Oskuld och arsenik: Analyser - 4

besvarades frågan bokstafligen med ett kraftigt öfverväldigande ja, och
medan man väntade på maten, föreslogs afsjungandet af en fosterländsk
sång. Den groflemmade individen skränade, att man skulle ta den där om
»Svea, modern som åt oss alla», enligt hans något inkorrekta
formulering; men föreståndarinnan för flickskolan äskade »Ja, vi
elsker», och den blef det också.

DE TVÅ PÄLSARNA.
Detta är en sannfärdig och lärorik historia, som till full evidens
bevisar, att man icke ostraffadt trotsar mänskliga lagar samt att en
farbror i lifvet är bättre än två pälsar efter arfskiftet.
I min födelsestad verkade någon tid en pastorsadjunkt, som tydligen hade
hoppat i särdeles galen tunna vid valet af kallelse. Det minst
utvecklade dibarn kunde medelst ett ögonkast skönja, att denne man
saknade betingelser för det allvarsamma ämbete, från hvilket han i brist
på kyrkorättsligt giltiga förbrytelser icke kunde uteslutas.
Jag vet inte hvarför ett sådant samhälle, med så afgjordt kyrkliga
tendenser och en så lagom religiös anda, skulle hemsökas med en slik
själasörjare, om än obefordrad och med ringa löneförmåner.
Yngre prästmän ha alltid varit afhållna i min födelsestad och plägat
finna sig väl af en omhuldad och med hjärtevinnande sympati bemött
ämbetsutöfning därstädes. Man hade icke ingått någon komplott att göra
ett undantag med den nu ifrågavarande. Tvärtom. Han motsågs med ett
verkligt febrilt intresse, och den aftonsång, då han första gången
skulle presentera sig för menigheten, uppvisade ett af såväl
honoratiores som burgnare borgerskap fullproppadt tempel, fastän äljes
eftermiddagsgudstjänsten plägade vara tunt frekventerad och det mest af
från annexförsamlingen invandrade landtgummor.
Denna aftonsång var tillfyllestgörande för uppkomsten af ett bestämdt
och för den obefordrade själasörjaren synnerligen olycksbådande intryck.
Läsaren bör inte föreställa sig, att han afslöjade sig som ateist eller
frikyrklig eller på annat sätt ogudaktig, ej häller att han röjde klena
utförsgåfvor. Å nej, nog kunde han skrika, så det trängde fram till det
stendöfvaste fattighushjon längst bort på läktaren öfver ingången, och
han tycktes inte söka fastslå några villomeningar eller människopåfund
utöfver lärofadern Schartaus, fastän om man hade lyssnat noga, så kunde
man måhända uppdagat några kätteriets kryphål i hans trossystem. Men
faktum, det oerhörda och splitternya faktum var, att ingen hörde efter
hvad han yttrade. Man endast såg. På prästen, på hvarandra och på
prästen. Hade mannen två hufvuden eller saknade han näsa eller hade han
glömt prästkragarna? Nej — men han hade helskägg! Att någon andakt
skulle kunna uppkomma under så beskaffade omständigheter förbjöd sig
naturligtvis själf. Det finns dock gränser för hvad en andans man kan
tillåta sig i yttre prydnadsväg, det finns oskrifna lagar för det
anständiga. Pastorsadjunkten erhöll icke den honom tilltänkta
invitationen på kaffe hos konsuln och kyrkorådsledamoten Bullin.
Men konsulinnan talade med prosten följande förmiddag, och prosten
talade med adjunkten. Prosten var tämligen ålderstigen och skröplig samt
hade mist åtskilligt af sin forna sprudlande energi i kyrkliga
angelägenheter; men han lyckades dock på ett vänligt sätt klargöra för
sin unge amanuens församlingens rättmätiga kraf på att förskonas för
åsynen af ett med världsliga idéassociationer så förknippadt fenomen som
ett helskägg öfver predikstolspulpeten. Pastorsadjunkten var
ingen stridbar natur, och han lofvade godmodigt att afskaffa
förargelseklippan, i all synnerhet som den varma årstiden var i
annalkande. Han bad med detsamma om barberarens adress för att
ådagalägga allvaret i sitt uppsåt.
