Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 4

och jag är ännu en fånge! Min länsherre härjar mina länder, fastän vi
svuro hvarandra trohet. Men min tröst är, att jag icke skall vara sen
till att hämnas. Men eder, o skalder, I vänner som jag älskat, älskar
jag än. Sjungen att mina fienders ära må försvinna, då de anfalla mig;
sjungen att jag aldrig varit dem trolös eller falsk; sjungen huru lågt
det är, att anfalla en fånge. O aftonstjerna, du strålande dam, må
himlen vårda din skönhet och hennes, som är min, och hvars slaf jag
är".[50]
De förebråelser Richard gör sina baroner äro dock så tillvida
oförtjenta, att en lång tid förgick, innan ryktet hann förtälja om det
öde, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel
sägen att han satt fängslad på något bergsslott i Tyskland, och det
är då som hans vän, den ädle trubaduren Blondel, skall hafva svurit,
"qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit
trové," samt begifvit sig ut att uppsöka honom, utan annan ledning än
sin vänskap och sin sång. Vandrande från slott till slott, skall han
sluteligen anländt till ett "tour tenebreuse," och derifrån hört en
sång, hvilken de författat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvärr
synes denna romantiska handling icke vara historisk, åtminstone såvidt
den tillskrifves den berömde Blondel de Nesle. Äfven om man antager
en annan, Guillaume Blondel, såsom Richards skaldevän, torde dock
händelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva
verket öppnade förbindelsen mellan landet och dess fängslade konung,
var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume
Longchamp.[52]
Dermed begynte underhandlingarne. Iklädd sin kungliga skrud, instälde
sig Richard för den tyska riksförsamlingen, der han hufvudsakligast
anklagades för markisens af Montferrat mord, samt att hafva öfvergifvit
kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men så fri och majestätisk
var hans hållning, så kraftigt och fast hans försvar, att biskoparne
och baronerne brusto i tårar och tillochmed kejsaren sjelf rördes
till medlidande. Ifrån denna stund utbyttes hans fängelsehåla emot
en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen för hans
befrielse var ännu långt aflägsen. Den slog först då, när man blifvit
ense om en ofantlig lösepenning, och Richard böjt sin stolthet till
den visserligen betydelselösa ceremonin, att högtidligen påsätta
kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i förläning,
jemte förpligtelse att betala en årlig tribut. I ersättning belönades
han af kejsaren med åtskilliga länder i Frankrike, hvilket så mycket
lättare kunde ske, som denne öfver dem egde endast en tvifvelaktig
dispositionsrätt.
Ändtligen i frihet, ilade Richard utför Rhen genom Köln till Antwerpen,
och då någon större farkost icke fanns förbanden, kastade han sig i en
köpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.
Ju orättvisare fängslandet, ju hårdare fängelset, och ju nedrigare
furstarnes handlingssätt, dess djupare glödde harmen i Richards bröst.
Vecka för vecka hade den ökats under halftannat års pinsam enslighet,
och Philip af Frankrike, den trolöse menedige vännen, hvars lömska
köpslageri han med rätta kunde tillskrifva långvarigheten af sin
fångenskap, var dess hufvudsakliga föremål. Vi hafva sett hvad denna
vrede kostade England. I denna hejdlösa hämdpassion må äfven orsaken
sökas, hvarföre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga
utpressningarne oaktadt, och fastän han var sin rival öfverlägsen i mod
och krigskonst, blef så utan alla frukter. Oförmögen att böja sig till
en tanke på det allmänna, till ett nationalintresse, förde han kriget
som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt
Philip gälde mer, än att kunna beröfva honom en provins och öka eget
rikes gränsor. Med glädjen af ett tillfredsstäldt hat förtäljer han
i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han
åtföljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska
chevalierer på flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han
triumferande, vi trängde honom vid Gisors portar så att bryggan brast
under honom, och vi hafva hört att han fick dricka af vattnet i Epte,
och att tjugu riddare drunknade. Med en lans stötte vi ur sadeln,
Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem
till fånga. Hundrade af hans riddare tillfångatogos" etc.[53] Också
föreslog Philip, att striden skulle afgöras genom envige mellan fem
riddare ömse sidor, hvilket Richard förkastade, då Philip ej sjelf
ville utgöra en af de fem.
