Mor i Sutre - 2

Basilius kom fram bakom en sten och stannade på käpplängds avstånd,
likaså Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade ända fram till
vadmalskjorteln, det stora huvudet sänkt, blicken fästad vid tårna. Och
plötsligt böjde han sig ned, tog sig om högra stortån och jämrade:
Aj, aj, aj, aj.
Vad har du i tån? frågade moran.
Men han bara skrek:
Aj, aj, aj, aj, aj --
Och Basilius sade:
Det är inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen.
Slaget var välmåttat och träffade till synes i knävecken. Moran stöp på
knä utan ett ljud: hon drog ikull ungen och synade först högra foten, så
den vänstra.
Var känns det? frågade hon.
Det visste han inte, helst han låg på rygg och sprattlade med ben och
armar i en röra. Men han svarade på måfå.
Det kniper!
Var kniper det? frågade moran.
I magen! skrek han och satte i att tjuta. I magen! Aj, aj, aj, aj --
Mor i Sutre räckte fram handen.
Kom och hjälp mig upp, Basse!
Han smög sig till henne sidledes för att bjuda minsta möjliga skottavla,
han förlängde sin högra arm en aln vid pass och tog spjärn med fötterna
men föll likväl framstupa, då moran med en knyck reste sin lekamen. Där
låg han, uslingen. Hon betraktade honom uppifrån och sade:
Nu ska du väl ha smörj, Basse?
Då lutade han huvudet mot en sten, mötte blicken och log.
Och det var det värsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le
vid den frågan. Mer än Basse. Det gick över hennes förstånd. Han log, så
snart det blev tal om stryk, log med långa tänder i ett blekt, spetsigt
ansikte. Sanningen att säga frälste det oftast ryggen.
Hon frågade:
Är det morbror Daniel som satt i dig det här, din håle?
Basilius skakade på huvudet. Hon lyfte käppen men åtrade sig och pekade
på flickorna.
Är det Daniel som satt i er det här?
De hade stoppat förklädena i mun och kunde för den skull omöjligt svara.
Återstod Lasse. Han låg alltjämt på rygg med uppdragna knän och stirrade
tungsint in i den töckengrå oktoberhimlen. Hon petade till honom med
käppen.
Vad ska Lasse få, när Daniel kommer tillbaka från kärret?
Upp flög ungen och började sussa omkring som en humla.
En käpphäst! skrek han. En käpphäst!
Och lika plötsligt blev han åter stillsam, tung i det stora huvudet och
fundersam. Men Basilius rynkade ögonbrynen, vita som blekt lin.
Hemligheten var röjd och morans ansikte blånade av en fruktansvärd
vrede. Ännu en gång hötte hon och ännu en gång åtrade hon sig, stötte
staven i marken och klafsade fram mellan stenarna. Redan inne i
björkdungen vände hon sig om och ropade:
Hem med er, ungar! Vi råkas. Och se för satan att inte kalvarna ränna
vill som gumsen.
Eljest var gumsen redan glömd för den tredje och viktigaste frågan.
Skulle det nu åter bli gräl och skam i Sutre, gästgivarns till visa för
de illvilliga? Och alltid för kvinnfolk. Gräl då Lars mot mors vilje tog
hustru, gräl så att präst och länsman måtte medla och gjorde sig stora
och tunga i Sutre. Gräl och skam utan ända, då Stava födde. Gräl nu sist
om Daniel och Valborg. Det visste hon med sig, mor i Sutre, att hon
från begynnelsen varit mild som en duva. Men Herren hade satt henne att
regera och konglig befallningshavanden hade givit henne privilegierna i
Sutre efter salig gästgivarns död, och vem håken kan regera utan näbbar
och klor? Helst i oår då en måste räkna bitarna och se till att inte
Skam ökar ungskaran, som Herren i sin nåd har givit.
Nej, det går inte att ta på sig mera, tänkte mor i Sutre. Det går inte.