Ett par dagar senare anförtroddes honom det smickrande uppdraget att i
prostens ställe gå åstad och döpa jägmästarens förstfödde. I min
födelsestad aflöper icke gärna ett barns upptagande i den kristna
församlingen utan en mera grundlig festivitet. Jägmästaren, som, ehuru
icke barnfödd i samhället, ingalunda ville framstå som den sämste, hade
sammanbjudit en hänsynslös massa folk, och förplägningen hade de svårt
att finna fel på. Men prästen? Jägmästarens fru svimmade, när han trädde
öfver tröskeln, och måste bäras in i sängkammaren, där hon sedan
förblef under hela aftonen, ömt vårdad af deltagande väninnor.
Gymnastiklöjtnanten och brandchefen höllo jägmästaren en i hvar arm
under den högtidliga akten, för att han inte skulle störta fram och
skymfa dopförrättaren. Denne blef icke kvarbjuden efteråt.
Men hade inte den olycksalige mannen varit hos barberaren? Jo, det hade
han. Nå då så ... Hasta icke med era omdömen — helskägget var borta, men
mustascherna sutto kvar. Om hans natur i grunden var dolsk och illvillig
eller om han helt änkelt led af medfödd brist på de elementäraste
begrepp, det har aldrig blifvit till fullo utredt. Jägmästarens
envisades emellertid att anse sin förstfödde odöpt, och denne erhöll
sålunda redan i vaggan binamnet »hedningen», hvilket han sedermera
sträfvat att i ökad mån göra sig värdig.
Det skulle behöfvas en volym för att kortfattadt uppräkna alla de
vidrigheter, som denne vilsekomne prästman beredde sin på det hela taget
underbart tålmodiga församling. Mustascherna bortlade han visserligen så
småningom på prostens enträgna begäran, men afböjde med synbar vresighet
dennes godhjärtade förslag, att han som ersättning skulle anlägga
polisonger eller en rättarkrans, hvilket ingalunda kunde skada en ordets
förkunnare.
Den mildring i sinnena, som börjat åvägabringas genom mustaschernas
försvinnande förbyttes med ens till en i sommarkvalmet nära nog
hälsofarlig glaciärkyla, när adjunkten sågs vandra Storgatan utför
iklädd gråa benkläder. Hvad skulle nu detta vara för ett slags nymodernt
och utmanande sätt att förneka sitt stånd? Voro icke benkläderna rent af
rutiga på nära håll? Ja, nog hade man kunnat säga ett och annat om den
vördnadsvärde gamle prosten i hans krafts dagar. Han hade t. ex.
förefallit kanske onödigt begifven på att spela priffe något långt fram
på kvällsidan och äfvenså gärna inmundigat mer än ett glas punsch i
festliga lag; men alltid hade han vid sådana tillfällen uppträdt i
prästerlig dräkt. _Honom_ skulle ingen ertappa med några gråa
pantalonger, särskildt inte rutiga.
Pastorsadjunkten öfverlefde detta och mycket annat, skref ändlösa bref
till sin fästmö i Lund (denna fästmö var inte hans minst vidriga
egenskap i samhällets omdöme) och gick morgonpromenader. Den egentliga
lyckohvälfningen i hans tragedi ägde rum, när hans farbror, rentiern i
Påskallavik, fick slag och afled. Farbrodern hade i lifstiden varit
ganska nöjd med sin prästerlige brorson och därför i sitt testamente
insatt honom till universalarfvinge af sina pälsar. Dessa voro inalles
två: en sibirisk lammskinnspäls, ganska gammal och tämligen nött, om än
ej direkt illa medfaren, samt en vräkig bäfverpäls, anskaffad med tanke
på en projekterad hufvudstadsresa men aldrig begagnad.
