Prästgården: En Julhistoria - 13

mällan dörren och sin stol. Vid det han gjorde en häftig helomvändning,
kom han att i det mörka hörnet mot trädgårdssidan möta ett inkoxande,
storögt, ängsligt gammalt mamsellansikte.
Han kände genast igen Mina och glömde nu allting annat. Med utsträckta
händer haltade han fram mot mamsellen, som förfärad och snörpande tog
till flykten in på sitt rum, vars nyckel hon vred i lås.
Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. Han vände och stultade tillbaka
med stor iver.
-- Kände inte igen mig, poor old girl, fröjdades han rörd, -- kände inte
igen mig! Men jag -- jag mindes henne, jag mindes henne som i går -- ack,
hon var alldeles oförändrad, alldeles oförändrad! Dear little Minnie,
gamla ängeln, rara flickan! -- Hm, hm! --
Amerikanen hämtade sig med ens och betraktade förlägen de tre vittnena.
Nu kom han också ihåg sin dilemma.
-- För att vara upright, sir, och säga rent ut: skriv inte, old man,
skriv inte -- sådana papper är djävulens lockbete!
-- Eugène, skrek volontären utom sig, -- har du blivit en kruka?
-- Kruka, upprepade amerikanen, -- vad är det? Do not remember!
Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla de dinglande hederstecknen.
Men då han varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns ögon, slog han
bekymrad ner blicken och strök med handen över pannan. Det såg ut, som om
han först nu påmint sig den rymliga innebörden i det svenska ordet kruka.
-- Well, suckade han, -- jag vill ingen människas fördärv -- utom
rebellernas, förstås -- och jag vill inte doktorns.
Volontären ryckte föraktfullt på axlarna och närmade sig förtroligt sin
far.
-- Nå, pappa skriver förstås, sade han med sin käckaste tjusarmin.
-- Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks betänkande. -- Då försloge
varken min lön eller min livstid!
-- Låna mig då kontanterna i kassan, bad han lågmält. -- Åh, _det_ måtte
pappa väl åtminstone kunna? Bara till mars?
-- Kassan, hoppade Eugène till utan att veta, varom frågan var. --
Javisst, låna honom ur kassan, old man! Låna honom så mycket kontanter
som hälst. Dem vet man, att man har, you know -- dem har man, som sagt,
på bordet -- lika nära som bowiekniven, you know. Kontant, det är jubel
och klang, men papper, det slutar med pang!
Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela frågan blivit ordnad och det på
det mäst tillfredsställande sätt i världen.
-- Du säger det, Eugène, inföll Josef med en rullande teaterblick, medan
han än en gång försökte sig à la Cavaignac, -- det _kan_ sluta med pang,
det här! Seså, pappa, _näns_ du neka din äldste, din käraste son? Du
skriver, inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, inte ens när jag --
-- Kastade dig på golvet och sparkade och skrek, när du inte genast fick,
vad du ville!
Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som nyss, blott blekare, och
munnen darrade efter de bittra orden. Han satt framför sina böcker
i domareställning -- men det var ovisst, vem han i denna stund dömde
strängast.
Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; på ett par minuter framlade
han en provkarta på det stumma spelets alla medel och uttryck, som bort
kunna beveka den mäst hårdhjärtade teaterpappa.
Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett ord kom längre över hans
läppar, han endast riste på huvudet.
-- Ge honom kontanter, ivrade Eugène godhjärtat och blinkade blidkande
mot den vackra girlen, -- ge honom kassan, colonel!
Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, vad han måhända vetat om det
svenska prästerskapets kassor. En kassa var en kassa, och över den
förfogade naturligtvis innehavaren.
-- Galningar, utbröt gubben äntligen och ryckte stolen baklänges, -- ni
veta inte, vad ni be mig om!
-- Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten och drog fram en åldrig
plånbok, men ingen hörde på honom. Mällan far och son växlades blickar,
som liknade projektiler.
-- Jag kan inte, suckade kyrkoherden och reste sig med en bestämd åtbörd
för att gå inom ett slag till mamma.
-- Nåväl, skrek volontären och gjorde en förtvivlad gest mot huvudet, --
pappa ser mig -- kanske -- aldrig mer! Mitt blod kommer över --
-- Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt skratt, -- har _du_ blivit en
kruka, Josef? Man kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre krig än
det här, old boy!
Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte fredsvolontären, var
oemotståndligt. Josef gjorde helt om och skyndade utan hälsning på
dörren. Elna följde honom -- man såg bakifrån på hennes skuldror, att hon
grät.
Eugène gjorde än ett försök att beveka den hårdhjärtade fadern till de
olyckligas förmån.
-- Men kassan då, bad han i sin oskuld, -- låna honom kassan! Kontanter
är --
Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han hade igen böjd och bruten
sjunkit ner framför sina längder.
-- Ett svagt hjärta, sade han, -- hela huset har vilat på ett stackars
svagt hjärta! Ack, mina barn, mina arma barn!


XXI.

-- Nu vet du alltsammans, sade Nanna lättad, -- allt, både om Eutyfron
och Candide och Bolla och allt. Nu vet du allting om mig, Vilhelm. Bryr
du dig ännu om mig ett litet grand -- bara ett litet grand? Säg!
Hon hade vigt klättrat uppför branten -- backen blev genomskuren av
järnvägen några år senare, och då försvann också torpstugan på krönet.
Nu stod flickan och andades ut, kanske lika mycket efter berättelsen och
sinnesrörelsen som efter klättringen. Vilhelm, som i backen kommit ett
gott stycke efter, hann just upp henne. Han betraktade småleende de täta,
vita moln, som hennes andedräkt spred i den frostiga luften. Allting var
klart och snörent och gnistrande vackert i dag, tyckte han.
Så tog han hennes röda lilla hand och tryckte mällan båda sina.
-- Tack, sade han. Det var ej direkt svar, och mera fick han inte fram,
men rästen förklarade hela hans fria, glada ansikte.
De hade stannat framför den översnöade lilla täppan, omgiven av ett näpet
litet staket och smånätt indelad i rutor genom nu svartnade buxboms- och
ligusterhäckar. Ytterdörren till torpet bestod, som vanligt i Skåne, av
tvänne lämmar, en övre och en nedre. Den övre hängde öppen, och i luckan
klättrade fyra barnaarmar och gapade två otvättade och snoriga ansikten.
-- Här bor Bolla, sade Nanna i samma ton, som hon skulle presenterat
sagohäxans koja. Hon kastade en längtande blick på den gula, vitramade
gamla prästgården, som, halvskyld av träden, låg några stenkast längre
ner. Från kyrkan, vars svarta spira stack upp sitt guldkors därbakom,
klämtade de första slagen till tecken, att nyårsmässan var slut.
-- Är mor hemma, frågade Nanna.
-- Moer, kom det efter något dröjsmål, -- är i prästagåren och hjälper
till.
-- Vilhelm, jag _vågar_ inte fråga, hur det står till hemma! -- Var är
far?
-- Far är på Ängagåren och syr klär.
-- På nyårsdagen?
Den djärvaste och äldste svarade efter en stund:
-- D’ä för en ska ha lycka i arbejet.
Nanna vände sig förlägen till Vilhelm.
-- Du Vilhelm, jag _vet_ ingenting, jag bara _tror_. Men Bolla är som en
skata -- om man tittar efter i en skaterede, _är_ det någonting orätt?
Hon såg på honom med en blyg, bedjande rådjursblick, när han inte genast
svarade. Så ryckte hon med ens till och blev röd och förskräckt.
-- Tror du mig, Vilhelm? Säg, tror du?
-- Du frågar, log han och öppnade sina omutliga speglar mot henne. Nu
liknade de djup med klart, gulbrunt bäckvatten på vårvintern. -- Mer än
någon människa i världen, Nanna lill!
Hon skickade honom ett strålande, ej så litet självmedvetet ögonkast,
medan hon avhaspade nederlämmen och steg in i mörkret innanför.
Och Vilhelm påminte mer än något annat om en tålig och trogen ung
skiltvakt, där han en dryg halvtimma vandrade på post utanför häxans kula
och väntade på prinsässan.


XXII.

Mina kände sig både överraskad och icke överraskad. Situationen hade
inträtt så plötsligt, att hon först långt efteråt hann förklara den för
sig. Men å andra sidan insåg hon, att om hon någonsin skulle kommit till
tals med honom, måste det som nu ha skett genom överraskning.
