Oskuld och arsenik: Analyser - 1

  
   HUCK LEBER
  
  
   OSKULD OCH ARSENIK
  
   ANALYSER
  
   STOCKHOLM
   WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
  
   Pappersleverantör: Lessebo bolag.
   Tryckeri: Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag, Stockholm 1901.
  
  
   MIN FÖDELSESTADS KRÖNIKA.
  
   EN STADSPLAN UTAN VINKLAR.
  Det är med obeskriflig tillfredsställelse jag tar del af nutida fint
  folks åsikter om hur man skall arrangera städer. Jag har sedan urminnes
  tider hyllat precis samma mening, men eftersom man är en försynt natur
  och aldrig läst på arkitektexamen, har man aktat sig för att agitera i
  frågan. Nu inser emellertid enhvar, att Stockholm får lof att göras om
  så när som på staden inom broarna, och låt oss nu inte kinka öfver
  besväret utan gladeligen hjälpa till att plocka ner byggmästarnas
  fastigheter och anordna gatuperspektiv.
  Kanske jag i all blygsamhet skulle få föreslå ett redan befintligt
  samhälle som mönster? Jag vågar nämligen skryta med en födelsestad, som
  motsvarar alla rimliga anspråk i fråga om pittoreska öfverraskningar
  samt organiskt uppvuxna hus. Östermalms och Vasastadens ljusrappade
  linjallängor skulle rodna till sin ursprungliga tegelfärg af skam, om de
  konfronterades med dessa gränders kurvor och dessa tvåvåningsbyggningars
  originella fasader! Ja, jag medger det, jag _är_ lokalpatriot; men har
  någonsin någon haft sådana skäl att åberopa som jag?
  Man skall näppeligen bland invånarna i Stockholms nyare stadsdelar
  anträffa någon individ, som icke är anfäktad af snufva och hosta, och
  detta är ju också oundvikligt, när de ständigt måste röra sig på oblygt
  öppna gator, som skära hvarandra i räta vinklar, hvaraf det
  naturnödvändigt uppstår ett olidligt korsdrag. En liten krökning här, en
  liten svängning där, en parkanläggning till vänster, en fontän till
  höger, och Nissens bröstkarameller skulle sjunka i pris! I min
  födelsestad finna de sannerligen inte många afnämare, ty där har
  stadsplanen allt ifrån början varit ägnad att afvärja förkylningar. Där
  skall man aldrig lyckas skåda tvänne parallella husrader, som i
  oändlighet draga sig fram, tills de försvinna i det blånande intet och
  på regelbundna distanser korsas af andra lika beskaffade rader, som
  förlora sig i ett likadant intet. Nej då, för det första stå inte husen
  så där hopkörda och hålla hvarandra under armen gatan utefter, utan de
  samla sig i smärre slutna sällskap, allt efter sina personliga
  sympatier, eller dra sig misstroget ifrån hvarandra med litet plank och
  småsaker emellan. Inte häller stå de och fåna på samma linje, utan
  somliga spatsera ett stycke ut på trottoaren för att se sig om och delta
  i världsvimlet, under det andra, som äro blygare af sig, förskrämda
  hoppa tillbaka och gömma sig innanför ett staket eller några popplar.
  Och vidare — att följa en gata eller gränd i det samhället är som ett
  äfventyr från en österländsk sagonatt. Rätt som det är, kröker det af
  till vänster, ett nytt perspektiv öppnar sig för ens syn, och man är
  ohjälpligt förlorad ur sikte för reflexionsspeglarna på den sträcka man
  tillryggalagt. Man bör inte häpna, om det sedan skulle svänga åt höger
  igen, och framför allt bör man söka bibehålla fattningen, då man omsider
  plötsligt står inför en byggnad, som absolut stänger passagen. Detta
  betyder endast, att gatan härmed anses afslutad och att man icke skall
  genera sig för att klifva in i rådman Bertilsons förstuga, öfver
  gårdsplatsen och ut genom porten på andra sidan, där nya gator och nya
  syrpriser finnas i beredskap. Så gör hela stan. Fru Bertilson bjuder
  gärna på kaffe, om man inte har brådtom eller är storstadshögdragen.
