Oskuld och arsenik: Analyser - 3

deras kunskaper klicka, vidtogos och befunnos maktlösa.
Hvad plägar ske, när all privatintelligens är gagnlöst förbrukad? En
komité tillsättes. Så skedde ock här. Räntmästare Pålin, hvilken en gång
som pojke olofvandes medföljt en pitpropsskuta till Newcastle, var
själfskrifven ordförande, och äfven de öfriga medlemmarna voro män, som
sett sig något om i världen.
Komitén sammanträdde en gång i veckan på enskildt rum å Stadshotellet,
och källarmästaren var inom kort en bergad karl. Första året utvecklades
en sjudande verksamhet med framställandet, bordläggandet och
nedklubbandet af projekt, hvilka i och för sig voro anslående som vackra
fantasialster, men otjänliga för det åsyftade ändamålet. Det var ju t.
ex. alls inte någon förkastlig tanke rådman Bertilsson hade att
mobilisera staden och flytta den två mil åt sydväst, för att den skulle
komma närmare hafvet samt en större flodmynning och dymedelst kunna
transformeras till badort. Men den af drätselkamrern uppgjorda
kostnadsberäkningen afsvalade den i första taget varmt hänförda komitén.
Andra året inträdde en viss slapphetsreaktion i arbetet, komitén förföll
till planlöst kallprat och anekdotberättande kring toddybordet och den
radikala platskollegan började uppvakta med ettriga ledare. Men på
tredje året vaknade räntmästarens dorska samvete. Han reste sig upp,
slog näfven i brickan, så att det varma vattnet skvalpade öfver
tillbringarens bräddar, och utropade med tordönsröst: »Se på Visby!» Men
komitén såg på räntmästaren. Han ombads att förklara sig ... När den
glädjedruckna komitén denna afton åtskildes, var det ödesdigra beslutet
att bygga en ruin fattadt och protokollfördt.
Hälst hade man nog velat ha en kyrka, med delvis raserade murar och
utslagna fönsterrutor och andra ålderdomliga agremang; men på
drätselkamrerns enständiga yrkande stannade man vid ett mindre
fästningstorn med sönderskjuten krenelering. Det kunde ju alltid
utvidgas längre fram, när turistströmmen börjat afsätta sitt guldslam på
stadsgatorna.
Befolkningen entusiasmerades omedelbart för planen, dess effektivitet
framlyste för enhvar som något själfklart, och samtligas varmaste
intresse omhägnade ruinbyggandet. Muraremästare Jönsson, fördelaktigt
känd som upphofsman till det balkongprydda trevåningshuset utanför
stadsporten, inkom med lägsta anbudet och korades sålunda till
företagets entreprenör. Om platsen diskuterades hetsigt såväl i
lokalpressen som i umgängeslifvet; men stadsfullmäktige förlade med
flertalets gillande ruinen till en tämligen dominerande, gräsbevuxen
kulle midt i Stadsträdgården för att på så sätt kunna aftvinga
turisterna tio öres entré utan att profanera fornminnesmärket med någon
biljettförsäljning.
Tegelstenarna nedröktes och naggades efter en sinnrik metod, rostiga
järnkrampor och dito spik uppköptes till högsta gällande priser — kort
sagdt, intet försummades, som kunde bidraga till ruinens illusoriska
fornvärde. Med tanke på vinterresande insattes en likaledes roströd
kamin i tornrummet, och en blågulrandig flaggstång med ställvis
omsorgsfullt afskafd färg stacks ut genom en skottglugg under
murkransen. Tak var det naturligtvis aldrig fråga om, ty »Se på Visby!»
upprepade räntmästaren ideligt.
En ögonlust var det att skåda denna ruin, när den stod där färdig med
sina brustna tinnar, sina halft lossnade krampor och sin fallfärdiga
vindeltrappa. En doft af riddarromantik från äfventyrens storhetstider
bredde sig från den öfver Stadsträdgården, ja öfver hela staden. Komitén
firades med subskriberad sexa, och Jönsson hugnades med en
nysilfverservis.
