Oskuld och arsenik: Analyser - 2

inte af, att jag besatt den färdigheten. Men det lyckades charmant, bara
tre bockar, och så många får man ha eller rättare _bör_ man ha, för att
det inte skall verka uppenbart, oblygt fusk. Den pojken, som kunde
skrifva franska och som jag därför plägade hålla med cigarrer, hade
uppfunnit ett utomordentligt sinnrikt och föga påfallande teckenspråk, i
hvilket vi öfvat oss flitigt den sista tiden. Vi voro till och med så
knifviga, att vi hade fullkomligt olika bockar.
Ja, som sagdt, mogenhetsskrifningarna äro en ganska infernalisk pröfning
för en ynglings skarpsinne och fyndighet, men »muntan» är i stället
ägnad att skänka honom hvila och vederkvickelse. Den försiggår alltid
gemytligt och festligt i min födelsestad. Privatister äro icke fullt så
entusiastiska för saken, ty de gå aldrig igenom där. Det brukas inte.
Men vi, läroverkets egna, gå alltid igenom. Våra gamla lärare vilja oss
ju intet ondt, och vi ha aldrig varit så behagliga och lättskötta i vårt
uppförande det sista året, att de åtrå ett fortsatt dagligt umgänge med
oss.
Min födelsestads invånare delta med lidelsefull sympati i sina
abiturienters öden. Alla affärer utom blomsterbutiken vid torget stängas
den dagen, då den muntliga pröfningen försiggår, samtliga individer äro
högtidsklädda och husen smyckade med flaggor och guirlander. Alla tre
poliskonstaplarna bära hvita vantar, hvilka samhället bekostar.
Stadsläkaren och landssekreteraren pläga fungera som examensvittnen, och
deras bostäder äro omringade af en folkskara, representerande alla kön
och åldrar, hvilken ångestfullt bestormar dem med upprörda frågor, när
de skrida hem på frukostrasten. Stadsläkaren njuter af dessa dagar, det
är de enda tillfällen, då han känner sig i någon högre mån anlitad.
Landssekreteraren däremot är som bekant från Stockholm och har en
försmädlig uppsyn.
När våra små stillsamma diskussioner med våra gamla lärare däruppe i
skolbyggnaden gått till ända, ostörda af de föga blodtörstiga gubbar,
som kallas censorer, och vår gamle vördnadsvärde rektor med rörd stämma
förklarat oss mogna, blir lifvet en oafbruten triumfhymn under de
närmaste tolf timmarna vid pass. Vår födelsestads invånare ha dragit man
ur huse för att invänta hjältarna på skolplanen, och där hölja de oss nu
med blomster och lagrar, och vi kastas från famn till famn, tills alla
haft fatt i oss, från den krye hundraåringen till det veckogamla
spenabarnet. Därpå tåga vi sjungande om studentens lyckliga dag genom
samtliga gator, under det ligapojkar bilda häck och hvitklädda
skolflickor strö rosor för våra fötter. Vi tåga som vandrande drifhus,
med buketter ända ner i knävecken, under det våra anhöriga frakta
återstoden af vår blomsterskörd i uppspända paraplyer.
Jag vill inte börja tala om vår sexa i Stadsträdgården på kvällen, ty då
skulle jag aldrig sluta. Sexan brukar häller aldrig sluta; åtminstone
försiggår det så småningom och så omärkligt, att ingen kan fixera
tidpunkten.
Min syster beredde mig den öfverraskningen att använda alla mina
buketter och kransar till stoppning i en soffkudde åt mig; men hur skönt
det än kan vara att i ungdomens vår hvila middag på sina lagrar, så vet
jag mjukare materia att luta hufvudet mot än torra löf.

INTERVIEWARENS DEBUT.