Icke mindre tillfredsställelse skänkte biskopens af Beauvais
tillfångatagande. Denne prelat, som förvärfvat sig det ärofulla ryktet
att vara en käck och manhaftig stridsman, hade såsom Philips sändebud
hos kejsar Henrik manat till många af de förödmjukelser, som tillfogats
Richard. Till hämd blef han kastad i ett djupt fängelse och omenskligt
belastad med bojor. Uppbragte öfver embetsbrodrens ovärdiga behandling,
vände sig de öfrige prelaterne till kyrkans öfverhufvud, som i ett
bref förmanade Richard att hafva förbarmande med "hans käre son, den
belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsända påfven
prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfästad lapp, hvarpå stodo
blott de orden: "Se till, om detta är din sons kjortel".[54]
Deremot afstod han redoboget, vid ett af de många stillestånden,
suveräniteten öfver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet,
men Philip genast förstod att med list och våld verkliggöra. När
sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade
Richard dem i hemlighet vapen och understöd, men slöt, vid Philips
inbrott i Auvergne, utan rimligt skäl ett nytt stillestånd med sin
rival, öfverlemnande Auvergnaterna åt hans hämd, och deras frihet till
ohjelplig undergång.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid
krigets början öfvat det ridderliga ädelmod, som icke sällan bestämde
hans handlingssätt. Denne svage furste, hos hvilken tidens sämsta
olater så att säga iklädt sig ridderlig drägt, hastade darrande vid
sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att på böjda knän
tigga sig tillgift för stämplingarne mot hans krona och frihet. Richard
tvekade väl först, men förlät honom på deras åldriga moders förböner,
dock utan att återställa hans länderier och med de orden: "Må jag så
lätt förgäta ditt fel, som du skall förgäta att du felat".[56]
Betydelselöst som hela detta krig är den händelse, hvilken medförde
hans död. En skatt hade blifvit funnen på grefve Vidomars af Limoges
egor. En del hembjöds konungen, men denne fordrade allt. Då grefven
vägrade att efterkomma en så orättvis fordran, begynte Richard genast
belägra hans slott Chaluz, afslående alla kapitulations vilkor. En dag
träffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall
och intog slottet, hvars samtliga besätning hängdes, förutom den snälle
bågskytten. Nu först utdrogs pilhufvudet ur såret, som redan öfvergått
till brand, och läkarekonsten förklarade honom icke stå att hjelpas.
Han lät då införa sin baneman och frågade, hvarför han tagit just honom
till mål för sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen oförskräckt,
med din egen hand har du dödat min fader och tvenne mina bröder. Jag
är redo för de största qval, blott jag är viss om att du dör, som
förorsakat så mycket ondt." Richard befalte att fången skulle försättas
i frihet och begåfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.
Sålunda slöt Richard Lejonhjerta, såsom han lefvat, med svärdet i hand,
vid fullföljandet af ett äfventyr, hvari hans orättvisa och godtycke
invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe,"
intygar Roger de Hoveden, en samtidig historieförfattare, hvilken
utförligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; långt utförligare,
än den moderna historieskrifvaren anser honom förtjent att omtalas.
Dess mera begråtes hans död af tidens skalder. "Ack, min herre, min
mäktige konung, hvar äro nu våra vapenlekar och våra tornerspel, hvar
det lysande hofvet, den präktiga skänken, då du är borta, du som i allt
var vårt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din
mildhet, hvad skall blifva af dem du höjde till lycka och ära? Blott
grafven är dem öfrig." Så klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin
öfver sin gynnares död.
Han säger ock: "I att drabba Richard, har döden beröfvat verlden all
dess ära, dess glädje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende år skola
förflyta innan en sådan riddare åter uppstår. Hans like skall aldrig
komma i tapperhet, i frikostighet, i ädelmod. Icke Alexander, Darii
besegrare, utöfvade en sådan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna
med honom icke mäta sig. En hälft af verlden darrade för honom, den
andra beundrade honom".[57]
I dessa omdömen af tidens poesi och tidens historia utsäges, att
Richard egde alla erforderliga egenskaper, för att de efterkommande
i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal för alla riddare, jemte
det trubaduren, genom att ställa honom i jembredd med romantikens
berömdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars
fortgång och resultater det nu ingår i vår uppgift att framställa.


II.
Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.

Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingssätt och
poetiska skapelsesätt, kan på förhand antagas redan ur den filosofiska
satsen, att anden är en i alla utvecklingsformerna. Och denna
samstämmighet bör icke fattas blott så, att lifvet utgör stoff för
dikten, -- ty stoff kan äfven en längesen förfluten tid blifva för
en långt sednare tids fantasi, -- utan så, att sjelfva det poetiska
uppfattningssättet är i harmoni med andan och toners i tidens lif.
Ur det föregående torde hafva framgått, att i medeltiden företrädesvis
natursidan hos menniskan erhöll utveckling och berättigande. Ute
i samhällslifvet herrskade styrka och våld, i stället för sedlig
ordning; i chevaleriet, der likväl naturdrifterna adlats till dygder
eller der rent andliga impulser af heder, ädelmod, frikostighet, voro
bestämmande, buro dock äfven dessa karakteren af naturmakter, de der
icke tyglats under samhällets sed; i individens inre utgjorde passionen
driffjädern och den subjektiva lusten rättesnöret. Motsvarande denna
starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, står
_inbillningskraften_ såsom poetisk skapelsekraft.
Ehuruväl en beståndsdel deri, är inbillningskraften ännu icke fantasi;
han är blott ett i sinligheten försiggående fantasispel. Utan att
afse kausalsammanhanget, och utan att vårda sig om hvad af det
åskådade är sant, hvad osant, återspeglar han lifvet daguerrotypiskt,
är sålunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom
att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende återspegling, är
inbillningskraften äfven löst ifrån verkligheten, oberoende af tid och
rum, sammanställande sina porträttartade drag till de onaturligaste
bilder, dem han drifver i ett ändamålslöst virrvarr, allteftersom
sensationer, begär, korteligen, den inre sinligheten bjuder.
Ett sådant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva
riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets öfverspända handlingar
af kärlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som så
lifligt förestälde sig grefvinnans af Tripoli skönhet, att han, dödligt
kär, företog den långa färden till Palestina, blott för att skåda
originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade
hem och härd, för att på måfå draga till Babylon och andra Orientens
underländer, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften målat.[58]
I tidens religiösa föreställningar och i dess naturåskådning
framträder inbillningskraften än mera verksam. Här samverkade med
honom en annan makt: _okunnigheten_, till att frammana den här af
dels okroppsliga, dels förvridna menniskoartade gestalter samt det
virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en så underbar ton åt
medeltidens hela åskådningssätt. "Den kristna Olympens" (Vischer)
helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet å ena
sidan, jättar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar å den andra, äro
barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort
fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den förra form och bild.
I sjelfva verket är okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften
egentligast kringsväfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare
bildning medför, dess mer förstår anden att gripa och framställa
objektiviteten i dess sanning, såväl i afseende å sammanhang som
gestalt; dess mer höjes inbillningskraften till fantasi. "The
illiterate are ever children," säger Bulwer, och det gäller, likasåväl
om deras sätt att handla, som att åskåda och tänka. I bristen på
kunskap, såväl om förgångna tiders erfarenheter och rön, som om
naturens lagar, finna vi åter en gemensam grund för tidens
handlingssått och poetiska skapelsesätt. Hemfallet åt sin egen
sinlighet, är det obildade sinnet oförmöget att gestalta förhållandena
efter en förnuftig insigt, oförmöget att gifva passionerna ett
förnuftigt mål, vare sig det handlar eller åskådar. Naturkrafterna
saknar det i samma inom möjligheten att använda i lifvet, som det
bäfvar tillbaka för fantomerna, som dess inbillningskraft af dem
skapat.
Att tvista om källan till vidskepelsen är derföre fåfängligt. Hon
rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina;
dock så, att hennes färg och halt är olika efter olika folklynnen.
Intet folk lade så som Skandinaviens i sin barndom känning af den
kraft och den makt, som bodde i svärdets klinga. I stället för att
då finna kraften i armen som förde svärdet, och den demoniska makten
i menniskosinnet som förde armen, förlade man den i svärdet sjelft.