Men turistströmmen framhärdade alltjämt i att ta en krok omkring
samhället, intet guldslam ville klibba vid gatstenarna. Man borde nog ha
gjort litet reklam i den utländska pressen; men det hade ingen förstånd
på. Annars skydde man inga uppoffringar för ruinen. Ligapojkar infångade
och ditsläppte ett antal råttor, och då dessa på grund af bristande
viktualietillgång stodo i begrepp att emigrera, sände diversehandlanden
Sandén ett parti schweizerost för att underlätta deras existens.
Råttorna stannade benäget, men turisterna uteblefvo. Ruinen bar sig
inte.
Småningom slappnade allmänhetens intresse för det med så högtflygande
förväntningar motsedda fornminnet, komitén fördystrades till humöret och
upphörde att frekventera Stadshotellet, och räntmästaren föll själf ihop
till en ruin af sitt forna dådkraftiga jag. Nu är han stoft i stoftet,
och intet återstår af honom mer än det bevingade ordet: »Se på Visby!»
Men man tittar aldrig mer åt det hållet i min födelsestad.

STORSÅNGERSKAN PÅ GENOMRESA.
Hvad är en storsångerska egentligen? Det är ett moget men alltjämt
tjusande fruntimmer, som inte kan förmås att kvittra en strof för sina
medmänniskor utan en blodigt stor penningvedergällning. I det sistnämda
afseendet företer hon en rent af underbar öfverensstämmelse med min
ringhet. Jag skulle kräfva en rysansvärd betalning för att höja min
stämma till solosång inför offentligheten. Här föreligger dock en
motivdifferens mellan storsångerskan och mig. Jag är nämligen absolut
blottad på sångröst, under det hon i påfallande grad är behäftad med
sådan. Det är väl därför som hon konsekvent lockar publiken ifrån mig.
Hemma i min födelsestad har det aldrig förunnats oss att höra någon
storsångerska. Som bekant uppträda inte dylika i småstäder, deras
röstvolym skulle inte få rum i ett mindre samhälle. Resigneradt inseende
detta, hyste vi dock en hemlig åtrå att en gång få _skåda_ en slik fågel
och sedan dö. Borgmästaren, som har förstånd på litet af hvarje,
upplyste oss för öfrigt, att verkligt äkta storsångerskor egentligen
pläga ha lagt bort att sjunga och så godt som kännas igen på denna
egenhet.
Så hände en dag för ett par år sedan något som ställde min födelsestad
på hufvudet. Bland »anmälda resande» på Stadshotellet lästes i den
radikala platskollegan detta namn: Christina Nilsson, fru, Småland. En
förlamande lyckokänsla grep till en början sinnena, men snart vidtog en
feberaktig energiutveckling. Stadsfullmäktige kallades till extra
sammanträde för att öfverlägga om hur samhället värdigt skulle fira den
utsökta gästen: flaggorna, som anskaffats till kungabesöket året förut,
framletades från vindskontoren. Stadsträdgården plundrades på blommor
till girlander att smycka husväggarna med. Skolungdomen fick tvärt lof
och tillhölls att tvätta sig. Ingen vägrade sitt bidrag till konstens
hyllning.
Medan detta pågick, vandrade den radikale redaktören, parfymerad och
begrafningsklädd och darrande af nervös högtidlighet, upp till
Stadshotellet. Han bäfvade vid tanken på att stå inför denna
världsdrottning, men den flärdfria omständigheten, att hon i hotellboken
kallat sig fru helt änkelt och med hjärtegripande pietet vidfogat sin
fattiga hemprovins’ namn, ingaf honom ett relativt hjältemod.
