Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 3

hvilka, genom att icke här bero af de passioner som söndersleto
samhället, utvecklades till större renhet och innerlighet. Ickeförthy
bidrog det anglonormandiska samhället till de chevalereska sedebudens
utvecklande, derigenom, att dess oupphörliga split och förvirring, dess
gränslösa förtryck af den starkare öfver den svagare, öppnade rika
tillfällen för den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom
och i värnandet af den förtryckte lösa sin ed, att genom äfventyr och
genom uppnående af det oupphinneliga vinna lysande ära, medan en lätt
förvärfvad rikedom manade till slösande frikostighet. Äfven kyrkan
och poesin trädde till, den förra helgande, den sednare idealiserande
de chevalereska lärorna. Riddareeden innebär numera något annat än
en blott feodal förpliktelse. Att värna religionen blef det främsta,
att bistå de svaga och förtryckta det andra löftet. Den brutala
tapperheten höjdes till mod och adlades till ädelmod, vinningslystnaden
blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett säkert
kännetecken på adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan
framgick ur den enkla aktningen för qvinnan galanteriets konstiga
lärosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande
idol och kärleken gjordes till pligt.
Genom att sålunda vara stäldt utöfver verkligheten, med dess mödosamma
näringsomsorger, dess samhälliga intressen, kraf och pligter, förlorar
sig riddareväsendet i en idealistisk öfverspändhet, der allvaret
göres till lek och af lekar göres blodigt allvar. Praktfulla fester
och tornerspel af mångfaldiga slag blefvo tidens högskolor, der
ädlingen lärde sig den enda kunskap af honom kräfdes: en lefvande
kännedom af chevaleriets komplicerade läror. Man kan derföre med
rätta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid
icke förbises, att de i grunden äro ett, från ett och samma tänkesätt
utgångna.
Ty om man närmare skärskådar detta glada högstämda lif, med dess
ömtåliga känslor för heder och ära, med dess hat emot den låga,
fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring för den svaga
och förtryckta, visar sig dock äfven här det tygellösa godtycket,
obemantladt nog, såsom herrskande och den fysiska styrkan såsom
rättskipande; visserligen mindre hårdt och vildt än ute i det politiska
lifvet, men derföre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet
uttrycker enkelt följande chevalereska grundlära: "Den chevalier, som
vill stå i högt värde, har att åtaga sig hårda vedermödor; det fordras
att han öfvar sin dygd här och der, _att han tager eller gifver_, som
det faller sig efter tid och ort." Dermed bjöds riddaren att utöfva
en jemnande rättskipares kall, till afhjelpande af nöd och betryck.
Men efter en sådan grundsats må man heller icke förtycka markisen
af Malaspina hans sjelfförsvar, då han af trubaduren Raymbaud de
Vaqueiras beskyldes för röfveri och all möjlig våldsverkan. "Ja, vid
Gud, Raymbaud, jag erkänner att jag många gånger tagit af andra deras
håfvor, men blott af lust att gifva, icke för att samla mig
rikedomar och skatter".[36]
Lika falsk som trivial är då den åsigten, hvilken i chevaleriet vill
skåda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga förtjenst i den nytta
det gjorde i medeltidens rättslösa samhällsskick.[37] Rättvisans
skipande har aldrig varit anförtrodt i nyckfullare händer. Äfven
handlingar framsprungna ur de noblaste motiver måste misstros, såsnart
genom dem en enskildt tar det rätta i sitt våld. Det rätta och det goda
uppbäres aldrig till fromma för det rätta och goda sjelft på
lansspetsarn. Det är icke i sådant fall allmän sed, som bestämmer
hvad rätt och godt är; det är den råa styrkan. Sålänge dessa begrepp,
likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfället bestämdes af
den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte ädelheten och
högsintheten i de chevalereska lärorna till föga. Först då, när de
ifrån att vara en kasttillhörighet, konventionela,[38] öfvergått
till god sed inom samhället i sin helhet, när de genomträngt dess
lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprätthållas, då hade
chevaleriet uppvisat sin höga betydelse, som amma och fostrarinna.
