Prästgården: En Julhistoria - 05

från köket. Först nu märkte hon, att det luktade illa i folkstugan.
-- Kom in, sade faster dovt, och Nanna lydde utan att veta, vart hon
gick, eller vad som förehades omkring henne.
-- Så julafton det är, hörde hon faster säga med en skälvning i rösten,
medan alla andra tego, -- så har jag någonting att fråga Nanna om -- som
inte kan uppskjutas. _Så_ som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan
det också göra detsamma --
Faster fnös; man kunde _höra_, hur hon riste i hela kroppen.
Ingen annan sade ett ord eller hävde en suck. I hela världen talade
endast faster Jeanette.
-- Det är onödigt, att tjänarna höra på -- stäng dörren, Marie-Louise!
Jo, nu vill jag -- nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt svar på tre
frågor! I vems hand såg Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den? Svara
nu!
Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen hade stannat. Ej ett ord kom
över tandgården.
-- Vem har tagit bort tjugofyraskillingen, som jag egenhändigt lagt ifrån
mig i folkstufönstret i morse?
Nanna gjorde en ansträngning för att svara, men proppen i halsen häjdade
varje stavelse, som ville arbeta sig fram.
-- Nanna kan alltså inte eller vill inte svara! Vore jag pappa, toge
jag till riset, lille präst! Åh prat, joller -- gärna på en babylonisk
julafton -- åh, att jag skulle få uppleva detta! Svara, unge, eller gör
jag det själv.
Nannas öron fylldes av ett bedövande smatter. Men det var med nöd hon
fattade täxten, orden.
-- _Vill_ slynan inte svara! Nå, kan Nanna säga mig, vem, som stjäl ljus
i spiskammaren -- eller vem, som tagit bort en grekisk bok från pappas
bokhyllor?
Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande, ty det susade i hennes öron.
Hon såg allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa matbordet, nyss
avröjt, klätt med en vacker vit drällsduk i konstfulla mönster; de vita
tallrikarna med blåa landskap i mitten, brödkorgarna, silvergafflarna,
saltkaren, senapsskålarna.
Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget, att någon därute gläntade
och lyssnade. Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga
pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen under ljusen på grenarna.
Hon såg ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga, nu liknade han
sannerligen en general; pappas tveksamma, överraskade, med de blonda,
rynkade brynen; mammas bleka, tårögda -- Nanna skulle velat brista i
gråt, om hon kunnat för det där i svalget --; Gustavs medlidsamma,
Daniels stränga, Vilhelms -- Vilhelm såg på henne, som man ser på hund
eller katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm -- borta vid ugnen
stod galne Ekdahl och fnissade.
Nu hörde hon pappa säga i sin barska kommandoton:
-- Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten för Springfälts skull! Efter
hälgen få vi väl tala med --
Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer. Alltsammans slocknade, och hon
kände sig falla, tills -- tills hon ej häller kände någonting mer.


VII.

Nanna drömde, att hon i sällskap med Candide -- som ej var någon annan
än Vilhelm -- red ut i världen på hästar, som förvandlade sig till
kvastkäppar.
Ritten bar upp i luften. Snöiga marker flögo fram nerunder dem, spetsiga
kyrkspiror stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man och läste i
Platon, och så var det också Vilhelm, medan gestalten vid hennes sida
blev till Bolla, med vilken hon var sammanbunden medelst en guldkedja.
Bolla liknade en häxa, vilket hon också var -- Nanna förvånade sig över,
att hon inte vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret och frågade:
Märket, har du märket? Håret förlängdes onaturligt, innan det bröts av,
varvid Nanna såg marken djupt under sig, svindlade och föll. I detsamma
vaknade hon.
Hon låg i sin säng, men kände sig mör och tung i kroppen, som om hon
värkligen fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra, och det
stack och kliade i huden.
Det var mörkt ute på gården, tyst i huset, tyst så när som på ett
otydligt tassande av mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum lyste det.
