Prästgården: En Julhistoria - 09

-- Pängar, fnös pappa med förbittrad enärgi.
Något i tonen retade Josef. Han stramade upp sig och såg sin far i ögonen.
-- Pappa skall inte tro, att jag är alldeles hjälplös, för det -- min
egen far kanske saknar hjärta.
-- Såå, muttrade gubben inträsserad, -- vad har munsjör då för okända
gullgruvor?
Vackre Josef kastade stolt med huvudet. Blekheten i hans ansikte hade
försvunnit, de högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt handen i
barmen och antog en bredbent aktörsställning.
-- Närhälst det konvenerar mig, sade han vårdslöst, -- har jag hela
Kristianstad till mitt förfogande.
Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, så att han kom att stå mitt emot
sonen. Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, men kunde ej
hindra blicken att uttrycka hans faderliga beundran.
Josef var värkligen en vacker karl. Just nu liknade han mer än någonsin
Cavaignac eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet tillhörde,
som andra militära dygder, den gamles kära ungdomsminnen.
Dock, här rörde det sig om fakta, ej om stämningar.
-- Vem är hela Kristianstad, om jag törs spörja?
-- Vilken grosshandlardotter som hälst, skröt volontären med en frikostig
armrörelse.
-- Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt.
-- Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom svaret utan betänkande.
-- Nåväl, avgjorde fadern med illa dold belåtenhet och lagade sig att
förändra front, -- konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon mig. Här har
du min välsignelse in blanco!
Josef häjdade honom med en vink.
-- Saken skulle vara enkel, om --
-- Hon inte vore så ful, hånade pappa.
-- Misstag. Hon är en skönhet.
-- Eller inte vore så dum?
-- Hon är en förståndig flicka.
-- Eller grosshandlaren inte hade kontoret på fickan?
-- Pappa känner honom ju --
-- Asj, i våra dar spela grosshandlarna bank varannan --
-- Müller har stenhus för flera hundratusen, har en brigg och tre
skonare i Åhus och pängar som --
-- Eller inte vore så snål --, envisades den gamle.
-- Misstag, men --
-- Ut med språket då, munsjör, och stå inte och ömsa fot, röt
kyrkoherden, vars tålamod sviktade.
-- Om jag får tala till punkt, parerade Josef saktmodigt. -- Rent ut:
pappa vet, att jag är engagerad på annat håll --
-- Som aktör?
-- Pappa!
-- Vafalle?
-- Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter på Änggården --
-- Vafalle?
-- Elna, som pappa vet --
-- Vafalle?
Nu brast även volontärens tålamod.
-- Kort och gott, pappa: jag och Elna ämna eklatera på nyårsafton --
-- Såå, hånade fadern, -- och vad ämna ni sedan gifta er på?
-- Det är just det, det nu blir frågan om, sade Josef och krönte förläget.
-- Vem tänker munsjör fråga?
-- Käre pappa -- volontären närmade sig med smidiga löjtnantssteg, -- jag
behövde i alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler --
-- Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt.
-- Nej, bara sextusen riksdaler.
-- Fägnar mig att höra. Jag själv behövde ungefär lika mycket.
-- Men pappa måste -- pappa måste låna mig dem!
-- Jag, pojke, är du alldeles rasande?
Sonen nalkades bevekande ännu ett par steg.
-- Pappa har säkert så mycket liggande i kyrkokassan, och om ett par
månader kunde jag --
-- Pojke, vill du göra mig till försnillare?
-- Asj, låna -- är det försnilla? Man lägger en lapp med påskrift, att --
-- Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? Vem har lärt dig det
själv?
-- Pappa, det är hedersskuld! Jag -- jag måste helt enkelt ha dem! Annars
--!
-- Annars?
Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen mot sin panna.
-- Akta dig, pojke!
Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen betraktade sin nyss så
beundrade telning, kippade med läpparna, som om han letade efter ett ord
eller en sats, nog kraftiga att göra intryck på den förirrade. Men ur
den flämtande strupen hann ej en stavelse, innan lätta steg i närheten
förstummade honom. De hördes ännu i den lilla korridoren till Minas rum.
-- Gå, sade den gamle hest, -- mamma kommer!
Josef vände sig dröjande om och spanketerade, strykande sina mustasjer,
mot förstudörren.
Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in i matsalen. Hon måste ha
uppfångat något av det högröstade samtalet.
