Oskuld och arsenik: Analyser - 7

ynglingagenerationer, som ställde sig under hans hägn och i hans följe
tågade efter idealets fana. Men hans hjässa började kalna, och de unga
tröttade honom. Han blef led vid hela sin kår och började söka sitt
umgänge i andra samhällsklasser.
Han följde härvid konsekvent metoden att löpa samhällets rangskala
nedåt, och med den starka stilkänsla, som alltid varit honom egen,
rättade han sig tämligen rigoröst i vanor och klädedräkt efter sin
tillfälliga omgifning. Han ville icke afsticka genom sitt yttre, han
förstod att göra sig gällande ändå.
Sista gången jag såg honom, stod han utanför en änklare restaurant
eller, brutalt uttryckt, en bolagskrog, omgifven af ett antal muntra
hamnarbetare, med hvilka han ifrigt och vänligt diskuterade angående
arten af den förtäring, som han i nästa ögonblick skulle ha äran bjuda
herrarna på. Han lyste icke genom någon dräktens eller anletsdragens
förfining; men ingen, som såg denna grupp, kunde misstaga sig på att han
var dess sol och centrum.
Alla sågo med vördnadsfull förtrolighet upp till honom, och det sista
jag hörde, innan skaran stormade ingången, var en inställsam
bränvinsbas, som yttrade:
— Kandidaten får bestämma.

FRIBERGS EXAMENSFEST.
Min landsman Friberg studerar klassiska språk. Jag vill ju inte därmed
ha sagt, att han förnöter tillvaron med att hänga näsan öfver den föga
spännande litteratur, som Homeros och Cicero m. fl. forntidspedagoger
för mycket länge sedan gjorde sig mödan att sammanskrifva till bruk för
de allmänna läroverkens högre klasser. Friberg är nämligen en grannlaga
natur, han hyser en respektfull vördnad för antiken, han nänns icke röra
med ovarsam hand vid den klassiska odlingens skatter, han blickar endast
i småmysande fröjd på de afhållna bokryggarna — det är nog för hans
försynta väsen att veta, hurusom så mycket skönt har blifvit skrifvet.
»Tids nog», säger han med ett epikureiskt leende, »tids nog blir vi
bekanta, gubbar. Här är ingen brist på terminer.»
Friberg har rätt, han har icke lidit brist på terminer, de han upplefvat
kunna angifvas med ett icke oansenligt tvåsiffrigt tal. Men en individ
med hans antika ro och jämvikt måste helt naturligt osympatiskt beröras
af sina samtidas osköna jäkt och futtigt modärna verksamhetsifver samt
förfäras inför deras brutala och bullersamma inträngande på vetenskapens
heliga marker. Vi äro dock inte mer än människor, de flesta af oss, och
äfven Friberg har haft sin svaghetsstund, då han hvirflats in i
världslighetsströmmen.
Han vill ogärna ha det kändt i vidare kretsar, men det är dock ett
faktum, att han en gång — det har kuggats många generationer sedan dess
— i ett slags öfvermodig yrsel anmälde sig till kandidatexamen. Kvällen
före skrifningarna förvärfvade han ett väckarur af sin städerska och
placerade detta under sin hufvudkudde för att på så vis garantera sig
dels en lätt sömn och dels ett nöjaktigt tidigt uppvaknande. Följande
förmiddag rycktes Friberg ur sin barnsligt djupa slummer af en hård
kvinnohand, som höll på att raka fram spillrorna af det kväfda
väckarinstrumentet, hvilket under nattens lopp ändat sin larmande bana.
Men Friberg tog med ett lyckligt leende farväl af sina fåvitska
examensplaner och erinrade sig med välbehag, att äfven Homeros plägade
slumra ibland.
Och dock, hur det var, fick Friberg aldrig något riktigt lugn efter den
dagen. En smärtsam tagg blef sittande i hans själ, och han sände mulna
blickar efter oss andra, som ideligen skenade förbi honom och trampade
honom på tårna under vår kapplöpning till akademiska lärdomsgrader och
förmånliga ämbeten. Och en vacker septembermorgon stod det tydligt för
Friberg, att några åtgärder borde vidtagas.
