Prästgården: En Julhistoria - 06

steg upp på frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, för att ej
jäktas, få köra sist.
Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar flögo av och an kring
hästhuvudena, och det blåa snöskimret speglades i alla de ringande
bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och knaket i seltygen dallrade
den fjärran klangen av en kyrkklocka.
Så bar det i väg, i mak utför allébacken, varsamt i svängen, där prästfar
själv en gång kört omkull i forna dar, -- och sedan i pinglande trav,
släde efter släde. Först på allmänna vägen hade Ola kommit och räckt
beckblossen.
Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga pilträd, snöiga på
vindsidan, men med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta mörkret.
Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt ett gott stycke utanför
släden. Vilhelm kunde vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i vägens
medfåror och hoppande tända en rodnad i snöbarken på träd efter träd.
Men varken Vilhelm eller prästfar var i lynne för naturåskådning.
Vilhelm satt i envist kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser, och
han trodde sig av sin värds blick förstå, att också denne hade något
i faggorna. Den gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i alla
händelser kunde det kanske kräva ännu en urladdning.
-- Min unge vän, begynte kyrkoherden helt burdus -- det tycktes, att han
vaknat till beslut vid ett plötsligt knaster i blossveden --, jag hörde
av mamma om en dispyt i religionen på själva julafton --?
Vilhelm stramade till, men hans ord läto djärvare, än hans sinnesstämning
denna morgon i värkligheten var.
-- Daniel intygar säkert, sade han, -- att jag ej gav anledning, men
att han och de andra funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa
meningsbyten --
-- Intyga, upprepade Daniel, -- vad vill bror jag skall --?
-- Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden och flyttade sig
otåligt i sätet, -- men ens åsikter i religionen kunna vara sådana,
att de bäst varit outsagda och minst av allt passade på Vår Frälsares
födelsedag.
Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull.
-- Jag vet ej, hur det kom sig, sade han, -- jag är, som farbror möjligen
lagt märke till, i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt
om mina samvetsangelägenheter, att jag knappast förstår det öde, som
förföljer mig. Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger förr.
-- Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden barskt.
-- Att jag råkat såra med mina åsikter, svarade Vilhelm saktmodigt.
-- Bror menar, att det hela skedde med oförakt, var ett studentikost
raljeri? Tar käre bror alltså sina förhastade ord tillbaka?
-- Farbror förstår mig orätt, föll den främmande studenten genast in, --
jag uttrycker mig också helt tafatt. Jag är ej van talare -- som prästman
vore jag komplett odug--
-- Tänker bror då inte studera till präst?
Den gamles ton var märkbart kyligare.
-- Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, -- visserligen känner jag stundom
en drift till förkunnelse, men bävar samtidigt tillbaka. Jag är ännu så
oviss om mig själv, om alla, om allt. Bäste farbror, jag ger farbror min
försäkran, att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller röja något av
det, som är min ensak --
-- Vilket? I religionen är ingenting någons ensak!
Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet.
-- Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten sin tanketråd utan att
låta sig uppägga eller skrämma, -- förstår det inte. Jag har strävat att
leva rättskaffens, att visa flit i mina studier, att låta andra behålla
sin tro. Men runt omkring mig möter jag idel spörjande och undrande:
vars andas barn är du? Månne du inte är en kättare? Månne du vågar visa
oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det förefaller, att man kan se
utanpå mig, vad jag i min privatess menar.
Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten:
-- Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi i prästgården spionera på
bror?
-- Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm och vände sig om med en
vänlig blick, -- och vad jag sagt, gäller den värkan jag gör på alla och
envar, samt och synnerligen. Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att
jag ouppfordrad opponerade?
-- Ouppfordrad, invände Daniel och höll ögonen på hästarna, -- nej,
emedan ingen kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan personage --
-- Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll Vilhelm, -- ja, om bror
förlåter en så uppriktig definition, man nästan tvang mig att ge till
pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: tiga eller ljuga eller,
slutligen, såsom jag gjorde, bekänna sanningen?
-- Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet.
-- Man hade kallat mig ohövlig -- och för rästen ingen ro lämnat mig för
frågor. Ty det som är inom en, skall äntligen i dagen!
-- Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade Daniel utan att flytta blicken
från hästarna, -- det är det, som man ser utanpå bror.
