Prästgården: En Julhistoria - 02

förhoppning, att lyktskenet ej hunnit förråda henne.
Hur spänt hon lyssnade, överdövades alla ljud av örpulsen. Inga steg
knäppte längre, och hon trodde sig redan ha hört miste. Hon kände god
lust att resa sig och tända igen, då -- tyst, rasslade inte loftsstegen?
Om någon lyft den undan, såsom stundom hände, så vore stackars Nanna
fångad.
I detsamma ropade en karlröst -- eller var det fasters stämma -- på
Bolla. Det klack till i flickhjärtat, nu knarrade bestämt pinnarna. Någon
klev försiktigt uppför och kom närmre. En skugga reste sig långsamt ur
vindsluckan. En flåsning, som liknade ett väsande skratt, nådde Nannas
öron.
Det var Bolla. Nu gällde det hålla sig alldeles stilla.
Bolla tog ett aktsamt steg upp på golvet, skuddade av sig träskorna och
stod nu i den smått knastrande halmen med händerna i sidorna och halsen
litet framlutad, medan hon ideligen fnissade som åt ett lyckat spratt.
Nedanför stegen smattrade rättnu fasters mässingsorgan:
-- Är Bolla däruppe?
Nanna vågade knappast andas. Även hjälphustrun höll sig tyst, strök
endast ett par tag med den klumpiga bara armen över det breda ansiktet.
Hon vände på huvudet än åt ett håll, än åt ett annat, som en höna på en
sophög, och tycktes på en gång lyssna och späja.
Så fortsatte Bolla på sockorna ett stycke framåt och satte sig med en
duns i halmen. Hon måste ha hört faster Jeanette avlägsna sig, ty hon
blev åter djärvare. Hon mumlade halvhögt för sig själv, stack händerna i
kjolsäckarna och begynte knapra på en skorpa. Knapret lät så avlägset och
entonigt, att det lika gärna kunde kommit från en råtta.
I nästa nu blandades knapret med ett sakta skrammel av nycklar eller
mynt. Bolla reste sig upp och trevade om sig i halmen. Hon mumlade igen
någonting otydligt och fortsatte sitt sökande längs takskägget. Hon halvt
klev, halvt kröp, hasade sig framåt på tre ben och kom allt närmre Nanna
och bokhögen.
Flickan skalv i varje lem, när hon kände kjortelfläkten snudda sig. Nu
svängde kjolen igen, kvinnan vred sig åt annat håll, då -- råkade hon
trampa Nanna på foten. Trampet kom så plötsligt och tyngde så hårt, att
fjortonåringen halvviskade ett aj.
Ett skutt och ett skrik blev Bollas svar.
-- Ack, Harre Jesses, ropade hon förfärad.
Nanna hämtade sig hastigt.
-- Tyst, Bolla, tyst, viskade hon, -- tyst, det är jag, Nanna --
-- Är någon däruppe, hördes en stämma nerifrån.
-- Tyst, tyst, bad flickan som för sitt liv.
Hon behövde inte envisas; hjälphustrun hade redan sansat sig och insett,
vad som för henne var det klokaste.
Någon därnere hade satt foten på stegen.
-- Jag tyckte justament det liksom skrek till däruppe, undrade Malena
ängsligt.
-- Kattrakande, svarade en röst, som lät lik Ola huggedrängs, -- det
var välan kisse Måns, kan jag tro. Han fänas med råttorna på loftet,
förstås. Ih, seså, inte ska en skrika för en köss, inte --?
-- Skäms han inte, Ola, ska han också fänas?
Glammet därnere slutade plötsligt. Det sprang och det smällde i dörrar.
Sedan blev allt tyst.
-- Men hy då, som Nanna kan skrämmas, förebrådde Bolla en smula strävt.
-- Jag fick sådan hjärtedunk, så förtjust[2] blev jag. Har hon en
fosforsticka, så tänn lyktan -- inte sitter hon här ensammen i mörke?
Nanna hade hastigt strukit eld. Nu fumlade hon tafatt med lyktglaset.