Vi hafva härmed vidrört den andra bristen uti chevaleriet. Sålänge det
stod i sin högsta kraft och fulländning visar det sig, i medvetandet
om sin dygd, såsom ensidigast och intolerantast. Liksom från dess
rättigheter, så äfven från dess pligter voro de lägre samhällsklasserna
uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strängt straff
förbjudet, och tillständigt endast för konungen.[39] Till att lindra
de lägre klassernas förtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren
icke förbundit sig. Han framträdde i sitt förhållande till dem icke
annorlunda, än den hårde, snikne, känslolöse feodalbaronen. Medan han,
brinnande af kärlek, kunde draga till verldens ända för en nyck af sin
herrskarinna, behöfde han icke taga ett steg till afvärjande af det
våld, som öfvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen
att draga sitt svärd för den förtryckte baronens sak, drog han det
andra dagen, för att aftvinga en idog krämare hans vinst; hvarföre
äfven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han från
Paris reste till Amiens.[40] Hederskänsla, frikostighet, oförvägen
tapperhet, ärelystnad, orubblighet i åtagna förbindelser, dyrkan af
de sköna, artiga manér och fina seder, allt hvad som inbegripes under
begreppen _loyalité, courtoisie och valeur_, var icke en bestämning
på högt menniskovärde, utan på riddarevärde; ty i sin sanning är idén
om menniskovärde ännu icke ett århundrade gammal.
Ej under då, att så få spår af chevalereska motiver bli synliga i
tidens politiska historia. I dess ensidighet och lösryckta ställning
utöfver samhället, kunde riddareväsendets direkta inflytande på de
feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och på
historiens fält måste den ändamålslösa handlingen, huru lekande
intressant hon genom frånvaro af allvar än må te sig, förkastas såsom
oberättigad, åtminstone förbises såsom värdelös.
Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, sånär som
på den ena handlingen: korståget, och den ena egenskapen: att vara
en tidstyp. Derförutom vore han i sitt rikes tidböcker blott ett
konunganamn, vid hvilket man fäste åratalen 1189 och 1199, för att,
efter gammal vördnadsfull plägsed, sålunda afräkna ett decennium
i de förenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han
har den odödliga lyckan att afspegla en tid, der det för individen
icke behöfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina
handlingar utså frön till odödliga frukter, verka sedligt i ett
allmänt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst;
der allt ankom på att natursidan hos individen var stort anlagd, att
hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade,
samt hans passioner starka, hvarefter han hade att göra dessa sednare
gällande enligt tidens moraliska, ofta konventionela föreskrifter;
deras innehåll må då icke hafva varit allvarsammare, än en obefläckad
sköld, en skön dams ära, en nyck; följden icke mer, än en bruten lans
eller ett förspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda.
Tvifvelsutan äro korstågen af en stor verldshistorisk betydelse; men
de äro det icke genom någon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty
de innebära öfverhufvud ingen förnuftig tanke, de lägga ingen ny sten
till den europeiska samhällsbygnaden, ingen ny länk i den menskliga
bildningens utvecklingskedja; utan de äro det i sina sekundära,
opåräknade följder, och genom att vara storartade känsloutbrott af
en reflexionslös tid. Det är derföre mer än en tillfällighet, att
Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korståg.
Hvar eljest skulle en ande, på engång så lejonlikt majestätisk och
lejonlikt vild, söka sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med
lejonsprång, liksom af naturdrift, kastade sig öfver den asiatiske
tigern?
Egenteligen kan endast det första korståget sägas hafva framgått ur ett
svärmande trosnit; hvarföre också det ensamt ledde till målet. Huru
stor ifver än må hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms
af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, är dock det tredje
tåget mera en riddarfärd i stort. Här utfördes striden emot de otrogne
icke af fanatiska skaror från alla åldrar och stånd, för deras själars
frälsnings skuld, utan af ädle riddare för deras äras skuld. Isynnerhet
för Richard, var visserligen den Heliga Grafvens eröfrande målet, men
äran af att vara kristenhetens förste riddare hufvudsaken.