-- Jag vill ej råda någon att ljuga, minst i en hälg, medgav prästfar
en smula blidare, -- men man kan ock bli till en Don Quijote med sitt
sannsvärmeri.
-- Jag vill relatera episoden, om farbror tillåter. Julaftonsmorgonen
kalfatrades vitterheten i gula salen. Många meningar uttalades. Nästan
var och en nämnde sin särskilda favorit. Jag ensam teg. Men när man
ihärdigt insisterade att få veta även min, måste jag nämna honom, -- ja,
just honom, som blivit mitt och mångens ljus bland den svenska ungdomen.
Min auktor hette Jonas Almqvist.
Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, som förskräckte honom själv,
så oförsiktig var den.
-- Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast han allvarligt, -- om han
utvalt ett sådant irrsken åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe fått
ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre bror, jag tänker bättre om
bror än så. Jag fattar alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. Bror
är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har kunnat erfara ett och annat,
som stör de obefästades enfald. Men ingalunda -- nej, ingalunda vill
jag föreställa mig, att en ung man, ett lovande ungt snille, som varit
så snällt i sina studier, och som mina söner så flitigt berömt, att
bror skulle vara -- att bror på fullt allvar -- skulle vilja bekänna sig
försvuren åt djävulen och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, låtom
detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons d’autre chose!
Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig en suck av lättnad.
-- Varför också fördärva vår Frälsares ljuvliga morgon, fortfor
kyrkoherden i plötsligt munter ton och höjde på bröstet, -- himlavalvet
klarnar! Molnens ulliga hjordar, som Homeros skulle säga, draga till sina
fållor, och silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir poet på gamla
dar -- än är det natt mera än morgon. Vid juletid dröjer det länge med
dagningen -- ack, ja!
Det sista tonfallet gick i moll.
-- Ack ja, ja, återtog den gamle och lutade ytterligare på facklan, -- ni
unga, ni unga, som dragen in i en farlig värld, en farlig tid! Djävulen
går omkring som ett ry--
-- Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, -- var det inte en
hare -- i kröken där borta?
Daniel skrattade torrt.
-- En hare, hm, anmärkte gubben buttert, när jag talar om läjon --
-- Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, -- att farbror ville vi
skulle tala om annat?
-- Ja ja -- visst var det en hare. Så den krabaten skuttar! Syns nästan
inte mot den gråa snön! Liknar en skuttande driva -- inte sant? Haha!
Ingen rädder här, sa’ länsman, när han sprang för haren! Vår kyrka har
många sådana räddhågade länsmän.
-- Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, -- jag tycker mig höra
bjällerklang?
-- Käraste bror, log kyrkoherden med en underton av hån, -- det tycker
jag bror kunde hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel både före
och efter oss. Men bivägsbjällrorna klinga förstås inträssantast i brors
nygiriga öron.
En ordtystnad inträdde, varunder hela natten tycktes upplöst i
bjällerklang.
-- För rästen, gentog gubben, -- ringer det samman i Vallinge. Bror kan
ha hört klangen därifrån. -- Men apropå, vad kan bror egentligen ha
funnit så -- upplysande hos den där Almqvist?
-- Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm lågmält, -- att vi lämnade --!
Kyrkoherden vände sig med ungdomlig rapphet i sätet.
-- Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, sade han. -- Jag vill
säga bror, att efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur skägget en
gång för alla, så jag kommer fullt på det klara med brors åsikter.
-- Välan, erkände Vilhelm i en ton, som om han, bildligt, tvådde sina
händer, -- för mig har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen.
-- Sanningen, hoppade gubben till, -- hur _kan_ bror mena eller ens säga
--? Vad var det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa vägen till?
-- Den enda sanning, svarade Vilhelm enkelt, -- som någon kan komma med:
_sin egen_ -- sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, barnslighet. Vi
unga veta så litet om världen --
-- Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner det?
-- Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet är icke ringare för det.
-- _Vartill_ äga vi den Heliga Skrift, frågade den gamle med myndighet.
-- Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med ungdomens retsamma
självupptagenhet, -- att någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss,
inte endast sin mun. Men det gör ingen av de äldre -- därtill äro de för
kloka!
-- Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt.