Bolla tog beslutsamt stickan från henne och hjälpte henne.
-- Akta halmen och papéren, men la voss få fyr på pråsen,[3] pratade
torpkvinnan. -- Jestanes, vad beställer tösen häroppe mos allena? Det
skulle bara körkeharren veta. Sitter och läser ve ljus på ljusan da?
Nanna hängde huvudet och lät ordströmmen gå hän över sig.
-- Körkeharren och alla, som vi ha sökt och rummesterat genom hela hused,
och så sitter hon här i persiljestass -- som faster säjer -- och skrämmer
en ifrån vettet, när -- när en letar efter råttefällan. Nu blir det till
att bekänna, för det är allri värt te gå och stöka i halmen och bögerna
med ljus på ljusan da!
-- Det -- det är inte något ljus, stammade Nanna och kände sig åter som
en omyndig liten byxtös. -- Det är en lykta.
-- Vad är detta för böger, frågade Bolla, som lagt sig på knä och nyfiket
rotade i pappershögarna. En dammsky reste sig kring varje svart nagel,
och de röda fingertopparna försvunno alldeles. -- Är den bogen på latin?
Därmed räckte hon ut handen efter Candide, som Nanna, glömsk av Bollas
brist på lärdom, hastigt ryckte ifrån henne och gömde bakom sin rygg.
Bolla smilade med alla de falska ögonrynkorna, som i lyktskenet blevo så
djupa och tydliga. De små ögonen spelade lystet i kattgrönt.
-- Hihihi, det är nån av volentärens böger, fnittrade hon. -- Jag hittade
händelsevis en gång ett häfte -- händelsevis -- när jag dammade. Det var
fullt av nakna fruentimmer och -- ih nej då, att hon inte skäms ögonen ur
sig, lilla troll!
Nanna rodnade, delvis i harmen att bli kallad liten. Hon visste sig lång
nog för sin ålder. Men hon begrep och begrep inte förebråelsen. Hon
visste ingenting om volontärens -- bror Josefs -- häften. Vad hon begrep,
var, att hon burit sig enfaldigt åt. Men någonting, som inte bara var
samvetet, hindrade henne att inlåta sig på förklaringar för hjälphustrun.
Bolla fnissade och förvred sina grova drag i undran och förnöjelse.
-- Måtro, en begynner tidigt bland herrskaperna!
Och hon tillade inställsamt, med en girig överblick av bokhögen:
-- Ja, inte ska jag vara den, som löber med sladder -- om hon inte själv
är en sladdermaska! Håll hon bara täfft med vad hon såg -- att hon såg
mej häroppe i kväll, så -- tiger hon, så tiger väl jag osse! Hö, förstår
hon -- så var det med ded!
Nanna tittade hastigt och stort upp på henne. Flickan fattade ej
_varför_, endast _att_ den andra gick smygvägar, och att de båda i en
hast blivit medbrottslingar.
Den unga fantasien arbetade och sammanfogade. Det breda, klumpiga
ansiktet, som blossade och bleknade i det ostadiga skenet, liknade ett
annat hon nyss läst om. Bolla, det var amman i Candide.
Och när Nanna utan att nicka god mening i alla fall i tysthet jakade
till förslaget, visste hon, att hon ingått pakt med det onda. Det onda,
som stigit upp ur en ond bok och fått kropp inom den stulna lyktans
trollring.


III.

Nanna vaknade mitt i natten vid att en vagn rullade på gården. Bullret
dämpades av snön, som börjat falla på kvällen; sedan måtte det ha frusit:
hjulvarven stönade med korta små skrik.
Det var pappa -- pappa, som kom hem från katolska grevinnan. Pappa for
dit en gång om året och mästadels vid juletid.
Då vagnen stannat framför trappan, hördes lågmälda röster tala -- men
var det bara pappa, pappa och Mats kusk? Ännu sedan vagnen rullat mot
stallet, fortforo de att samspråka.