Knappt att en kunde lägga på en gris till julen, en kalv efter Blomman
och en till göjeslakt. Fem fanns det redan och sväran gick med sjätte.
Nej, det går inte, tänkte mor i Sutre.
Och hon begynte springa. Hon tog av sig trätofflorna och begynte
springa. Vad det nu skulle tjäna till. Olyckan kunde ske i dag såväl som
en annan dag och en annan dag såväl som i dag. Det var lite lönt att
springa. Men allt sen i midsommars, då gifte först bragts på tal, hade
hon vakat, och vakan tar sin man, om det så är mor i Sutre. Gallbemänger
blodet, villar syn och hörsel, torkar gom och tunga. Varje ögonblick
blir så långt och tungt och viktigt.
Och så det att han satt upp ungarna och gillrat snaror för mor som för
en gammal rävhona. Det knep henne mitt i bröstet på ett underligt sätt.
Han hade varit hennes frid och tröst, Daniel, då Lars och Anders
grinskades och betos. Hon mindes honom från det tidigaste tills nu som
gladlynt, fromsint och foglig -- varför kunde det inte få bestå? Hade hon
så lite känt honom, att skalken växt under fager yta? Och varför gjorde
han detta? Kunde han inte veta, att hon till sist skulle ställa sig på
hans sida? Visst hade hon sagt nej mot giftet med dunder och brak, men
det visste han väl, att något måste man säga. Skulle hon kanske ha nigit
och tackat för nya sväran -- Träskens dotter! -- och slaktat och bakat och
bryggt och bjudit till tredagarsbröllop på eviga momangen? Ja, hon kunde
önska att hon gjort det, gästgivarn till trots.
Hon stannade ett ögonblick för att torka den allt stridare strömmande
svetten ur ögonen. Och fortsatte.
Gästgivarn till trots! Vad vålade hon egentligen hans snikenhet, att
pojken inte kunde få gifta sig? Var det lönt att brottas för så lite som
en unge mer eller mindre i huset? Och driva pojken till lögn och
lömskhet. Vem skulle hon lita på om Daniel svek? Vem skulle hon ty sig
till när det blev för lett och långdraget alltsammans? Det var väl
första gången han gjorde stick i stäv mot mors vilja -- och i lönn.
Mor i Sutre började gråta. Hon märkte det inte genast, eftersom svetten
redan sved i ögonen. Men så småningom kändes det i strupen och käken och
bröstet, till sist mest i bröstet. Hon blev häpen, hon måste stanna på
nytt, hon strök vätan ur ögonen och undersökte, som om hon kunnat skilja
på svett och tårar. Hon var eljest så lite blödig att hon mest brukat
skämmas för sina torra ögon. Inte ens då salig gästgivarn dog och
privilegiet stod på spel hade hon kunnat klämma fram en tår, hur tungt
än hjärtat kändes. Men nu kom det så ymnigt som under de blödigaste
flickåren. Tre friare hade hon begråtit för deras otros skull. Hon
mindes inte längre varken namn eller utseenden, men hon mindes greppet
kring strupen och den leda smaken i mun. Och detta liknade. Det liknade
så ackurat den kärlekskranka flickgråten, att mor i Sutre häpnade och
blygdes för sig själv. Farten saktade, björklövet klaskade henne inte
längre i ansiktet, inga grenar knakade och brötos. Hon gick stillsamt,
mjuk i gången, med träskor under armen och gumstav i hand, men sakta,
sävligt vankande som en tröstlös flicka. Hon tänkte inte längre på annat
än på det besynnerliga, att mor i Sutre grät.
Först när kärrets svartblanka vatten glänste emot henne mellan hällarna,
vaknade omsorgen på nytt. Hon lyssnade. Ingenting hördes, varken tal
eller klappträ, men bakom hällen, där kitteln stod, pyrde röken fram.
Mor i Sutre smög sig fram på mjuka fötter, vaktande sig att trampa på
skrevornas torkade, prasslande gräs. Vid kittelhällen måste hon gå
sidledes, tryckande sig upp mot stenen. Stigen var smal och slipprig.
