Prästgården: En Julhistoria - 08

Men vilken riktning han slog in på, tycktes det lika förgäves. Allt var
utplånat av snö och vatten, rägn och tö. Och enda vittnet -- om det nu
var något vittne om den saknade -- var ett enstaka, djuptryckt fotmärke
och ett vattendränkt och urfällt litet strumpeband.
Skymningen föll redan. Solen hade gått i nya moln.
När han hunnit tillbaka till gästgivargården, var det nermörkt. Vid
det han gick förbi på väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra röster
innanför det upplysta krogfönstret. En stämma -- det var en sluddrig och
ungdomlig tenor, tycktes det -- skrek över de andra:
-- Det tar vi en skål på!


XI.

Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja olyckan för pappa. Hon hade
tagit tysthetslöfte av faster. Och faster hade först stirrat på henne
med sina svarta, utstående, humoristiska glober, men sedan utan vidare
moralkakor givit löftet. Redan tredjedag jul skulle Ola huggedräng få
gripa sig an med tapetseringen -- det fanns ännu en del skarvar på
skräpvinden.
Nannas rymning blev åtminstone till någon nytta: pappa var inte i lynne
att besöka gula salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att föra bakom
ljuset. Och lyckligtvis voro nu också bröderna borta, så att det ännu
inte hunnit bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt.
Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått veta allt, fann pastorns
enfald makalös. Att inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet,
bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise syntes mera förbittrad på
pastorn, än hon ville låtsa om. Mina betraktade henne förlägen -- hon
hade ej trott sin kloka syster om att vara så långsint.
Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som kunnat hända, om han ej kommit
till hjälp, fasade hon för att tänka. Och till och med hans kvarblivande
och hans nödlögn hade gjort gagn: det hade givit uppskov med upptäckten.
Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. När kyrkoherden
skulle till kyrkes annandagen och Mina ej genast stod tillhands med
halsduken, marsjerade han i sin retlighet själv in och hämtade henne.
-- Har också du rymt din kos, sjåpagås, frågade han, men gjorde
förbluffad och förstummad halt innanför tröskeln.
Mina, som erinrat sig sin försummelse och för halsduken glömde allt
annat, ville skynda fram till sitt söndagsgöra -- en blick från pappa
häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen hade bragt den andra i
dagen. Pappa hade sett och förstått alltsammans.
-- Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte händerna som till bordsbön, --
förlåt mig, jag är så ledsen --
-- Det gläder mig, sade kyrkoherden och suckade, -- jag är också ledsen,
men jag ser inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet mot sin far?
-- Ack, pappa, stammade mamsellen, -- jag skulle, snopp -- ett drag,
snopp, snopp -- några brev --
-- Ja, gäckades prästfar, som började se hennes förvirring från dess
komiska sida, -- det behövs ofta bara ett drag och några brev för att
både en prästgård och ett mamsellhjärta ska stå i ljusan låga. Det var
alltså du, syndakors! Stackars Olander råkade illa ut, tog det i onödan
på sig. Eller -- vad har du för smussel med Olander? Var det från honom
draget kom, kanske, sjåpagås, svara!
-- Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad ifrån sig med bägge
händerna, -- jag tror, det var Nanna, som --
-- Nanna, vet du något extra om Nanna? Var det hon, eller var det du, som
tände på? Ut med språket, eller för sjutton hakar --!
Gubben stampade i golvet.
-- Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, snopp, och pastorn kom, snopp,
och --
Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. Pappa måste le mitt i
förargelsen.
-- Hade jag inte döpt dig till sjåpagås förut, sade han barskt, -- skulle
jag göra det nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, när vi nu ha
honom här om ett par dar --!
Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, kunde han inte gjort det
eftertryckligare än med de sista par orden. De värkade inte genast,
Mina tog dem för ett skämt. Men medan hon hjälpte sin far med halsduk
och krage, plockade hon så småningom sanningen ur honom -- hela den så
kallade överraskning, han tillämnat henne, och som han ej velat ut med,
strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen.
Först när gubben moraliserat ut och kommit i väg, träffade henne nyheten
med samlad kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för det hon inte
grät eller kunde gråta, kände hon det desto starkare. Hennes stämning
blev inte lättare, därför att hon fann sig otacksam och oresonlig.
Breven från Eugène hade ju varit hennes näring och livsinnehåll i tio
långa år. De flästa härrörde från första året; sedan hade de duggat
glesare och glesare, tills det varit fullständig torka i fem års tid.