-- Blott den, som förblivit ett barn, fortfor Vilhelm efter en tystnad,
-- ett barn, som ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott en
sådan förråder oss, vad _vi_ vilja veta. En sådan man är för oss en bok,
förmer än alla på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom med allt hans
innehåll. Varje tanke ligger klar för oss. Varje god och dålig lust. I
hans djup som i en andelig spegel lära vi känna vårt eget ansikte och
världens och livets i och med vårt.
-- Men, invände gubben, mot sin vilja slagen, -- inte talar en vettig
människa om allt det hon vet? Allt det onda hon vet till exämpel, om
sig själv eller andra, inte sätter hon sådant i bok? Och allt fult och
oanständigt, inte hör det hemma i poesien? Hm, i min ungdom hettes det,
att det poetiska, det sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting
annat -- vore ämnen för skaldens sång. En man, som förplumpar sig med
fula ord och anspelningar -- ja, är han ett barn, som bror säger, så är
han ett bra odygdigt, ouppfostrat barn. Han är ett enfant terrible!
-- Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, -- men voro icke alla
profeter och apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just med det,
som människorna förbjudit att ens viska om? Plumpade de inte ut med
sanningen, där tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo god min
med de ljugare och skrymtare?
-- Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt och mönstrade den främmande
med en lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton:
-- Vart vill bror så komma med sitt förrymda enfant terrible?
-- Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse i stämman, -- må ha varit en
syndare, men han förteg ej eller förskönade synden. Han läste i den Guds
bibel han bar i sin själ, och vad han förstått, förkunnade han. Med allt
brusade han ut som tidens stora förskräckliga barn.
-- En förkastad människa var han, replikerade den gamle häftigt, -- en
stackare, som förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning för att i
högfärd följa sina egna drifter och hugskott. Han var ett irrsken, och
den förste det vilseledde, var han själv. Vad blev det av honom? Vart
tog han vägen med sin sanning utan Gud? En spegel, säger bror -- ja,
sannerligen, han är en spegel för den naturliga människan -- och hans
slut visar, hur en människa slutar, som förlorat sin barnatro!
Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som ej var utan sin fanatism.
-- Olika meningar mötas stundom i samma ord, sade han. -- På sitt slut
övergav Almqvist barnatron, förförd av världens klokskap, och föll. Men
andra förförde honom. Fattigdom och förföljelse förförde honom, och det
är sagt: ve över dem, som förarga ett barn!
Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen och hästarnas
frustande hördes. Därefter talade kyrkoherden, nu med blidare stämma.
-- Bror uttolkar Skriften nästan som en viss potentat. Fast bror annars
lägger sina ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne går icke
förlorat -- jag vill icke säga förtappat, jag litar på Guds nåd -- men
förlorat i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min egen stackars far,
som förvillades av gudlösa skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras
gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, som predikade alla
människors jämlikhet och --
Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men häjdade sig i tide -- den gamle
talade ju om sin far.
Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne för ett äktare tonfall.
-- Kära bror har hört talas om bondeupproret i Skytts härad? När
skörden slog fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade och gudlösa
människorna uppror -- uppror mot överheten, som ville panta för skatten
-- och min egen far -- tog de brottsligas parti -- ställde sig i spetsen
och -- och dog i fängelse som statsförbrytare -- allt för några fattiga
och okunniga tokars skull --
Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning genom ett inkast. Han anade,
vad sonen till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom, och förstod, att
sonen blivit idyllens och icke stormens man. Studenten satt och tänkte på
sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd för allt utom yrket,
och undrade över tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting att
säga, så var det så mycket mera att grubbla över.
Under pausen hade slädarna hunnit ut på öppen väg; pilarna skymde ej
längre, och natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade stora och
så nära, att man kunde ta dem för gnistor från facklorna.
Här skulle utsikten varit fri över slätten, men mörkret hängde ännu likt
ogenomtränglig dimma omkring avstånden. Endast de närmare grannskapen
avslöjade sig. Mörka föremål stucko av mot den gråvita snömattan. Och --
liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska banor eller speglats av i
snön -- från bivägarna glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen
kring julslädarna.
I bakgrunden växte en skog upp ur synfältet.
Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig tanke -- den gamle hade
till sist fått honom i stridslynne. Studentens röst liknade ett leende,
när han undrade:
-- Tror inte farbror, att själva bibeln kan bli farlig för de
obefästade? »Bättre, att Paulus varit bränder,» sade biskop Brask, »än av
var man känder!» Också i bibeln kan man läsa om en statsförbrytare, som
dog för några fattiga och okunniga to--
-- Lille bror, avbröt kyrkoherden med oväntad blidhet, -- låt det nu vara
bra! Chacun a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse.
