Oskuld och arsenik: Analyser - 6

vägrar att presenteras för mig, och någon irritabel ung man, som länge
önskat få säga mig ett par hälsosamma ord.
Och min korrespondans, mina herrar! Eller rättare min brefkollektion,
för jag skrifver aldrig bref, jag meddelar mig i tryck. Jag afundas
sannerligen mina posthuma biografer, de kommer att få roligare än jag
har haft. Min intimaste vän och kamrat allt ifrån skolåren yttrar sig så
här: »Länge har jag lefvat i den vanvettiga tron, att du något litet
sökte förstå mig och hyste någon sympati för mina sträfvanden. Jag vet
nu, Gud ske lof, hvad din vänskap var värd. Den omständigheten, att du
offentligt påstår tredje strofen på sid. 88 verka som efterklang från
Heine, kan icke utplånas af det lismande beröm du för skams skull ansett
dig böra tilldela mig. Våra vägar korsas aldrig mer. Tian följer, när
det lämpar sig för mig». Det har aldrig lämpat sig. Och den flitiga, i
familjekretsen outtröttligt lästa, moraliskt oklanderliga författarinnan
påpekar triumferande, hurusom mitt namn och de publikationer jag vanärar
med min penna kunna sägas vara för evigt bannlysta från Sveriges alla
_verkliga_ hem, ty sådana finnas lyckligtvis ännu. En annan dam bjuder
mig på fri resa i hennes sällskap till södra Australien, »eftersom ni
anfäktas af så starka tvifvel angående lokalfärgen i min dit förlagda
teckning ur hvardagslifvet», och en kyligt ironisk dramaturg anhåller
att få veta titlarna på de tragedier jag åstadkommit, »alldenstund ni
ådagalägger en så säregen insikt och erfarenhet i dramats teknik», samt
slutar med att intresseradt förfråga sig, hur det känns »att vara raka
motsatsen till gentleman».
Karl-August och jag sutto mållösa, och våra unga hjärtan flögo martyren
till mötes. Han sände oss ett matt leende, som antydde, att han fattade
omkastningen i vår känslostämning vis-à-vis honom.
— Men allt det där är ju bagateller på sätt och vis. Min lefnads stora
lycka har krossats mot mitt yrkes skär. Det kan sägas i korthet.
Förhistorien: västkust, månsken, tennis, välbergad änka med anslående
dotter. Är det klart? Nå, saken var ordnad, allesammans tillbaka i
Stockholm, jag salig, dock nödgad att utöfva min verksamhet. Jag
klatschade med gisslet i lycksaligt öfverdåd och skötte mig charmant.
»Lik i lasten», äktenskapsroman af Svea Vindhäll, kommer ut, jag
behandlar den med lif och lust, med verklig kläm — det allra
briljantaste massmord. Ja, mina herrar, hvad behöfver jag vidare
tillägga? Min älskades dörr var från den stunden stängd för mig. Det
gjorde henne outsägligt ondt att nödgas stöta bort mig, men hon kunde
inte ingå förening med en man, som i tryck benämt hennes mor idiot. Ty
hennes mor var Svea Vindhäll!
Minnena öfverväldigade litteraturens offer. Han gömde hufvudet i
händerna en stund. Karl-August och jag sutto andäktigare än vi någonsin
suttit i kyrkan. Jag beslöt i stillhet att med snaraste slarfva ihop en
bok för att, sedan han ställt mig på skampålen inför allt Sveriges folk,
få gå och trycka hans hand och återskänka honom tron på mänskligheten.

KÄRLEKEN UR FÖRLÄGGARSYNPUNKT.
Den afton, då min bana korsade recensentens törnestig (se föregående),
syntes mig bestämd att åstadkomma en epokgörande omhvälfning i mitt lif.