Felas bara, tänkte hon, att jag plumsar i. Då får de tid --
Försiktigt förande fötterna tog hon sig fram till hällkanten, där stigen
brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, ohörd
höra. Hon dröjde en stund, stirrande framför sig. Och ju tommare hon
stirrade, desto rödare blev hennes ansikte, rodnade ända upp över
pannan, ända in i hårfästet. Plötsligt släppte hon träskorna i backen,
trädde i fötterna, stötte den broddade staven i stenen så att det sjöng
mellan hällarna och gick tungt och tryggt sin kristliga väg framåt.
Först såg hon Valborg. Flickan låg på knä över spången, vred upp de
sista trasorna och kastade dem i korgen.
Därnäst såg hon Daniel. Han låg i mossan ett stycke bortom kojan,
täljde.
Sist såg hon röda gumsen. Han stod tjudrad vid en buske. Nappade av
bären.
Valborg blev henne varse, log över hela ansiktet, strök vatten och
lödder av armarna.
Nej, se moran! Kommer I med skaffning?
Daniel satte sig upp, skuggade med handen över ögonen, som vidgades och
kisade, kisade och vidgades. Det ryckte i mungiporna. Mor i Sutre gick
sin kristliga väg framåt, röd och het efter backavandringen, som
naturligt kunde vara. Kände på byken, luktade på den, sade:
En fick väl lov att se efter gumsen.
Daniel svarade:
Jag tyckte så, jag med.
Moran stod en stund på huvut i korgen, rätade upp sig och sade:
Du var visst säker om att finna'n, du. Eftersom du tog tjuder med dig.
Det var inte svårt att gissa, att han gått efter Valborg. I gissade väl
åt det hållet, I med?
Jag gjorde väl det, samtyckte mor i Sutre. Tillade:
Du rastar, du, men sysslorna rasta inte för så vitt en vet.
Jag tyckte jag kunde hjälpa Valborg hem med byken. Brådare är det väl
inte hos gästgivarn?
Å nej, det är det väl inte, medgav mor. Och Valborg släppte ned kjolen
och sade:
Tag reda på en stör, så går vi.
Daniel prövade ut en stör bland de många murkna som låg där, stack den
genom öglorna på korgen. Därpå tog han sin mössa, fyllde den med
Valborgs bröstduk och lade den över hennes skuldra för att skona det
mjuka skinnet. Mor i Sutre började tugga tysta ord, men pojken kände
tecken och märken och skyndade att spörja:
Mötte I Träsken?
Mor i Sutre lystrade till och ljusnade.
Är han återkommen från Frönsan?
Han höll vid vägskälet med kärran. Språklådan var så stinn så den
sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I
inte såg honom. För I har väl inte gått backaledes?
Oj, oj! jämrade Valborg med munnen och log med ögonen. Har mor gått i
den rasande backen?
Sliter jag dina don? snäste gumman. Ungdomarna fattade tag i stören.
Daniel räknade och på en gång kastades den upp på axlarna. Mor i Sutre
gick bort till enen och lossade gumsen.
I Guds namn då, sade hon och gav kräket ett lätt slag över baken. I
detsamma skönjde hon någonting spräckligt i mossen, hukade sig ned och
tog upp. Det var en kvistad björkgren med stamfäste stort som en näve.
Barken var vackert randad med kniv. Hon räckte den åt Daniel.
Ska du ha grannlåten med dig?
Han stoppade den i fickan.
Kan väl inte skada. Gå före, I mor, med gumsen.
Jag går väl lika bra efter, tyckte gumman.
De satte sig i gång ned mot stora landsvägen, följande gruvstigen, jämn
och god, fast övervuxen. Daniel som gick först måste då och då vrida på
huvudet för att kasta en blick på korgen eller på mor. Ty gumstackarn
måste gå baklänges, dragandes det genstörtiga kräket vid tjudret. Hon
tyckte sig höra ett kluckande, dämpat skratt.
