Oskuld och arsenik: Analyser - 5

till den man, som en dejlig vårdag trycker ned sin storm till näsroten,
och att man bör gå öfver på andra trottoaren, då man skymtar en person,
som med uppfälld rockkrage demonstrerar mot ett bedårande
förmiddagssolsken? Jag tror att det är Shakespeare. Och han har rätt,
denne duglige, om än aflidne teaterskribent!
En välklädd mansperson af ofvan beskrifna typ sågs beslutsamt skrida
Fredsgatan framåt i riktning mot Gustaf Adolfs torg. Har någonsin en
rygg uttryckt grälsjuka, så var det denna, ha någonsin ett par galoscher
vittnat om hänsynslöshet, så var det dessa, har någonsin en käpp
skvallrat om mordlystnad, så var det hans. Behöfver det påpekas, att han
vandrade på orätt trottoar? Han var inte den som sökte smita undan några
tillfällen till kollision med sina medmänniskor; han önskade snarare
poängtera sitt oberoende af samfundsordningar och häfda sin särställning
såsom en individ, den där var redo att upptaga alla stridshandskar, som
ett gynnsamt öde kunde komma att strö för hans fötter.
Men denne man var icke född under en lycklig stjärna. Djur och människor
veko vördnadsfullt undan hvar han färdades fram och intet lefvande
vågade sig inom periferin för hans käppsvängningar. En mindre mops i
sammetsmaggördel och ljusröda rosetter syntes en sekund benägen att
använda genvägen mellan denne mans ben, och mannens galoscher erforo
under denna sekund en intensivt ljuflig försmak af den sensation, som
uppstår när man lyckas med klacken fastnagla ett smärre hundkreaturs mer
eller mindre afstubbade svans vid trottoaren och som alla mina läsare
någon gång i sin tillvaro måste ha känt. Men det är den likheten mellan
små mopsar och stora människor, att bägge delarna, när de stå i begrepp
att slunga sig in i någonting storartadt och lifsfarligt, förnimma ett
obehagligt åtstramande men lifräddande ryck i det snöre, som förenar dem
med ett högre väsen. Den korpulenta änkefrun dirigerade med kraftig hand
sin mops’ lefnadsbana, och de hänsynslösa galoscherna stänkte i
förbittrad ilska snösörja omkring sig.
När den grälsjuke mannen uppnått Gustaf Adolfs torg, fattade han posto
midt på körbanan och förströdde sig med att betrakta den luftiga
byggnad, som med sin djärfva resning fängslar ögonen vid den täcka
Helgeandsholmen och med en delikat omtanke hindrar dem att planlöst
sväfva ut emot vida horisonter. Om ni inbillar er, att detta kunde
frambringa någon sinnesändring hos den ifrågavarande mannen, då har ni
aldrig haft tur att råka på någon herre med dåligt humör. Skådandet
kunde inte tillfredsställa honom i längden, denna byggnad led inte af
hans misshumör, dessa känslolösa bjälkar vredo sig inte under hans
förtärande blickar. Han väntade att något annat skulle inträffa, han
behöfde något lefvande material.
En tom droska kom körande i stark fart från Jakobs torg. Herrn började
hoppas på nytt. Men han hade inte väl hunnit öppna munnen för att utösa
en af märgfulla edliga försäkringar understödd förfrågan angående den
ifrågavarande åkarens planer med afseende på hans lif och lemmar, förrän
bemälta droska med en oförutsedd sväng väjde åt sidan och körde upp till
statyn, där den stillsamt ställde sig i led med de andra åkdonen.
Med hätskhet i hjärtat och tunga steg vandrade den af lifvet kringgångne
mannen till Operakällaren för att se till hvad där kunde uträttas. Redan
på tröskeln upphäfde han ett stridslystet hojtande efter rockafdragaren,
men denne störtade andlöst fram och afhände mannen hans öfverplagg med
en skyndsamhet och en mjukhet i rörelser, så att han nära nog kväfdes af
den förbittring, som fyllde honom till bräddarna utan att se någon
möjlighet till utlopp.