Hon förstod, att systern måste vara uppe.
Mina hade alltså inte lagt sig än -- hon hörde inte till de morgontidiga.
Hon gick uppe och hade tänt, utan att pappa visste av det eller låddes om
det. Pappa, som annars var så ängslig och sparsam om lyset.
»Snopp, snopp», snörpte det, medan det halta trampet ideligen tassade.
Mina gick och stökade med sina brev och levde i gamla minnen; lyfte och
synade varenda papperslapp, hon ägde kvar från förlovningstiden med
Eugène, kantorns son, som for till Amerika och blev borta. Nanna hade
ofta hört Mina berätta om honom, men hade själv intet minne -- hon var
för liten på den tiden.
Men nu grep henne hennes egen smärta, hennes eget smärtsamma minne.
Minnet av _hans_ ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade heta utför
kinderna och vätte kudden, som redan förut kändes fuktig -- kanske sedan
i går kväll.
Det ena efter det andra mindes hon: inte ens mamma hade kommit in och
sagt god natt. Ingen frågade efter henne. Pappa kallade henne med rätta
för bortbytingen. Pappa -- vad var det, som skulle ske efter hälgen?
Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit kedjan. Det var bara en
instinkt, kanske en orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den, kanske
någon därinne redan funnit den på golvet.
Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv tagit reda på hennes
vindsläsning? Hur mycket visste faster? Alltsammans kanske -- fasters
ögon sågo ju rakt igenom en.
Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad trodde -- trodde Vilhelm?
Hans öppna, vassa blick -- hur skulle hon hädanefter kunna möta hans
blick? Var skulle hon gömma sig?
Nanna borrade huvudet i kudden i en lång, kvävande snyftning, reste sig
sedan plötsligt i bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig.
Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker, blått mörker eller blått ljus
-- blå av snö, som liksom speglade en osynlig himmelsljusning. Snart
skulle det kanske dagas. Snart skulle det bli tid att fara till Toftarp i
ottesången.
Tänkte man lämna Nanna hemma eller tvinga henne fara med? Men Vilhelm
-- se Vilhelm i ansiktet? Nej, nej -- det kunde hon inte, kunde hon --
aldrig mera!
Hällre -- hällre stiga upp i förväg och gömma sig undan, tills de hade
rest. Gömma sig till exämpel på vinden? Nej, hu då!
Men i bädden fanns ingen ro och ingen trevnad -- örngått och lakan
kändes fuktiga och klibbiga av tårar. Och det var kanske hög tid att
komma upp, om man ville vara tidigare än de andra.
Rysande av köld och ångest gled hon ur den höga bädden. Det gick
ovanligt fort att komma i kläderna. Annars brukade hon sitta en kvart på
sängkanten med strumporna i handen. Och annars brukade hon först av allt
tvätta sig.
I dag var det för kallt; hon huttrade mällan vart plagg. Och så sömnlös
hon varit, så ovaken kände hon sig. Ögonen ville inte riktigt upp, snön
på gården var det enda hon såg genom kammarens skumrask.
Nu gällde det bara bli varm, varm, varm. Åh, hon blev visst aldrig varm i
dag!
Hon drog på sig dubbla ylleunderkjolar, men frös alltjämt. Ovanpå
klänningen drog hon en tjock ylletröja. Och ändå hade rummet fått en
brasa i går eftermiddag.
Till sist smög hon ut i förstun och hämtade in pälsen och skinnmössan och
bottforerna. De kunde behövas rättnu, om hon tänkte gömma sig undan.
Det smällde i en dörr, någon tycktes röra sig uppe på gästrummen. Det
var kanske bäst att ge sig av med detsamma. Hastigt trädde hon sig i
pälsärmarna. Men hur skulle hon komma någon vart osedd?
Gick hon genom salen, kunde hon ettdera stöta på pappa eller pigorna --
om de längre lågo i folkstugan? Men förstudörrens bommar, det visste hon,
voro för tunga för hennes armar.
