Prästgården: En Julhistoria - 03

Nu spelade mamma och sjöng: egentligen var det inte bra för hennes
hjärta, men ingen nändes förmena vare sig henne eller sig dessa
högtidsstunder. Mamma sjöng. Brasan susade som en bokskog om sommaren,
men genom suset pärlade tonerna likt fågeldrillar.
Nanna neg för mormor och kysste på hand, gick sedan på tå snett över
salen och satte sig på en taburett. För så ungt folk var det förbjudet
att breda sig i länstolar eller på sjäslonger.
Avlägset som i en dröm hördes herrarnas samspråk; det tomma pastorsrummet
låg mällan salen och bokkammaren. Nanna undrade med oro, vad de
egentligen kunde språka om. Slutligen tystnade de; det var, som om hela
huset lyssnat till mammas musik och Nannas oroliga tankar.
Nu kommo herrarna till synes i dörren. Varsamt och tätt efter varandra,
nästan i klunga, klevo de in i salen. Stumma och vördnadsfulla hälsade de
gamla mormor, blevo sedan stående i en halvkrets med händerna på ryggen
och blicken ömsom på den musicerande och på Nanna.
Det såg ut, som om de allesammans haft något att säga henne och blott för
musikens skull uppskjutit det tills sedan. Pappa visade ett par alldeles
nya ögon; det låg någonting kallt förundrat och iakttagande i dem, som om
han tittat på en viltfrämmande och vuxen flicka.
Hon försökte uthärda blicken, men utan att hon kunde hjälpa det, började
ögonlocken klippa och pupillerna irra. De skyggade, som om någon sökt
genomborra dem med nålar. Ögonhålornas muskler slappnade. Det kändes,
som hela själen flutit isär och blivit brosk och gelé.
Nanna rodnade häftigt och måste titta ner; hon tyckte sig doppa huvudet
i en skål hett vatten. Hon kände sig djupt, djupt olycklig -- märkligt
nog, inte endast för pappas, men mäst för den främmandes skull. Det var
tydligt, att upptäckten var gjord eller rättnu måste komma.
Det ringde i hennes öron som efter en örfil. Hon hörde knappast musiken
för detta envisa ringande. Hon började svälja som i illamående, och
värkligen kände hon sig helt besynnerlig i hela kroppen. Bara hon inte
rättnu föll ner av taburetten!
Ringandet fortfor; det lät som bjällror -- vilket det kanske också
var! Nu hörde hon det tydligare, och det var -- det var värkligen
slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på tå smugit sig bort till ett
av gårdsfönstren.
En bjällersläde, som svängt in i lindallén, pinglade nu uppför backen.
Hästarna hade fått fart, så det bar i trav uppför.
Där gled släden mällan fönstren och den röda ladugaveln. En pälsmössa
skymtade, någon vinkade med sin handske. Nu avbröt sig mamma mitt i en
takt. Herrarna sorlade till; det kom julfrämmande!
Bror Josef, hurra, det var Josef från Kristianstad, hurra, nu först blev
det jul, riktig jul!
Nanna hade sprungit upp och redan förgätit sitt illamående. Över
Gustavs och Daniels ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas
stränga uppsyn mildrades; mamma liksom spratt upp från pianostolen; och
själva mormor, som hållit på att nicka in, vaknade till med ett av sina
gustavianska smålöjen.
Josef, se, Josef, det var nu julen och bjällerklangen i person!
Som en vindstöt brusade det genom alla rummen ända ut i farstun. Alla
måste ju ta emot och välkomna den käre Josef.
Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute på trappstenarna, och värst
av alla hojtade naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat sig ur
racken, vars präktiga slädnät täckte de bägge fuxarna ända fram till
bogträna; bogträna åter smyckades med höga bjällerbågar.
Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar och blankstövlar
och fäktade och nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, regelbundna
ansikte strålade av sitt vanliga övermod, som blott var stojigare än
vanligt. Om det nu var sprit eller någonting annat, han syntes spänd en
tonart gällare.
Desto snabbare erövrade han; han hade ett utrop, ett nyp och en smekning
åt var och en; på alla värkade han som en dosis livskraft, och han spratt
av liv. Från det röda i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder och
till knycken på hans nacke, svinget i hans arm och svängen på hans klack
syntes han liv, liv.