  Räta vinklar anträffas ju någon enstaka gång, men i så fall är det
  alltid samma gata, som bildar vinkel mot sig själf, enligt hvad de af
  stadsfullmäktige nyligen anskaffade namnplåtarna utvisa, och sålunda
  undsmyges fyndigt den olägenhet, som vidlåder hufvudstadsgatornas
  läggning.
  Hvad nu husen beträffar, så frågar ingen småaktigt efter, hvilken sida
  de vända åt trafikanterna — det får vara fasaden eller gafveln eller
  baksidan, hur det faller sig. Man trifs bäst med envåningslängor, men
  man saknar ju inte blick för det mera monumentala i ett tvåvåningshus.
  Trevåningshuset är beläget utanför stadsporten och utgör ännu ett
  omtyckt mål för infödingarnas aftonpromenader, änskönt de hunnit vänja
  sig vid denna yttring af en pösande spekulationslystnad.
  Gelbgjutare Persson ansågs inte fullt slug, när han först började väsnas
  om sitt projekt att uppföra en modern trevåningsbyggnad med
  cementtrappor och hörnbalkonger; men intet är så galet, att det inte går
  i folk med tiden, och Persson lyckades småningom värfva ett nöjaktigt
  antal hyresgäster bland den mera nyhetslystna och experimenteringshågade
  delen af allmänheten, innan han lade grunden till jättehuset. Han hade
  vistats fjorton dagar i Stockholm och därvid undfått idén till ett
  riktigt nutidspalats i den gängse uniforma byggmästarestilen; men
  försynen och de presumtiva hyresgästerna tänkte sig saken annorlunda. De
  sprungo och tittade till arbetet så lång dagen var, och samtliga hade
  sina mycket precisa fordringar att framställa. Stadskassören önskade en
  balkong här och extraläraren en veranda där, provinsialläkaren ville ha
  väggarna alldeles genombrutna med fönster, och gamla mamsell Hobom
  begärde att få sin lägenhet så godt som alldeles mörk, för att spara på
  gardinerna.
  Muraremästare Jönsson, som ledde det hela, sträfvade till det yttersta
  för att tillfredsställa alla vännernas pretentioner, och konsekvensen
  blef, att trevåningshuset, när det vardt färdigt, långt ifrån erbjöd
  anblicken af en banaliserad hyreskasern. Jag vill inte häller säga, att
  det kunde förväxlas med hallwylska residenset — det var snarare något
  midt emellan, något obeskrifbart ... ja kort sagdt, ett hus, som med en
  inre nödvändighet framvuxit ur invånarnas trefnadsbehof och individuella
  tycken, och sålunda eminent danadt för sitt ändamål.
  
   DEN INTORKADE FONTÄNEN.
  Min födelsestad besitter ett påfallande lugnt sätt att behandla de
  klimatiska växlingar, som betingas af ett relativt nordligt läge. Den
  har sedan urminnes tider satt sig in i det faktum, att ett litet antal
  af årets månader karakteriseras af en viss blidhet i luften samt total
  frånvaro af snöblandad nederbörd (riktigt äkta snö användes icke under
  någon säsong i den trakten, men en och annan inföding har varit uppe i
  Stockholm och därifrån hemfört berättelser om denna sällsamma gråbruna
  materia). Då värme inträder, uppstår således ingen panik; man erinrar
  sig, att samma omständighet inträffade året förut och alla år
  dessförinnan, och ingen vidtager några febrila anstalter för att smita
  undan densamma.