Det hördes en hostning från hundsfotten.
-- Låt oss fortsätta att tala om morgonen, rådde Daniel med sin trygga,
allvarliga stämma.
-- Ja, låt oss det! Där kommer också en julkälke -- pass på: den frestar
att hinna skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp!
Det var åter tyst; kapplöpningens spänning hade gripit de tre
trätobröderna. Tävlingslusten är en lidelse, gemensam för alla slags
människor, denna gången var också enigheten självfallen. Blosset fräste
i vinden, snön yrde och frös fast på fotsacken. Skogens svarta skugga
närmade sig.
-- Bror talte så vackert om barn, sade kyrkoherden rörd, han var ännu
gripen av minnet av sin far, -- kan bror säga mig, mina ögon bländas
nämligen av elden: är det ett barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i
väg där framför oss, tätt under skogen?
-- En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en kort tvekan, -- en halvvuxen
flicka, tycker jag.
-- Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde lätt råka ut för stråtrövare så
här dags! I förra månaden blev en sjuttonåring malträterad och strypt
just i brynet där borta. Här stryker utländskt, avdankat krigsfolk
omkring och tigger i trakterna.
-- Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, -- ingen kom ihåg Nanna i
morse. Jag förmodar hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat få reda
på hos pastorn, som passerade hennes rum. Vore inte den sakramenskade
bondsläden, skulle jag stanna och fråga honom.
-- Jag tänker vi hinna först, tröstade Daniel och smällde hästarna på
länden med tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern och förstod ej
oron under faderns nyfikenhet.
-- Det var mig en ihärdig liten fänta, sade kyrkoherden och höll facklan
ett stycke bakom sig för att bättre kunna se framåt.
-- Bråttom har hon, instämde Vilhelm och stirrade i kapp med den gamle.
-- Det tycks vara hennes mening att hinna före oss allesamman.
-- Hon har inte långt till brynet, bekräftade Daniel, -- hon är för
rästen inte så liten. Är det inte en yngling? En pojke i stövlar -- att
skumrasket skall vara så segt!
-- Det klarnar sent vid juletid, anmärkte gubben och tillade högstämt och
med en blick mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste mörkret! Det
enda ljuset, världens ljus, käre lille bror!
-- Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm utan blasfemisk avsikt. Hans
uppmärksamhet var helt samlad kring det rörliga föremålet på snövägen. --
Hon pulsar tungt i drivorna.
-- Vad år det ni se på, avbröt den gamle kort; hans ögon hade tröttnat
och även inträsset. -- Jag urskiljer ingenting. Se opp, Daniel, så vi
inte stöta samman med bondekipaget! Se opp där, gott folk!
Körsvännen i den korsande släden, en mager småbonde i kraghätta,
bälterock och bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och en rörelse
med snärten, medan han betänksamt drog in tömmarna.
Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste främst, men det främmande
fordonet gled omedelbart in i luckan, som bildat sig framför de båda
övriga slädarna.
Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, men vågade ej visa sin
misslynthet alltför öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen i
julottan och, ho vet, kanske också på tiondet.
Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin åsikt om allmogens takt.
-- Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm plötsligt, -- skulle jag
nästan varit säker om, att flickan där borta vore mamsell Nanna.
-- Nanna, var, vem, frågade prästfar med ny iver.
-- Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen sjönk på sista stavelsen.
-- Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog Vilhelm, -- men rättnu lära vi
köra upp henne.
-- Nanna, gentog den gamle, -- sjutton hakar, vad skulle Springfält här
ute och göra --? Då min sann, skall hon få höra av --
-- Såvida hon inte dök raka vägen in i skogen, fortfor Vilhelm.
-- Så, muttrade den gamle, -- har hon blivit folkskygg?
-- Tänk, om det värkligen _var_ Nanna, gick Daniel in på antagandet, --
om hon kilat i förväg för att överraska oss vid kyrkan?
Denna förklaring föreföll den gamle långt ifrån otrolig. Själv älskade
han överraskningar, och barnen bråddes på honom. Emällertid måste det ju
göras någon invändning.