De fem åren hade gjort mamsell Mina gammal. När Eugène reste, hade hon
varit mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst ut av alla döttrarna,
ja, av flickorna i sju kyrksocknar, erkände klockaren, hennes presumtive
svärfar. Det ville också något till att knipa ett sådant hjärta som
Eugènes, den rustibussen, och få honom att bortse från ett lyte.
Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, hennes klara och rena färger:
den friska hyn, den djupa glansen på ögon och hår och det skygga och
rörande, som kanske just lytet skänkte hennes uttryck och sätt att vara.
Mina hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu var ungdomen förbi
-- sedan fem år förbi -- och behaget som borttrollat. Hon såg ibland tio
år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på överblivna kartan och upphörde
snart att sörja över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig varit
stormande -- redan första året efter Eugènes avresa eller flykt liknade
den mera vemod eller saknad. Den fyllde ögonen med tårar, men hjärtat med
ljuvhet. Den fann tröst i breven och i poesien och mammas musik.
Andra sörjde så mycket mera. Pappa hade för Eugènes skull blivit ovän
med sin klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller sällan nämndes
i prästgården. Ja, pappas gnat på henne själv berodde djupast på hans
besvikenhet. Han brusade en gång öppet ut med sin mening. Hon hade bort
hålla efter sin fästman, leda, varna, reformera honom, den galenpannan --
han samman med Josef, det var just maken till broka -- måhända hade en
resa, som liknat en rymning, då kunnat undvikas.
Vad skulle hon svara -- så alldeles utan gadd och maktbegär, så stilla
och tålig, som hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat reformera --
så onyttig, så skröplig och senfärdig hon visste sig och varje dag fick
höra, att hon var?
Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig burits eller lidit av. Lytet,
som hon ådragit sig under lek i barndomen -- någon lekkamrat hade råkat
knuffa henne omkull -- hade liksom tappat ur henne den friska livslust,
som jäste i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin mammas blida,
stillsamma lynne. Mina hade alltid gått omkring som åskådarinna utan att
just ha känt det eller saknat andras starkare begär. Och så länge hon var
ung, såg det ut, som om just hennes stillsamhet, hennes fina, vemodiga
leende, hennes förmåga att lyssna och spegla drog de rörligaste nära
henne.
Fem år! Under de åren hade hon tänkt på Eugène som på en död, saknat
honom på ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, minst den
dödes uppståndelse i detta livet. Hans brev voro en roman, där hon såg
speglat ett livsöde, som liksom av en händelse var hennes eget.
Det var en vacker, stillsam, blid roman med blekta, främmande blommor
prässade mällan bladen och drömlika ansikten skymtande, men aldrig
fullt och jordiskt tydliga. Det hela liknade ett poem av Böttiger eller
Malmström, ett minneskväde med sirliga vändningar och mällan raderna en
smärta, som ej upprörde, blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda.
Det var som mammas musik, som en romans »i rosens doft och näktergalens
gömma» och utan närmare värklighet.
Och nu steg det plötsligt en levande person ut ur romansen eller romanen.
Ett porträtt, som hon betraktat, kanske också kysst, nästan varje natt
under alla dessa åren, visade sig med ens vara en värklig människa, en
karl -- som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare och vid sitt
hjärta!
Mamsell Mina kände sig mer skamsen och förskräckt än glad. Bittert
begråta människorna förlusten av sina kära, men se dem återvända ur
graven i deras nya, antagliga gestalt skulle de ej vilja. För Mina
var Eugène nu endast en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte inte så
mycket på fästmannens möjliga förvandlingar som på hennes egna, så
påtagliga. Den Mina, som -- sjutton år gammal -- tog avsked av henne
på daguerreotypin, och den Mina, hon hälsade i spegeln, voro varandra
alltför olika för att antagas för samma person. Den ena hade Eugène
fästat sig till sitt hjärtas mö; den andra skulle han väl knappast vilja
se åt.
Vad kunde han nu ha att säga henne, vad hon honom, sedan allt det
vackraste redan blivit sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med det
minne, som åren gjort så vackert? Vad ville han henne? Inte kunde de
fundera på att gifta sig, sedan de inte längre voro unga?
Gifta sig -- det kröp i huden vid blotta tanken! En känsla av skam,
förnedring, förlöjligande grep henne. Inte nog att bära andras gyckel
med detta sena menage, hur skulle hon te sig inför honom, inför sig själv
-- med sina vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin stela höft, sin
onyttighet och senfärdighet?