Nu smällde steg i stentrappan, den tunga ekdörren öppnades -- det var
visst faster Jeanette, som viskade i förstugan.
Nanna hade sin kammare alldeles intill. Nu hörde hon bestämt bror Daniel
småprata: det tydliga, grammatikaliska uttalet, och bror Gustav: den
muntra, häftiga stämman, avbruten av små skratt och fnysningar. Bröderna
hade kommit hem från Lund -- hurra!
Nanna hade all möda att hålla sig tyst, hon kvävde sin glädje i täcket,
rullade runt som i höet om sommaren och kände sig sprängfylld av okynne.
Hurra -- brödernas steg knarrade i trätrappan till vindsrummen!
I en blink var allting glömt -- Candide, Platon, den mörka vinden, Bolla.
Bortsopat, drömt. Bröderna voro _nu_ de enda människorna i världen,
framtiden idel jul och gamman. Och Nanna somnade om, djupt, lugnt, med
ett leende om den fylliga flickmunnen.
Härnäst hon väcktes, var det av brådskan i huset -- hade hon försovit
sig? Första tanken gällde bröderna, och hon kom pilsnabbt ur sängen.
Sedan mindes hon, att det var söndag och första gudstjänst i
prästgårdskyrkan. Då gällde det skynda för att hinna råka nykomlingarna
och få några ord med dem före den långa gudstjänsten.
Så kom hon ihåg, ja, först nu kom hon ihåg, att det var mammas
födelsedag. Hon hade så när glömt det alldeles, så fjärran från dem alla
hade hon levat under dessa veckor.
I en huj gick det att bli tvättad och kammad. Sedan bums in till syster
Mina för att hjälpas med ryggknapparna och sedan --. Men syster Mina var
mot vanan uppstigen, i kläderna, ute. Hennes påklädning måtte ha skett
hastigt; det rådde en förskräcklig oordning i det lilla sovrummet.
Men komma ut halvklädd med alla knapparna lösa i ryggen? Och bli
utskrattad av Gustav och skolmästrad av Daniel? Om hon skulle be
Marie-Louise -- ack, Marie-Louise och faster voro ju de tidigaste och
sysselsattaste i huset.
Ingen annan råd än att gå till mamma -- även med fara att råka ut för
pappa och få sig ett välment, men hårdhänt nyp i kinden. Ja, springa
till mamma och gratulera henne med en kyss! Om hon skulle säga det på
franska, vad? »Je vous félicite, chère maman, de votre jour d’honneur et
vous souhaite --» Mamma, som själv lärt henne franska, mamma skulle bli
så glad!
Ut i förstugan, i två språng över tegelgolvet -- en muntert
förväntansfull sidoblick åt den smala loftstrappan -- så dansande in i
matsalen, där Marie-Louise, som dukat frukostbordet, just försvann i
folkstudörren.
Sakta snett över golvet, en knackning och så in i sängkammaren. Pappa,
fullt klädd, sysslade makligt vid skrivbordet. Lilla mamma, däremot nyss
uppstigen, syntes ha förfärligt bråttom.
-- Mamma!
Hela gratulationen försvann i kyssen, men mamma förstod ändå. Hon lade
sina bara, smala armar om sin flicka och drog henne sakta intill sig.
Ack, varför fick Nanna inte oftare komma så? Varför fick hon inte förtro
sig, som när hon var riktigt liten och bröderna varit stygga?
Stackars mamma såg inte värst glad ut, hon var trött och klen som
mästadels om mornarna, hade visst hälst försovit en timma eller två av
sin födelsedag.
Pappa syntes desto piggare. Han lade just samman konceptet till sin
predikan och småmyste, godmodigt-ironiskt, åt den myckna smeksamheten. Så
försjönk han i tankar, stod orörlig och tittade ut genom fönstret, medan
fingrarna trummade en revelj på skrivbordsskivan. De senaste veckornas
hetsiga spänning hade försvunnit, han trampade inte längre på nålar varje
minut. Nu tycktes han alldeles för trygg, nästan kall, brydde sig alls
inte om att muntra upp stackars mamma.