Hur skulle en bättre individ kunna upprätthålla sin reputation i dessa
bustider? Så lydde det problem, som sagda morgon framställde sig till
hans betraktande.
Sedan han mediterat öfver saken i sin gungstol under en tidrymd af fyra
pipor, kände han sig klar, vandrade till ett tryckeri och lät förfärdiga
ett monumentalt anslag af följande lydelse:
»Jag Friberg, akademisk medborgare sedan längre tid tillbaka än någon af
er kan minnas, anhåller härmed att få se samtliga landsmännen, så väl
seniorer och juniorer som recentiorer och recentissimi, på en enkel
examenszwyck å nationens lokal i afton kl. 7,15 med dubbelkvart. Dräkt:
Högtidsdräkt för en hvar som kan komma öfver sådan. Obs.! Skulle
inspektor eller någon hedersledamot råka till att få se det här
plakatet, må han anse sig inbjuden. Friberg knusslar aldrig.»
Detta epokgörande tryckalster fastnubbades i god tid följande morgon af
Friberg egenhändigt på nationens tamburdörr. Vaktmästaren höll sig bakom
med gapande mun, och en ständigt växande skara af häpnadsslagna landsmän
bevittnade förrättningen. Sensationen kan näppeligen ha varit
våldsammare, när doktor Luther i världen smetade upp sina teser på
kyrkportalen i Wittenberg.
Friberg var emellertid inte den man, som tog intryck af en omgifvande
människofänads hufvudlösa undran och näsvisa påflugenhet. Han nubbade
utan att blicka åt höger eller vänster, och när han ändtligen vardt
färdig, ställde han sig på något afstånd med hufvudet på sned och mössan
i nacken för att kritiskt granska sitt verk. Därpå öfversåg han oss
landsmän med en högdraget förbindlig blick, uttalade en världsvan
förhoppning, att vi icke måtte vara behäftade med något förhinder, och
aftågade beskäftigt med absolut förbiseende af de högljudda och
epigrammatiskt formade gratulationer, som slungades efter honom.
Det töfvade inte lång stund, innan samhället i sin helhet och i
synnerhet studentkåren hade kunskap om dagens enastående betydelse,
Friberg var i hvars mans mun, och vi landsmän bemöttes med en
respektfull afund.
När vi, iförda våra (eller andras) högtidskläder, började anlända,
mottogos vi magnifikt af Friberg, som graciöst aftecknade sig mot en
fond af praktfullt dukade bord och en stab af parata vaktmästare. Vi
bländades af födoämnenas ymnighet och beaktansvärda kvalitet samt
öfverväldigades af den myckenhet prima fluida, som bidade vårt angrepp.
Stämningen svingade sig med detsamma upp till en lofvande höjd.
Så knackade Friberg på sitt glas och tog sig friheten att hälsa de ärade
landsmännen välkomna.
— Det är inte min vana att skräfla — yttrade han vidare med rörd stämma
— men jag tror mig kunna påstå, att jag bevistat ett betydligare antal
fester, både examens- och andra, än flertalet af de närvarande. Den
lilla flärdfria zwyck vi här begå har dock för mig personligen en vida
mera ingripande betydelse än något annat rummel, som jag har varit med
om. Detta är nämligen, som de ärade landsmännen torde ha sig bekant, min
första examensfest. (Gladt bifallssorl.) Och hvem vet, kanske min sista.
(Protesterande mummel.) Examen, mina ärade landsmän, hvad är examen? —
(Här stannade han, synbart villrådig om svaret på den uppkastade frågan,
men fattade sig snabbt och fortfor:) — Se, jag är en individ, som har
sina särskilda åsikter, sina från mängdens afvikande tycken. Jag försof
mig en gång, men det hör inte hit. Alltså, det har fallit mig in att
fira en examensfest så att säga fristående. Låt oss vara tillsammans.