Gick hon genom bokkammaren, skulle pastorn höra henne: han hade sitt rum
nästintill. Och hur kunde hon för rästen våga sig genom bokkammaren? Men
det gällde slippa ut i blå rummet, där det fanns en mindre och lättöppnad
dörr, som ledde till trädgården.
Till blå rummet kunde man komma även genom Minas kammare. Och Mina var så
upptagen med sitt, att man kanske kunde smyga sig igenom och förbi, utan
att hon märkte någonting.
Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte ens gnissla. Hon gläntade på
dörren och kikade in.
Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod i sin peignoir framför sin gula,
bukiga byrå. Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog sig underligt
flickungt ut, tyckte Nanna, mot den vissna hyn.
En av lådorna var utdragen och byråskivan alldeles fullastad med
brevbuntar, pappaskar, skrin och nipper. Och ägarinnan stod djupt lutad
över lådan och letade efter mera.
Mina var blind och döv i sin iver. Det flimrande ljuset i kopparstaken
tycktes inte förslå, så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp», sade
det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern, ömsade hon fot, märkte ej, att
hon haltade, -- stod och haltade, hela tiden på samma fläck.
Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett svagt drag kom den känsliga
ljuslågan att vaja. Systern anade ingenting om hennes närvaro; hon
fortsatte att leta och vända i pappershögarna.
I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio gånger upp ur lådan och ner
igen. Men fladdret i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller söka
efter orsaken grep hon ut med handen, ämnade väl flytta ljuset närmare --
just som Nanna råkade hosta till.
Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse. Den utsträckta
handen gjorde en svepande rörelse och slog till staken, som föll omkull
mot gardinen. I nästa nu slingrade en eldorm längs trådarna mot taket.
Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges, så att hon doldes av
dörren. Själv såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet fylldes med
rök, vars skyar belystes av eldskenet.
Då tappade Nanna sista rästen av besinning. Hon anade och överdrev
sin egen andel i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck och hans
förfärliga hotelse i går. Hon kände det, som om tak och väggar störtat
samman över henne, och som om pappa och Josef och faster och Vilhelm och
alla de andra jagat henne husvill ut i världen.
Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade framför ögonen, öronen susade
-- men i stället att falla omkull som i går kväll, slog hon med en skräll
igen dörren, flög genom sitt rum mot förstugan, hörde Minas kantiga röst
ropa på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig fåfängt på de tunga
låsarna, störtade ånyo in i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade
i skinnkappa och bottforer upp i karmen och hasade utför muren, medan
rappningen drösslade ner på snön.
Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, utifrån tycktes det åter
tillstängt.
Men nu gav Karo varningsskall, så det ekade i gårdens alla vrår. Nanna
satte i språng, bottforerna plöjde genom snön … skaren krasade, och ett
yr av fint, vitt dugg sprutade upp ur det blåa omkring henne.
Redan rusade hon utför backen, förbi längor och häckar, genom den gamla
allén, så välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker.
Hon sprang … Hon ökade farten, hon hade fullt med ekon i öronen, och i
nästa minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … Fladdret av lågorna
på snön, rägnet av gnistorna, som speglades i snökornen, röken, som
räckte sina långa armar från den brinnande prästgårdens halmtak.


VIII.

Pastor Olanders kammare låg mällan gula salen, bokkammaren och blå
rummet. Från blå rummet till mamsell Minas rum ledde en dörr, som under
hennes nattvandringar oftast stod på glänt.
Pastorn hade hittills varken lagt märke till vandringarna eller
grannskapet. Han var nykommen och ung och hans sömn sund och djup. Ovanpå
fisken, gröten och klenäten drömde han häller inga hjältedrömmar.
Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop genom julnatten. Så tungsövd
pastorn var, spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett fränt os nådde
näsborrarna. Han reste sig till hälvten. Så ropade det igen -- som han
tyckte, tätt intill, kanske i nästa rum.
Hade ej oset varit, skulle han gett sig till tåls. Det finns många olika
sätt att sova och uttrycka sina känslor under sömnen. Någon i närheten
plågades kanske av en blodig dröm.
Men brandoset väckte honom fullständigt -- han mindes farbrors
förskräckelse i går för all vårdslöshet med eld.
Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod han i tofflorna, flyttade
kommoden åt sidan, ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå rummet --
lyckligtvis låg haken på inåt hans egen kammare -- och tittade ut i det
stora tomma rummet.
Men därborta, till vänster, stod en dörr på glänt -- och det var därifrån
röken kom. Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han störtade snett genom
blå rummet och burdus in till den halvgamla mamsellen.
Från hans sida var det ingen tid till pryderi, och Mamsell Mina hade för
ögonblicket ej plats för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden.
Nu begynte en vild krigsdans i bara skjortan; mamsellen hann ej ens täppa
till ögonen för de stundom oundvikligt blottade manliga behagen. Pastorn
flög, så den korta skjortan flaxade -- flög, som om han haft vingar, över
den gula byrån, från vars skiva brevbuntarna spriddes över golvet, --
därifrån till fönsterborden och från borden till byrån. Han hade senor
och vighet som en cirkusartist, höll sig upprätt och på fötter, när de
rankiga småborden vacklade, och undvek att snava, när han tog språnget
till den blanka, glatta skivan. Han slet och slog omkring sig, flåsade
och hoppade, ryckte och rev -- mamsell Mina stod, som om hon beskådat en
signor Trampolini, med mun och ögon lika vidöppna.
Ett kras och en duns -- där låg gardinstången i golvet. Ett behjärtat
tramp, tramp med bara fötter -- där gnistrade trasorna av trådgardinen.
Medan en kolsvart brandkil, vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde
papperet längs takbjälken.
Faran var överstånden, och i det nu mörka rummet mer anades än varsnades
tillbudets följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och kände en smula
sveda i fingrar och tår, det var allt. Och pappersbuntar och askflarn
lågo strödda över tiljorna i behaglig blandning, medan luften var tjock
av brandrök och singlande flagor.
Mamsell Minas första åtgärd blev dock varken att tända ljus eller att
släppa ut röken. Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa mörkret.
Någon hördes gå på loftet ovanför, men härinne hade allt blivit tyst.
Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt litade på sina ögon, vågade,
orörlig på sin plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han började
frukta, att mamsellen råkat ut för en svimning eller ett kvävningsanfall.
Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, en viskning eller hällre väsning,
full av ängslan och iver:
-- Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, snopp, snopp, -- människa,
hör han inte, gå sin väg!
Pastor Olander kom ej genast att tänka på sin lätta påklädnad. Han
fylldes för tillfället av helt andra tankar. Hans ungdomliga självkänsla
hade sannerligen väntat sig helt andra ord -- till tack för hans bragd,
och i häpnaden kom han sig ej för med att lyda.
Mina, som krupit samman bakom sin orörda bädd -- hon visste själv knappt
varför, fullt påklädd som hon ju för sin del var -- höll på att förgås
i sin otålighet. Hon hade hört steg i matsalen, och de par sekunderna
pastorn stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till många minuter.
Nu vågade hon ej längre förnya maningen, knappt ens snörpa -- var hon
rädd för att _se_, så var hon ändå ängsligare för att _höras_, och när
som hälst kunde --. Bevare mig, snopp, snopp, nu knackade någon hårt på
dörren åt matsalen!
Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt var brådstörtad flykt. I sin
tvekande ställning liknade han en överraskad inbrottstjuv.
Knackningen upprepades. Nu talade en ungdomligt manlig stämma -- vilkens
av studenterna, förmådde Olander ej uppfatta.
-- Öppna! Här tränger ut rök i matsalen, och någon ropade på hjälp nyss.