Men svärdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det
demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga
väsenden! Så skapades Dvergarnes slägten. Skoningslöst slukade
vågorna vikingarnes bräckliga farkoster; blott en omärklig spricka
i dess botten, och skeppet drogs oemotståndligen emot djupet. Det
var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmän
naturlag, utan ett förkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; så
mycket afgjordare, som man mer än engång sett dess gestalt i skummet
på böljornas toppar. I den dunkla höstqvällen uppstiga lätta dimmor ur
leende källor, insjöar, vikar. Mystiskt smyga de fram öfver fälten,
svepa sig kring trädens stammar, dansa om för en vindfläkt. Hur kunde
detta för Celternes[59] lättrörliga inbillning te sig som annat än
feer och elfvor, hvilka träda dans på den gröna ängen? Skymtar dertill
ännu ett irrbloss genom dimmorna, är för inbillningskraften dörren
till de förunderligaste regioner öppnad. Än är det förskräckelsen,
än vemodet, än glädjen, som vid dessa irrfärder bevingar honom. I
medeltiden var, såsom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och
utslag; dess dygder och känslor stodo för det mesta på styrkans
grund. Ej under då, att också den kroppsliga styrkan erhöll sin
personifikation i obändiga jättar: ifrån den jättestarka riddaren
med svärd och lans var steget icke långt till flere famns jättar med
klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna,
dels traditionsvis ur antiken tämda lejon, drakar och hela skaran af de
gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga väsenden.
Alla dessa skapelser samlade sig ifrån skilda länder och folk i
den romantiska verldsåskådningen. Då nu poesin utgör den i gestalt
utträdande åskådningen, förarbetades de här till ett stående romantiskt
diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att
vidhålla detta, är af högsta vigt, till att särskilja romantikens
poetiska uppfattningssätt från den modernare skaldekonstens, der
visserligen dessa skapelser äfven kunna förekomma. De utgöra dock
numera ingen beståndsdel i tidens åskådning af lifvet, man tror icke på
dem, de äro för oss blott ett diktadt poetiskt machineri.
Men utom den andel okunnigheten sålunda eger i tidens vidskepelse,
d.ä. i det fantastiska åskådningssättet hos poesin, är hennes andel i
uppkomsten af poesins innehåll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna,
jättarne et hoc genus omne, har man sökt härleda den romantiska
poesins hjeltar och äfventyr ifrån något enskildt folks diktarverk
samhet. En teori (_Wharburtons, Wartons_) har funnit roten, hvarur
de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (_Percys_)
hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat
sig i tvenne läger: ett provençaliskt och ett nordfransyskt. Vid
sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (_Sir Walter Scott,
Ellis_), och ett armorikanskt (_de la Villemarqué_). Som resultatet
af de litterära fejderna qvarstår att den romantiska, riddare-poesin
hemtat sina sagoämnen från de germaniska såväl som de romaniska, de
skandinaviska såväl som de celtiska folkens åldriga nationalsånger.
En hjelte uppstod, anförde sitt folk i striderna för dess ära och
sjelfbestånd, gaf det lagar, faststälde dess sed. I folkets tacksamma
hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation
efter generation i sånger och sägner. Vid ungdomens lekar, vid
krigarnes och ädlingarnes församlingar, vid folkfesterne ljödo
sångerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets
tillgifvenhet för sina välgörare var osvikligare än deras minne af
detaljförhållanden. Småningom förvirrades de historiska dragen,
traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska förhållanden
kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbröt i det
historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip
den historiska sanningen här vanstäldes, icke af någon afsigtlighet;
det var af ren okunnighet. Men denna växte ju mera tiden framskred och
ju vidsträcktare ämnet spred sig. I samma grad tilltog förvridningen
i de ursprungliga dragen, sednare händelser inmängdes, och andan och
tonen i de traditionela skapelserna förändrades med andan och tonen
i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen
romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller
uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrönikor och på latin affattade
historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan,
hvarefter de ikläddes riddarrustningar och sålunda gjordes till
föremål för den romantiska poesin.
