Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 2

Total number of words is 4209
Total number of unique words is 1876
19.6 of words are in the 2000 most common words
29.1 of words are in the 5000 most common words
32.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
begges deras minnen troget genom tiderna.
Knappast har något folk att uppvisa en så ödediger slägt, som den
plantagenetska är för England; ej ens Wasaätten undantagen. Sedan den
sålunda fört sitt folk till undergång och, försjunken i slapphet,
splittrat det normandiska väldet, men äfven just derigenom låtit en
ny tingens ordning uppstå i England, stiger den åter upp, höjande
sig sjelf och sitt nya folk i en bländande ridderlig glans samt
återeröfrande mer än den någonsin egt, förverkar så än engång sitt
välde på kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbördes
krig sönderslita sitt land och utrota ända till sista telningen af sin
stam.
Redan den första familjen bar _inom sig_ detta öde i fullt mått,
hvilket, ur ett välberäknadt steg till ökadt välde, lät upprinna en
källa till inbördes hat, förföljelser och krig. Genom sitt giftermål
med Eleonore ökade Henrik II sina ärfda kronor med Aquitaniens
hertigliga och Poitous grefvekrona, men ökade äfven sina fienders
antal med den förbittrade franska konungen, med de sjelfständiga, mot
normandiska förtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen
och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider väckte
det onaturliga krig, som härur framgick, hos allmänna meningen fasa
och afsky, och folktron, redobogen att i det öfvernaturliga söka
förklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett
fiendtligt öde, som för något hemligt missdåds skuld hvilade öfver
slägten. Så visste man att berätta det Eleonore af Aquitanien, före
sitt giftermål med Henrik II, stått i kärleksförbindelser med hans
fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att förtälja än
hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemärkt,
att hon sällan besökte kyrkan och alltid smög sig bort derifrån innan
mässan begynte. Oroad häröfver, hade han omsider beslutit att förvissa
sig om förhållandet, genom att med våld låta qvarhålla den misstänkta
gemålen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom
fenstret och aldrig mer återkommit. Tillochmed inom slägten sjelf
framkallade sådana sägner tron på dess olyckliga öde. När fadrens
sändebud kom, för att erbjuda fred och försoning åt den tredje af
sönerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han
icke ville låta sig beröfvas sin arfslott, hvartill sändebudet skyndat
att invända, det hans fader icke fordrade någon uppoffring på sönernas
sida. "Du förstår icke hvad jag menar," säges då grefve Gottfrid
genmält: "det är ett arf från våra förfäder, att bland oss den ena kan
ej älska den andra. Se der vår arfvedel, hvilken ingen af oss skall
frånträda".[12]
Det är dock icke svårt att finna en naturligare förklaring. De gamla
krönikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin förening med Eleonore
blott af begär till hennes länderier, hvarföre han äfven innan kort,
försmående sin gemåls kärlek, skänkt sina flyktiga böjelser åt en
talrik skara af älskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydländska sinne
var icke skapt att med tålmodighet fördraga en sådan kränkning. När
derföre hennes trenne äldre söner, Henrik, Richard och Gottfrid ännu
voro växande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i
deras spädare år omfattat dem med öfverdrifven ömhet, men sednare med
misstänksamhet sett dem utveckla sina häftiga och hersklystna lynnen
under modrens ledning. I detta omänskliga bemödande understöddes hon
ihärdigt af sin fordna gemål, konung Ludvig VII, som förmälde en af
sina döttrar med den äldsta bland prinsarne, och öfverlemnade en annan
den sedan så mångfald olyckliga Alix, åt konung Henrik som Richards
blifvande gemål. Ledde af samma bevekelsegrunder, att försvaga den
engelska konungen, deras länsherre, och derjemte hämnas den kränkning
han tillfogat sin gemål, deras egen furstinna,[14] underblåste
aquitaniske baronerne, med den berömde Bertrand de Born i spetsen, den
sålunda tända lågan under hela det femtonåriga familjekriget.
