roman "The Talisman", kastar deröfver genom den enda
rådsförsamlingsscenen, efter det Englands banér blifvit bortröfvadt.
Undantager man en viss moderation i tal och äfven handling, som han
under fångenskapen visar, äro föröfrigt de genomgående grunddragen en
egendomlig jättelikhet både till kropp och själ, en obändig tapperhet,
stundom ock ett drag af råhet. Alldeles försvunnet är ej det godmodiga
och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt.
Än mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af
den chevalereska kärlekens impulser finner man föga spår i Richards
historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke
förbättrat historien. Öfverhufvudtaget äro de finare, mera andliga
dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot öfverdrifna
till en grotthet, som tillochmed får tycke af kannibalism. Genom denna
grofkornighet röjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlägsenhet,
jemförd med de finkänsligare riddarne af tableronden, en stark
frändskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.
Efter att i diktens anlägning och karaktersteckning igenkänt det
romantiska skapelsesättets lynne, återstår att genomgå de situationer,
hvari dikten förlägger Richard, och i dessa förvirrade historiska
tilldragelser finna en specielare tillämpning af detsamma.
Richards fader är Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller
omsider förmås att taga sig en gemål, men blott på det vilkor, att
de hemta honom den skönaste qvinna i verlden. Kunskapare utsändas.
Underbarligen påträffa desse midt på hafvet ett praktfullt skepp,
hvarpå färdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter
Cassodorien. Då denne genom en syn erhållit befallning att resa till