Prästgården: En Julhistoria - 11

vad som hälst, själva sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få
en skymt av den tafatta, långbenta flickungen med de bedjande, oroliga
rådjursögonen.
På annandagens töväder kom en nattfrost och därefter ett nytt, ymnigt
snöfall, som alldeles täckte, vad som tilläventyrs kunde ha funnits av
gamla spår.
Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna under hela denna tid, kanske
dag och natt, kunde ha tältat i skog och mark, var högst otroligt. Hon
måste i så fall förfrusit, så mycket mer som hon kanske också hungrat.
Men även det otroliga måste prövas -- vid äventyr, att det till sist
kunde befinnas vara värklighet.
Levde hon, måste hon nu förråda sig genom nya spår och genom påhälsningar
i grannarnas gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms besök och så
ivriga hans förhör, att den tröga befolkningen började få inträsse och de
yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. Under vintern hade ju
bönderna gott om tiden.
Fortfarande intet spår -- ej ett fotsteg, ej en trasa, ej en skymt.
Nyårsaftonen strax efter frukosten -- Vilhelm stod just i begrepp att
bege sig ut, och moran packade matsäcken -- trädde länsmannen med två
fjärdingsmän in till Anders Svens.
Moran hajade till en smula, men far i huset förblev lugnt sittande med
benen uppdragna i kakelugnsbänken och långpipan i munnen.
-- God dag i stuan, hälsade kommissarien, som ville visa sig gemytlig.
-- Go da, svarade Anders med en nick, men utan att ta pipan ur mun eller
lyfta på mösskärmen.
-- Ja, det är den här historien om kyrkoherdens Nanna, förklarade länsman
i sin spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att låta »gemen».
Vilhelm bleknade.
-- Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien --, frågade han och darrade
på målet.
-- Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste länsman och granskade
misstänksamt studenten. -- Vet han något, så ut med det!
-- Visste han något, svarade mor Anders Svens i Vilhelms ställe, -- så
stod han välan inte här i stuan nu!
-- I kan låta honom själv tala för sig, skrålade länsman för full hals,
-- och I, Anders Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät och
kronan.
Anders Svens log brett, men flyttade varken på mössa eller pipa.
-- Jag snackar allri mä länsman, svarade han tryggt, -- strajs etter ja
har edet.[12]
Moran slog upp ett skallande skratt, och i själva fjärdingsmännen
kluckade det av munterhet. Men kommissarien mulnade till.
-- När jag frågar, sade han strävt, -- skon[13] I svara. Det är så
förordnat och påbjudet. Och nu skon I lämna man och hund till skallgång.
I bler väl mjukare, tillade han lägre, -- äss[14] ja kommer en gång och
pantar för skatten.
-- _Äss_ I kommer, svarade Anders och strök en fosforsticka mot byxbenet.
-- Men äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför mina dörrpäla.
-- Jag talar med den där, röt konungens illa sedde sändeman och pekade på
Vilhelm. -- Har I sett den efterlysta?
-- I hennes hem, svarade Vilhelm, -- som gäst över julen i Gulleröds
prästgård. Sedan har jag inte sett till henne, men sökt har jag i dagarna
fyra och snart fem.
-- Ja -- så, mån tro det, undrade länsmannen sävligt, -- en sån herreman
har osse sökt -- mäst oppåt herregåren, kan tänka?
Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans tystnad för medgivande.
-- Bondvägarna har han väl inte extemerat, men där är det skallet ska
gå, triumferade kommissarien och vände sig mot dörren. -- Vi komma igen,
Anders. Marsj, gubbar!
Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och speglosor, sedan kronofolket
avtroppat. Han grundade över den nya tråd, kommissarien i sin välvishet
räckt honom.
Samtidigt greps han av häftig oro. Nu befalldes ju man ur huse. Kronan
anställde jakt. En kedja knöts, som måste fånga det skyggaste villebråd.
Och för drevet med dess jägare och stövare måste stackars Nanna till sist
jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och vilket hemfölje för en skygg och
späd ung flicka?
Han kände, att han _nu_ kunnat hjälpa att gömma henne, försvara henne
mot hela socknen, mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet bultade. Ögonen
lyste.
Vilhelm tog avsked och skyndade ut.
Herregårdshållet hade han hittills lämnat outforskat. Det hade synts
honom för tättbebott. Ingen kunde väl falla på den tanken att gömma sig
mitt i en by!
Men _om_ hon nu ej fanns i byn -- om hon gömt sig på själva slottet!
Det var det orimligaste -- som kanske var det troligaste!