Energiskt inträdde han i matsalen och skred genom denna i hela dess
utsträckning med förhoppning att under vägen lyckas trampa någon
frukostätare på tårna eller köra armbågen i någons öga. Han uträttade
emellertid inte mer än att välta en brödkorg på ett obesatt bord samt
derangera ett par stolar, hvilka af en aktningsfullt bugande ganymed
åter ställdes till rätta.
Maten var hans yttersta hopp. Skadegladt gnuggande händerna, utslungade
han sina önskningar till den oerhördt påpasslige vaktmästaren, som
nästan oroväckande nitiskt ilade att verkställa dem. Inom en fabelaktigt
kort tidrymd såg mannen framför sig hvad han hade äskat.
— Jaså ni, jaså, detta skulle således vara en biff à la Lindström, det
är således ert sätt att tolka detta begrepp — yttrade han skärande
försmädligt och med en genomborrande blick på den darrande servitören. —
Enligt min, som jag tror, grundade uppfattning är detta en biff à la
Petterson. Hvad kan ni svara på det?
En invändning sväfvade ett ögonblick på kyparens bleka läppar, men
snabbt fattande sig, framställde han en ytterligt belefvad ursäkt, grep
det misskända födoämnet och störtade bort för att byta om. Då reste sig
herrn melankoliskt och lämnade lokalen som en bruten man. Vanvettets,
det blida och trötta vanvettets, dimmor började breda sig öfver hans
själ.
Då hände det sig, att han vid hörnet våldsamt törnade ihop med en liten
och kolerisk gentleman, hvars framtänder han utan egentlig beräkning
råkade utslå med sin käppkrycka. Den koleriske upptog detta som en
ovänlighet och började larma efter polis. Dylik tillskyndade,
folksamling uppstod, herrn häktades. Med ett soligt leende och klar
blick öfverlämnade han sig åt den uniformerade myndigheten. Hans själ
hade fått frid och hans förbittring var så förgäten, som hade den aldrig
funnits till. Det bara gjorde honom ondt, på ett vemodigt och stilla
sätt, att han skulle råka i rättsliga obehagligheter, nu när hans dåliga
humör var öfver ...
Ty det egendomliga i saken är, att denne herre till temperamentet var
den mest saktmodige och människoälskande individ, som någonsin torde
förekommit; men, mina läsare, han hade sagda dag begifvit sig till
Centralstationen för att bevittna den kvinnas affärd, som han älskade,
och de tre minuter, som återstodo till tågets afgång, hade förspillts i
gäckade bemödanden att för den enda tioöring han förfogade öfver
tilltvinga sig en perrongbiljett.

DEN FLICKAN JAG SKULLE HAFT.
Det vore lättare att lefva eller åtminstone att komma fram på gatorna,
om här inte vimlade af trolofvade. Oupphörligt måste man plumsa ner i
rännstenen eller trycka in en butiksfönsterruta för att släppa fram
någon kavat yngling, som stormar framåt med ett fruntimmer uppträdt på
sin högra arm.
Man kan näppeligen undgå att irriteras af dessa skinande unga män, ur
hvilkas till löjlighet rentvagna anleten en idiotisk sällhet bligar emot
en tillika med ett gränslöst uppjagadt medvetande om den unika
tjuskraft, som förmått världens ljufvaste unga kvinna att klänga sig
uppåt deras sida. De sakna färdighet att med värdig jämvikt bära sitt
tillstånd. Deras syn på tillvaron har blifvit förvriden, det är något
ytterligt och öfverdrifvet hos dem, till och med deras stöflar äro för
blanka, deras öfverrockar för nya, deras handskar för bjärt
orangefärgade och deras mustascher för hårdt snodda. Och de unga
kvinnorna! Den smeksamma abandon, som präglar deras väsen, och deras
sätt att med sugande ögon uppfånga hvarje ord, som går ur världens
ståtligaste och mest genialiske unge mans mun, gör mig lefnadstrött. Kan
någon upplysa mig om hvarför dessa kärlekskonglomerat alltid rusa framåt
gatorna med en fart af tjugo knop i timmen? Anse de möjligen, att de
därigenom fortare hinna äktenskapets s. k. hamn?