  En och annan, som med oförnöjsamt sinne betraktar den stundom betydliga
  temperaturstegringen, utvandrar till den på märkbart afstånd från
  samhället belägna hafsbukten och doppar sig efter att mot en mycket
  försynt afgift ha placerat sitt omhölje i ett därstädes upprättadt
  skjul, kalladt stadsbadhus, hvilken institution hålles öppen mellan sex
  och åtta på mornarna. Men det anses fjäskigt. Är man så storstadsaktigt
  känslig för solglöden, att man inte reder sig på gatorna i blårandiga
  bomullskläder och utan några prydnader i vare sig krag- eller
  halsduksform, så frågas med rätta hvad man har ute att göra. Inomhus har
  man det ju förstklassigt denna årsens tid med sina nedfällda markiser
  och den söta spritdoften från flugkuporna. Och när solen gjort sin
  vanligen vällyckade och glansfulla sortie, träffas man i
  Stadsträdgården, där man intager kylslagna rusdrycker och svärmar under
  ackompanjemang af stadsorkesterns mässingstoner.
  Jag skulle i min ringhet tro, att min födelsestad vet att klara den
  vackra årstiden på ett sätt, som icke lämnar rum för några befogade
  anmärkningar. Den spotske landssekreteraren, som är barnfödd i
  Stockholm, håller emellertid ingenting heligt. Han lär i den intimare
  toddykretsen ha fällt de smädefullaste uttalanden i detta ämne, och
  därjämte demonstrerar han sitt snobbförakt genom att sommartiden
  inackordera sig i en fiskarstuga en half fjärdingsväg från allt hvad ära
  och redlighet och stadsgator heter. Infödingarna harmas obeskrifligt men
  skadeglädjas å andra sidan med fästadt afseende på den okomfortabla och
  intressetomma tillvaro han måtte föra.
  Denne för våra blygsamma förhållanden synbart så föga lämpade man söker
  stundom, ehuru icke medlem af stadsfullmäktige, att tillämpa sina
  kontinentala idéer på vårt samhälles förvaltning. Jag vill nu inte
  uppehålla mig vid det där glastaket, som han yrade om att få byggdt
  öfver stationsperrongen, hvilket besinningslösa projekt väckte ett
  outsläckligt löje gata upp och gata ned, ty man kunde väl tycka, att en
  studerad karl skulle vara mäktig att skilja på ett orangeri och en
  kunglig järnvägsstation. Men jag vill nämna några ord om den celebra
  fontänen.
  Mannen, som tycks hysa en abnorm passion för vatten, dock gärna tillsatt
  med något whisky, fick plötsligt för sig, att samhällets fysionomi bar
  en förtorkad prägel och att detta missförhållande borde lindras genom
  inrättandet af en fontän midt på torget.
  Min födelsestad baxnade. Hvad var meningen, om man fick vara så taktlös
  att fråga? Skulle rådman Hagbom icke längre kunna skrida på diagonalen
  af borgmästarstenar från sitt ägande tvåvåningshörnhus till samhällets
  stadshotell och gästgifvaregård? Skulle stadens främste män vika åt
  sidan för en permanent vattenså? Skulle stadens barn och ungdom
  hädanefter hållas i stugarrest för att undanryckas lurande försåt på en
  offentlig plats? Min födelsestad fick svindel.
  Men denna gång tedde sig landssekreteraren mera satanisk än vid något
  föregående revolutionstillfälle. Han inviterade tullförvaltaren och en
  läroverksadjunkt på en raffineradt uttänkt ungkarlsmiddag, och de trenne
  goddagspiltarna konstituerade sig vid ungkarlskaffet med tillbehör till
  en fontänmodellsprisdomarekomité. Följande dag inflöt i den radikala
  platskollegan ett af de tre festmiddagsätarna undertecknadt
  tillkännagifvande om anordnandet af en pristäflan i fontänmodellering,
  till hvilken samhällets konst- och slöjdskickliga män förbindligast
  inbjödos. Första priset utsattes till 100 kr., andra priset var ett
  talmiur med vidhängande kedja af samma metall och tredje priset ett
  hedersamt omnämnande i något af platsorganen.
  Min födelsestad våndades i klämman. Guld och ära skimrade för dess
  blickar, hvarje murarlärling trefvade efter marskalksstafven i sitt
  matsäcksknyte, och ambitionens trolska dämon härjade i allas själar.