Nanna kände sig besviken, ja, intill tårar. Hon hade väntat sig allt så
annorlunda.
-- Har inte --?
Hon tvekade bara en sekund. Sedan måste det fram.
-- Har inte Gustav eller Daniel varit inne och gratul--?
Det blev förfärligt tyst. Nanna begrep genast, att hon sagt någonting
dumt.
Mamma tycktes först ingenting ha hört. Men så spärrade hon upp mun och
ögon och stirrade från den ena till den andra, medan hon tryckte handen
mot hjärtat.
Mammas hjärta var ju inte starkt. Det var därför alla brukade skona henne
-- därför husmodern gick omkring som en främmande i sitt eget hus.
Pappa hade inte behövt ta tillvägs; Nanna såg sitt straff målat i mammas
bleka ansikte. Det låg blåa skuggor under ögonen -- mamma fick inte bli
dålig på själva födelsedagen.
Pappa svängde helt om på klacken, så det sang efter det. När han blev
ond, fick han tillbaka fasonerna från tiden han var fältpräst. -- Pappa
sökte behärska sig för mammas skull; han talade så lugnt han förmådde,
men det sprutade gnistor ur de gråa ögonen.
-- Ser man på, sade han, -- sjusoverskan har hunnit bli halvsövd så här
dags? Står och pratar med drömmarna i ögonen -- he? Orden lika lösa på
tungan som knapparna i ryggen?
Nanna hade förstått. Det var inte alls nödvändigt att blinka och klippa
med ögonlocken; det behövdes så litet, för att hon skulle förstå. Hennes
blick hade blivit så stor och kall, att pappas tog till flykten för den
-- pappa hade redan svängt sig tillbaka igen mot fönstret.
Besynnerligt, att hon skulle känna en sådan lättnad över pappas nödlögn!
Ty en nödlögn var inte bara att förneka sanningen, men också att villa
bort den.
Hon fann sig till och med så pass, att hon orkade fram med sitt ärende.
Medan mamma hjälpte henne, kände Nanna en djup skamsenhet stiga upp i
sig. Det hettade i tinningarna och stack som med nålar i hårfästet. Hon
skämdes, och för första gången skämdes hon för, att hon varit uppriktig.
Hon rörde sig som en främling i sina föräldrars kammare. Med drömmande
steg kom hon bort till dörren. Pappa kallade henne buttert tillbaka.
-- Nanna, sporde han; han tycktes ännu missnöjd; -- var höll du hus i går
middags?
Allt blodet delade sig i två hälvter, av vilka den ena rann som bly ner
i fötterna, den andra steg som eld upp i kinderna och hjärnan. Skulle nu
hela sanningen prässas fram: Eutyfron, Voltaire, lyktan --?
I samma nu vände mamma sina fuktiga, blåa ögonytor emot henne. Det var
som att se in i himmelen själv; Nanna var nära att brista i gråt.
Men så kom hon ihåg pappas blinkning och hårdnade till.
-- I går middags, upprepade hon och svarade med någonting, varav hon
innerst plågades, i rösten och blicken; -- jag -- var -- ingenstans.
Hennes förlägenhet måtte sett löjlig ut, ty pappa tog den från skämtsamma
sidan.
-- Ingenstans, upprepade han med ett vasst smålöje, -- var på lag kan det
landet ligga? Vaba, Springfält?
Och han spände likt en liten korpral de egentligen milda grå ögonen
hårt i henne, medan han fortsatte:
-- Ingenstans, det är väl det landet, där fosforstickorna växer och små
flickor grädda pannkakor i torvhuset, vaba? Eller nere hos torparungarna
eller hos drängarna i lagårn och deras enfaldiga spökhistorier, vafalles?
Den lille kyrkoherden hade kommit ända fram till henne. Nu nöp han henne
med vänlig barskhet i örat, medan hans hårda knog unnade andra kinden ett
försök till smekning.