Adjunkten skulle måhända föredragit ett antal reda penningar eller
åtminstone ett par bättre inteckningar; men pälsarna misshagade honom
dock inte. En så fåvitsk karl som denne torde sällan ha uppläst ett
vigselformulär. Han trädde på sig den sibiriska lammskinnspälsen och
gick ut och visade sig på gatorna. Följden behöfver jag väl inte uppta
utrymmet med att skildra. En obefordrad yngre präst i promenadpäls! Man
slog sig ner med händerna i skötet vid sina reflexionsspeglar och
började resigneradt afhandla yttersta domen.
Det syntes, att pälsen inte var ny. Han hade sålunda haft den länge,
kanske från sina första ungdomsår, ja, möjligen var det rent af hans
konfirmationspäls. Man vände sig till prosten, men denne hade alltmera
slöat till i ålderdomens krämpor och vägrade att vidtaga några åtgärder.
Men en vacker vinterdag, då solskenet strömmade från en ljusblå himmel
öfver snöiga gator och fält, upptäckte pastorsadjunkten, att det
sibiriska lammskinnsplagget tog sig något sjaskigt och anlupet ut,
hvarför han plockade fram bäfverpälsen, med välbehag satte den på sig,
född idiot som han måste ha varit, och trafvade ut i ämbetsärenden.
Nu var det jämt slut. Den upphetsning, som rasade i samhället, kunde
icke stillas med mindre än att ett lif spilldes. Man skref ett icke
ändlöst men innehållsrikt bref till fästmön i Lund, hvars adress
postmästaren benäget uppgaf, och meddelade henne rysansvärda fakta om
hennes trolofvade. Pastorsadjunkten fick ringen tillbaka med omgående.
Ingen i samhället hälsade på honom, och man lät sina barn förbli odöpta,
i hopp om att en personalförändring snart skulle inträffa. Så skedde
ock. Pastorsadjunkten vardt besynnerlig och grubblande, stakade sig
regelbundet på högmässoritualen, anhöll om tjänstledighet, for till
landet och uppgaf ämbetet samt förföll småningom till renskrifning i en
stor stad, där ingen fäste sig särdeles vid vare sig honom eller hans
pälsar och där han med fördel kunde undgå att raka sig.

JAKTEN EFTER VITSEN.
Hvarpå beror den sagolika spiritualitet, som enligt en förhistorisk
sägen sätter en så yster prägel på samhällslifvet i Göteborg, undrar den
häpnadsslagne utlänningen. Staden äger väl ingen skämttidning, antar jag
— det förklarar allt. Och skulle där existera något litet vitsblad, så
är det tvifvelsutan underhaltigt och i saknad af existensmotiv,
alldenstund kvickheten förbrukas i umgänget.
Häraf följer som ett korollarium skälet till att stockholmarna måste
befinnas mindre sprudlande. De besitta nämligen skämttidningar och ha
icke råd till någon privatkonsumtion af humor. Inrättningen är för
öfrigt rekommendabel såsom innebärande en tjänlig arbetsfördelning. En
del snitsiga personer, af hvilka somliga kunna rita och andra kunna
»Fliegende Blätter», åtaga sig benäget att fungera som allmänhetens
kvickhetsleverantörer och vi andra kunna med godt samvete ägna oss
uteslutande åt lifvets allvar. Skulle det oaktadt något löjeväckande
falla oss i sinnet, stänga vi in oss för våra närmaste, tills den
svårkufliga skrattparoxysmen rasat ut, hvarefter vi afsända det
löjeväckande till en skämtredaktion med anhållan om två kronors honorar
samt årgången gratis, men tillrättavisas blodigt i nästa nummers
breflåda och hämta oss fullständigt från skrattparoxysmen samt återgå
till lifvets allvar.
