Oskuld och arsenik: Analyser - 1

HUCK LEBER


OSKULD OCH ARSENIK

ANALYSER

STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

Pappersleverantör: Lessebo bolag.
Tryckeri: Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag, Stockholm 1901.


MIN FÖDELSESTADS KRÖNIKA.

EN STADSPLAN UTAN VINKLAR.
Det är med obeskriflig tillfredsställelse jag tar del af nutida fint
folks åsikter om hur man skall arrangera städer. Jag har sedan urminnes
tider hyllat precis samma mening, men eftersom man är en försynt natur
och aldrig läst på arkitektexamen, har man aktat sig för att agitera i
frågan. Nu inser emellertid enhvar, att Stockholm får lof att göras om
så när som på staden inom broarna, och låt oss nu inte kinka öfver
besväret utan gladeligen hjälpa till att plocka ner byggmästarnas
fastigheter och anordna gatuperspektiv.
Kanske jag i all blygsamhet skulle få föreslå ett redan befintligt
samhälle som mönster? Jag vågar nämligen skryta med en födelsestad, som
motsvarar alla rimliga anspråk i fråga om pittoreska öfverraskningar
samt organiskt uppvuxna hus. Östermalms och Vasastadens ljusrappade
linjallängor skulle rodna till sin ursprungliga tegelfärg af skam, om de
konfronterades med dessa gränders kurvor och dessa tvåvåningsbyggningars
originella fasader! Ja, jag medger det, jag _är_ lokalpatriot; men har
någonsin någon haft sådana skäl att åberopa som jag?
Man skall näppeligen bland invånarna i Stockholms nyare stadsdelar
anträffa någon individ, som icke är anfäktad af snufva och hosta, och
detta är ju också oundvikligt, när de ständigt måste röra sig på oblygt
öppna gator, som skära hvarandra i räta vinklar, hvaraf det
naturnödvändigt uppstår ett olidligt korsdrag. En liten krökning här, en
liten svängning där, en parkanläggning till vänster, en fontän till
höger, och Nissens bröstkarameller skulle sjunka i pris! I min
födelsestad finna de sannerligen inte många afnämare, ty där har
stadsplanen allt ifrån början varit ägnad att afvärja förkylningar. Där
skall man aldrig lyckas skåda tvänne parallella husrader, som i
oändlighet draga sig fram, tills de försvinna i det blånande intet och
på regelbundna distanser korsas af andra lika beskaffade rader, som
förlora sig i ett likadant intet. Nej då, för det första stå inte husen
så där hopkörda och hålla hvarandra under armen gatan utefter, utan de
samla sig i smärre slutna sällskap, allt efter sina personliga
sympatier, eller dra sig misstroget ifrån hvarandra med litet plank och
småsaker emellan. Inte häller stå de och fåna på samma linje, utan
somliga spatsera ett stycke ut på trottoaren för att se sig om och delta
i världsvimlet, under det andra, som äro blygare af sig, förskrämda
hoppa tillbaka och gömma sig innanför ett staket eller några popplar.
Och vidare — att följa en gata eller gränd i det samhället är som ett
äfventyr från en österländsk sagonatt. Rätt som det är, kröker det af
till vänster, ett nytt perspektiv öppnar sig för ens syn, och man är
ohjälpligt förlorad ur sikte för reflexionsspeglarna på den sträcka man
tillryggalagt. Man bör inte häpna, om det sedan skulle svänga åt höger
igen, och framför allt bör man söka bibehålla fattningen, då man omsider
plötsligt står inför en byggnad, som absolut stänger passagen. Detta
betyder endast, att gatan härmed anses afslutad och att man icke skall
genera sig för att klifva in i rådman Bertilsons förstuga, öfver
gårdsplatsen och ut genom porten på andra sidan, där nya gator och nya
syrpriser finnas i beredskap. Så gör hela stan. Fru Bertilson bjuder
gärna på kaffe, om man inte har brådtom eller är storstadshögdragen.