Hej på er, landsmän!
Fribergs tal rönte stormande bifall, äldste seniorn utbragte »ett
fyrfaldigt, kraftigt, studentikost, äkta upsaliensiskt lefve» för honom,
och han vardt buren i gullstol tre hvarf kring salen.
Det hölls åtskilliga tal under nattens lopp, såsom det höfves vid en
examensfest. Föremålet lyckönskades än vibrerande allvarligt, än godlynt
skojfriskt, man trängde allt bättre in i situationen, och när några
timmar hade förrunnit, vann den föreställningen allt mera insteg hos
Friberg, att han aflagt kandidatexamen. Ja, framåt morgonsidan kunde han
till och med redogöra för ett antal särdeles snärjande frågor, som han
besvarat på ett sällspordt fyndigt sätt.
Landsmännen började emellertid småningom aftroppa till synbar sorg för
Friberg, som med en smärtsamt förvånad blick tillsporde enhvar afgående,
om han verkligen inte tänkte stanna till frukost. Med lättnad fann han,
att en icke förkastlig mängd utaf oss begagnade sig af inbjudningen och
afvaktande sträckte sig på sofforna rundt omkring i lokalen för att
något hvila sig till morgonmålet.
Må ingen inbilla sig, att Fribergs gästfrihet var uttömd i och med den
välförsedda sillfrukost, som vid åttatiden begärligt afåts. Å nej,
Friberg var en fint belefvad gentleman, som visste att underhålla sina
gäster i det sista.
— Nu hoppas jag landsmännen inte har något emot att tåga ner till
stationen och titta på Stockholmståget — proklamerade Friberg. — Jag
bjuder.
Landsmännen visade sig villiga, och en gåsmarsch arrangerades med
Friberg i têten. I allvarlig och något dåsig värdighet skred vår
frackklädda skara genom det beundrande samhällets gator. Friberg
vandrade själfmedvetet fram till biljettluckan och kommenderade:
»Sjuttifem perrongbiljetter», i det han med en fältherregest visade på
det slingrande tåget bakom sig.
Därpå ormade vi, alltjämt i bästa ordning, ut på perrongen, men så fort
vi väl voro utkomna alla, skingrade vi oss och uppfyllde platsen. Man
kunde trott, att vårt antal med ens hade fördubblats. Vi voro öfverallt.
Vi upptogo hvarje tum af det disponibla utrymmet. Vi tryckte samtliga
afresandes händer och önskade dem välkomna åter. Vi anhöllo alla
stadsbud och undrade, om inte effekterna, som de fraktade, voro våra. Vi
ställde enfaldiga frågor till alla järnvägspersonalens medlemmar.
När det af oss kraftigt afhurrade tåget ändtligen kom i väg, sedan vi
lyckats försena det fjorton minuter, kände vi oss tämligen svettiga och
slaka; men Friberg var nöjd. Han aftackade hjärtligt sin trupp och
traskade hemåt sömnig och själaglad, i det han allt som oftast hördes
mumla för sig själf:
— Det är ett sabla sjå med examen i alla fall!

TEDDES DEMOKRATISKA FIASKO.
Hvad är »kallelse» för något? Närmast en sak, som kännes igen på att den
är förfelad och som man fördenskull får höra glåpord om af alla dem, som
ingen sådan haft att mankera. För visso är det irriterande för en
betraktare med ordningssinne att se en person med prononcerade anlag för
damskrädderi kasta bort sig på romanfacket eller en individ med skaldisk
fjärrsyn begrafva sina fantasigåfvor i politikspalter; men vek och
medkännande som jag alltid varit (fastän jag städse haft svårt att
inbilla någon det), lutar jag åt att föreslå dessa skefva, en gång så
lofvande existenser till en hjärtligare behandling.