-- Du understår dig inte att leka med elden, slöt han, nu åter vid gott
lynne, -- marsj i väg, bortbyting, och låt mamma få klä sig i fred!
Därmed halvt föste han Nanna ur kammaren. Hon kom ut i matsalen, tafatt
stretande med de långa, röda flickhänderna.
Bortbyting -- det var just så hon förekom sig. På månader eller veckor
hade det vuxit upp en helt ny värld omkring henne. Och en ny själ började
titta upp i henne i stället för den forna. -- -- --
Till kyrkan vandrade hela familjen i sällskap, så när som mormor och
faster Jeanette, vilken stannade hemma för middagens skull. Det blev en
hel liten skara, hela fem personer: pappa, mamma, Mina, Marie-Louise och
Nanna.
Bröderna syntes det ingenting av. Just som Nanna tänkt kila uppför
vindstrappan till gästrummen, kom det frukostbud, så det hade inte blivit
tid att förvissa sig.
Det Nanna hört om natten, kunde det varit en dröm, ett varsel? Kanske de
inte ens ämnade sig hem före jul, så bråttom som de skrivit, att de hade
det med studierna? Och ändå -- nej, Nanna lät inte längre föra sig bakom
ljuset!
Det var ont om folk i kyrkan. Prästherrskapet och deras tjänare behövdes
mer än väl för att fylla opp i bänkarna. Längst nere sutto Mats kusk, Ola
huggedräng och Malena stupiga, vilkens stela, trohjärtade själsspeglar
då och då blinkade och tårades som i blåst. Annars var det bara
prästgårdstorparna och hjonen från fattighuset, som hade tid med kyrkan
söndagen före jul och dagen före julafton.
Mitt i gången vände sig pappa till mamma och viskade något åt henne.
Nanna uppfångade endast ordet sakristian. Men då hennes mor ryckte
till och sträckte fram huvudet till skyndsammare gång, lystrade alla i
sällskapet, gripna av en aning, som redan förrådde halva sanningen.
Med kyrkoherden i spetsen skred prästherrskapet förbi altarringen och in
genom den lilla sidodörren till sakristian.
Nanna, ännu ute i kyrkan, hörde ett anskri, och då hon trädde in i det
lilla brunmöblerade rummet, som mormor brukade kalla klädlogen, såg hon
sin mor falla i armarna på Marie-Louise och Mina, vilken sviktade på sitt
halta ben.
Men yngsta dottern nästan översåg mammas svimning, när hon fick syn på
bröderna, som, nyss så ståtligt uppställda, hastigt skyndade till.
Det första Nanna varsnade av dem, var mössorna, de vackra, vita mössorna,
som nyss blivit brukliga, och som de buro såsom tecken på sin seger.
Det var väl just studentmössorna, som så häftigt rört och fröjdat
modershjärtat. Överraskningen hade varit henne för stark.
Så hemlighetsfullt hade allt bedrivits, att ingen utom pappa väntat
sönernas examen förrän till maj och inte ens pappa, väntansknarrig, som
han varit, erfarit utgången före lördagsnatten. Inte ens om hemkomsten
hade han vetat någonting bestämt förrän på återfärden från grevinnan.
Halvvägs från Herrevall hade han hunnits av Lundaskjutsen och -- i sin
iver att överraska födelsebarnet -- låtit de nya studenterna flytta över
i kareten.
Sådan var han nu en gång. Även nu kämpade förtjusningen över, att han
lyckats, med oron över mammas befinnande.
Mamma hade fått vatten och börjat hämta sig. Medan alla förklarade och
berättade i munnen på varandra, betraktade hon sönerna med en oändligt
öm, ännu matt blick.
Och sönerna böjde sig ner över henne, där hon satt bakåtlutad i
länstolen, för att låta henne med bleka, fina fingrar smekande stryka
över deras kinder och huvudbonader, bäggedera ett ögonblick lika vita.
Men genom det brokiga korfönstret sköto nu en gul och en röd strimma och
hjälpte mössorna att härma sommaren, vars alltför tidiga fjärilar de voro.