Räta vinklar anträffas ju någon enstaka gång, men i så fall är det
alltid samma gata, som bildar vinkel mot sig själf, enligt hvad de af
stadsfullmäktige nyligen anskaffade namnplåtarna utvisa, och sålunda
undsmyges fyndigt den olägenhet, som vidlåder hufvudstadsgatornas
läggning.
Hvad nu husen beträffar, så frågar ingen småaktigt efter, hvilken sida
de vända åt trafikanterna — det får vara fasaden eller gafveln eller
baksidan, hur det faller sig. Man trifs bäst med envåningslängor, men
man saknar ju inte blick för det mera monumentala i ett tvåvåningshus.
Trevåningshuset är beläget utanför stadsporten och utgör ännu ett
omtyckt mål för infödingarnas aftonpromenader, änskönt de hunnit vänja
sig vid denna yttring af en pösande spekulationslystnad.
Gelbgjutare Persson ansågs inte fullt slug, när han först började väsnas
om sitt projekt att uppföra en modern trevåningsbyggnad med
cementtrappor och hörnbalkonger; men intet är så galet, att det inte går
i folk med tiden, och Persson lyckades småningom värfva ett nöjaktigt
antal hyresgäster bland den mera nyhetslystna och experimenteringshågade
delen af allmänheten, innan han lade grunden till jättehuset. Han hade
vistats fjorton dagar i Stockholm och därvid undfått idén till ett
riktigt nutidspalats i den gängse uniforma byggmästarestilen; men
försynen och de presumtiva hyresgästerna tänkte sig saken annorlunda. De
sprungo och tittade till arbetet så lång dagen var, och samtliga hade
sina mycket precisa fordringar att framställa. Stadskassören önskade en
balkong här och extraläraren en veranda där, provinsialläkaren ville ha
väggarna alldeles genombrutna med fönster, och gamla mamsell Hobom
begärde att få sin lägenhet så godt som alldeles mörk, för att spara på
gardinerna.
Muraremästare Jönsson, som ledde det hela, sträfvade till det yttersta
för att tillfredsställa alla vännernas pretentioner, och konsekvensen
blef, att trevåningshuset, när det vardt färdigt, långt ifrån erbjöd
anblicken af en banaliserad hyreskasern. Jag vill inte häller säga, att
det kunde förväxlas med hallwylska residenset — det var snarare något
midt emellan, något obeskrifbart ... ja kort sagdt, ett hus, som med en
inre nödvändighet framvuxit ur invånarnas trefnadsbehof och individuella
tycken, och sålunda eminent danadt för sitt ändamål.

DEN INTORKADE FONTÄNEN.
Min födelsestad besitter ett påfallande lugnt sätt att behandla de
klimatiska växlingar, som betingas af ett relativt nordligt läge. Den
har sedan urminnes tider satt sig in i det faktum, att ett litet antal
af årets månader karakteriseras af en viss blidhet i luften samt total
frånvaro af snöblandad nederbörd (riktigt äkta snö användes icke under
någon säsong i den trakten, men en och annan inföding har varit uppe i
Stockholm och därifrån hemfört berättelser om denna sällsamma gråbruna
materia). Då värme inträder, uppstår således ingen panik; man erinrar
sig, att samma omständighet inträffade året förut och alla år
dessförinnan, och ingen vidtager några febrila anstalter för att smita
undan densamma.