Det hade helt enkelt gått så till, att Mina lyssnat vid nyckelhålet
i dörren till matsalen. Sedan hon tagit till flykten för främlingens
oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon låst in sig och flämtat ut
sin skrämsel, hade den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla husets
viktigare tilldragelser övervakades sedan länge av Mina vid ett eller
annat nyckelhål.
Hon hörde och förstod emällertid blott en bråkdel av vad som försiggick
ute i salen. Denne främling, vars uttal lät så obegripligt, vad kunde
han vilja dem? Varför såg pappa så knarrig ut? Hade människan kommit med
obehagliga nyheter? Kanske från Amerika, vars språk hon tyckte sig känna
igen från Eugènes brev? Hade mannen bud från Eugène, från hans döds-
eller sjukläger eller --?
Visst låg fästmannen begraven i hennes hjärta som en begråten
romanhjälte. Visst liknade den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak
en docka i sitt skåp, näpen och blott i ett svagt skimmer av vemod
erinrande om det unga väsen, som förr en gång lekt med dockor. Men nu
tycktes det i alla fall, som om någon andats värme över den stela drömmen
-- som om en hand störande gripit in i dockskåpets pyntade ro.
Nyfikenheten stegrades till en spänning, som närmade sig ångest. Mina
måste upp och lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute upplöstes
i tystnad, vågade hon en titt ut i salen. Hon upptäckte ingen där --
bordet stod orört, betäckt med sina ark och längder, sådant pappa nyss
lämnat det. Hon tänkte sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon
ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när hon bakom sig varseblev
främlingen.
Det klack till i henne, och hon vacklade på sin halta fot. Ej för allt i
världen ville hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre på hans person,
vände endast helt om och ville skynda in till sitt.
Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen för sent. Främlingen, som
dykt upp i hörnet bakom den breda skänken, stod redan vid sidan om
hennes ingång, och när hon, likt en skrämd fågel, strök dit in, hann hon
ej få dörren igen efter sig. Mannen var henne för snabb, i en huj kom
han efter, in i den trånga korridoren. Mina inbillade sig känna hans
andedräkt om sina öron, liksom hon nyss skrämts upp av hans bullrande
röst.
Halvt svimningsfärdig -- hon gick ju i negligé -- sjönk hon ner i sin
soffa, medan -- karlen utan krus tog plats vid hennes sida.
Det var en förfärlig människa -- skulle hon ropa på hjälp?
Där bullrade redan hans stämma -- förskräckligt grov och skrovlig och
ociviliserad mot pappas och brödernas. Vad han resonerade, var rena
obegripligheterna.
-- Minnie darling, sade han och ökade sin oerhörda djärvhet med att gripa
efter hennes hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick undan och väl
gömd under sin peignoir. Jesses, måtte blott ingen komma och få se dem
båda i soffan!
-- Minnie darling, är det så lang syne? Great Scott, ten years, ten long
years!
Han föreföll upprörd själv; det språk, han nu talade, var väl ren
engelska: för Mina var det i denna stund arabiska. Hon kände den
dödligaste ångest, det var något i hans tonfall hon fruktade, men kraften
svek henne även till ett nödrop.
-- Minnie, du har forgotten, quitely forgotten, poor girl! Jag är inte
häller längre the old scoundrel! Han ligger i graven, han är död, quite
dead -- bataljer och allvarsamma saker ha fått död på den eländige
damnade skojaren!
Mina tittade förfärad upp.
Vad var det han talade om? Om Eugènes död -- och i ordalag, som om han
skämtade med henne och hennes sorg? Ty var Eugène död, måste hon ju sörja
honom, det bjöd vanlig utvärtes anständighet, varmed Mina var nogare än
någon annan.
Vad ville människan egentligen inne i hennes rum? Förolämpa henne genom
sin närvaro -- och därjämte genom sitt ogudaktiga ordande om för henne
heliga ting?
Hade Eugène dött i en batalj?
Nyfikenheten tog till sist överhand över alla andra känslor. Hon
tittade upp på främlingen, först skyggt, liksom kringgående, sedan
tillrättavisande och slutligen forskande.
-- Vet min herre -- har min herre något bud från Eugène?
-- Från Eugène, log han, men lät blicken flyga ut i rummet i stället för
att vila på henne. Det gömdes i hans leende någonting resignerat, som om
han ångrat eller sörjt någonting.