Själve pappa, som haft så mycket bekymmer för sin äldste, var besegrad.
Mamma föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö, stod och beundrade
sin vackre gosse. Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och
svartare se’n sist, och att han lagt sig till med ett pipskägg, som
härmade kung Oscars.[4]
Gustav gav genast äldste bror stora famnen. Daniel nöjdes med ett
handslag, medan i hans blick beundran stred med ett vemod, som
ibland liknade fruktan. Inte ens faster Jeanette hade motstått
frestelsen; »majorn» skymtade bred och nyter bakom de andra, men
sökte rädda skenet med en min, som om Josef varit en ännu ohängd
landsvägsrövare.
Josef pratade så käckt och skrattade så gott, hans ompälsade person var
så vackert staffage mot bakgrunden: den blå snömarken, den gula himlen,
de vitulliga lindarna och taken och de rykande hästarna, som då och då
otåligt riste på sina bjällror, att ingen kom sig för med att gå in,
förrän mamma började hacka tänder.
Då låddes kyrkoherden bli ond -- han låddes det ofta, när han vart
skamsen --, snurrade runt på klacken och föste med rynkade bryn och
ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren. Men mamma hade med nöd
hunnit över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt från Josef
lockade allesamman att vända på huvudena.
Nanna hade stundom i undran lagt märke till, att fårskinnspälsen över
baksläden synts röra på sig, och skyllt på en vind, som inte blåste, ty
vädret var frysstilla. Nu hade täckets rörelser blivit häftigare, det
vältrade fram och åter, så att till sist halmen blottades och rättnu ett
brett, blårött ansikte såg dagen.
-- Tusan i det, frustade volontären, -- hade jag inte så när glömt --
Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för munterhet -- en munterhet
så häftig, att den föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att få
åskådarna med sig; ännu stodo de bara och gapade med ögon och munnar.
Man kände Josef, hade nästan väntat sig någonting dylikt -- upptåget
skulle varit oskyldigt, om bara inte kavlen funnits. Det låg en människa
i racken, ett bylte av halm och kläder, bundet till händer och fötter och
med en kavle i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en fångad braxen.
Josef höll sig i sidorna och skrattade.
-- Tusan, hade jag inte glömt bagaget, frustade han.
Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu kappsläden närma sig nere
från stallet; den påminte honom om dagens hälgd och den förestående
gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog det samman till oväder,
tvärrynkan vid näsroten djupnade, och de åldersbleka läpparna skälvde.
-- Lös människan, galning, ropade han så häftigt, att volontären genast
vände helt om. Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta en gång.
Vackre Josef hade på en sekund blivit en annan -- huvudet, som sköt ner i
axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet sammanrörde dragen i en suddig
oreda, ögonen hade något plirande självfördjupat, och ena örat stack
spetsigt upp mällan skinnmössan och -kragen.
-- Lös -- stackaren, upprepade gubben med en snabb, darrande handrörelse.
-- Bevars, pappa, bevars, svarade Josef med ett retligt skratt, som
liknade gnäggning; han reste litet på huvudet och vädjade till de andra,
-- det är ju bara Ekdahl, vet jag --
Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med racken, och Mats kusk, som
bestått en förvånad blick på den främmande släden, gav sig att syssla med
sina hästar och låddes ingenting se.
Kyrkoherden var utom sig.
-- Ma--ats, stönade han med ögonen på skaft i hålorna och rösten hes och
kluven av ansträngning, -- lös --! Och se till, att inte gäskivarns
hästar blir förkylda --!
Josef kastade högdraget med huvudet.
-- Pappa misstar sig, ett sådant spann har ingen gäskivare i Skåne. Det
är grosshandlare Müllers hästar i Kristianstad --
Mina kom just ut på trappan med middagsbud. Hon höll, när hon upptäckte
äldste bror, liksom avvärjande handen framför sig. Men Josef, som fann
avbrottet välkommet som en förevändning att slippa lyda order, stod i ett
språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna, svängde henne
in i förstugan och virvlade om med henne i matrummet, tills andan svek
Mina även till nödrop.
Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef var i alla fall rolig, och pappa
lämnades ensam att utdela befallningar och snäsor på den kalla trappan.