Var det hos dig, Mina? Öppna!
Olander höll andan och avvaktade, vad mamsellen skulle svara. Men hon
förblev tyst.
Han ångrade, att han ej genast skyndat tillbaka till sitt rum. Dörren
till blå rummet hade han för att undvika drag slagit igen före
släckningen.
Nu vågade han ej öppna den: låset måste dock gnissla. Han tordes varken
röra sig eller viska någonting till henne. Det gamla huset var oerhört
lytt. Han inbillade sig stundom kunna höra den tredje personens andedräkt
tvärs genom dörren.
Han förstod också, varför gamla mamsellen teg. Det var ej blott för hans
skull och i hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten av olyckans hela
vidd. Och när han mindes farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan.
Det gjorde honom ont om henne. Det ohärdade studenthjärtat veknade bakom
den unga prästvärdigheten. Något måste här göras -- sägas!
Än en gång -- tredje gången -- knackade det, nu snarlikt en bultning, så
dörren skakade.
-- Snopp, snopp, kom det helt tyst från mamsellen, men det var hennes
enda svarsyttring.
Härnäst kunde dörren braka in, och _nu_ var det för sent att bege sig på
återtåg.
Olander hostade till, dels av röken, dels som värkan av sin dumdristiga
idé. Men han tvekade inte längre.
-- Svara, Mina, svara, kom det utifrån: rösten hördes nästan som inne i
rummet; i ivern slog den över i falsetten.
-- Svara, eller spränger jag dörren!
Då svarade den unge pastorn, och i hans stämma skalv det av svårbehärskat
pojkokynne.
-- Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var bara jag -- jag, som råkade
stjälpa ett ljus -- så att några brev brändes upp. Det var ingenting
farligt, men så här om natten -- överdriver man lätt. Jag borde inte
ropat.
Det blev en kort tystnad, varunder tre personer samtidigt drogo andan.
-- Vem -- vem är det, kom det sedan med djup förvåning utifrån.
-- Det är jag -- pastor Olander, svarade den unge prästen, skakande av
munterhet.
-- Pastor Olander, hm, svarade det, -- jaså, är det pastorn? Är detta
pastorns rum? Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise sa’ --.
-- Jag skall genast öppna fönstren, avbröt Olander förbryllad över de
osannolikheter, i vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes gudilov
ännu inte hunnit bli fullt hemvana.
Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade den unge prästmannen till
ett fönster, med vars haspar han tillställde alldeles onödigt mycket
väsen.
-- God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn på det, -- men det var då
underligt -- underligt, att --! Det är för rästen snart tid att stiga upp
till ottan.
Olander drog en lättnadssuck vid att höra stegen avlägsna sig. I rummet
vågade han ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta ett ord eller
en viskning från gömstället, även om mamsellen värkligen haft något att
säga honom.
I en blink slank han ut i blå rummet. Tapetdörren knäppte, haspen lades
på, kommoden sköts för. Han var åter i säkerhet -- för tillfället. Den,
som nu haft tid och ro att krypa till kojs, somna in från alltsammans!
Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin rova. Nej, det var gott och väl
väckdags. Rättnu kunde Malena komma och knacka på dörren -- Malena gick
nog rätt.
Det hade redan börjat bli liv ute på gården. Röster språkade, en häst
leddes förbi fönstren. Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, när
spannen skvalpande lyftes över brunnskaret.
Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i loftstiljorna. Pastorn trodde sig
urskilja skratt och enstaka ord, blandade med gäspningar. Studenterna
höllo på att morna sig. Kanske pratade de som bäst om honom och hans
nödrop -- skämtade med hans ovanligt ljusa röst. Den hade han fått höra
av redan i skolan.