Han kom att tänka på de antydningar om grevinnan, som sipprat fram
i prästgården. Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd,
barnlöshet.
Han mindes spannet, som passerat späjarna på skogsvägen. Ho anade, vad
som kanske just den stunden -- eller tidigare eller senare -- gömdes i
den vapenprydda gamla droskkuren?
Med en iver, som om vissheten med ens dagats för honom och det gällt
förekomma ett mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den lilla
kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. Nu bar kosan åt motsatt håll.
Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade skogsvägar, innan han fick
slottet i sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod han det lönlösa
i att söka flyktingen där. Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina små
skumma fönster, spräckta rutor och söndriga halm- eller tegeltak lockade
ingen bortskämd liten prästdotter.
Men där, en kvart senare, där lyste det fram, kalkvitt med svart
skiffertak och vita skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls
slott.
Ovan häckarna varsnades ej stort mer än övervåningen och mällan dem
en trädgårdsdörr och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden
var på avstånd ej vidare imponerande, såg nästan ut att ha varit ämnad
till änkesäte eller eremitage -- så försvann den mällan de väldiga, nu
vitmenade skogskulisserna.
På andra sidan vägen såg blicken genom en rad uthuggningar i skogsmurarna
en avlägsen, solspeglande isrand. Även där bortom skog. Hela insjön låg
tydligen inom godsets råmärken.
En del av dessa skogsområden hade Vilhelm redan genomströvat. Andra voro
nytt land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg flicksnärta.
Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det vita slottet. Nedervåningens
mittfönster betraktade späjaren likt två stora, bevakande, sugande
ögon. Vart han spanade, lockades till sist blicken mot dessa fönster.
De tycktes vilja honom något; de visste och väntade och på samma gång
fruktade och önskade honom i sin närhet.
Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror kyrkoherden en gång i Nannas
närvaro berättat om änkegrevinnans åstundan att få råka hans yngsta
dotter.
Studenten vandrade vidare likt en sömngångare; efter tio minuter stod
han i gapet på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in mällan dessa
rader av kalkade stenar, nu halvgömda i snön, och mällan de avlövade,
snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre, stängdes uppkörsallén vid sin
övre ända av en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden.
Vandraren hann genom trädens stränga, nu taklösa arkad och förbi
flygelbyggnaden och stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med
översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra boställs- och
ekonomibyggnader, alla vitkalkade och förenade med en mur, bakom vilken
skogsparken sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt.
Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick, medan han ännu
tvekade, kom en täcksläde bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot
huvudbyggnaden.
Släden stannade nedanför trappan, utan att någon gjorde min av att öppna
vapendörren. En betjänt sneddade i sakta mak planen och knäppte gående
sina handskar. I släden fanns alltså ingen, den väntade ännu på sina
åkande -- någon i slottet skulle fara ut.
Vilhelm förstod, att han med en smula tålamod snart skulle få sin
nyfikenhet stillad. Fanns flickan på herregården, var det klart nog,
att hon skulle med på åkturen. Hästarnas yviga nät, deras rika ståt med
bjällror och rödvita silkestofsar gällde kanske enkom en liten övermaga
passagerare.
Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet. Han låddes varken om kuskens
trägna klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar. Han ämnade
inte låta jaga bort sig, innan han fått visshet. Han måste råka Nanna,
innan drevet spänt sin jägarkedja också kring herregården. Måste vädja
till hennes egen fria vilja, innan våldet grep in med hårda nävar.
All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, när han satt foten på översta
trappsteget och, snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade på med
portklappen.
I samma ögonblick slogos dörrarna upp. Ett äldre, undersätsigt, rödlätt,
ompälsat fruntimmer blev synligt och tätt bakom henne, mällan två
betjänter, Nanna.
Nanna -- och hur förvandlad! Det blyga råkidet hade fått ett stadigt,
nästan hårt uttryck i blicken. Ansiktsfärgen var sund och hög, huvudet
hölls rakare på sin smala nacke, gången hade fått en mjukare svikt, som
berättade om nyförvärvad känsla av sin värdighet. I det oregelbundna
skolflickansiktet fanns redan något, som lovade kvinna och -- skönhet.
Fruntimret, damen -- som han förstod måste vara grevinnan -- hade
spörjande mönstrat honom; och Vilhelm hade med en djup bugning och hatten
i handen samlat sig till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. Nu
såg hon honom. Sista steget spratt till och blev kortare. Hon hade känt
igen honom.