I min födelsestad existera två tidningar. Så många har det alltid
funnits där, så vidt jag vet, och jag kan med nöd tänka mig, att det
någonsin kommer att uppstå några fler af den sorten. Jag anser, att de
tillfredsställande fylla samhällets behof af periodisk lektyr och att
uppkomsten af en konkurrent endast skulle trassla till förhållandena och
möjligen förorsaka undergång för hela min födelsestads pressväsen.
Nu är det så lugnt och bra. Den ena kommer ut måndagar, onsdagar och
fredagar, den andra visar sig tisdagar, torsdagar och lördagar, och
hvarje aktningsvärd borgare prenumererar gifvetvis på båda, hvaraf
följer att han har så godt som en daglig tidning på storstadsmanér. Den
ena är åtstramadt konservativ, och den andra är så radikal, att den kan
skrämma tjurar, hvilket lyckliga förhållande torde utgöra en starkt
medverkande orsak till det harmoniska jämviktsläge min födelsestads
inbyggare städse bibehålla inom politiken. Ni förstår väl, att om man på
måndagen genomdränker sin själ med en för samhällets och kyrkans
auktoritet med ilsket allvar kämpande ledares ättika och på tisdagen
öfversköljer samma själ med en yster omstörtningsfilippiks svafvelsyra
och så undan för undan, så bibringas man småningom oundvikligt en mera
olympisk syn på de världsliga tingen än hufvudstadens enögda
partimänniskor kunna förvärfva.
För öfrigt beröres jag särdeles sympatiskt af den omständigheten, att de
bägge platskollegorna med en på samma gång praktisk och storstilad
fördomsfrihet slagit sig ihop om samma tryckeri och äfven dela
expeditionslokal. Ja, det lär hända, att redaktörerna vikariera för
hvarandra ibland, och att redaktionssekreteraren är gemensam, tycker väl
ingen illa vara. Det vill säga han tituleras redaktionssekreterare, för
tidningarnas anseendes skull, men hans befattning är af en ytterligt
omfattande beskaffenhet, och dess skala löper från en elegant
veckokåsörs tankenötande uppgift till ett stadsbuds ringa funktioner.
Den ynglingen var det som sökte behandla mig, när jag nyligen under en
resa gjorde en sväng öfver min födelsestad.
Han har för vana att hvarje morgon på vägen till sina byråer dyka in i
Stadshotellets förstuga för att kopiera kritinskriften på den därstädes
upphängda svarta taflan, hvilken alltid furnerar en gärna sedd
spaltfyllnad. Hände sig så, att mitt namn en dag strålade mot hans
sömnblinkande ögon. Och i detsamma for en liten högfärdsdjäfvul in i
denne ynglings hjärta och ingaf honom det öfvermodiga uppsåtet att
företaga ett i samhället dittills okändt journalistdåd.
Han aflägsnade sig från Stadshotellet med öfverrocken häftigt uppfläkt,
käppkryckan i fickan och doppskon i luften samt en gloria af ljusa
drömmar kring den vårdslöst påtryckta mjuka filthatten. Jag betraktade
honom från mitt fönster och gladde mig åt hans okufvade entusiasm.
Vid elfvatiden, min födelsestads visittimme, sågs ynglingen åter vandra
uppför gatan, numera iklädd frack och hvit halsduk samt iakttagande en
mera klassmedveten och allvarsstadgad hållning. Det är inte otroligt,
att han generades af en lätt nervositet. Han var inte van att bära
frack, åtminstone inte _den_ fracken.
Sedan jag med tillhjälp af den vid mitt fönster anbragta
reflexionsspegeln konstaterat ynglingens annalkande och gjort mig reda
för situationen, bultade jag med eldgaffeln i golfvet (i min födelsestad
användas inte ringklockor inne i rum), hvarvid Stadshotellstäderskan
tillskyndade och fick befallning att anskaffa den pinngungstol,
som jag tänkte mig befintlig någonstädes i huset. En sådan
hämtades ögonblickligen från källarmästarens förmak, och sedan
kakelugnsnischluckorna undergått en flyktig polering, såpass att man
kunde se hvad man tog sig för, ordnade jag mig till en pose af ganska
fin litterär verkan i sagda gungstol. Med hufvudet drömmande lutadt mot
handen lät jag blicken tankfullt dröja vid »Sveriges kommunikationer»,
som jag till hälften utbredt öfver knäna, och bidade så. Jag hade
visserligen aldrig blifvit interviewad förr, men det är alldeles
fenomenalt hvad det går ledigt för en något intelligent och beläst
person att göra sig hemmastadd i ett ovanligt läge.
