Mor i Sutre - 5

Men Frönsagreven viskade med sin käresta och hörde alls inte på. Och
gumman fortfor:
Hör han, vad jag säger, lilla greven? Han ska väl inte låta barnungen
svälta till, så illa som hon råkat ut, stackare. Här kan hon till
minstingen få vetebröd och smör med, om det ska vara och en slick
mjölk --
Han vände sig emot henne och såg på henne med leende, tankspridd blick.
Tack, tack, kära mor, sade han. Stor tack. Min lilla grevinna är inte
hungrig.
Jaså, mamselln är inte det? sade mor i Sutre. Hon stack händerna under
förklädet, den breda, kraftiga hakan sjönk mot bröstet.
Efter en stund sade hon:
För en vill ju ogärna att folk ska fara hungriga från Sutre. Och vad
betalningen anbelangar så bleve det väl bra med den.
Jovisst, mumlade greven. Stor tack, kära mor, stor tack.
Och han ropade otåligt:
Träsken! Var blir han av? Låt oss köra.
Jag ska skynda på honom, jag, sade mor i Sutre, lunkade långsamt bort
till kökstrappan, vände och sade:
För vore det så att lilla mamselln vore hungrig så tror jag mest jag har
en ostkaka ståendes och en stek kunde jag väl alltid svänga till med.
Herr greven sprang ur kärran, han vinkade vänligt åt gumman och sade:
Gott, jag stannar. Jag är inte nödbedd och min lilla grevinna skulle
inte vilja såra en hederlig gumma, som bjuder vad hon förmår. Säg åt
Träsken att han spänner från för en timme eller två. Duka i stora salen
och tänd ljus. Det mörknar. Försumma ingenting, min kära gumma, gör så
gott hon kan. Och låt det gå fort! Jag är hungrig som en varg. På
Frönsafors fanns förbanne mig intet. Min lilla grevinna har glömt, hur
lagad mat smakar.
Det ante mig, mumlade mor i Sutre. Stackare den, som är liten.
Hon rullade hastigt uppför trappan. I köksdörren vände hon sig om, neg
djupt och sade:
Ja, då får en tacka herr greven så mycket, så mycket att han håller till
godo i Sutre.
Fägnar mig, fägnar mig, svarade Frönsagreven.


Som en mörknande glöd låg solen på askgrå himmel: storekens kala topp
bildade ett ugnsgaller framför glöden. Och utför klinten dråsade
dimflockar, lade sig som grå askhögar över skogsbrynet.
Mor skickade barnen med mat till ögårn. Flickorna buro korgen, Lasse
gick före. När han hunnit ett stycke bortom vedbacken, där Daniel
spräckte kubbar för stekugnen, tvärstannade han, spärrade stigen.
Vill du gå bara, skreko flickorna, stötte honom i stjärten med korgen.
Men pojken stod sten stilla, huvudet sänkt, eftersinnande. Och flickorna
sade sinsemellan:
Rör honom inte, för nu grunnar han. Rör honom inte, för då gråter han.
Och de frågade:
Vad grunnar du på, Lasse?
Men pojken kröp dem under armarna och satte i väg tillbaka till Daniel,
drog honom i spänntampen.
Vad är det om? frågade Daniel, fick inte svar. Har du haft sönder
käpphästen?
Nej, den stod i stallet och åt.
Vad är det om då? upprepade Daniel. Pojken lyfte långsamt och betänksamt
sin becksvarta tass -- pekade mot skogsbrynet.
Dennasse är di, sade han. Allihopa.
Vilka? undrade Daniel, fällde yxan. Han såg mot skogsbrynet och
upptäckte en svart fläck, som tycktes orörlig. Han sade:
Det är väl strykarna, som lägrat sig.
Allihopa, upprepade pojken. Och efter en stund sade han:
Ska de ha kvällsvard, de med?
Det kan väl hända, svarade Daniel. Mor får väl stoppa dig i ugnen, om
fläsket tryter.