-- Vad stod då på härinne, frågade hon med en darrning i rösten.
Kyrkoherden övade sig ett par gånger med konststycket att le i denna
stund och sinnesstämning. När det äntligen lyckades, vände han sitt röda
ansikte mot hustrun och skakade humoristiskt-otåligt på huvudet.
-- Åh, det var bara Josef, sade han, -- Josef igen! Nu har han skickat
Ekdahl för katten i våld! Till sist få vi väl spika fast prästspektaklet
i folkstugan. Nu löper han med kärleksbrev från Josef till det där
stycket -- hm -- vackra Elna på Änggården, vet jag!
Prästfar gjorde helt om för att dölja sin återvändande sinnesrörelse. Men
mitt i sitt sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse
att ha funnit på ett svar, som bara till hälvten var en nödlögn.


XIII.

Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, som, enligt tidens
spartanska sed, samtidigt var sängkammare. Hon hade ett litet krypin,
stort som en garderob, för sin räkning längst innanför, men drog sig ej
nu tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda armar att betrakta
pappa.
Kyrkoherden hade slagit sig ner framför sina längder, läste, som han
brukade, halvhögt ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och skrev.
Men han kände den tårögda blicken i sin rygg, avbröt sig retligt, läskade
i en fart, slog bullersamt samman böckerna och marsjerade ur rummet. Han
härdade ej ut i dag att vara på tumanhand med sin hustru.
I matsalen stod han en stund stilla och tvekade, rev sig förtretad i
huvudet, trippade så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur Ola
redde sig med reparationen.
Ej häller där stannade han längre än en minut. Ola var nästan färdig, och
Minas snörpande irriterade. Sedan han utan anledning eller sammanhang
mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade syndakors», fortsatte han sin
irrfärd, genom blå rummet, som stod tomt med alla familjeporträtten, och
ut i gula salen, där den eviga brasan brann och gamla mormor nickat in
framför knyppeldynan.
-- Håhåjaja, suckade han i viskton för att ej väcka henne och steg utan
knackning in på pastorns rum -- en vana han tagit sig på grund av de
föregående hjälpprästernas ofta lastbara egenheter.
Olander satt i nattrock och bolmade på långpipa. Hans blondduniga ansikte
passade till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. Men hans
hållning saknade ej värdighet, när han reste sig och hälsade farbror
välkommen.
-- Bror skriver redan på sin nyårspredikan, anmärkte kyrkoherden i
sorgset tillfredsställd ton.
-- Nej, det var bara --
Olander försökte i hast smussla undan konceptarket, som väckt hans
förmans uppmärksamhet. Men denne förekom honom. Snabb som en hök slog
den gamle ner på papperet och närmade det misstänksamt till de starka,
obeväpnade ögonen, som i alla fall börjat bli närsynta.
--»I ungdomen,» läste han för sig själv, -- »äro vi som starka, nybyggda
hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den
andra.» Hm hm, vad är det här för nonsens?
Pastorn, som med spänning följt hans minspel, liksom knäcktes av vid
utropet. Han kröp ihop, så att han själv såg ännu mindre ut, nattrocken
ännu större än nyss.
-- Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte läsningen, ofta avbruten av sin
kritik.
--»I det ena rummet höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper
minnet.» -- Vad sitter bror och plitar samman för dumheter? »Men när
vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa
samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt
i dem förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster
höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och
mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats
av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens
och det nya livets makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give, att vi
lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte så galet, inte så galet!
Kyrkoherden syntes helt tankfull.
»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är,» upprepade han och
rev sig med en på en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken. Så rätade
han häftigt upp sig.
-- Hm, hm, är här ännu mer? Också på andra sidan? »Besynnerligt, hur
hastigt vi glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna till för
barnakänslorna!» Är det här brors egen hus- och livsfilosofi? Smakar
nästan titulus Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte med det
föregående!
-- Det sista är själva inledningen, stammade pastorn, som blott långsamt
började växa i nattrocken igen. -- Det är, att jag så må säga, proëmium
eller argumentum --
Kyrkoherden tittade vasst upp.
-- Anledningen, vill bror säga! Skall det vara en hänsyft --?
Han avbröt sig hastigt.
-- Ämnade bror sätta det här i en predikan?