Den skarpsynte läsaren torde skymta en viss retlighet i det ofvan
anförda, och jag vill därför bekänna, att jag en gång höll på att bli
kullsprungen af en långbent yngling i den gängse, nyss skildrade stilen,
sammankedjad med den flickan jag skulle haft. Jag för min del kan med
svårighet kallas högväxt, men icke desto mindre torde jag befinnas vuxen
alla situationer. Så ock nu. Under det jag sänkte hatten öfverdrifvet
djupt, borrade jag i _honom_ ett ögonkast, hvilket kunde tydas antingen
som en uppfordring till duell inom tjugufyra timmar eller ock som en
ohöljd antydan om det öfverväldigande, men af ett bråddjupt förakt
neutraliserade medlidande hans belägenhet ingaf mig, samt omslöt
samtidigt _henne_ med en blick, i hvilken hon kunde läsa såväl spåren af
mitt hjärtas blodvite som ett vekt beklagande af att hon råkat så illa
ut. Få skulle ha kunnat göra det bättre.
Jag var själf så belåten med mig, så jag glömde att se efter hvilken
effekt mitt stolta och värdiga beteende frambragte på honom, som skulle
ha den flickan jag skulle haft. Hvad henne beträffar, visste jag på
förhand, att hon skulle förarga sig till döds för att jag inte såg mera
stukad ut och att hon sedermera skulle hos mig uppdaga en mångfald
ovanligt praktfulla egenskaper, hvilka hon under smärtfylld rörelse
skulle rada upp för sin nuvarande tillkommande under förevändning att
»tala om allt».
Det finns åtskilligt att invända mot förlofningar — enligt min
erfarenhet äro de icke särdeles roande, men ganska nyttiga, ty genom dem
lär man känna folk. Det var på så sätt jag lärde känna den flickan jag
skulle haft.
Det har nämligen funnits tider, då jag varit yngre och lättsinnigare än
nu. Så t. ex. när jag ingick trolofning med den ofvannämda flickan för
tre och ett halft år sedan. Min vetgiriga och för allt mänskligt
entusiastiskt intresserade natur trådde efter att genom
autopsi förvärfva grundlig kännedom om kvinnornas dämoniska
väsensegendomligheter och irrationella själslif. Jag ville smälta en af
dessa glaciärer och värma mig vid en af dessa vulkaners glöd.
Å ja, den flickan jag skulle haft var inte beklädd med någon särdeles
fast isskorpa, och inte föreföll hon heller så sjudhet invärtes, som jag
hade väntat mig. Det särdeles tillmötesgående sätt, hvarpå hon upptog
mitt frieri, hvilket jag enligt gammal god sed framställde i ett
utbyggdt fönster vid en större bjudning, blef min första missräkning.
Hon vred inte oroligt på sig och sade, att det kom så hastigt; hon satte
inte handen för ögonen och bad mig för Guds skull tiga; hon anhöll inte
om åtta dagars betänketid. Det föreföll snarare, som om hon anat saken
på förhand och inrättat sina kalkyler därefter. Jag kände mig något
snopen och bragt ur fattningen, men på samma gång en smula uppblåst
öfver att mitt första experiment i denna riktning aflöpte med en sådan
ackuratess. Sedan gick jag hela kvällen omkring med en skrytsam uppsyn
och företedde en bullersam glädtighet, hvilken anmärkningsvärdt
kontrasterade mot mitt vanliga behärskade, snarare tungsinta sätt. En
vänlig gammal herre undrade deltagande, om jag inte möjligen höll på att
få ett recidiv af mässling ...