En och annan, som med oförnöjsamt sinne betraktar den stundom betydliga
temperaturstegringen, utvandrar till den på märkbart afstånd från
samhället belägna hafsbukten och doppar sig efter att mot en mycket
försynt afgift ha placerat sitt omhölje i ett därstädes upprättadt
skjul, kalladt stadsbadhus, hvilken institution hålles öppen mellan sex
och åtta på mornarna. Men det anses fjäskigt. Är man så storstadsaktigt
känslig för solglöden, att man inte reder sig på gatorna i blårandiga
bomullskläder och utan några prydnader i vare sig krag- eller
halsduksform, så frågas med rätta hvad man har ute att göra. Inomhus har
man det ju förstklassigt denna årsens tid med sina nedfällda markiser
och den söta spritdoften från flugkuporna. Och när solen gjort sin
vanligen vällyckade och glansfulla sortie, träffas man i
Stadsträdgården, där man intager kylslagna rusdrycker och svärmar under
ackompanjemang af stadsorkesterns mässingstoner.
Jag skulle i min ringhet tro, att min födelsestad vet att klara den
vackra årstiden på ett sätt, som icke lämnar rum för några befogade
anmärkningar. Den spotske landssekreteraren, som är barnfödd i
Stockholm, håller emellertid ingenting heligt. Han lär i den intimare
toddykretsen ha fällt de smädefullaste uttalanden i detta ämne, och
därjämte demonstrerar han sitt snobbförakt genom att sommartiden
inackordera sig i en fiskarstuga en half fjärdingsväg från allt hvad ära
och redlighet och stadsgator heter. Infödingarna harmas obeskrifligt men
skadeglädjas å andra sidan med fästadt afseende på den okomfortabla och
intressetomma tillvaro han måtte föra.
Denne för våra blygsamma förhållanden synbart så föga lämpade man söker
stundom, ehuru icke medlem af stadsfullmäktige, att tillämpa sina
kontinentala idéer på vårt samhälles förvaltning. Jag vill nu inte
uppehålla mig vid det där glastaket, som han yrade om att få byggdt
öfver stationsperrongen, hvilket besinningslösa projekt väckte ett
outsläckligt löje gata upp och gata ned, ty man kunde väl tycka, att en
studerad karl skulle vara mäktig att skilja på ett orangeri och en
kunglig järnvägsstation. Men jag vill nämna några ord om den celebra
fontänen.
Mannen, som tycks hysa en abnorm passion för vatten, dock gärna tillsatt
med något whisky, fick plötsligt för sig, att samhällets fysionomi bar
en förtorkad prägel och att detta missförhållande borde lindras genom
inrättandet af en fontän midt på torget.
Min födelsestad baxnade. Hvad var meningen, om man fick vara så taktlös
att fråga? Skulle rådman Hagbom icke längre kunna skrida på diagonalen
af borgmästarstenar från sitt ägande tvåvåningshörnhus till samhällets
stadshotell och gästgifvaregård? Skulle stadens främste män vika åt
sidan för en permanent vattenså? Skulle stadens barn och ungdom
hädanefter hållas i stugarrest för att undanryckas lurande försåt på en
offentlig plats? Min födelsestad fick svindel.
Men denna gång tedde sig landssekreteraren mera satanisk än vid något
föregående revolutionstillfälle. Han inviterade tullförvaltaren och en
läroverksadjunkt på en raffineradt uttänkt ungkarlsmiddag, och de trenne
goddagspiltarna konstituerade sig vid ungkarlskaffet med tillbehör till
en fontänmodellsprisdomarekomité. Följande dag inflöt i den radikala
platskollegan ett af de tre festmiddagsätarna undertecknadt
tillkännagifvande om anordnandet af en pristäflan i fontänmodellering,
till hvilken samhällets konst- och slöjdskickliga män förbindligast
inbjödos. Första priset utsattes till 100 kr., andra priset var ett
talmiur med vidhängande kedja af samma metall och tredje priset ett
hedersamt omnämnande i något af platsorganen.
Min födelsestad våndades i klämman. Guld och ära skimrade för dess
blickar, hvarje murarlärling trefvade efter marskalksstafven i sitt
matsäcksknyte, och ambitionens trolska dämon härjade i allas själar.
Men landssekreteraren från Stockholm? Men vattensån på det heliga
torget? Hat och åtrå sargade sinnena ömsom.