Uppfostrad i sådana förhållanden och redan vid sexton års ålder, såsom
grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar,
utbildades Richard, redan då berömd för sitt lejonmod, naturenligt
nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begåfvad med en
stor och starkt bygd kropp, utmärkt för armarnes längd och böjlighet,
var han i fullt mått utrustad med det rörliga ostadiga lynne, den
oförskräckta skoningslösa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet
och deri böjelse för prakt och ståt, som var hans nation och slägt
egen. Egendomlig för honom sjelf deremot var en nyckfull spänstighet
mot alla band och förbindelser samt den öppna godmodighet, hvars
behag tillvann honom vänner och ännu tillvinner honom vår medkänsla.
Wi blifva längre fram i tillfälle att anföra mer än ett drag deraf.
Här må dock försvara sin plats ett yttrande han, med anspelning på
ofvananförda sägen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plägat
fälla till sina vänner: "Är det underligt", skall han skämtande
frågat, "att vi, som härstamma från en sådan rot, lefva i fiendskap
med hvarandra? Den som från Hin Onde utgått, måste till honom
återvända".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam bör
bära skulden.
Denna sin egensinniga naturs orolighet och våldsamhet uppenbarade han
inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trädt till sin fader;
både genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom
oböjligheten hvarmed han utförde dem. Sedan han hastat att förena sig
med sina upproriske bröder, är han den siste i att ingå förlikning med
fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, läggande
sina händer i fadrens och böjande knä, svärja honom ny länsed efter
det sedvanliga formuläret, hvilket af tiden ansågs för ett starkare
band än det närmaste blodsförhållande,[16] utför han med nit sin
försonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsförvandter, de
svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slår dem i en rad af
drabbningar ifrån Loire till Pyreneerna, intar deras städer, fästen
och slott, samt härjar deras länderier med eld och svärd. Hans
utpressningar voro måttlösa, hvarje den minsta ohörsamhet straffade
han grymt, ingen qvinna var tryggad för hans förolämpningar, om ej
skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har äldsta brodren Henrik,
kallad le Jeune,[18] återkommit från sina irrfärder vid utländska hof,
och blir nu af fadren erkänd som medregent. I denna egenskap fordrar
han hyllningsed af sina bröder, grefvarne af Poitou och Bretagne.
Den sednare lyder, men Richard vägrar häftigt och stolt, och innan
kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i härnad emot den oböjlige
brodren, sluter förbund med hans förtryckte baroner och tyckes hota
honom med en afgjord undergång. Inseende faran, att låta den krönte
sonen vinna öfvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde först
då bringa förlikning till stånd, när Henrik lemnat densamma, för att,
under ångestqval öfver sitt förhållande emot fadren, nedstiga i sin
förtidiga graf.
Icke långt derefter fann äfven Gottfrid en brådstört död under hofvarne
af sin egen häst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet
återvände det oaktadt icke bland de få medlemmarne af familjen.
På Frankrikes tron hade några år förut uppstigit den statskloke
Philip II, hvars första handling af ett personligt, ej mindre än
politiskt hat emot Richard var att öfverhopa honom med de varmaste
vänskapsbetygelser. Denne, lika ärlig som passionerad i sina känslor,
bedårades till en vänskap, hvilken, i förening med andra orsaker till
missnöje, åstadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af ålder
och sorger nedböjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och
en besvuren förbindelse utgjorde likaså svaga band inom normandiska
feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststält och helgat. Ett bland
de föreburna klagomålen gälde den öfvannämnda prinsessan Alix, hvilken
nu af de begge vännerna affordrades konung Henrik, för att förmälas
med Richard. Äfven sedan hon mognat till jungfru, hade detta giftermål
blifvit uppskjutet af konung Henrik, såsom samtiden trodde, af skäl,
hvilka redan genom hans karakter och tidens seder göras sannolika.
Upptänd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat göra henne
till sin gemål, men då kyrkan icke beviljade honom skillnad från
Eleonore af Aquitanien, låtit henne intaga den olyckligt förevigade
Rosamund Cliffords plats. Då denna fordran följaktligen vägrades af
fadren, vände sig Richard till Philip och, läggande sina händer i hans
såsom han tillförene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed,
icke blott för Poitou, utan äfven för de öfriga anglonormandiska
besittningarne i Gallien. Det krig, som härpå följde, afbröts genom
täta underhandlingar, i hvilka kyrkan sökte mäkla fred, för att förmå
de tvenne konungarne till sitt åtagna korståg. Ständigt gäckad i sina
försök, skred den påfliga legaten till sista medlet, det gemenligen
så fruktade och ofelbara, att belägga Frankrike med interdikt. Philip
svarade kardinalen blott skämtande, att han tycktes hafva luktat på
engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig öfver prelatens
djerfhet, sitt svärd och kunde endast med våld afhållas från att
förföra sig på Kristi ståthållares sändebud.