Följande morgon vaknade jag med en kallsvettig förnimmelse af att en
tentamen förestod mig. Ja, så var det. Klockan tolf hade jag lofvat att
infinna mig i en mig ytligt bekant byråchefsfamilj, för att stå till
svars för mitt uppförande mot denna familjs äldsta dotter kvällen förut.
Jag undrade, om frack skulle anses oundgänglig, men efter något
funderande förkastade jag detta plagg. Sedan jag inmundigat något
kokain, som jag alltid plägar före lifvets kritiska ögonblick, vandrade
jag blek, men jämförelsevis lugn, åstad.
Det blef inte mycket uppsluppnare än jag hade väntat mig. Den flickan
jag skulle haft var mycket hjärtlig mot mig, men föreföll betydligt
nervös och bragt ur jämvikten, som om hon varit utsatt för åtskilliga
förtretligheter denna förmiddag. Byråchefens fru betraktade mig
bottenlöst forskande och allvarligt samt gjorde intryck af att ta mått
af mig invärtes, för att räkna ut hur mycket tid och krafter det skulle
gå åt till att uppfostra mig, och byråchefen själf samt hans äldste son,
notarien, vill jag hälst inte tala om. Deras fysionomier uttryckte en så
svagt maskerad häpnad, hvars orsak var mig outgrundlig, att lifvet
började synas mig alltför bittert.
Ibland föreföll det mig, som om byråchefen skulle velat tala ett par ord
med mig i enrum, men som om just denna hans outsägliga häpnad hade
förlamat honom.
Sedan jag besvarat ett flertal delvis ganska närgående frågor samt
sväljt något champagne, såg jag mig oförhindrad att gå och var då en
förlofvad ung man samt upptagen till medlem af denna byråchefsfamilj.
I flera månader var jag medlem af denna byråchefsfamilj, hvilket
tillgick på följande sätt: Byråchefen klappade mig på axeln, när han
fick se mig, frågade om jag var flitig och undrade hvad jag egentligen
tänkte bli och hvad jag kunde hoppas på i befordringsväg; byråchefens
fru förmanade mig till sparsamhet och gudsfruktan samt tog reda på all
föda, som jag inte kunde äta, för att träna mig att älska den; den
flickan, som jag skulle haft, bemötte mig alltjämt med hjärtliga
åthäfvor men arbetade energiskt på att dels ränsa min bekantskapskrets,
dels vänja mig af med alla mina vanor. »Det är bäst du upphör med ditt
omåttliga cigarrettrökande _nu_, Huck lille, det blir annars ledsammare
för dig sedan ...» — »Jag tycker det är någonting så försmädligt hos den
där Sjölund, som du alltid hänger ihop med; du har väl ingenting emot
att dra dig ifrån bekantskapen med honom; bara skrif några rader» ...
Det är rätt dyrbart att vara förlofvad, när ens byråchef till svärfar
har en större skara barn och den flickan man skall ha dessutom är
sällsynt nöjeslysten. På den grunden ansåg jag mig inte längre ha
tillfälle att vara medlem af denna respektabla familj och beslöt att
snarast möjligt utträda ur kretsen. Såsom varande en gentleman ville jag
dock icke själf säga upp min trolofvade, utan valde den finkänsligare
utvägen att medelst allehanda väl beräknade trakasserier och obehagliga
yttranden förmå henne att själfmant återsända den s. k. gyllne bojan. Så
skedde ock. I det åtföljande brefvet stod det så här:
»Bästa kandidat Leber! Jag känner, att jag inte längre kan sympatisera
med Er, så som jag en gång drömde. Jag vill försöka att bli lycklig på
annat sätt och hoppas, att Ni aldrig måtte glömma Er vänligt tillgifna
Vera.»
Brefvet andades ju inte den kvalfyllda bitterhet, som jag önskat finna,
men var för öfrigt fullkomligt korrekt till sitt innehåll, ty hon har
funnit lyckan på annat håll, och jag minns henne, som ofvan antydt,
alltför väl.