  Men landssekreteraren från Stockholm? Men vattensån på det heliga
  torget? Hat och åtrå sargade sinnena ömsom.
  När täflingsterminen var utlupen, hade blott ett enda försök inkommit
  till prisdomarna, men det var af delikataste art, utfördt i marsipan och
  hållet i en älskvärdt fri grekisk tempelstil med empiretillägg och
  rococogarnityr. Då namnsedeln med mottot _Lagom sött_ blifvit bruten,
  befanns konditorskan Makronlund vara den lyckliga pristagarinnan.
  Domarna ansågo sig dock trots kompositionens utsökta smak icke kunna
  tillerkänna henne mer än tredje priset och motiverade detta med
  påståendet, att vid modellens konstruktion för litet hänsyn tagits till
  det material, i hvilket den var ämnad att sedermera utföras.
  Samhället yfdes öfver konditorskans konstnärsframgång men förbittrades
  öfver att landssekreteraren med kollegor behållit de 100 kronorna och
  talmiuret. Ett upplopp var nära att utbryta. Landssekreteraren vädrade
  obehag och anslog de 100 kronorna till en sexa för stadsfullmäktige och
  öfriga honoratiores, hvarvid talmiuret med några väl valda ord
  öfverlämnades åt stadens äldste poliskonstapel, som gått på vakt i femti
  år och ärligen konvoyerat många landsstatsgenerationer hem från
  Stadshotellet i morgongryningen.
  Min födelsestad vardt sympatiskt berörd och landssekreteraren blef tagen
  till nåder, men borgmästaren anmodade honom privat att afstå från alla
  ytterligare planer till samhällets förskönande.
  
   NÄR VI DÖDA VAKNADE I LANDSORTEN.
  Flertalet anar hvem Ibsen är. Ett dyrbart utrymme bör icke upptagas med
  en redogörelse för hans lifsverk. En kraftig påminnelse om mannens
  tillvaro gafs mig i fjor våras, då jag erhöll ett telegram från
  Dagspostens redaktör af följande lydelse:
  »Förståsigpåare, ila till fädernestaden, Ibsen spelas.»
  Jag insåg ögonblickligen hvad frågan gällde och ilade till skådeplatsen.
  Min födelsestad är intet centrum för den sceniska konstens utöfning. Nog
  händer det ju ibland, att ett sällskap histrioner på genomresa pauserar
  ett par dagar, packar upp några smärre rekvisita, som ligga öfverst i
  koffertarna, och uppför ett eller annat stycke, som det för tillfället
  har under inöfning för att därmed eröfra någon världsstadspublik. Men
  det är ett klent geschäft. Vi, som fatta misstro till en person, som
  drager ut ur det tjäll, där han först såg dagens ljus och där hans
  barndoms och ungdoms lyckliga år förflutit, och hyr sig bostad i ett
  hus, där ingen af hans släkt någonsin dvalts, vi kunna helt naturligt
  icke känna oss dragna till människor, som tillbringa sitt lif med att
  åka omkring i bygderna flockvis och merendels äro gifta med hvarandras
  hustrur. Nej, vi ha länge grundat på ett medel att bli kvitt detta ofog,
  hvarvid vi utgått från den bepröfvade satsen, att ondt skall med ondt
  fördrifvas.
  Sålunda ha stadsfullmäktige på ordinarie stämma af den 20 januari
  sistlidet år beslutit, att samhället skall inom sitt sköte tillgodose
  det djupt rotade behof af dramatik, som stadsfullmäktiges ordförande
  förklarade vara befintligt hos hvarje mänskligt väsen och därför
  medelbart äfven i hvarje stats- och samhällskropp (starkt bifall).
  — Mina herrar — sade han vidare — må vi själfva uppträda på dessa
  bräder, som föreställa tiljor! Må vi för en och annan afton afkläda oss
  vår värdighet som ämbetsmän, som affärsidkare, som yrkesutöfvare, som
  familjeförsörjare och ikläda oss gycklares skepelser! Må våra kyska
  makor, våra blomstrande döttrar naturligt rodnande träda fram till
  rampen inför allt folket, — och jag tror, att de glåmiga yrkesaktörerna
  och de sminkade teaterdamerna skola rymma fältet!