Stadshotellstäderskan släppte in honom i ett utan prål inredt rum, sedan
hon först medelst en blick genom nyckelhålet konstaterat, att fru
Nilsson var inne. Den radikale redaktören bugade sig till mattan,
tappade sin storm, sökte uppfånga den med sin skälfvande hand, lyckades
icke, uppgaf försöket och lyfte slutligen blicken mot storsångerskan.
Denna beskådade honom med ett visst intresse, uppblandadt med en kanske
ändå mäktigare förvåning. Hon var en välklädd medelålders dam med
blondt, välkammadt hår och lindrigt fetlagd. Redaktören fann henne
tämligen föga påminnande om den oljetrycksbild, som smyckade stadens
konditori, men erinrade sig, att detta var ett bra nog gammalt
konterfej.
Med låg stämma angaf han sitt okonstlade namn och yrke, hvarpå
storsångerskan, som syntes något orolig, föreslog honom att sitta ner.
— Ni har aldrig varit här förr? — framkastade han.
— Jo för all del —, genmälde hon lifligt. — Många gånger, men bara på
genomresa. Det är en riktigt treflig stad, tycker jag.
Redaktören annoterade yttrandet och fortfor upplifvad:
— Jag är stolt å mitt samhälles vägnar, och jag tackar er. Ni, som är
van vid brusande och storslagna förhållanden, ni kan ännu finna behag i
änkelheten! Hvilket föredöme för alla kvinnor! Hvarifrån kommer ni
senast, om jag får ta mig dristigheten att spörja?
— Från Vernamo — svarade storsångerskan, som under redaktörens
hymnartade utbrott antagit ett uttryck af undran och förvirring.
— Å, denna idylliska köping, som Snoilsky har förevigat, den har ni nu
odödliggjort! Apropå odödlighet, så — jag vet inte om jag vågar ... ni
är naturligtvis van vid ackompanjemang ... men ändå ... skulle ni inte
värdigas vilja sjunga en liten stump?
— Jag sjunger inte — replikerade storsångerskan kort, i det hon röjde
olust att fortsätta samvaron.
Redaktören jublade invärtes, ty han hade borgmästarens ord i minnet.
— Nej, men ni _har_ sjungit — utbrast han med patos, i det han
finkänsligt reste sig.
— Aldrig i lifvet — bedyrade damen, likaledes resande sig. — Jag är
rädd, att ni tar miste på person på något sätt. Mitt namn är fru
Nilsson, jag är bosatt i Nässjö, och min man är postexpeditör ...
Det faller mig inte in att söka måla redaktörens känslor. Han har aldrig
fullt velat delge mig dem. Jag vet bara det, att han träffade en
öfverenskommelse med fru Nilsson, hvilken gick ut på, att hon dels
skulle fortsätta resan på eftermiddagen, som hon också tänkt sig, dels
vägra att mottaga den konservativa platskollegans redaktör. Därpå rusade
han hem och skildrade interviewen med den celebra sångerskan i fem
spalter, beklagande hennes hastiga afresa, och min födelsestad tror än i
dag, att den varit gästad af henne.

RAFAELS JUBILEUM.
Upprepade gånger har jag i mina flärdlösa och endast af en förtärande
sanningskärlek inspirerade kulturskildringar från det provinsiella
samhälle, där jag räknar det för en ära såväl som ett nöje att ha
blifvit född, frammanat färggranna bilder af bländande ståt, af
svajande fanor och lysande blomstergirlander med flera utvärtes
festkarakteristika. Skulle jag därmed ha ingifvit den lättrogne
utsocknesläsaren en föreställning om min födelsestad som ett de yrande
och berusande karnevalsnöjenas Gomorron (eller hvad den där platsen med
saltstatyerna heter), blefve jag djupt och oläkligt bedröfvad. Ty
sanningen är, att det i denna på visst sätt utomordentliga stad
bedrifves en rastlös, om än stilla verksamhet, som länkar årets dagar
till en vacker kedja af aldrig sviktande nit och oförtruten möda. Det är
icke en verksamhet af den bråkiga och affekterade art, som uppflammar i
s. k. resultat, men hos hvarje medborgare, från landshöfdingen till den
låghalte lykttändaren Gabrielsson, brinner som en evig altarlåga det
medvetandet, att han ståndar på sin rätta plats och att världen håller
ihop, så länge det icke är bart på kistbottnen.