Om den kunde tituleras lif, den vegetativa slöexistens jag dittills
låtit min andes möjligheter kväfvas i. Kung Salomo i all sin härlighet
församlade liljorna på marken i ladorna, fastän han inte var så klädd,
eller hur det är det vackra gamla ordstäfvet lyder; men jag, lät jag
icke min odödliga själ flyga planlöst omkring som fåglarna under
himmelen? Här hade jag gått och kraflat mig fram långt på hinsidan
beväringsåldern, och hur många dikthäften hade jag komprometterat mig
med, hur många romaner hade jag fullbordat, hur många dramer hade jag
lagt sista hand vid? 0 (= noll) af alla sorter.
Dessa och dylika reflexioner spirade upp i recensentens törnespår. Jag
svor att bli en ny och bättre människa. Jag beslöt att ge hugg på mig.
Redan följande afton kaflade jag upp ärmarna och tog i. Jag tänkte mig
ursprungligen, att det skulle bli en samling noveller, med ämnen från
tämligen gångna tider och icke utan sina allegoriska andemeningar; men
när jag hade gnott på den första historien i cirka tre dagar, varseblef
jag, att det artade sig till en mera genomförd roman på vidpass 400
trycksidor. »Blifve det så!» utropade jag, som hyser den borne diktarens
instinktiva vördnad för inspirationens skenbart nyckfulla ledning,
ändrade namnen och ett antal smärre glosor, så att det hela medelst ett
trollslag förvandlades till pur nutid, samt tillfogade en långt bortom
ämnet syftande och sublimt svårutgrundlig afslutning som ersättning för
den där andemeningen, hvilken under författandets lopp hade afvikit. Det
skulle vara ett matt uttryck för min skaparstämning, om jag sade, att
jag fann mitt verk ganska godt. Jag var förbluffad helt änkelt — mycket
hade jag trott mig om, men knappast _det_! Det plägar ju verka
synnerligen uppblåsande att öfverträffa andra, men hvad är denna billiga
och i grunden osympatiska triumf mot att öfverträffa sig själf?
Tankfullt strök jag af pennan på lampskärmen och undrade vekt, hvilken
förläggares affärer jag skulle upprycka till en oanad blomstring. Mitt
ofördärfvade hjärta manade mig att gynna någon stackars liten af
konkurrensen nedtryckt godtköpsutgifvare, som aldrig sett en
originalförfattare träda öfver sin tröskel och som annonserar i
tidningarna om att han portofritt levererar till landsorten »Detektivens
hemlighet» i tre delar och »Den bildsköna grefvedottern» med guldsnitt
jämte ett vackert pennfodral för sammanlagdt 75 öre. Men min
skaldeambition afstyrkte på det bestämdaste detta filantropiska
hjärteförslag och tvang mig att välja en engrosaffär för mästerverk, där
ett europeiskt författarrykte expedieras en gång i månaden.
Efter att med min hofkalligrafiska piktur ha tecknat på omslaget
följande maktspråk: »Rätten till öfversättning på främmande tungomål,
äfven franskan, förbehålles», aftågade jag, på någon distans följd af
stadsbudet Göransson, som forslade litteraturalstret fastsurradt på
ryggen likt en koffert. Göransson fick vistas på gatan med sin vittra
börda, under det jag vandrade in för att bereda skalderyktesfabrikanten.
Han var upptagen för ögonblicket, och jag inbjöds af en underordnad
herre att tillsvidare slå mig ned på ett bordshörn, från hvilket han
benäget undanröjde ett antal subskriptionsverk. Om en stund kom en
yngling utraglande ur det heligaste med stela blickar och ett nervöst
skräckdrag kring läpparna. Han vacklade som en blind genom rummet och
stack ut på gatan; tvifvelsutan var han på väg till något bråddjupt
badställe. »Den där har fått ett drygt honorar», grinade den
underordnade herrn mot en underordnad fröken. »Hur mycket?» sporde den
underordnade fröken med en glimt af medkänsla. »Han får ge 525 kronor i
tryckningskostnader för det där versskräpet, som kom ut i våras»,
meddelade herrn. Jag mådde inte bra och började undra, om jag inte just
den dagen var för öfveransträngd för att syssla med affärer, om än
aldrig så ljufva.
