Mor i Sutre - 3

Gästgivarn satte sig långsamt upp, strök över benen ända ned till
haserna och upp igen. Sade:
Den blir det väl bra med. Den har vi väl inte tänkt på.
Nä int' nåt, int' nåt, int' nåt! snattrade sväran. Int' nåt ha'n tänkt
på tocke --
Men mor i Sutre sade:
Vad ska det var bra att åma sig? Vill Träsken tala om hemgiften, så
låt'en.
Hon hällde upp supan i muggen och ställde den framför gästen.
Väl bekomme, sade hon, neg och log över hela ansiktet. Och plötsligt tog
hon ett grabbtag i de svarta öronlockarna hans.
Inte tar en en gammal räv vid örona, inte. Träsken och jag är kända sen
barndomen, så vad det anbelangar har vi inte något hymmel. Ger han sin
dotter så ger jag min pojk och en får väl se, hur det kan väga.
Träsken sköt henne varligt åt sidan, vände sig åter till gästgivarn.
Du! Lars! sade han, satte vänstra armbågen på bordet, höll handen med
utspärrade, ringbeprydda fingrar framför sig.
Du ser den här handen -- det är jag, Träsken. Och fingrarna äro mina
döttrar. Sting en nål i lillfingret -- känns det i handen? Ja. Hugg av
ringfingret -- blöder handen? Ja. Kan handen leva i kraft och Herrans
välsignelse om fingrarna tvina bort? Nej. Den här korta tjocka, det är
Lotten i Gravendal. Bondgift. Mågen har hästar och nötkreatur, får och
fjäderfä, fyllda bodar och husgeråd av alla slag, drängar och pigor,
korteligen -- han har ett åttondels mantal skattefrälse. Svärfar, sägar
han, du har färdats långväga, du är trött. Stig upp på din kammare, som
ständigt står redo att mottaga dig. Jag skall vattna och fodra din
märr, Lotten står i köket och lagar din mat, barnbarnen vänta på att du
skall spela för dem. Nå. Det är Lotten. I Gravendal. Hon fick på sin tid
femhundra daler silvermynt. De har kastat av sig.
Den här är lite längre och lite smalare, det är Majken. Hon är gift med
befallningsman på Frönsafors. Hon har det inte så fett, nej, det har hon
inte. Men hon är min dotter. Jag far aldrig den vägen förbi utan att
titta in till henne. Hon kan bju mig ett stop dricka, och jag kläder
hennes sju barn. Hon har en pilt, som bara är sju år. Han sitter här -- på
knät när jag spelar. Stilla som en liten råtta. Det är mig nog. Hon har
kostat mig mycket pengar. Dåligt, dåligt, dåligt. Men hon är min dotter.
Och vad som inte kastar av på jorden, det kastar av i himlom.
Så har vi den långa, jämntjocka. Det är Laura. Hon är ogift och har
ingen avkomma. Hon bor i Skara. Bor hon hos skräddarn, skomakarn,
handelsman? Nej, hon bor hos domprosten. Skurar hon golven, står hon i
spisen, sköter hon svinen? Nej, hon kallas mamsell och står för hela
hushållet. Hos domprosten i Skara. Går hon ur vägen för Träsken, låter
hon honom sova i drängstugan? Nej, han sover mellan lakan i lilla
gästrummet uppepå. Skakar han hand med domprosten? Det gör han. Sitter
han ibland vid domprostens bord, efter att domprosten spisat? Det
händer. Går han i domkyrkan med domprostens mamsell och hör domprosten
predika? Det gör han. Det är Laura. Hon fick på sin tid femhundra
riksdaler banko till utrustning och annat. Har det kastat av sig? Det
har det. Andligen talat.
Så har vi slickepott, man kallar. Den är svagare. Det är Hanna. Hon
tjänar piga hos köpman Luther i Göteborg. Har hon avkomma? Det har hon,
jag säger inte annat. Och det är dåligt, dåligt, dåligt, eftersom hon är
ogift. Men är hon min dotter, är hon ett finger på handen? Det är hon.
Kan jag hugga av henne? Nej. Kan jag låta henne tvina bort? Nej. Måste
jag hålla henne vid makt? Ja. Kastar det av sig? Ja, i himlom, där
modern räknas i de saligas skara, amen.
Amen, upprepade mor i Sutre. Gästgivarn suckade tungt som i kyrkan en
böndag. Men Träsken tömde hastigt sin mugg och satte den med en smäll
tillbaka på bordet.