MEDPASSAGERARE.
Det torde icke kunna betraktas som någonting i och för sig epokgörande,
att jag en dag eller, exaktare preciseradt, en natt färdades från
Stockholm till Visby, och jag skulle inte besvära allmänheten med detta
triviala faktum, om jag hade varit ensam på farkosten, i synnerhet som
jag inte har någon sjösjuka att redogöra för, ej häller någon massaker.
Men jag var kringhvärfd af medpassagerare, som utan att egentligen mena
det på det angenämaste sätt fördrefvo tiden för mig.
Jag syftar närmast på de tvänne bröllopsresande paren, Ljunghults från
Jockmock samt Fritzchen och Mäuschen. Dessa bägge lyckliga och laggifta
par voro, fast i ett väsentligt afseende jämställda, i ett flertal
andra, likaledes väsentliga afseenden afgjordt olikartade. Ljunghults
hade varit förmälda i elfva år, men såsom varande i saknad af
föräldraglädje, höllo de fortfarande af hvarandra med en nära nog nygift
intensitet.
När Ljunghult en gång i tiden hemförde sin unga brud från Västervik, låg
tanken på en regelrätt weddingtrip dem fjärran. Bruden betraktade färden
från Småland till Jockmock såsom ett tillfyllestgörande resnöje, och
Ljunghult själf åtrådde ingen ökning i kostnaderna. Ljunghults
galanteri- och kryddkramhandel hade emellertid under årens lopp tagit
ett ganska märkligt uppsving och alstrat ett välstånd, som var ägnadt
att väcka alla hittills slumrande vällefnadsinstinkter och
lyxpretentioner. Fru Ljunghult hade börjat hålla modetidning och nu
gjorde de, som sagdt, sin bröllopsresa i anslutning till ett bekant
ordstäf. Fru Ljunghult bar en beundransvärd resdräkt, där de flesta
kulörer jag känner till voro behändigt representerade; Ljunghult själf
gick i gula skor och rökte cigarrer, som icke härstammade från hans egen
affär.
Ljunghult snodde för öfrigt ideligen omkring kaptenen och ville veta en
mängd saker: om ångaren var känslig för sjögång, om lugnvädret skulle
hålla i sig, om det fanns något matställe i Visby, om det brukade regna
där, hvad resan därifrån till Marstrand kunde gå till för två personer
och en jungfru etc. Kaptenen besvarade tillfredsställande samtliga
spörsmålen utan att förvrida en min. Om jag har fattat rätt, så är det
för att tillmötesgå med upplysningar som dessa funktionärer äro
inrättade. Jag har just aldrig sett dem företaga sig någonting annat.
Den nu ifrågavarande förvaltade sitt kall synnerligen förtjänstfullt.
Ljunghult var nöjd med honom och bjöd honom en cigarr af den sorten han
hade hemma i boden.
Fru Ljunghult smög sig esomoftast till sin makes sida och lutade sig med
ett lyckligt leende mot hans axel, hvarvid maken lade sin arm om hennes
midja, som icke längre var så smärt som för elfva år sedan. Ännu långt
fram på natten kunde man se deras sammanflätade silhuetter mot öfre
däckets reling och lyssna till, huru de i innerliga och lågmälda tonfall
uttalade sina farhågor angående äldste diskherrns, Larsbergs, metod att
sköta galanteri- och kryddkramhandeln under deras bortovaro. Det
framgick, att Larsbergs anlag mera pekade åt galanterigrenen än åt
speceriafdelningen. Ljunghults voro emellertid lyckliga, och jag
vederkvicktes af deras lycka.