Apropå skämttidningar, så fanns det i min födelsestad en man, som vid
något tillfälle hade yttrat en vits. Händelsen hade timat före min tid,
men ännu under min uppväxt hvilade en konstant gloria kring denne mans
hjässa, fastän ingen längre med visshet erinrade sig vitsens lydelse.
Jag lutar emellertid åt den tron, att det var en af de mera kända och i
kulturcentra längesedan aflagda roligheterna, att han erbjudit en
person, som tappat sin klocka i vattnet, en urnyckel att dra upp den med
eller något i den vägen. Kanhända också, att han föreslagit inrättandet
af ett provisoriskt apotek, när det gamla brann upp — hvad vet jag? Hans
rykte var lika stadgadt för det, och samhället kväfde beslutsamt alla
besinningslösa försök till konkurrens. Dylika uppdöko för öfrigt sällan,
ty man kände djupt det lumpna i att söka slita lagerkransen från en
aktad medborgares gråa hufvud.
Ända tills det begaf sig, att en herre, som var barnfödd sju
fjärdingsväg från Göteborg, kom och öfverrumplade samhället för att
intaga en ställning som extraordinarie kammarskrifvare vid dess kongliga
tullverk. Den kunde det icke bli frågan om att kväsa. Man sammansvor sig
till en början och lade sig i försåt för honom; men den individ var inte
född, som skulle kunnat afskära honom tillfället till en vits. På
dagarna förvaltade han sitt högt ansedda ämbete med en aldrig svikande
värdighet, men om aftnarna, då hans tankar, som han uttryckte sig, voro
tullfria, bedref han sin sport med en yrande energi. Ingen ålder, intet
kön skonades. Den gamle mannen med vitsen stapplade hem i dof sorg efter
att ha suttit en halftimme vid bordet intill hans på Stadshotellet, och
om morgonen var hans hår hvitt. Infödingarna upprördes våldsamt öfver
detta nidingsdåd, men den gudlöse kammarskrifvaren komplimenterade honom
i utsökta ordalag för att han — sina traditioner trogen — åldrades så
_kvickt_.
Det var denne kammarskrifvare, som en gång på en
musikalisk-deklamatorisk soaré, anordnad af logen Oförtruten (I. O. G.
T.) uppträdde som föredragande af Sigurdshistorier och därvid ofta
klarade sin stämma medelst en klunk ur vattenglaset, hvars innehåll
föreföll svagt färgadt med en dragning åt gulbrunt. Logens sekreterare,
som med mörka blickar iakttog uppläsarens manövrer, nalkades honom
resolut, när det var öfver, och började hotande:
— Jag misstänker starkt, att detta glas blifvit besmittadt med någon
spiri ...
Kammarskrifvaren spände hemskt ögonen i honom och mullrade doft:
— Hvad, ni misstänker? Ni, en goodtemplare, en förtroendeman inom logen,
misstänker? Min herre, det förvånar mig att höra er så fräckt bryta mot
era ordenslöften!
Sekreteraren stod skräckslagen och blek som ertappad in flagranti
delicto, fåfängt sträfvande att genomtränga gåtan, men kammarskrifvaren
borrade ögonen ännu vildare i honom och fortfor:
— Här går ni och förvärfvar era medmänniskors blinda förtroende genom
att sörpla saft och vatten, och så upptäcker jag hos er en plötsligt
frambrytande böjelse för _supsånger_! Olycklige!
Sekreteraren smög dädan, och det hviskas om att han efter den kvällen af
något slags obetvinglig suggestion började skåpsupa och läsa Bellman.
Då H. M:t konungen en sommar uppskakade samhället med ett hastigt besök,
åtföljd af sina ättlingar samt ett antal framstående herrar, däribland
riksmarskalken, utropade kammarskrifvaren, vid det den fina kortègen
trafvade från stationen till landshöfdingeresidenset:
— Här ser jag både kungar och knektar, men hvar är Essen?