Också iakttog han noggrant hvarje tillfälle under sin färd, att,
likmätigt en vandrande riddares pligt, kasta sig i svårigheter och
uppsöka äfventyr. Qvarlemnande sin här i Marseille, för att invänta
flottan, hvilken fördröjt sig med att hjelpa Portugiserna till rätta
emot Morerne, besteg han med få följeslagare några skutor, sökande sig
fram längs kusten till Salernum och Messina, landsteg i Rom, der han
svårt upptuktade en kardinal, som gjort sig känd för simoni, besökte
reliqvier och undergörande bilder samt tillvann sig allmän beundran
för sitt nobla handlingssätt. Hit hör äfven följande tilldragelse.
Då Richard, åtföljd af blott en följeslagare, genomvandrade en by i
granskapet af Regio, hörde han ifrån en bondes stuga skriket af en
sparfhök. Full af ovilja skyndade han in för att borttaga jagtfågeln,
hvars egande enligt Normandernas lagar var de ofrälse stånden vid
strängt straff förmenadt. Men egaren, som icke kunde inse billigheten
i den främmande riddarens beteende, drog sin knif och understöddes
kraftigt af tillströmmande bönder med störar och stenar. För den
ridderlige konungen hotade äfventyret att taga den menligaste utgång,
ty då de chevalereska buden förbjödo honom att besudla sin klinga med
ignobelt blod, kunde han endast använda flata sidan af svärdet, som
brast i hans hand, hvarefter han genom stenkastning och sluteligen
genom flykten måste rädda sig till ett närgränsande kloster.
I Messina, dit han inseglade med en eröfrares pomp, förfor han våldsamt
såsom i ett eröfradt land. Munkarne ur ett grekiskt kloster fördrefvos,
för att lemna rum åt hans krigsförnödenheter, och då Messinas borgare,
till hämd för öfvervåld som hans riddare begått, gjort ett infall i
lägret, intog han deras stad, sjelf stormande från den brantaste sidan,
samt öfverlemnade honom till sköflings; Sicilianarnes skepp brändes,
deras qvinnor bortfördes till lägret och på murarne planterades
Englands fana. Derpå eröfrade han ett fäste på calabresiska kusten,
tillhörigt sicilianske konungen, i afsigt att dermed tvinga denne, att
åt sin företrädares enka, Richards syster Joan, utelemna arfvet efter
hennes gemål. Konung Tancred, förskräckt öfver ett sådant sätt att
uppgöra arfsangelägenheter, skyndade att i förlikning erbjuda sin gäst
fyratiotusen uns i guld, hvarefter de svuro hvarann fred och vänskap
samt vexlade rika skänker. Bland annat skall Richard begåfvat Tancred
med Arthurs berömda svärd Calibourn, men emottog af dennes gåfvor
icke mer än en enkel ring. Åt Philip afstod han, som en gärd åt deras
vapenbrödraskap, hälften af förlikningsbytet jemte många skepp, och
inbjöd vid julen hvarje ädling i de förenade härarne till sitt bord,
hvarvid enhvar efter måltiden begåfvades med en skänk, afpassad efter
hans rang och värdighet; så att Richard vann stort rykte och pris,
alldenstund han på en månad bortgaf mer än någon af hans företrädare på
ett helt år.
Det oaktadt bestod vänskapen emellan korsfararekonungarne icke länge.