Vill han inte gå i tjuder, den rackarn? sporde Daniel.
Det tör du veta bäst, som ledde ut'en i tjuder, snäste gumman. Och slapp
att höra det satans fnisset.
Efter en stund sade hon:
Vad ska du göra med grannlåten?
Ocken? frågade Daniel.
Grannlåten du har i fickan.
Daniel harsklade sig och spottade.
Åsch, sade han, det är bara strunt. Jag lovte Lasse en käpphäst.
Jag hörde det, sade gumman, jag hörde att du lovt Lasse en käpphäst, när
du kom tillbaka från gruvkärret.
Korgen med byken gjorde en underlig sväng på stången, Valborg gjorde en
rörelse, som kunde ha varit början till en nigning. Men mor i Sutre gick
sin kristliga väg framåt, tungt och tryggt, släpande syndabocken vid
hornen.


Vid skälet där vägen delar sig åt Hoby och åt Frönsafors höll Träskens
kärra. Den var tvåhjulig, prydligt blåmålad med gula stolpar och
skacklar, den hade på höger sida två röda hjärtan genomborrade av en gul
pil, den hade på vänstra sidan ett gult lamm bärande korsfanan i rött
och svart, den hade därbak två gula turturduvor matande varandra med
röda blad: den hade därfram en skuta med gula segel, svart skrov, två
röda ankare. Det var en makalös kärra, vars ägande höjde Träsken högt
över allt vad knallar heter. Och likväl var kärran ingenting mot märren.
Hon var mjölkvit utan fläck, hon hade ett litet huvud och lång hals och
på båda sidor om halsen föll manen flätad med röda band, varje fläta
slutande med en svart tofs. Svansen hängde två knutar till trots ned
över hasen. Benen voro starkt ådrade, spensliga men fasta, hovarna små.
Seltyget var svart med silverbeslag, ryskt speleverk pinglade skönt över
manken. Märrens namn var Jacritza eller Jacoritza men hon kallades
Jacobina, eller endast Bina. Hon var trots tandfilningar och andra knep
till mogen ålder hunnen men lyfte ännu sina skankar på ett förunderligt
lättfärdigt sätt. Varhelst hon dansade fram, pinglande med speleverket
och behagfullt nickande med skallen, måtte folk stanna och titta.
Och likväl var märren ingenting mot husbond. Svarta klädesrocken med
silverknappar mötte strax över knäna kragstövlarnas gulbruna uppslag.
Västen blänkte av pärlemor, agat, karniol, onyx, silver och guld. Hatten
var hög och svart, försedd med rött band, röda tofsar och blågul kokard.
Allt detta på en man om tre alnar och åtta tum. Ansiktet hade en blåvit
färg som inte gladde, ögonen voro svarta, stränga och stickande, näsan
krum och skarp som en örnnäbb, håret hängde i yviga, mörka lockar, tunt
i nacken men tjockt över de frostsargade öronlapparna. Rösten var föga
inställsam, mera befallande och dystert övertygande. Ryktet var gott
beträffande ärlighet i handel och vandel, mindre gott i fråga om lynnet,
tvivelaktigt anbelangandes härkomst och forna förbindelser. Varorna voro
över allt beröm, men underligt tycktes att en knalle sålde både socker
och kaffe, kamgarnstyger och kardullskläde, saker av gammalt silver och
guld, och någon gång begagnade sidenkjolar, passande för prostinnor
eller ännu högre upp. Och okänt var före Träsken att en knalle åkte i
kärra efter häst med pingelverk över manken.
När Sutrefolket kom ned till vägskälet, hade Träsken kunder kring
kärran -- två karlar av fattigt utseende, främmande för orten. Träsken
talade till dem som hans sed var, allvarligt och mässande. Mor i Sutre
närmade sig utan att hälsa: det var lika otänkligt att avbryta Träsken i
kärran som att avbryta prästen i kyrkan.