  Det beundrande sorl, som hela tiden ledsagat anförandet, öfvergick nu
  till ihållande entusiasm, och somliga yngre familjefäder började genast
  afkläda sig sin värdighet.
  En komité, som skulle ta saken om hand, tillsattes omedelbart inom
  stadsfullmäktige, hvarjämte en ogift extralärare i modersmålet, som
  kunde skrifva vers, adjungerades. Denne efterskickades genast, hvarpå
  det så godt som enhälligt beslöts, att det nya företaget skulle öppnas
  med Ibsens nyaste pjes. Häremot opponerade sig endast en boktryckare,
  som i sin ungdom någon tid utöfvat recensentverksamhet och sedan dess
  hade sina idéer. Han fruktade, att detta val skulle alstra oförutsedda
  svårigheter, och påstod med bestämdhet, att »det är någonting särskildt
  med Ibsen», hvilket yttrande han anhöll att få fördt till protokollet.
  Därpå skildes man i fröjd och sämja.
  Det var nu således frukten af våra stadsfullmäktiges nit och mödor som
  jag for att skåda. Stämningen i staden var uppjagad, svenska och norska
  flaggor svajade på järnvägsstationen, posthuset, högre allmänna
  läroverket samt några förnämligare privatboningar. Alla butiker voro
  stängda utom boklådan, där aftonens pjes försåldes i extralärarens
  öfversättning. Dagspostens redaktör drog in sin tidning för den dagen
  och ämnade i stället ge ut den i dubbelt format dagen därpå. Som den
  benägne läsaren ser, hade man inte försummat några anstalter, som kunde
  bidraga till dramats glans och framgång.
  Men nu känner jag mig nödsakad att afvärja de öfverdrifna
  föreställningar läsaren gör sig om min födelsestads teatersalong. Vi ha
  en stor sal på Stadshotellet en trappa upp, och den kan användas till
  litet af hvarje. Där hålla vi basarer för flottan och de fattiga och
  hedningarna, där fira diverse slutna sällskap sina trefna samkväm, där
  få handelsresande med särskildt skrymmande varulager packa upp sina
  lårar, och där spela vi teater. Salen är verkligen fenomenalt lämpad för
  detta ändamål, ty den är försedd med en liten läktare på ena kortväggen,
  och det är då ingen konst att timra upp en estrad midt emot, där de
  agerande kunna röra sig af hjärtans lust. Och så sättes det fullt med
  rottingsstolar i långa rader, hvarvid iakttages att de trasiga placeras
  under läktaren och betinga ett ringare pris. För ståplatserna, som äro
  mycket guterade af ungherrarna, behöfs ju intet arrangemang.
  När jag inträdde i den strålande upplysta salongen, som redan var
  alldeles fullsatt, fästes allas blickar på mig, helt naturligt, eftersom
  ingen hade haft reda på att jag skulle komma. Det begynnande
  välkomstsorlet måste dock genast tystna, ty ridån rullades upp och
  visade den frackklädde extraläraren i modersmålet, som behagfullt lutad
  mot en staty af den åldrige skalden, hvilken förekom enligt vår svenske
  diktares ord »med ufven på skuldran och trollet på knät», på ett
  anslående sätt föredrog en af honom själf författad prolog.
  Stadsfullmäktiges sekreterare hade nämligen med fog påpekat det orimliga
  i att uppföra en »epilog» utan prolog, hvilket förbisetts af öfriga
  skandinaviska och kontinentala teaterstyrelser.
  Jag vill endast anföra följande rader ur det stämningsfulla poemet:
   Här du står ibland oss, gamle Henrik,
   alltid lika älskad, lika vänrik!
   — — — — — — — — — — —
   Hvita skägget öfver hvita slipsen,
   så vi vilja minnas Henrik Ibsen.