Han blef omedelbart gripen af närmaste poliskonstapel, en för det
festliga tillfället engagerad hamnarbetare, och stod i fara att bli
insatt för oljud på öppen gata, men räddade sig med en hacka.
Det vore vämjeligt att i detalj följa denne förfärlige mans bedrifter,
frånsedt att utrymmet energiskt hindrar fullförandet af en så svindlande
uppgift.
Den åldrige mannen med vitsen gick emellertid och drogs med en gnagande
oro, som tärde på hans tunna lifstråd och gjorde hans dagar till en enda
vanmäktig jakt, jakten efter vitsen. Med kalla omslag på pannan
grubblade han i förtviflade timmar öfver sin gamla vits, den som skapat
hans rykte; men den var och förblef borta. Så vandrade han omkring till
stadens äldsta borgare för att söka ljus i ämnet; men de motsägande och
obestämda uppgifterna förvirrade hans ansträngda hjärna intill vanvett.
Det fanns stunder, då han hängaf sig åt den högtsväfvande planen att
uppfinna en ny vits. Förgäfves. Och under allt detta genljöd samhället
af de skrattåskor, som oundgängligt följde på kammarskrifvarens
kvickhetsblixtar.
Slutligen vardt det så illa med honom, att han måste tillbringa hela sin
dag i en länstol och försaka allt umgängeslif. Kammarskrifvaren hälsade
på honom en söndag och utbrast gemytligt:
— Det var märkligt hvad ni påminner mig om en patience, som min farmor
brukade lägga!
Den gamle stirrade hjälplöst på honom, bidande slaget.
— Den gick häller aldrig ut ...
Och kammarskrifvaren ilade bort, ty den gamle hade eldgaffeln inom
räckhåll.
Den sjuke hade nu inte långt igen. Han började yra och frågade med
hjärtslitande stämma sin städerska om likheten mellan kammarskrifvaren
och en eldgaffel. Städerskan fann ingen beröringspunkt, och detta
förvärrade hans tillstånd.
Slutligen föll han i en dådlös dvala, ur hvilken han vaknade endast för
att spörja:
— Hvad är det för skillnad mellan en snusnäsduk och ett kyrktorn?
— Så han pratar! Det måtte väl vara skillnad nog — brummade den
enerverade städerskan.
Då var det, som hade ett förklarande ljus gått upp för hans mörka,
pinade själ. Lifvets mening skymtade en sekund för hans halfsläckta öga.
Han lutade sitt hufvud tillbaka och jakten efter vitsen var ändad.

JULEN SÅDAN DEN BÖR VARA.
Den skenbart outrotliga och bra nog ordentligt återkommande julhögtiden
firades förra året som vanligt på traditionellt och värdigt vis i min
födelsestad. Samhällets affärslif tog under veckan närmast före festen
ett nära nog vansinnigt uppsving, i pappers- och parfymhandeln omsattes
opoponaxtvålar i kvantiteter, som kunde räcka att rentvå alla det
brittiska rikets koloniala synder, och bokhandeln afyttrade millioner
almanackor samt elfva tusen exemplar af »Boken om lillebror».
Manufakturaffären vid Storgatan nödgades använda både husan och
springpojken till hjälp vid expedieringen, och Tjuslund, som har
bosättningsmagasinet vid torget, måste sätta sin sjuåriga dotter vid
kassan, alldenstund kassörskan plötsligt blifvit rubbad genom
öfveransträngning vid växling och på grund däraf kräfde omväxling.
På själfva den heliga aftonen tilläts helt naturligt ingen, som beträdde
en butikströskel, att bära ut julen, utan smärre presenter tilldelades
då de socialt mera lågt ställda kunderna, under det kaffe med nybakadt
småbröd serverades åt honoratiores i skrubben innanför. Fru Palmströms
konjaksringar äro som bekant hors concours i världsmarknaden, hvarför
Palmström & söners trikåartiklar nämda dag rönte en frenetisk
efterfrågan. Klockan ett på middagen stängdes emellertid samtliga
affärer för året, ty samhället skulle göra sig redo att doppa i grytan.