När täflingsterminen var utlupen, hade blott ett enda försök inkommit
till prisdomarna, men det var af delikataste art, utfördt i marsipan och
hållet i en älskvärdt fri grekisk tempelstil med empiretillägg och
rococogarnityr. Då namnsedeln med mottot _Lagom sött_ blifvit bruten,
befanns konditorskan Makronlund vara den lyckliga pristagarinnan.
Domarna ansågo sig dock trots kompositionens utsökta smak icke kunna
tillerkänna henne mer än tredje priset och motiverade detta med
påståendet, att vid modellens konstruktion för litet hänsyn tagits till
det material, i hvilket den var ämnad att sedermera utföras.
Samhället yfdes öfver konditorskans konstnärsframgång men förbittrades
öfver att landssekreteraren med kollegor behållit de 100 kronorna och
talmiuret. Ett upplopp var nära att utbryta. Landssekreteraren vädrade
obehag och anslog de 100 kronorna till en sexa för stadsfullmäktige och
öfriga honoratiores, hvarvid talmiuret med några väl valda ord
öfverlämnades åt stadens äldste poliskonstapel, som gått på vakt i femti
år och ärligen konvoyerat många landsstatsgenerationer hem från
Stadshotellet i morgongryningen.
Min födelsestad vardt sympatiskt berörd och landssekreteraren blef tagen
till nåder, men borgmästaren anmodade honom privat att afstå från alla
ytterligare planer till samhällets förskönande.

NÄR VI DÖDA VAKNADE I LANDSORTEN.
Flertalet anar hvem Ibsen är. Ett dyrbart utrymme bör icke upptagas med
en redogörelse för hans lifsverk. En kraftig påminnelse om mannens
tillvaro gafs mig i fjor våras, då jag erhöll ett telegram från
Dagspostens redaktör af följande lydelse:
»Förståsigpåare, ila till fädernestaden, Ibsen spelas.»
Jag insåg ögonblickligen hvad frågan gällde och ilade till skådeplatsen.
Min födelsestad är intet centrum för den sceniska konstens utöfning. Nog
händer det ju ibland, att ett sällskap histrioner på genomresa pauserar
ett par dagar, packar upp några smärre rekvisita, som ligga öfverst i
koffertarna, och uppför ett eller annat stycke, som det för tillfället
har under inöfning för att därmed eröfra någon världsstadspublik. Men
det är ett klent geschäft. Vi, som fatta misstro till en person, som
drager ut ur det tjäll, där han först såg dagens ljus och där hans
barndoms och ungdoms lyckliga år förflutit, och hyr sig bostad i ett
hus, där ingen af hans släkt någonsin dvalts, vi kunna helt naturligt
icke känna oss dragna till människor, som tillbringa sitt lif med att
åka omkring i bygderna flockvis och merendels äro gifta med hvarandras
hustrur. Nej, vi ha länge grundat på ett medel att bli kvitt detta ofog,
hvarvid vi utgått från den bepröfvade satsen, att ondt skall med ondt
fördrifvas.
Sålunda ha stadsfullmäktige på ordinarie stämma af den 20 januari
sistlidet år beslutit, att samhället skall inom sitt sköte tillgodose
det djupt rotade behof af dramatik, som stadsfullmäktiges ordförande
förklarade vara befintligt hos hvarje mänskligt väsen och därför
medelbart äfven i hvarje stats- och samhällskropp (starkt bifall).
— Mina herrar — sade han vidare — må vi själfva uppträda på dessa
bräder, som föreställa tiljor! Må vi för en och annan afton afkläda oss
vår värdighet som ämbetsmän, som affärsidkare, som yrkesutöfvare, som
familjeförsörjare och ikläda oss gycklares skepelser! Må våra kyska
makor, våra blomstrande döttrar naturligt rodnande träda fram till
rampen inför allt folket, — och jag tror, att de glåmiga yrkesaktörerna
och de sminkade teaterdamerna skola rymma fältet!