Bara det att inte längre få stöka i de gamla breven nattetid -- ty hur
skulle hon sedan kunna och vilja röra dem? Bara att se dem förlora doft
och glans -- ty hjältens uppståndelse var som ett onödigt tilläggskapitel
till en färdig roman, som en banal fortsättning på en romans, vars
skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. Ja, _bara_ att
förlora, att profanera detta, som varit hennes minne och hennes hälgedom:
var inte detta hennes livs första värkliga olycka? Vad skulle det sedan
bli av henne?
Skulle hon kanske hädanefter leva för hans tapperhetsmedalj?
Mamsell Mina grubblade, med händerna i skötet; hon visste ej, om i timmar
eller minuter, men hon visste, att hon varken på timmar eller dagar
skulle finna en utväg ur sitt grubbel.
Det var också så sövande tyst i huset denna förmiddag. Mamma sov, faster
hölls i köket och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt borta i
Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, var ute på en slädtur, gud vet
vart -- det var god tid till söndagsbetraktelser.
Då förekom det Mina helt plötsligt, att det vaknat liv inne i blå
rummet. Ej stojande eller ens glammande och pratsamt liv. Men allt hördes
så tydligt genom den tunna, sprickiga dörren -- det var ett samspråk
med låga och långa viskningar, korta små fnitter och -- bevares -- det
föreföll, som om någon också kysstes därinne.
Mamsell Minas första ingivelse var att rycka upp dörren och överraska
de syndiga på bar gärning. Så mild och överseende hon eljest var --
överseende till och med mot Bollas snatteri -- med anständigheten i
prästgården var hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin omgivning, och
så långt respekten sträckte sig, hindrade hon allt kyssande, som ej ett
äktenskap eller en förlovning gjort giltigt.
Men för närvarande fanns det i hela prästgården ej ett enda förlovat par.
Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon blev sittande, där hon satt,
med händerna knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, huvudet en
smula på sned, och lyssnade -- lyssnade spänt.
Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen -- som så föga gjorde
skäl för sitt namn. Och hon anade också, vem den andra var.
Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra Elna på Änggården, den
galna flickan, vars fägring gjort själva fadern yr i huvudet, så att
han -- en enkel hemmansbonde -- givit dottern pensionsuppfostran i
Schweiz och en utstyrsel vida över hans tillgångar, tills han nu satt i
inteckningar över öronen.
Det hade i flera år varit bra mällan dem båda, Josef och Elna -- båda
papporna hade, den ene med längtan, den andre med oro, väntat, att det
skulle smälla en dag. För den fåfänge bonden var den vackre volontären
ett ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en mesallians och därtill
ännu en felslagen förhoppning till alla de andra.
Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i det ögonblicket intet av
allt detta. Hon gjorde ej ett tecken för att ingripa vare sig till
sedlighetens eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte med fog, att Josefs
avsikter kanske ej ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, långt
ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle bli brutal. Och ångesten för
plågoanden -- Minas plågoande sedan barndomen -- var kanske huvudgrunden
till hennes ovärksamhet.
Hon kunde emällertid ha tillkallat faster Jeanette eller mamma, och hon
gjorde intetdera.
Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, hörde darrningen i
rösterna, när ett halvhögt ord av misstag slapp över de försiktiga
läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, det svaga ljudet
av kyssar, prasslet av kramningar, knarret i möbler och tiljor,
sympatiknäpparna i de gamla väggarna -- då var det, som om en helt annan
känsla än den sedliga harmen fått makten med de blida, vissnade dragen.
Munnens avspända båge slappnade än mer, giporna sjönko darrande neråt,
varje fåra och rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och djup.
Ansiktet blev till ett dokument, vari ett ungdomslivs försakelsehistoria
stod skriven. Ett liv, som måhända först i detta ögonblick blev sig
medvetet. En försakelse, som först nu anade, vad den offrat.
Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter tår tillrade utför i små
naturliga rännor. Huvudet böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna.
Men mamsell Mina skulle blivit röd av iver och harm, om hon ens själv
kunnat beskylla sig för att gråta av avund mot den lyckliga vackra Elna.


XII.

Bröderna -- Gustav och Daniel -- kommo hem på tredjedagen, lagom till
middag och duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna eller Vilhelm. De
hade lånt hästar och släde av Anders Svens -- ty på natten hade det både
frusit och fallit tjockt med snö -- och fingo skrubbor av pappa, för det
de lämnat flickan och Vilhelm i sticket.