Fritzchen och Mäuschen däremot! Fritzchen var alls inte en sådan där
liten svartmuskig och hjulbent tolfskillingstysk, som verkar profryttare
eller pianist i ett kringresande kapell, utan tedde sig
välproportionerad och reslig, besatt en rashund med adresslapp om halsen
och framkallade genom sin blotta åsyn visioner af blomstrande riddargods
och läckra jaktrevir. Hvad den verkligt nygifta gemålen hade för dopnamn
förrådde han aldrig, jag fick nöja mig med det ofvannämda smeknamnet,
hvilket stundom alternerade med den gröfre och mindre förälskadt
ljudande formen Maus. Bara detta var nog för att röja Fritzchens
bristfälliga uppfattning. Ty Mäuschen var en välboren engelska i
miniatyr, ljushyad och rentvättad och tailor-made, och hade ingenting
gemensamt med de lifliga små husdjur, med hvilka vi föda våra kattor.
Fritzchen ville gärna njuta af lifvet, sitta i själfsvåldig position och
slöbeundra, men Mäuschen satt stelt upprätt med den röda boken uppslagen
och påpekade hvad de skulle se. Hon tålde intet slarf, hon ansåg, att
man borde bröllopsresa metodiskt och inhösta all den faktiska valuta,
som stod att få. Aftonens ljufhet och naturens skönhet förvillade icke
Mäuschens geografiska sinne och spredo intet skimmer af domnande salig
frid öfver hennes prydligt utarbetade drag.
Vid supén visade sig Mäuschen ganska orolig, rusade tidvis upp, grep
spasmodiskt den röda boken, som låg med en gaffel till bokmärke bredvid
hennes tallrik och ilade uppför däckstrappan för att konstatera något
topografiskt faktum. Hon orkade inte äta upp sin »Kotlettchen», men för
att icke gå miste om valutan öfverflyttade hon kvarlefvorna till
Fritzchens tallrik. Fritzchens medfödda soliga lynne föreföll tröstlöst
svårdämpadt, men det var tydligt, att Mäuschen gjorde hvad hon kunde.
Men hvarför uppehålla mig längre vid dessa omaka makar, då det finns
andra och märkligare personligheter att yttra sig om? I Södertälje
trippade den mönstergille skolgossen ombord. Han bugade sig lätt men
belefvadt, när han öfverskridit landgången, samt yttrade därpå i
förbindlig ton till en af besättningen: »Jag vill hoppas, att min
bicykel, denna mig så kära och synnerligen under sommarferierna snart
sagdt nödvändiga vehikel icke kommer att röna något men af den måhända
något gungande transporten på detta ärade ångfartyg?» Därpå ställde han
sin prydliga ljusbruna, monogrammärkta kappsäck ifrån sig, upptog
ur bröstfickan sin rena hvita näsduk och började vidtaga
afskedsviftningarna.
Det var en icke oansenlig skara som hade gjort honom den sista tjänsten.
Hans egen familj samt ett antal släktingar och närmare vänner gengäldade
synbart rörda hans kärleksfulla hälsningar. En äldre farbroder, troligen
prästman, tillropade honom en välgångsönskan på latin, hvilken han
grammatikaliskt korrekt besvarade på samma tungomål.
Båten gled långsamt nedåt kanalen, och under hela tiden var den
mönstergille skolgossen däckets hjälte. Än var det en ung flicka vid en
trädgårdsgrind, än en ålderstigen fröken på en soffa, än lekande
skolungdom, än lustvandrande familjer — med alla dessa växlade han
näsduksviftningar, under det han, beundransvärdt lämpande sig efter
omständigheterna, än vördnadsfullt sänkte mössan, än aktningsfullt böjde
sitt hufvud, än betydelsefullt lade handen på hjärtat och än lekfullt
gjorde militärisk honnör. Vi hade samtliga, med undantag af
bröllopsresenärerna, bildat en ring omkring den mönstergille ynglingen,
som med sitt blida, vinnande leende oupphörligt vände sig än åt ena, än
åt andra stranden, och beskådade med oförställd beundran hans vänsälla
manövrer. O, hvad denne gosse måste vara älskad, tänkte vi alla. Hvilken
son och broder han måste vara! Hvar gång han vände sig trampade han mig
på tårna, och hvarje gång anhöll han om ursäkt på ett så respektfullt
och förtroendeväckande sätt, att jag kände mig stolt öfver att ha
blifvit trampad af dessa mönstergilla fötter. Jag försvann sedan
småningom från de öfre regionerna och återsåg honom först i grannskapet
af Visby, just som han med en sirlig gest framtog sin näsduk för att
börja hälsa den icke oansenliga hop, som där inväntade hans ankomst. Det
är mig obekant, hur han hade tillbragt natten, men jag misstänker
starkt, att han framlefvat den under instruktiva och hyfsade samtal med
de vakthafvande på båten samt möjligen anslagit någon stund till
genomgående af ett feriepensum.