Den åldrige Henrik, dukande under för sitt rågade mått, nedsjönk
omsider på sotsängen. På allvar längtande till fred, eftergaf han för
sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens dödsbädd, för
att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga
bekräftelsen på försoning, fruktande, säges det, att när fadren skulle
tillfriskna, han kunde ångra sig och bjuda strängare vilkor.[19]
Kyssen gafs, men vid utgången hörde han sin döende fader med dämpad
stämma säga: "Måtte blott Gud icke låta mig dö, innan jag tillfyllest
tagit hämd på dig!" Så lång tid förunnades honom icke. Han hann blott,
innan han dog, förbanna den dag han föddes och de söner han framfödt.
Richard, återkommen till franska lägret, uppväckte genom berättelsen om
sitt uppträde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans
hoffolk. Vi anföra dock detta blott som ett drag af lättsinnighet; ty
vid likbegängelsen gret han bittert, och hans första åtgärd blef att
afskeda sina fordna rådgifvare och draga till sig sin faders. Dermed
gick han att öfvertaga Normandernas rika krona.
De egenskaper Richard sålunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns
för honom intet nödtvång att ändra såsom konung. Tvertom tillät det
öfvertag, vi sett konungamakten ega, dem än friare framträda. Långt
ifrån att behöfva offra något af sitt godtycke och sin tygellösa
sjelfständighetskänsla för uppfyllande af sina konungsliga pligter emot
samhälle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en större, i en mer
historisk grad.
Också har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett
sina länders och nationers välfärd, icke egen nyck eller egen ära. Han
stiftade knapt en lag till deras fromma, han förde intet krig till
_deras_ försvar och ära. Skulle i det sednare afseendet hans och deras
intresse sammanfallit, såsom i försvarskriget emot Philip och Johan,
blir det dock i utförandet ett blott personligt hämdkrig.
Redan före sin tronbestigning hade han, vid underrättelsen om
Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med
begärlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med stöd af tidens
religiösa föreställningar, stälde till dess äfventyrarlust. Hans första
omsorg såsom konung blef derföre, att ur sitt rike sammanbringa de
möjligaste största penningesummor till riddarfärdens företagande. Till
den ändan lät han öppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmästarne
i fängelse och icke lössläppa dem förr, än de utbetalt till sista
fyrken både af kronans och sina egna tillgångar. Derpå utsattes kronans
länderier, privilegier och embeten till offentlig försäljning åt den
mestbjudande; flere bland städerna, hvilka såsom kunglig egendom varit
underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, köpte
sig en fix beskattning och inslogo härmed den väg, hvarpå icke blott
samtliga städerne, utan äfven hela engelska folket med tiden skulle
erhålla sina fri- och rättigheter. Skämtande öfver att kunna göra en
gammal biskop till ung grefve, sålde Richard Northumberland på lifstid
åt grefbiskopen af Durham. Åt skottska konungen öfverlemnade han icke
blott länsherrerättigheten, utan äfven tvenne gränsgrefskaper emot
tiotusen pund i silfver.[20] Blott för att Richard skulle aflägga all
ovänskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag
skulle sälja äfven London, om jag blott kunde finna lämplig köpare",
hade han sagt till sina hofmän.[21]
Sedan han sålunda, lik tidens öfrige _chevaliers errants_, så att säga
föryttrat sitt fädernegods, begaf han sig ut på sin äfventyrarfärd, i
spetsen för en lysande armé och med rikt fylda penningkistor, lemnande
sitt rike att skötas, så godt sig göra lät, åt de tvenne biskoparne af
Durham och Ely. Hvad om denna korsfärd, hvilken bildar den egentliga
riddareperioden i Richards lif, är att sägas, kan lämpligast anföras,
då vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga;
tillsvidare fortsätta vi att framställa hans betydelse såsom konung.