Det beundrande sorl, som hela tiden ledsagat anförandet, öfvergick nu
till ihållande entusiasm, och somliga yngre familjefäder började genast
afkläda sig sin värdighet.
En komité, som skulle ta saken om hand, tillsattes omedelbart inom
stadsfullmäktige, hvarjämte en ogift extralärare i modersmålet, som
kunde skrifva vers, adjungerades. Denne efterskickades genast, hvarpå
det så godt som enhälligt beslöts, att det nya företaget skulle öppnas
med Ibsens nyaste pjes. Häremot opponerade sig endast en boktryckare,
som i sin ungdom någon tid utöfvat recensentverksamhet och sedan dess
hade sina idéer. Han fruktade, att detta val skulle alstra oförutsedda
svårigheter, och påstod med bestämdhet, att »det är någonting särskildt
med Ibsen», hvilket yttrande han anhöll att få fördt till protokollet.
Därpå skildes man i fröjd och sämja.
Det var nu således frukten af våra stadsfullmäktiges nit och mödor som
jag for att skåda. Stämningen i staden var uppjagad, svenska och norska
flaggor svajade på järnvägsstationen, posthuset, högre allmänna
läroverket samt några förnämligare privatboningar. Alla butiker voro
stängda utom boklådan, där aftonens pjes försåldes i extralärarens
öfversättning. Dagspostens redaktör drog in sin tidning för den dagen
och ämnade i stället ge ut den i dubbelt format dagen därpå. Som den
benägne läsaren ser, hade man inte försummat några anstalter, som kunde
bidraga till dramats glans och framgång.
Men nu känner jag mig nödsakad att afvärja de öfverdrifna
föreställningar läsaren gör sig om min födelsestads teatersalong. Vi ha
en stor sal på Stadshotellet en trappa upp, och den kan användas till
litet af hvarje. Där hålla vi basarer för flottan och de fattiga och
hedningarna, där fira diverse slutna sällskap sina trefna samkväm, där
få handelsresande med särskildt skrymmande varulager packa upp sina
lårar, och där spela vi teater. Salen är verkligen fenomenalt lämpad för
detta ändamål, ty den är försedd med en liten läktare på ena kortväggen,
och det är då ingen konst att timra upp en estrad midt emot, där de
agerande kunna röra sig af hjärtans lust. Och så sättes det fullt med
rottingsstolar i långa rader, hvarvid iakttages att de trasiga placeras
under läktaren och betinga ett ringare pris. För ståplatserna, som äro
mycket guterade af ungherrarna, behöfs ju intet arrangemang.
När jag inträdde i den strålande upplysta salongen, som redan var
alldeles fullsatt, fästes allas blickar på mig, helt naturligt, eftersom
ingen hade haft reda på att jag skulle komma. Det begynnande
välkomstsorlet måste dock genast tystna, ty ridån rullades upp och
visade den frackklädde extraläraren i modersmålet, som behagfullt lutad
mot en staty af den åldrige skalden, hvilken förekom enligt vår svenske
diktares ord »med ufven på skuldran och trollet på knät», på ett
anslående sätt föredrog en af honom själf författad prolog.
Stadsfullmäktiges sekreterare hade nämligen med fog påpekat det orimliga
i att uppföra en »epilog» utan prolog, hvilket förbisetts af öfriga
skandinaviska och kontinentala teaterstyrelser.
Jag vill endast anföra följande rader ur det stämningsfulla poemet:
Här du står ibland oss, gamle Henrik,
alltid lika älskad, lika vänrik!
— — — — — — — — — — —
Hvita skägget öfver hvita slipsen,
så vi vilja minnas Henrik Ibsen.