Pojken sprang i kapp flickorna.
Di ska ha mat, di med, flämtade han. Sade ingenting vidare förrän de
hunnit fram till åkergläntan vid ögårn. Gästgivarn var långt ute på
åkern, gick sin sega gång fåra upp och fåra ned. Sent omsider kom han
fram till barnen, som slagit sig ned i gräset runt korgen. Flickorna
lyfte av locket. Gästgivarn tog bröd och sovel, skar det och gav först
barnen, sedan sig själv. Men pojken tog inte emot.
Hemmase har di bättre, sade han.
Gästgivarn log.
För hemmase har di stek, upplyste pojken, för hemmase har di främmat i
storstugan.
Och gästgivarn nickade, lät maten tysta mun. När korgen var läns, lade
han på locket, sade:
Ska I gå hem nu?
De reste sig, flickorna togo korgen. Lasse dröjde en stund, sade:
Det blir väl inte mycket över sen, inte?
Sen? upprepade gästgivarn.
Ja, sen, sade pojken, sen de ätit sig mätta allihopa?
Gästgivarn drog honom varligt i örat.
Det tör väl tya för dig, fast du är stor om magen.
Han återvände till plogen och barnen återvände hem. Då de kommo till
stupet, där stigen löper utför klinten, kunde de rätt tydligt skönja
hela hopen strykare. Flickorna räknade till över tjugu.
Senare, då ljusen tändes i Sutre, kommo strykarna närmre, lägrade sig
slutligen vid grindstolpen. Därifrån sågo de faten bäras till
storstugan. De sågo Träsken bära stekfatet på sina tio fingertoppar, de
sågo moran rulla omkring med ostkakan, de sågo Valborg med brickan full
av såsskålar och gräddsnipor och syltskålar, sist sågo de Basilius
bärande i båda händer en förläggarslev av silver. Då smet Raggen inom
stängslet och hejdade pojken.
Vem har I i storstugan? frågade han.
Det visste inte Basilius eller skämdes att säga.
Basilius! ropade mor genom fönstret, var blir du med sleven?
Men Raggen höll honom kvar.
Har du inte mål i mun, kytte? Vart tog kolrakärran vägen?
Basilius svarade:
Kärran står i lidret. Och hon, som låg i, sitter vid bordet i
storstugan.
Raggen släppte sitt tag.
Det var lett, sade han. Men när pojken ville gå förbi högg han honom
ännu en gång i axeln, sade:
Det var en flicka här i jonse som lovte oss mera välling.
Jag ska minna henne om'et, sade Basilius, slingrade sig lös. Raggen
återvände till grinden, slog sig ned i diket bland kamraterna.
Han sade:
Änten är det den håle eller är det han.
Och han tillade:
Vi väntar väl, får vi se.
Karlarna suckade.
I köket väsnades sväran. Hon tålde inte den starka hettan från
stekugnen, och matoset steg henne åt huvudet. Med armarna korsade och
hårt tryckta in under brösten lankade hon osaligt av och an, kastade
med huvudet än åt höger, än åt vänster, än framåt, än bakåt som om hon
varit flugstungen.
Daniel satt i fönstret, täljde nya selpinnar åt Träsken.
Basilius slank ut och in.
Ässässässäss, hackade sväran fram mellan tänderna. Krus och krumbukter,
krus och krumbukter. Hela Sutre tar hon ned. För en fattig greve som
inte kan betala. Ässässäss. Men det är välan rart att han är far till
Stavas unge, he? Ska du int' skaff dig en unge, du me'? Danjel? Så blir
du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Så bli du bjun på kalas i Sutre.
Danjel? Du har ju e flicka, du. Skaff dig en unge! Danjel?
Håll käften, sade Daniel, täljde.
Och hon fortfor:
Jag ska bära Larsens ungar, men int' har jag nå't att säg', nenenene.