Tvekande steg hördes i korridoren och så en försynt men orolig knackning
på min dörr. Jag var alltför djupt försänkt i drömmar för att fästa
afseende vid densamma, men ynglingen inträdde dock utan att afvakta
någon uppmaning. Långsamt och motvilligt höjde jag hufvudet och
betraktade honom med en innehållsrik och forskande blick, som gick rakt
igenom honom och fäste sig på dörrposten, där den blef sittande så länge
sammanträffandet räckte. Ett så föga gemytligt umgängessätt brukas inte
i min födelsestad, och jag hade skäl att hoppas åtskilligt af det
intryck det skulle frambringa.
Så snart ynglingen repat sig något och sväljt djupt ett par gånger,
tillsporde han mig belefvadt, om jag hade något emot att bli
interviewad. Jag höjde omärkligt på axlarna och log ett gåtfullt leende,
ägnadt att bibringa honom en föreställning om hur kväljande ofta denna
fråga blifvit ställd till mig och med hvilket behärskadt öfverseende jag
tillmötesgick alla de dåraktiga anspråk en sensationslysten publik
ställer på en offentlig person.
Ynglingen framdrog högtidligt sin anteckningsbok och begynte ett ganska
universellt och icke oäfvet planlagdt förhör. Utgående från mera
personliga och närliggande ting, såsom mitt intryck af min födelsestads
utveckling under det senaste decenniet och mina egna litterära planer
för den närmaste tiden, ryckte han småningom in på mera oöfverskådliga
områden, såsom absolut afhållsamhet, kasernen som lärdomsskola och
Transvaals öde.
Jag yttrade icke något betydligare antal ord, men det stod ynglingen
fritt att taga del af min mimik. Jag meddelade honom emellertid med
språkets tillhjälp, att mitt skarpt observerande skriftställaröga
skymtat ett nykterhetskafé vid torget och att den ene medlemmen af
stadens poliskår förefallit mig obekant. I fråga om Transvaal påpekade
jag, att boer är en singularisform och i pluralis synes mig böra heta
boerer. För öfrigt uppförde jag mig ytterligt försiktigt. Ynglingen
skref och skref.
Slutligen vardt hans frågeförråd uttömdt, han tystnade och stirrade
beklämdt framför sig en stund. Jag kände mig hungrig, ty på
Stadshotellet i fråga får man kaffe med hembakta kringlor kl. sju på
förmiddagen och anses därvid lägga tillräcklig grund för middagsmålet
kl. ett. Jag frågade alltså med en nyans af otålighet:
— Hvad sitter reportern och väntar på?
— På en bekant, som har en kamera — genmälde ynglingen icke utan
värdighet.
Ganska starkt smickrad sträckte jag ut handen efter eldgaffeln för att
få upp en smula frukost åt såväl mig som den mig ganska sympatiske
ynglingen. Men denne missuppfattade min åtbörd i en för sig ogynnsam
riktning och aftågade brådstörtadt. Det skulle dock inte varit mig
oangenämt att se mig afbildad i min födelsestads pressorgan.
Interviewen kom först in i den konservativa platskollegan och dagen
därpå i den radikala. Ynglingens sällsporda kapacitet och hårfina
uppfattning framträdde bägge gångerna i bjärt dager, och det gladde mig
inte obetydligt att läsa de epokgörande uttalanden han ansåg mig ha
fällt. Jag har t. o. m. lärt mig utantill en del af dem och tänker
använda dem någon gång. I den konservativa platskollegan fästes särskild
vikt vid det frenetiskt fosterländska sinnelag jag lagt i dagen
synnerligen på tal om krigsförhållanden, och den radikala betonade med
förkärlek min hänryckta häpnad öfver samhällets svindlande utveckling.