  Bifallet ville aldrig taga slut, men måste det dock, ty nu skulle det
  börja på skarpen. Dramats innehåll är läsaren alltför bekant, så det
  vill jag inte spilla några ord på, och om utförandet vill jag endast
  säga det, att det motsvarade mina förväntningar. En sådan Irene får man
  leta efter. När hon sade: »Bakefter har jag dräpt det otaliga gånger»
  (extralärarens tolkning), löpte en rysning genom salongen, och
  landskamrerns dotter dånade. Bäst lyckad var kanske den store jägaren,
  hr Ulfhejm, inte så mycket genom sitt spel eller sin apparation, men
  hvarenda själ i salongen visste ju, att han var veterinär. Dekorationer
  förekommo nog, med något snöskred hade vi inte. Hade ni det i Stockholm?
  Professorn och Irene lade sig ner och dogo som vanligt, och hufvudsaken
  är ju, att det blir slut på dem.
  Intet öga var torrt i salongen. Hänförelsen var obeskriflig.
  Extraläraren måste ta om sin prolog efteråt och statyn bekransades. De
  uppträdandes anhöriga, som haft sin plats på de främsta rottingsstolarna
  och under mellanakterna smitit bakom scenen för att omfamna sina kära,
  simmade i rörd stolthet.
  När vi lugnat oss litet, röjde vi undan stolarna och scenen och togo oss
  en animerad svängom, hvilken följdes af en splendid supé med hög
  stämning och otaliga skålar. Vi telegraferade till »Hedersdoktor Ibsen,
  Kristiania» och fingo omedelbart svar:
  »Mange tak. Med disse ord vil jeg ikke have sagt noget. Ibsen.»
  
   TYNGDLAGEN OCH VEDERGÄLLNINGENS LAG.
  En gentleman vid namn Isaac Newton spatserade en solig förmiddag efter
  lunchen bland bugnande fruktträd i en af de läskande lunder, som omgifva
  Cambridges lordträningsanstalter, grubblande öfver en metod att bevisa,
  hurusom en röd rostbiffs dragningskraft på en brittisk undersåte står i
  omvänd proportion till stekningstiden och förhåller sig till kvadraten
  på afståndet som ... Då inträffade en händelse, som förorsakade
  gentlemannen en snart öfvergående sveda samt ett odödligt namn och efter
  hvars grava följder mänskligheten, fastän två hundra år sedan dess
  förflutit, ännu icke hunnit repa sig.
  Ett öfvermoget äpple passade på att hoppa ned från sin gren, då
  gentlemannen passerade, och tog i sitt öfvermod vägen öfver hans näsa,
  hvarvid hans tankegång förvillades och en outsäglig bitterhet mot sagda
  frukt uppsteg i hans själ. »Ha», ropade gentlemannen på engelska, »tar
  du min näsa för jordens medelpunkt, trögtänkta vegetabil? Jag skall
  minsann lära dig att falla metodiskt och medelst förnuftig attraktion».
  Hvarpå han ögonblickligen återvände till sin studerkammare, tände sin
  pipa och satte sig att utarbeta en lag, enligt hvilken all världens
  äpplen till evig tid skulle tillhållas att falla.
  Och sådan energi besatt denne hämdgirige gentleman, att han lyckades få
  lagen enhälligt antagen i både öfver- och underhuset samt småningom i
  alla civiliserade länder. Ja, den blef slutligen så populär och så
  allmänt tillämpad, att icke endast äpplen, utan äfven murarehandtlangare
  och taktäckare och bicyklister och snart sagdt allt hvad som plägar
  falla här i världen började underkasta sig densamma. Om något föremål
  numera dristade falla efter en annan metod, är jag rädd att detta skulle
  betraktas som ett orimligt fall och diskussionen därmed förklaras
  afslutad.
  Felet med det där gamla ursprungliga äpplet, som vi för rästen alla
  fingo äta upp i skolan, var egentligen det, att det föll på en annans
  näsa, under det en individ, som ser sig för, alltid faller på sin egen.