Utan gamlan ska råda. Och vad heller som är så finns det inte
högfärdigare folk än gästgivarns i Sutre. Det är känt. För är det bara
ett as till greve, så biter de huvu av skam. Men när gästgivarn var hos
mig så skreks det genom sju socknar: Sicket älende! För jag var
torparedotter, si! Men inte ba ja'n, och inte truga ja'n. Utan tvärtom.
För jag hade väl en annan i hågen. Och han var just ackurat lik Danjel,
var han. Ja, de va'n. Ackurat lik Danjel, va'n.
Håll käften, upprepade Daniel.
Men sväran fortfor:
För den jag hade kär, han lämnade mig allena och gick med en annan. Och
si, jag var allena om natten. Och då kom gästgivarn --
Ja, det har en hört, sa Daniel, täljde.
Sväran tystnade, smällde med käkarna som en gädda. Det var henne svåra
emot att ord och tankar och hemligheter skulle rinna henne ur munnen,
helst då Daniel hörde. Men tidtals var det omöjligt att tiga. Nu teg hon
emellertid en god stund, tills olyckan ville, att Basilius stötte hennes
nakna häl med sin tå. Då föll hon över honom med hugg och slag och en
ström av onda ord. Daniel gick emellan.
Vad du är elak i dag, sade han.
Hon skrek:
I dag sker här en olycka.
Ja, om du inte styr dig, sade Daniel. Han gick tillbaka till fönstret
för att sluta selpinnarna innan mörkret föll. Sväran var efter honom.
Hon strök i luften med handen, men rörde honom icke.
Plötsligt sade hon i förändrad, allvarlig men mild ton:
Danjel ska se sig för att han inte gör det som orätt är. Jag ser nog,
hur han springer efter flickan, men han ska lämna henne i fred, tills
prästen har sagt sitt. En vet inte, vad synd är förrän en känt på
eftersmaken. Den svir ända ner i tårna.
Jaså, du har känt det, du, sade Daniel, makade sig åt sidan. Men hon
fortfor i samma blida, allvarliga ton:
Jag håller räkning med allt syndigt som sker i Sutre. Och först är det
moran, som ödslar med mat och dryck, när hon kommer i tagen. Eljest kan
hon snåla. Men ska hon visa vad Sutre förmår, så väjer hon inte för
något. Utan vad gud har gett henne, som ett pund att förvalta, det öser
hon ut. Och det är högfärden. Och därför kan hon inte skämmas som hon
borde för Stava. Eftersom det ändå var en greve. Och för det andra är
det gästgivarn, som blivit så hatisk att han inte tål folk. Och för det
tredje är det Anders, som super för det han inte fick den han ville. Och
ho vet vad han gör för dåligheter på vägarna. Och för det fjärde är det
Daniel, som lockas av köttet. Och för det femte är det Valborg som
åbäkar sig grundeligt för att locka honom --
Och för det sjätte är det den elaka tungan din, avbröt Daniel. För tvi
vale en sådan!
Ja, sade sväran, det sjätte är min tunga. Men du ska inte skylla mig för
henne. Ty all synd, som sker i Sutre, samlar sig i mitt huvud och går ut
genom min mun på det att det må uppenbart varda. Ty innan eld föll över
Sodom och Gomorra sände Gud sina änglar till Loth och han varnade
staden. Och jag har satt fingret till bölden och sagt: Detta är det. Så
länge I låten oäktingen gå här utan betalning och som äkta barn bland
mina barn, så låder skam och synd vid eder. Ty det är av högfärd
eftersom fadern är greve född. Men si, si, jag är född i en torparestuga
och därför skreks det genom sju socknar. Och därför hatar I mig.
Dig? sade Daniel, satte borren till pinnen. Lik så väl kunde en hata den
ilskna kattan.
Ja, fortfor sväran, som en katta aktar I mig och inte mera. Fast jag är
mor till gästgivarns barn och lagvigd. Men gamlan ska ha alla nycklarna.