Då Richards moder tillförde honom den unga prinsessan Berengaria af
Navarra såsom blifvande gemål, erinrade sig Philip sin olyckliga syster
Alix, och förebrådde Richard på det häftigaste, att hafva svikit
sitt löfte emot denna prinsessa. Denne svarade blott lugnt, att han
icke kunde hafva till maka den hans fader haft till mätress, hvilken
beskyllning, på engång emot sin faders heder och sin trolofvades
oskuld, han inför Philip genom vittnen bevisade. Den statskloke franska
konungen fann tiden ännu icke vara inne att bryta med Richard, hvarföre
öfverenskoms, att denne i fem års tid skulle betala tiotusen mark emot
tillståndet att få gifta sig med hvem han behagade, hvilken summa af
Philip ansågs som ett skäligt skadestånd för systerns vanära. Den
sålunda återstälda vänskapen bekräftades med ed både på reliqvier och
evangelium. Tillochmed skall Richard, gripen af plötslig ånger öfver
sin tvist med en korsfarare, instält sig inför en samling af prelater,
blottad inpå kroppen och med trenne knippor böjliga spön i sina händer,
hvarefter han på knä bekänt sina synder, emottagit deras förebråelser
samt slutligen med tålamod "underkastat sig samma gisslande som inför
Pilatus öfvergått verldens Frälsare".[41]
Härmed hade vintern och en betydlig del af våren 1191 förgått under
split och overksamhet på Sicilien. Före affärden utgåfvos märkeliga
påbud emot den herrskande passionen för spel; en passion, hvarför
Normanderne gjort sig kände redan vid eröfringen, och som noga
öfverensstämde med den tjusning för dem fanns i hvarje risk, der
någonting stod att vinna, rikedom eller ryktbarhet. Endast konungarne
egde rättighet att spela efter godtfinnande. Dernäst egde erkebiskopar,
biskopar, grefvar och baroner den största friheten. Gemene man var spel
tillåtet endast i de förres sällskap. Det är med anledning af sådana
lagar en samtida häfdateknare utbrister: "Må Gud välsigna dessa vise
och fromme konungars pilgrimsfärd.".
Innan ankomsten till Heliga Landet hade Richard lyckan att få bestå
ett äfventyr, som tillfälligtvis äfven blef af vigt för korståget.
Under en storm, som förskingrade flottan, strandade tvenne skepp
emot Cypern, der de plundrades af Grekerne. Endast med nöd undgingo
de kungliga fruntimmerna samma öde. Richard beslöt att hämmas, och
efter en kort strid var Cyperns beherrskare tvungen att kasta sig för
segrarens fötter, hvilken lät binda honom i kedjor af silfver och guld.
I detta nyvunna kejsaredöme firade han sin förmälning med Berengaria,
som straxt derpå kröntes till drottning af England. Glansen af dessa
högtidligheter förhöjdes genom närvaron af Jerusalems exkonung, Guy af
Lusignan, som med ett praktfullt följe tagit sin tillflykt till Richard
på Cypern.
Så arm och bekymmersam än Jerusalems krona kunde synas, hade icke
destomindre en medtäflare uppstått, som sökte göra henne huset Lusignan
stridig. Tyvärr hade Philip i lägret vid Acre blifvit vunnen för
markisens af Montferrat sak, hvaremot Richard nu rördes till deltagande
för den flyktige exkonungen. Sålunda var orsak till söndring gifven,
redan innan Richard anländt.
Vid ankomsten uppstodo talrika nya. Utanför Acres hamn hade
Richard genom sin oförskräckthet seglat ett ofantligt turkiskt
transportfartyg i sank,[42] och derigenom väsendtligen bidragit
till fästningens utmattande, liksom han genom Cyperns eröfrande
betydligt lättat tillförseln för de belägrande. För hvardera af dessa
bedrifter lofsjöngs han, men ännu mer för sin frikostighet. Ty då
Philip vid sin ankomst utdelat blott trenne guldstycken åt hvarje
riddare, utdelte Richard, som ökt sina skatter med hälften af all
Cyprioternes lösegendom, fyra guldstycken, och Vinisauf, detta korstågs
historiograf, anmärker, att han genast blef den mest populära i
lägret. Detta anseende, i förening med Richards öfverlägsna tapperhet
och ridderliga dygder, gjorde honom till sjelfskrifven ledare för
korsfararhärens många oberoende trupper; hvilken plats äfven hans
ärelystnad pockande fordrade. Men Philip, icke mindre ärelysten, ehuru
mycket mer förslagen, kunde såsom Richards länsherre icke godvilligt
afstå företrädet åt sin ridderlige rival, hvilken derförutom, genom en
gränslös stolthet känslig för den minsta äfven inbillade förolämpning,
samt med ett förtryckande öfvermod i att städse vädja till sin
öfverlägsna styrka, var oförmögen att göra sitt inflytande gällande
öfver korsfararnes mångfaldiga intressen. Sålänge belägringen varade
tillbakahölls dock den hotande missämjan, dels af gemensam fara från
Saladins oupphörliga anfall, men hufvudsakligast af Richards iråkade
sjukdom, som gjorde honom oförmögen att annorlunda än i en hängbår
vara med om krigsoperationerna. Men såsnart Acre fallit och en bitter
oenighet uppstått, då Richard låtit nedkasta österrikiske hertigens
banér från de eröfrade murarne, var endrägten ohjelpligen förstörd, och
Philip bekantgjorde, under förevändning att endast sålunda kunna gagna
den heliga saken, sitt beslut att återvända hem.