Emellertid kom nu min tur efter den nervöse ynglingens otur. Jag tittade
ut genom fönstret och konstaterade, att Göransson slagit sig till ro på
trappan midt emot med skönlitteraturen som underlag. Litteraturgrossören
visade sig otåligt i dörren, så jag fick inte tid att springa ut och
döda Göransson.
Mottagningsrummet lämnade intet öfrigt att önska i fråga om flärdlöshet,
och detta dämpade något min för öfrigt löjliga hjärtklappning.
— Jag har skrifvit en bok — yppade jag med en liten sväljning.
— Jaså — genmälde grossören utan spår till häpnad.
— En roman — fortsatte jag.
— Hvarför inte? — svarade han uppmuntrande, som jag tyckte, och började
verkställa kalkyler på sin pulpetalmanacka.
— Den kan väl inte bli färdig till jul? — framkastade jag nu säkrare.
— Det är väl herrns ensak; om herrn är flitig, så ...
— Förläggaren missförstår mig. Nog är den färdigskrifven, för längese’n,
men jag undrar, om den kunde komma ut före helgen ...
Förläggaren såg ut att plötsligt mista intresset för samvaron och
började bläddra i telefonkatalogen.
— Min tid är kostsam — upplyste han. — Är det något herrn vill mig, så
ber jag att få veta det med detsamma.
En trögtänkt gök, den där! Nå, förläggare ha ju inte skyldighet att vara
några sekularsnillen. Jag framstälde alltså på ett populärt
förtydligande sätt, hur jag tänkte mig hans uppgift gentemot mitt verk.
Hans drag antogo småningom ett lidande uttryck, och han yttrade
slutligen med ett slags ömkansväckande konvalescentstämma:
— Jag är en fattig man och har ett fabelaktigt sjå för att få det att gå
ihop. Här var nyss en skaldeyngling, som blef en smula ledsen, men min
familj skall väl också lefva ...
Jag får bekänna, att detta senare argument föreföll mig oväsentligt, men
det gjorde mig ondt om mannen och jag sade därför storsinnadt:
— Jag är ju inte någon blodsugare. Vi kan ju vänligt komma öfverens om
ett obetydligt honorar, som sedan ökas i geometrisk progression med
hvarje ny upplaga ...
— Vi brukar alltid hålla oss till första upplagan, när vi resonnerar om
otryckta arbeten. Det var ju en tjock historia, antydde ni? Hvad handlar
den om i korthet?
— En ung poets sjuka stämningar och nervösa vibrationer — deklamerade
jag — hans aspirationer mot oändligheten, hans ...
— Du store, ett så’nt ämne för en roman! Men det såg jag på herrn, så
fort herrn kom in. Hur är hans ställning till _henne_? Blir det något
af?
— Henne? — utbrast jag. — Det förekommer knappast någon _hon_ i boken —
bara en gammal kvinna, som är halft en symbol ...
Här exploderade grossören. Han gapskrattade brutalt.
— En käring, som är en half symbol! Det är väl »S:t Göran och draken»
som har ingett er leda vid älskog. Det har väl blifvit omodernt bland
skaldeungdomarna numera att sysselsätta sig med kärlek. Nej, sitt
stilla, unge man, förifra er inte. Men kom ihåg, att utan kärlek
behöfver ingen göra sig besvär hos mig. Min familj skall väl också
lefva; tror ni jag har råd att ge ut romaner utan kärlek? Och finns det
ingen vidare kärlek i boken, så sätter vi åtminstone alltid på omslaget
»kärlekshistoria» eller »kärlekssaga». Vi är beroende af allmänheten,
unge man. Jag har brådtom. Adjö!
Göransson förfärades, när jag trädde ut på gatan och med dof röst
yttrade:
— Kom, Göransson, vi går hem igen. Min tro är krossad och mitt hopp är
sviket, ty den eländige knallen vill inte höra talas om annat än kärlek.