Och mig hatar I, därför att jag ser och hör all synd som sker. Uppenbart
och i lönn. Och själv är jag så usel att en kvarnsten skall bindas kring
min hals och ändå är jag bättre än någon av eder, undantagandes Danjel.
Men jag vet, vem som lade besmanet över lagårdsdörrn, då jag skulle
mjölka --
Vad i helskotta, mumlade Daniel, släppte både borr och pinne. Vad säger
du? Ocke besman?
Men sväran slöt ögonen, nickade och log, så att tandstumparna glittrade
i det röda köttet.
Jo, jo, jo, lille Danjel. För han hatar mig så att håret dråsar tussvis
ur huvut på honom. Och om natten då han tror mig sovandes stiger han upp
och kämpar med den onda anden. Och jag hör hur de ranglar omkring i
mörkret och välter stolar och bord. För den onde tål inte att jag sagt
honom sanningen om Stava och annat. Utan han sticker kniven i hand på
gästgivarn. Och jag hör, hur han slungar den i väggen. Och äss du inte
tror mig, så kan jag visa dig skråmorna i väggen --
Daniel! ropades från gården. Det var Valborg. Daniel! Nu får du hjälpa
mig med kistan igen. För det blir inte resa i afton. Far ska spela för
grevens.
Säger du det om Lars? viskade Daniel. Säger du om Lars att han lägger
besman över dörren?
Han hade blivit så blek, att hon i skymningen såg hans ansikte endast
som en vit fläck med två svarta, glänsande kol.
Hon drog sig ifrån honom. Men efter ett ögonblick sade han lugnt och
fogligt:
Det blir nog bäst du talar enskilt med prästen, när du ska kyrktagas.
Nån ann kan väl inte vrida huvut rätt på dig.
Hon fräste till, kloade i luften, fick inte genast ord.
Så skrek hon:
Eller med länsman, du! Eller med länsman!
Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod
en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen
som om hon haft plågor. Så rusade hon bort till fönstret, slog upp
dragluckan och ropade:
Länsman ska till Sutre! Länsman! Länsman!
Skymningen var nu så pass tät, att hon endast otydligt kunde urskilja
Daniels och Valborgs gestalter borta vid kärran. Hon ville locka honom
tillbaka, men visste inte, hur det skulle ske. Hon såg upp mot
storstugan, vars fönsterrad glittrade festligt. Det ökade vreden. Hon
skrek ännu en gång och gällare: Länsman!
Då hörde hon en röst viska:
Schy, schy, schy, tyst, tyst!
Hon förstod inte varifrån den kom. Hon vände sig om. I den öppna dörren
urskilde hon en gestalt, men bara en liten tunn en. Det var Basilius.
Hon gick bort till spisen, tände lyktan, lyste på pojken.
Var det du, som tysta på mig? frågade hon.
Han skakade på huvudet. Då började hon snattra som hon brukade:
Ska'n stå lyss vid dörra'? Otäcka unge!
Och åter i blid ton:
Ska du följa mig upp på vind?
Hon sträckte ut handen, men han drog sig hastigt tillbaka, ställde sig
på ett ben på tröskeln, stödjande händerna mot dörrposterna.
Hon sade:
Jag är rädd att gå ensam. Kom med, ska du få av de granna vinteräpplena
i kontoret.
Är det sant? frågade gossen.
Hon svarade högtidligt:
Så sant jag tror på min Frälsare.
De gingo hand i hand uppför vindeltrappan. Och hon slamrade på:
Inte är du rädd nå't för mig int'? Nenenene. Int'.
Nej, sade Basilius. Men hon kände, att den smala lilla handen började
rycka och vrida sig i hennes. Så slöt hon sin hand så hårt att varje
rörelse blev den lilla handen omöjlig. Och hon slöt den ännu hårdare och
ju hårdare hon slöt den, desto behagligare kände hon sin makt över
gossen. Men Basilius lät icke höra någon klagan och följde henne utan
motstånd.