Bifallet ville aldrig taga slut, men måste det dock, ty nu skulle det
börja på skarpen. Dramats innehåll är läsaren alltför bekant, så det
vill jag inte spilla några ord på, och om utförandet vill jag endast
säga det, att det motsvarade mina förväntningar. En sådan Irene får man
leta efter. När hon sade: »Bakefter har jag dräpt det otaliga gånger»
(extralärarens tolkning), löpte en rysning genom salongen, och
landskamrerns dotter dånade. Bäst lyckad var kanske den store jägaren,
hr Ulfhejm, inte så mycket genom sitt spel eller sin apparation, men
hvarenda själ i salongen visste ju, att han var veterinär. Dekorationer
förekommo nog, med något snöskred hade vi inte. Hade ni det i Stockholm?
Professorn och Irene lade sig ner och dogo som vanligt, och hufvudsaken
är ju, att det blir slut på dem.
Intet öga var torrt i salongen. Hänförelsen var obeskriflig.
Extraläraren måste ta om sin prolog efteråt och statyn bekransades. De
uppträdandes anhöriga, som haft sin plats på de främsta rottingsstolarna
och under mellanakterna smitit bakom scenen för att omfamna sina kära,
simmade i rörd stolthet.
När vi lugnat oss litet, röjde vi undan stolarna och scenen och togo oss
en animerad svängom, hvilken följdes af en splendid supé med hög
stämning och otaliga skålar. Vi telegraferade till »Hedersdoktor Ibsen,
Kristiania» och fingo omedelbart svar:
»Mange tak. Med disse ord vil jeg ikke have sagt noget. Ibsen.»

TYNGDLAGEN OCH VEDERGÄLLNINGENS LAG.
En gentleman vid namn Isaac Newton spatserade en solig förmiddag efter
lunchen bland bugnande fruktträd i en af de läskande lunder, som omgifva
Cambridges lordträningsanstalter, grubblande öfver en metod att bevisa,
hurusom en röd rostbiffs dragningskraft på en brittisk undersåte står i
omvänd proportion till stekningstiden och förhåller sig till kvadraten
på afståndet som ... Då inträffade en händelse, som förorsakade
gentlemannen en snart öfvergående sveda samt ett odödligt namn och efter
hvars grava följder mänskligheten, fastän två hundra år sedan dess
förflutit, ännu icke hunnit repa sig.
Ett öfvermoget äpple passade på att hoppa ned från sin gren, då
gentlemannen passerade, och tog i sitt öfvermod vägen öfver hans näsa,
hvarvid hans tankegång förvillades och en outsäglig bitterhet mot sagda
frukt uppsteg i hans själ. »Ha», ropade gentlemannen på engelska, »tar
du min näsa för jordens medelpunkt, trögtänkta vegetabil? Jag skall
minsann lära dig att falla metodiskt och medelst förnuftig attraktion».
Hvarpå han ögonblickligen återvände till sin studerkammare, tände sin
pipa och satte sig att utarbeta en lag, enligt hvilken all världens
äpplen till evig tid skulle tillhållas att falla.
Och sådan energi besatt denne hämdgirige gentleman, att han lyckades få
lagen enhälligt antagen i både öfver- och underhuset samt småningom i
alla civiliserade länder. Ja, den blef slutligen så populär och så
allmänt tillämpad, att icke endast äpplen, utan äfven murarehandtlangare
och taktäckare och bicyklister och snart sagdt allt hvad som plägar
falla här i världen började underkasta sig densamma. Om något föremål
numera dristade falla efter en annan metod, är jag rädd att detta skulle
betraktas som ett orimligt fall och diskussionen därmed förklaras
afslutad.
Felet med det där gamla ursprungliga äpplet, som vi för rästen alla
fingo äta upp i skolan, var egentligen det, att det föll på en annans
näsa, under det en individ, som ser sig för, alltid faller på sin egen.
Nog för att vi skulle vara mera betjänta med att falla på en annans, t.
ex. den fastighetsägares, utanför hvars hus vi halka omkull och spräcka
vår hufvudskål eller bryta båda våra ben.