Ur Gustavs ögonfrans droppade stora tårar, och han kysste sin mors
fingerspetsar med en dyrkan, som liknade andakt. Daniel, karaktären, höll
sig så stram han förmådde; hans lugngrå blick vattnades bara i smyg. Det
var en syn som en tavla. De unga studenterna hade ett uttryck, som om ett
hälgon välsignat dem.
Alla hade nu nödtorftigt lugnat sig. Först nu fick någon öga för den
främmande studenten. Han hade blygsamt stannat bakom kamraterna, men hans
små pigga pepparögon syntes fulla av deltagande.
Vid sidan om prästsönerna tog han sig obetydlig ut. Deras medelhöga,
smärta gestalter, mörka huvuden och regelbundna ansikten med de mörkblå
eller mörkgrå ögonen och den raka, mot spetsen svagt böjda näsan läto
föräldra- och systerblickar glänsa så mycket stoltare, när de betraktat
den småväxte, linhårige, något finnige unge mannen med hans små,
rörelsefuktade pepparkorn.
Men isynnerhet Daniel tycktes hysa stor aktning för kamraten, som,
förstås, hälsades hjärtligt välkommen som gäst över julen. Det blev ingen
tid för vidlyftig presentation. Gudstjänsten hade uppskjutits en hel
kvart, det gick ej an att låta kyrkfolket vänta längre.
Under orgelspelet satt Nanna och undrade, om de andra inom sig voro
lika förströdda som hon. En hel rad söndagar hade gudstjänsterna liknat
rannsakningar, under vilka hennes unga brottslighet kämpat med behovet av
frid och förtroende.
Hon hade stundom kommit till kyrkan med en sällsam kyla för allt vad till
gudstjänsten hörde. Underliga tankar, undfångna i trollringen på vinden,
hade arbetat och trotsat inom henne. Hon hade vandrat uppför gången halvt
skuldmedveten, och blott småningom hade orden från predikstolen tinat och
upplöst henne i en torrögd gråt, som lovade bättring.
I dag kändes allt så annorlunda. Uppträdet med pappa på morgonen och
överraskningen i sakristian hade närmat och nedflyttat predikaren och
hans predikan. Ingendera menade kanske så allvarligt eller strängt. När
hon tänkte på sina illgärningar, föreföllo de inte längre så svarta.
Smygvägar kunde ej medföra så svår skuld för en halvvuxen, när nödlögner
-- osanningar mera för ros än för nöds skull -- voro tillåtna för de
vuxna.
Lättad för mycket, som tyngt, fylldes hon nu i stället av den nya, stora
händelsen. Glädjen över bröderna spelade med i orgelbruset och lät det
klinga helt världsligt. Hon instämde i salmsången med det naturliga
behovet att sjunga, därför att hon var glad. Orden omtolkades eller
följde med på köpet. De betydde inte längre julväntan och lutherdom; de
uttryckte en fjortonårig flickas känslor inför brödernas nya, glada,
segerpräglade ansikten.
Och i all högtidlig och tacksam glädje lekte en självsvåldig nyfikenhet
på den främmande studenten -- lekte likt en ostyrig lärk- eller
juldanston under de låga, vita lutherska bykyrkvalven.
Länge hade under sången blicken fladdrat kring den nya medelpunkten,
innan främlingen gengäldade hennes ögonkast. Sedan skedde det oftare, men
nu vågade hon ej längre lyfta blicken, så länge han såg.
De pepparbruna ögonen stucko; de liksom petade upp en, blottade en för en
själv. Oron, som nyss somnat in, vaknade upp på nytt. Ett enda ord sjöng
en i örat, så ofta man tittade in i dem. Och det var säkert endast emedan
den bruna spegeln mötte henne samtidigt, som Nanna spratt upp och fick
sådan hjärtklappning vid dessa ord i dagens högmässotäxt, vilka pappa
just föreläste från predikstolen.