-- Jag hade i alla händelser, förklarade Olander med hjärtat i
halsgropen, -- tänkt be farbror recensera mitt koncept.
-- Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman barskt, -- att predika
Guds ord rent och klart -- utan mänskliga griller och påfund. Lägg det
där i skräpkorgen! Eller hm -- i ett bordstal någon gång, till exämpel
i all underdånighet hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi och mina
namnsdagsvärser, dem spara vi bäst till fruntimren och kättarna --
-- Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken vid axlarna, när han
såg den unge mannens förvirring, -- det blir nog karl av käre bror! Alla
ha vi fått passera linien -- och det är inte alla, som få sin skopa i
enrum. Apropå, där passerar just en man, som --
Gubben trippade fram och knackade på fönstret, utanför vilket en lunsigt
framvaggande gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen vände
det breda, kindskäggiga ansiktet åt sidan, såg pastorn, att det var
Ekdahl. Kyrkoherden vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade förbi
fönstret.
-- Där ha vi en man, fortfor den gamle, -- eller rättare en stackare, ett
novissimum exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej låta råda sig.
Ty minns det, käre bror, den som ej lyder goda råd, får lyda trummor
av kalvskinn. Mången lovande yngling kom på villospår, därför att han
envisades att gå sina egna vägar. Och mången fader får bittert ångra, att
han ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi Ekdahl!
Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet vördnadsfull bugning och
gömde blicken i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid kyrkoherdens
förargade åtbörd rätade han en smula upp sig och sökte lägga sitt
gråpussiga ansikte i prästerliga veck.
-- Herr kyrkoherden behagade knacka på fönstret?
-- Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft att uträtta för volontären?
-- Herr volontären skickade mig till Änggården, smilade Ekdahl
inställsamt. -- Vackra Elna och volontären ska ju --
-- Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt prästfar, -- tungan är
människans skorpiongadd, och liksom hos skorpionen dräper gadden ofta
henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det.
Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk ner mällan axlarna, och kroppen
skakades av undertryckt fnitter.
-- Se bara, bror Olander, står inte människan och fnittrar som en
barnunge? Gärna för mig, fortfor den gamle med en föraktfull sidoblick,
-- men biskop Aurelius förlät honom aldrig.
-- Det -- det är ett naturfel, meddelade Ekdahl mällan två anfall, -- men
det -- det blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade åt honom och
hindrade mig alltsedan att få -- pa -- pastorat --
-- Tag sin tunga i akt, titulus, rådde kyrkoherden, -- biskopen fick
snart andra skäl. Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor.
Titulus ville förstå Skriften bättre än hela kyrkomötet, och --. Men nu
ha vi ingen tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka -- få hit
det!
Ekdahl bugade och räckte fram handen.
-- Två stycken? Ett till volontären -- »Till min general», jo, jag tackar,
sakramenskade flicksnärta! Och ett till -- till mamma? Vad för slag? Är
det också från Elna?
-- Korrespondenten är mig obekant, smilade Ekdahl, -- en liten parvel
lämnade mig det strax nedanför allén.
-- En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil! Inte sant, bror? Kan inte på
stund erinra mig, men -- nog har jag förr sett den pikturen! Hm! En
parvel? Vems var han? Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var han klädd?
Sjutton hakar! Står inte människan och fnissar mig rakt upp i synen?
-- Det -- det är ett naturf -- fel, fnissade den olycklige.
Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning. Han stampade i golvet och
fäktade med armarna.
-- Ut, spektakel, skrek han gällt, -- ut, driftkuku, flinebytta,
fördetting, ut --!
Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att han, ännu sedan Ekdahl
försvunnit, utförde en ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade,
skakade han de båda breven över sitt huvud.
-- Och ett sådant sakramenskat spektakel, sade han, -- skall man ge kost
och logi, bara för det ens odåga till son håller sig med hovnarr. Och så
är det till på köpet meningen, jag skall agera postiljon -- postillon
d’amour! Hahaha!
Den gamle skrattade i vredesmod, och hans skratt ringde den unge pastorn
i öronen med samma envishet som skrällen av den islagna dörren. Olander
stod och liksom magrade i sin nattrock. Han kom sig ej på länge för
med att sätta sig. Det var första gången han sett sin förman i detta
våldsamma lynne.