Medan pastor Olander tvättade och klädde sig, kom han att grubbla över,
vilken väg han egentligen måste taga för att komma till förstugan och
matsalen. Genom blå rummet slapp man förstås ner i trädgården, men det
blev ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva i obanad snö syntes
ganska måttligt. Det fanns alltså ingen annan väg än genom bokkammaren
och lilla Nannas rum.
Stackars liten hade haft en ledsam julafton, blivit sjuk, förd hungrig
till sängs. Nu sov hon säkerligen gott efter allt utståndet -- pastorn
lovade sig att gå tyst genom hennes rum. Vart i alla fall den där
guldkedjan kunde tagit vägen?
Barnasorger, tänkte pastor Olander och smålog vist emot handspegeln,
medan han prövade hakstubben -- såsom han benämnde ett par tre tätt
avklippta fjun på det gosselena skinnet.
Leendet förändrades. Han till och med rodnade.
-- Besynnerligt, tänkte han, -- hur hastigt vi glömma, hur tätt intill
barndomen vi dövna till för barnakänslorna!
Och den tysta julmorgonen gav honom en bild, som han beslöt att en gång
använda i en predikan -- såvida han kunde lämpa den samman med någon
täxt.
-- I ungdomen, filosoferade han, -- äro vi som starka, nybyggda hus, i
vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra. I
det ena höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet. -- Men
när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi växa samman med
alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt förnimma
och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit
oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros
väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa
igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets
makter. -- Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är!
Tillfreds även med bönesucken, överraskades pastorn angenämt av Malenas
frukostbud. För att spara yngsta dottern från att bli störd ännu en gång
och onödigt, beslöt han genast följa med stupigan.
-- Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade han vänligt och lade
huvudet prästerligt på sned.
-- Nää då, svarade Malena sävligt, -- Springfält är redan oppe
och ställer till tosafora nåenstans. Men hon kommer väl fram till
otteskjussen, var hon elles kan hållas.
I matsalen sutto kyrkoherden och de tre studenterna. Faster Jeanette
och Marie-Louise sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa två
försenade sig, hände endast en gång om året och fick sålunda tålas, mente
kyrkoherden.
Därmed slog han brännvin i de ynkligt små glasen. En del slog han
utanför, ty pråsarna lyste illa, och söndagsbrillorna speglade.
Pastorn kände genast på smaken, att hälvten var vatten -- punsjbålen på
julaftonen var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror tycktes där
inte mycket i bruk. Han förstod det av gubbens sätt att grina illa och
tåras, sedan han halvtömt den stackars snapsen.
Gubben befann sig för rästen vid retligt lynne.
-- Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, medan han stack en bit
spickesill på gaffeln, -- ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren har
sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade för rästen över sin kedja --
inbillar sig, att vi varit för stränga mot Nanna --
-- För stränga mot Nanna, återtog den gamle och slängde med gaffeln, --
för stränga mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i händerna! Nej,
om jag haft en skötesynd, så är det för stor klemighet. Det har en viss
person haft gott -- eller ont -- av. Nå, han ligger väl och drar sig vid
det här laget?
-- Josef följer inte med i ottan, bekräftade Daniel utan att tveka om
antydningens adräss. Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade
förstulet späjande blickar på pastor Olander.
-- Sakramenskade kedja, fortfor gubben, malande över sina tankar, --
eländig flitterflärd och krimskrams och stadbostass -- till frestelse för
obefästade sinnen och -- apropå, har någon av er andra fått en blund i
ögonen i natt?
-- Tackar, svarade pastorn skyndsamt, -- jag har sovit gott hela --
Nu satte han en brödbit i vrångstrupen och måste bultas i ryggen av
den föga vänskaplige Vilhelm. Även Vilhelm var denna morgon dyster och
inbunden.
-- Mamma och jag, muttrade kyrkoherden utan att ägna sin adjunkt någon
uppmärksamhet, -- ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet i
folkstun. Och stackars Karna och Malena, som fått sova i köket -- ja, Ola
lär ha fått flytta upp till dem från drängkammaren för deras spökrädslas
skull --!
-- Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, hörde jag, meddelade Gustav,
som dittills halvsovit, och klippte alltjämt sömnigt med ögonen.
-- Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, -- då ha de väl tagit
trätofröet med sig --
-- Var inte för säker på det, pappa, inföll Daniel allvarligt. Han såg
inte upp från duken, när han sade det.
-- Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till vägs, -- jag vill inte veta
av obevisade misstankar. Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga aversion
mot stackars Bolla! Vad rår människan för, att hon är fattig -- och kan
uträtta någonting, när andra bara löpa som femte hjul under vagnen?
Och mannen är en riktigt skicklig skräddarmäster -- sydde om min gamla
kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna i Ystad. Vad angår Nanna,
skall jag ta henne i sträng upptuktelse -- så snart vi ha tredje dag jul!
Se’n må kedjan för mig ryka åt häcklefjäll --
Den lille gubben reste sig som en fjäder och torkade sig om munnen med
stor häftighet. Pastorn misstog sig kanske inte, när han tyckte sig höra
ett »sjutton hakar», som torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes
den gamle ångra sitt opassande julottelynne.
-- Har inte mamsell Mina rört på sig än, Malena, frågade han, då pigan
kom in med nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var hans favoritdryck.
-- Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, och pastorn sänkte blicken
skyggt för Daniel.
-- Låst in sig, brusade gubben åter upp, -- vad menar sjåpagås med det?
-- Hon -- hon sa, att hon mådde illa, stammade Malena, förskräckt över
husbondens bistra min, -- och -- och -- och såsom att hon inte följde
med till Toftarp.
-- Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets största högtidsdag,
grälade kyrkoherden, -- då har mamsellen varit uppe och stökat i natt
igen. Bränner ljus, så att -- och så tror hon, jag inte vet om det!
Apropå, jag trodde då hedningarna tänt eld på prästgården i natt -- känns
det inte ännu som brandrök? Malena har förstås luftat härinne, men hur är
det i folkstugan? Hm, jag måste ut och se?
-- I folkstuan, började Malena och riste på huvudet.
-- Luktar det någonting annat, ifyllde Gustav och skrattade själv ensam.
-- Då _var_ det hos sjåpagåsen, ropade kyrkoherden och vände sig hastigt
mot den andra dörren.
-- Var det inte pastorn, som --, undrade Daniel, i hopp att avvända
vreden från sin syster.
Pastor Olander befann sig i den fälla, han grävt åt sig. Inte häller han
hade hjärta att låta en annan byta plats med honom själv.
-- Jooo, medgav han och rodnade som en gymnasist, -- det vill säga,
farbror får ha överseende för denna gången -- det var några papper, som
-- som uppbrändes --
Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen genom att ge den en tvetydig form.
Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken i honom och såg onådig ut.
-- Såå, bror har inte trampat ut barnskorna så pass, att bror kan bränna
sina kärleksbrev på ljusan dag --?
Olander rodnade djupare än någonsin åt denna oväntade beskyllning.
-- Det var inte -- hm -- det var --
Olander förstummades. Kyrkoherden hade upphört att mönstra honom.
Mittemot sig fann han i stället Vilhelms kallt prövande blick. Pastorn
fann klokast att tiga och lida.
Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari skallret av bjällrorna tydligt
hördes in, när hästarna, väntande, riste på kransarna.
-- I Guds namn, suckade kyrkoherden, varpå han med kommandoröst tillade:
-- Säg ifrån till fruntimren, Malena, att täcksläden väntar. Vi andra få
dela småkälkarna emällan oss.
Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga tid. Pastor Olander
uppfattade det som ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas med
en plats i släden nummer två, medan Vilhelm anmodades till släden nummer
ett. Kyrkoherden själv satte sig vid Vilhelms sida, medan Daniel tronade
bakpå som körsven.
Omsider döko prästfrun och faster Jeanette in i suffletten; Marie-Louise