Richards fyraåriga frånvaro har den, för honom sjelf nog negativa,
förtjensten att utgöra en vändpunkt i Englands historie. Hittills
hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. Så
tallösa än baronernas oroligheter varit, hade de dock städse varit
blott personliga, aldrig antagit formen af en samhällig opposition
emot konungens makt.[22] Detta skedde nu för första gången, under
den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med större
öfvermod än klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs
sedvanor, afsatte misshagliga personer från deras tjenster, öfvade
plundring och våldsamheter samt omgaf sig med ett lysande följe af
mer än tusen hästar, så att hvarhelst han drog fram i landet
trenne års inkomster icke förslogo att betäcka de kostnader han
förorsakade.[23] Detta förfarande väckte allmän förbittring. Men då i
England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle
förmått afhålla missbruket, måste adeln sluta sig tillsammans, såsom
makt emot makt, och derjemte i sin tur söka stöd hos folket.
Om det öfverhufvud låg i feodalväsendets natur, att massan betraktades
som ett rättslöst redskap, till, blott för att bygga de feodala
borgnästena samt förse herrarnes lif med hvad till dess nödtörft och
njutande hörde, måste detta förhållande i England kännas dubbelt
tryckande, der icke blott ståndsskillnaden, utan äfven nationalhatet
vidgade svalget. Väl försäkrar en författare under Henrik II, att inom
de fria klasserna dåförtiden, nationerna blifvit så blandade, att en
Anglosaxare knappast kunde skiljas från en Normand.[24] Den dagliga
beröringen och ömsesidiga äktenskap måste härtill bidragit. Icke
destomindre visade sig, äfven efter denna tid, en afgjord fiendtlig
spänning emellan eröfrarnes och de eröfrades afkomlingar. De sednare
egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i
svett och möda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar
utan värn emot adliga fribytare, genom sitt språk, sina seder och
sitt hat uteslutne från hvarje ärofull och aktad plats i samhället,
misstrodde och misstroende, alltför täta påminnelser om de orättvisor
deras förfäder hundra år tidigare lidit, för att deras förnedrade
samhällsställning skulle förefalla dem naturlig. Villigt af hat och
hämdlust, eller äfven af nödtvång hade de, under de tätt inbördes
striderna följt konungen eller baronen, ja äfven varit behjelplige
i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma öde, som
öfvergått dem sjelfve. Men först då, när konungamaktens sammanpressande
tryck förmått den franska talande baronen att sammanträda med den
anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den
vädjoban funnen, hvarifrån det engelska folket på samma gång som det
engelska statsskicket, efter en hundraårig strid, framträdde enigt och
starkt.
Hvad som främst utmärker början deraf, oppositionen emot Guillaume
Longchamp, är den moderation och den aktning för konungens rätt, som
af baronerne ådagalades. Då biskopen-regenten, instämd inför deras
församling, icke hörsammade kallelsen, utan inneslöt sig i Towern,
läto baronerne stormklockan röras och sammankallade Londons borgerskap
till S:t Pauls katedral. Genom allmän omröstning förklarade detta
"parlement" biskopen af Ely, med all undersåtlig trohet emot Richard
okränkt, afsatt från regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk
takt, vittnar detta deras sätt att gå tillväga om en icke ringa kärlek
och tillgifvenhet för deras frånvarande ridderlige konung.
Denna tillgifvenhet framträder i än öppnare dag vid de stämplingar
Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, äfven han trogen
det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot
konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt
belänad med flere provinser och villigt understödd af den beräknande
franska konungen, sökte han både i England och Normandie att sätta
sig i besittning af styrelsen. Men på engång äregirig och feg, grym
och trolös, känslolös och vällustig, var han lika mycket föraktad som
Richard för sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populär och
älskad. Sjelfmant drogo derföre de mäktigaste bland baronerne i härnad
emot upprorstiftaren.