Låt mig förtälja gången af tvänne fastighetsägarefamiljers öden, hvilka
på ett förunderligt sätt illustrera det urgamla ordstäfvet: den som icke
sandar en trottoar åt andra, han faller själf därpå.
Specerihandlare Sandéns och kortvaruhandlare Halkéns bodde midt emot
hvarandra vid den förnämsta gatan i min födelsestad. Sandéns och Halkéns
umgingos icke, deras karaktärer voro för olika. Under det Sandéns vid
första antydning till frostväder sände ut yngsta bodbiträdet jämte
springpojken och en hjälpmadam att medelst skyfflar ösa sand på
trottoaren utanför sin länga, ja rent af hade dem att bygga barrikader
af mylla, som räckte halfvägs upp på bodfönstren, hade det i mannaminne
aldrig fallit Halkéns in att utplantera ett enda sandkorn på sin
trottoar; i stället tilläto de sina barn att slå kana och sin
ensamjungfru att öfva sig i skridskoåkning därstädes om kvällarna. Sådan
var Halkéns’ moral.
Men det gick dem också därefter. Sedan både borgmästarinnan och
stadsfogdens brorson ljutit döden på deras trottoarsträcka, utan att de,
Halkéns, dock haft annat men däraf, än att de tyckt sig spåra någon
ovilja hos de aflidnas familjer, hände det sig, att en profryttare, som
tillhörde en firma, med hvilken Halkén var särskildt lierad, och som
reste i ryska galoscher, det oaktadt bröt ryggraden, ena armen och några
smärre ben i kroppen rätt utanför Halkéns butiksdörr. Äldsta dottern,
som älskade den förolyckade och spanat efter honom i reflexionsspegeln,
störtade ut och kastade sig storgråtande öfver honom. På hennes bestämda
yrkande måste han intagas i huset och där vårdas under en särdeles
långvarig sjukdomsperiod. Efter tillfrisknandet rymde han med
kassörskan, som i brådska och distraktion råkade stoppa på sig kassan.
Äldsta dottern blef vansinnig, och ensamjungfrun halkade samma dag med
den nya förmakslampan, som hon skulle gå och byta om i lamphandeln.
Behöfver jag tillägga, att denna rättvist hemsökta familjs yngsta
ättling drunknade i en skurbalja vid vårrengöringen och att näst äldste
pojken blef kuggad fem gånger i studentexamen?
Sandén däremot blef enhälligt vald till riksdagsman, till hans
sextiofemte födelsedag läto stadsfullmäktige prägla en medalj öfver
honom med en eklöfskrans och en skyffel på baksidan, hans äldsta dotter
blef gift med en miljonär, som en vinterdag kommit in i köket och bedt
att få mullen borstad af sina pantalonger, och hans närmaste konkurrent
gjorde bedräglig konkurs.
Af ofvanstående torde framgå, att tvänne lagar styra lifvet, den länge
sedan aflidne gentlemannens lag samt kausalitetslagen, den där från
moralisk synpunkt kan benämnas vedergällningens lag.

DEN HVITA MÖSSAN.
Det gifves perioder, då våra minderåriga, öfver axeln sedda bröder och
våra små, något undanpetade systrar lida af en höggradig nervositet, som
gör bröderna slyngelaktigare och systrarna snarstucknare än de under
vanliga förhållanden ha tillstånd att te sig. Men en kärlekens ande far
för ett ögonblick i oss, och vi fästa oss föga vid de minderåriga
brödernas och de små systrarnas intensifierade otreflighet, utan vi
gripa dem fastmera i nacken om mornarna och nödga i dem Carnegies af dem
ej till fyllest uppskattade porter med råa ägg i, och om aftnarna fylla
vi dem med en myckenhet goda råd, som vår erfarenhet af lifvets
afgörande kriser inspirerar oss.