RECENSENTENS TÖRNESTIG.
När Karl-August Jonzén en dag anhöll att få se mig på en cigarr och
möjligen något mera, rynkade jag naturligtvis ögonbrynen på ett
öfverväldigande bekymradt sätt och beredde mig att uppräkna det flertal
olikartade engagemang, som den ifrågavarande aftonen råkade föreligga
för min upptagna person. Men i samma ögonblick antydde Karl-August — som
känner mig, hvad man annars kan ha att anmärka på honom —, att han hade
något intellektuellt att komma med. Och jag svor att telefonera återbud
till den öfriga världen, hvilket jag emellertid sedan af någon anledning
glömde bort, utan att några nämnvärda rubbningar i samhällslifvet
blifvit följden.
Karl-August öppnade egenhändigt, när jag ringde på, alldenstund hans
betjänt som vanligt hade en utekväll, och ryggade därpå till hälften in
i sitt arbetsrum, ty hans ungkarlstambur är icke afsedd för två
personer.
— Gissa hvem som sitter där inne! — hviskade han med feberaktigt
uppsluppen stämma, medan jag krängde af mig rocken.
— Hertiginnan af Västergötland? — försökte jag, mera på måfå än som
resultat af någon allvarlig tankekombination.
— Gör dig inte till, Huck Leber, jag ser att du kväfs af skamsen
nyfikenhet — manade Karl-August, som kanske tar lifvet litet
allvarligare än det från början var menadt. — Jag vill bara bereda dig,
så att du inte skall bli nervös och blamera dig, som du har så lätt för
...
— Säg så gärna rent ut, att det är statens respektable skarprättare, som
du med fin förtänksamhet önskar presentera mig för — afbröt jag pikerad,
i det jag vid skenet af ett medfördt trappljus speglade mig i
Karl-Augusts praktfulla storm.
Karl-August exploderade i ett slags irriterande bukskratt:
— Inte så dumt uttänkt, sannerligen! Näst intill — han är _recensent_,
Huck!
Trappljuset (garanteradt att räcka fem minuter) slocknade i detsamma,
och Karl-August lurades på nöjet att se mig blekna. Skurken hade rätt!
För en yngling, hvars själ är ett bibliotek af oskrifven litteratur,
känns det outhärdligt kyligt att utan varning tussas ihop med en
individ, som har till mission att afskräcka från utöfvandet af
skriftställarkallet. Det var med en ytterligt affekterad nonchalans i
stämman jag föreslog Karl-August:
— Var snäll och be mig stiga in!
Därhän gick han emellertid inte, han endast sparkade mig i knävecket som
tecken till gästfrihet, — och jag bockade mig för mästermannen. Han hade
intet blod på fingrarna, inte ens bläck, bredvid honom låg ingen bila
utan en halfrökt Khediv, hans blick förrådde ingen mordgirighet, snarare
en trött välvilja. Han gjorde, kort sagdt, ett mänskligt intryck, och
hans yttre företeelse var icke ägnad att väcka mörkrädsla hos den som
var okunnig om hans yrke.
Sedan vi alla tre behörigt satt oss till rätta och Karl-August med
bullrande gemytlighet ordnat dryckesvarorna, ville jag med dödsförakt
göra hvad jag kunde för att vinna den förfärliges eventuella hjärta och
sporde därför blygt tvekande:
— Recensenten har väl mycket att göra, kan jag tro?