Mina, som vacklat hän till en stol, satt flämtande och förskrämd,
tilltufsad i håret och vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt
hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande och åtbördande över
sin mor, som, insvept i sin silkessjal, leende såg upp till honom. Han
liknade nästan en balkavaljer, och den lilla prästfrun rodnade som en
flicka, medan han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar.
Marie-Louise, som han hälsat redan på trappan, avväpnade med en blick
ur sina klara, starka ögon alla försök att nypa henne i veka livet eller
kyssa henne på kinderna. Hon mottog sin brors beundran, som överraskad
följde henne, med samma värdighet, som om han varit en främmande herre.
Så bjöd han plötsligt sin mor armen och skred med fjädrande löjtnantssteg
mot den öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra hade fått försprång.
Men Mina, som nu hämtat sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt
sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget.
Därute hade prästfar redan slagit sig ner till sin middag; han åt
brådskande och utan att be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda
lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget» egentligen var, hade han gjort
en ironisk välkomstbugning, snurrat om på klacken och marsjerat inomhus.
»Bagaget», som under ideligt bugande följt honom i hälarna, stod ännu
obeslutsam innanför folkstudörren. Munterheten omkring honom var allmän
och blev blott högljuddare, när Josef tog ledningen. Då och då fnissade
»bagaget» själv.
Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot vinterkylan. Utomkring
ytterrocken och mössan hade man svept en tjock yllesjal, vari han så
kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen endast en bred,
läderfärgad mun och tre, fyra gula betar stucko fram.
-- Kors, utbrast volontären med ett kort, försmädligt skratt, medan han,
skenbart förbluffad, häjdade sig innanför tröskeln, -- står Ekdahl där
ännu?
Kyrkoherden vände sig om till hälvten och avbröt tuggningen för en minut.
-- Är det ett sätt, förebrådde han, -- att forsla en medmänniska, en före
detta prästman --?
Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet och svängde sig hastigt
tillrätta över tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var som alltid
oemotståndlig. Alla i folkstugan skrattade eller fnittrade öppet eller
förstulet; själva prästfrun log, så att tårarna runno, och husfadern
hade all möda att harska sig till en smula värdighet. Lyckligtvis måste
han just störta upp och i pälsen; det var hög tid att komma i väg till
annexet.
Han omfamnade sin hustru; sedan vände han sig till Josef.
-- Tag av honom -- det där, mera tecknade än talade han, -- och se till,
att han -- att stackaren får mat!
Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng och tågade genom matsalen mot
förstugan. Hans hustru ledsagade honom halvvägs.
Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef gjorde sig ingen brådska
med Ekdahl; han hade andra godvänner att påhälsa. Först fick han ett
stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna gap en belåten jamning väste.
Sedan han satt henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen stretade upp
ur kjortlarna, släppte han henne för att göra jakt på Malena. Men Malena
sökte skydd bakom Ola huggedräng, som genom att bli sittande i sin stol
envis bredde sig i hans väg.
Malena viade road och rädd, Bolla och Karna skreko av fröjd, ungherrarna
gnuggade händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina vände skrattlystna
och förlägna bort ansiktena, medan Josef själv sökte tränga huggedrängen
åt sidan.
Ola lät inte rubba sig, när han inte hade lust att låta rubba sig. Josef
fick nöjas med att rubba det dukade långbordet, vars svarta doppgryta
riste, så att flottet skvalpade.
Faster Jeanette, som just återkom från ett besök i spiskammaren, höjde
sin varnande stämma, men Josefs iver tycktes endast växa. Det låg ingen
ond vilja bakom Olas motstånd. Han kände bäst sina skäl att försvara
Malena, men försvaret tog han godmodigt som en lek. Det var också en
lek för den bredryggade bonddrängen att väga den smidige, men spenslige
herrskapsmilitären. Olas envishet liknade en duktig gråstens, och Josefs
liknade en stadsherres på tjugofem vintrar, som saknar nödig hävstång.
Josefs skratt skar obehagligt gällt genom de andras. Blickarna, han sände
drängen, blänkte som knivblad. Övergången till slag och svordomar tycktes
inte vara långt borta.
-- Josef!
Det var en tunn, behaglig röst -- ett tonfall som en smekning; och
volontären lystrade ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig åtbörd
av försakelse vände han sig från drängen till klädbyltet vid dörren.
-- Fryser Ekdahl ännu?