Kyrkoherden hade genom bokkammaren och Nannas rum marsjerat in i
matsalen, där han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det vill säga:
Ekdahl hade utan framgång försökt urskulda sig, och volontären uttryckte
just sitt misshag och sina tvivel genom att örfila upp Ekdahl.
Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga någon av stallbröderna med
ett ord slängde den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och fortsatte raka
vägen in till mamma.
Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen och betraktade med ett djupt
grubblande uttryck tapetblommorna mällan sparrlakanen. Vid pappas inträde
tittade hon åt sidan och spärrade blicken rund, som hon plägade.
-- Vad har hänt, frågade hon.
Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste tempo. Han var ännu för
upprörd att få fram mer än det enda ordet _brev_, varpå han räckte sin
hustru den till henne adrässerade biljetten.
Hon granskade förundrad utanskriften.
-- Jag känner inte stilen, undrade hon och reste sig till sittande
ställning, -- men jag tycker mig bestämt ha sett den någonstädes.
Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta, okuverterade papperet var
förseglat, och vecklade upp skrivelsen.
Prästfar betraktade henne i ett slags butter spänning, som tilltog, då
han märkte hennes ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga
blekhet.
-- Vad står på, frågade han i samma ton som hon nyss.
I stället för svar gav hon honom en lång, fuktig, smärtsam blick och föll
så avsvimmad baklänges mot kuddarna.
Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes ytterligare, då han kände
hennes kalla, slappa hand i sin, och ropade överljutt:
-- Hjälp -- hitåt -- mamma!
Han hade mekaniskt lyft upp papperet från golvet och läst och igen låtit
det falla. Och medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna,
såg man pater familias vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna
och hörde honom klaga:
-- Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, mina barn, likt Jakob lägga ni mig
med grå hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt detta? Ack,
mina barn, mina villfarande barn, mina -- barn! Ack, mamma, mamma!
Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur detta kommit sig, eller
varför mamma nu låg där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka ur
vanmakten.
Josef förstod minst. Han hade först av alla skyndat till, och mällan det
han gned mammas tinningar, händer och fötter, upprepade han för sig själv
den glada nyhet han läst på det tillskrynklade pappersbladet.
-- Nanna, stod där ju, -- är i gott förvar och mår väl, men stannar tills
vidare borta från sitt hem.
Efter Josef läste de andra i tur och ordning.
-- Där finns ingen underskrift, sade faster och fnös av ovilja. -- Så var
då ett manfolk, lille präst!
-- Ack, mina barn, mina barn, jämrade den lille kyrkoherden och vred
händerna.


XIV.

Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, när hon hasade sig ut
genom sitt fönster och tog till fötterna utför allébacken.
Från början hade hon ju endast ämnat gömma sig undan pappa och Vilhelm
och de andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. Och där hon
nu sprang, hade hon minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet.
Hon ville endast lägga avstånd mällan sig och det brinnande rummet.
Hon ville undkomma elden och medansvaret för att den uppstått. Hon
föreställde sig, att hon när som hälst skulle få se lågorna färga snön,
och fantiserade med en isning efter ryggen om skrämseln och skriken, när
alla plötsligt vaknade i prästgården.
Själv var hon endast till hälvten vaken. De sista veckorna hade hon gått
i en sömngångardvala, som julaftonens upplevelser blott fyllt med ännu
mer förvirrade drömbilder. Nu var det tidigt på julmorgonen, och omkring
henne låg mörka natten.
Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms förakt, och fasan gav foten en
oanad fart.
Det, som först häjdade henne, var omtanken om dem, hon lämnat efter sig,
tanken på faran, de nu alla lupo … och hon stannade villrådig.
Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej skynda tillbaka och väcka
mamma och pappa? Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda?
Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad på boningslängan, som skymtade
mällan de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården.
Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt detta förgås? Hemmet, där hon
lekt och läst och haft alla sina glada och bittra stunder? Kanske skulle
alltsammans skyllas på henne? Kanske _hade_ hon också gjort alltsammans!
Hon var ibland så oviss om, vad eller hur mycket ont hon egentligen
gjort. Vilket straff väntade henne inte, vilket straff! Pappa skulle --
Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården låg kvar på sin gamla plats.