Min födelsestad lider, som sagdt, icke af något sjukligt begär att i tid
och otid krypa ur förskinnet och arrangera omotiverade firningar; men
gäller det att begå en märkesdag, så kan intet stäfja dess
renässansartade generositet. Bevis härpå lämnar den tafla af
högtidsstämning och helgdagsglans jag nu går att upprulla.
Jämt ett halft år hade förflutit, sedan Rafael Stompén tillträdde sin
lika ansvarsfulla som hedrande ritlärarebefattning vid högre
elementarläroverket för kvinnlig ungdom. Ett tillfälle som detta kunde
icke medborgare med själfaktning låta slinka obemärkt förbi. Att Rafael
måste hedras var en själfklar sak. Man hade icke häller förslösat tiden,
utan förbrukat en god procent af det berörda halfva året på att
öfverlägga om medlen. Jag tror också, att man, icke blott på grund af
den behjärtansvärda anledningen, utan äfven med hänsyn till det sätt,
hvarpå denna tillvaratagits, kan inregistrera Rafaels halfårsjubileum
bland de mer anmärkningsvärda, som under de sista decennierna tillkommit
vårt lands förtjänta män.
Det stämningsfulla interviewreferat, som Annandagsposten meddelade dagen
förut, bidrog i sin mån mäktigt att breda ett skimmer öfver
tilldragelsen. Annandagskåsören, som blifvit insläppt af en medelålders
städerska med skånskt allmogeförkläde och därigenom redan på tröskeln
erhållit ett varaktigt intryck af Rafaels gedigna smak, fann föremålet
vid glänsande vigör och oförsvagad spänstighet (Rafael fyllde 27 år i
maj), sittande i en fåtölj och synbarligen sysselsatt med ingenting
(»äkta konstnärstemperament», annoterade kåsören). På ett spirituellt
och vinnande anspråkslöst sätt förtäljde så jubilaren ett antal smådrag
och iakttagelser från sin intressanta bana, visade fotografier af sin
familj och sjätte klassen i elementarläroverket samt meddelade benäget
tillbörliga biografiska uppgifter. Ur dessa kan såsom varande af mera
allmänt intresse anföras, att han vid sex års ålder genomgick kikhostan
och vid femton läste för presten. Till svar på kåsörens afskedsspörsmål
upplyste han, att ett slags rätlinjiga figurer, en blandning af stjärnor
och kvadrater, alltid slagit mest an på honom af de element, som
begagnades vid undervisningen.
Klockan half åtta på den stora dagens morgon väcktes Rafael af
stadsmusiken, som på mässingsinstrument exekverade »Sof i ro» och
»Fjäriln vingad syns på Haga.» Angenämt öfverraskad visade sig jubilaren
i fönstret och vinkade rörd ett tack med sin handduk, hvarpå orkestern
till slut uppstämde »Mina lefnadstimmar stupa». Denna visserligen
ljudliga hyllning var dock blott ett pianissimopreludium till den som
komma skulle.
Då Rafael anlände till skolan för att afhålla sin vanliga lektion med
klasserna III och IV, bildade den kvinnliga ungdomen häck i trappan,
hvarjämte den yngsta alumnen framsteg nigande och öfverräckte en
jättebukett med ljusgröna band. Uppe i vestibulen möttes han af
lärarinnekollegiet med föreståndarinnan i têten. Denna lyckönskade honom
i högstämda ordalag och anmodade honom att icke försmå den hedersgåfva,
bestående af en nysilfverlinjal med ingraveradt namnchiffer och datum,
hvarmed läroverket ville hugfästa hans verksamhet i dess tjänst. Rafael
försmådde icke linjalen och lektionstimmen urartade till en oafbruten
ovation.