Dermed var vinnandet af korstågets ändamål vordet en omöjlighet. I
sjelfva verket utvisade redan belägringen af Acre, hvilken fortsats
under tvenne års tid, deri mer än en half million[43] menniskor från
alla delar af det kristnade Europa deltagit och trehundratusende
skola funnit sin graf, att hela Europas förenade styrka, innefattande
dess tappraste krigare och anförd af dess berömdaste konungar,
blott med möda varit mägtig att frånrycka Saladin en obetydlig
fästning, dessmindre skulle förmå återeröfra den Heliga Staden, vid
hvars besittande Islam icke mindre oryggligt fästat sitt sinne än
kristenheten. Men belägringen af Acre utvisar derjente, att, mer än
Saladins anförareskicklighet och outtröttliga vaksamhet, mer än hans
tallösa vindsnabba ryttarskaror, mer äfven än klimatets brännande sol,
febersjukdomar och hungersnöd, förslappningen i det religiösa nitet
och de verldsliga intressenas öfvermagt gaf åt företaget denna utgång.
Ty förutom konungarnes delade politik, hade under de hundrade år som
förflutit, sedan Vesterlänningarne i Palestina upprättat sin länsstat,
jemte de tvenne mägtiga riddareordnarne, en länsadel derstädes
blifvit bofast, hos hvilken länsväsendets sedvanliga split och
söndring, samt ett närmare umgänge med de otrogne qväft all religiös
känsla; så att tillochmed den åsigten synes trolig, att för deras
sjelfständighetskänsla de Westerländska monarkernas herravälde varit
lika förhatligt som Saladins eget.[44] Det ena målet, som hundrade år
tidigare var så stort, så alltöfvervägande och alla enskildta passioner
betvingande, var det icke mera. Allt det mod, den ståndaktighet och
försakelse, hvarmed kristna härskarorna stormade fram emot Acres murar
eller afslogo Saracenernes förtviflade avfall, äro grundade i en annan
orsak än denna, i chevaleriets anda. För honom var äran nog, och äran
kunde vinnas vid Acres murar likasåväl, som vid Jerusalems. Hela detta
korståg bevisar sig sålunda som ett sannskyldigt tornerspel i stort,
der vesterns nationer utsänder blomman af sin adel, för att vid Turons
höjder och Belus stränder mäta sina krafter med Orientens riddarskap.
Det är en förnyad kamp om Troja,[45] med samma ringa stridsorsak och
samma stora kraftutveckling, samma söndring och samma hjeltemod, och
slutligen med likartade hjeltar.