Fönstren stodo mörka, även Minas fönster. Men nu -- nu tändes det i
fönstret ovanför. Elden hade hunnit genom taket. Och nu slog röken ut,
belyst därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen gnisslade. Det
hördes buller och sorl av människor. Det kom någon … det kom folk uppe i
allén.
Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade inte möta sina föräldrar och
syskon. Hon sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna tilläto.
Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i alla fall lätt att springa.
Vägsnön var frusen, och det knarrade och visslade så lustigt kring
stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade spöken. De voro
oändligt många, och de skrämde och jagade på.
Och språngtakten gjorde henne gott. Springfält brukade pappa kalla henne,
och i dag gick det som av sig självt. De långa benen togo riktiga skutt,
de långa armarna plöjde som vingar, draget ven och värmde om näsa och
öron. Farten jagade frusenheten ur lederna, spridde blodet och skingrade
dvalan.
När hon äntligen stannade, låg prästgården långt borta, gömd bakom
snöträd och snöbackar. Och förskräckelsen hade blivit till en dov,
övergiven oro.
Om nu prästgården brann ner, så var hon utan hem. Först så småningom
började hon göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem, det var
detsamma som utan matbord, när man blev hungrig, utan bädd, när det blev
natt, och utan tak, när det blev kallt eller snöade. Ja, och det var att
vara utan föräldrar och syskon och andra, som brydde sig om en, när man
var sjuk eller ledsen.
Men hemlös på det sista sättet hade hon ju varit länge. Ingen hade brytt
sig om liten Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro henne, ge henne
snäsor och skrubbor. Ingen hade förstått henne -- det var visst för långt
årsavstånd mällan henne och syskonen. Att gå ibland dem var som att gå
ibland främmande människor.
Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. Så slapp hon undan bannor
och örfilar, och Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. Om hon
blev alldeles borta, skulle de kanske börja sakna henne; själva pappa
skulle fälla en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval.
Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka sig saknaden efter en.
Var hon hemlös, så var det väl likadant med de andra nu för rästen.
Dock, _de_ finge väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick väl fara
med hela familjen i lånta kläder till kyrkoherde Franzén i Onslunda --
alldeles som kyrkoherde Palm en annan julnatt för många år sedan till
honom själv.
Nanna kom ihåg, att hon hade en moster i Lund, en ogift gammal moster.
Dit kunde hon ju gå eller kanske få åka med någon, när det skrek för högt
i kakestan, som pappa brukade säga. För tillfället lockade mostern inte.
Hon bodde så trångt för den, som var van vid över tjoget prästgårdsrum.
Och i Lund skulle ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske bli hämtad
hem med skjuts till förhör och moralkakor och allt det där.
I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. Knappt hade tanken dykt upp,
förrän den slök henne med hull och hår.
Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt liv. Åka land och rike
omkring och få se många bygder och många slags människor. Bo i tält om
sommaren och koka kaffe i skogen, som var så roligt, och om vintern
hysas på logarna i allt det sköna höet eller bjudas in på julaftonen i
någon gästfri prästfamilj. Spå i händerna och trolla guld och gå klädd
i brokiga kläder och med håret ner över ryggen och dansa danser, som
ej liknade de vanliga. Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, för
det man lånte böcker, och fara över havet och komma till södern, där
det fanns druvor och apelsiner och marmorslott, som alla lågo i ruiner,
så att vem som hälst kunde få bo i dem. Det var som i sagorna -- som i
Rinaldo Rinaldini eller Schillers Rövare.
Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad rövarflicka!
Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som på liknande sätt blivit hemlös och
liksom Nanna farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd såg hon sig
tillbaka -- sigenarna, det var dock ett annat och mildare folkslag än
bulgarerna. Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt annat håll, när
branden förjagade dem. Det var kanske inte så lätt att få tag i dem, men
de förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela den långa, mörka vägen.
Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade också, bara snön lyste, men inte
mycket just. Vägen hade en matt glans nästan som av silver i mörker, och
stammarna räckte sig likt vita armar, vilka slutade i knutna händer och
långa, stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka -- eller kanske det
var bjällror? Tänk, om Mats fått spänna för och pappa börjat sätta efter
henne?
Hon kände sig redan hungrig, men vandringen gjorde henne annars gott.
Stundtals glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig förr hade hon
erfarit ett sådant välbehag, en sådan lättnad av att bara gå, gå. Och
kläderna värmde så skönt.