GLUNTENS EPIGONER.

HÄNRYCKNINGENS STAD.
Må ingen förespegla sig, att här skall följa en hymn öfver den sig så
kallande Mälardrottningen — hennes ära vidmakthålles redan förut af ett
nöjaktigt antal poeter, med eller utan literis (ingen har ännu befunnits
förtjäna mycke’ ris)[4]. Men en medellång middagslur härifrån efter
snälltågsberäkning blåsa uppsluppna slättvindar kring ett småtrefligt
provinssamhälle, bebygdt af tjugo à tretti tusen själar samt en
varierande mängd studenter. Där har det en gång synts mig godt att
dväljas, och där har min ande stundom i månskenskvällar bestigit
extasens höjder, hvilka torna sig högt öfver slottsbackens öfversta
krön. Där är hänryckningens stamort i Norden, där flammar den eviga
elden på den apolloniska yrans altarhärd.
Hör och döm! Den, som klottrar dessa rader, vallfärdade en dag förliden
vår till detta minnenas helgade hem för att där uppspåra några flikar af
sina ynglingaillusioners tappade purpurmantel. Mig lyste att utröna hvem
som upptagit den.
Slottsmurarna lyste mattröda mot en vårkvällsljus himmel, de afhållna
gamla kullerstenarna skuro sig vänligt påminnande in i skosulorna,
bronsgubben vände fortfarande ryggen åt det kungliga universitetshuset
och lät sin »tanke» hvila sig — allt detta var juste och i sin ordning.
Men det slog mig småningom, att samhället var för väl sopadt. Hela
studentkåren var undanstädad, och en dåsig prydlighet hvilade öfver de
snyggt upplinjerade gatorna, alltifrån Asgårds buttra fasad till
Luthagens yttersta träsk (lut abbreviation af lat. _lutum_, gyttja),
från brackdistrikten bortom järnvägen till Fjärdingens klassiska
kvarter. Kämpande mot en pinsam ansats till agorafobi, sneddade jag
öfver S:t Larsgatan och anhöll matt en poliskonstapel, som tycktes
utgöra den ende trafikanten.
— Hör nu herrn, hvar i all världen är studentkåren?
— Studentkåren — mumlade mannen tankfullt, synbart sträfvande efter att
associera detta uttryck med något inom hans sfär liggande begrepp. — Aha
— ljusnade han plötsligt upp — lokalen är nere vid Dombron. Vänd om och
gå genom Skytteanska ...
Men jag hade redan hånleende vändt mig ifrån den oförstående
ordningsväktaren och ilat mot ett hvitt föremål, som seglade neråt
gatan. Det hvita föremålet smyckade medicinaren Flaxbergs tjocklurfviga
hufvud. Tjusad störtade jag emot honom och hälsade honom med en
sällspord värme.
Flaxberg tog saken mera dämpadt, om än vänligt, ruskade min hänfördt
framsträckta hand, tittade på sin tidmätare och yttrade därefter moget
och öfvervägdt:
— Jag har i dag med en viss glans öfverstått min histologitentamen och
har med anledning däraf beslutit att påkosta mig en och en half timmes
rast, möjligen med kvart, dock enkel sådan. Om jag inte misstar mig, så
har jag sedan min förra tentamen en ouppdragen flaska apollinaris hemma
i min lokal — du har väl ingenting emot att tömma en bägare af detta
fluidum på grund af dagens betydelse?
Nej vars, nej för all del, det hade jag ju visst inte, omständigheterna
måste firas, det var själffallet. Men jag kan inte förklara hvad det var
för en dunkel tungsinthet som bredde sig öfver mig — jag som borde ha
fröjdats i himlens sky öfver Flaxbergs fina tentamen samt därmed
sammanhängande gästfrihet!
— Jaså, du har affärer här i stan? — fortfor tentamenshjälten i energisk
ton.