För öfrigt skildrades jag på båda hållen som en blid och frånvarande
poetnatur, dock utsatt för plötsliga nervösa anfall af mordlystnad. Där
fick jag för eldgaffeln!

SANNINGEN OM DE DÖDA.
Man hör ju någon enstaka gång talas om folk, som tillvaratages af
staten, därför att de fällt ett kärlekslöst yttrande om en medvarelse;
men det måtte vara individer, som födts till världen med enastående otur
som förnämsta faddergåfvan, ty vi äro iögonenfallande många, som gå lösa
intill denna dag. Om personer, hvilkas lifsfunktioner icke äro
afstannade, åtnjuta vi privilegium att framkasta allt fult vi någonsin
veta eller mäkta utfundera, men — _de mortuis noll nota bene_! Detta
hade de bekanta romarna reda på, och därför gick det bra för dem, så
länge det gick, och de voro ett dunderfolk, tills de gjorde
världshistorisk cession och nedsjönko till kuggämne i mogenhetsexamen.
Godt hade det varit, om unge Jakob Fjäderlund i Dagspostens redaktion
haft denna malmfulla sentens inristad i sitt icke oäfna minne, när
hvitvaruhandlanden B. O. Mårtengren skattade åt förgängelsen, uppriktigt
sörjd och saknad af maka, döttrar, kunder och mångårig springpojke. Det
föll nämligen på den olycksfödde ynglingen Fjäderlunds lott att dikta
den minnesruna, hvarmed tidningen ville resa ett erinringens och
pietetens monument öfver den framstående medborgaren. Dylikt finare göra
plägade egentligen redaktören förbehålla åt sig själf, liksom han med
sitt utvecklade sinne för rhenvin ogärna mankerade förmögnare
begrafningar; men han befann sig för ögonblicket sängliggande och mör i
kroppen efter ett animeradt meningsutbyte med Annandagspostens radikale
chef.
Hvitvaruhandlanden hade, enligt den inlämnade annonsen, dragit sin sista
suck klockan 3,32 på morgonen, och Jakob, som greps af en romantisk åtrå
att vid detta tillfälle eller rättare frånfälle förvärfva sina
riddarsporrar som publicist, ilade på arla förmiddagen till sorgehuset
för att interviewa den mångårige springpojken. Denne anträffades
brinnande sysselsatt med att drapera butikslagret framför husets
samtliga fönster, men för tjugofem öre gick han in på att meddela Jakob
några upplysningar i förstugan.
Jakob fann den mångåriges meddelanden något torra och perspektivlösa,
men tröstades af medvetandet, att han själf var så tämligen försedd med
en reporters nödvändigaste egenskap, fantasi. Han annoterade febrilt,
tryckte, som skalden säger, ej blott den valkiga handen utan äfven en
penning i den och skenade till byrån för att utarbeta gesällstycket.
På eftermiddagen utsändes Dagsposten som vanligt. Numret har sitt
vemodigt historiska intresse, alldenstund det blef det sista unge Jakob
Fjäderlund lade hand vid. Den med B. O. Mårtengrens aktade namn
öfverskrifna artikeln väckte ett tämligen enastående uppseende och
utklipptes af ett flertal prenumeranter för att sedermera biläggas den
skrifvelse till redaktionen, i hvilken de kyligt framlade skälen till
att prenumerationen ej förnyades.
Efter en jämförelsevis objektivt hållen inledning, meddelande behöriga
data, fortskred den ifrågavarande minnesrunan till en intimare
karakteristik af den hädangångne.