Så har vi den här minsta, man kallar Vickevire. Nyttar den till annat än
att klå sig i örat? Till synes inte -- men ho vill mista'n? Det är
Valborg. Hon var inte mer än sex år då modern dog, Hanna sjutton. Vad
skulle Träsken göra? Hem och stad hade han inte längre. Som
Människosonen drog han kring med sin kärra. Fanns det säte för Valborg
och Hanna? Det slogs upp. Var det till gagn för köpenskapen att ha
jäntorna med sig? Det var det, jag säger inte annat. Det såldes mer när
Hanna var med än vare sig förr eller senare. Men var det Herrens
välsignelse eller Satans? Det var Satans. Fast en såg det först, sen
Hanna tagit skada till sin själ och vid tjugufem års ålder framfött ett
gossebarn. Vad gjorde då Träsken? Han satte Hanna i tjänst hos Luther
och förde Valborg till mor i Sutre. Var det hans avsikt, att hon skulle
bli svärdotter åt gästgivarmor? Inte från begynnelsen. Är det hans
avsikt nu? Det är det. Tänker han ge henne någon hemgift? Det tänker
han.
Och plötsligt sprang han upp, slog näven i bordet och ropade:
Tusen riksdaler banko. Nu är det sagt. Tusen riksdaler banko, kontant.
Sagt och betalt.
Kors i jissi namn, skrek mor i Sutre, och häftig i alla sina åthävor
vände hon sig hastigt om och slog Daniel en kindpust som bekräftelse på
glädjen. Han log häpet och blygt och drog sig ännu längre in i
skumrasket. Tusen banko, mumlade han, vad i helskotta -- inte! Inte!
Träsken satte sig. Han torkade svetten ur pannan och betraktade Lars med
en sträng, frågande blick.
Gästgivarn reste sig. Han var lång och åbäkig som ett orakel, gick
därför kutig. Han tassade i strumplästen bort till tunnan, tog öskaret
och drack en dryck vatten. Och med ryggen vänd mot Träsken sade han:
Det bleve väl bra med det. Inte är det någon som tänker på hemgiften.
Nä, int' nåt, int' nåt, int' nåt, tjattrade sväran.
Vad tänker du på då? frågade Träsken.
Gästgivarn svarade:
Jag tänker på rättvisan.
Vad är rättvist då? fortsatte Träsken.
Gästgivarn vände sig sävligt mot honom, lade händerna på ryggen och
vaggade sakta av och an. Orden makade sig långsamt fram mellan tänderna,
men blicken halvt beslöjad av de hängande, buskiga brynen började glimra
och glittra som mareld.
Jag tänker att det är rättvist nu, som var rättvist för fjorton år sen.
Vad var rättvist för fjorton år sen? framhärdade Träsken.
Det vet du väl, att jag hågade åt Hanna, då I var här vid mickelsmässan
det året. Men far sa nej, och du tyckte visst att hon nyttade mer i
köpenskapen.
Vad säger du? skrek Träsken. Vad är det du säger?
Men gästgivarn fortsatte, makligt som tillförne:
Nå, det kvittar vad du tyckte eller tänkte. Far sa nej. Det skulle inte
vara annat än en hemmadotter åt son i Sutre. Kringfarandes folk höll han
inte för mycket. Och var det rättvist då, så är det rättvist nu. Det
kan du hälsa Hanna, om du eljest vill, att kom hon inte till Sutre som
hustru så kommer hon inte som svägerska. Så länge jag är gästgivare.
Jämt tänker'n på'na, jämt tänker'n på'na, tjattrade sväran snubblande
hastigt, som om läpparna velat kappas med de blinkande ögonlocken. Jämt
tänker'n på Hanna, på Hanna, på Hanna --
Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på
rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig.
Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör
inte på honom, Träsken lille, han menar det inte.
Men Träsken sade:
Är det mig du skäller för löst folk?
Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna. Det
var hans leende.
Inte tar han det som skällsord, eftersom han liknar sig vid
människosonen. Han har ju sin kärra, han, och kan bju tusen banko för en
hemmason åt dottern.
Han tassade tillbaka till fållbänken, drog upp fötterna, tog av
strumporna och började karva tårna med en täljkniv.