På god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benämnd det kristna
Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod förenar han samma
obändighet och egensinnighet, samma trofasthet i vänskap och generösa
frikostighet. I striden är det äfven kring honom allt vänder sig, på
hans vrede eller försonlighet allt beror. För honom är ock företaget
helt och hållet en personlig sak, och sakens framgång af vigt, blott
såvidt hans rykte och ära dermed var förenad. Det är icke heller som
anförare han vinner sin ryktbarhet, det är genom de tallösa bragder han
med sitt djerfva mod och sin klinga utför, genom de försakelser han i
öknarne utstår, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottställer
sig för sina följeslagare. Under tåget ifrån Ptolemais till Joppe är
det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till
hjelp, der de nedtryckas af svärmande Beduinskaror, han som trenne
resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, förströr de
otrogne och mejar dem, "liksom skördemannen den vaggande halmen"[46]
När Tempelriddarne på ett ströftåg öfverraskas af fienden och,
oaktadt under af tapperhet, nödgas ropa efter hjelp, hastar Richard
till, endast med få följeslagare och besvarande desses varningar med
orden: "att han icke vore värdig anföra och benämnas konung, derest de,
hvilka stält sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider
anländ till närheten af den Heliga Staden, finner man omöjligheten af
dess eröfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard
besluter då att uppbygga det förstörda Ascalon. Än uppmuntrande, än
sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. Då bland
andra förnäma riddare och baroner hertig Leopold af Österrike vägrar
att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman
eller murare, sparkar honom Richard och förbjuder hans fana att resas i
lägret; tillfölje hvaraf denne aflägsnade sig och med honom Tyskarne.
Kort derpå öfvergaf äfven hertigen af Burgund företaget jemte
återstoden af den franska hären.
Nu begynte äfven Richard sjelf misströsta, och de afbrutna
underhandlingarne med Saladin återtogos. Bland andra förlikningsförslag
var, att Richard skulle förmäla sin syster Joan med Saladins broder
Malek-Adel, ooh åt dem det Heliga Landet öfverlemnas. Detta förslag
väckte högljudd förargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet,
och knotet ökades vid åsynen af de rika skänker monarkerne tillsände
hvarandra. För att då rättfärdiga sitt trosnit, lät Richard halshugga
alla fångar, som befunno sig i hans våld och utställa hufvudena i
lägret. Med en dylik handling af skoningslös råhet hade han befläckat
sig redan tidigare. Då sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres
kapitulation, lät han utföra den fångna besättningen i åsynen af
saraceniska lägret, och gaf sina riddare tillstånd att nedhugga dem,
hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i
hedningarnes inelfvor finna ädelstenar och dyrbara läkemedel, på det
gräsligaste misshandlade likena. Talrika sådana drag förvandla det
storartade i Richards karakter till groteskt. Han återkom sällan till
lägret, berättar Vinisauf, utan att vara åtföljd af ett stort antal
fångar och medföra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit för
hans slag.
Sedan vintern gått till ända, anryckte Richard för andra gången
emot Jerusalem, under härens jubel och bifall. Men underrättelsen
om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stämplingarne, som tagit
ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, så oförenligt än med
hans öppna karakter, lades Richard till last, hejdade än engång hans
framsteg. Hans sinne fördystrades, och under bittra tårar beskådade
han från höjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ära
syntes honom fästad. Sjelf bidrog han genom en oförklarlig nyckfullhet,
att nedslå krigarnes entusiasm, hvilken upplågat ånyo vid Jerusalems
granskap, och inom kort upplöste sig hela hären, hvarefter Richard
beslöt att återvända hem. Äfven säges fåfängliga planer emot Cairo och
vidtutsväfvande emot Babylonien bidragit till denna utgång.[47]
Vid den kristna härens upplösning frambröt Saladin åter från Judeén och
vände sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke förmådde skydda staden
och blott med möda försvara sig i citadellet. Richard, underrättad
härom, skyndade från Ptolemais på några galejor de beträngda till
hjelp, sprang af otålighet till midjan i sjön, och förskingrade som
en plötslig stormvind Saracenerna ur staden. Men föraktande att
befästa sig derinom, slog han läger med sina femtiofem riddare,
af hvilka blott tio beridna, samt tvåtusen man infanteri utanför
murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett så plötsligt öfverfall, att
han endast till hälften hann beväpna sig. Icke destomindre drefvos
fienden tillbaka, och af öfverdådig djerfhet begynte Richard förfölja.