Hvarje familj håller sig med en privat gryta för sig och kringboende
ungkarlar, ty det förslag, som i början af månaden var synligt i den
radikala platskollegan och som gick ut på att en jättegryta, gemensam
för samtliga infödingarna, borde uppställas på torget, ansågs vara
insändt af den Stockholmsfödde landssekreteraren som hämd för den där
intorkade fontänen och hade till ingen åtgärd föranledt.
Inemot fyratiden, då ringaren och kopparslagaren Jonsson kalkylerade,
att menigheten borde hunnit intaga sitt kaffe och lacka in sina sista
paket, tågade han upp i kyrktornet och började väsnas med sina klockor
för att mana till en stunds andakt i det af tallösa stearinljus
eklärerade templet. Menigheten infann sig äfven i brådskande fart, en
smula nervös och jäktig, men med en oändligt lycksalig förväntan utbredd
öfver sina gemytliga och vältvagna drag.
Den första psalmen sjöngs med klingande entusiasm, och man väntade sig
få se den afhållne pastorsadjunktens[3] ungdomliga och blonda anlete
höja sig öfver predikstolens förgyllda kerubhufvuden, täflande med dem i
barnaoskuld och renhetsglans. Men pausen artade sig till att bli efter
omständigheterna lång, menigheten började vrida på sig, som om det
stuckit upp nålar ur ekbänkarna, och organisten stämde upp uvertyren
till »Kalifen i Bagdad» för att hålla gudstjänsten vid makt.
— Jag begriper inte hvad postmästarens håller på med, efter de inte kan
komma i kyrkan som folk — hviskade konsulinnan Hallander till
borgmästarinnans ogifta svägerska, som satt två bänkar bakom. — Inte kan
han väl ge sig till att stå och bråka med posten en sådan här dag! Det
är verkligen hans skyldighet att ta sig fritt.
— Ja, det är ofattbart — instämde borgmästarinnans ogifta svägerska —
och så hänsynsfull och omtänksam som pastorn alltid är, kan det
naturligtvis inte falla honom in att börja, förrän han ser, att alla är
komna ...
I detsamma smällde ingångsdörrarna till, och postmästarens med barn och
blomma ilade andfådda och hälsande åt alla sidor upp till sina platser.
En person, som nyss anländt från Amerika och där tydligen gjort sig af
med alla begrepp, hade kommit och yrkat på att få köpa ett brefkort,
just som postmästaren höll på att stänga kontoret, upplystes det
sedermera. Amerikanens beteende väckte en berättigad indignation och
förorsakade åtskilliga tidningsinsändare efter helgen.
Samhällets musikälskarinna, lektorskan Tingell, lät höra sin
oförlikneliga, i de lägre tonerna något rostiga och i de högre en smula
anlupna men för öfrigt härliga sopran i en julduett med
drätselkamreraren och barytonisten Finkell, och under intrycket af denna
säregna konstnjutning flödade församlingen ut ur templet för att i de
respektive hemmens varma sköte skrida till högtidens privata begående.
Landssekreteraren hade nu som alltid sträfvat att framhålla sin
originalitet och vetat såra medborgarna i deras finaste känslocentra.
Han hade nämligen brutalt afslagit landskamrerns verkligt välmenta
inbjudning till kvällen under föregifvande att han fick hufvudvärk af
julgran och kväljningar af lutfisk samt föredrog att supera på
Stadshotellet som vanligt. Det var alldeles rätt åt honom, tyckte alla,
att ingen servering ägde rum därstädes den aftonen, lika litet som på
någon annan lokal med själfaktning, och förr torde så väl skinkan som
korfvarna och syltan ha blifvit uppätna, än samhället kände sig ha
slutdiskuterat problemet om hvar landssekreteraren fick mat på julafton.