På eftermiddagen uppvaktades han i sin bostad af en deputation med en
smakfullt textad adress, hvilken bland annat inbjöd honom till en enkel
kollation på Stadshotellet samma afton.
Stadshotellets stora sal (teatersalongen, ni vet) strålade denna kväll i
en félik eklärering och rymde dessutom inom sina väggar allt hvad
samhället äger af lysande och märkligt på alla kulturens områden. Vid
helan steg borgmästaren upp på en stol (icke rottings-, utan en
särskildt anskaffad) och höll ett besjäladt anförande om festens mening.
Han påpekade de stolta förnimmelser, som i denna stund kunde antagas
fylla jubilarens själ vid tillbakablicken på det af ett så
välsignelserikt arbete fyllda halfåret, samt tillönskade honom å
samtligas vägnar att få upplefva ännu en oöfverskådlig serie af halfår.
Det bifallssorl, som härpå utbröt, dränkte den sålunda hedrades af
rörelse kväfda tacksägelser.
Sedan en subskriberad blyertspenna af ebenholts, där blyet på ett
originellt och prydligt sätt utbytts mot nickel, öfverlämnats af
borgmästaren, knackade föreståndarinnan vid elementarläroverket på sitt
mjölkglas och skildrade schwungfullt de yttre konturerna af jubilarens
skugglösa halfårsbana. Honom och honom ensam tillkom förtjänsten af att
småflickorna i andra förberedande efter att endast ha kunnat åstadkomma
vacklande kroklinjer i marginalen på sina rättskrifningsböcker nu
mäktade på rutadt papper skissera de mest lofvande femuddiga stjärnor
och mäanderslingor, hvilkas gagn för deras framtid ännu ej kunde ens
tillnärmelsevis beräknas.
Efter supén upplästes af e. o. landskanslisten Ösell tvänne från när och
fjärran ankomna telegram. Det förra lydde trohjärtadt: »Hr Stompén
gratuleras vördsamt på sin halfårsdag och må han alltid äta här och tack
för all dricks. Matsalsuppasserskorna på Stadshotellet». Telegrammet
från fjärran hade en imposantare affattning:
För din skull drickes det och äts
ock här uti United States.
En hälsning bringas dig i dag, o,
från anförvanter i Chicago.
Jag skall icke vidare uppehålla mig vid den mångfald af tal och skålar,
som vid denna fest så verkningsfullt markerade en oförgätlig gränslinje
i Rafael Stompéns tillvaro; men jag vill dock icke neka mig att anföra
en strof ur det kväde, som den kände extraläraren i modersmålet
reciterade till hans ära:
Ditt lif har hunnit till en allvarsstund,
du står på tröskeln mellan tvänne halfår.
Nu löfvar sommarn dina drömmars lund,
ty aldrig var din ungdomsvår en kall vår!
Nog sagdt, Rafael gick den morgonen till sängs i en yrsel af berättigad
stolthet, och lifvet fick därefter sitt hufvudsakliga värde för honom af
den omständigheten, att än ett halfår var att vänta.

MODER SVEA PÅ STADSHOTELLET.
Väl den, som känt hvad det vill säga att se det samhälle, i hvilket han
födts och vuxit upp, ådagalägga ett fosterländskt nit och en
fjärrskådande offervillighet, som lyfter det till rangen af snart sagdt
Sparta eller någon annan fornromersk kommun, hvilken ni vill! Tåras ej
ens ögon, klappar ej ens hjärta, tänker man icke med manligt ödmjuk
stolthet, att vore man inte född där man är född, så skulle man inte ha
blifvit den man är?
Men låtom oss lämna dityramberna och öfvergå till fakta.