-- Omöjligt, försäkrade han med satiriskt allvar, -- visst kallas
mamsellen för Springfält, men gör också skäl för namnet sjusoverska!
Och för att hinna så långt före oss, måste hon haft ett par timmars
försprång. Till Toftarp är det en god mil.[7]
Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen glimtade i ögonen.
Den främmande släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade
slättboansikten, skymde för de efterföljande. Av många skäl ångrade han
nu, att han ej tagit pastorn med i sätet i stället för rabulisten.
-- Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade han undergivet. -- Olanders
kammare ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum.
-- Så menade också jag, inföll Daniel, -- ända tills i morse, då pastorn
råkat få eld i sina papper. När jag vid nödropen kom ner från loftet och
lyddes efter vid Minas rum, hörde jag, att pastorn flyttat dit i stället
för Mina --
-- Vad för slag, frågade pappa strängt, -- har pastorn bytt rum med Mina?
Vem har stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet stod ju och väntade,
och jag gav ju själv Marie-Louise tillsägelse --
Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på det hotfullaste.
-- Akta min syn, pappa, bad Daniel med sin allvarliga bas, av vilken
ingen anade hans smålöje, -- emällertid var dörren riglad med slå, och
det var pastor Olander, som svarade.
-- Prat, dig har ett spöke svarat, log kyrkoherden, -- du var lika sömnig
som Gustav, den sovtuten, -- inte vill du inbilla mig, att Olander hälsat
på din äldsta syster i julnatten? -- Nå, här hinna vi ju skogen, men var
ha ni gömt Nanna?
Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». Daniels och Vilhelms påståenden
förbryllade honom i lika mån, och han började tro, att han hela morgonen
genomgående varit utsatt för drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig!
Skogsvägen var åter skummare än fria landsvägen, även om morgonen börjat
ljusna, och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. Det var
omöjligt att få någon inblick i skogen på sidorna. Snön, som snabbt
gulnade eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på ruskorna och
mällan stammarna, att allt där bakom gömdes som bakom murar. Fönstren
och gapen i murarna liknade svarta, tomma ögonhålor. Och i glindret av
snökristallerna där runt omkring var det ej lätt att uppfånga glittret i
blicken på en blyg liten bondflicka, som kanske krupit samman bakom någon
ek eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande herrskapsslädarna.
-- De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag minnas, upplyste kyrkoherden
småleende, -- och det går stig till torpet från vägen här strax intill.
-- Jag vill inte insistera, att det var Nanna, medgav Vilhelm dröjande,
-- det är ju ännu bra skumt; men så liten var flickan nu inte.
-- Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, -- vad skulle ungen mol
allena härute på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, kantänka, i går
aftse?
-- Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, -- är ofta en gåta både
för andra och för sig självt.
-- Nå, det bör ju bror veta, som är en sådan barnavän, pikade
fackelbäraren.
Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre oberörd, men följde liksom på
lek glimtarna på varje gren och tuva och lutade sig stundom tillbaka och
granskade spåren på dikesrenen.
-- Nanna går alldeles för ensam därhemma, det är min tro, ansåg Daniel.
-- Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass upp där, jag hör bjällror till
vänster, men vi köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. Bönderna
handskas så vårdslöst med elden. Vad var det för någonting?
-- En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, medan Vilhelm spratt
till och liksom hävde sig åt sidan.
-- Seså, nu ha vi bara kvarten igen, gäspade kyrkoherden. -- Men têten
fick vi behålla!
Nedanför, i den sluttande korsvägen, glindrade en dubbel rad av facklor,
som vackert belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. Några
av bönderna, som hade goda ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller
ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten. De flästa nöjdes att
nicka, och snärten och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon slösade aldrig
med vördnadsbetygelser.
Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen ut ur skogen och fram till
den lilla kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin tornhatt i
barock under det snöiga korset. Strax utanför grindarna låg ett översnöat
stenröse kring en förfallen vägvisare. Dit slungade prästfar rästen av
sin fackla. Omisskännlig var hans lättnad att ha blivit av med den.
Föredömet följdes av släde efter släde. I en lång, glindrande ringelrad
körde de fram, fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. Det blev
ett ganska vackert bål, som med ens skaffade dager i julnatten. Dess
mörker hade för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden blir
det ju stundom ej ljusare ens mot middag.
Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar och hus i grannskapet.