Mor i Sutre gick fram till Träsken och lade handen på hans skuldra. Men
han sköt henne saktmodigt åt sidan. Han tog sin hatt, satte den på
huvudet, tog också sin rock, men lät den ligga över knäna. Därpå sade
han:
Lars, ser du mig?
Det gjorde gästgivarn, såg under lugg.
Som du nu ser mig, fortsatte Träsken, som du nu ser mig fast med rocken
på, går jag in till köpman Luther. Jag går in i det innersta kontoret
med glasruta på dörren, dit bara de bästa kunderna slippa. Jag lägger
denna min hand på valnötspulpeten och säger: köpman Luther, vem är jag?
Då skrattar han och säger på tyska: det är ju Träsken, som jag handlat
med i fyratio år eller så omkring. Nej, säger jag. Träsken är en knalle,
som öknas så, därför att han i sin ungdom traskade omkring. Eller därför
att han började med träskedar. Eller av annan orsak kanske, ty somt är
uppenbart och somt är förborgat. Med honom har I handlat i fyratio år
och han har icke bedragit er på en skilling, nej, inte på ett
rundstycke. Men den I här ser framför eder är Karl Viktor Anton Kling,
son till klockaren i Alingsås Anton Kling och hans hustru Anna Dorotea.
Genom det heliga dopet upptogs han i den kristna församlingen och blev
genom den heliga nattvarden delaktig av vår herre Jesu Kristi heliga
blod och försoning. Han ingick i det heliga äkta ståndet med Anna Sofia
Magdalena Persdotter från Södra Vi och hon födde honom i tukt och ära
fem döttrar. Och dessa sina döttrar har han efter råd och lägenhet och
bästa förstånd givit en kristlig uppfostran.
Gut, säger köpman Luther, sehr gut. Men jag svarar. Dass ist gar nicht
gut, herr kaufmann Luther. Dass ist schlecht, schlecht, schlecht. Och
varföre då, då? frågar köpman Luther ganska förvånad. Och jag svarar --
Men i stället för att svara, tog Träsken hastigt av sig hatten och höll
den för ansiktet. Axlarna arbetade något litet; eljest lät han intet
förmärkas, bet hårt i svettremmen och släppte icke fram ett knyst. Mor i
Sutre strök honom över ryggen, men hans kynne var ju känt sedan länge
och väckte inte förvåning om ock någon förlägenhet. Gästgivarn krafsade
ivrigt sina tår, Daniel tryckte sig allt djupare in i spiselvrån, sväran
blinkade, blinkade --
Och lika hastigt kom hatten på huvut igen. Det skarpskurna ansiktet var
omfärgat från rödbrunt till blekgult och några ränder och ornamenter
talade om tårar. Men ögonen lyste och plirade lustigt.
Är det inte hålen, gästgivare? Här går jag klädd som en kung med hög
hatt och lång klädesrock och kragstövlar och ur och berlocker och
pitschaft och pärlemorknappar och karnioler och klockspel och kärra och
märra och lite var vet väl, att Träsken gömmer nåt på kistbotten men
hunnar om det finns den bonnschatte mellan Göteborg och Mora som inte
håller sig för mer! Se bara på denne usslen, befallningsman vid Frönsan.
Nå, inte ont om honom, eftersom han är måg. Men modern hans! Fadern var
torpare, mannen var torpare, sonen hade blitt torpare i all sin dar, om
inte svärfar Träsken hjälpt honom på traven, så att han blitt
befallningsman eller rättare hos greven. Och vad säger käringen? Vad
säger hon åt mig? Kan det bli någon välsignelse när en gifter sig med en
kringfarandes knalleflicka. Säger kärringen. Åt mig. En urfattig
torparekäring. Åt mig. Å hut! Men såna är ni allihopa, torpare och
bönder och gästgivare och länsmän och allt vad bofast folk som finns.
Allihopa. Och jag skiter i det, gästgivare, jag skiter i det. Men lägger
I det töserna till last så ska fan ha Sveriges bönder. Nu är det sagt.
Han reste sig, slängde på sig rocken, satte sig åter, tog av hatten och
torkade brättena.
Nu är det sagt, gästgivare, och nu vill jag ha ord och besked. Ska det
bli något mellan Daniel och Valborg eller ska det inte bli?
Gästgivarn torkade av kniven, stack in den i slidan, fäste slidan vid
svångremmen.
Inte så länge jag är i fars ställe, sade han. Om två år blir han myndig
och då gör'en som han vill. Men till Sutre kommer hon aldrig som hustru.