Jag tänker härvid speciellt på Tedde Knopplund. Han står för mig som den
typiske representanten för kallelsemänniskorna. Att den kortsynta men
välmenande naturen ämnat honom till vetenskapligt geni och med tiden
professor emeritus framgick redan af den logiska tankekraft han
utvecklade under sin spädaste period, då han med vidunderlig precision
afpassade styrkan af sina röstmedel efter kvadraten på moderns afstånd
från hans vagga. I skolan glänste han längre fram som oupphinnelig
språkvirtuos, dock utan att någonsin ertappas med öfverläsning af lexor
— hans enda hemarbete bestod i att ombesörja klassens temaskrifning, för
hvilket han uppbar ett terminsarvode i cigarrcigarretter och frimärken
med hög poäng. Resultatet af hans mogenhetsexamen gör jag bäst i att
icke vidröra, ty en nära nog sjuklig försynthet kommer mig att frukta
blotta skenet af öfverdrift.
När han gjort sitt intåg i universitetsstaden, öfvergick han
naturligtvis snart som andra ynglingar med gnistan till ästetisk
verksamhet, och mycket kunde vara att förmäla om de skarpsinniga
analyser han verkställde och de verkligt omhvälfvande upptäckter han
gjorde inom ifrågavarande vetenskap. Men för denna gång måste jag nöja
mig med en erinran om hans i form och tankar lika blixtrande föredrag om
»Det platoniska skönhetsbegreppet, sådant det återfinnes i Daniel
Fallströms dikter», hvilket sent skall förgätas af »Ästetiska
förbundets» ledamöter.
Ännu så länge hade Tedde Knopplund, utan att skela åt höger eller
vänster, vandrat sin räta stig efter naturens distinkta fingerpekning —
ack, att han hade så gjort allt framgent! Gud vet hvad det var för en
liten nyckfullhetsdjäfvul som flög i honom, men i ett plötsligt nafs
kastade han sig in på en från ästetikerns skarpt divergerande bana,
nämligen demokratens. Det uppsteg med ens hos honom ett passioneradt
begär att varda en af de stora folkupplysarna, att rusa ner till de
breda lagren och broderligt ta dem i kragen för att släpa dem med sig
upp till de höjder, där hans ande af natur och vana dvaldes. Han började
begagna nervikta kragar och gnolade ständigt med undertryckt glöd i
stämman: »Seid umschlungen, Millionen!» — så lidelsefullt älskade han
miljonerna, under det han — sällsamma motsägelse! — skulle vägrat att ta
i miljonärerna med en tång.
Visserligen uppgaf han inte arbetet på sin professorsexamen, men hans
mesta tid åtgick nu till att verka för den underkufvade brodern. Efter
att på ett antal offentliga möten af skilda slag ha gjort sig förtrogen
med åsynen af denne, kände han sig mogen att stiga upp och nedösa öfver
honom något af sin hopade visdom. I sökandet efter ett allmänfattligt
ämne af verkligt vitalintresse stannade han vid grundtankarna i
»Hamlet». Han beredde sig med en oändlig omsorg och bemödade sig
särskildt att ur sitt språk utränsa alla för öfverklassförståelse
lämpade termer.
Så rustad och utan manschetter uppsteg han en söndagsafton på
talaretribunen. Den underkufvade brodern, gentlemannalikt söndagsklädd
och märkbart pomaderad, satt nedanför i bekväma ställningar och iakttog
honom med maliciöst lugn. Tedde observerade ögonblickligen, att det där
med manschetterna var ett missgrepp, men skadan var skedd och den
ideella trumfen hade han ju alltid kvar. Trodde han.
Föredraget lät inte alls dumt, föreföll det honom själf. Han började
likväl misstänka, att det var stämdt en oktav för högt, när han märkte,
att den underkufvade brodern högst obetydligt lät sig medryckas. När det
ändtligen var öfver, applåderades det emellertid ganska ljudligt, och
Tedde bockade sig förnöjd i den illusionen, att aftonens mödor nu gått
till ända.
Å nej, Tedde, man proppar inte i den upplyste arbetaren en hop ästetik
så där utan vidare; man får lof att vänta sig svar på tal. Och det fick
Tedde.