Kyrkbyn var inte stor, men med god sämja rymde uthusen samtliga de
främmande åkdonen och dragarna. Överallt var man uppe och i rörelse.
Bandhundar hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe bjöds på en sup
eller två, innan främmandefolket slapp i väg till ottan.
Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. En del fick nöja sig med
vapenhuset. Men för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare och
ljusare under valven. I de långa, bruna pulpeterna voro hål grävda med
jämna mällanrum. Där nerstuckos de medhavda vaxljusen eller talgpråsarna,
vilka man stillatigande tände vid grannens. På altaret och predikstolen
brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter milt blandades med
vällukten från det granrisade tegelgolvet.
Prästfrun satt i sin stol med faster och Marie-Louise. På karlsidan
mitt emot sågos Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var fylld med
andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, icke alla läskunniga, men alla
med salmböcker bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, trots
det även gångarna började packas till trängsel. Det var främsta bänken å
ömse sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning på de glorrika
vapensköldarna därovan. Det var patronessans, katolska änkegrevinnans
bänk.
På nummertavlan blänkte salmtalen, och den gamle klockaren, vithårig
och högröd i sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo vid den
lilla pulten i koret mittemot predikstolen. Han hade en jättelik salmbok
framför sig, och orgeln satt i hans strupe.
Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. Den hade gläntat där en
god stund redan. Man anade hans huvud i samspråk med pastor Olander i
sakristian. Och så länge varade det samtalet, att bönderna började
sticka huvudena samman och viska.
Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt följd av församlingen, den
vackra julhymnen _Var hälsad, sköna morgonstund_.


IX.

På prästgårdstrappans uråldriga gravstenar väntade Mina och Josef, när
kyrkslädarna körde upp; Josef i anfalls-, Mina i försvarsställning; det
såg ut, som om de nyss haft ett nappatag.
-- Välkomna hem, hälsade Mina, -- nej, låt bli mig, Josef, snopp, snopp!
Låt bli, säger jag, med dina tosaforer, snopp, snopp! Ja, bevars,
frukosten är färdig att bäras in -- jag hoppas ni är hungriga --
Daniel och Gustav hade kappats om äran att få hjälpa mamma, men Josef
förekom. Han svängde redan den lätta bördan genom luften och ställde
henne ifrån sig först inne i matsalen.
Marie-Louise vägrade att ta mot hjälp. Till sist snuddade hon i alla fall
Vilhelms hand och trippade ner i snön.
-- Pastorn stannade i Toftarp, pustade kyrkoherden i pälsen, som gav
honom hans tredubbla omfång. -- Olander övertog högmässan däruppe, men
Anders Svens bjöd på frukost, så jag ska bara ha en bit skorpa till
kaffet, innan jag ger mig av till min egen mässa. Apropå, Springfält
sover väl så här dags? Pastorn påstod, hon var uppstigen, när han kom
igenom i morse -- men Olander pratade så många saker, så hälvten hängde
inte ihop.
Mina gned händerna med orolig uppsyn.
-- Var kan Nanna vara? Vi trodde, hon följt med till Toftarp.
-- Inte med skjutsen åtminstone, betygade gubben och såg vimmelkantig ut.
-- Vi skymtade värkligen någonting, som liknade Nanna, försökte Daniel
skämta, -- däruppe vid herregårdsskogen.
-- Mycket för hennes skull vi rastade hos Anders Svens, puttrade den
gamle, vars oro inte längre lät dölja sig.
-- Aha, Nanna på tapeten, nickade Josef, som med händerna i sidorna kom
ut på trappan, -- där ser du, jag hade rätt, sötaste Mina?
Han närmade sig henne med en humoristiskt hotfull min.
-- Aj, låt mig vara, snopp, snopp, värjde sig mamsellen med rynkor i
pannan och gnistor i ögonen. -- Där är ingen, som fäster sig vid Josefs
dumma prat.
-- Sötaste Mina, gycklade Josef och förberedde ett nytt närmande, --
skulle man fästa sig vid ditt, finge vi varken gås eller krås. Minns du,
när du bad för dem vid slakten, sötaste: »kan ni inte låta dem vara -- ni
hör ju, att di inte vill?»
-- Det har jag aldrig sagt, snopp, snopp! Låt bli mig! Det är bara dina
galna påhitt! Låt bli sådana konster, usj, låt bli!