Nu släppte pilraderna. Framför henne låg öppna landet. Hon kunde se det
tindra av ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, där man klädde
sig till ottan. Kanske från slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att
man kunde tro dem stå stilla över marken.
Det var egentligen bara roligt att vara ute så här, på äventyr! När
hon räknade efter, hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. Om
hon skulle gå ända fram till kyrkan och från något gömställe se
julotteslädarna glida vägen fram -- det var bland det roligaste på hela
året; det blev så vackert med de många sprutande blossen.
Roligast av allt vore att få se pappa och Vilhelm och bröderna åka förbi,
utan att de hade en aning. Men det var ju sant: inte kunde pappa predika
i dag, medan prästgården brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås
mässfall.
Men nu bjällade det bestämt någonstans bakom henne. Alldeles från
hemhållet?
Hon lutade sig mot marken, som hon lärt av drängarna, och hörde det nu
alldeles tydligt. Det knastrade i marken, det susade i snön. De färdades
fram någonstans i pilallén, och här var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett
pilträd att gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en gärdesgård. Bara
bred, öppen väg och översnöade, kanske vattenfyllda diken.
Tänk, om det var prästgårdsslädar … pappa … bröderna … Nanna tog igen
till att springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon hade sprungit
eller halvsprungit över en timme på fastande mage. Men nu hörde hon
tydligt bakom sig klangen av bjällror.
Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade ej offra en minut. Hon sprang,
tills hon flåsade och den torra vinterluften riktigt stack i strupen.
Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam ett dovt buller som av hovar
eller av medarnas smällar mot ojämnheterna i den frusna snön.
Nu steg herregårdsskogen svart framför henne …
Här korsade hon en smal byväg, varifrån en kälksläde sågs skynda fram
långt nerifrån. På sidorna glimtade det som snabba och korta gnistor
-- det var julotteblossen, de första hon var viss om att ha sett denna
julmorgon.
Bakom henne ringde bjällerkransarna, dunkade stålet.
Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville inte flytta sig mer än fot för
fot. Det kändes som att gå i stället för springa. Någon häjdade foten,
när den ville fram. I strupen och bröstet brände det sårigt som efter ett
rivjärn. Men så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära nalkades
den.
Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. Men de måste kunna se och känna
igen henne nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna känna igen dem
också, om hon vände sig om. Men det vågade hon inte för allt i världen.
Hon hade ingen sekund att förlora, om hon ville komma undan. Och komma
undan var nu hela hennes trängtan och traktan.
Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom henne, och att fackelskenet
glimmade på snön runt omkring. Hon hörde Brunte frusta -- tyckte sig
känna igen, att det var Brunte. Hovarna hamrade som på hennes örhinnor.
Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken och pappas stämma skulle
kommendera:
-- Halt och helt om, vanartiga Springfält!
Men nu var hon i behåll på skogsvägen, klev över diket och in mällan
granarna för att pusta ut och se slädarna passera.
De hade längre igen, än hon föreställt sig, när hon sprang, och när de nu
värkligen nalkades, blev hon rädd och tog till benen inåt skogen.
I början sprang hon i sicksack. Hur det var, så drog brynet och äggade
nyfikenheten. I en uthuggning bländades hon plötsligt av alla blossen.
Det var som att stå inne i en glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte
hennes blick Vilhelms.
Då rusade hon in i mörkret, så att det knakade i rötter och ruskor. Här
var stiglös, översnöad mark och en natt, djupare än den därute, och här
gick det endast steg för steg framåt.
Det var trångt mällan granarna. Från varje gren, hon satte i vaggning,
prasslade det av snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande bakom henne
eller över henne. Torrt som grus hördes det, men det svalkade vått och
skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det ibland smälte ner över nakna
ryggen.
Alla backar och stenar buro snöhättor; allt syntes så underligt levande.
Här och där glimmade det som ett ögonkast; men det var väl speglingen
från stjärnorna. Ty molnen hade sopats undan, himmelen var klar.
Blotta snön var det vackraste man kunde se. Snön och stjärnorna
tillsammans. Som oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot jordens
oändliga marker. Ibland kunde man tydligt se dem falla -- när en
stjärnflinga hunnit före och under de andra. Då skulle man önska sig
något -- Nanna visste bara inte vad hon skulle önska sig.
Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor som en vacker, glimmande