På de talrika plank, som välgörande afbryta husräckornas monotoni vid
min födelsestads s. k. pulsådror, sågos en dag förliden vår kolossala
plakat, som med svarta bokstäfver på terrakottafärgad botten utspredo
följande kungörelse:
»Medborgare! Fosterlandet är i fara, ty ett härordningsförslag
föreligger och ingen vet när ryssen kommer. Det torde stå själfklart för
hvarje tänkande människa, hvad som i ett sådant fall är att göra,
nämligen diskutera. Medborgarna inbjudas sålunda att nästkommande onsdag
afton kl. half 5 mangrant infinna sig å Stadshotellets större sal
(teatersalongen) för att hvar i sin mån värna en älskad Svea. Tillträdet
absolut fritt, men en frivillig kollekt upptages, och den medborgare,
som vägrar att offra minst 25 öre på försvarets altare, får själf draga
följderna.
Diskussionskomiterade.»
Detta i så koncentrerade och märgfulla ordalag affattade upprop
frambragte, som man lätt kan föreställa sig, en öfverväldigande effekt.
Planken belägrades dagligen af en frenetiskt intresserad folkhop, det
sväfvade en stämning af vapenklang och lägerlif öfver staden, och på den
våldsamt efterlängtade onsdagen försummade flertalet medborgare sitt
eftermiddagskaffe för att ila till teatersalongen, hvars lätt
maskstungna tiljor sviktade under trycket af de hundratals oroliga
fötter, som trängdes och trampade hvarandra mellan de mer än vanligt
täta raderna af rottingsstolar.
Då timmen eller rättare halftimmen slog, framträdde stadsfullmäktigen
konsul Haltin med en mindre köttklubba i handen, skuttade upp på
estraden, som man glömt att förse med trappa, och frågade med af
sinnesrörelse bäfvande stämma, om mötet vore lifvadt för att utse honom
till ordförande. Mötet lät icke undfalla sig ett ljud, ty på den orten
har man ännu icke hunnit vänja sig att slamra och skräna på offentliga
sammankomster. Konsuln dref därför klubban i ett närstående bord och
förklarade, att han ansåg frågan med öfvervägande »ja» besvarad. Det
tyckte mötet var stiligt gjordt och nickade blygt bifall.
Bad så den med stillsam acklamation utkorade ordföranden att få
öfverlämna ordet åt den högt aktade biträdande ritläraren vid högre
allmänna läroverket, fanjunkaren och svärdsmannen Sabelgren, som benäget
åtagit sig att inleda den utom allt tvifvel i högsta grad
intresseväckande diskussionen.
Fanjunkaren, hvilken såsom ende närvarande och därtill uniformerade
militären alltifrån början utgjort det vederkvickande målet för allas
blickar, närmade sig estraden, något upphettad utöfver det ordinära
måttet på grund af rampfeber samt besvärad af sin krage. En svårighet
yppade sig nu. Den bra nog upphöjda tribunen befanns otillgänglig för
den tappres mera voluminösa än egentligen långa eller spänstiga ben.
Ordföranden sträckte ut sin knubbiga hand åt honom, och han tog en
aktningsvärd sats, men naturen låg honom emot. Det skulle ha sett
dystert ut, om inte viktualiehandlanden P. O. Bengtsson, en synnerligen
smart och rådsnar smålänning, hade framträdt och placerat sig i den
posityr, som användes af den studerande ungdomen, när den hoppar bock,
och låtit krigsmannen krafla upp på sin rygg, hvarifrån steget till
estraden icke var längre än från det löjliga till det sublima.
Auditoriet andades åter ut, och någon, som varit i Stockholm, tog upp en
applåd, hvilken dock väckte anstöt och nedtystades af de kringstående.