Träsken talade och sade:
Varföre då, då? Varföre icke köpa? Du säger att du ingenting behöver. Är
då din garderob eller klädedräkt eller vettemanger som det ock kallas så
väl utstyrd och fulländad som drottningens av Saba, om vilken Skriften
säger, att hon i prakt endast kunde förliknas vid konung Salomo? Tror du
det? Om drottningen av Saba hade sagt till mig: Gå din väg, Träsken, jag
behöver ingenting. Jag har kalsonger och nattkappor, jag har särkar och
koraller, jag har gullringar på fingrarna och giktringar på tårna, jag
har allt vad en människa behöver. Gå din väg, Träsken. Si, då skulle jag
ha stått upp, omgjordat mina länder och gått min väg. Men du är icke
drottningen av Saba. Varföre icke köpa, varföre då, då? Nu är rätta
tiden att köpa smorlädersstövlar eller rossläder två daler arton
skilling eller väst av logarvad klipping eller tumvantar från två
skilling till en daler tolv. Sommaren flyr, säger skalden, sommaren oss
flyr och vintern redan gnyr. Varföre då icke köpa? Den tid varder
kommande, då du möter Träsken, och du säger: Si, jag är nakot, för Guds
barmhärtighet sälj mig ett par vantar. Och Träsken svarar: Gack till
köpstaden. Och du säger: Varföre då, då? Och Träsken svarar: Mina vantar
äro slut som ock mina västar och stövlar. Gack till köpstaden. Och du
säger: Si, jag är nakot, öva barmhärtighet ty icke heller i köpstaden
hava de några vantar. Och Träsken svarar: Vad sade jag dig vid Hoby
vägskäl? Varföre icke köpa, sade jag, varföre icke då, då?
Plötsligt och utan att förändra min eller läge kastade han om tonen från
mörkt till ljus och sade:
Guds fred, mor i Sutre. Det är hälsningar från Stava.
Mor i Sutre neg. Daniel gapade. Valborg sade:
God dag, far.
Men Träsken kastade åter om tonen och fortsatte:
Du säger, att du icke har mynt. Varföre då, då? Har du icke arbetat och
är icke arbetaren sin lön värd? Är du icke en av dem, som fällt timmer i
Hobyskogarna? Kanske har du en daler, kanske en skilling, kanske ett
rundstycke, kanske något annat. Träsken är icke den, som ser till
pungen, han ser till hjärtelaget. Du är en god människa, fast liderlig
och begiven på dryckjom. Allt ditt vill du förslösa på krogar och bland
löske folk. Men nu är rätta tiden att tänka på sin ändalykt. Mörkrens
furste hotande och vred, sjunger psalmisten. Ho står honom emot som icke
har Guds fruktan och något varmt på kroppen? Mollskinnsbyxor, karduan i
stussen tre daler tolv skilling, bröstvärmare från en halv skilling,
muddar, maggördlar, Guds fred igen, Daniel. Vi får språkas vid.
Daniel rodnade och tog till luggen. Valborg sade:
God dag, far.
Men Träsken fortfor:
Nu tänker du: Hur kan Träsken sälja så billigt? Är det svek och
rackartyg, eftersom han säljer så billigt? Vet du vad köpman Luther i
Göteborg säger? Du hast uns alle verdorben, sagt er. Är han känd? Luther
i Göteborg, tyskfödd? Han spelar på orgelverk så en gråter. Du hast uns
alle verdorben, sagt er. Varföre då, då? frågar Träsken. Du verkaufst
uns zum Teuffel, sagt er, denn du verkaufst zu billig, zu billig. Köpman
Luther, är han känd? Korta varor. Gans recht, herr kaufmann Luther,
svarar Träsken. Jag säljer billigt till ärlig svensk allmoge. Avancen är
ett gott samvete som kastar ränta i himlen likt en springbrunn inför
Lambsens tron. Tre daler jämnt för byxorna, tre daler, tre daler.