Då de kommit upp på vinden, drog hon honom med sig in bland bjälkarna
vid takfästet. Hon satte sig på en bjälke, ställde gossen framför sig.
Du är väl int' nå't rädd nu heller? frågade hon. För du vet väl int' vad
ont du har gjort mig?
Nej, svarade Basilius.
Hon sade:
Du har gjort det onda, att du satt split mellan mig och gästgivarn. För
han tål inte att jag säger, vad du är för en. Och nu får en inte frid så
länge du finns här.
Åter gjorde den lilla handen ett försök att komma lös. Det hindrades.
Hon sade:
Vet du hur det straffas att sätta split mellan äkta makar?
Nej, svarade Basilius.
Det straff's med att bli utkastad genom vindsfönstret.
Pojken ryckte till.
Då slår jag ihjäl mig! skrek han.
Hon sade:
Si, att du blev rädd. Nu känner du't, du me.
Hon reste sig och drog honom över vindsgolvet. Han stretade emot.
Vad strets du efter? Vill du inte ha äpplena, kanske?
Jo tack, svarade Basilius och följde henne lugnad till kontorsdörren.
Hon ställde lyktan ifrån sig, lyfte av haspen, steg in och rafsade åt
sig av äpplena, som lågo utbredda på golvet. Hela tiden höll hon gossen
i hand. Hon stoppade hans fickor fulla med äpplen. Stängde därefter
dörren och sade:
Nu ser di, att du gått på vind för att stjäla äpplen. Den illa gör, han
illa far.
Jag har inget illa gjort, sade Basilius.
Hon svarade:
Nej, men det tror di, när di hittar dig i backen.
Hon lyste honom i ansiktet, men samtidigt tumlade han runt som en
skjuten hare. Hon släppte lyktan, som slocknade.
Ässes, skrek hon, vad är du dum efter. Int' tänk' ja' gör' dig illa!
Hon böjde sig ned och lyfte upp den lilla kroppen. Den var inte tung,
men den var så slankig att den oupphörligt ville glida ur hennes armar.
Hon strövade omkring i mörkret, kunde icke finna trappan. Hon stötte
sig, snubblade, slog huvudet mot takbjälkarna. En gång slog hon också
gossens huvud i en bjälke. Då blev hon vild och började skrika:
Ässässässäss, ska di nu säg att jag slår honom? Ässäss, det minsta en
gör, ska en skällas för elak. Ässässäss, sku han int' känn' han me hur
det känns? Ska det bara vara ja, det som går och hatas? Ässässäss, sån
orätt di gör en, int' vill jag göra'n illa. Men bums si! För det var jag
si!
Och hon började gråta, borrade ansiktet in i den slankiga lilla kroppen
och grät. Hon mindes varken tid eller rum eller orsak, bara grät. Och
ibland skrek hon:
Int' vill jag göra'n illa.
Så blev hon ond.
Ska du int' vak' nu, elaka unge! skrek hon, skakade sin börda. Då hörde
hon bakom sig en grov, myndig stämma:
Vad är det, som försiggår här?
Hon kippade efter andan, hon tyckte att någon slog henne i huvudet. Men
skräcken gjorde henne plötsligt så klarsynt, att hon upptäckte
trappdörren. Strax där bredvid skymtade en stor, svart gestalt. Hon gick
på yttersta tåspetsarna utan att vackla förbi den svarta gestalten och
störtade med sin börda i famn utför trappan.
Köket var tomt, men lampan vid spisen brann. Hon lade Basilius på
bordet, strök hans tinningar med ett vått kläde.
Nu vaknar du, befallde hon.
I trappan hördes tunga steg.
Nu vaknar du, upprepade hon. Gossen slog upp ögonen, blinkade, slöt dem
åter. Men hon stack ett äpple i hans hand.
Nu äter du, befallde hon. Han släppte äpplet. Hon stack det åter i
handen och förde till hans mun.