Daniel sprang ned från hällen, men moran sköt honom åt sidan. Sade:
Har jag ord med i laget?
Det vet I väl I har, mumlade gästgivarn.
Då säger jag till minstingen att änten blir det gifte och det snart
eller ock får Träsken ta Valborg med sig. Jag är led på att gå här som
en annan trollpacka och glo på dem med sura ögon.
Lasse -- började Daniel, men tystades av Träsken.
Han sade:
Säger du, att Valborg aldrig ska komma som hustru till Sutre? Är det
betalt för gammal ost?
Gästgivarn lutade sig tillbaka i bänken, såg upp i taket.
En kunde tycka så, svarade han betänksamt, men det är det inte. Och inte
skulle jag stå så hårt på det, om det inte varit fars ord in i det
sista, att sönerna skulle ha hemmadöttrar. Om de eljest gifte sig. Det
vet I, mor, att han sa --
Lasse -- började Daniel; men mor i Sutre sade:
Tyst, pojk! Är du äldst, du?
Och gästgivarn fortsatte:
Och det kan väl hända, att jag inte skulle stå så hårt på det ändå, om
allting vore efter ordning. Men så länge en ska ha oäktingen gåendes i
gåle får en se till att det inte blir mer folkprat.
Han vände sig mot väggen och sade:
Så det kan I tacka Stava för, och mor ock, som äntligen ska ha oteringen
gåendes här.
Efter en stund tillade han:
Men vad det anbelanger, att Valborg stannar här som piga, så har jag
ingenting att säga. Hon gör skäl för sig och mer till.
Det är nån som krafs på dörra, inföll sväran. Hör då, hör då. Det är nån
som krafs --
Mor i Sutre öppnade. Haltebolinken stod på trappan, gned sig om de
utstickande armbågarna och log förläget.
Vad vill I? frågade gumman.
Vi skulle -- sku -- sku -- skulle -- stammade han.
Daniel sade:
Det är två strykare. De vill väl ha mat.
I ska få, sade moran, smällde igen dörren.
Och gästgivarn fortsatte, makligt vändande och passande orden med tunga
och läppar.
För det är inte så med oss som med Träsken, att vi har något på
kistbotten. Det har vi inte. Utan gott namn och rykte skulle väl vara
det enda vi har, om vi inte skiljer oss från det själva. Och det är nog
som Träsken säger, att kringfarandes folk inte hålls för så mycket som
boendes. De kan ju vara bra ändå, för den delen.
Träsken reste sig, lugn i ansiktet och lätt och behändig i kroppen som
en vante. Han drog på sig rocken och sade under tiden:
Är det sista ordet, det, gästgivare?
Det skulle väl vara det, mumlade han i fållbänken.
Och Daniel började för tredje gången: Lasse --
Men Träsken lade handen på hans axel, drog honom till sig och såg honom
in i ögonen med stickande skarp blick. Pojken lät bli att blinka, och
Träsken kände sig nöjd. Han skrattade.
Ja, vad far håller för bäst, det ska mor inte bättra. Nu har gästgivarn
sagt sitt och nu säger jag mitt. Valborg tar jag med mig i kärran den
dag i morgon. Håll mun, pojk! Det finns ett hemman i Västergylln inte
långt från Skara. Jag har länge redan fundrat på att köpa den åt Bina
och Träsken för det fall, att hjulen skulle snurra av kärran. Nu blir
det köp till nästa fardag eller senast om ett år. Får bli när Luther kan
punga som bäst. För se Träskens pengar tar till och med bönder emot. Och
faller det sig sen så, att Daniel skulle få ärende neråt Västgylln så
finns där både flicka och gård. Han sa så i jons, Träsken, och nu säger
Karl Viktor Kling detsamma.
Det var ord, sade mor i Sutre.
Men sväran jämrade:
Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra --
Vad säger Lasse nu då? undrade Daniel och hans ögon tindrade som
juleljus i ottesång.
Men gästgivarn sade ingenting och sväran fortsatte att jämra sin ramsa.
Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra --
Mor i Sutre öppnade. Det var återigen haltebolinken.
Ja, I ska få, ropade hon och slog med båda händerna. Tåla dig! Tåla dig!
I ska få båda två --
Halten stammade:
Sku -- sku -- skulle bara säg att vi -- vi -- vi blitt fler. Fyra stycken.