Varföre icke köpa? Varföre då, då? Två daler fyratiosju skilling,
fyratiosex slå till, ett par muddar på köpet. Tror du Träsken schackrar
med dig? Har du sett Lammet på kärran? Fyratiofyra skilling och en
bröstvärmare slå till. Tror du jag är en schackerjude, din djävul? Slå
till, säger jag eller dra åt helvete --
Träskens heta humör kom plötsligt till synes, han rev åt sig byxorna så
att benen daskade kunden om öronen, slängde ned dem i lådan, smällde
igen locket.
Kravla sig upp! befallde han mor i Sutre och blev utan krus om än med
vanskligheter åtlydd. Valborg sade ännu en gång: Goddag, far, och fick
en kort nick till svar. Piskan smällde över märrens huvud. Bina trådde
dansen, pingelverket pinglade. Mor i Sutre, ovan vid farten, stack
handen halvvägs efter tömmarna.
Något måste sägas.
Så Träsken är redan återvänd, sade mor i Sutre. Det blev inte så
långvarigt då, norr ut?
Han drog in tömmarna, han knep ihop ögonen och visade tänderna.
Nej, det är dåligt uppöver, dåligt, dåligt, dåligt. Osäkert med. Det är
allt det där folket som bruksförvaltarn bådat upp till timmerhuggning.
Nu har de inte fått lön på månader, inte mat heller. Så länge sommarn
vara, gick det väl an. Men nu drar de sig nedöver. Tör vara säkrast att
I skaffar nya lås i Sutre. Riglar ska I få för två skilling stycket --
Hut är bästa hake, menade mor i Sutre; och tillade efter en stund: Hur
var det vid Frönsan?
Träsken kortade tömmarna ytterligare.
Där, ja. Det är också dåligt. Jag har gråtandes hälsning från Stava.
Mor i Sutre knäppte ihop händerna, såg ned i knät. Träsken sneglade på
henne från sidan, han rensade gommen med tungan, spottade friskt och
sade:
Vad tror I det gäller?
Det kan en inte veta, svarade moran kort och lågmält, öppnade munnen på
nytt men smällde igen läpparna för frågan.
Träsken sade:
Nej, och I kan inte gissa heller. Stava ber er, att I ska hysa greven en
dag eller två eller kanske längre. Allt eftersom.
Moran såg upp, hon makade sig litet på sätet för att bättre kunna
betrakta Träsken. Så satte hon sig åter till rätta, sade:
Det vet väl Stava och greven med, vad som står i privilegierna. Inte få
vi se till, vad det är för en rackare, som ligger i adelsstugan och inte
i bondstugan heller för den del. Äss han eljest kan betala för sig och
inte är med kopporna eller annan smittosam sjukdom behäftad eller av
konglig befallningshavande efterspanad.
Och om han är det, då? sporde Träsken.
Bina tvärade i grinden under ekarna; det var inte skyggning, endast
gammal vana och Träsken lät henne hållas. När hon ringde så grant med
klockorna, brukade hemmafolket titta ut. Nu kommo endast hundarna,
hoppande och gläfsande, och ungarna med Basilius i spetsen, ännu något
duvna och tvehågsna efter morgonens äventyr.
Framför stalldörren stod gästgivarvagnen, frånspänd; men på framsätet
satt en stor, tjock karl, insvept i en blå slängkappa, kragen
uppslagen, hatten neddragen över ögonen. Han snarkade.
Där har I gäster redan, sade Träsken, pekade med piskan. Men moran mente
tro på att det var en förbifarande eftersom han satt kvar i kärran.
Anders var väl i stallet för hästbyte.
Mor i Sutre kravlade försiktigt ur kärran och steg långsamt uppför
kökstrappan. Träsken började spänna ifrån. Anders kom ut ur stallet med
Blacken. Mor dröjde på trappan, såg från den ena till den andra,
lyssnade till snarkningarna som än liknade lindebarnsgnäll, än stormtjut
kring husknut. Plötsligt började hon vinka åt Träsken, vinkade med båda
händerna, nickade och blinkade. Träsken släppte märren, som med lätta
benkast dansade bort till stallet, och steg fram nära trappan. Mor böjde
sig ned, viskade:
Vad var det han sa om greven? Är han efterspanad?