Han mötte hennes blick -- men på en gång undvikande och stolt, tycktes
den ej vilja veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och hon sänkte ej
pannan. Han bedrog sig ej: i den bruna, djupnade blicken bodde ett agg,
en stelnad smärta, en förhårdning likt trots eller hämdkänsla.
-- Nanna, sade han bevekande.
Grevinnan gav en vink åt betjänterna.
-- Quel est cet homme-là, frågade hon, omskrivande en befallning.
Vilhelm fattade sig raskt.
Han hade kastat en hastig blick på sina kläder och trodde sig förstå
misstaget. Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar i skog och
mark i alla väder och väglag. Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända
läderbältet, byxorna nerstoppade i stövelskaften och den vida slokhatten
på nacken, liknade han mera en stråtrövare eller långväga, vandrande
gesäll än en liber studiosus -- om nu det sista betydde något inför en
grevinna.
-- Madame la comtesse, började han och begagnade till självförsvar de
förnämas tungomål, -- je vous demande mille pardons. Mais le père et la
mère de cette jeune fille --
-- Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan förbittrat, som om han
vidrört en sårbar punkt i hennes stämning, -- nous allons nous promener
ensemble dans les bois -- après le retour peut-être --
Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning åt Nanna och skred skyndsamt
utför trappstegen, medan flickan ilade förbi henne.
-- Prenez garde, madame la comtesse, ropade han med smärtsam iver, -- que
la jeune fille ne soit vue par les gendarmes --
Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen uppfattat hans varning; Nanna
hade väl ej ens uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg hastigt in i
kuren, där flickan försvunnit före henne. En betjänt sprang upp bakpå. De
två andra motade studenten utför trappan.
En klatsj som en pistolknall, ett ryck i bjällrorna, och slädstassen gled
bort med nätet svävande likt en sky och tofsarna gungande likt små röda
och vita lågor. Det hela liknade så nära som möjligt en flykt för en
fiende.
Med en sällsam sveda i bröstet och en hettande rodnad på kinderna
avlägsnade sig Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som en slagen
fältherre, han hade med skymf blivit jagad från valplatsen.
Hans strövtåg hade visserligen krönts med upptäckten, och hans oro för
Nannas räkning borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på henne
-- så mycket hade han sett -- och grevinnan skulle veta skydda henne till
och med för kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast uppgiften att
underrätta prästgården; även där skulle snart oron vara över. Ett par
timmars förargelse endast -- sedan skulle farbror kyrkoherden egentligen
känna sig smickrad av äran; han skulle kanske låta bero, tills hennes
högvälborenhet självmant skickade tillbaka sin fånge.
Intet av detta förslog som tröst åt den unge studenten. Ännu ville det
ej klarna i hans aningars dunkel, men starkare än förut kände han,
att hans ihärdighet haft annan botten än de andras. Minnet av den
undvikande blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings tystnad
förödmjukade djupare än grevinnans högdragenhet och betjänternas
näsvisheter.
Han kände det som en sjukdom, växlande mällan mattighet och oro. Under
den svidande och frätande plågan sög ett slags hunger, som ej var i släkt
med magens. Den hade i all sin otillfredsställdhet stundom någonting
angenämt, ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade.
Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets nära omnäjd. Han samtidigt
pinades och njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för med att räkna
timmarna; men de syntes honom ömsom långa och korta, ömsom gråa och
rosiga.
Varifrån hans glädje rörde, visste han väl ej själv, ej häller, hur han
fick lusten att sjunga. Det hade aldrig varit bevänt med hans röst och
inte häller med hans sånglust, även om hans barndom infallit i Otto
Lindblads decennium. Men i de tysta skogarna, där grevinnans bjällror
annars endast tävlade med talgoxen och nötskrikan, skulle man nu kunnat
höra en ung, blekhyad student med små pepparbruna ögon gnola melodierna
till _Hulda Rosa_ och _Till skogs en liten fågel flög_ och bägge med
oförmodat uttryck.
Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden pinglande. Vilhelm iakttog
den från sitt gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning.
Modet svek honom att följa efter och äventyra ett nytt avskedande på
själva trappan.
Den plan, han hyste, var, när allt kom omkring, ännu djärvare.
På omvägar smög han sig in i trädgården, och från en berså, hög som ett
torn, bespäjade han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, att gångarna
närmast slottet voro skottade, och därav slutit, att de användes som
vinterpromenad. Och kanhända -- stod trädgårdsdörren rentav origlad.
Några spända minuter förflöto under ovisshet. Att fingra på en riglad
bakdörr kunde ha sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill ut
som en landsvägsriddare, kunde man lätt bli mottagen som en sådan; och
på de stora godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler och
ryttarpistoler.