— Affärer? _Här?_ Låt oss tala allvar, yngling. Jag är kommen för att
råka studentkåren — svarade jag med en skymt af lidelse.
Flaxberg erinrade i detta ögonblick om den begreppslöse konstapeln.
— Direktionen sammanträder inte på länge — upplyste han småningom — och
hvad vill du dem för rästen?
— Ingenting — mumlade jag trött. — Jag tror, att en klunk apollinaris
skall lifva upp mig.
Flaxbergs vindsdublett var snart uppnådd. Själf kröp han ihop i
pinngungstolen och anvisade åt mig den storrosiga inventionsdivanen,
hvarefter den festliga pokuleringen vidtog.
Trots det stimulerande läskevattnet ville stämningen icke bli hvad man
kallar sprudlande. Flaxberg fann sig slutligen föranlåten att ursäkta
sin fåordighet med den upplysningen, att han måste i någon mån
koncentrera sina tankar på ett föredrag om kroppsarbetarhygien, som han
samma afton skulle hålla i föreningen »Bort med studenterna».
— Hvad sa’ du att den hette? — flämtade jag förlamad af häpnad. — Var
det »Bort med studenterna»?
— Precis — bekräftade Flaxberg strängt. — Jag märker, att du med
oursäktligt lättsinne vidhåller din gamla okomplicerade åskådning. Jaja,
man har ju själf haft sina tanklöshetsdagar. Men vid tjugofem år
åtminstone är man skyldig sitt fosterland att lägga ungdomsegoismen åt
sidan och känna sig som medborgare, som integrerande del af — af det
stora hela, du vet, bidraga till lösningen af den sociala frågan och så
där vidare ...
— Hvad är det för en fråga? — sporde jag trumpet — Är den direkt eller
indirekt?
Men Flaxberg stod icke att leda på afvägar.
— Den är i högsta grad direkt och berör enhvar af oss på det _allra_
närmaste — docerade han på. — Vi vill afskaffa studenterna på så vis,
att _alla_ blir studenter. Vi nöjer oss inte som du och dina olycksaliga
likar med att bilda oss själfva, vi åtrår i stället att med alla krafter
dra upp de vanlottade klasserna. Så snart jag har läst en bok eller
tidningsartikel eller hvad det må vara, så sätter jag mig inte i
högdragen lättja och smälter innehållet för mig själf, utan jag går
genast upp på en kateder och framlägger det för den arbetande brodern,
som sålunda för en ringa afgift erhåller en ovärderlig massa kunskap,
sorgfälligt preparerad. Eller också skrifver jag ihop ett
tjugofemöreshäfte, där han på ett otroligt lättillgängligt sätt får reda
på hvad lärda forskare har mödat sig i hela sin lifstid med att utröna.
Å, det är härligt att så kunna medverka till millionernas förädling! Och
hvilka resultat! Man hör ju på långa håll hur gräset växer ...
— Och kon dör — inföll jag, i det jag hastigt reste mig. — Din rastetid
är ute, Flaxberg, och mänskligheten kallar dig. Tack och farväl! Det
finns några droppar apollinaris kvar till din nästa tentamensfest. Jag
undrar, om Slöqvist kan träffas? Han bor ju härintill.
— Du gör rättast i att inte störa Slöqvist — varnade Flaxberg stelt. —
Han sysslar med utarbetandet af ett särdeles genomtänkt
härordningsförslag med speciellt afseende fästadt vid de värnpliktiges
intellektuella utbildning samt rösträttens nedflyttning till
konfirmationsåldern. Det kommer ju litet för sent den här gången, men
hvem vet, ett annat år kanske ...
Slöqvist fick vara för mig. Jag åkte tankspridd ned för trappräcket och
vandrade beklämd ut på gatan. Där uppdök åter en mössa.
— Tjänis, Pålle — skränade jag vänsällt — hur lefver du med världen?