Familjehögtidligheterna på kvällen företedde ingen annan ovanlighet, än
att nyinflyttade möbelhandlaren Berguf hade endast äpplen och hvita ljus
i granen, under det de verkliga samhällsmedlemmarna, som visste hur det
skulle vara, bestodo sig med genombrutna pastiljpåsar af brokigt papper,
under årets lopp hopgömd begrafningskonfekt samt röda och gredelina
ljus. Vidare kan anföras, att borgmästarens hade smugglat _två_ mandlar
i gröten, af hvilka borgmästarinnans ogifta svägerska händelsevis erhöll
den ena och e. o. landskanslisten Ösell äfvenså händelsevis den andra.
Juldagen förflöt i en passande dåsig stillhet med kyrkobesök,
afprofvande af erhållna gåfvor samt familjemiddag för de närmaste. En
individ i slokhatt sågs tidigt på eftermiddagen ensam flanera
Drottninggatan framåt och försvinna genom stadsporten, synbarligen stadd
på en solopromenad. För att erhålla en tillfredsställande förklaring
öfver karlens uppförande kom man öfverens om, att det måste vara
amerikanen med brefkortet, och tackade samfälldt försynen, som låtit en
födas och växa upp i en kristen kommun med sedvänjor och inrättningar.


VÄRLDENS VÄGAR.

HUR LAVINER UPPSTÅ.
Det hände på en gata, som gärna skulle vilja vara tvärgata till
Drottninggatan, men det ligger så mycket hus och saker i vägen, att
detta sträfvande förefaller hopplöst. En närsynt man trafvade stillsamt
fram längs sagda tvärgateaspirant en vinterafton. Då och då törnade han
emot något föremål, som än visade sig vara en byggnadsställning, än en
lyktpåle och någon gång en annan närsynt person, ty hvilken annan än en
närsynt väljer en gata, som visserligen morskt marscherar framåt en
stund, som om den ämnade sig någonstans, men därpå i plötsligt misshumör
gör helt om framför en husrad?
Just som den närsynte mannen vid hörnet af en sidogata med den
urskillningslösa artighet, som karakteriserar detta slags folk, lyfte på
mössan för ett par mot väggen uppresta skidor, som han fruktade att ha
trampat på tårna, råkade han med handen stryka af sig pincenez’n.
Långsamt, ljudlöst sjönk den ned i drifvans hvita bädd, tyckte sig den
närsynte mannen smärtsamt förnimma, sjönk måhända långt, långt in i
jorden — så intensivt försvunnen tedde den sig för hans omtöcknade syn.
Han hade lefvat för länge i världen och på sitt sätt skådat för mycket
af lifvet för att, som en oerfaren dåre skulle ha gjort, lägga sig och
krafsa i snön. Han placerade sig med ryggen mot en närbelägen
lyktstolpe, lutade hufvudet framåt och spände med en bottenlöst
intresserad min sina stackars vanmäktiga blickar i marken framför sig.
Detta visade sig vara den riktiga metoden. Den förste som kom var ett
ledigt stadsbud. Han underrättade sig genast deltagande om hvad herrn
sökte efter, och sedan han inhämtat den äskade upplysningen samt taxerat
den närsynte mannens pälsbrämade öfverplagg, var det honom en personlig
glädje att erbjuda sin tjänst. Stadsbudet hade inte väl rört om ett par
spadtag i snöhögarna, förrän en utmagrad äldre dam med arbetsväska på
armen, som stannat för att fråga efter en genväg till Glasbruksgatan,
men vid åsynen af den ömkansväckande gruppen i hörnet öfverväldigats af
ett flertal filantropiska instinkter, nervöst slungade sin arbetsväska
och började leta. _Hon_ kunde leta! Den närsynte mannen greps af rörd
beundran öfver hennes osparda nit och sökte upplysa henne om hvad det
var, som han hade tappat; men den äldre damens hörselsinne var något
defekt, och för öfrigt tyckte hon inte om att bli störd, när hon kommit
riktigt in i ett arbete. Hon och stadsbudet letade alltså.