De blevo först överraskade och nedslagna, ty de hade väntat, att Nanna
självmant kommit tillbaka. Denna förmodan hade de från den förståndige
gästgivaren i Toftarp.
Pappa fnös av otålighet och förargelse, han kunde tydligt se på dem, hur
de tillbragt gårkvällen.
Sedan tog Gustav humör och förklarade, att vem som hälst utom han -- ja,
bror Josef till exämpel -- kunde få skvalpa i snöslask på jakt efter
flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig en hosta på halsen.
Varpå han, mycket riktigt, började hosta -- ganska naturtroget, ansåg
Josef -- och vart inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, nota
bene.
Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga rykte som karaktären i familjen
hade fått en knäck, även i hans eget medvetande.
Men då också han bekräftade, att Vilhelm varit stursk och envis och velat
veta allting bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, att
sönerna lämnat åt sitt eget värde och sin egen vård och värdering detta i
grunden kanske fördärvliga umgänge.
-- Det inträffade blir er emällertid en varning för framtiden, sade
kyrkoherden, -- att med större jugement välja era sällskaper.
Gustav blev trotsig och upprorisk, bara den egenkäre Vilhelm nämndes.
-- Vem hade också kunnat ana gynnarens kaliber, halvgrälade han, -- lömsk
och inbunden som krämarprinsen var? Jag höll honom för en beskedlig och
obetydlig liten puttefnasker, som det kunde vara nöjsamt få visa omkring
i prästgården. I stället avslöjar han sig som en rabulist av värsta sort
och en tyrann och toppridare, som varken skonade ung eller gammal. Daniel
berättade mig om hans dispyt med pappa juldagsmorgonen --
-- Synd om ynglingen, är annars ej utan gry, klagade gubben och strök sig
över nacken. -- Apropå, var lämnade ni honom? Tog han skjuts till sitt
hem direkt från Toftarp?
-- Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, -- han ville, han ämnade --
Hur det var, stockade sig den tillämnade meningen, och Daniel måste fylla
i.
-- Han ämnade fortsätta att leta på egen hand.
Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. Daniels tysta smil
var minst så smittande som Gustavs ljusa skratt.
Men så avbröt sig gubben, löjet gled över till sin motpol. Bekymret på
pannan kom tillbaka, i blicken fick det en tillsats av något annat.
-- Men då gör han sig ju större omak för er syster än ni själva, anmärkte
han, -- ja, än någon av oss, som sitta här i godan ro omkring fyllda fat,
medan Nanna -- kanske fryser och svälter!
-- Henne går det nog ingen nöd på, menade Gustav sorglöst. Hans organ lät
i dag ibland ovant skrovlig.
-- Vet du alltså någonting mera om henne då, sporde den gamle med ett
häftigt kast på huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade bakom det
morska ansiktets muskler.
-- Vet --, drog Gustav på det.
-- Ut med språket, för sjutton hakar!
Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen for baklänges och omkull på
golvet.
Den frimodige Gustav kröp samman; han fann, att han började göra en
löjlig figur.
-- Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade han.
Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam påstått sig ha funnit på
kvällen, men som ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till den
grad hade både späjandet och sällskapet tråkat ut dem.
-- Då må jag säga, mullrade prästfar, harmsen och besviken, där han,
sedan han fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd satt och rullade
brödkulor, -- att efter detta synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än
mina klemiga och kallsinniga söner.
Det blev så stilla omkring bordet, att ej ens knivarna rörde sig på
tallrikarna. Tystnaden värkade som ett varsel, ty i nästa minut gick en
ängel, livslevande, genom rummet. Mamma, som tagit sig en förmiddagslur,
kom först nu ut till middagen.
Hennes blick gled runt bordet och vidgade sig, när hon räknade de många
tomma stolarna.
-- Var är Nanna, frågade hon och såg storögd på Gustav.
Denne liksom letade i luften efter svaret, pupillerna irrade runt och
undveko modern. Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet på
lilla mamma.
Pappa kom honom till hjälp.
-- Nanna, svarade prästfar, så lugnt han förmådde, -- Nanna stannade, som
jag tillsagt, uppe hos Anders Svens.
-- Du är väl ändå för sträng, förebrådde mamma, -- vi ha varit för
stränga mot vår flicka. Vad i all världen skall hon göra hos Anders Svens?
-- Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, -- här i huset springer hon
vind för våg och bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du inte
välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas för en galen flickunges
skull.
Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. Hon förvånades över, hur
gammal han i dag såg ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda
håret, munnen läspade för tandluckornas skull, och själv hade han sjunkit
ihop och blivit mindre. Först i dag lade hon märke till, att han börjat
åldras på allvar.
För att inte bedröva honom sade hon ingenting, men flyttade blicken över
på sönerna. Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick förbi till sin
plats.
-- Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade den gamle, som knappast
rört en bit, -- vi hungrade som vargar.
Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern en manande knuff, och
det var rörande att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig.
-- Var är er kontubernal, undrade prästfrun med en ny forskande blick på
Gustav, som satt stum och bara åt och svettades.
-- Han har rest sin kos, svarade sonen mödosamt och petade ivrigt omkring
i sin tallrik.
-- Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt förhör utan att släppa
Gustav ur sikte. Han var hennes andra ögonsten, om Josef var den första.
-- Var det för den där olycksaliga rymlingen Almqvist?
-- Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon examen.
-- Sådana äro nu en gång människorna, tröstade pappa i predikoton, -- som
unga äro de dårar, och som gamla bli de --
-- Narrar, ifyllde faster Jeanette och skänkte i av julölet.
-- Till narri, rättade gubben snäsigt och fortfor utan att låtsa om
Gustavs fnitter, -- apropå, var är Ekdahl?
-- Jag skickade honom bort i ett ärende, brummade Josef, som alldeles
tappat lusten att skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd och
fåmält än de andra.
-- Till fårhuset, fiskade gubben alldeles förgäves. Han tillade genast,
liksom om han fruktade tystnaden: -- Mormor sover förstås, som vanligt!
Gumman sover allt oftare och oftare, allt längre och längre. Till sist
somnar hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte, hon försvinner --
som en pust, en rök. Vad äro vi alla annat? Och pastor Olander är på
begravning, och Mina ruvar på sin kammare! Skål, Marie-Louise, du är
snart -- vår sista!
Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, ut i ögonen.
Lyckligtvis tycktes mamma just då ouppmärksam och försjunken i sitt eget
bordsgöra.
Middagen tog äntligen slut. Det var den längsta måltid någon av
deltagarna kunde minnas ha varit med om, och den hade räckt en knapp
halvtimma. Uppbrottet skedde nästan i oordning. Var och en syntes
angelägen att komma för sig och till sitt.
Mamma gick in för att språka med Mina. Hon förstod, att hennes äldsta
bar på något, som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga bortresa kände
husets moder stundom någonting, som liknade självförebråelser. Pianot
hade kanske, när ett kom till allt, berövat hennes barn en del av vad dem
tillkom.
Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare med samma odygdiga hast som i
pojkåren. För övrigt voro de väl den dag i dag knappt annat än pojkar.
Marie-Louise försvann till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt
pappa, men vankade, när han såg faster närma sig gubben, långsamt ut till
förstutrappan.
Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp på sin skuldra.
-- Lille präst, inledde hon.
-- Ja, vad är det om, snäste den gamle, som fruktade någon ny giftighet
till alla de andra, majoren låtit honom smälta i sin dag.
-- Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade hon, sköt fram ögonkloten
och höjde överlägset på mustasjläppen. -- Stå stilla en sekund, om annars
görligt, och lägg märke till ett förnuftigt ord!
Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar.
-- Nåväl, major, sporde han med ett försök att låta godmodig. Han anade
just nu allra tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd.
-- Lille präst, sade hon, -- jag djärvs inte persvadera dig att sitta
ner, medan vi språkas vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla
änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte med att sväva i luften som en
ballong. Jag sätter mig.
-- Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, satte tummarna i rockslagen
och såg på förhand bister ut.
-- Det är om Nanna, sade hon, och gubben gjorde värkligen genast en halv
volt med överkroppen.
-- Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade otåligt i taket och trummade
i golvet med fotbladen.
Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon mönstrade husets herre från
topp till tå, skakade på sitt mössprydda huvud och anmärkte slutligen:
-- Jag beklagar stackars Mina!
-- Syndakorset, stönade gubben, som om han just nu varit under den
åsyftades behandling.
-- Nej, det är hon, som har sitt kors, rättade faster lugnt och sökte
genom hypnotisk fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis
förgäves. -- Lille prästen inbillar sig, att ingen har närver mer än han
själv. Men om han inte håller hovarna i styr, så --!
Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand hotande mot sitt knä.
-- Så, morskade sig kyrkoherden, medan ådrorna svällde under
Walter-Scott-luggen.
-- Så får han inte veta någonting.
Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig under en hel minut.
-- Bolla berättar mig, meddelade faster sävligt, liksom om hon njutit av
den lille prästens ostyriga ansiktsspel, -- att Nanna brukade ligga och
läsa uppe på vinden och ha ljus tänt mitt på dagen.
-- Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp, -- kanske hon ligger där ännu?
-- Bevare mig, korsade sig faster, -- Ola har forskat så väl, att han
fått annat med i dagen --. Men det är min hemlighet.
-- Sakramenskade flickunge, fräste prästen, som fortfarande hade tankarna
på ljusläsningen.
-- Nå, hon gör ju inte om det, tröstade faster.
-- Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar, glömsk av allt utom den
eldfara han lupit. -- Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur sig? Men
vad har här varit för tillsyn med ungen?
-- Det var just dithän jag ville komma, sade faster.
-- Vems är felet, snäste den gamle.
-- Vårt förstås, erkände hon lugnt, -- vi alla ha vår part i ansvaret.
Vi ha inte haft ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade mig det där
alldeles nyss. Men för att säga som sant är, så har jag länge haft mina
misstankar. Nanna har gått smygvägar.
-- Har Springfält, brusade prästen ånyo upp. För varje gång tycktes detta
meddelande vara honom lika nytt.
-- Åh, _det_ ha vi gjort allesamman, sade majoren kallt. -- Här i huset
som i alla andra hus ljuges och gömmes det både i parti och minut. Nå, de
stora få svara för sig själva. Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv
har jag nog av mitt.
-- Vad smusslar majoren med, om jag törs fråga, undrade han halvt otålig,
halvt road.
-- Det angår dig inte, lille präst -- men nu var det om Nanna vi skulle
tala. Jag kom att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. Jag bytte
om lakan i hennes säng i dag --
-- Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade gubben, -- sakramenskat
slöseri!
-- Var resonlig, vi slippa kanske byta oftare!
Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa gentemot den gamles småsinne.
-- Varför skall du plåga mig, brast det med ens ur honom. Det övergivna,
uttröttade i hans ton fick själva majoren att vekna. -- Skaffa henne
tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting annat! Varför skulle hon sky
sina egna köttsliga föräldrar?
-- Hennes köttsliga föräldrar brydde sig helt enkelt inte om henne då.
Eller, tillade hon med ett stänk av medlidande, -- hennes förstånd räckte
inte till att förstå, hur mycket de, trots alls, brydde sig om henne.
Just nu är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu behövde hon ett helt
hav av ömhet. Lilla mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. Men
månne hon farit illa av att se om sin flickas lilla lekamen? Och ni andra
med era nödlögner och överraskningar hade väl inte mod att tala om för
flickungen, att hon håller på att bli kvinna!
-- Vad för slag?
-- Kvinna, upprepade faster försmädligt, -- har lille prästen aldrig
hört det ordet förr? En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare
kvinna! För rästen skall jag inte bravera. Modet svek mig själv flera
gånger, då jag föresatt mig att tala ut. Man måste visst ha övning för
att duga i krig, inte sant -- och jag har ju aldrig haft eget barn.
Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, vilket borde tett sig
skrattretande för en opartisk åskådare. Hon saknade lilla Nanna på sitt
eget sätt.
-- Menar du, att --, sporde kyrkoherden med en fulländande blick, i släkt
med den, som de flästa män bestå så ömtåliga ämnen.
-- Just det menar jag, genmälte faster ungefär lika tydligt, men utan
någon skämtsam glimt.
Den gamle prästen stod en stund förlorad i tankar. Så ryckte han sig
förtretad lös.
-- Nonsens, bröt han ut och svängde runt på klacken, -- komma med sådant
pladder till en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? I stället för
att -- driva mitt barn -- ifrån mig --?
Och han vandrade, en smula framlutad, mot sin kammardörr.
Faster, som kände hans förebråelse djupare, än hon låddes om, försvann
med högburet huvud i folkstudörren, samtidigt som Josef sakta trädde in
ifrån förstun.
-- Pappa!
-- Vafalls, ryckte fadern till och strök sig hastigt över ögonen. Han
vände sig halvt om och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste son.
-- Det var något viktigt jag hade att tala med pappa om --!