»Om jag vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd icke sant. En annan
är, som vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd är sant, som
han vittnar om mig. I haven sänt till Johannes, och han har vittnat för
sanningen.»
Nanna sänkte huvudet och kände blygseln bränna i kinderna, kvälja i
strupen och sippra från pannan. Det var, som om det droppat smält vax på
kinderna, varje gång hon träffades av ordet sanning.


IV.

Brödernas hemkomst hade löst en förtrollning och bundit en ny. Nanna
bokstavligen trampade studenterna på hälarna. Var de gingo eller stodo,
hängde två vattenbruna ögon vid deras höglärda ansikten. Vad de så talade
om, sögo två utstående öron in varje ord, som utgick ur deras munnar.
Nanna glömde allting annat, trösklarna, som hon ständigt snubblade över,
och sina röda fingrar, som annars balanserade hennes slingriga gång. Hade
händerna hängt lösa, skulle hon tappat dem, liksom hon tappat minnet och
lokalsinnet. Fölungen hade i sin beundran för unghästarna förgätit sig
själv och sitt eget.
Det som mäst väckt hennes nyfikenhet, var, förstås, främlingen. Varje
gång han talade, öppnade hon munnen, liksom hon ej hört tillräckligt med
öronen. Varje gång han log -- det skedde inte så ofta -- log hon efter.
Det kändes, som om en annans leende stramade i hennes ansikte.
Intrycket, att han var ful, lämnade henne aldrig. Hon tänkte på det
nästan beständigt. Men hans fulhet plågade henne inte; den hörde liksom
med i den dragning, han övade på henne.
Alla hans miner levde på ett alldeles särskilt sätt. Alla hans ord voro
nödvändiga; man ville inte förlora ett enda av dem. Nanna fick för sig,
att allt vad Vilhelm sagt, var fullkomligt sant. Hans ord invärkade
alltid på bröderna, isynnerhet på Gustav. Och ändå kom han henne ofta att
tänka på Candide och den underliga världen i boken. Inte bara så, att en
blick från honom kunde ge en plötslig stöt åt samvetet. Men så, att hans
meningar gåvo boken rätt.
Detta nya var i alla fall en stor glädje. Men det fick henne nästan att
glömma, att det var födelsedag och stundade till julafton.
Dörrarna stodo, högtiden till ära, öppna mällan alla rummen. Överallt
förnams doften av granris och nyskurade golv. I gula salen knäppte
plocktoner från den gamla flygeln. Och i matsalen skramlade Marie-Louise
med silver- och tennsaker, som hon plockade ur skänken till middagen.
Det var lilljulafton, dagen före den riktiga. Det var den i Skåne så
kallade Dopparedagen, och det skulle doppas i gryta i folkstugan. Och
därute rådde brådska, ty kyrkoherden måste om någon timme i fläng till
annexkyrkan i Toftarp.
Nu hade han i samspråk med studenterna stannat framför en hylla i
bokkammaren. Och Nanna, som ledsagat dem även dit, märkte för sent luckan
i bokraden. Det gav ett hugg i henne; hon liksom ryggade invärtes och
ville förlora jämvikten, när hon hörde boken nämnas.
Pappa hade på gyckel eller av inträsse frågat sönerna, om någon av dem
lockat hans Platon till lärdomsstaden. De skakade på huvudena och den
yngste skrattade.
-- Den döddansaren, svarade Gustav med munter öppenhet, -- och jag
ha alltid hört till olika nation. Och sedan i torsdags är jag civis
lundensis.
Daniel svarade ej utan självkänsla.
-- Lund är mera filosofiskt, än du tror. Men fråga flickebarnet! Hon är
kanske styvare hellen än du, Gustav!
Hela bokkammaren tycktes ha vänt sig om för att betrakta Nanna. Pappa,
bröderna, bokluckan, biskopsporträttet snettemot, allt och alla stirrade
de på henne. Men ihärdigast stirrade han, den främmande, som bröderna
kallade Vilhelm.