Studenten hade beslutit våga försöket, då han häjdade den framsträckta
foten. Om slottshörnet hade dykt upp en manlig gestalt -- vid närmare
påseende en gänglig gubbe i fotsid rock och med en lågkullig hatt, vars
sidobrätten nästan hade formen av pärgamentrullar.
Det var patern, och han trippade, följande den skottade gången, raka
vägen mot trädgårdsdörren, vilken han öppnade och strax efter drog igen
om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute ur bersån, i ett par språng
framme vid dörren och i hälarna på patern.
Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, innan en okänd ung man stod
tätt bakom honom i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan samtidigt
in i riddarsalen.
En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. Skenet fladdrade över
svartnade porträtt och halvrostade gamla harnesk, medan röda glimtar
tändes och slocknade i silvret på det dukade middagsbordet.
Patern hämtade sig snart från sin förvåning. Hennes högvälborenhet var
en person, full av nycker, och den sällsamt klädde unge mannen med de
bleka dragen och de vassa ögonen kunde mycket väl vara en improviserad
middagsgäst.
Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, men medan han gnuggade sina
magra, frusna fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett vaksamt
öga på silverservisen.
Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och fåfängt sökt efter en
ursäktande inledning, beslöt gå rakt på saken och genast värva en
bundsförvant.
-- La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt och med sitt komiska
studentuttal, -- a un pauvre père qui la pleure --
Med detta meddelande avstannade konversationen. Ty under det han talade,
inträdde grevinnan och hennes skyddsling.
Den förra studsade och såg sig om efter hjälp. Nanna smålog för sig
själv, men det var honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes i det
leendet.
-- Madame la comtesse, började Vilhelm förlägen.
-- Que faites-vous ici? Qui vous a laissé entrer?
Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna fruntimren; hon fann sig
snabbt. En så erfaren gammal dam genomskådade genast både Vilhelm och
hans ofarlighet; kanske också hans stämning, ty hon gick honom hotande
inpå livet.
-- Que voulez-vous de nous?
-- Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat behärskningen både över
sig själv och det främmande tungomålet, -- i fyra dar har jag letat i
skogarna. Pappa är förbi av sorg, och för mamma har man måst finna på en
nödlögn.
Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade en kycklinghöna framför den
jagande rövaren; hennes satta, sammetsklädda gestalt bredde sig, som om
hon med sin kropp velat täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej så
lätt avspisad.
-- Monsieur, en errant dans les bois, smålog hon en smula tvunget, --
vous avez commis une erreur! Och, tillade hon, medan ivern stred med det
uppdykande medlidandet, -- jag har låtit underrätta madame, att Nanna
befinner sig väl. Elle m’a faite une visite et se trouve bien ici. Lämna
oss i ro några veckor -- en månad -- några dagar -- och jag skall själv --
Det högvälborna ansiktet speglade hennes sinnesrörelse. De svarta ögonen
djupnade och brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna drogos ned. Hon
lutade insmickrande på huvudet, samtidigt hon sänkte händerna och knäppte
dem.
-- Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket av henne -- min -- ma petite
Antoinette!
Och för att helt beveka honom vände hon sig till Nanna.
-- Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse ici quelques jours!
Det hade varit en synvilla, att Nanna fått en tår i ögonvrån. Hon syntes
fullständigt oberörd. Hon bad inte, varken för sig själv eller för någon
annan. Hon betraktade oavvänt studenten, men mera nyfiket än medlidsamt.
Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte han.
Han tittade nedslagen på parkettgolvet. Blott ännu en gång kastade han en
blick på henne.
-- Jag har ingen rätt att tvinga någon, sade han, -- men vi hålla ju så
mycket av Nanna, allesamman --
-- En effet? Réellement?
Det var ett misstag, att någon yttrat de orden. Men de lågo i luften,
tyckte Vilhelm, de susade kring alla munnar; hela rummet tycktes småle
och fråga:
-- En effet? Réellement?
Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, sårad av tvivlet, och han var
förlägen över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått sig -- visste
samtidigt ej, vad han haft att förråda -- och han varken vågade eller
värdigades titta upp.
Det var tyst en sekund, så tyst, att man kunde höra den gamle prästen
gnida händerna framför spiseln.
Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, nyfiket.
-- Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, -- et mauvais acteur! Ni förmår
inte dölja ert hjärta, monsieur -- varken för helt gamla kvinnor eller
för helt unga!
Och hon upprepade, som om hon njöt av tanken:
-- Ni pour les trop agées, ni pour les trop jeunes!
Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; önskade blott, att han
aldrig begagnat bakdörrar. För dem, som vid födelsen bestämts för
huvudingångarna, blev den första bakdörren gärna till en fälla.
Han var infångad, genomskådad, utskrattad.
-- Je ne vous comprend pas, stammade han snubblande över konsonanterna,
och han förmådde ej se upp.
Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen riktigt klirrade i det
skrattet.
-- Madame la comtesse est servie, ljöd i detsamma hovmästarens släpiga
röst.
Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; bakom sig hörde han som i
drömmen katolska grevinnan håna honom:
-- Men monsieur, vill ni inte hålla till godo? La petite Nanon skulle bli
så glad!
Han var ej säker, men tyckte, att han hört ett litet skratt också från
henne -- också från Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna fumlade mot
paneler och dörrtrösklar; ena dörren smällde han igen, den andra blev
olåst; snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg.
Hans förbittring vände sig efter den första minuten mot honom själv. Han
förbannade sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och umgängsamhet.
Ur stånd att hålla god min i elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt
läge till sin förmån, var han egentligen illa utrustad för en värld som
denna. Han kallade sig trång, lillgammal och förmäten; han sade sig --
som ofta förut -- att hans världskännedom ej förslog att bedöma världen
och dess lagar. Han fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek
sekterism. Bakom ärligheten låg i alla fall endast ofördragsamhet; bakom
troheten mot en föresats blott en ovig, tung egoism.
Men det skulle överstigit hans krafter att nu sitta till bords med en
gammal dam, en gammal präst och en fjortonårig flickslänga, vilken han
för en vecka sedan behandlat ömsom som onkel och som rannsakningsdomare.
Med en smärtsam suck steg han över tröskeln till sin kammare hos Anders
Svens.


XIX.

Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få
sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på
dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet
och bliga stort.
-- Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde
honom med ögonen.
Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet
förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda
plågsamma gissningar och griller.
Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han
kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror
skulle höra inom i bondgården före mässan.
Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de
fem minuter senare träffades.
Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots
-- till middagen var det tids nog med att råka farbror -- men fötterna
buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej
neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista
avskedsblick.
Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt,
arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade
i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser
hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn
vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på
tunga spänneböcker.
Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och
högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen.
En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och
vintertyst mällan snåren.
Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet,
visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon
kunnat igenkänna honom från fönstren.
I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt
vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket
på en vinterärgig bok -- då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta
över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur.
Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans
steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.
Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes
berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej
alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden.
-- Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka
gnistor i blicken.
-- Ja, svarade hon käckt, -- jag smög mig ut genom trädgårdsdörren.
Madame la comtesse sov ännu -- och -- det är så roligt!
-- Vilket? Att smyga sin väg olovandes -- utan avsked och tack, undrade
han, medan det ordentligt kittlade i strupen. -- Det är en grym vana. Man
kan göra andra stora bekymmer med den -- i Gulleröd till exämpel sitta nu
alla i ängslan och sorg.
-- Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att
han urskuldade hennes ord. -- Har man värkligen saknat stackars lilla
Nanna?
I flickstrupen skalv någonting, som inte var skratt.
-- Alla ha vi saknat lilla -- Nanna, försäkrade studenten och skämdes,
att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott
som tio -- de utgjorde barriären mällan två olika åldrar.
Nanna hoppade ner på landsvägen.
-- Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. -- Går du med?
-- Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och
bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången,
tänkte han.
Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till -- och han tolkade
nicken; den betydde: hem -- hem till Gulleröd!
-- Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom.
-- Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes,
att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att
kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden.
-- Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och
hemlighetsfull, -- när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe
ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?
De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken
Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just
_detta_, tyckte Vilhelm, liksom _det_, att de nu _bägge två_ voro ute
olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen.
Eller kanske var det _det_, att hon helt oförberett börjat dua honom.
Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga
märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon.
Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda
ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes
samman.
-- Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter
en stunds vandring, -- om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss
lättare på vägen än i skogen.
Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt
leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över --
men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och
allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal.
Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att
det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som
behandlade en byxtös som en vuxen flicka.
I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv,
piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte
för högtidligt folk -- knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan
Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten,
ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och
måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina
bekanta.
Nanna glömde lika snart -- eller ännu tidigare -- sin blyghet. Hon
pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade,
motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått,
så långt bottforerna och mössan tilläto.
-- Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som
det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. -- Hon
lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag
skulle hem igen.
Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin
kedja -- och hur förhöll det sig egentligen med den andra?
Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon
strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit
både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne
att få prata på?