Poliskonstapeln i motsatta hörnet steg nu fram och lät, ehuru med en
viss motvillig öfverlägsenhet, skymta såpass mycket intresse för saken,
som man kunde vänta af en person i hans ställning. Sedan han lättjefullt
riktat några frågor till den närsynte mannen rörande dennes ålder,
hembygd och sysselsättning, började han godmodigt borra sin klack här
och där i drifvorna, där den efterspanade tingesten kunde tänkas befinna
sig, synbarligen väntande att klangen af krossadt glas med tiden skulle
belöna hans möda. Den närsynte mannen bet sig nervöst i läppen och
önskade inom sig, att någon annan än poliskonstapeln skulle finna
skatten.
Den äldre damen letade fortfarande, så att det yrde om det, men
stadsbudet hade satt sig att hvila på en trappa, under det han fortsatte
att spana med sina rödkantade ögon. Nu anlände emellertid en större
förstärkningstrupp, fem framstående ledamöter af ligapojkarnas
fackförening, som kommo från ett stormigt föreningssammanträde på
Roslagstorg och inte begärde bättre än att få använda de krafter de ännu
hade i behåll i det allmännas tjänst.
De tillförde scenen ett älskvärdt öfvermått af ungdomlig liflighet och
energi. Med lekfulla tillrop sökte de uppmuntra den äldre damen, som vid
första anblicken hade väckt deras varmhjärtade intresse, och de bemödade
sig äfven att roa poliskonstapeln genom skalkaktiga talesätt. Med en
intagande förtrolighet, som rättfärdigades af omständigheterna, förstodo
de att aflocka den närsynte mannen detaljerade upplysningar angående
beloppet af de penningmedel han för tillfället hade deponerade på sin
person och röjde en synbar tillfredsställelse med resultatet af sina
forskningar. Något litet kunde de väl äfven sägas medverka vid letandet,
men de begränsade detsamma hufvudsakligen till den äldre damens
arbetsväska, hvars ganska mångskiftande, af så väl sömnadsindustriella
verktyg som lättare födoämnen och uppbyggelselitteratur bestående
innehåll de ystert delade sinsemellan, hvarefter den starkaste af dem
krängde väskan utanpå sin hufvudbonad.
Under tiden hade emellertid arbetskåren vuxit i geometrisk progression.
Alla samhällsklasser och lefnadsvillkor voro nu representerade. Endast
ett försvinnande fåtal fick rum att leta på den ursprungliga
olycksplatsen, de öfriga forskade längre bort, på andra trottoaren och
sedan hela gatan utefter. Det hittades verkligen också en hel mängd
saker: knappnålar i oöfverskådliga massor, ett halft tjog damguldur,
försedda med rosett och säkerhetsnål, pantkvitton, strumpeband samt en
handfull namn, som tappats bort ur den nya almanackan.
Mannen vid lyktpålen, han som mobiliserat hela denna människohär, stod
fortfarande och plirade förväntansfullt på den lilla belysta ytan
framför sig, fastän det nu kunde göra just detsamma hvad han tog sig för
— han var nämligen totalt bortglömd, och hans tillvaro utgjorde en
hemlighet för majoriteten af dem som trälade i hans tjänst. Han började
känna sig frusen och stack handen innanför sitt pälsuppslag.
Där satt pincenez’n. Där hade den lyckats hänga upp sig vid resan utför,
och där hade den haft det varmt och bra hela tiden.
Den närsynte mannen vek om hörnet och ilade genom de tomma gatorna till
sitt fjärran belägna tjäll. Bruset af det upprördt böljande
människohafvet förföljde honom en lång sträcka, och hela natten hörde
han i drömmen gnisslandet af poliskonstapelns klack.

HERRN MED DET DÅLIGA HUMÖRET.
Är det Shakespeare som säger, att man bör fatta en outsläcklig misstro