-- Eugène, drog han på det, medan hon oavvänt stirrade ömsom på hans
hakskägg, ömsom på de breda, röda ärren.
-- Den gamle Eugène, upprepade han, -- är quite dead. Alla hans gamla
funs och upptåger äro glömda och begravna. Bataljer och allvarsamma saker
ha slätat dem ur hågkomst och minne och skottat igen graven över dem. I
faktorierna och Californien lämnade han en hel del. Vid _Bulls run_ och
_Manassas_ lämnade han också en hel del, och vid _Gettysburg_ blev han
liggande på platsen.
-- O, stönade mamsell Mina utan att dock flytta ögonen från den
främmandes ansikte. -- Han fick -- han fick väl åtminstone kristlig
begravning?
Hon förstod fortfarande endast delvis hans dialekt och knappt ens delvis
hans mening. Men hon förstod av uniformen, att den främmande berättade
om ett krig, vari också Eugène tagit del, och där han slutligen måste ha
stupat.
-- Oh yes, svarade den utländske krigsmannen och skrattade åter helt
ogudaktigt. -- O yes, på lazarettet läste de en hel del --
-- O, stönade mamsellen igen och kände tårarna springa ut i ögonen. Det
grämde henne på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med och bevittna
åtminstone den högtidliga akten.
-- Så att, fortsatte krigsmannen ur den plötsliga, skymmande dimman, --
så att, när han stod upp igen, var han en helt ny människa -- oh yes,
quite another fellow, you know!
Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning. Vad pratade han om
nu igen? Satt han alltjämt där och drev gäck med henne? Vem var han
egentligen, denne grobian, som utan presentation smugit sig in i hennes
kammare?
-- Är -- är Eugène då inte -- inte alls död, sporde hon uppbragt.
-- Dead? Oh no, I don’t see just that! Do you?
Han skrattade för sig själv och tittade rakt ut i rummet. Med sin djärva,
men godlynta blick tycktes han betrakta varje möbel, varje sak för sig --
utan skygghet, utan försyn, som om alltsammans hört honom till. Hon kände
sin växande harm kämpa med blygseln.
Plötsligt vände han huvudet rätt emot henne. Han hade ett leende över
sitt barska och härjade ansikte, som om hon varit en helt liten flicka,
som nyss ridit ranka på hans knä.
Han räckte fram bägge de grova händerna, av vilka den ena fått ett finger
stympat.
-- Minnie, darling, känner you inte igen mig?
Känner igen?
Mina spärrade blick och mun på vid gavel, ungefär som mot en
inbrottstjuv eller rånmördare och betraktade honom utan att se stort
någonting alls.
Men hans leende höll fast. Det var omöjligt att släppa det utan att ha
kommit underfund med, vad det betydde. Och detta leende talade för rästen
ett språk, som hade en länge förgäten gammal visas klang. Det berättade
om forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som varit begravna, men
väntade sin uppståndelse.
Krigsmannen var henne främmande, likgiltig, ja, fientlig -- men hans
leende syntes kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta leende ur
hårda, brynta och brustna drag.
-- Eugène, sade hon liksom för sig själv, medan hon rodnade över sin
närgångna granskning, -- var vistas han nu?
I samma ögonblick hon sagt orden, gav hon till ett högt rop och gömde
ansiktet i händerna. Hon hade äntligen känt igen honom. Och nu föreföll
hon sig så gränslöst olycklig.
Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly? Var gömma sig? Han hade ju redan
sett allt, jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat och -- hon ville
sjunkit genom golvet av skam.
Hon rådde inte längre med sig själv. Hon satt där alldeles hjälplös, höll
händerna för sitt röda gamla mamsellansikte och märkte knappast armen,
som lade sig om hennes liv. När hon märkte den, var det redan för sent:
mot den armen stretade ett svagt fruntimmer förgäves.
Hon försökte i alla fall, hon vred och krökte sig i blygsel och
förtvivlan, och under denna brottning stötte hon knät mot någonting hårt.
Hon snyftade till: ej av smärta, snarare -- ja, av en oförklarlig känsla,
som närmast liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu pannan mot hans
breda, skuggande bröst. Först nu lyddes hon i fullt medvetande till
smekorden, förstod hon fullt den ovana dialekten och kände hon den långa,
långa spänningen vika.
Han hade ju träben, den käre, gamle -- hennes fästman, Eugène …


XXIII.