— Mina damer och mitt härskap — började fanjunkaren med lätt upprörd och
något skroflig men dock påfallande klangfull och sonor stämma läsa ur
sitt medhafda prydliga manuskript. — Historien lär oss, att när vi minst
vänta något, så står fara för dörren. Hvad skall då icke stå för dörren,
när vi som nu för hvar dag som kommer gå och vänta på något? Det torde
vara bekant för de flesta här närvarande, att vi njutit en lång, ack
alltför lång fred, och jag vill ingenting säga, men det säger jag, att
hade inte den freden varit, så skulle mycket i vårt älskade fosterland
sett annorlunda ut. (Bravorop från skolynglingarna längs ena
långväggen.) Det är icke hvarje dag ett sådant tillfälle erbjuder sig
som det, hvilket blifvit oss beredt genom det härordningsförslag, som
härskapet naturligtvis alla känna till och som väl ingen af de
närvarande har något att anmärka på. (Distinkt bifallssorl, afbrutet af
en hostning, härrörande från landssekreteraren.) En känd sak är det ju,
att den värnpliktiga ungdomen öfver hela landet länge yttrat starkt
missnöje med de nittio dagarna och att ett upplopp kan väntas utbryta,
om inte denna lumpna öfningstid med allra snaraste påökas. De upplysta
och humana auktoriteter, som ordnat med den här saken, ha icke skytt
några uppoffringar för att tillgodose den stridbara ungdomens kraf i
detta hänseende genom att tillförsäkra den ett helt års vapenlif med
fritt vivre på statens bekostnad. Visst blir det ett afsevärdt besvär
för oss militärer, men strunt i det! Vi sätta en ära i att göra vår
yttersta plikt som fosterlandets ädlaste söner, hvilket vi alltid haft
ord för att vara (åter bifallssorl och ny hostning från
landssekreteraren, denna gång åtföljd af ett slag af ordförandens
klubba), och kommer det an på oss, så skola Sveriges ynglingar utgå från
det instruktiva och förädlande hemlifvet i kasernen med så ljufva minnen
och intryck, att de sedan ständigt skola, som skalden säger, »längta dit
igen». Vi vilja utbilda en fysiskt sedt stark ungdom, ty vi vilja i
grund lära dem vapnens bruk, och en moraliskt sedt karaktärsfast ungdom,
ty vi vilja anmoda dem att se på oss, och slutligen en i allmänhet sedt
kunskapsrik ungdom, ty vi vilja undervisa dem i läsning och skrifning,
möjligen äfven i räkning med hela tal.
Nu kunde icke applåderna hållas inne längre, man hade fått höra för
mycket — en åska dånade genom salongen, och rottingssitsarna i tvänne
stolar under läktaren brusto. Föredraganden kände, att han höll själarna
i sin hand, hvilket eldade honom alltmera, och en inspirationens flykt
bar hans tal på brakande vingar genom det ansenliga rummet. När han
lyktat, framträdde åter den rådsnare P. O. Bengtsson, men med en takt,
som de lyftande omständigheterna ingåfvo, föredrog krigaren att stanna
på den upphöjda valplatsen.
Ordföranden tackade märkbart rörd för det tändande inledningsföredraget,
som — det vågade han påstå — sent skulle glömmas, och tillfrågade
därefter församlingen, om den behagade yttra sig.
Min födelsestad är ofördärfvad och blyg vid slika tillfällen, och den
visade sig inte hänsynslöst tilltagsen nu heller. Den tisslade och
knuffades inbördes, men ingen ville gärna hålla i yxskaftet. Det insågs
dock allmänt, att något borde göras, och slutligen reste sig till allas
lättnad tunnbindaren Bastgren, snöt sig och sade:
— Herr ordförande, herr fanjunkare och de andra, det är nog en sjangtil
och bra härordning, som fanjunkaren har lagt ut den, och det blir nog
trefligt för ynglingarna på alla vis, men ...
Klubban föll. Tunnbindaren hajade till och bligade försagd upp mot
estraden.
— Är det Bastgrens mening att yttra några invändningar mot K. M:ts och
kronans härordning? — frågade ordföranden skarpt.
— För allt i världen — vidtog tunnbindaren, när han fick mål i mun. —
Jag skall visst inte göra några invändningar, men jag tyckte bara, att
det var liksom litet långt med den där rolighetstiden i kasernen, och nu
t. ex. min pojke, den har jag allt svårt för att undvara i arbetet ...