Munterheten, som under tvekampen börjat låta dämpad och tvungen, skallade
upp igen. Järnugnen brusade som en fors, och talg- och vaxljusen på
det långa, omålade matbordet speglades i de immiga rutorna som gula
töckensolar.
Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående ansikte. Nanna, som
nyfiket betraktat honom nästan hela tiden, misstänkte ibland, att
dumheten var låtsad. Hon hade följt hans minspel under uppträdet och fann
det slöa uttrycket strax efteråt mäst likna en förklädnad, som skulle
passa samman med sjalen, långrocken och halmstråna, vilka alltjämt hängde
och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte Ekdahl för en filur.
-- Seså, Ekdahl -- nej, behåll rocken och mössan på -- sitt ner! Nej,
här vid ugnen, vet jag -- här hos madam Bolla -- Ekdahl, couche!
Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären behagade. Han bockade
till varje befallning och utförde den bokstavligt. Framför honom ställdes
en tallrik, rågad med heta och drypande brödskivor och korvbitar. En
gaffel sattes i hans ena hand, en sked i den andra.
Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud aldrig frusit, därtill eldad
alltför varm med herr volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock,
mössa och sjal, inklämd mällan den heta ugnen och den bastanta Bolla,
frös han ännu mindre.
Ingen i det glada sällskapet tycktes heller ömka honom, denne sällsamme
resenär, detta underliga bagage. Själva mamma log åt hans enfaldiga
grimaser, log åt svettdropparna, som, glittrande i ljuset, trillade ner i
tallriken, log åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg.
Skålen för födelsebarnet, som än en gång dracks och i skummigt julöl,
löste alla tungor och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk blandade
sina röster i glammet, liksom deras skuggor flöto samman på väggar och i
tak. Alla vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars gula ansikte nu
blivit rött och nästan svullet, och vars hornhinnor blänkte av hans inre
förnöjelse.
Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som driftkuku. Hans djurläten
avbröto Daniel, som prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade
färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser sögo till sig allas
uppmärksamhet. Snart skonade honom häller ingen. Faster fyllde med
humoristiskt allvar gång på gång tallriken åt honom, och Marie-Louise
skötte ölkannan.
-- Och nu, förordnade Josef, blinkande åt laget, -- nu skall pastor
Ekdahl berätta oss, huruledes han en julsöndag for från Kristianstad till
Gulleröds prästgård i Skåne!
»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans varelse tycktes upplöst i en
häftig och ofrivillig fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det
var numer hans enda yrke, hans valuta för gästfriheten åt ett av
prästgårdarnas gemensamma nådehjon.


V.

Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj intågande i gula salen. Han
märkte knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var han av nyheterna,
han hade att meddela.
-- Mamma, ropade han, ännu ute i blå rummet, -- mamma, domkapitlet har
äntligen svarat, och så var posten naturligtvis försenad. -- Marie-Louise
ställer om rummet. Människan kan vara här med postsläden när som hälst.
Ja, så var det en nyhet till, men -- det kan gärna vara så länge! Det
skall bli en överraskning.
Kyrkoherden hade smak för överraskningar, och vid juletid riktigt
frossade han i dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, fäste sig
mindre än de andra vid gubbens antydningar; hon kände pappa.
-- Och du, sjåpagås, sade han med sin invanda barskhet, -- får hjälpa med
brasan! Men akta elden! -- Apropå, var ha vi Josef, den galningen, och
var är den tosingen Ekdahl? Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer!
Känner du något till honom, Daniel? Ska vara nästan en pojke, men är han
annars stadgad, Olander? Glömde jag säga namnet? Han heter Erik Olander.
Daniels svar blev ett otydligt mummel; varken han eller de andra visade
någon meddelsamhet. Ansiktena buro idel främmande uttryck, syntes
förskräckta eller upphetsade -- eller också överdrev brasskenet, som
målade med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och glittret i blickarna.
-- Vad -- vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, -- ni se så
echaufferade ut allesamman?
Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En
köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg
ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen.
Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan.
-- Vad står egentligen på?
Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En
hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles
uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret.
-- Kors i herrans namn, har man sett på maken!
Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren,
vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på
klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen,
varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick.
Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till.
-- Bevare mig, förfasades han, -- och just nu kommer posten. Ola måtte
väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg
till -- och försök i en fart få dem skilda åt!
Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och
Marie-Louise voro redan borta.
-- Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa.
-- En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra
axlar än Josefs.
-- Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en
sidoblick på den främmande studenten, -- söp och var för rästen närapå
socialist, så han måste avsättas från ämbetet.
-- Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen,
-- nog får den hästen löpa!
Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än
klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna
behagade honom.
-- Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, -- och har fått
pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En
sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar
för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en
visa i stiftet --!
Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två,
högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt
ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung
man, vars ansikte doldes av kappkragen.
Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som
barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen
runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son.
De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen.
-- En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om
för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till
adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar.
Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar.
-- Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans
torra gumröst.
Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln
mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet
kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade
handen på hans arm och halvviskade småleende:
-- Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen!
Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.
Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och
till lätt klappade honom på armen:
-- På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta
en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det
tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i
den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout
rouge de toute bagatelle de dogme -- voilà la mode anglaise! Snälla
kandidaten, ni förstår kanske inte franska?
-- Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det
vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. -- Men det var
inte häller min mening att komma in på religionen.
-- Alla vägar, log den gamla, -- föra nu för tiden till kyrkan, kunde man
säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist --
som man skandaliserade sig över nyss -- var det inte en giftmördare?
-- Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, -- det blev
aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det --
-- En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett
par gånger på sin tunna lilla hals, -- jag förstår! Snälla kandidaten,
för att duga till _esprit fort_ måste man värkligen vara -- _ett
starkt huvud_, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en
sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen,
förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller
tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette
Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med
grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives --! Vad sägs
om en sådan strof?
Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen
läspade fram:
»Omkring den vackra Celamé
vad dyrbar gördel ser jag sluten?
Är han av Psykes händer knuten
till bindel åt dess älskare?
Är han det skärp, som Iris målar,
när från sin höjd för jordens syn
hon bryter middagssolens strålar
mot imman av den ljusblå skyn?»
Gumman smilade belåtet. De halvsläckta ögonen vidgades; hon såg nästan ut
att ha väntat en applåd.
-- Fru prostinna, sade Vilhelm med ett tvunget leende, som för den gamla
obarmhärtigt röjde både hans edukation och hans extraktion, -- varje tid
söker sin sanning --
-- Och har sin fetisj, replikerade den gamla. Studenten böjde sig med
tafatt allvar över handen, prostinnan räckte honom.
-- Snälla kandidaten, sade hon en smula uppifrån, i det hon drog undan
handen, -- vill ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka mig
er arm? Jag längtar till min alkov. Ni har alldeles tröttat ut mig, ni
pedantiska dispytmakare där! -- --
Sanning! Alltid samma stränga, underliga ord! Det ringde Nanna i öronen,
ännu sedan Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit ut på trappan
för att titta på, när Ola satte upp kärvarna. Det tycktes genljuda i
sparvkvittret och färga solskenet. Det tycktes hota överallt likt skuggan
av ett ansikte, som ej rådde med ens en oskyldig liten nödlögn.
En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig
ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av
drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han
kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten».
När han fått en tår för mycket -- och varför måste Josef slå upp så
mycket vin på lilljulafton? -- var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den
hon dittills sett.
Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick
krängt av honom ytterrocken.
Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och
bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan
på Böttiger och Josef -- innan han försvann -- röstade på Braun, erkände
Vilhelm -- men de tvingade honom också till det --, att hans störste
hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu
förfärligare än Voltaire!
Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes
håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt
innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det
för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så
mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd
att ljuga, att neka till det som var sant --.
Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och
sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu
ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt
upp att skaffa.
Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng.
Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En
lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste.
Nej -- hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över
alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel
del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre.
Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset
utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det!
Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne
däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt
förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas
förtroende. Hur -- hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet?
-- -- Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig!
Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig
skyggt tillbaka efter tomten, -- som hon ju visste inte fanns. Men det
tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt
ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade
någonting efter henne. Det var julafton -- undervärksdagen -- då inte ens
Voltaire skyddade för skrock.
Julafton -- Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full
av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl
och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna
och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av
ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga,
brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom.
I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande
fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna
nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade.
Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att
smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen;
tvekan tyngde som en trötthet i vristerna.
-- Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin
medbrottsling.
-- Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, -- vet
Bolla, vart bo--boken tagit vägen?
-- Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba?
Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte
Bollas spotska grimas.
-- Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro?
Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med
bägge händerna.
-- Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig!
Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som