»Väl var B. O. Mårtengren», hette det, »efter mänskliga begrepp en stor
man, utrustad med dådkraft och en sällspord företagsamhet, hvilka
egenskaper, parade med en storslaget vaken blick för guldets allt
dominerande ställning i vår tid, förmådde honom att i detta samhälle
etablera en affär af en art och en omfattning, som — jag vill af fruktan
för öfverdrift icke säga världen men — samhället aldrig skådat. Det är
hvarje läsare bekant, att intet hvitvarumagasin här förut existerat; ja,
blotta namnet klingar främmande i våra öron. B. O. Mårtengren gick
sålunda alltid under den stolta titeln ’hvitvaruhandlanden’, och i den
egenskapen var han känd i slott och koja.
Vi anse oss dock icke böra dröja endast vid den lysande utsidan af det
lif, som nu är lyktadt. Förenade genom långvarig och dyrbar vänskap (du
borde skämmas, Jakob — 10 minuter och 25 öre!) med en person, som i
åratal stått den afsomnade nära, äro vi bättre än någon annan, äfven om
ett skandalblad i morgon skulle bakslugt antyda motsatsen, i tillfälle
att upplysa om de lyten, som vidlådde hans karakter. Så t. ex. ådagalade
han i den trängre familjekretsen en brutalitet, som pinsamt berör en hos
en man i hans position, samt en despotism, som osökt för tanken på en
Napoleon eller någon annan. Tungt föll ofta hans massiva hand på
matbordet, och järnhårdt var hans grepp om nyckeln till kassalådan. Vi
kunde skrifva spalter om den småaktighet, hvarmed han förbittrade sina
ofta ombytta biträdens lif. Exempelvis kan anföras, att damerna till
julklapp plägade erhålla hvar sitt fjärdedels dussin bomullsnäsdukar och
herrarna hvar sin krage af fjolårets fason.
I det offentliga lifvet, där han som stadsfullmäktig och taxeringsman
spelade en framskjuten roll, skydde han inga medel för att nå sina
afsikter, och att den gaslykta, som till allmän förargelse står midt på
trottoaren framför hans butiksdörr, tillkommit uteslutande på den
aflidnes initiativ, är ingen hemlighet. Orsaken till att han
hufvudsakligen annonserade i vår föga gentlemannalika platskollega,
hvilken väl knappast läses af den publik, som konsumerar hvita skjortor
(manschetter vilja vi inte nämna i det sammanhanget), är här ej platsen
att utreda. I hvarje fall bära vi intet agg till honom, om vi än som det
offentliga ordets förtroendemän o. s. v., o. s. v.
Det bär mig emot att citera återstoden af Jakob Fjäderlunds hårresande
gröna artikel. Det redan anförda torde ha varit nog för att åstadkomma
ett intryck.
Sedan Jakob distribuerat organet åt det halfva dussin äldre
kvinnor, som ombesörjde utdelningen, vandrade han med saliga
hufvudredaktörsförnimmelser till Stadshotellet, där han helt solo intog
kaffe med punsch och kände världen trång men angenäm.
Men olyckorna började regna öfver honom slag i slag.
Först ett telefonbud från sterbhuset. Nå ja, de mångfaldiga och
välassorterade okvädinsorden ur änkefru Mårtengrens mun gjorde honom
inte så mycket på grund af distansen, och dem kunde han för öfrigt
använda under sin framtida verksamhet (tänkte den kortsynte); men när
han fick höra, att hans fästmö just erhållit räkning på de kostsamma
batistnäsdukar, som han förra julen förärat en annan flicka, hvilken han
den tiden höll af och hoppades vinna, då vacklade han halft medvetslös
tillbaka till sin punsch.
I detta ögonblick instörtade icke blott hans lyckas luftslott utan äfven
en tryckeripojke med en skrifvelse från redaktören i sina svarta tassar.
Pojken flinade och skrifvelsen innehöll ett ögonblickligt och evigt
permitterande från hans (Jakobs) innehafda syssla.