— Cigarrhandlare Ottoson har ordet — röt ordföranden och dängde klubban
i vattenglaset, så att skärfvorna yrde — och det vill jag påpeka en gång
för alla, att här är inte platsen för några otidigheter och krångel. Var
så god, Ottoson!
— Jag skall be att få uttala min djupt kända tacksamhet för hvad som här
i afton blifvit yttradt — började Ottoson med sirlig ledighet — och
anhåller bara om tillåtelse att få uttala en liten, helt liten farhåga.
Jag undrar, hur det skulle arta sig med tobakskonsumtionen bland de
ett-års-värnpliktige — mig förefaller det, som om möjligen de myckna
vapenöfningarna o. s. v. skulle frånstjäla dem bra nog många tillfällen
till den oskyldiga, i min tanke fördelaktiga njutning, som benämnes
rökning. Men jag förmodar, att hänsyn tagits äfven till denna långt
ifrån oväsentliga punkt, då ju äljes så mycken och beundransvärd omsorg
nedlagts på förslagets utarbetande.
Ottoson gjorde en ballettmästarebugning och satte sig, strålande nöjd
med sig själf. Fanjunkaren upplyste, att han för ögonblicket icke
erinrade sig hvad förslaget innehöll i denna fråga, men trodde, att det
var något tillfredsställande.
Nu uppsteg en groflemmad individ med bullrande röst och förklarade, att
det där med rökningen gaf han sjutton, för han tuggade; men fri sprit i
tillräcklig mängd ansåg han det vara en värnpliktigs heligaste rättighet
att erhålla. Bifall från läktaren. Fanjunkaren aktade det under sin
värdighet att genmäla något.
Föreståndarinnan vid stadens flickskola anhöll att få säga några ord:
— Väl måste det djupt glädja och röra oss kvinnor att se fosterlandets
söner så nobelt redo att värna hem och härd, och med spartanska mödrars
trygga stolthet sända vi våra söner, våra bröder, ja våra trolofvade ut
i striden eller in i kasernen. Men — äfven vi kvinnor kräfva vår andel
af bördan, äfven vi vilja kämpa med och segra med, ja, om så skulle
fordras, öfva oss med. Har ingen tänkt på att lära kvinnorna vapnens
bruk? Hvarför vill man ständigt hålla oss kvar i värnlöshetstillståndet?
Nej, gif oss ett gevär i hand och en sabel vid sidan — och ni få se, att
Blendas döttrar ännu lefva!
Larmande applåder hälsade det varmhjärtade anförandet, de närmast
sittande tryckte föreståndarinnans hand, och man kände sig i allmänhet
höjd öfver de alldagliga förhållandena. Endast fanjunkaren föreföll
oentusiastisk.
Landssekreteraren bad nu om ordet med sin vanliga ohängda uppsyn, men
ordföranden drog hastigt upp sin klocka, reste sig och förklarade
diskussionen på grund af den framskridna tiden afslutad samt föreslog
följande resolution:
»Mötet anser, att fosterlandet är hotadt och att ingen vet när ryssen
kommer, samt förklarar sig villigt att till sista bloddroppen handla
därefter.»
Mötet hade nu åter sjunkit ned i hvardagsförhållandena och kände sig
hungrigt, hvarför det underlät att uttala sig. Ordföranden slog alltså
klubban i bordet och upplyste, att resolutionen var antagen.
Så skickades Stadshotellkyparen omkring för att uppta den utlofvade
kollekten, och silfverslantarna slamrade gladt i soppskålen. Ingen ville
snyta fäderneslandets försvar på 25 öre. När kyparen fullgjort sitt
värf, bar han soppskålen fram till ordföranden, som med ljus min räknade
pekunierna och därefter tillsporde församlingen, om den ville ta sig en
påbredd smörgås och ett glas pilsner för de insamlade medlen. Denna gång