— _I_ världen, men inte _af_ världen — förkunnade den anropade mildt
högtidligt. — Det gläder mig innerligt att se dig, fast jag hinner inte
mer, vi har missionssamtal i afton, och inga utomstående ...
— Tack, tack, men det gör ingenting för min del, jag har inte häller
just mycken tid — afbröt jag med någon brådska.
— Men en evighet har vi alla framför oss — ansåg Pålle och ilade vidare.
Ja, det var hänryckningens stad, och där flammade lågorna höga på den
apollinariska yrans altare.

KANDIDATEN PÅ RUTSCHBANAN.
Det var en gång en kandidat, som mer än de flesta grubblade öfver
striden mellan kapital och arbete. Han berördes smärtsamt af den
omständigheten, att dessa bägge hvart för sig så sympatiska begrepp
aldrig möttes i sämja utan ständigt flydde hvarandra eller stötte
hvarandra bort. Tider hade funnits, då han trott sig vara den korade
fridstiftaren, den som komma skulle; men han vardt äldre och fick
mustascher och gick öfver på Hamletssidan.
Då ordnade han småningom förhållandena så, att han ägnade den
hufvudafdelning af lifvet, som kallas terminer, åt den ena makten,
kapitalet, och det parentetiska bihang, som benämnes ferier, åt
motståndaren, arbetet. På detta sätt ernådde han den i viss mån lumpna
frid, som ett välberäknadt kompromissande kan skänka, och lade på
hullet, som endast den rättsinnige och välsituerade lägger på hullet.
I vetenskapliga kretsar var han äljes icke beryktad för ortodoxi. Har
var till och med så notoriskt kättersk, att han aldrig lyckats erhålla
svart på hvitt på sin kandidatgrad, utan titeln hade ursprungligen
tilldelats honom af hans städerska och sedan spridt sig till vidare
kretsar, så som det plägar gå.
Han var aldrig ovillig att utreda för oss yngre orsaken till detta
missförhållande, och en jämmer var det att lyssna till denna historia om
afundsjukt akademiskt trångsinne och obetvinglig martyrkäckhet.
Nå, han visste, hvad s. k. examina voro värda, och var inte den, som
dårades af titlars klang; men å andra sidan insåg han icke, hvarför inte
han såväl som andra kunde lägga sig till med ett och annat af dessa
stämplade pappersark, som äro så komiskt lätta att förvärfva och af
hvilka man i lifvets senare skeden stundom kan ta bevittnade afskrifter
för att dymedelst lura bönder. Ja, inte hade han svettats något
särskildt för saken, men han hade dock upprepade gånger stämt möte med
än den ena och än den andra »gamla stöfveln», som han med någon hätskhet
uttryckte sig om de akademiska lärarna, i afsikt att under vetenskapligt
tankeutbyte framhålla sin kompetens för den åsyftade betygsgraden. Han
föreställde sig, att han hade att göra med gentlemän, uppträdde själf
som sådan och hyste därför berättigade pretentioner på ett annat
bemötande än det verkligt skändliga, som kom honom till del. Det var
kanske inte lönt, att han sade mera, han kunde knappast vänta att bli
trodd ...
— Jo, gå på du — uppmanade vi ifrigt — vi tror hvad som hälst om de
gubbarna. Vi kan allt ha varit ute för dem lite’ hvar.
Å ja vars, han kunde gärna exponera dem, i betraktande af att de voro
tämligen komprometterade förut.
Hans röst blef dof af rebelliskt hat, och hans ögon stirrade ned i
toddyglaset med en glöd så förtärande, att sockret smälte fortare än
vanligt, medan han i stundom dunkelt antydande, stundom opassande
tydliga ordalag skildrade sina lärda rendez-vous’er.
Öfverensstämde det först och främst med folkvettets eller bara den rena
simpla snygghetens fordringar att pådraga sin solkigaste och
knappfriaste rock för att mottaga en åtta dar i förväg anmäld välfrejdad
yngling, som kommer på förmiddagsvisit i frack och broderadt skjortbröst
samt violett silkesnäsduk innanför västen?