Pappa syntes i förstone förbluffad. Han spände sin blick så hård han
förmådde; pannan veckades, läpparna ryckte. Men så slog han bort saken
med skämt. Han satte inte sönernas pedagogik vidare högt och trodde inte
på Nannas grekiska.
-- Sätt inte bortbytingen myror i huvudet, sade han, -- hon är inte van
att beundras av så många herrar. Springfält är sin egen lekkamrat och
träffas säkrast i torvhuset. Dit går hon och håller andakt några timmar
varje dag. Senast i går middags letade hela huset förgäves hennes spår.
-- Annars, fortsatte pappa med en förebrående blick på sin dotter, --
hade Springfält fått följa med till grevinnan på Herrevall. Skulle inte
behövt ångra det, sa’ grevinnan till mig i går aftse. Jaha, katoliken
frågar mig efter Springfält vartenda år. Men ingen gång är det möjligt få
Springfält från torvhuset. Blir väl en likadan sjåpagås som --
Kyrkoherden avbröt sig och fortfor, vänd till den främmande:
-- Grevinnan sörjer än sin egen lilla stumpa. Enda barnet! Och när hon så
är änka och till åren, blir det ensamt på den stora herregården --
Mera hörde Nanna inte; hon stod inte ut med allvaret i pepparögonen. Hon
glömde helt och hållet sin värdighet och sprang plötsligt sin väg ur
rummet.
I matsalen uppfångades hon av Marie-Louise, som trots brådskan tog
henne i famn och kysste henne på bägge kinderna i ett oförklarligt
ömhetsutbrott. Systern var väl yr i mössan av vinet, sedan hon som de
andra nyss druckit mammas skål.
Nu pärlade födelsedagsbarnets stämma, och genom Minas kammare och det
långa blå rummet flyktade Nanna in i gula salen.
I den höga, gula kakelugnen brann en ständig bokvedsbrasa; salen var
svår att hålla uppvärmd. Den hade fönster åt tre håll och liknade en
lykta, påstod gamla mormor, som oftast tronade på empiresjäslongen. Genom
de många fönstren lyste det mjölkblått från snölandskapet, med vilket
brasskenet förde en ständig, fladdrande strid -- och på flygeln voro två
vaxljus tända.
På sjäslongen satt gamla mormor. Med hjälp av kuddarna höll hon sig ännu
ganska rak i ryggen. Hon hade hunnit närmre de nittio, änkeprostinnan,
men kom ännu ihåg, att hon var en född Narwenhielm, och att det ansågs en
mesallians, når hon gifte sig med salig prosten på tredje Gustavs tid.
Mormor tröttnade aldrig att berätta om den tiden. Hennes kusiner
baronerna hade varit utom sig för skandalen lika mycket som för rivalen.
-- Vad skall du med den där ennuyanta svartrocken, retades de och drevo
skälmstycken med gummorna i prostens egen kyrka. Men när vackra cousine
endurerade i sin folie och encouragerade ce prêtre-là, à la bonne heure,
larifarondon -- baronerna slogo samman sporrarna och flyttade sig och
sin amour till huvudstaden. Man kunde väl inte duellera med en svartrock
häller!
Gamla mormor log ett tyst och tandlöst, men ännu elakt löje. Hon var så
liten, så liten, gamla mormor, och mindre vart hon år från år.
-- Hon dör aldrig, brukade pappa-kyrkoherden säga, -- hon försvinner.
Hon var späd som en flicka, med sluttande skuldror och smal om livet, med
händer som en frökens och fötter som en barnunges. Hon var torr och brun
kring ögonen och vit i det tunna håret; men till högtiderna ville hon
vara sminkad och pudrad som i unga dar. Och rak i ryggen höll hon sig.
När hon inte sov på sin kammare, vistades hon i gula salen, vars
lyktfason, trots allt, tilltalade henne.
Vid hennes sida tycktes mamma nästan den bräckligaste av de två -- mamma
med sin ständiga blekhet och sina myosotisblå ögon, i vilka det ständigt
samm tårar. --