— Ha! — utbrast den olycklige, som kände vanvettet likt punschångor
omtöckna sitt nyss så stolta hufvud. Han gaf luft åt sina känslor genom
att med fotsulan hjälpa pojken ut på gatan, hvarvid denne förlorade
balansen och i fallet vrickade ett finger. Stadens ene poliskonstapel,
som har sin angenäma post i hotellets port, grep med begärlighet
tillfället och Jakob samt släpade denne med sig genom hela Storgatan
till vaktkontoret.
Prenumeranterna stodo på hvarandra i fönstren gatan utefter och jublade:
»Titta, nu skall smädeskrifvaren Fjäderlund på vatten och bröd — man ser
ändå, att det finns en tryckfrihetsförordning i staten! Fast nog var
Mårtengren en buse i sin krafts dagar.»
Jakob Fjäderlund fick inte ens vatten och bröd — han näpstes och
släpptes, och som han kände sitt läge oangenämt, skred han ner till
stadens å för att därstädes ända sin tillvaro. Enär det emellertid ännu
var tämligen tidigt på försommaren och badsäsongen icke börjat, blef han
stående på stranden och grufvade sig något öfver fluidets antagliga
kyla. Plötsligt fann han, vid det han stack handen i sin inre
bröstficka, att han saknade visitkort, hvilket omedelbart förmådde honom
att uppskjuta sitt förehafvande, ty det bar honom emot att efter döden
gå genom pressen som »en yngre, välklädd mansperson», sedan han i
lifstiden fallit igenom densamma under sitt lokalfrejdade namn.
Jakob styrde omedelbart sina håglösa steg till ett accidenstryckeri för
att beställa de saknade identifikationsmedlen. Man svor på att det
rekvirerade hundratalet skulle vara klart till afhämtning kl. half nio
följande morgon. Denna mened räddade Jakobs lif åt litteraturen, ty han
beslöt att ta timlektioner i konsten att ljuga på ett vederhäftigt sätt
hos faktorn på nämda tryckeri. Efter fjorton dagars kurs var Jakob
utlärd, packade ner sin tandborste och sin andra rock samt for till
grannstaden för att söka anställning i sitt fack.
Redan första kvällen svängde han sig så skickligt på Stadshotellet, att
både den konservativa och den radikala platskollegan tiggde om hans
medverkan. Jakob var inte difficil — han åtog sig ögonblickligen att
varda radikal redaktionssekreterare och konservativ notischef. Man kan
inte hålla så vidlyftig personal i provinssamhällen.
Jakobs dödsrunor blefvo med skäl bemärkta. Stadens borgare somnade hän
med ett tryggt leende på läpparna. En minnesstrof af Jakob i bladet var
så god som femti kransar på ens kista. Låt vara, att B. O. Mårtengren
blifvit salig; men riktigt bottensalig kunde han väl näppeligen känna
sig, när han tänkte på hur _han_ blifvit behandlad. Sterbhuset är det
inte lönt att tala om. Det måste lagsöka Jakob för näsdukarna. Han ansåg
sig ha råd till sådant nu.
Emellertid satt den trolofvade hemma i sitt fädernehus och hörde med
bitter saknad Jakobs lof. Slutligen kunde hon inte bära det längre utan
telegraferade (svar betaldt): »Jakob, näsdukarna?» — Därpå svarade
Jakob: »Snufva?» — Den trolofvade fortsatte: »Nej, sorg. Förklaring
önskas.»
Denna gång hade hon försummat att lägga ut femti öre för svaret, hvarför
det dröjde något. När det ändtligen kom, innehöll det: »Uppriktighet
farlig, därför bortlagd. Alltjämt älskande och trogen.»
Då vardt den trolofvade så gripen och rörd, att hon ringde på till
sterbhuset och yttrade ett antal oartigheter samt skref på ett brefkort
till Jakob det symboliska ordet »Kom».
Jakob anlände och giftermål blef konsekvensen; men den trolofvade,
numera makan, har aldrig fått nys om hvem som erhållit det halfva dussin
näsdukar, hvarmed Mårtengrens sterbhus sökte snyta dem bägge på deras
lefnads lycka.