Vi unga recentiorer bäfvade af vördnad och blickade skyggt på hvarandra,
liksom spörjande, om det kunde vara sant, att vi nyss blifvit bröder med
denne häpnadsväckande karl. Silkesnäsduk, broderadt skjortbröst! Somliga
af oss ägde frack och andra besutto frackbyxor, och vi redde oss alla
förträffligt. — Herre Gud, man tenterar ju inte alla på en gång.
Han höll emellertid för troligt, att de intriganta gamla männen
anskaffat de nesliga plaggen i någon lumpbod enkom för tillfället. Han
ansåg, att detta drag alldeles frappant passade in i deras karakteristik
och att måhända ensamt det innehöll nyckeln till hela deras anläggning.
Man kunde verkligen inte ha det att säga efter dem, att de sparade någon
möda vid arrangerandet af hans mottagande. Så plägade de t. ex. på
förhand ha låtit hopsamla allt damm, som vid morgonstädningen
uppdrifvits i deras och möjligen äfven någon grannes våning, på skyfflar
samt med snålt tillgodogörande af hvarje korn öst det öfver bord och
stolar och böcker i sina respektive s. k. arbetsrum. Visste någon af de
närvarande hvad detta ville säga för en man med samma dag borstade
svarta gångkläder? Icke häller ådagalade de någon tanklöshet och brist
på förutseende vid hans placerande. Saken måste ha varit öfvervägd,
annars hade de väl näppeligen satt honom på en låghalt taburett
(taburett, mina herrar!) midt för ett par bordsben och beredt honom
tillfälle till åtnjutande af drag och skarpt solsken. Han måste beundra
deras sinnrikhet, äfven om han icke kunde fullt sympatisera med deras
anordningar, ty han var den, som förstod att låta detta vara detta.
Vi sutto skräckslagna och stumma. Vi hade fått förverkligad vår ungdoms
djärfva dröm, framför oss satt en hjälte, ett af småaktighetens och
dvärgasinnets ädla offer. Framför oss satt en hjälte och höjde sitt
stora toddyglas till svar på den försynta hälsningen från våra
oansenliga punschglas, och de tunga molnen från en hjältes cigarr
korsade de fina rökstrålarna från våra cigarretter.
Allesammans tycktes de ha enat sig om att komplettera det kyliga
obehaget i inledningsceremonierna med det ovärdigt snärjande spörsmålet:
»Nå, hvad har herrn läst för något i ämnet?» Detta syntes honom innebära
en våldsam missuppfattning af ändamålet med hans besök och försatte
honom i ett dåligt humör, som han icke lyckades bli kvitt, så länge han
satt kvar på den nämda taburetten (nåja, _satt_ var kanske för starkt
uttryck). Visserligen kunde han ju kostat på sig att ramsa upp en hög
boktitlar — han hade minsann sett många sådana i sin dar — men han var
kommen för att resonnera allvarligt och gediget och framlägga sina
tankar och åsikter i det förevarande ämnet. Han råkade ha idéer, och
hvad innerst kom det dem vid, om han hade läst någonting eller ej?
Minnet af all den lumpenhet han varit med om syntes kväfva honom, hans
röst blef tjock af svällande harm, och han måste ta en större klunk för
att bli klar i strupen. Så försjönk han i funderingar, af ett bittert
slag troligen, och vi måste slutligen påminna honom, att hans skildring
icke kunde anses afslutad.
Liksom ovilligt tog han till ordet igen. Han var inte långsint, han
ville inte säga något ondt om dessa gubbar. De voro ju aflönade
Sionsväktare, de gjorde sin plikt så godt de förstodo, de kunde nog vara
ganska användbara i sitt slag. Men som usla bofvar hade de betett sig
mot honom. Kunde någon af de närvarande gissa, hvaraf det kom sig, att
han vägrats s. k. betyg? Okunnighet hörde dock icke till de laster, som
någon nu lefvande individ skulle våga uppträda och beskylla honom för.