Det var då håken, muttrade moran, smällde igen dörren.


Men när Valborg bar ut vällingen och brödtärningarna till strykarna,
hade talet vuxit till halva dussinet. Det var medelålders män, grova men
magra och utarmade. De hade fylkat sig kring Raggen, bildade ett svart
röse i diket vid grindstolpen. Valborg räckte tennmuggarna, fatet och
stopet till Raggen, som tackade hövligt.
Jungfrun är beskedlig, sade han, tackar ödmjukast.
De andra stirrade oavvänt på henne, muttrade ett tack eller ett signe.
Halten stod upprätt på grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med
slaka armar och slankig hals, grinade förläget.
Valborg dröjde, oviss om hon borde lämna tennet i sticket. Sade:
Det var fler än I sa. I sa bara fyra.
Raggen torkade sig om munnen, räckte stopet till grannen.
Det kom fler, sade han, kastade sig på sidan och blickade utåt vägen,
som om han väntat ännu fler. Halten stammade:
Det är så lejt i skoarna, jungfrun. Det är frostigt om nätterna. Förut
var det fnatet som inte lämna en ro.
Och inte kom det någon jungfru med välling, inte, sade Raggen. De fyra
karlarna logo i skägget, för ett ögonblick. Så blevo de åter allvarliga,
ägnade sig åt stop och muggar. Huvudena böjdes bakut och ögongloberna
rullade spasmodiskt i de gulbruna, skäggiga ansiktena. Men en av dem
förmådde inte hålla kruset, utan Raggen måtte hjälpa honom. Han hade
buntar med ältgräs bundna kring handlederna och halsen.
Det är frossan, förklarade Raggen, vi har den allihopa, men han är ett
kräk, den här.
Vill I ha mer? frågade Valborg.
De sågo på varandra. Raggen svarade:
Tackar som bjuder, jungfrun, om det inte är för mycket.
Hon samlade de tömda kärlen i fånget, då hon gick förbi. Halten föll
ihop över grinden som en fällkniv, grinade stolligt och stammade:
Det var så lejt i skoarna, jungfrun.
I detsamma såg Valborg far och Daniel försvinna genom stalldörren,
tveksamt styrde hon kosan ditåt. Far ville väl inte bli åtspord, men
Daniel måtte väl fram med vad som avgjorts i köket.
När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon
stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn,
som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna.
Valborg sade:
Det är sex stycken borta vid grinden.
Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som
om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen --
Och Valborg tänkte:
Ska nu hemmafolket också stura på mig, så blir det för stolligt.
Men gästgivarn vände bort huvudet, såg åt grinden och sade:
Så Valborg ska ge sig i väg från Sutre nu.
Tennkärlen klirrade samman.
Vem har sagt det?
Han såg åter på henne, under lugg.
Träsken.
Och när han nu såg skälvningen i hennes mungipor, det heta lystret i
ögonen, som vidgades och slötos, tänkte han att hon var bra lik far sin,
Träsken.
Han sade:
Det är inte lönt att du skyller mig för det. Vad mig anbelanger, så
kunde jag väl bäst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte
Träsken heller.
Vad har jag gjort för galet då? frågade Valborg. Och gästgivarn tyckte
att hennes fråga minde om Träskens högtidliga och stränga: Varföre då,
då?
Inte har Valborg gjort något galet, mumlade han, inte det jag vet.
Plötsligt förde han sin näve till hennes kind, snuddade över kinden,
körde fingrarna in i håret, som var faderns så olika som möjligt, lent
och gnistrande rödblont. Rörelsen kom så oväntat för honom själv att han
öppnade munnen till en förklaring: fann ingen. Fann bara, att han många
gånger måtte ha undrat, hur det där håret skulle kännas mellan
fingrarna. Men det var icke någon förklaring.
Och Valborg stod där orörlig med nedslagna ögon, pressande tårarna under
ögonlocken.
Det är som om jag fastnat, tänkte gästgivarn. Han trodde att fingrarna
snott in sig i håret. Han rörde dem helt lätt och tyckte att de fastnat.
Och höll dem stilla. Och hjärtat började bulta, segt och försiktigt
ökande takten, segt ökande, ökande --
Då smattrade det bakom honom, från kökstrappan:
Står I å smeks på stallbacka. Hi, hi, hi. Står I å smeks! Står I å
smeks!
Gästgivarn sade:
Du måtte ha varit åt skogen eftersom du har barr och skrap i håret.