Nu äter du, upprepade hon. Och gossen började långsamt gnaga på äpplet.
Då hörde hon åter den grova stämman bakom sig:
Guds fred, gästgivarmor.
En storväxt bjässe till karl steg fram ur trappmörkret, steg fram till
bordet, rörde försiktigt vid Basilius, som alltjämt långsamt och sömnigt
gnagde på sitt äpple.
Vad är det med den här?
Sväran rasplade på:
Å, han var på vind och stal äpple och jag kom över'n så han blev lite
skrämd av sig --
Ingenting annat, sade mannen, slog sig makligt ned i fållbänken. Efter
en stund frågade han:
Var det moran som ropte på länsman i jonse?
Ässässäss, fräste sväran. Det var på narri, kan han väl tänka.
Mannen i fållbänken skrattade godmodigt, sade:
Fan och länsman ska en aldrig ropa på narri. De stå bakom husknuten.
Han tog av sig rocken, vek ihop den till huvudkudde och sträckte ut sig
i fållbänken.
Jag har åkt hela dan, så jag tar mig en lur. Väck mig när greven slutat
att spisa. För vi ska ha sällskap till stan, han och jag.
Sade och somnade.


Sväran lyste honom i ansiktet, hon ryckte honom lätt i skägget för att
pröva sömnen. Den var god och djup. Hon erinrade sig ett socknestäv om
länsman i Stenshult:
Väck mig när vi kommer till häktet, sa länsman, gav tömmarna åt tjuven.
Det förnöjde henne att vara ensam i köket med karlen och gossen, som
ingendera gick henne i vägen. Hon vankade beställsamt av och an, likväl
utan att något beställa, tog endast en tugga mat här och där, var hon
fann något. Det kurrade i strupen på henne, som när en katt spinner. Och
hon började längta efter barnen.
Var har jag ungarna? mumlade hon. Var har jag de otäcka ungarna?
Hon gick ut på trappan och lockade med smeksamma ord och läten på Lasse
och flickorna. Men barnen hängde vid storstugans vägg, lyssnade till
Träskens fiol. Det gladde henne, att barnen hade nöje.
Ja, det är sant, sant, sant, sade hon för sig själv och fnittrade. Det
är sant att det är trevligt med den Träsken. Och med greven med
fördenskull, med greven med. Det är sant, sant, sant att det är trevligt
i Sutre. Någon gång si! Si! Si!
Men trevligast var det i halvmörka köket, där karlen sov och gossen låg
stilla på bordet och gnagde på äpplet. Hon gick fram till bordet och
slöt gossen helt i sin famn, kurrade och spann:
Gossen lill' -- osse -- osse -- kosse -- osse -- gosse --
Hon ville kyssa honom, men huvudet var så litet och besynnerligt, det
vita ansiktet blänkte fram och försvann i famnens mörker som mareld i en
svart tjärn. Hon tryckte munnen in under hans öra, kysste och viskade:
Inte trodd' Basse jag ville göra'n illa? Inte? Inte? Inte?
Du ville dö mig, svarade gossen, lugnt och fastställande.
Tänk på länsman! viskade sväran. Ocken vet om han sover, filurn!
Och gossen sänkte rösten:
Först kom kärran. Och sen lockade I mig upp på vind. Och gästgivarn gick
sin väg för att slippa och se. Och mormor och Träsken och Valborg och
Daniel gick också undan. Så att du var ensom om det. Men när länsman kom
blev du rädd, så att du bara knuffade mig.