Jag åsyftar den tid, då våra minderåriga bröder och våra små systrar
skola af därtill kompetenta myndigheter förklaras mogna att för all
framtid bortlägga den tunga kunskapsbörda, under hvilken deras barndom
och deras tidigaste ungdomsålder dignat, för att i stället pryda sina
hjässor med den lätta och svala sommarhufvudbonad, som i vårt land
användes att utmärka en individ med ett visst vetande bakom sig. Har
individen i fråga nöjaktigt genomgått ett högre allmänt läroverk, säges
han ha eröfrat nämda mössa; är han ett ingenjörsembryo, har han
annekterat den, och är han bara en vanlig bicyklist, så har han köpt den
i en butik och bör öfverantvardas åt rättvisan.
Våra minderåriga bröder och våra små systrar äro öfverklassiga ungdomar,
hvad man annars har att invända mot dem, och de åsyfta att eröfra sina
hufvudplagg.
Jag säger ingenting om det, jag har gjort så själf en gång. Det skedde i
min födelsestad på den gamla goda tiden, då man öfversatte från svenska
till latin med Törnebladh & Lindroth i hufvudet och en stilistikhandbok
i den trasiga ryggen på sin tjocka Cavallin samt då man föste Hannibal
öfver Alperna i indirekt tal med samma rutin som man ådagalade, när man
i högst direkta önskesatser och mycket relativa vilkorssatser aflurade
en dåraktigt svag moder den kvartbutelj konjak, med hvilken man ansåg
sig behöfva skölja ner de medhafda frukostsmörgåsarna.
Gyllene tid! Mitt hjärta blödde af medkänsla en gång, då jag hörde en af
vemod och vanmäktig saknad skälfvande målbrottsstämma yttra: »Jag säger
er, pojkar, att det är ingen konst att öfversätta till latin, för ser
ni, latinet har inga undantag ...» På min tid existerade det ännu några
undantag, vill jag minnas, men den stigande humaniteten med dess vänliga
omtanke om barn och ungdom torde ha utplånat dem ur de nyare
läroboksupplagorna.
Ämnena för uppsatsen på det s. k. modersmålet föreföllo mig särdeles
oskickligt valda, utan ringaste hänsyn till de kunskapsområden, inom
hvilka jag hade förmåga att röra mig någorlunda obesväradt. Jag såg mig
absolut nödsakad att utbreda mig öfver det »allmänna» ämnet, som
utgjordes af ett visserligen folkligt naivt, men på samma gång
bottenlöst innehållsdigert ordstäf, »Välkommen i det gröna» eller något
i den vägen, och som gaf mig stoff till en ganska beaktansvärd kria, rik
på rättsinniga och ingalunda paradoxalt stötande tankar samt fullkomligt
korrekt planerad, med själfva afhandlingen jämt åtta gånger längre än
inledningen och afslutningen kärnfullt kort med ett utropstecken på
slutet. Jag fick bra betyg på den jemte en uppmaning att alltjämt
framhärda i samma välsedda och otvifvelaktigt till de högsta äreställen
ledande riktning. De andra pojkarna hade stoppat på sig några blad ur
lilla Pallin och skrefvo därför med entusiasm och strängt verifierade
fakta om sjuåriga kriget, utom klassens snille, som behandlade arfsynden
på vers och fick laudatur. Han skulle fått stryk, om lektorn hade
observerat, att det var vers, men det gjorde han inte. Må du,
minderårige broder, som i åratal har redigerat Gymnasistförbundets
hektograferade månadsblad, slippa undan lika flaxigt! Jag kan nämligen
svära på att du dukar under för den dämoniska frästelsen att kläda dina
eventuella tankar i ett vibrerande högstämdt kvädes form.
Hvad som förvånade mig mer än allt annat under dessa nervskakande dagar
var det faktum, att jag gick i land med det franska temat. Jag visste