Äntligen lossade fingrarna, och till all lycka följde ett torrt stycke
granris. Valborg tog åt sig fånget och gick långsamt uppför stallbacken,
stannade, då sväran ropade:
Ska int' Valborg stä' i storstuga?
Gästgivarn vände sig om:
Ocken ska ligga i storstuga?
Hon snattrade:
Ska int' greven ligg i storstuga? Var ska'n ligg' om int' i storstuga?
Vilken greve? frågade gästgivarn.
Men nu försvann sväran hastigt i köket och mor kom till synes, het som
ugnen hon lämnat. Hur i helsicke har kvinnan fått nys om greven, tänkte
hon, är en så i barndomen att en pratar bredvid mun?
Valborg! ropade hon, gå upp i storstugan och lufta, om det ska vara.
Rista bolstrarna och tag bort lavendeln. Bred ut lakana och täckena.
Pröva om ugnen ryker in --
Vilken greve? frågade gästgivarn, tog några steg mot köket.
Häll vatten i kruset och torka ur faten och pottan, fortsatte mor i
Sutre. Se efter att nattstoln är proper och brukbar.
Vilken greve? frågade gästgivarn.
Och mor i Sutre vände sig slutligen till sonen, hennes ansikte var
rödflammigt, hennes hår stod på ända, hennes händer fäktade som
ullkardor i luften.
Å jissesjisses e-mini, jissesjisses e -- e -- e, fräste hon. Vilken greve?
Angår det dig? Vilken greve? Vilken greve? Står det i stadga att du ska
fråga vilken greve? Vilken greve? Drag åt fanders!
Dörren smällde igen om henne; öppnades åter.
Vad står du där och grunnar efter? Tag fatt med plöjningen du, så tar
jag fatt med mitt. Du behöver inte se'n en gång.
Gästgivarn stod, där han stod. Valborg gick förbi honom.
Har gästgivarn nyckeln? frågade hon. Han tog åt bakfickan, skakade på
huvudet. Hon gick in i köket.
Gästgivarn stod där han stod. Hundflocken strök förbi honom, gjorde en
lov kring husbond med slokande svansar, hängande öron, dolska, skygga
ögon. En av de svarta valparna satte sig framför honom, lyfte högra
framtassen och viftade till lek, öppnade käften, gäspade så att hela
raden av små tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade
betänksamt på husbonds toffel, slickade fundersamt på husbonds häl. Slog
plötsligt framtassarna i marken och ranglade bort efter de andra.
Gästgivarn stod där han stod. Moln gledo fram genom dalen, lågt, så att
de rispades av storekens kala topp, vita tappar, vita kärvar, mjuka,
vita bolstrar, stadigt drivna av en gryende nordan, höstens första.
Bortom lagårdslängan råmade korna ängsligt och kände frosten. Skogen
över klinten stod avlägsen i lätt rök. Tegarna hårdnade och grånade i
den klara, kalla senhöstsolen.
Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var
Träsken, som stämde fiolen.
Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten,
Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod och
vägde med lyftad fot. Bakom honom stannade flickorna rad i rad, men
Lill-Lars traskade fram till fadern.
Han ställde sig framför honom och iakttog honom noga från träskorna till
slokhatten; han ställde sig därpå sida om sida med fadern och intog
samvetsgrant samma ställning, fötterna något åtskilda, händerna på
ryggen, huvudet framskjutet, långt mellan uppdragna, kutiga skuldror,
pannan rynkad, blicken stelnad i grubbel.
Så stodo de en god stund, far och son, den ene hög som en dörr, den
andre liten som en vante, men stöpta i samma ställning och båda med
stora, runda, tunga huvuden.
Slutligen sade gästgivarn:
Vad står du dennase, Lasse?
Vad står du dennase, Lasse? upprepade sonen.
Apar du efter far din? sade gästgivarn.
Apar du efter far din? upprepade sonen.
Tänka sig, att du ska vara så svår och illfundig, sade gästgivarn, log.
Tänka sig -- började sonen, men orden voro för många och det sista för
konstigt och att le förstod han icke.
Och gästgivarn lade handen på hans huvud, det kunde han icke apa, strök
pilten varligt om nosen.