Sväran lyssnade uppmärksamt, och lyssnande böjde hon sig långsamt
framåt. Slutligen rätade hon med ett ryck upp sig, sade lugnt och
allvarligt:
Det är un'litt vad du ser klart, som är liten. En ann bara anar sig
till'et. En ann ser högfärden deras, men ser inte hur långt den går. För
nog var det rätt uträknat. Och länsman hade de ställt i bakhåll. För
meningen var att du skulle rulla utför vindsgluggen, så skulle jag rulla
utför stupstocken. Och därför lämna gamlan mig allena i köket, som
eljest inte. Och nu håller hon sig hos greven och Träsken, som kan
vittna att hon inte var med. Utan att det var jag. Och så blev de av med
oss båda två, som inte passar till högfärden deras. Att gästgivarsläkten
är den förnämsta, som bara tar hemmadöttrar, fast det kom en
torparedoter med, som inte var riktigt. Men det här behåller vi för
oss själva, du Basilius, så att de inte nosar, hur pass vi begripit. För
då kommer det att regna besman som trindsnö i april. Och det från klar
himmel. Så att du minns det, Basilius! Därpå beror liv och salighet. Så
att du kommer ihåg det! Och inte sladdrar bredvid mun. Utan kommer ihåg
det!
Basilius svarade ingenting, och sväran tillade:
Hav dig nu ned från bordet. Jag ska ställa fram vällingen åt ungarna.
Efter en stund upprepade hon:
Hav dig ned från bordet, sa jag.
Han fäktade med armarna i luften, och kroppen vred sig som en mask på
bordet. Sväran stod sten stilla och stirrade på honom.
Lyft mig lite, bad han. Hon tog honom om livet och satte varligt ned
honom. Men så snart hon släppte taget, sjönk han som en mjuk trasa ned
under bordet.
Hon böjde sig över honom.
Vad är det med dig? Gör du det med flit?
Han svarade icke, men hon såg hur han ansträngde sig, hur han tog tag om
bordsbenet för att hala sig upp.
Och svetten började lacka från hennes hals och nacke och panna. Hon
frågade:
Har du inte styrsel i bena?
Han svarade dröjande, med dåsigt klagande ton:
Jag känner dem inte.
Ja, ja, ja ackurat, viskade sväran. Du har blitt som Petter vid kyrkan.
Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vad
skulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden.
Tänka sig, vad du är elak, unge!
Finns det ingen bot, då? undrade pojken.
Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon
icke tillstå. Hon sade:
Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst. Jag ska tala med Danjel. Han
är bra, han. Danjel ska hjälpa dig. Var bara tyst, så du inte väcker
länsman. För då så! Sitt ackurat stilla, så ska jag hämta Danjel.
Hon plockade fram ett par äpplen ur kjortelsäcken.
Här har du äpplen och här har du lykta, så behöver du inte vara rädd.
Bara du inte väcker länsman. Och äss han vaknar ändå, så sitter du bara
här och leker med lykta och äpplen. Kom ihåg det. För därpå bero liv och
salighet. Kom ihåg det!
Och lämnande gossen ensam med lyktan, äpplena och den sovande länsman,
tassade hon hastigt ut på gården.
Det var nermörkt kring köksgaveln; ljuset från storstugans fönster
trängde icke bortom ekarna. Inte heller syntes någon till vid
stortrappan, varken barnen eller Daniel eller Valborg.
Hon ropade halvhögt:
Danjel! Danjel!
Träskens fiol hördes svagt, ingenting annat. Mumlande långa ramsor
mellan hackande tänder trevade hon sig försiktigt fram över stallbackens
stenar. Då hörde hon steg borta vid vagnslidret, steg och viskningar och
ett sakta klirrande av järntenen som drogs ur dörrmärlan. Då slocknade
hennes upphetsning. Hon erinrade sig strykarbandet, som hållit grindvakt
hela dagen. Och hon sade:
Hör I, tjuvstrykar! Vad gör I här?
En röst svarade:
Vi skulle köra ut med kolrakärran.
Och en annan röst frågade:
Vad har I för främmat i storstugan? Det lyser så grant.
Det är greven, svarade hon likgiltigt. Hon tänkte åter på sitt ärende,
som var att finna Daniel. Men när hon nu vände för att gå upp till
stallet, var det någon som grep henne i armen. Hon skrek till så att det
ekade mellan gårdslängorna. Träskens fiol tystnade.