Vålnaden af ett öfverlägset leende krusade hans bleka läppar, han lutade
sig tillbaka, slöt ögonen och gjorde en gest, som om han förevisade
någon särdeles omfattande utsikt.
— Floden! — stönade han slutligen. — Floden ... Den går mig till halsen,
den slår igen öfver mitt hufvud, den kväfver mig. Hvilket yrke, mina
herrar!
— Ja, det är verkligen förfärande — medgåfvo både Karl-August och jag
med en frisk och naturlig uppriktighet.
— Jaså, den s. k. litterära julfloden är så våldsam i år? — fortfor jag,
hycklande okunnighet.
— Ja, här kommer de att drunkna i tjogvis — genmälde han med en bister
blick, som syntes mig skåda i en vision de ännu oskrifna pappersark,
hvilka i en framtid skola visa sig odugliga att som Noaks ark hålla mig
och andra ynglingar uppe på syndafloden.
Det oskadliga intrycket vek åter, jag skönjde mannens farlighet, och jag
önskade, att jag aldrig blifvit född.
Fasornas man hällde drömmande konjak i sin whisky, och Karl-August, som
annars inte har förstånd att känna sig mörkrädd, utbragte ett halfkväfdt
»hej!» Bödeln afsmakade groggen, fann den stimulerande och bestämde sig
för att säga oss sanningen. Dock inte om oss, ty han fann oss
sympatiska. Utan om sig och sitt.
— Det är vederkvickande hvilsamt — började han — att så här få slå sig
lös en fridfull kvällstund med ett par hyggliga och försynta gossar, som
oskuldsfullt står utanför denna skrifklådans röta, som förtär en yrande
mänsklighet ... Ja, det där lilla tidningskrafset räknar jag för
ingenting — insköt han godmodigt, då han förnam en hostning från mitt
hörn. — Herrarna anser sig förmodligen äga en viss insikt i världens
infernaliska beskaffenhet (jo något, eller hur, Karl-August?), men jag
anhåller, att herrarna inte tar illa vid sig, om jag uppger ett stilla
hånskratt åt denna herrarnas inbillning (för all del, för all del, det
hörde ju till ämbetet, menade vi båda). Jag har slafvat i mitt kall i
åtskilliga Herrans år, och jag kan nu betrakta mig som en i det närmaste
fredlös man. Det skulle verka synnerligen lugnande på mina hårdt
angripna nerver att efter mörkrets inbrott stadigt följas af en t. ex.
till författare förvillande kostymerad detektiv; men med tio öre raden
når man inte en sådan lyx. Nog plägar jag få folk i hälarna, som liknar
författare, men det är inte myndigheterna som placerat dem i mina spår
... Jag påkostar mig gärna en droska, när det börjar skymma; men i den
sitter jag som på nåldynor, för hur kan jag svära på, att inte åkaren i
sina yngre och bättre dagar debuterat med ett dikthäfte samt _känner
igen mig_?
Skräckmannen hällde drömmande whisky i sin konjak, såg på oss med »ett
dödsskjutet rådjurs blick» (jag har aldrig sett, hur ett dödsskjutet
rådjur beter sig, och det skäms jag för, ty det ha alla in- och
utländska romanskrifvare gjort) och fortsatte, uppmuntrad af vår varma
och vördnadsfulla medkänsla:
— Låt oss inte nämna spårvagnar, mina herrar! Jag har åkt i spårvagnar,
slutna, hemska, fulla med skriftställare. Jag har känt blickar, från
höger, från vänster, från sätet midt emot, jag har mötts af hälsningar,
jag har hedrats med tilltal ... Kort sagdt, spårvagnar är för mig inte
fortskaffningsmedel utan tigerburar.
När jag infinner mig på en bjudning, är det alltid någon medelålders dam
med något visst själfmedvetet öfver sig, som med mycket sägande åthäfvor