Ofverallt der trängseln var som störst, syntes hans högväxta gestalt,
osårbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta
åsyn darrade de tapraste bland Masulmännerna och håren reste sig
på deras hufvuden. Der han frambröt, kunde hvarken enskildte eller
skaror af otrogne motstå huggen af hans ofantliga slagssvärd, för
hvilka hufvuden, armar, händer förströddes omkring i luften. Midt
under striden berättas honom att Mameluckerna inträngt från en annan
sida i staden. Med tvenne riddare och några soldater skyndar han
till, nedgör de inträngande och återvänder till striden, der han med
sådan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hållet försvann
från de sinas åsyn. Sluteligen störtar hans bäst, och hjeltekonungen
sväfvar i största fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet sänder
honom tvenne arabiska springare. Ryggande för en sådan öfvermensklig
tapperhet, afstod Saladin omsider från sitt försök emot Joppe, hvars
räddande äfven för de kristne syntes oförklarligt, och mättad på
bragder afslöt Richard ett treårs stillestånd, utfästande sig att efter
denna tid återvända, för att förnya kampen. När han steg ombord vid
Ptolemais, kunde de kristne icke återhålla sina tårar; de sågo i honom
sitt värn, sin styrka och sin räddning aflägsna sig; äfven sjelf brast
han i gråt.
Hittills har Richard Lejonhjerta, på skådeplatsen för sina mest lysande
bragder, der han bländat tvenne riddareverldar med deras glans och
vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, uppträdt i
spetsen för en lysande här af baroner och riddare, omgifven af ett
hof, slösande och rofgirig, ädelmodig och grym, i allt följande sina
passioner, främst ärelystnadens; -- ett verkligt riddareideal.
Hemfärden deremot visar honom beröfvad all glans och prakt, ensam
irrande genom fiendeland, förföljd, försmäktande i fängelse, i sånger
klagande öfver sin förlorade frihet och sina vänners otacksamhet; --
äfven häri ett riddareideal. Det är kändt huru en storm förskingrade
hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrägt, under en köpmans namn,
företaga en vandring genom den djupt förolämpade hertigens af Österrike
länder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och föda, anlände han
till Wien, och tog in i ett litet värdshus i en af förstäderna.
Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens färd begynt sprida sig och
äfven hunnit till hertigen af Österrike. Af hämdlystnad och snikenhet
anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans
page, som afsändts till torget för att uppköpa lifsmedel, lades på
sträckbänken och bekände. Värdshuset omringades, och Richard, som till
en början drog sitt svärd, besluten att sälja lifvet så dyrt som
möjligt, underkastade sig omsider att öfverlemna det åt hertigen sjelf,
som lät inspärra sitt konungsliga villebråd på slottet Tyernsteign;
hvarefter köpenskap öppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt
mellan denne och franska konungen.
Trött vid att gyckla med sina fångvaktare och på dem pröfva sin styrka,
sökte Richard stundom tröst i dikt och strängaspel, hvari han innehade
ett icke ringa grad af konstnärskap. Genom sin moder, den vid de
provençaliska "cours d'amour" berömda Eleonore af Aquitanien, redan
från barndomen förtrogen med provençalisk skaldekonst, utvecklades hans
hog och smak än mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte,
än i förbund än i våldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om än
det normandiska blodet aldrig förnekade sig i hans hårda och vilda
naturel, intrycktes deri dock af den vekare provençaliska bildningen
en känslofullhet, som gjorde honom förmögen af poetisk konst, och som
väsendtligen bidrager att, jemte ädelmodet, adla hans berserkalynne
till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbörd skall han
kunnat "adroitement" skrifva kupletter öfver sköna damers ögon.[49]
Men framförallt var han berömd genom "sirventes", såsom tidens
politiska sånger, stridssånger och satirer kallades. Med Bertram de
Born skiftade han icke sällan poetiska hugg jemte vapnens, och då
hertigen af Burgund, vid det andra återtåget från Jerusalem, författat
en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var
denne icke sen i att svara.
Ännu förefinnes en af de sånger Richard diktat i sitt ensliga fängelse.
Den är förvarad i en gammal roman: _Chronique et fabliaux de la
composition de Richard Roy d'Angleterre_, hvarifrån den öfvergått i en
sednare roman "_La tour Tenebreuse_." "Jag har aldrig egt, utbrister
han, en följeslagare så ringa, att jag ej skulle köpt hans frihet. Jag
förebrår eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hän,