De säger det, mumlade Träsken ovilligt. Vad vet jag? De säger det bort
ikring. Men det är så fult, så en vill knappt ta det i mun. De säger att
han lockat en borgardotter från Stockholm. Hon ska inte vara stort mer
än en sexton, sjutton år, säger de. Han håller henne gömd på Frönsafors.
Men nu ska fadern ha vänt sig till myndigheterna --
Mor i Sutre rätade långsamt på ryggen, strök med handflatorna hårt över
förklädet. Hon sade:
Och den vill Stava att mor hennes ska hjälpa på flykten?
Hon vill väl det, mumlade Träsken. En gråtandes hälsning till mor, sa
hon.
Och sätta privilegierna på spel, kanske?
Ja, det är dåligt, mumlade Träsken. Dåligt, dåligt ända upp över. Men
hon sa så. En gråtandes hälsning till mor, sa hon. Det var ordet.
Mannen i kärran snarkade såsom endast en van resenär kan snarka i en
gästgivarkärra. Mor i Sutre stirrade på honom och plötsligt drogos
mungiporna ut till ett leende, smal som en strimma, vasst som en
knivsegg.
Då vet en, sade hon, då vet en, vad han är ute och åker efter.
Och hon pekade på mannen i kärran. Träsken snurrade om på klacken, sköt
hatten bak i nacken.
Ocken är det då, då? viskade han ivrigt. Ocken är det?
Hon svarade:
Det hörs väl på snarken. Det är länsman i Stenshult.
Dåligt, dåligt, mumlade Träsken, dåligt att en inte har handklovar på
lager.
Han följde moran in i köket. Gästgivarns hustru satt vid bordet och skar
bröd i tärningar. Pigan stod vid spisen och rörde i gröten. Ingendera
besvarade Träskens hälsning. Träsken lade varligt från sig hatten, drog
av rocken, torkade bänken innan han satte sig. Mor i Sutre hällde upp
gröten. Plötsligt rabblade sväran stad på sitt skatspråk.
Nå, va'nt som sa atten sprang eft flicka --?
Och hon blinkade krampblink med de röda ögonlocken. Moran vände sig
bort: Träsken läste bordsbönen. Sväran fnissade till eller snyftade,
ovisst vilket. Och upprepade:
Nå va'nt som sa att Danjel sprang eft flicka --?
Ingen svarade.
Men på vägen vandrade Daniel och Valborg i takt och tukt och god
ordning, då den ene av främlingarna sköt sin skuldra under stören strax
bakom flickan. Tack, sade Valborg och trädde åt sidan. Hon lindade
tjudret kring armen och stretade i väg med gumsen, angelägen att hålla
sig jämsides med Daniel. Men efter en stund linkade den andre
främlingen, en lång, skranglig yngling, fram till bocken, lade handen på
tjudret och lirkade det smått efter smått från Valborg. Han grinade över
hela ansiktet och tedde sig illa blyg och förlägen.
Det var fasen vad I är tjänstvilliga, log Daniel, tillade:
I har väl inte sett mycket kvinnfolk i Hobyskogarna?
Mannen vid störändan svarade:
Det var en, som kokte gröten åt oss. Hon var från salig kungens tid, som
man säger.
Hon var åtti fyllda, upplyste ynglingen och gnäggade och sneglade åt
Valborg.
Vad kokte hon på? frågade Daniel.
Mannen vid störändan svarade:
Bjugg. Rutten. Och vad eljest hon hävde i, skarnet. Inte var det föda
för folk och inte för fä heller.