Kyrkoherden stod, nyss hemkommen från Toftarp, och stirrade genom
matsalens gårdsfönster ut i snön. De sista dagarnas svårmod satt ännu
oupptinat kvar i det åldrade ansiktet, men han trummade en marsj på
fönsterbordet. Doktorn hade nyss rest och endast anbefallt lugn.
Undre läppen täckte den övre, och den långa, raka näsan krökte sig något,
två säkra tecken, att modet höll på att återvända.
Malena gick från och till mällan folkstun och salen, sysselsatt med att
duka middagsbordet. Marie-Louise syntes inte till, hon brukade ju annars
ha överinseendet.
Från Minas kammare hördes kuttret av det omförlovade paret -- det var
det underligaste fästepar kyrkoherden skådat. Deras maskopi, som de väl
kallade kärlek, var den gamle en gåta. Hon halt och han halt -- åtskilda
i tio år, döda för varandra i fem, nu hux-flux återförenade. Det kunde
man kalla en akt i kärlekens gudomliga komedi.
Allt som oftast kunde man höra Eugène viska:
-- Nu tar jag en liten puss igen, Minnie!
Eugènes viskningar gingo i bas och nådde till varenda vrå i de
angränsande rummen. Nog måste Olander ha trevligt -- var pojkvaskern
egentligen höll hus nu efter gudstjänsten igen? Det hade varit pastorns
tur i Gullerödskyrkan i dag.
Gubben misstrivdes rent ut med Olander -- just därför att alla andra
klemade eller nojsade med honom. Bara Marie-Louise höll honom stången och
sig själv på sin kant -- men Marie-Louise var en ruters flicka och pappas
egen tös.
Bevare mig, prästfar hade börjat försona sig med Minas nycker och choser
-- med andra ord försonat sig med tanken på en halt måg. Mina var inte
längre ung; Olander var ju ingen förhoppning, och bättre något än
ingenting alls.
Eugène hade lupit hornen av sig och benet på köpet -- visst folk måste
bli invalider för att överhuvud kunna hålla sig stilla. Yankeeknekten
hade visat sig minnesgod -- trohet är alltid ett vackert drag --
och föreföll sparsam, till och med snål. Den amerikanska pensionen,
fyrahundra dollars årligen, var ju ingen förmögenhet, men borde räcka som
grundplåt åt bägge, om gunstig herrn tog sig något för: gamla militärer
hade inte svårt att få resärvgöra.
Gubbens trumpenhet var mäst rätthaveri, som säkerligen till sist skulle
ge med sig. Det värsta var väl -- när allt kom omkring -- att mista Mina.
Han kände ibland med sig, att han hållit henne för strängt -- och andra
för milt, tillade han i tankarna med en suck.
Den galningen Josef hade farit sina färde i går aftse -- med klatsj och
bjällerklang och Ekdahl i halmen. Så det blev väl ingenting av med vare
sig pistoler eller andra kaprioler -- varmed gubben menade vackra Elna --
för den här gången. Och »general Cavaignac» hade denna julen tröttat ut
honom så pass, att det snart kvittade honom, vart komedianten tog vägen.
Amerika -- nå, lycklig resa! Välkommen tillbaka halt och med pension om
tio år, så kanske vi kunde talas vid!
-- Var du lugn, lille präst, hade faster Jeanette tröstat, -- volontären
får snart egna kassanycklar. Om fjorton dar stavar du på ett par
guldkantade kort -- sanna mina ord, Lars Fredrik!
Majoren, ja! En välgärning att hysa åtminstone _en_ något så när helklok
människa under sitt tak! Där var ingen oredlighet, inget maskopi, inga
choser med henne, inget hams och hyss och smussel bak andras ryggar. Där
var någonting karlavulet, med ett ord, hos den kvinnan, vilket liksom
symboliserades av hennes nätta små mustasjer. Skada, att hon bara höll
sig _för_ mycket på sin kant, inom köksreviret -- barnen kunde haft gott
av att upptuktas av en _sådan_ moder!
Mamma, mamma! Det var öde och tyst och tomt i prästgården nu. Ingen musik
i gula salen. Ingen, som sjöng I _rosensdoft_ eller _Klara stjärna_ eller
_Stilla skuggor_ om kvällarna! Håhå, ålderdomen -- ålderdomen är idel
besvär och vedermöda, -- mager skörd av fager sådd!