Emedlertid hade ett dunkelt rykte spridt sig, förkunnande att deras
irrande konung, under sin återfärd genom Tyskland, råkat i fångenskap
hos kejsaren, och nu gälde det att, enligt feodallagarne, sammanbringa
den dryga lösepenning, hvarför hans frihet skulle köpas. Oaktadt det
inbördes kriget, åstadkoms med exempellös uppoffring den erfordrade
summan af hundratusen mark i silfver. Komissarier genomströfvade
länderna och uppburo de fördelade summorna; genom försnillning slogo
de felt på en betydlig del, oaktadt tillochmed kyrkorna beröfvats sina
heliga kärl och prydnader, och ännu en annan och en tredje insamling
måste öfvergå de utblottade undersåterna.
Icke destomindre var glädjen allmän, då Richard sent omsider landade
i England. Förskräckta som af ett åskslag kapitulerade det ena efter
det andra af Johans fästen; endast Nottingham gaf sig icke, oaktadt
trumpeter, cymbaler och larmande glädjerop tillkännagifvit den ärorike
konungens ankomst till de belägrandes läger. Men sedan han låtit
uppresa en skyhög galge och deri upphänga fem fångar, blef besättningen
fullt öfvertygad om hans närvaro och öfverlemnade sig på nåd och
onåd.[25]
Vid denna tid sträckte sig från Nottingham genom Lincolnshire en
af de omätliga skogar, hvilka då ännu betäckte betydliga delar af
Englands yta. Alltfrån eröfringen hade denna obygd, genomströmmad af
Trent och Don, varit en fruktad tillflyktsort för talrika skaror af
fogelfrie flyktiga Anglosaxare, hvilka föredragit att, skyddade af
ogenomträngliga skogssnår, föra ett röfvarlif utom samhället, hellre än
att inom detsamma böja nacken under det främmande oket. Det var här,
i Sherwoods glada grönskande skogsnejd, anglosaxiska fribytarkonungen
Robin Hood herrskade vid samma tid, då den normandiska riddarekonungen
återkommit från det Heliga Landet och fullbordat Nottinghams belägring.
Begagnande sig af historiens intyg, att Richard verkligen jagat i den
fruktade nejden, är det här Walter Scott låter honom som okänd deltaga
i fribytarnes krigsbragder, och äfven igenkänd dela deras vildmanna
festligheter. Derom känner dock historien intet. Tyvärr kan hon ej
heller bestyrka en sådan human folkvänlighet hos Richard, så nära
det än må ligga för en idealiserande fantasi, att utkonstruera denna
egenskap ur hans karakters godmodighet, hvaraf talrika drag qvarstå.
Tvertom kändes trycket af hans våldsamma styrelse aldrig hårdare än vid
denna tid. Om han vid begynnelsen af sin regering drifvits af blott
en enda tanke, tanken på korståget och medlen för dess verkställande,
drefs han nu af blott en känsla, hämdkänslan emot sin trolöse broder
och än trolösare vän, franska konungen. Till dess tillfredsställande
skulle hans rike fullkomligen utblottas genom en oerhördt dryg
beskattning. Åtskillige baroner beröfvades sina embeten, hvilka såldes
åt andra; hvarefter alla köp af slott, egendomar, länderier, dem han
vid färden till Palestina afslutit, förklarades för blotta pantlån,
på hvilka köparena genom inkomsterna redan återbekommit den lånade
summan. "Och när nu så är, upplyste han de bestörte köparena, bören I
inse hvilken synd det är att drifva ocker emot eder egen konung; vi ege
en skrifvelse från den påfliga stolen, som förbjuder eder detta under
bannlysningsstraff".[26] Ett annat enkelt beskattningssätt fann han i
att låta sönderbryta rikets signet, hvarefter hvarje förläning under
det gamla signetet förklarades ogiltig inför domstol och egaren tvangs
att köpa sig det nya emot nya afgifter. Ej ens chevaleriets noblaste
tidsfördrif skonades. En hvar som ernade deltaga i ett tornerspel,
måste erlägga en dryg afgift, efter den rang han inom riddarskapet
innehade. Åt assisdomarne gaf han nya och märkeliga instruktioner,
bland andra äfven den, att han ville betrakta sig som arfvinge till
alla de Judars fordringar, hvilka mördats i det gräseliga folkupploppet
vid början af hans regering. Likaså insatte han sig som fordringsegare
i sin brors stad och ställe, hvarjemte alla köp och förläningar denne
gjort förklarades ogjorda. Genom sådana medel skall han på tvenne
månader sammanbragt den otroliga summan af elfvahundradetusen mark
sterling, så att hela England "his et aliis vexationibus, sive juste
sive injuste, a mari usque ad mare redacta est ad inopiam," försäkrar
en af tidens annalister, Roger de Hoveden.