  Nog för att vi skulle vara mera betjänta med att falla på en annans, t.
  ex. den fastighetsägares, utanför hvars hus vi halka omkull och spräcka
  vår hufvudskål eller bryta båda våra ben.
  Låt mig förtälja gången af tvänne fastighetsägarefamiljers öden, hvilka
  på ett förunderligt sätt illustrera det urgamla ordstäfvet: den som icke
  sandar en trottoar åt andra, han faller själf därpå.
  Specerihandlare Sandéns och kortvaruhandlare Halkéns bodde midt emot
  hvarandra vid den förnämsta gatan i min födelsestad. Sandéns och Halkéns
  umgingos icke, deras karaktärer voro för olika. Under det Sandéns vid
  första antydning till frostväder sände ut yngsta bodbiträdet jämte
  springpojken och en hjälpmadam att medelst skyfflar ösa sand på
  trottoaren utanför sin länga, ja rent af hade dem att bygga barrikader
  af mylla, som räckte halfvägs upp på bodfönstren, hade det i mannaminne
  aldrig fallit Halkéns in att utplantera ett enda sandkorn på sin
  trottoar; i stället tilläto de sina barn att slå kana och sin
  ensamjungfru att öfva sig i skridskoåkning därstädes om kvällarna. Sådan
  var Halkéns’ moral.
  Men det gick dem också därefter. Sedan både borgmästarinnan och
  stadsfogdens brorson ljutit döden på deras trottoarsträcka, utan att de,
  Halkéns, dock haft annat men däraf, än att de tyckt sig spåra någon
  ovilja hos de aflidnas familjer, hände det sig, att en profryttare, som
  tillhörde en firma, med hvilken Halkén var särskildt lierad, och som
  reste i ryska galoscher, det oaktadt bröt ryggraden, ena armen och några
  smärre ben i kroppen rätt utanför Halkéns butiksdörr. Äldsta dottern,
  som älskade den förolyckade och spanat efter honom i reflexionsspegeln,
  störtade ut och kastade sig storgråtande öfver honom. På hennes bestämda
  yrkande måste han intagas i huset och där vårdas under en särdeles
  långvarig sjukdomsperiod. Efter tillfrisknandet rymde han med
  kassörskan, som i brådska och distraktion råkade stoppa på sig kassan.
  Äldsta dottern blef vansinnig, och ensamjungfrun halkade samma dag med
  den nya förmakslampan, som hon skulle gå och byta om i lamphandeln.
  Behöfver jag tillägga, att denna rättvist hemsökta familjs yngsta
  ättling drunknade i en skurbalja vid vårrengöringen och att näst äldste
  pojken blef kuggad fem gånger i studentexamen?
  Sandén däremot blef enhälligt vald till riksdagsman, till hans
  sextiofemte födelsedag läto stadsfullmäktige prägla en medalj öfver
  honom med en eklöfskrans och en skyffel på baksidan, hans äldsta dotter
  blef gift med en miljonär, som en vinterdag kommit in i köket och bedt
  att få mullen borstad af sina pantalonger, och hans närmaste konkurrent
  gjorde bedräglig konkurs.
  Af ofvanstående torde framgå, att tvänne lagar styra lifvet, den länge
  sedan aflidne gentlemannens lag samt kausalitetslagen, den där från
  moralisk synpunkt kan benämnas vedergällningens lag.
  
   DEN HVITA MÖSSAN.
  Det gifves perioder, då våra minderåriga, öfver axeln sedda bröder och
  våra små, något undanpetade systrar lida af en höggradig nervositet, som
  gör bröderna slyngelaktigare och systrarna snarstucknare än de under
  vanliga förhållanden ha tillstånd att te sig. Men en kärlekens ande far
  för ett ögonblick i oss, och vi fästa oss föga vid de minderåriga
  brödernas och de små systrarnas intensifierade otreflighet, utan vi
  gripa dem fastmera i nacken om mornarna och nödga i dem Carnegies af dem
  ej till fyllest uppskattade porter med råa ägg i, och om aftnarna fylla
  vi dem med en myckenhet goda råd, som vår erfarenhet af lifvets
  afgörande kriser inspirerar oss.