-- Nu tar jag en liten puss igen, darling!
Vem skulle i alla fall trott det? Mina, som bara för ett par dar sedan
drömt sig Eugène som en riktig buse! I dag var det annat, överallt hängde
hon träbenet i hälarna. Det såg värkligen ut, som om just träbenet fått
henne att foga sig -- hon kysstes visserligen endast bakom tillstängda
dörrar, men kysstes gjorde hon i alla fall. Varium ac mutabile semper
femina! Nå, så länge det gick ärbart till, så --!
Vad i alla dar? Var det inte Olander och Marie-Louise, som kastade
snöboll ute på gården? Pastorn hade väl nätt och jämt fått av sig kappan
och kragen, och hon, att hon inte skämdes inför allt tjänstfolket!
Kyrkoherden knackade på fönstret, han knackade en gång till och hårdare,
han trummade en ordentlig revelj -- samma resultat! Ingen lade märke
till honom. De två tosingarna därute hade varken ögon eller öron för
någon annan. Och det var för ingen del Olander, som syntes ivrigast.
Marie-Louise tycktes den anfallande. Hon riktigt haglade som ett helt
fältbatteri, och fienden blev ej svaret skyldig.
Nu gick hon honom ordentligt in på livet, gick till storms som mot en
fästning, tvålade in honom på två stegs avstånd, »syltade» kallades det
visst på pojkslangen. Men det var för otäckt att se på -- så stodo de ju
nästan och smektes! Det dugde inte längre, nu måste han --
Halvvägs mot dörren häjdades kyrkoherden av en knackning. När han
öppnade, stod det en betjänt därute i katolska grevinnans livré. Brev?
-- Ja, jag har på uttrycklig nådig befallning nästan ridit ryggen av
hästen, förklarade betjänten, -- och skulle ödmjukligen anhålla om svar
tillbaka.
-- Vad står på?
Kyrkoherden slet upp det högförnäma kuvertet -- med grevliga sigillet --.
Men var det inte just den handstilen, som --?
Prästfar läste högt tre gånger, innan han riktigt begrep.
»Käre kyrkoherde!
Jag vore tacksam få svart på vitt, huruvida lilla Nanna välbehållen
anlänt till prästgården. -- Med tusen ursäkter och försäkran om min
oföränderliga estime och reconnaissance.
Eder ödmjukaste tjänarinna --»
Jo, där stod namnet, och det var samma piktur som på den mystiska
brevlappen. Detta var en gåta -- nej, ett nytt slag till alla de andra.
Trots allt, och fast han ej velat erkänna det, hade han börjat hoppas,
att Nanna firade en ferie olovandes uppe på Herrevall. Gamla mormor, den
enda riktigt gamla, hade antytt det, och han hade begynt tro, att så
gamla väggar spådde sant. Herrevall hade varit sista förhoppningen. Men
nu hade alltså Nanna, den tokan, rymt även därifrån!
Gubben hann ej få fram ett redigt ord, innan folkstudörren rycktes upp
och faster lät höra sin stämmas gällaste smatter. Hon var så echaufferad,
tycktes det, att hon glömde både den sjuka på ämbetsrummet och den
främmande betjänten innanför matsalsdörren.
-- Ssj, ssj, väste kyrkoherden, -- var är nu hin lös igen?
Han förlorade sin egen behärskning i samma stund han velat påminna en
annan om hennes.
Faster var den här gången för ivrig att låta eller kunna kuva sig.
-- Hustjuven, ropade hon och stod där blossande röd och uppsvälld, -- nu
ha vi äntligen fått hustjuven fast!
Hennes röst värkade sannerligen som en signaltrumpet. Nyfikna ansikten
tittade in genom alla dörrar. Mina och Eugène sämjdes gott i den trånga
lilla korridordörren. Gustav och Daniel, som känt på sig och sina
ungdomliga magar, att det skulle budas till middag, gledo in och förbi
mällan betjänten och förstudörren.
Och i folkstugan rörde någon vid fasters arm. När majoren i hast vände
sig åt sidan, uppgav hon ett rop och höll på att sätta en rova i
fönsterkarmen. Där stod ju Nanna --
Nanna, som man var van att se henne vintertiden -- i mössa, kappa,
bottforer. Och nu hade hon famnen full med krimskrams, var lastad nästan
som en julbock.