KARNEVALSYRA I FOSTERLANDETS TJÄNST.
Den akademiska ungdomen, hvilken gärna till den icke studerande
allmänhetens förfång söker tillskansa sig de mest hårresande
privilegier, betraktar sig bland annat som själfskrifven och
oupphinnelig arrangör af karnevaler. Att denna ära kan göras nämda
ungdom synnerligen stridig, skall här på ett otvetydigt sätt bevisas
genom en ur ett aktadt platsorgan hämtad redogörelse för en glansfull
festivitet i min födelsestad, en tillställning som de respektive
studentkårerna både i det Uppsala, där de ystra vindarna blåsa, och i
det Lund, där de härliga lagrarna gro, torde få svårt att göra efter.
Saken tilldrog sig för åtskilliga år sedan men lefver i grönskande
minne. Jag öfverlämnar ordet åt
DAGSPOSTEN.
Gårdagens storartade försvarskarneval i Stadsträdgården blef, som man
kunnat vänta sig, en _succès de rire_; men så hade ock hela vårt
uppåtsträfvande samhälle lagt in sin själ i företaget med det
passionerade nit, som endast vår örlogsflottas beskaffenhet mäktar
uppväcka hos hvarje rättänkande medborgare.
Vi erinra om att såväl länets höfdings egen maka som fru borgmästarinnan
och vår afhållne stadsfiskals värderade svärmor jämte flera andra damer
af _la crême de la haute volaille_ utfärdat det poetiskt stiliserade
uppropet i _våra_ spalter (af naturliga skäl _icke_ i vår — hm! —
kollegas). Dessa vördnadsbjudande kvinnor, hvilka historien måhända en
gång kommer att tillskrifva vår definitiva seger öfver ryssen, höllo sig
i går icke för goda att egenhändigt, iklädda förtjusande hvita förkläden
och med smakfulla penningväskor vid sidan, utskänka krusbärssaft
(hemmagjord) och de läckraste bakelser (införskrifna från hufvudstaden).
Deras täcka döttrar och niècer skötte graciöst en tombola (ett slags
modernt och sinnrikt lotteri), där man för den föga kännbara utgiften af
tjugofem öre, som dock kunde öfverskridas, hade ett sent återkommande
tillfälle att förvärfva både nyttiga och prydliga föremål, såsom
knappnålsbref och fotografiramar af _papier-haché_. Den unga
blomsterrabatten såg helt enkelt bedårande ut i sina hvita
linongsklänningar med ljusblåa eller skära atlasband, omsorgsfullt
tvättade sedan länets höfdings lysande Oscarsbal och nästan som nya.
Samhället var nära nog mangrant tillstädes (möjligt är, att
Annandagspostens prenumeranter sutto hemma, men det gjorde i hvarje fall
ingen vidare skillnad) och så godt som i sin helhet kostymeradt. Det
fanns väl knappast en kotte, som inte var klädd till något. Då en
opåräknad mängd annonser influtit till detta nummer, hvarigenom vi
nödsakats att låta såväl vår politiska ledare som flertalet nyheter stå
öfver till nästa vecka, nekar oss utrymmet att ingående skildra hvarje
särskild af den bländande skaran. Vi kunna endast helt à propos och på
måfå antyda en och annan.
Landsstaten, som gjorde sig mycket verkningsfullt, bar sina vanliga
uniformer och så lösnäsor. Vår vördade rektor hade lagt af sin peruk och
var fullkomligt oigenkännlig. Den, som tog priset bland herrarna, var
dock med acklamation vår framstående tillfällighetspoet, extralärare
Rythmén, som med en tilltalande anspelning på det patriotiska ändamålet
klädt sig till Brage och föredrog gamla fornnordiska visor till gitarr.