  Jag åsyftar den tid, då våra minderåriga bröder och våra små systrar
  skola af därtill kompetenta myndigheter förklaras mogna att för all
  framtid bortlägga den tunga kunskapsbörda, under hvilken deras barndom
  och deras tidigaste ungdomsålder dignat, för att i stället pryda sina
  hjässor med den lätta och svala sommarhufvudbonad, som i vårt land
  användes att utmärka en individ med ett visst vetande bakom sig. Har
  individen i fråga nöjaktigt genomgått ett högre allmänt läroverk, säges
  han ha eröfrat nämda mössa; är han ett ingenjörsembryo, har han
  annekterat den, och är han bara en vanlig bicyklist, så har han köpt den
  i en butik och bör öfverantvardas åt rättvisan.
  Våra minderåriga bröder och våra små systrar äro öfverklassiga ungdomar,
  hvad man annars har att invända mot dem, och de åsyfta att eröfra sina
  hufvudplagg.
  Jag säger ingenting om det, jag har gjort så själf en gång. Det skedde i
  min födelsestad på den gamla goda tiden, då man öfversatte från svenska
  till latin med Törnebladh & Lindroth i hufvudet och en stilistikhandbok
  i den trasiga ryggen på sin tjocka Cavallin samt då man föste Hannibal
  öfver Alperna i indirekt tal med samma rutin som man ådagalade, när man
  i högst direkta önskesatser och mycket relativa vilkorssatser aflurade
  en dåraktigt svag moder den kvartbutelj konjak, med hvilken man ansåg
  sig behöfva skölja ner de medhafda frukostsmörgåsarna.
  Gyllene tid! Mitt hjärta blödde af medkänsla en gång, då jag hörde en af
  vemod och vanmäktig saknad skälfvande målbrottsstämma yttra: »Jag säger
  er, pojkar, att det är ingen konst att öfversätta till latin, för ser
  ni, latinet har inga undantag ...» På min tid existerade det ännu några
  undantag, vill jag minnas, men den stigande humaniteten med dess vänliga
  omtanke om barn och ungdom torde ha utplånat dem ur de nyare
  läroboksupplagorna.
  Ämnena för uppsatsen på det s. k. modersmålet föreföllo mig särdeles
  oskickligt valda, utan ringaste hänsyn till de kunskapsområden, inom
  hvilka jag hade förmåga att röra mig någorlunda obesväradt. Jag såg mig
  absolut nödsakad att utbreda mig öfver det »allmänna» ämnet, som
  utgjordes af ett visserligen folkligt naivt, men på samma gång
  bottenlöst innehållsdigert ordstäf, »Välkommen i det gröna» eller något
  i den vägen, och som gaf mig stoff till en ganska beaktansvärd kria, rik
  på rättsinniga och ingalunda paradoxalt stötande tankar samt fullkomligt
  korrekt planerad, med själfva afhandlingen jämt åtta gånger längre än
  inledningen och afslutningen kärnfullt kort med ett utropstecken på
  slutet. Jag fick bra betyg på den jemte en uppmaning att alltjämt
  framhärda i samma välsedda och otvifvelaktigt till de högsta äreställen
  ledande riktning. De andra pojkarna hade stoppat på sig några blad ur
  lilla Pallin och skrefvo därför med entusiasm och strängt verifierade
  fakta om sjuåriga kriget, utom klassens snille, som behandlade arfsynden
  på vers och fick laudatur. Han skulle fått stryk, om lektorn hade
  observerat, att det var vers, men det gjorde han inte. Må du,
  minderårige broder, som i åratal har redigerat Gymnasistförbundets
  hektograferade månadsblad, slippa undan lika flaxigt! Jag kan nämligen
  svära på att du dukar under för den dämoniska frästelsen att kläda dina
  eventuella tankar i ett vibrerande högstämdt kvädes form.
  Hvad som förvånade mig mer än allt annat under dessa nervskakande dagar
  var det faktum, att jag gick i land med det franska temat. Jag visste