Gå till Träsken du och hör på speleverket, sade han, sköt honom varligt
ifrån sig. Men i samma nu steg blodet åt huvudet, hastigt rusande och
berusande som alltid sedan det jäst i tysthet. Han gick med korta,
snabba, tysta steg bort till kökstrappan, drev näven i dörren, så att
låskolven hoppade ur.
Barnen flydde som möss, sökte sig in i stallet, kröpo ned under
källartak och vagnsbodsgolv.
Köksdörren flög upp.
Vad i jistine --
Men hon tvärtystnade, det ryckte till i ansiktet, som om det snuddats av
slag. Hon stödde sig mot dörrposten.
Vad är det nu då -- mumlade hon.
Jag går min väg, skrek han, jag går min väg, jag går min väg.
I stallet strök Träsken stråken över strängarna, stämde upp en menuett.
Vart går du då? frågade mor i Sutre.
Men han bara skrek:
Jag går min väg, jag går min väg, jag går min väg --
Och inne i köket snattrade sväran:
D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava -- som kör'n ivä --
Moran tog sig åt bröstet. Det runda, rödlätta ansiktet vitnade och med
blekheten kommo de sextio åren fram i rynkor och veck. Men ögonen
tindrade som genomskinlig blåsten.
Nu lugnar han sig, Lasse, sade hon lågmält, nu lugnar han sig. Det är
folk utom grinden.
Han bet ihop tänderna, men lemmarna krampade sig kring kvävda skrik.
Och plötsligt sträckte han fram båda händerna, tog moderns förkläde,
torkade sig i ansiktet, skavde och gned.
Vart ska du gå? upprepade mor i Sutre.
Han sade:
Jag går väl till ögårn. Där ska ändå plöjas.
Vill du ha matsäck med dig, eller ska jag skicka?
Det är bäst I skickar, för jag går genast. Men --
Moran inföll:
Ja, det blir töserna, som får gå med maten.
Han stirrade på henne ett ögonblick, vände sig bort.
I kan skicka Basse, om det passar bättre. Jag är väl inte en sån fähund.
Eljest ville jag säga --
Hon sköt igen dörren, ty i köket kacklade sväran som en höna, stolt över
ägget hon satt i världen:
D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava -- som kör'n ivä --
Vad ville du säga?
Fönstret över frontespisen slogs upp, Valborg stack ut huvudet och
ropade:
Det var sant, mor, strykarna bad om mera välling. Det är sex styckna.
Moran nickade. Gästgivarn sade:
Nej, jag ville ingenting säga. Jag undrar bara, vad det nu ska bli för
elände i Sutre.
I jissine -- började hon. Men han lyfte huvudet, såg henne rakt in i
ögonen.
Det vet I så väl som jag, att när han kommer och vart han kommer så blir
det elände. Vet I inte? Och en tycker, vi kunde haft nog av nu. Tycker
en --
Han lomade av uppför stallbacken.
Nu tonade menuetten sirligt vek, och ut ur stallmörkret dansade en
spenslig gossgestalt, händerna i sidorna, halsen lätt kråmad, hakan in.
Det hörde till Träskens många konster och krumbukter att han skulle lära
barnen dansa, där han drog fram. Basilius skulle han lära den svåra
menuetten, som ingen annan kunde dansa.
Och han dansade fram över stallbackens skrovliga stenläggning, barbent,
lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i
ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende
lycksaligt.
Ett, tu, tre, ett tu tre, räknade Träsken, steg över tröskeln, fiolen
intryckt mellan hakan och axeln, till hälften dold under öronlockarna,
armen bågad, fingrarna knäppande.
Ett, tu, tre. På tå! Knäna lätt böjda. Ett steg åt sidan. Ett tu tre,
ett tu tre. Små steg, små steg! Halvt slag om. Nej, åt vänster. Damen
till höger. Ett tu tre, ett tu tre.
Tösterna kröpo fram ur sina gömslen, Lasse kröp fram, ställde sig tätt
intill Basse, händerna på ryggen. Moran log över hela ansiktet, trummade
takten på magen. Valborg hängde i fönstret, Daniel i stalldörren, gjorde
själv några steg, log och blinkade åt flickan. Svarta gestalter klängde
sig upp ur diket, ålade kring grindstolpen, blekbruna ansikten stucko in
mellan spjälorna.
Gästgivarn stannade och gapade.
Ett tu tre, räknade Träsken, skred långsamt fram efter gossen. Ett tu
tre. Bjud handen! Bjud handen! Så ja! Ett tu tre. Och ett halvt slag