Till olsmässe fick vi råkakor, upplyste ynglingen. Han var låghalt och
gick och knuffades med gumsen. Mannen vid störändan var bredaxlad och
grovhänt som en smed men kortbent så att han lite emellan måste taga
två-steg-fjärde för att hålla lunken med Daniel. Byxorna hängde i flikar
kring vaderna, överkroppen täcktes av en skinntröja utan ärmar. Armar
och nacke voro täckta med långt, raggigt, mörkt hår.
Kommer I fler däruppifrån? frågade Daniel. Ingen svarade. Men efter en
stund sade den raggige:
Får vi tag i bruksförvaltarn så slår vi ihjäl honom. Och får vi tag i
greven på Frönsafors så slår vi ihjäl den med. Det är rättvist.
Det är rättvist, upprepade ynglingen, gnäggade och sneglade åt Valborg.
Ja, rackarn i Västerås ska ha arbete, han ock, sade Daniel.
Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick
mot köket. Raggen lade sig på dikesrenen. Den halte ynglingen höll
alltjämt bocken vid tjudret.
Släpp'en, sade Valborg, så går han till stallet.
Men haltebolinken ville inte släppa. Han körde sina rakrangliga
dödmansfingrar kärligt genom gumsens svartröda ull. Och rätt nu fick han
tårar i ögonen.
Det är så rart att hålla i'n, mumlade han, grinade förläget. Raggen
lyfte huvudet.
Vad är det för pris på'n?
Det är inte något pris, svarade Daniel. Han vände sig hastigt om och
gick fram till haltebolinken.
Släpp'en!
Ynglingens armar och händer slaknade, magen buktade in som för en stöt,
hakan sjönk så att kindhuden drogs ned i långa, gulblå veck. Han släppte
tjudret och bocken betade sig i sakta mak upp mot stalldörren.
Öppna sidgrinden, ropade Anders från kuskbocken. Brodern lydde.
Gästgivarskjutsen med den snarkande resenären rullade varligt utför den
steniga stallbacken, gjorde en tvär sväng och klarade med nöd
grindstolpen på ena sidan och Raggens nakna fötter på den andra.
Se upp, dråsmåns! ropade Anders. Pisksnärten klatschade mot skinntröjan.
Raggen rörde icke en lem.
Kommer du igen till kvällen? frågade Daniel.
Varken i kväll eller morgon, svarades. Den resandes huvud föll bakut och
tung, gurglande suck steg mot himlen.
Ocken var det som for? sporde Raggen.
Daniel svarade:
Länsman i Stenshult.
Han stängde grindarna, såg sig om efter gumsen, som med fötterna på
stalltröskeln mumsade på den sista gröna tuggan och viftade avsked med
svansstumpen.
Valborg försvann i brygghuset.
Daniel steg upp för trappan och in i köket. Där satt Träsken vid det
tömda grötfatet, händerna knäppta och huvudet sänkt. Mor stod i spisen.
Bror Lars, gästgivarn, halvlåg på fållbänken.
Guds fred, hälsade Daniel, strök av mössan.
Ingen svarade. Endast sväran, som snattrade:
Va'nt' som sa atten sprang eft' flicka --?


Slutligen lyfte Träsken sina händer, skilde dem åt, höll upp högra
pekfingret och stirrade envist på signetringen.
Varföre då, då? sade han; och då ingen svarade:
Är det något fel med Valborg?
Med Valborg? upprepade gästgivarn i fållbänken, gjorde stora ögonen. Vad
skulle det vara? Inte vet jag något.
Int' annt' -- snattrade sväran -- int' annt' ho spring efter Danjel.
Mor i Sutre sade, ryggen vänd åt de andra:
Det finns ingen skavank hos jäntan. Hon är den liksta svära en kunde få,
för den delen.
På tå och ivrigt tummande mössan smög Daniel sig bort till spisen, åkte
upp på hällen, där det var som mörkast och blev sittande med sänkt
huvud, sakta dinglande ben.
Nå! sade Träsken och drev plötsligt knogarna i bordet. Nå. Varföre då,
då? Är det hemgiften? Är det där skon klämmer?