Saken berodde helt simpelt på smärre meningsskiljaktigheter mellan honom
och gubbarna. Han hade befunnits hysa afvikande åsikter än i fråga om
ett årtal, än rörande en historisk händelses förlopp eller ett
filosofiskt systems sammanhang. Ja, och så hade han funnit den grekiska
formläran bra nog otidsenligt invecklad och därför vidtagit ganska
omfattande föränklingar, särskildt i konjugationerna.
Det var _detta_ som hade retat gubbarna och kommit dem att taga en låg
hämd! Ingen frisk fläkt i det akademiska kvalmet, nej bevara oss väl,
ingen ovanlig synpunkt, då ramlar hela bråten! Bara tramp, tramp, på
stället marsch. Hej på er, ungdomar, akta er för det som nytt är!
Den kvällen traskade vi hem i mörk indignation, och nästa morgon hälsade
vi med nöd på professorerna.
Han var en snäll och vänsäll man, och han höll sig inte för god att
sällskapa med oss ungtuppar. Han ställde med en sällspord liberalitet
sin hela tid till vår disposition under de perioder, då kapitalet, som
nämdt, var föremål för hans tankar och åtgärder. Ack jag minns väl, hur
värmande det kändes att, när man glad och rik trädde ut från
postkontoret med ett af fem insegel smyckadt konvolut uppstickande ur
bröstfickan, möta hans glädtigt intresserade blick och hälsas af hans
hjärtevinnande slag på axeln. »Gamle gosse, var det inte förlidet sekel
vi träffades sist, vi ska vara tillsammans.»
Ingen kunde som han visa oskrymtad fröjd öfver vår pappas frikostiga
hjälpsändningar, ingen kunde harmsnare instämma i våra förbannelser
öfver vår välbergade och ogifte farbrors obetydliga gifmildhet.
Han berörde sällan inför oss de tider, som han i öfverensstämmelse med
sin lefnadsplan ägnade åt arbetet. Han var ju ingen skrytsam person, och
för rästen hade ämnet sina bittra sidor.
Han antydde nämligen stundom, att han haft litet flera motgångar, än
någon af de närvarande kunde åskådligt föreställa sig. Men han var icke
den som ville uppkalla några larmoyanta effekter ...
Så mycket fingo vi ur honom ändå, att han, då terminen definitivt var
afslutad och såväl kapital som akademiska medborgare vordo sällsynta,
plägade packa full med böcker en gammal familjeklenod till läderkoffert,
som var så skröplig, att den sammanhölls endast af de kära minnen, som
voro fästade vid den, och färdas till något litet och oupptäckt samhälle
för att få ro till sina lärda mödor. Den åsyftade friden var emellertid
besvärligare att ernå, än de närvarande inbillade sig. Om han ville,
skulle han kunna förtälja beaktansvärda rysligheter om förstadsträhus,
där man fick tacka försynen, att det fanns ett slags väggar mellan
rummen, så att man inte bodde alldeles i familistär ... Man ägde tyvärr
också en apparition, som hvarken afskräckte familjemödrar eller unga
flickor från att åtrå ens bekantskap, och man var kanske såpass
spirituell, att man icke betraktades som något öfverflödigt påhäng vid
hjärtegoda merkantilherrars toddybord på Stadshotellet. Kort sagdt, han
hade aldrig lyckats finna den drömda idyllköping, där han tänkt sig, att
hans lifsverk skulle gro och blomstra.
Vi skålade i tysthet med den ödesmärkte mannen, vi kände oss så tarfligt
framgångsrika, så futtigt lyckogynnade, och vi törstade den kvällen
efter en ädel olyckas bäska kalk.
* * * * *
Men allt som tiden gick, blefvo vi äldre och förhärdade och knöto nya
bekantskaper och glömde småningom vår gamle vän. Väl växte det upp nya