Genom en sådan utveckling är det som folkliga traditioner om Carl
den Store under tidernas lopp vuxit till en ändlös roman-cykel om
Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar från åtskilliga tider och
länder sammanförts och utgöra hans vidtberömda Douze-pairs.[61] I
sjelfva verket återstår af den historiske kejsaren, sådan hans lefnad
i _Joannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi_[62]
enligt folktraditionerna framställes, föga mer än sjelfva namnet. I
denna urkund och grufva för jonglörer, truverer och trubadurer, som
bearbetade ämnet, är han knapt mer än en kärna, en bark, kringom
hvilken folkfantasin spunnit den ena tråden efter den andra. På samma
väg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar,
hvilka i VI:te årh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af
Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de förträngde
Briternes hogkomst, med tiden förvandladts till en riddarekonung och
en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken såg idealet icke
blott af ett riddarelif, utan äfven af ett riddaresamfund; hvarjemte
de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den åldrige, hvilka
med harpan i ena och svärdet i den andra handen deltogo i dessa strider
och besjöngo dem, sjelfva öfvergingo i traditionen och, och siare som
de voro, blefvo stommen till romantikens mäktigaste besvärjare. Tack
vare de la Villemarqués forskningar, kan man nästan steg för steg
följa utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, från bardernas
mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom
folksånger och folksägner, ända till den bretagnesiska kronika, _Brut y
Brenhined_, hvilken af Walter Calenus öfverfördes till Wales, samt af
Galfridus de Monumetha öfversattes till latin, och hvarifrån truveren
Wace utdrog på normandiskt mål den första Arthur-romanen.
Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna öfvergått ifrån
skilda folksägner och sånger till riddardiktningens romaner. På
vägen hade de omhöljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit
inbillningskraften och okundigheten i förening hafva skapat. Men äfven
andra förändringar underkastades de, såväl till anda och innehåll
som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesättets
egendomlighet framträder.
Sagoidealernas förvandling ifrån folkhjeltar till riddare inträffar
icke långt efter det chevaleriet utträdt från de feodala borgarne.
Liksom detta i och med detsamma lösbinder sig från alla nationela och
samhälliga intressen, försvinner äfven det nationela ur dikten. Hvilka
fiktioner folksången än må tillägga sina hjeltar, är det dock städse
nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste
efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkförare, framträdande
från den fixa bakgrunden af nationela tänkesätt och seder, hvilken
bakgrund äfven utgör diktarens oreflekterade ståndpunkt. Men sedan
riddareandan fullständigt ryckt in i de gamla sagoämnena, förblekna
de folkliga dragen för romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar
den nationela bakgrundens ställe och de folkliga intressena, kringom
hvilka hjeltarne samlats, lemna rum för chevaleriets individuela
bevekelsegrunder af heder och ära, generositet, tacksamhet, kärlek,
svårmod, svartsjuka o.s.v. Om derföre chevaleriet var en förkonstlad
verld utöfver och främmande för de skilda folken, deras lif, lynnen,
seder och bruk, sväfvar den chevalereska diktningen på samma sätt
utöfver de skilda folkpoesierna, förtunnande deras kärnfullare
skapelser till öfverspända fantastiska gestalter, likt i luften
simmande moln, hvilka ökas och erhålla sin näring ur jordens vatten,
men endast genom att ombilda dessa till lätta ångor af nyckfulla
gycklande figurationer.
Härmed är ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften
daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre känslolif, är
diktens absoluta innehåll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna
blott svagt framskymta. Lifvet är en lek, ofta nog blodig som ett
tornerspel à outrance, men städse utan sedlig betydelse. Egoismen
går hand i band med försakelsen; hvad som adlar dem båda, känslan
af ett allmänt syftemål, saknas. Ur lefnadssättet är det groteska.
men ock det enkla och godmodiga försvunnet; så ock sedernas oskuld.
Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, föda en lastbarhet,
som visserligen, af det allmänna tänkesättet fördömmes, men dock
framträder till åhörarnes inre belåtenhet. Man tänke blott på drottning
Guenever och riddar Lancelot, på Tristan och den ömma Iseault. Ett
sådant galanteri trampar icke mer på halmbeströdda golf; det söker
sig uttryck i ett gladare lefverne, der man föres från blodiga lekar
till praktfulla fester, der man bländas af rustningarnas glans, af
drägternas kostbarhet, af svajande fanor, der man döfvas af trumpeter
och cymbaler. Det öfversinliga fantasteriet, som i folkdikterna
lider af en viss tyngd, blir lättare, än mer fantastiskt, talrikare.
Skogarne hvimla af feer, jättar, drakar; på förtrollade slott, prinsar
och prinsessor är lågt pris, såsom naturligt är, då trollkunnige
producenter finnas i tallös mängd.