Alla i rummet voro ögon och frågetecken. Ingen fick fram ett ljud.
-- Var det, var det --, stammade kyrkoherden och skakade på sig som för
att undkomma en ond dröm, -- var det hon, som -- nä?
-- Bevare mig, det var Bolla, sade faster, men kände, att hon vacklade i
tron, när hon mönstrade allt kramet, som avlastades i hennes famn.
-- Men _hon_ där stod i alla fall i maskopi --, framstötte den gamle i
sin domareton, glömsk av allting annat.
Faster höll för första gången i sitt liv på att tappa koncepterna -- hon
höll åtminstone på att tappa tjuvgodset och kanske också bindmössan. Så
underligt stridde här sken och värklighet.
Vilhelm steg fram. I det han gjorde sin reverence för farbror, såg han
honom trohjärtat i ögonen och drog Nanna över tröskeln.
-- Se där, förvånades gubben, det var all den hälsning han just nu rådde
med.
-- Oskyldig som ett lamm, förklarade Vilhelm med oväntad vekhet. Den
ovana fukten över pepparkornen klädde honom.
-- Så kom då, mina lamm, utbrast kyrkoherden lätt bevekt och bredde ut
armarna, -- visst ha mamma och jag haft våra sömnlösa nätter, men -- kom
du, Springfält, och du Fritänkare eller Frispråkare, kom i alla fall, Gud
välsigne, Gud välsigne --!
Och medan pappa ömsom tryckte dem båda intill sig och förde dem ifrån sig
för att få se på dem genom tåreslöjan, upprepade han gång på gång endast:
Gud välsigne, Gud välsigne --
Ingen mer än den spjuvern Gustav upptäckte, hur onödigt nära varandra
rymlingarna slöto sig i pappas famn. Men Gustav var på en gång för
skamsen på egna vägnar och för gripen på deras för att reflektera över
sin iakttagelse.
Faster stod alltjämt och plockade i kramet -- nyårsgåvorna, som hon
kallade det. Hon ville inte förråda sin stämning genom att titta upp.
-- En vittjad skatrede riktigt, muttrade hon och gav sig själv svaret på
frågan. -- Där ha vi böckerna, och där ha vi det och där det, och där ha
vi mammas kedja!
-- Nej, nej, undrade det från alla håll.
-- Jag skall genast, -- erinrade sig kyrkoherden betjänten, -- nej -- nej
-- hennes högvälborenhet värdes ursäkta! Jag kan inte -- kan inte hålla i
en pänna i dag. Men ni ser ju, att Nanna och -- och --
Pappa snyftade till och svängde sig om mot fönstret.
-- Men bevare mig, kan då ingen lära Marie-Louise och den sakramenskade
Olander? Aj, vad nu?
Pang! En av rutorna visade en präktig, strålande stjärna efter en
vårdslös snöboll.
-- Sjutton hakar!
Den gamle Adam stampade i golvet.
-- Lille präst, lille präst, lugnade majoren, -- inte så eldsprutande
genast! Tilltänkt och blivande fästefolk måtte väl ha lov att avkyla sig
med litet snö!
-- Vad för slag?
Faster spände ut sina roliga, runda spjuverögon.
-- Jag sa’ det ju, jag sa’, att också jag hade mitt lilla smussel.
Kyrkoherden liknade en man, som förlorar sitt sista fotfäste.
-- Sjutton hakar, kom det utan styrka.
-- Säg ’Gud välsigne’, lille präst, rådde majoren och smekte en smula
hårdhänt lilla Nanna, som på sin vandring från famn till famn omsider
hunnit även hennes. -- Säg ’Gud välsigne’, det klär en präst, och vi ha
nog med _en_ krigsman i huset!
Daniel hade hunnit förbereda mamma, och i detta ögonblick smög lilla
Nanna med sitt guldnystan hårt slutet i handen över tröskeln till
sjukkammaren.
Kyrkoherden, som försiktigtvis flyttat sig ur draget, stod ännu och
muttrade för sig själv.
-- Här får Ola huggedräng ett vackert göra -- om han skall reparera efter
alla mina döttrar --
Det hade blivit så tyst bland de andra i salen, som om de lyddes för att
höra ett ljus flämta.