Mer än engång har, vid en sådan feodallifvets rättslöshet, vid
dess godtycklighet och vid den öfvermakt åt fysiska styrkan i alla
förhållanden tillerkändes, den frågan velat tränga sig fram till
besvarande: hvar då tidens beprisade dygder, hvar denna ideala
lyftning, detta svärmande trosnit, denna så berömda loyalitet i
tänke- och handlingssätt, hvar ädelmodet, sjelfuppoffringen för den
svagare, för hedern och äran, stå att sökas? Måhända äro desse ädle
hjeltar, som villigt drogo sina svärd för enkor och faderlöse, som
skattade lugn och lif mindre än intet i striden för religionen, för
äran och för hjertats dam, blotta fantasibilder, fostrade af sysslolöse
poeter, och romantikens mångbesjungna lif intet annat än en fantastisk
dimverld, som lånar sin rika färgprakt från fantasins solljus, men
sjelf är uppstigen ur sumpiga osunda nejder?
Vi hafva sett att feodalväsendet, såsom statsskick, var långt ifrån
egnadt att uppamma sedliga medborgare. Der den enskildtes förhållande
till det allmänna fattades endast som ett personligt beroende af en
individ, vasallens af sin länsherre, icke som en helhet af pligter
emot det allmänna, förefanns icke det högsta begreppet af sedlighet,
statens, och i dess ställe inträdde det svaga, af passioner, nycker och
stridiga intressen lätt brutna bandet mellan tvenne individer: vasallen
och länsherre-konungen. Icke destomindre låg uti detta samma personliga
förhållande en sedlig makt, hvarigenom en ny tingenas ordning skulle
utvecklas. Ty under det länsherren måste respektera vasallernas
_gemensamma_ vilja såsom den lag, emot hvilken icke var att bryta,
då hans styrka just berodde af deras medverkan, blef det för desse
sednare från yttre nödtvång en moralisk pligtkänsla, att i honom vörda
sin frikostige herre, sin tappre anförare och rättvise domare. Såsnart
derföre det allmänna intagit länsherrens plats, var ur medeltidens
loyalitetskänsla det moderna statsbegreppets utveckling funnen.
På samma sätt uppsköto, midt bland passionernas tummel
och tidens rättslöshet, ur samma rot som de, ur den
germaniska sjelfständighetskänslan, individualismen, alla dessa
chevalereska begrepp med makt att föryngra verlden; eller hellre, de
äro ett annat yttringssätt för samma anda. Man har älskat att likna
medeltiden vid en mörk och molndiger himmel och chevaleriet vid en
dagbebådande morgonrodnad, som med sina rosiga strimmor genomstrålar
de dunkla molnen; men glömmas bör då icke, att dessa sednare äro intet
annat än en vackrare, en rosenröd färgbrytning i molnen sjelfva.
Till en början var det inom feodalborgarne de urgamla germaniska
privatdygderna öfvades och utvecklades. Galanteriet var ännu blott
en aktning för qvinnan, tapperheten ett dödsförakt utan reglor och
loyaliteten gälde, som vi sett, endast länsherren. Första steget i den
process, genom hvilken dessa germaniska urdygder förallmänligades till
sedliga makter, sådana de herrska i det moderna bildade Europa, skedde
i och med deras utvecklande till lagbud för en egen, ur feodaladeln
utvuxen klass, riddarne.
Hos Normanderne var detta steg vid eröfringen ännu icke uttaget. Väl
hade de fordne vikingarne förbytt sina vingade drakskepp emot starka
fastbygda springare, lärt sig att hvila lans,[27] samt utbildat den
från fädren ärfda seden att medelst svärdets omgjordande och händernas
påläggande förklara den unga ädlingen för "varaktig," d.ä. upptagen
bland de vapenföres antal. Tillochmed omtalas ett vapenbrödraförbund af
sålunda adopterade eller dubbade ryttare (cavaliers), benämnande sig
efter en gemensam symbol Riddarne af Svanen.[28] Harald Godvinsons
dubbande till normandisk riddare är äfven ett bevis derpå, att redan
före eröfringen ett riddareväsende begynt lösa sig från jorden, en
krigsadel uppstå bland feodaladeln.