Nödvändigtvis inträder med denna förändring i de gamla sagoämnena
äfven en förändring i kompositionssättet. Inbillningskraften, löst
ifrån nationela känslor och intressen, ströfvar här än mer ohejdadt
omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade
lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berättelsens gång planlös;
liksom i handlingssättet, så äfven i kompositionssättet saknas
ändamålet. Oaktadt hela dikten -- eller hellre, just derför att han
nu är så uteslutande på karakteren och dess inre känslolif anlagd,
vinner denna i riddarediktningen icke någon sann utveckling, så att
dess böjelser, åsigter, vilja, skulle träda i full vexelverkan med det
yttre bestående. Han är dertill alltför innerligt gestaltlös, så att
säga glödande i blicken men icke utpräglad till gestalten,[63] dels
i denna känslofullhet för nyckfullt godtycklig af brist på objektiv
halt, för att kunna afgifva den sedliga hållning konsten fordrar.
Romanen, mera biografi än epos, gör sålunda en ansats till den moderna
psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes ståndpunkt
tillfölje af sin nyckfulla motivering, ja motivlöshet. Hjelten föres
från äfventyr till äfventyr, från en underbarhet till en annan, och,
kastad mellan dessa motivlösa handlingar och omotiverade händelser,
tills han ströfvat sig mätt, eller hellre tills den diktande personen
ansåg tiden inne att göra slut, beger han sig omsider i kloster, eller
dör, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin sköna.[65] Med denna
obundenhet i uppfattning och komposition är den folkliga naivetén till
viss grad förlorad. Diktaren lägger an på att öfverraska sin publik
med det otroliga, att blända honom genom det praktfulla, ja att smeka
hans lidelser genom det retande. Han prålar med kunskap om förgångna
tider, och fastän tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse
förefaller den moderna läsaren naivt, ställer han sig dock dermed öfver
_sin_ publik, som, än mera barn än han, kan förvånas öfver undren i
hans camera-obscura. Medan folksångaren enkelt berättar i den anda
och ton hans folks skaldelynne drifver, tränger sig här beräkning och
godtycke mellan skalden och ämnet.
Och dock är riddaredikten långt ifrån att vara fri konst. Romancieren
är på dubbelt sätt bunden. Vi afse först den hans egenskap, att i
allmänhet vara ett barn af sin tid, som måste återgifva dess anda
och lynne. Väl är han häri icke olik den modernaste konstpoet. Men
hvad som skiljer honom omätligt från denna är, att han, oaktadt sin
ofvanantydda öfverlägsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna
för full sanning. Må han ock betvifla sanningen af de godtyckliga
friheter han sjelf tagit sig med ämnet; verkligheten af hvad han ifrån
den samfäldta fonden emottagit betviflar han icke. För den ena som de
andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva följen icke diktade
idealer blott, utan verkliga personer, på hvilkas lif och bragder man
trodde lika fullt och fast, som på verkligheten af de hjernfostrade
andeväsenden. Så intimt äro dikt och sanning förvexlade, att endast den
allvarligaste kritik förmår skilja dem åt.[66] Samma fabler återkomma
derföre än som historia, än som poesi. Af Britternas traditioner
gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af
denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert från Gloucester åter
ombildades till en rimmad historia, nu sträckande sig från Brutus
till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i
klostren användes till lärobok, talrika fabler.[68] Så utsväfvande
fri romancieren i uppfattning och komposition än är, tyckes det dock
honom sjelf och andra att han, likt krönikerimmaren och annalisten,
blott berättar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berättande
framställningssättet, som romanen bibehåller, fastän han upphört att
vara ett epos, sedan innehållet blifvit allt annat än episkt, blifvit
individens inre känslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv
folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger åt riddareromanen
hennes ställning af öfvergångsform från epos till modern roman.
Men äfven der, hvarest ämnet är rent af diktadt, i de s.k.
kärleksromanerna, är framställningen af tidsfantasin så förutbestämd,
att endast ringa variation blir diktaren öfrig. Man kunde vänta, att
den obundna kompositionen skulle leda till rik mångfald af karakterer,
situationer, vexlande känslor och händelser. Detta är dock långt ifrån
fallet. Då den inre motiveringen saknas, iklädas karaktererna vid
utförandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man väl
kan igenkänna en starkare eller svagare arm att slå, ett större eller
mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppförande, men ur hvars
slutna hjelmgaller endast få egendomligheter kunna tala. Impulserna