Hon kände något strävt mot kinden.
Tssyss, din tossa, hörde hon. Ska du kanske väcka gubben i köket? Jag
vill bara veta, vem I har i storstugan. Är det Frönsagreven?
Hon snodde och vred sig för att komma loss.
Angår det dig, stryker? fräste hon.
Han svarade lugnt:
Det angår mig. Är det Frönsagreven?
Hon sade:
Det kan du veta! Vem annars skulle få stek och ostkaka av den snåla
käringen? Fresta på och be vackert om en smula, får du se! För högfärden
rider henne, så hon flåsar. Nu vet du det.
Hon slet sig lös och sprang in i stallet.
Danjel, Danjel lille, viskade hon. Kan du inte hjälp' mig? Äss, äss,
äss. En blir så genom sig elak till slut, för allt en skylles för. Äss,
äss, äss. Danjel lille. Kan du inte hjälp' mig, som är den ende som kan?
Äss, äss, äss.
Från fölkätten hördes en dov duns, som då en tung kropp faller mot något
mjukt, och det hördes ett par skrällar som av järn, klackjärn mot trä,
och det hördes ett halvkvävt skrik och en stönande suck.
Sväran lystrade till, hon stelnade i hela kroppen, armarna drogos bakut,
fingrarna spretade, munnen gapade, tungan stack fram. Hon lyssnade,
spejade, vädrade, forskade med alla sinnen.
Daniel, tänkte hon, Daniel och Valborg.
På tå och vilande vid varje steg smög hon sig in i spiltan bredvid
kätten. Hon lyssnade vid väggen, vädrade, kände; men se ville hon icke.
Hon hukade sig ned, stack handen om spiltgaveln, trevade i kätten. Allt
vad hon kände var halm och boss. Och vad hon hörde var fast obegripligt.
Hon hörde en oändlig ramsa av de grövsta kötteder, de grymmaste
svordomar framlallade med en beskedlig, gråtmild röst.
Icke Daniel.
Hon andades ut, blev sittande en stund på hasorna. Så reste hon sig upp,
stack huvudet över spiltgaveln. Röda gumsen låg kullkastad på halmen,
lutad över honom stod den halte ynglingen, strykaren, surrade gumsens
ben med tjudret. Han varsnade sväran och de stirrade en stund på
varandra, lika slöa båda. Halten sade:
Han stångas den djä-djä-vuln.
Gör han? sade hon likgiltigt. Och frågade:
Danjel är inte här, inte?
Hon förklarade, vem Daniel var, beskrev noga och utförligt innan Halten
förstod. Då flinade han.
Är det han, så är han väl på vind med den granna jäntan, di kallar
Va-valborg.
Sväran ryckte till; men hon blev stående, hängande med armarna över
spiltväggen. Halten, som slutat att binda gumsen, ställde sig snett emot
henne, likaledes med armarna över spiltväggen. Han blinkade och grinade
fånigt mot henne. Men hon var för trött att förargas. Och hon samlade
krafter. Hon sade endast:
Jaså, han är det, ändå. När gick de upp på vind?
Det mindes han inte; det kunde ha varit nyss, det kunde ha varit en bra
stund sen. Han hade hört flickan be Daniel följa sig upp på vinden.
Sväran sade:
Vad grinar du åt? Det är fästfolk, så det angår dig inte.
Nehe, sade Halten, vände sig åter till gumsen.
Sväran frågade:
Vad ärnar du göra med gumsen? Det är gamlans. Den vill hon inte mista
för livet.
Han svarade ingenting. Och hon frågade:
Tänker du slakta'n? Det är en fet en.
Han gav henne en skygg sidoblick, skakade på huvudet.
Han stång's den djä-djä-vuln, mumlade han.
Sväran sade helt lugnt:
Vad du gör, så kom ihåg, att jag ingenting har sett.