Dock var ännu den unge vapensvennen, som, efter att hafva lärt sig
lydnad genom att förrätta sysslor vid ett baronligt hof och finare
seder genom umgänget med damerna derstädes, af baronen erhöll
riddareinsignierna, i de flesta fall en blifvande vasall, och hans
upptagande sålunda hufvudsakligen en feodalceremoni; hvarföre den
äfven skedde utan helgande af religionen och utan afläggande af
några egentliga riddarelöften.[29] I sjelfva verket är Taillefer, i
slaget vid Hastings blindt rusande emot fienden, under utöfvande af
fornnordiska svärdskonster[30] och sjungande en eldig stridssång,
endast till hälften en kristen riddare; till den andra är han en
berserk.
I eröfringen erhöll äfventyrarlusten i Normandernes lynne en icke
mindre riklig näring än våldsamheten. Den plötsliga lycka mången fattig
krigare, hvilken landat blott med sin häst, sitt pantsar och svärd,
gjort på Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af
krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne,
Anjou, Maine, ja äfven Aquitanien, för att draga ut på äfventyr till
eröfringens gyllene land. Den länge pågående egendomsvexlingen i
Northumberland, de jemna inbördes striderna, och sednare eröfringen af
södra Wales och Irland underhöllo strömmen intill Richard Lejonhjertas
tid, genom att öppna för den hemlöse riddaren de mest lysande utsigter,
att från hästryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att
förvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflånga
banér, samt utsira vapnet på sin sköld till ett familjevapen.[31]
Dermed hade eröfringen af England verkat till att lösa riddarskapet
från länsväsendet och jorden. Likartadt inflytande utöfvade korstågen.
Äfven andra orsaker tillkommo. I mången baronlig familj förslog icke
den ärfda jorden att lifnära medlemmarne, jemte det en allmänt gällande
förstfödslorätt lemnade de yngre sönerna oförsörjda; eller der uppstod
oenighet. Utan annat arf än sitt namn och sin rustning, obunden af
familje- och samhällsband -- i England äfven befriad från all
skatt,[32] -- obekymrad om de intressen härur och ur känslan för
nationalitet och fosterland uppstå, drog medeltidens unge ädling ut att
vinna gods och guld eller rykte och ära, allteftersom hans håg bjöd
honom.[33]
I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fulländning; ty
det är först genom ett fullständigt lösande från alla samhälliga
band, som germanismens, feodalitetens och riddareväsendets gemensamma
tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet förverkligas. De
enda lagar som erkändes af chevaleriet, sedan det sålunda begynt
afsluta sig till en sjelfständig korporation, ett själsadelskap öfver
börds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 3
  • Parts
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 1
    Total number of words is 3958
    Total number of unique words is 1813
    19.2 of words are in the 2000 most common words
    29.2 of words are in the 5000 most common words
    34.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 2
    Total number of words is 4209
    Total number of unique words is 1876
    19.6 of words are in the 2000 most common words
    29.1 of words are in the 5000 most common words
    32.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 3
    Total number of words is 4207
    Total number of unique words is 1862
    20.0 of words are in the 2000 most common words
    29.7 of words are in the 5000 most common words
    33.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 4
    Total number of words is 4194
    Total number of unique words is 1883
    20.5 of words are in the 2000 most common words
    29.9 of words are in the 5000 most common words
    35.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 5
    Total number of words is 4014
    Total number of unique words is 1760
    18.4 of words are in the 2000 most common words
    27.6 of words are in the 5000 most common words
    32.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 6
    Total number of words is 4316
    Total number of unique words is 1950
    20.7 of words are in the 2000 most common words
    29.6 of words are in the 5000 most common words
    33.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 7
    Total number of words is 4214
    Total number of unique words is 2052
    18.5 of words are in the 2000 most common words
    27.5 of words are in the 5000 most common words
    32.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 8
    Total number of words is 2099
    Total number of unique words is 1144
    17.2 of words are in the 2000 most common words
    24.0 of words are in the 5000 most common words
    26.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.