En uppnosig och klandersjuk stockholmare[1], hvars härvaro knappast kan
betraktas som någon vinst för samhället, gafflade något om att hr
Rythmén borde haft en harpa i stället; men detta småaktiga klander af en
oväsentlig detalj i en för öfrigt ytterligt stiltrogen kostym väckte ett
så allmänt och poängteradt ogillande, att ifrågavarande stockholmare
till samtligas belåtenhet snart fick nog af festen.
Damerna hade allmänt ifört sig hänförande sigenerskedräkter och spådde i
händerna. Det fanns dock icke händer åt alla, utan måste somliga
förtjuserskor ägna sig åt rent bettlande. För öfrigt fick man se alla de
praktfullt brokiga äkta schalar, som pläga gömmas i våra förmögnare
fruars välförsedda klädkistor, framtagna till vädring och draperade på
det mest artistiska sätt.
Man skulle nog kunna anmärka, att det i början gick något stelt och
generadt till. Före klockan fem e. m. ville icke den ståndsförgätna
abandong, som är villkoret för uppkomsten af en rätt karnevalsyra, göra
sig gällande. Men det tog upp sig, ungherrarna satte sig i stämning
medelst sockerdricka och ett lättsinnigt, under förhandenvarande
omständigheter fullt tillåtligt slöseri med tolfskillingar vid tombolan,
där deras _nit_ (vi åsyfta ingen vits) belönades med hulda leenden, och
till sist, när tjugo kulörta lyktor spredo sitt mystiska sken öfver det
färgrika vimlet, började en snart sagdt sydländsk lifsglädje bemäktiga
sig folkmassan. Tal höllos, skålar druckos, glas krossades. Vår präktiga
stadsmusik blåste »Finska rytteriets marsch» (eller var det
»Dubbelörnen»?), och samhällets pelare tågade med uppsluppna danssteg
efter tonernas sprittande rytm. En aktad affärsman af våra flitigaste
annonsörer traskade omkring med ett positiv och provinsialläkaren gick
på lina.
Till slut förevisades en af bengaliska eldar belyst tablå, föreställande
Svea med armen lindad om en pansarbåt, som låg på ett divanbord bredvid
gudinnan. En skolyngling ur sjunde nedre framsade under tiden ett
fosterländskt poem, som kom allas hjärtan att klappa i samma takt och
allas ögon att tåras. Den sista strofen, som på grund af sitt
hjärtegripande patos var nästan mer än vi kunde uthärda, lydde sålunda:
Vid hennes vårars frost
och somrars brist på solljus[2],
vid hennes slätters blåst
och hennes norrskens polljus
vi svära som en man,
ja svära såsom tvänne,
att gripes Svea an,
ska’ vi försvara henne.
Så var då denna minnesrika dag till ända. Lyktorna slocknade, sorlet
domnade, mörkret tjocknade, samhället somnade.

KONKURRENTRUINEN.
Det kulturgyckel, som under den förflutna sommaren satts i gång nere i
den förfallna småstaden Visby för att hopskrapa medel till täckandet af
de barhufvade kyrkobyggnader, för hvilka orten i fråga åtnjuter ett
visst rykte, ha ledt mina tankar till en i viss mån tragisk episod i min
födelsestads krönika.
Denna stad har, alltsedan det första lyxtåget rasslade in på dess
monumentala, för världstrafik beräknade bangård, grubblat sig hårdt när
sinnessjuk på metoder att lämpligen kanalisera den turistström, som
hvarje sommar vältrar sig öfver våra bygder, men som röjer en säregen
tendens att ouppmärksamt flyta denna stad förbi. Man inrättade till en
början smörgåsbord i första klassens väntsal, men dels vållades
därigenom endast femton minuters uppehåll för utlänningarna, dels
konsumerade dessa anjovis med matsked och stucko osten i fickorna, så
att affären gick med förlust och måste stoppa. Ett flertal andra
åtgärder af stundom rätt halsbrytande art, hvilka det vore för långt att
uppräkna, som de fornromerska skribenterna listigt uttrycka sig, när