Ordet begärdes först af trävaruarbetaren Jonasson, som i den ärade
talarens framställning hade saknat ett direkt och kursiveradt
framhållande af den monarkiska statsförfattningens vådor, hvilka enligt
Jonassons uppfattning otvetydigt framginge ur det ifrågavarande dramat.
Efter att något ha uppehållit sig vid denna sida af saken slutade han
sitt anförande med att uttrycka sin tillfredsställelse öfver att
samtliga öfverklasspersonerna hastigt aflidit i femte akten.
Smeden Järnberg hade särskildt fäst sig vid den lösa tapet, bakom
hvilken Polonius undanstuckit sig, och kom därifrån osökt in på frågan
om inneboendesystemet. Ansåg, att här möjligen förelåg en antydan om ett
provisoriskt upphjälpande af dettas värsta olägenheter, men att man icke
borde förhasta sig utan besinningsfullt pröfva förhållandet.
Sadelmakaren Gustafson tillfrågade föredraganden med lätt ironi, hvad
han åsyftat med sitt _en passant_ utslungade påstående, att pjesens
författare var en stor _konstnär_. Så märkvärdigt _stor_ sådan kunde han
väl i alla fall inte vara, ty Gustafson hade aldrig ens hört talas om
några taflor, som han skulle ha målat. Det konstnärskapet måtte ha varit
mera, så att säga, privat.
Skratt och applåder. Gustafson åtnjöt stadgadt rykte för rolighet. Den
öfverklasstalare var inte född, som inte han skulle kunnat dräpa i en
handvändning.
Ännu ett tiotal opponenter uppträdde, de flesta _för_ utvidgad rösträtt,
klockan gick på elfva, och Tedde lyckades inte få en syl i vädret. Han
kände sig också något slak och förvirrad, kort sagdt stukad. Hans
uppfattning af den underkufvade brodern undergick metamorfoser.
Slutligen — sedan en beläst metallarbetare upplyst församlingen, att
»Hamlet» var ett sällspordt bosch, för det stod i en styf bok, som hette
»I röda rummet», och det var allt sant, för den som hade skrifvit den
boken, han kunde göra teaterpjeser själf, mycket bättre — upplöstes
mötet, och Tedde gjorde sig osynlig utan att vidtaga de handskakningar
öfver lag, som han på förhand svärmat om.
Han kände sig nu själablöt och obetydlig en tid; men hans ideal låg ännu
ej i spillror, och han beslöt att göra vidare försök. Hans erfarenhet
hade lärt honom, att utrikiska ords undertryckande var en högligen
onödig och måhända för hans eget anseende menlig åtgärd. Det syntes
honom nu lämpligt att uppträda fullt naturligt och onivelleradt samt att
icke sky de mera gängse klassiska citaten, när de föllo honom på tungan.
Styrkt af dessa nya föresatser, öppnade han umgänge med den oftanämde
brodern, deltog i föreningssamkväm och smärre tillställningar på änklare
lokaler. Något innerligare förhållande ville dock ej uppstå. Brodern
framhärdade i att behandla Tedde öfverlägset, brodern innehöll ett
kompendium af populärt naturvetenskapliga universalverk, som Tedde
aldrig inhämtat, samt ansåg lifsgåtan tämligen löst, och de fina citat,
som föllo Tedde på tungan, föllo icke brodern på läppen.
Jag har inte utrymme att här redogöra för Teddes olyckliga
konversationsexperiment eller hans bedröfliga föredragsöfningar med
däraf framkallade diskussioner. Nog af, han drog sig småningom tillbaka
i smärtfylld insikt om sin saknad af demokratbegåfning och tog åter fatt
på sin professorsexamen, men med bruten håg och med förvärfvadt
medvetande om att fördjupandet i lärda studier ödesdigert förhindrar det
ogrumlade och triumferande öfverskådandet af tillvarons fenomen.
Tedde blir aldrig den snillekrönte professor emeritus han redan i vaggan
gaf så rika löften om.